Yes! Fick kallelsen till operation idag, nu är det löst på riktigt! Måndagen den 24:e april ska jag opereras, men det kommer bli en betydligt mer ytlig operation den här gången. I kallelsen står det att de beräknar vårdtiden till ett dygn bara så det är ju skönt. Jag vet inte om de kommer göra bröstoperationen samtidigt men jag håller tummarna för att de gör det, det vore så skönt att slippa vänta med den till hösten. Förhoppningsvis kommer det även att gå mer smärtfritt den här gången och utan massa extra komplikationer.

Sen ringde de nyss från parks and resorts och erbjöd mig sommarjobb, en kökstjänst i en av parkerna. Vilket känns otroligt skönt, nu är allt ordnat! En riktigt bra tisdag med andra ord!

💃

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Psyk valde tillslut att skicka iväg remissen, men när jag sedan ringde min operationsplanerare för att försäkra mig om att jag har kvar min tid den 24e april så visade det sig att psyk skickat remissen till urologen i Linköping istället för hand- och plastikkirurgen... Så frustrerande! Men det är iallafall på gång nu.

Min operationsplanerare skulle även kolla med min läkare doktor Laura Pompermaier om hon kan tänka sig att göra bröstoperationen samtidigt eftersom att planen från början var att göra den i april i år. Så jag håller tummarna för det.

Jag har även fått frågor från flera killar där de undrat hur stor min penis blir i erigerat tillstånd, den blir betydligt större men inte jätte stor. Jag skulle nog inte kunna penetrera någon vid sex. Under dagen eller morgondagen så kommer jag uppdatera den andra bloggen med bilder och visa skillnaden hur den ser ut slak och erigerad. Om du är transkille och skulle vilja ha tillgång till den andra bloggen så är du välkommen att skicka ett mejl till ftmsverige1@gmail.com eller skicka ett privat meddelande här på bloggen så kan du få lösenordet av mig.

💃

Likes

Comments

Det är fan ingenting som fungerar som det ska, det såg ljust ut för en stund men jag var till psyk igår och träffade en läkare för att få förnyade remisser till Linköping så att jag faktiskt får operera mig i slutet av april när jag fick en preliminär tid. Men jag fick avslag (?!) åtminstone tillfälligt avslag... Läkaren sa att hon inte ens var säker på att de var de på psyk som skulle skicka mina remisser utan att jag eventuellt måste vända mig till en annan enhet, vart nu det skulle vara. Jag blir så fruktansvärt trött och less, sedan i början av januari har jag kämpat med att få någon att skriva en remiss men näe, det är det ingen som kan göra. Urologmottagningen där jag bor sa ju förut att de skulle skicka remissen men efter att ärendet kastats omkring bland olika enheter på mottagningen var det en person som ringde mig och sa att det här inte skulle ligga på deras bord utan att det är psyk som skickar specialistvårdsremisser. Så, det är ingen som vill ta på sig mitt case utan alla kastar det vidare till nästa enhet och jag hamnar mellan stolarna samtidigt som jag kämpar för att hålla mig över ytan.

Jag vill verkligen inte hamna på akuten där jag bor så att de blir tvungen att sätta en kateter genom bukväggen in i urinblåsan! Men tyvärr så är det nog inte allt för långt bort, jag märker nämligen allt oftare att jag inte kan tömma hela blåsan när jag går på toaletten och att urinstrålen är betydligt tunnare än tidigare. Så just nu känns det jävligt jobbigt, jag känner mig ganska hjälplös och maktlös för jag vet inte längre i vilken tråd jag ska dra, vart jag ska vända mig för att kunna få hjälp... Jag fattar inte hur vårt vårdsystem kan få ha så här många hål i sig och att det ska bli så här stora problem bara för att man flyttar från ett län till ett annat. Och det är väl tyvärr det som är den största nackdelen med små städer också, de har inte erfarenheten eller kunskapen om hur de ska göra med den här typen av case.

