För ett tag sedan började jag återigen ta mina lång promenader med Baltazar och Rut ( min kamera ) igen. Vädret bytte från gråmulet, regn, snö och slask till blå himmel, sol och värme. Det var underbart. Fågel kvitter, knoppar på träden som brister och slår ut. Maskrosor över allt på ängar, gräsmattor och diken. Så ljuvligt, älskar verkligen den här tiden på året, då naturen vaknar och färgerna sprakar över allt.

Morgon promenader är det ljuvligaste som finns, en perfekt start på dagen. Brukar följa med sonen till skolan och sedan går jag vidare.

Men nu är det länge sen jag var ute på dessa underbara morgon promenader. Har knappt varit ute och gått i huvudtaget då mitt knä har krånglat. Eller krånglat är milt sagt. Vissa dagar när jag gått, rest mig och använt mitt höger ben så har det känts som om någon stuckit mig med 17 knivar rakt in i knäskålen. Att gå upp för trappan hemma i trapphuset var en riktigt plåga. En av dagarna så ville jag bara sätta mig och gråta av ren och skär smärta. Värre smärta har jag aldrig känt. Pratar med min mamma, den smärta jag beskriver tycker hon låter som artros. Hon lever själv med det och är dessutom opererad. Jag får lite tips och råd om hur jag skall gå i trapporna och hur jag skall "träna" knät.

Idag efter en vecka med ren och skär smärta så har jag ont lite då och då men jag kan gå. Så jag funderar på att ta en liten extra promenad i morgon med Baltazar och ev. Rut också. Beroende på väder.

Tänk så mycket man tar för givet här i livet, att en promenad från jobbet som annars tar 10 minuter tog en dag 40 minuter. Hade så ont i knät och det var så stelt, höften värkte för att man belastade snett. Jag minns hur såg på människor hur de kunde röra sig fritt utan värk och smärta. Men vad vet man? Ingen vet vad den andre går igenom om man inte frågar och inte kan se det med blotta ögat. Att kunna röra sig utan smärta tar man för givet, "det drabbar inte mig" dessa tankar tänker jag inte tänka igen.

Idag, en vecka senare så kan jag röra mig så gott som fritt igen. Knät är stelt och gör ont i vissa lägen. Jag kan inte sitta som jag vill, har alltid älskat att sitta i skräddarställning men det är bara att glömma. Men jag kan gå i trappan både upp och ned utan problem. Men som vi alla vet så kommer det att komma tillbaka igen, för Artros går i skov.

Och jag hoppas verkligen att det tar ett tag innan nästa skov kommer och nästa gång det gör det så skall jag ringa min husläkare för att få se till att få hjälp. Se till att få hjälp i god tid. Och så skall jag se till att köpa ett ordentligt stöd, så att jag kan gå och röra mig i sommar!

Nej nu skall jag sluta klaga på mitt knä, jag är vid liv, jag lever och har min familj och mina vänner. Så även om jag har ont så är jag ändå vid liv och många människor kämpar mot så mycket värre saker och har mer ont än vad jag har. Så jag skall inte klaga, ville bara skriva av mig lite, för detta är en av anledningarna till att jag inte bloggat på länge, då jag inte har kunnat sitta och inte har kunnat skriva om något då det ej har hänt något särskilt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Förra året någon gång satt jag på Facebook, eller på och på....ni vet vad jag menar. Jag satt och fnulade lite. Fram och tillbaka. Jag velade. Vågade jag. Skulle hon minnas? Klickade fram hennes profil. Tog tjuren vid hornen. Jag skrev några rader, berättade om vem jag är. Det var början på vår nya historia.

Vi tar det från början.

