View tracker

​Längesen jag skrev något här, men känner att jag behöver skriva av mig. Har så mycket i mitt huvud, är så stressad, så trött, så förvirrad och jag känner att min kropp snart ger upp. 

Senaste tiden har haft både uppgångar och nedgångar, men mestadels nedgångar. Skolan fuckar mig totalt, min familj fuckar mig totalt, mina tankar fuckar mig totalt, min livsgnista och energi is gone, lost, borta. Jag vill mest av allt gräva ner mig eller packa mina saker och flytta lååååångt här ifrån. Lämna allt bakom mig, sluta tänka på alla jävla problem, alla fuckade människor. 

Fan vad skönt det vore att tappa minnet, inte minnas någonting som hänt. Glömma allt ont, jobbigt och sorgligt. Glömma alla människor som förstört än totalt. Börja om på nytt, bli någon helt annan, göra andra beslut och för en gångs skull kunna lite på någon igen. 

Jag har kommit till den punkten i mitt liv där jag inte vill ha några känslor, jag vill inte känna någonting för någon. Och jag märker själv att jag börjar bli iskall, igen. Jag har varit där förut och det tog lång tid för mig att ta mig tillbaka. Just nu ångrar jag att jag ens tog mig tillbaka. Jag önskar jag kunde bryta med allt och alla, bara börja om utan någons feelings and guilts. Inga trust issues, ingenting. 

Jag kollar mig själv i spegeln varje dag, jag kollar på bilder på mig och inser att jag ser allt mer och mer sliten ut. Jag börjar se ut som mitt gamla jag fast utan droger. Ska jag vara ärlig så känner jag att jag bara vill ge upp och röka en holk, fyran vad skönt. 

Måste även erkänna för mig själv att jag för inte alls längesedan skar mig. Once och det var skönt, det vart som en lättad i en vecka typ. Men jag har lovat mig själv att inte göra om det. Men jag insåg i den stunden vad dåligt jag åter igen mår. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka lyfta mig upp igen. 

Jag ser inte fram emot mina planer denna vår, min student eller denna sommar. Jag kan lika gärna gräva ner mig och sova, sova tills allt blir bättre. Tills allt inte är lika fucked. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

GUD VAD JAG ÄLSAKR ATT VARA SJUK - NOT! Har varit sjuk till och från sedan min sista utomlandsresa i augusti. Och nu är jag sjuk for real, hade 40 graders feber när jag vaknade i lördags, är oerhört förkyld och har nu åkt på öroninflammation, gud var roligt... Borde typ gå till en läkare och kolla vad det är för fucking fel på mitt immunförsvar.

För övrigt är jag typ depp, som vanligt. Förvirrad och trött, önskar jag kunde få sova och vakna upp igen när jag mår helt bra. Orkar inte känna ångesten och hålla inne tårarna, jag vill mest bara skrika, gråta, slå sönder saker och skära mig. Men jag har varit så duktigt nu i flera år och inte fått ett sådant utbrott än. Men det är då fan inte långt ifrån.

Och jag trodde verkligen att jag hade släppt honom, men jag är fan inte lika säker nu. Dock känns det inte likadant i magen när jag pratar med honom som förut, men ändå så vet jag innerst inne att jag inte kommer kunna släppa honom. Och nu kanske jag ska åka på kryssning och förmodligen dela hytt med grabben?! Som tur är så gör man ju inget annat än sover och festar i hytten om ens det liksom. Men jag har en känsla av att det skulle spåra ur totalt om vi skulle dela hytt. Inte pågrund av svartsjuka och bråk utan bara allmänt. Men det återstår väl att se, om jag ens åker.

För min egna skull så borde jag inte åka med honom, jag borde inte ens prata med honom. Jag vet liksom inte ens om han fortfarande är på g/ tillsammans med dendär tjejen. Men han är så bra på att ge dubbla budskap. Och jag vill inte utsätta mig själv, henne eller honom för en massa skit. Samtidigt vill jag bara spendera så mycket tid som möjligt med honom, prata med honom så ofta som det går. Inte bara för att jag är kär(?) om jag nu ens är det haha, utan för att jag är rädd om honom. Han är en såndär one in a million kille. Fast som rubriken lyder - only fools fall for you - and i'm the biggest one. Och jag vill vara den enda. Men så kommer det ju inte bli såatte aaaaah #harebrahej livet!