Läkaren från psyk ska höra av sig till mig senast på fredag och meddela om de tar på sig caset eller slussar mig vidare och i så fall vilken enhet det är som ska ta på sig att skicka remissen, så jag håller alla tummar och tår för att det ändå löser sig nu! Fast jag vågar inte hoppas på för mycket...

💃

Likes

Comments

Jag skriver sällan om hur bra jag har det, utan det blir ofta om hur inget går som det ska. Men jag blir (tyvärr!) påmind lite då och då om vilken tur jag haft och hur lyckligt lottad jag är. Så jag tänkte ägna det här inlägget åt att berätta hur lyckligt lottad jag är som har fått växa upp i en helt fantastisk familj. När jag kom ut till mina föräldrar så var det hela tiden en självklarhet för dem att stå bakom mig. Mina föräldrar hjälpte mig att berätta för resten av släkten och för mina lärare och klasskompisar. De hjälpte mig att komma i kontakt med BUP för att kunna få en remiss till utredningsteamet. Mina föräldrar hjälpte mig att ändra mitt namn, de både hjälpte mig att komma på ett nytt och betalade för namnändringen. För mina föräldrar var detta en självklarhet, det var ingenting de behövde fundera över eller så utan det var deras naturliga reaktion. Självklart så hade de frågor och framförallt så ställde de frågan "är du helt säker på det här?". Frågan ställdes inte på ett elakt vis utan av kärlek, de ville hjälpa till med det som var bäst så därför behövde de göra sig säker på att det här var rätt väg för mig.

Jag har hört alldeles för många historier om unga transpersoner vars familj vänder sig emot dem när de kommer ut, de kan inte acceptera sina egna barn. För mig är det helt galet, när ett barn talar om för sina föräldrar att hen är trans* så borde föräldrarna ta det som ett tecken på tillit, att deras barn anförtror sig om någonting högst privat och känsligt. Det är någonting som borde vårdas och respekteras, när någon har kommit ut så är personen automatiskt blottad och väldigt skör och det personen behöver i den stunden är kärlek! Kärlek var precis det jag fick och jag är evigt tacksam för det!

💃

Likes

Comments

Hag ringde till Linköping igen förra veckan för att höra om min remiss kommit fram och när jag skulle kunna tänkas få opereras. Personen jag fick prata med sa att det endast är min operationsplanerare som kan besvara mina frågor och hon har telefontid på måndagar och tisdagar.

Så jag ringde igen i måndags, hon hade fortfarande inte fått in remissen men jag berättade varifrån de lovat att skicka den så skulle hon höra av sig dit och fråga efter remissen. Men hon satte upp mig på en preliminär operationstid på den första tid hon hade, 24 april... Känns väldigt långt fram i tiden nu men men jag har fått en tid iallafall.

💃

Likes

Comments

Hej! Jag har inte bloggat på ett bra tag, sorry för det.
Läget är tyvärr oförändrat, jag kan inte få min nästa operation om inte psyk där jag bor skickar en ny remiss till Linköping. Jag har pratat med psyk i flera omgångar sedan början av januari, de kräver remiss- och journalkopior från min gamla kommun vilket de har fått (enligt min gamla kommun har de till och med bekräftat att de fått detta) men när jag pratar med dem så påstår de att de inte har fått någonting och därmed inte kan skicka remiss eller ens kalla mig till ett möte med läkare. Psyk säger även att när de väl fått alla pappa från min gamla kommun så ska de kalla mig till en läkare vilket förhoppningsvis kommer ske inom vårdgarantin på 3 månader. Den här läkaren ska sedan besluta om att skicka en ny remiss... jag blir såå irriterad på att det aldrig ska fungera!

