Idag är det torsdag, helgen är snart här och redan nu kan pappa börja värma upp inför helgen. Ta ett par öl samtidigt som han meckar i garaget. Idag blir det inget bråk och skrik, det kommer i helgen, oron växer och klumpen i magen blir allt större och allt tjockare.

Fredagen är här och pappa har slutat jobbet, han kommer hem och byter direkt om för att gå ut i garaget och öppna den första. Timmarna går, pappa blir allt mer berusad och allt mer otrevlig mot mamma. Kvällen slutar med att jag sover inne hos mamma på grund av att jag är så rädd då pappa har blivit så aggressiv. Pappa sliter upp dörren till sovrummet, står i dörrhålet och skriker på mamma, mamma ger ingen respons vilket provocerar pappa. Till slut går han fram och sliter upp mamma ur sängen, jag skriker men jag ligger kvar i sängen och drar täcket ur huvudet. Jag är så rädd för vad pappa ska göra med mamma. Vad som händer där ute har jag ingen aning om, jag tror inte att pappa slår mamma men han skriker, han skriker så hela området hör det!

Den situation jag har beskrivit i detta inlägg var en vardag för mig. Vissa gånger var mindre turbulenta än andra, men jag minns att jag hade så ont i magen mellan torsdag och söndag VARJE vecka fram tills jag var 11 år då mina föräldrar gick ifrån varandra. Om jag mot förmodan var hos någon kompis och lekte på helgen var alltid det första jag frågade mamma när hon hämtade mig "har pappa druckit?" eller "är pappa jättefull?", jag kommer också ihåg att jag alltid frågade mamma om hon trodde att de skulle börja bråka. Jag förlitade mig alltid på mammas svar för på något sätt så stämde det alltid, eller oftast i alla fall.

Något som jag aldrig förstod var alla dessa gånger jag bad mamma att vi skulle åka till mormor och morfar för att sova när det var som värst hemma, men mamma ville aldrig det?! Än idag kan jag inte förstå varför mamma inte tänkte på mitt bästa, jag förstår att det handlade om skam, samtidigt var både mormor och morfar väl införstådda med pappas alkoholproblem. Jag tror bara att det hände en gång på alla dessa år att jag och mamma sov någon annanstans när pappa hade gått över gränsen, då var det grannen som hade lessnat och kom över för att ta med sig mamma och mig därifrån. Jag minns så väl den kvällen, vi satt i deras kök och jag fick glass med jordgubbar. Jag kände mig så lugn, pappa var inte i närheten och kunde inte skada eller vara elak mot mamma, och skulle han komma så visste jag att vi skulle bli skyddade av våra grannar. EN kväll av mina helger i 11 års tid fick jag känna mig lugn och trygg!

Likes

Comments

Den senaste tiden (jag vet inte ens inom vilken tidsram det handlar om, några veckor eller månader?) har jag förstått vad det egentligen är jag har gått/går igenom, jag har börjat inse hur mitt liv EGENTLIGEN har sett ut, från min barndom till vuxen ålder, även om många delar fortfarande är suddiga och obefintliga.

Det var för ungefär 2 år sedan som jag föll in i mitt medberoende, eller jag skulle nog säga att det egentligen började för många år sedan. Men det var då mitt medberoende tog över min personlighet, och faktiskt hela mitt liv på ett kaosartat sätt. Det var då jag förstod att jag, förutom min pappa även hade förlorat min älskade mamma i den hemska sjukdomen "alkoholism" . Det är det du gör, du förlorar en människa även om denne är vid liv och visar sitt levande mer är någonsin. När du förlorar den människa som du trott varit din största trygghet i hela ditt liv, under hela din uppväxt så gör det ont, eller det räcker inte. Du rasar, hela världen rasar.

Känslan av sorg, ilska, förtvivlan, frustration, skam, men framförallt BESVIKELSE går inte att beskriva med ord.


Jag är fortfarande inte fri från mitt medberoende, men med mer distans från det, har jag på något sätt lyckats skapa ett helikopterperspektiv som har fått mig att koppla ihop mitt eget beteende (som har blivit brutalt och ohållbart den senaste tiden) med mitt medberoende. Jag har valt att starta den här bloggen för att få chans till att ventilera , varför skriver jag inte en dagbok då kanske du tänker?! det är för att jag samtidigt vill nå ut till dig som har suttit/sitter i samma situation som jag själv gör, för jag vet vilket helvete det är, och hur jävla dåligt du mår!!

Du kommer få följa med i min resa från allra första början till slutet. Jag kommer inte lämna några detaljer ute, och jag tänker inte heller försköna någonting. Allting du kommer läsa här på min blogg har varit MIN verklighet under hela mitt liv.

Min största dröm har alltid varit att hjälpa människor med någon slags problematik, och jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa någon på något sätt genom det här. Den dagen jag är frisk från mitt medberoende har jag andra planer, jag har bestämt mig för att vända all skit till något positivt och det här blir min början, välkommen!!








Likes

Comments