Någon gång på 1980- talet så började min mamma att jobba som dagmamma. Att jobba hemifrån kändes som ett bra val för henne och jag tyckte det skulle bli jätte kul för jag älskade barn, Jag såg fram emot att hjälpa mamma med att byta blöja och mata, ja de tider jag kunde med tanke på att jag hade en skola och sköta och läxor att göra. Att komma hem trött en dag från skolan och mötas av alla dessa gulliga barn var bland det bästa jag visste, de kom springande och skulle ge mig en kram. Hade alltid velat ha små syskon så detta var ju det bästa av alla olika alternativ med tanke på att min mor inte ville ha mera barn. Många av dessa barn ligger mig än idag varmt om hjärtat och jag tänker på dem med värme. Men det fanns ett, den blyga lilla tjejen. Hon med det bruna håret, kort page och med fräknar. Den lilla blyga tjejen som knappt pratade med de andra barnen, den lilla barnet som följde mig. Som fanns där hela tiden. ( Vände jag på arslet så kan ni ge er sjutton på att hon var där...hahah ) Vi lekte tillsammans, skapade band, Det var ju inte så stor ålders skillnad på oss så vi kom bra överens. När hon blev äldre och började skolan, så började hon på den skolan jag gick på. Lyckan för henne, men jag började växa ifrån henne lite. Varje rast kom hon springande till mig och satt i mitt knä. Även om jag tyckte det var mys så blev det lite jobbigt! Mina vänner började fundera på vem detta kunde vara, var det min syster? Nähä, men då behöver hon ju inte hänga här. Och så en dag var hon bara borta, hon försvann ur mitt liv.

En stor bit av mitt hjärta försvann då ur mitt liv, utan att jag visste det då. Många år gick och jag tänkte på henne till och från genom åren. Sökte henne på Facebook titt som tätt. Men utan resultat. Men så plötsligt förra året hittade jag henne via en gemensam barndsomsvän. Jag tittade in på hennes profil. Men jag hade svårt att känna igen henne då jag letade efter den lilla flickan jag en gång kände. Här fanns hon men som en vuxen kvinna. Vågade jag höra av mig? Skulle hon minnas mig? Jag tog tjuren vid hornen och skrev ett meddelande till henne där jag berättade för henne vem jag var. Jag la inte så mycket vikt i tanken på att hon skulle höra av sig. Hon kanske inte mindes mig eller så ville hon helt enkelt bara inte ha med mig att göra.

Det tog inte lång tid innan hon svarade.

Nu har det gått massor av månader sedan dess och vi umgås titt som tätt. Fösta gången vi träffades nu igen efter si så där 20 år så var det som om vi aldrig varit ifrån varandra, vi kramades och pratade på som om ingenting. Vi träffas och fikas, våra barn leker med varandra och trivs lika bra ihop så som vi mammor gör. Hon har sovit över här i helgen, vilket har varit hur mysigt som helst. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord. Fotograferat oss och lagt ut en massa "töntbilder och videos" som om vi var fjortisar igen. Vi beter oss som barn - busar, skrattar och ja jag vet inte vad. Känns som om vi försöker ta igen alla år på en och samma gång. Vi skrattar så vi tappa luft och tårar sprutar. Vi pratar om jobbiga saker och en massa gemensamma minnen.

Den halvan som försvann hos mig för över 20 år sedan är nu tillbaka och jag känner mig hel igen. Den sista pusselbiten ligger nu på plats. Det känns underbart. Vi är bästa vänner och systrar på en och samma gång.


Ordspråket/talesättet: Blod är tjockare än vatten stämmer verkligen inte. 

Finns inte en enda gen lika i mig och denna syster men ändå så står hon mig närmare än många andra. "Vänner är den familj man själv kan välja" och det har jag verkligen gjort i detta fall.

Likes

Comments

Jag har ju berättat för er att jag lever med den kroniska sjukdomen endometrios, en sjukdom som tar över ens liv ganska så mycket. Mer eller mindre. För mig är det mindre. Somliga kvinnor som lever med denna sjukdom lever med ständig smärta där smärtlindring inte hjälper. Vissa blir så dåliga att de till och med blir inlagda på sjukhus pga deras smärta. Och får tung smärtlindring. Själv så "lider" jag inte så mycket av min sjukdom, tack gode gud och alla hans vänner för det. Jag är verkligen lyckligt lottad där kan jag säga. Jag känner knappt av min endometrios. När jag får mina skov så kanske jag måste ta tre tabletter smärtlindring av den mildare sorten som är receptfri. (Ipren) Till och med min läkare och en gynekolog som jag har kliade sig i huvudet och trodde knappt på mig när jag sa det. Men i alla fall. Jag har inte så ont, vid min senaste menstruation som jag hade för ett par dagar sedan så blödde jag knappt och behövde inte ta någon som helst smärtlindrande. Nu är det säkert många som lever med denna sjukdom som kliar sig i huvudet och undrar var jag får min mens, man skall ju helst inte blöda när man har endometrios. Man skall gärna behandla sig med hormoner så att man "slipper" blöda. Men eftersom jag och maken försöker, eller inte försöker och försöker få ett syskon till Isaac så behandlar jag mig inte. Ja, nu är det inte så att vi planerar att få ett barn till, utan vi tänker att kommer det så kommer det. En vacker dag så kanske jag behandlar mig eller så gör jag inte det. Detta är anledningen till att jag inte behandlar mig. Men nu var det inte barn eller hormoner jag skulle skriva om.