Men det värsta är nog att han förmodligen tror att jag alltid kommer finnas där. Även om vi inte pratat på evigheter, att han bara kan höra av sig och att jag kommer hålla armarna öppna. Men jag kommer inte orka länge till. Jag hade slutat tänka på honom, i didn't care. Men sen nu är jag tillbaka på ruta ett typ.

Likes

Comments

View tracker

​Alltså for real, mitt huvud håller på att fucka ur. Efter en utgång i helgen så känns allt så fucked. Jag har sett många av mina nära och kära vara så påtända, sett dom så borta. Men som han såg ut, det gjorde så ont i mitt hjärta. Det typ gick sönder, jag vet att jag inte borde bry mig men jag kan inte låta bli.. Och att han från ingenstans börjar höra av sig igen? Vill han något speciellt, vill han bara synas, vill han ingenting alls? Kan någon bara förklara för mig hur han/ andra killar över lag tänker, orkar inte gå omkring och spela on/off längre. Jag vet att jag skulle kunna släppa allt i hela världen för den grabben samtidigt som jag vet att jag inte borde. För vad jag tror och känner på mig så är han ganska säker på att jag skulle kunna göra för det. Han tror han kan komma och gå som han vill, just för att jag har tillåtit det innan. Jag vill liksom bara stänga honom ute, fine vi kan vara vänner - men jag vill ändå bara ligga där på hans bröstkorg en gång för alla och låta det förbli så. Det är inte bara jag som måste bestämma mig, han måste sluta fucka med mitt huvud. 

I'm trying to forget you but i'm also waiting for you to come back. 

Likes

Comments

​På senaste tiden har jag känt att jag skulle kunna proppa i mig olika droger för att orka med mig själv och vardagen. Men jag vet ju att det inte är så smart med tanke på att jag varit ren från spice och thc i typ ett år nu. Fast någon gång då och då gör ju inte så mycket, sålänge jag inte fastnar liksom. Däremot dämpar jag min ångest med alkohol vilket inte är de bästa alternativet heller men haha. It works for me!

Har ni någonsin varit nere i rökat att ni bara röker och röker, ni blir inte bänga men röker för att röka, because you need it. Insåg att jag var ganska inne i det när jag kunde kicka spliff efter spliff med spice i utan att bli bränd. Gick nämligen från thc till spice för att jag inte vart bäng på thc längre. 

Ibland saknar jag att sitta med min bästa vän i mitt förra hus, röka ner sig totalt och bara skeva. Eller sitta med ett gäng och puffa bong efter bong, blir sådär bäng så man inte kan göra annat än att le. Shit i miss it, but i wont start again. Fast mest saknar jag umgänget, vi var ett sådan härlig liga. 

Kan med handen på hjärtat säga att jag älskar cannabis, kommer aldrig i hela mitt sluta helt.
​I love mary jane and she loves me back.

Likes

Comments

När jag lämnade mitt ex så sa jag till mig själv att jag aldrig mer skulle bli kär. Men så fel man kan ha.. Strax efter att det tog slut så började jag prata med en kille, mest som ett tidsfördriv då jag inte kunde sova om nätterna. Men efter ett tag så kände jag att "shit vilket härlig kille, honom vill jag träffa", and so i did. Jag och en kompis gick ut på krogen och mötte upp honom och hans kompis som vi så fint hade fixat ihop haha, cheesy. Sov hos honom och dagen därpå mötte jag upp min väninna för att ta bussen hem. Efter den dagen pratade vi inte på ett tag så på nyårsafton skrev jag till honom och det enda jag fick till svar var förlåt. Så jag sket i honom, eller ah jag försökte haha.. 