Jag ringde till patientnämnden förra veckan i hopp om att de skulle kunna ge mig något tips på vad jag nu kan göra, för jag behöver faktiskt opereras! Personen jag pratade med rådde mig att prova att ringa till urologmottagningen i min kommun, förklara mitt problem för dem och se om de skulle kunna skicka en remiss. Jag ringde till urologmottagningen och de sa att jag egentligen inte ens ska behöva ha en remiss för att få fortsätta operationen i Linköping när det blivit komplikationer... Men hon var väldigt tillmötesgående och sa att eftersom att de nu ville ha en remiss så kunde de på urologmottagningen absolut skicka den åt mig, de behövde dock ha lite papper från mig som jag fått när jag skrevs ut från Linköping. Äntligen! Imorgon ska jag ringa till Linköping och se om de fått remissen än och om de kan skriva upp mig på operation snart. Förstår dock inte varför det skulle ta sådan tid för psyk, har fortfarande inte hört någonting från dem (så dåligt!)

Läkning går bra iallafall, det ser väldigt fint ut (jag lägger ut nya bilder på sidobloggen någon gång under veckan). Dock så känner jag ibland att jag inte får ur all urin när jag kissar... vilket inte är speciellt bra alls men förhoppningsvis så får jag en operationstid snart så att det kan åtgärdas.

Oh well, hoppas ni har haft en bra start på 2017!

💃

Likes

Comments

Det känns väldigt häftigt faktiskt! Idag var jag nämligen iväg till badhuset och simmade med mamma. Jag har inte satt min fot på ett badhus på minst 7 år och när jag var och badade innan så var jag så sjukt obekväm. Det var dock extremt nervöst men det gick bra, och var så skönt! Jag till och med duschade en väldigt kort stund helt naken (!)😱 det var visserligen ingen i närheten just då men ändå! Det är något som jag faktiskt tror att jag ska fortsätta med för det är ett sätt att träna som jag inte tycker att är tråkigt.

Läkningsprocessen går framåt iallafall, det ser väldigt fint ut nu (bilder finns på den andra bloggen). Jag får fortfarande in katetern i urinröret fast inte så långt som det är meningen att jag ska utan ungefär hälften så långt. Och det kommer inte ut något urin från penis utan allt kommer från slidresten.

Sedan har de börjat strula också, jag flyttade i höstas och nu har min gamla kommun kommit på det så de har stängt av min remiss till vård som sker på annan ort så nu kommer operationen bli uppskjuten för det finns i nuläget ingen som betalar. Jag har pratat med vuxen psyk och de har skickat kopior på mina tidigare remisser till min nuvarande stad så förhoppningsvis behöver jag inte träffa dem innan de kan tänka sig att skicka remisser åt mig.

God jul iallafall och ha det så bra! 🎄

💃

Likes

Comments

Nu har jag varit på efterkontroll i Linköping där jag träffade Laura Pompermaier och min kontakt på urologmottagningen Camilla Rydmyr. De kollade på hur penis såg ut och var alla väldigt förbryllade över det faktum att jag hade så ont och att det inte gick att få in katetern i urinröret. De provade med en väldigt tunn kateter och kletade på mycket xylocain för att bidra med bedövning. Det tog väldigt lång tid men tillslut så lyckades vi få in katetern en bit. Laura ska skriva upp mig för operation igen för att stänga igen slidresten men tills dess så ska jag fortsätta som vanligt och försöka med de här tunna tappningskatetrarna som jag fick idag. Laura var även extremt fundersam över implantatet som ploppat ut och undersökte även det, hon tyckte det var konstigt att jag inte känt någonting, men tyckte att såret såg väldigt fint ut. Det ska vi inte göra något åt på ett tag utan vi ska vänta tills att allt annat har lugnat ner sig och läkt ihop och sedan ska vi göra om och sätta in implantatet igen. Så nu sitter jag i bilen på väg hem till föräldrarna igen, känns ganska bra faktiskt måste jag säga och det är skönt att de inte var värre. Förhoppningsvis så kommer jag nu själv att kunna hålla urinröret öppet, som det är nu så kommer det fortfarande inget därifrån eftersom att det väljer den enklaste vägen ut.