Som ni ser på bilden här ovanför så sitter jag och dricker något. Det är det jag skall berätta om. Även om jag inte lider av min endometrios - så som smärta och mycket annat så lider jag av trötthet och energilöshet. Vilket är ett symptom som tillhör endometriosen. Och efter några års funderingar fram och tillbaka så insåg jag att detta håller inte. Mitt jobb blev lidande, min familj framför allt min son blev lidande av att ha en trött mamma som jämt sov och orkade att inte göra något. Satt på mitt gamla jobb och pratade med en av mina fina ( dåvarande) kollegor om just detta. Att jag funderade på att söka läkare för detta. Se vad de kunde erbjuda mig för hjälp. Om man nu kan hjälpa något med trötthet och energilöshet. Denne kollega är lite som jag, tror inte på mediciner. Kan jag låta bli att ta en värktablett så låter jag gärna bli. Gillar inte att stoppa i mig saker som inte är bra för kroppen! Magen som tar stryk för att de är så starka. Så vi kom in på ämnet örter. Om akupunktur och en örtbehandling kunde hjälpa.

För mig så lät det ändå lite hokuspokus måste jag säga, vad skulle lite örter och nålar kunna göra? Vågade jag vända mig till kinesisk medicin? Jag började söka på nätet och hittade en akupunktör här i Uppsala. Ringde och bokade tid. Åkte på mitt första besök för snart tre månader sedan. Och jag kan bara säga wow! Efter långt samtal med denne person och lite titta på tungan, känna pulsen och samtal runt hur min kropp fungerar så som riklig mens, klumpig mens, trötthet, huvudvärk, höfter som värker och mycket annat så åkte jag hem med ett nytt synsätt på detta! Jag kände mig inte så dum längre. Efter det andra besöket så åkte jag hem med en burk med örter. Örter i pulverform som jag skulle blanda med varmt vatten. Örter som inte luktade särskilt gott och smakade allt annat än gott. Jag satt länge på kvällen och tvekade innan jag blandade detta lilla "te" som jag kallade det. Frågor som " vad är det jag skall stoppa i mig?" " Jag som inte vågar ta emot medicin från min läkare för att jag inte vet vad det är exakt i dem, skall nu dricka örter som jag inte vet vad det är för något.! Efter många om och men, så började jag dricka denna blandning morgon och kväll. Smakade som sagt illa men jag drack i alla fall. Skeptisk som sagt men blev snabb motbevisad. Inte trodde jag att det skulle fungera så bra inte. Men oj oj oj. Min trötthet försvann, jag blev piggre och fick mer energi. Jag som tidigare kunde gå omkring med iskalla fötter som ändå var svettiga fick torra och varma fötter, likaså med händerna - hade även tagit upp detta med hen. Att jag tyckte det var jobbigt. Min huvudvärk som jag fick i samband med menstruation försvann. Mensvärken försvann, den lila jag hade och den klumpiga och rikliga mensen som höll i fem till sju dagar blev finare och minskade i dagar till att blöda rikligt i tre dagar! Vilken mirakelkur.

Nu har jag varit utan dem ett tag av olika anledningar, men nu på fredag skall jag hämta ut en ny dos, vilket jag ser fram emot. För allt som försvann är nu tillbaka igen. Kalla fötter, riklig mens i flera dagar, tröttheten och energilösheten är tillbaka! Suck, men på fredag reder vi bot på det! Härligt!