En natt i januari skrev han till mig och jag fick då reda på att han hade flickvän, vilket betydde att när jag sov hos honom så var de redan så gott som tillsammans, asshole. Men vi fortsatte väl att prata lite, det vart mer och mer ju längre tiden gick. Mötte honom ute en kväll och allt var som innan, och att inte falla för den grabben är svårt. Han gjorde slut med sin flickvän två dagar efter och vi började prata sådär intensivt. Vi sågs ute några gånger, jag sov hos honom. Han kom hem till mig bara för att ta en cigg (jag bor fyra mil bort). När jag flyttade till samma stad så kom han över till mig (samma dag som jag flyttade, höll på att flyttstäda med mamma). Han dissade sina vänner och drog från krogen för att komma till mig, han träffade mamma och det slutade med att vi sov hos honom. Vi fortsatte att prata lite grann och träffades åter igen i slutet av augusti. Men efter den gången vart det tyst. 

På min 20årsdag ringde han och väckte mig och sa grattis. Vi pratade en stund och bestämde sedan att vi skulle ses dagen därpå. Men så vart det inte. Två veckor efter det ringde jag honom och vi sa att vi skulle ses den kvällen, men strax efter att vi la på så fick jag ett sms där det stod att han hade träffat en tjej som han verkligen tyckte om och att han var med henne för tillfället. Efter det sa vi inte någonting alls till varandra förens natten till igår då han snappade mig från nowhere. Vi sa typ en mening var och sedan vart det tyst. 

Det sjuka med denhär killen är att vi inte alls har setts många gånger, utan bara pratat väldigt intensivt över telefon och när vi väl har setts. Men han tog en sådan stor bit av mitt hjärta och jag tror att jag aldrig kommer få tillbaka den biten igen. Jag kan verkligen med handen på mitt hjärta säga att jag älskar honom, och det gör så ont att veta att han tyvärr inte känner detsamma vilket jag kan förstå, vi sågs aldrig så mycket. Men ändå är det någonting med honom, varje gång vi inte har pratat på länge så hör han av sig, även om det bara är en svart bild på snap. Som om han inte vill att jag ska glömma honom, han behöver inte vara orolig- jag kommer aldrig glömma den grabben. Även om jag önskar, för vem vill ha en fuckboy?

Your loss, babe. 

Likes

Comments

​Så fort man litar på någon så blir man huggen i ryggen med en slö jävla brödkniv. 
Det här med att bli kär, älska någon och lita på någon är en sak jag tycker är oerhört jobbigt. Jag träffade en kille för snart två och ett halv år sedan. Vart sådär äckligt kär, allting var perfekt första halvåret. Visst vi gick igenom mycket. Jag gjorde en abort redan efter två månader, hoppade av skolan och så för att mitt psyke inte orkade. Men när första halvåret hade susat förbi rasade allt. Han var så svartsjuk, jag fick inte träffa mina närmsta vänner, jag kunde inte åka till mamma eller pappa utan honom. Varje gång jag inte var vid hans sida så han att jag var otrogen and so on. Men helvetet började när flertal tjejer skrev till mig och sa att han hade raggat på dom, skickat nakenbilder, att han hade sagt att vi inte var tillsammans osv. Med tiden hann han träffa andra tjejer, vara otrogen och allting fortsatte bara. Jag mådde verkligen piss, men ville inte lämna honom - jag älskade ju honom? 

Han visste att han kunde bete sig som ett svin för jag skulle ju ändå inte lämna honom. Jag försökte med allt, allt för att han skulle älska mig och ingen annan. Jag rasade i vikt, började med droger igen för att orka,  jag bytte klädstil för att passa honom, färgade håret och massa andra galna saker bara för att han skulle sluta ens titta åt andra tjejer. Jag slutade träffa mina vänner och min familj för att jag inte vågade lämna han själv i någon enstaka timme. Och de gånger jag träffade dom så var jag bara orolig och ville hem. Är det ett sunt förhållande?  