💃

Likes

Comments

Känslor är inte riktigt min grej, allt blir så komplicerat när känslor är inblandade för då bryr man sig om konsekvenserna av sitt handlande... utan känslor så behöver man inte bry sig på samma sätt, det är mycket lättare att strunta i någon som inte är intresserad om man ändå inte känner något för människan.

Jag har aldrig känt speciellt mycket för någon av de jag varit med utan det har alltid legat på en typ av kompisnivå. Andra har haft känslor för mig vilket har skapat många jobbiga situationer, men jag har trivts så bra med att vara singel och ha möjligheten att play the field. Men nu... shit, jag vet verkligen inte hur man hanterar känslor! När jag inte bryr mig om personen vill vara med mig eller inte så är det inte några problem att flörta med allt och alla men varför ska det vara så svårt att närma sig någon man tycker om?! Och nu känner jag typ att jag inte längre vill ligga runt utan jag skulle lätt kunna stanna här en stund och det är konstigt och helt nytt för mig.

Alltså, jag blir nervös och pirrig, jag tänker hela tiden på vad han tycker om mig, vad han känner och vad han vill att det vi gör ska leda till. Han verkar ju vilja ses iallafall för vi skriver till varandra nästan varje dag, när vi ses kan vi prata om nästan vad som helst och det känns väldigt avslappnat. Men hur fan ska jag kunna veta vad han vill, vad det här betyder för honom?! Jag vill ju inte förstöra något som eventuellt skulle kunna bli något genom att ta upp det för tidigt för som vi startat nu så är det väldigt bra och om jag tar upp det så känns det som att jag skulle råka skrämma bort honom...

En annan sak som jag ständigt haft i tanken sedan helgen är att OM det nu skulle bli något mellan oss så är jag en aning osäker på hur min familj och vänner skulle reagera. Jag är liksom orolig att de inte helt och hållet skulle acceptera honom... det låter väldigt hårt men om jag säger såhär, framförallt min mamma och bästa kompis är extremt mycket emot rökare och han röker ganska mycket. Själv har jag inte det minsta problem med det, kan kan feströka ibland och kopplar aldrig lukten till något dåligt. Men min mamma är väldigt allergisk mot röken och min kompis är väldigt emot allt som skadar en själv. Om det skulle bli något mellan oss så skulle såklart det här vara ett litet problem, men jag tror helt ärligt att jag inte skulle bry mig om det så mycket. Jag vill iallafall tro att min familj skulle acceptera honom ändå och bara vara glad för min skull.

Men alltså, hur fan vet man hur man ska gå vidare, vilket steg som ska tas..? Haha jag önskar att jag bara kunde läsa hans tankar, tänk så mycket enklare det hade varit.

Oh well, det här blev ett väldigt långt och osammanhängande inlägg, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite bara. 😅
Iallafall så sitter jag på tåget på väg till föräldrarna nu och imorgon åker vi ner till Linköping så att läkaren och urologen kan ta sig en titt på vad som är fel. Då ska de även kolla upp varför implantatet helt plötsligt ploppade ut och vad som ska göras åt det.

För att sammanfatta: Jag tror fan att jag har blivit lite förälskad och det skrämmer mig på något konstigt vis 🙈