Många av er tycker nog att jag är knäpp, ja det må jag vara. Men ack så skönt detta är. Att slippa stoppa i sig en massa olika kemikalier som skadar hälsan mer än vad dem hjälper. Nu tar jag naturliga ämnen och stoppar i mig och det känns som om jag vunnit en miljon, eller en miljard på lotto. Detta fungerar kanske inte på alla men på mig gjorde det. Jag har aldrig mått så bra!

Likes

Comments

Åh vilket härligt och underbart väder vi hade i går här i Uppsala. Strålande solsken från blå himmel. Ljuvligt. Men jag höll mig inomhus hela dagen då jag var ensam hemma då jag var ledig från jobbet. Maken jobbade och sonen var i skolan. Men efter middagen så satte vi oss i bilen och åkte ut lite. Åkte runt i stan och kollade på alla människor som satt ute på uteserveringar och njöt i kvällssolen. Efter en stunds åkande så styrde vi kosan ned till Skarholmen. Jag kände ett starkt behov att ta mig till vattnet, om så bara för fem minuter. Det blåste rejält där ute men det var skönt. Jag satte mig på gräset och tittade ut över vattnet. Andades in den friska luften och fyllde lungorna med härlig och klar luft. Lyssnade på vågorna och skummet som fräste. Såg på båtarna som var ute. Åh, detta är så underbart. När det är sådana här varma och härliga dagar så känner jag bara hur det drar i varje liten fiber i mig, kroppen skriker efter vatten.

Min själ verkligen vilar på sådana här platser, den njuter och jag känner ett lugn inom mig som jag aldrig känner någon annanstans. När jag var liten och vi åkte och campade på Gräsö så mådde jag verkligen bra. Jag kunde ta min freestyle ( japp, jag är så gammal så det hette freestyle då, sedan walkman och i dag mp3/ipad och vad det nu mer kan heta ) och gå ned till vattnet. Satte mig gärna på en brygga så jag kunde "guppa" med i vattnets rörelse. Med bra musik i öronen så blev detta som en meditation för mig. Jag kunde sitta där i skräddarställning i flera timmar och bara njuta. Med Jordan Knights ljuva stämma i öronen så blev detta ett mycket njutningsfullt tillfälle. Satte jag mig inte på bryggan, för det var ett populärt ställe så gick jag till klipporna och satte mig i stället. Allt för att få sitta i lugn och ro och tittar på vågorna och ands in den friska luften. ( Hahhah, jag var flummig redan då ) 

Jag älskade även att bada när jag var barn och tonåring. Bland det bästa jag visste, jag blev även kallad den lilla jungfrun av de som var med för jag var mer under vattnet än uppe. Mamma såg mig nästan aldrig när jag badade. Jag var inte direkt först i men jag var alltid sist ur. Jag klev inte upp ur vattnet förrän mina läppar var blå och huden skrynklig som ett russin. Jag och vattnet vi var ett med varandra. Jag var fri. Var aldrig rädd för vattnet, förutom på badhus då det är så djupt att man inte bottnar. Att bada på badhus är det tråkigaste som finns, inga skiftningar i vattnet, inte den riktiga känslan och absolut inte den härliga doften. Bada i klor...nej inget för mig.

Jag älskar havet, det gör jag verkligen, men det jag inte gillar med havet är att åka båt! Jag avskyr båtar, att titta på dem är helt okej men att sitta i dem nej. Varken liten motorbåt, roddbåt eller kanot nej! Absolut inte. Och framför allt inte färjor. På en färja känner jag mig instängd och inträngd i ett hörn hela tiden fast jag kan röra mig fritt. Att vara ute på däck när man är på en färja, ja det kan vara lite mer lugnade. Men ändå inte. Jag sitter redan nu, ca 9 veckor innan vi skall åka till Danmark och bävar för båtresan. En tre timmar lång tur med färjan över, usch. Trodde jag skulle dö förra året. Ja inte att båten skulle sjunka eller så, nej. Men som sagt jag känner mig instängd och inträngd. 

Korten ser lite konstiga ut jag vet, håller på att lära mig att redigera lite. Väntar på bättre redigeringsprogam så ni och jag får hålla till godo på dessa bilder.