Efter en helg med mina vänner och festande så pratade jag med två vänner till mig, jag lovade dom att nästa gång vi skulle ses så skulle jag vara singel. Så jag åkte hem till honom, packade mina saker och flyttade sedan hem till min far. Nu har det gått ett år sedan jag lämnade honom och det har inte varit lätt. Han är så bra på att manipulera, han vet vad han ska säga för att få mig att falla igen. Och trots att han har en ny tjej så slutar han inte höra av sig. Han säger att han saknar mig, att han älskar mig, att jag är bättre än henne, att han ångrar sig, han skickar nakenbilder och vill att vi ska ses. Samtidigt som jag vet att dom är tillsammans, att han gör likadant mot henne, och det är inte bara mig han skriver till så vet jag innerst inne att jag hade kunnat falla igen, skitit i vad mina vänner hade sagt och gått tillbaka till honom. Alla skulle hata mig, mina vänner har ju funnits där för mig och stöttat mig under dessa år, det känns som att jag hugger dom i ryggen och kommer förlora dom igen. 

You were my favorite mistake. 

Likes

Comments

Att varje dag gå omkring med ett leende på läpparna, vara trevlig mot allt och alla. Alltid hälsa och se glad ut och finnas där när man behövs. Att låtsas som att allt är bra, både psykiskt, fysiskt och runt omkring än är väldigt ansträngande. Men ändå gör man det, jag vet lika väl som många andra att det inte bara är jag som går omkring och låtsas vara någon jag inte alls är. Många människor man möter med ett leende ler tillbaka men känner precis likadant som en själv, mår lika dåligt som en själv om inte värre.

Ibland önskar jag att jag kunde samla alla mina nära, kära och bekanta, folk jag precis träffat och bara få öppna upp mig. Be om ursäkt för den jag är och hur jag är. Berätta om mitt liv och min uppväxt. Men jag vet att det inte leder någon vart. För även om jag har haft det svårt, inte bara hemma, i skolan och med mig själv så vet jag att det finns alltid någon som har de värre än mig. Men den personen är fortfarande inte jag, och alla tacklar saker på olika sätt. Jag stänger allt inom mig, låtsas som ingenting till bägaren rinner över. Istället för att prata med någon eller liknande lägger jag mig i sängen hemma och gråter, men bara om jag är helt ensam. Ingen ska få se mig svag, för jag är inte svag, jag vill inte vara svag.

Många tror att allting är bra, de står de på andra sidan muren och ser bara det jag släpper fram. Alltså bara det där finaste av mig. För vem vill inte vara perfekt? Bland alla dessa ideal och media, man vill inte vara sämre än någon annan. Fast egentligen, jag är jag och ingen annan.
Välkomna till mitt operfekta perfekta liv.


Likes

Comments

We're all mad here, så sant så. Finns inte en människa på denna planet som inte är galen. Och jag om någon är galen på alla sätt och vis. Ibland vet jag knappt själv vem jag är, vilket skrämmer mig. Och med detta vill jag förbereda er för en massa konstiga inlägg - välkomna till min värld! 

Det går inte en enda dag utan att jag stannar upp och funderar på vem jag egentligen är. Varför jag blev som jag blev. Inte en dag utan en massa tomma frågor och tankar + ångesten som hör till. Alla säger att det beror på min adhd, men det är inte en ursäkt till att jag är som jag är, tror jag?
Är ni helt säkra på vilka ni är? Vad eran mening med livet är? 

Dessa tankar gör mig galen, men de dyker alltid upp på nätterna när alla andra sover och jag ligger här i min ensamhet.  Att inte kunna sova på grund av allt som snurrar i huvudet är något jag börjar bli van med. Ibland är de i perioder, men ibland är det så allt för länge. Oftast vid dom tillfällena brukar jag ta till andra saker, för att orka med mig själv, mina tankar, min vardag, skolan, familj och vänner. Livet i allmänhet som ska vara så jävla bra, för allting blir ju bra tillslut. 

-“Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.”
Ren jävla bullshit i min värld. 

Likes

Comments