💃

Likes

Comments

Helgen har varit väldigt händelserik på både gott och ont. I fredags upptäckte jag att "blodblåsan" på pungen var ungefär dubbelt så stor jämför med vad den varit tidigare i veckan, jag undersökte den närmare och började känna mig osäker på vad det egentligen var för något. Det såg ut att vara vätskefyllt då ytan var väldigt blank och glansig, färgen var väldigt mörk vilket gjorde att det verkligen såg ut som en blodblåsa men när jag försiktigt drog i huden runt blåsan så kändes det mer som att det faktiskt skulle kunna vara implantatet som jag såg. Jag bestämde mig för att ringa till Linköping och prata med en sköterska på HPK, hon ringde upp en läkare men de tyckte inte att det lät som något allvarligt utan tyckte att jag skulle hålla koll på om jag fick feber och annars avvakta tills på onsdag när jag har en inbokad tid med doktor Laura Pompermaier och urologen. Sköterskan jag pratade med tyckte även att det inte lät som att det borde vara något post-operativt eftersom att det är så pass länge sedan operationen. Det kändes lugnare och eftersom att jag inte har ont av det så bestämde jag mig för att strunta i det tills att Laura kan titta och göra en bedömning.

På lördagen träffade jag en kompis, vi var ute och åkte en stund och satt och pratade ganska länge innan vi bestämde oss för att åka hem till mig och se en film. Det var väldigt trevligt och tiden liksom bara försvann, vi satt på sängen kollade på film och höll varandra i hand, det var vad som hände och det kändes så bra och mysigt. När vi insåg att klockan var halv sex på morgonen så erbjöd jag honom att sova kvar. Innan vi gick och la oss så gick jag på toaletten och då upptäckte jag att shit (!) implantatet från min högra pungkula låg numera i kalsongerna och kvar på kroppen var bara en tom påse. Jag blev lite skrämd, även om det hade sett ut som att det skulle kunna vara implantatet jag såg och inte en blodblåsa så kändes det ändå helt sjukt att så var fallet. Det gjorde inte ont och det blödde bara litegrann så jag valde att ignorera det för stunden och ta itu med det när jag vaknade och han åkte hem. Vi kröp ner i sängen och så låg vi där mittemot varandra och höll varandra i hand, huvudena tätt intill varandra och så somnade vi. Vi vaknade till lite då och då och ändrade ställning, men det var så otroligt mysigt och jag kan ärligt säga att jag aldrig sovit så nära någon annan en hel natt utan att tycka att det var det minsta jobbigt. Vi sa inte mycket men det behövdes liksom inte, vi började ta på varandra och höll på och utforskade varandras kroppar ganska länge. Vi sov en stund till och sedan var klockan helt plötsligt halv fem på eftermiddagen och vi båda hade väldigt många missade samtal från våra föräldrar som var uppenbart oroliga när de inte fick tag på oss. När han åkte hem en stund senare så ringde jag till mamma, hon berättade då att hon blivit jätte orolig när jag inte svarat och hade desperat letat upp nummer till en av mina vänner och när hon inte fick något svar där så hade hon ringt till sjukhuset men inte heller där var jag. Hon lugnade sig dock snabbt när jag ringde och hon hörde att allt var okej (jag valde att inte berätta om min tomma pungkula då utan vänta ned det tills att jag åtminstone pratat med Linköping igen). Mamma frågade mig ganska skeptiskt om jag sovit ända tills då och när jag svarade att det hade jag så frågade hon direkt om jag varit ensam... det förvånade mig att hon frågade det då vi inte pratar speciellt mycket om intimitet överhuvudtaget men för att undvika ännu fler frågor så svarade jag snabbt att jag varit ensam.

Sköterskan som jag pratade med sa att det inte var jätte ovanligt att det händer, hon kontaktade jourläkaren och ringde sedan upp mig igen. Det jag ska göra i nuläget är bara att ta det lugnt och lägga om såret så att det inte kommer in bakterier. Om jag skulle börja få ont eller få feber så ska jag åka in på akuten där jag bor för då har det med största sannolikhet blivit en infektion och då kan han behöva antibiotika. Annars så ska de ta upp det här på ronden imorgon bitti och så ska någon ringa upp mig för att tala om hur planen ser ut.

Så, det har minst sagt varit en händelserik helg... och om jag ska vara ärlig mot mig själv så tror jag att jag eventuellt håller på att falla för någon 🙈 men det är läskigt och jag har ingen aning om hur han känner...

💃

Likes

Comments