Likes

Comments

Det har blivit en liten ofrivillig bloggpaus här, eller om den är frivillig. Nu är jag i alla fall tillbaka. Det har inte hänt så mycket den senaste tiden! Jag jobbar och umgås med familjen och försöker få vardagen att gå ihop. Inte så lätt alla gånger när man rycks hit och dit.

Igår kom solen och värmen äntligen tillbaka. Inte så jätte varmt men varmt. Man får inte vara så känslig. Strålande solsken från en ljusblå himmel. Fåglar som kvittrade och bin och humlor som surrade.

Så jag passade på att ta med mig Rut ut på en liten promenad tillsammans med mig och Baltazar. ( Ni som nyss kommit hit och läser min blogg för första gången så är Rut min kamera! Hon heter egentligen Nikon D3100 och Baltazar är vår hund, en liten yorkshireterrier på 3 år! )

Inte så lätt att fotografera när man har en hund med sig, antingen så har man honom i kopplet och då drar han precis när man skall trycka av ett fotografi eller så har man honom utan koppel ( vilket man inte skall ha nu, man får inte ha lösa hundar den här tiden på året. ) och då måste man ju hålla koll på honom hela tiden. Och då när man kanske hittar den bästa bilden och skall trycka av så kan du/ni ger er 17 på att hunden drar eller hittar på något bus så att kortet blir sabbat. Så det blev inte så många kort tagna igår.

Längtar tills värmen kommer tillbaka helt och hållet igen så att man kan ge sig ut på härliga fotopromenader. Jag måste träna så mycket jag bara kan. Har så himla svårt med vilka inställningar jag skall ha i olika situationer. Så att det inte blir under eller överexponerade!

Ibland så känns det som om jag böjar få hum på det och nästa gång så har jag inte det och korten blir helt fel! Blir galen. Men öva, öva , öva.

Ja, ni som följt min blogg på den andra blogportalen börjar nog bli less på mitt tjat om min eviga kamp med kameran! Men drömmen är ju att kunna "jobba" lite mer med Rut.

Likes

Comments

Jag brukar inte blogga om kläder. Men i bland så göra jag undantag och idag så gör jag det. Jag har en syster som jobbar med kläder, designar och syr själv. Hon jobbar på Ibiza och syr och säljer kläder. I bland så kommer hon hem till Sverige och säljer här. Och här i detta inlägg får ni se några av hennes otroligt vackra kreationer.

Hon syr allt från vackra ponchos, till capes och klänningar! Jag skulle vilja köpa varenda en, men tyvärr så är jag jag både lite kort och tjock/fet/knubbig ( ja ni får välja vilket ord ni vill om mig ) och som vi alla vet så är en lång klänning mycket snyggare på en smal och lång tjej än en kort och tjock sådan. Inte lika vackert och smickrande! Hahahah Nu kanske många tycker att jag sitter här och är elak mot mig själv för att jag vill ha era sympatier men sådant är inte fallet. Jag är helt medveten om hur jag ser ut.

Dessa två klänningar här👇 under skulle jag vilja gifta mig! Ja, nu är jag ju visserligen redan gift, men det går alltid att förnya löftena eller hur? Jag verkligen älskar denna känningar för deras volanger och "lager på lager". Sagolika och magiska klänningar. En riktigt dröm med andra ord.

Denna vackra syrenlila klänning här under med snörning i ryggen. Wow, jag föll pladask när jag såg denna första gången. Så vacker, magisk och trolsk. Som tagen ur vilken saga som helst!

Som sagt jag brukar inte blogga om kläder men i reklam syfte för min syster så gör jag det. Här ovanför så ser ni ett kort på denna vackra kvinna! Tänk att lilla jag kan ha en sådan vacker storasyster!❤

Likes

Comments

Igår satt jag och "chattade" med min syster på F.B Berömde hennes bilder på hennes vackra och magiska hem. Skrev till henne att jag måste komma dit och umgås med henne! Hon sa att det måste jag. Så genast började jag drömma och fantisera om min/vår resa dit.

När jag såg denna bild så kunde jag se mig själv sitta där, men en mjuk och skön kudde, i skräddar ställning. Med slutna ögon. Tänk att sitta här och meditera/samla tankarna! Oj oj. Visserligen så är jag Buddhist men denna elefant som jag misstänker är Ganesha tillhör ju hinduismen, men det spelar ingen roll för jag har en sådan hemma jag också. Och elefanter är en av mina alla favorit djur.

Jag kan även se mig själv stå här varje morgon, tvätta mina händer i detta vackra handfat och se mig själv i spegeln och bara njuta av livet och tillvaron. Att äntligen få spendera tid tillsammans med min syster.

Kolla denna lilla hörna i köket, sött som en karamell. Här skulle jag kunna stå och laga mat i timmar, om jag nu hade varit intresserad av att laga mat visserligen. Tänk dig/er att stå här och laga en mustig gryta en höst eftermiddag när solen är på väg ned och solen börjar gå ned. Okej, syrran bor visserligen på Ibiza och jag har svårt att tro att det någonsin blir jätte kallt där så som det blir här i Sverige. Men en mustig och härlig köttgryta bubblande på spisen som sprider en ljuvlig doft i hela huset. Oj oj oj! Kolla bara den ljuvliga kryddhyllan! Ljuvlig!

På detta fotografi så ser man ju att äpplet inte faller så långt i från trädet. En stor, rosa härlig pelargon! Min favorit pelargon! Okej, nu gillar nog ( nästan i alla fall ) alla kvinnor pelargoner mer eller mindre. Men här ser man i alla fall att vi gillar "samma" blommor. Hahah. Letar likheter hela tiden. Åh det turkos/gröna bordet, åh, det skulle jag vilja ha ett likadant! Ett kantstött sådant, underbart. Åh, det bruna kruset bredvid. Så vackert och den rosa krukan med bland annat Frida Kahlo på! Oj oj, så vackert stilleben.

Jag vill åka dit nu, men jag jobbar och så är det semester i Danmark detta år också! En resa som jag verkligen ser fram emot. Danmark ligger mig varmt om hjärtat och det skall bli så underbart att åka dit igen. Men nästa år skall jag banne mig åka dit. Det finns även en marknad där som jag skulle vilja uppleva tillsammans med henne, men bara uppleva i största allmänhet. Las Dalias heter den. Och där säljer de tavlor, mat, kryddor, väskor, kläder osv. Allt är "hippie" influerat. Så vackert. Hittade en tavla på min systers väns sida, som jag önskade mig av henne, att köpa! Så vacker, turkos, med rosor och texten : Happy Hippie Home!

Och jag vet att denna tavla med denna text skulle passa så bra här hemma då jag älskar turkost och rosa i hop och att jag någonstans inombords är en så kallad "hippie själ" eller det bor en inom mig i alla fall som vill ut, men som jag har svårt att släppa loss. Jag har den där spärren som säger och stoppar mig: tänk, vad skulle familjen säga? Vad kommer andra tycka!

Blir så less på mig själv, är 37 år och har inte släppt ut mitt rätta jag än! Men det är väl på tiden, eller vad säger du/ni?

Likes

Comments

Idag har vi firat dig min älskade på din dag. Vi bjöd på skönsång när du kom hem. (Eller ja, skönsång det var kanske att ta i. Ni som finns på min F.B kunde både se och höra en videoinspelning när jag och Isaac sjöng för maken!) Jag vet inte om du tyckte det var så himla kul kanske, men du log och såg glad ut i alla fall. Men skenet kan ju bedra eller hur.

Junior hade ritat och skrivit ett urgulligt meddelande till dig, han passade på att göra det så fort han kom hem från skolan, Efter det så fick han gå ut och plocka en bukett vitsippor som vi kunde ha i en liten vas på bordet. Som du vet min älskade så älskar jag små plockade blommor. Eller jag älskar att plocka blommor ihuvudtaget.

Vi mumsade på lite glasstårta som jag inhandlat på morgonen. Du fick givetvis en kokbok av mig, när man inte riktigt vet vad man skall köpa till dig så är en kokbok en bra sak att köpa eftersom jag vet att du älskar kokböcker. Vi har tillsammans länge velat köpa denna kokbok. Ända sedan vi såg den underbara filmen Julia och Julie ( eller om det är Julia och Julie ) En film som just handlar om Julia Child och hennes vänner som skrev denna kokbok. Underar Meryl Streep spelar denna underbara människa. Visserligen så har vi den i pocket form som vi fick av din mormor och morfar för många herrans år sedan. Men nu har vi den även i riktigt "bokformat"! Kanske lite fjuttig present att få i 40 års present. Men du får ändå skylla dig lite själv tycker jag då du inte kommer med några som helst önskemål!

Efter fikat så gick vi ut på balkongen och njöt av det vackra vädret och kom in på din bror, hur mycket vi saknar honom. Första födelsedagen utan honom. Dina ögon fylldes med tårar, så hjärtskärande att se. Min älskade, önskar så att jag kunde bära din sorg i stället för dig. Vill inte alls att du skall må som du gör till och från sedan snart ett år sedan tillbaka.

Jag tycker själv att det känns konstigt, har inte riktigt greppat detta heller att han är borta. Men min älskade han finns med oss hela tiden. I våra hjärtan, i våra minnen och tankar. Han kommer alltid att finnas där, levande, glad och vacker som han var. Nu är han en vacker ängel som vakar över oss alla och som jag sa, han vill inte att du skall sitta och gråta/sörja en dag som denna. Även om han tycker att det är fint av dig, så vill han inte att du skall vara ledsen!

Vi gjorde mycket mer senare på kvällen som jag kommer skriva om i morgon, nu är jag så trött så ögonen går ihop och bokstäverna flyter ihop!

Grattis åter igen min älskad!

Likes

Comments

❤Hurra för din min kärlek för dig på din dag!❤

Hipp hipp, hurra, hurra för dig på din dag. Idag fyller du hela 40 år. Och den bästa gåvan är att vi får vara tillsammans, älska och umgås med varandra. Jag önskar dig allt det vackra som finns så som den underbaraste fågelsången, den vackraste rosen, den varmaste solen, stjärnornas glitter och havets glans.

Du fyller år när blåsippor och vitsipporna blommar, idag skall gå ut och plocka dig en bukett och sedan ge dig en kram. Tacka dig för varje dag jag får spendera med dig, för varje morgon jag får vakan bredvid dig. Tacka dig för alla fina gåvor jag får av dig men allra helst för din kärlek och din värme.

Alla våra minnen som vi delar ihop. Vart skall jag ens börja? Den dagen vi blev tillsammans, när du satt nervöst mitt emot mig på dina föräldrars framsida, du höll min hand, såg mig i ögonen och frågade om jag ville bli din. Dina varma läppar brännande mot min handrygg, mjuka läppar. Jag minns glädjen i din blick när jag svarade ja och glädje tjutet från våra vänner som stod i köket, alla fastklistrade vid fönstret. Jag hade sett dem hela tiden, men försökte låtsas om att jag ej gjort det.

Natten vi förlovade oss ute på gräsmattan i Gunsta medan hela Sverige sköt raketer för att fira in det nya milleniumet. Båda nervösa och darrhänta. Svettiga fingrar och fumliga händer. En snabb kyss och ett snabbt: Jag älskar dig, för att sedan återgå till de övriga och fira in det nya året.


Samtalet när jag ringde dig från jobbet, för att berättade den underbara nyheten. Du stod på stan med vår vän, på Pressbyrån närmare bestämt. När jag sa till dig att vi skulle ha barn så blev det tyst i telefonen, sedan tog vår vän över samtalet och frågade vad jag hade sagt till dig, för du stod och grät. Jag berättade för vår vän, han blev genast tyst han med och räckte sedan över telefonen till dig igen.

Det finns så många minnen, min älskade. 18 år fyllda med glädje, sorg, kärlek och även mycket hjärtesorg. Vi har kämpat i så många år. Jag har i bland rivit mig i håret och tänkt att nu får det räcka. Jag har gått in i väggen, mått så himla dåligt att jag förlorade mig själv. Tappade fotfästet. Men idag, med facit i hand så var det värt det, kanske inte alla dåliga minnen. Men titta på oss nu!

Vi står här tillsammans starkare än någonsin min älskade. Vi kämpar tillsammans, mot samma mål nu, det var länge sen vi gjorde det.

Du är min bästa vän, min kärlek, min kung mitt allt! Älskar dig nu och för alltid. Finaste du ❤

Likes

Comments