Tjena!

Har du som jag, som är uppväxt på 90-talet, ibland ställt dig frågan vad som hände med de där namnen som hördes så ofta i media då? Har världen varit snäll mot dom? Vad gör dom idag?

Leonardo DiCaprio som på 90-talet bara ansågs vara en prettyboy har sedan dess kämpat med näbbar och klor för att anses vara en seriös skådespelare och med tanke på Oscar-statyetten så man får väl anse att världen varit snäll mot honom. Thomas Quick slutade ljuga om mord han inte begått, bytte namn till Sture Bergwall och även om det är ett gränsfall, får man väl räkna hans utsläpp från Säter som att världen gav honom ett break också.

Sen vandrar tankarna till de som inte överlevde 90-talet med äran i behåll: Leila K. Dr. Alban. Dogge Doggelito.

När jag växte upp var Dogge Doggelito rappare i en grupp som hette the Latin Kings. Man kan väl typ sammanfatta Dogges kändisskap på 90-talet som Mr. Thug Life himself och nu så här 20 år senare är han nästan mer känd som “cykel på köpet”-snubben eller han från Glas in-reklamen. Vad faaan hände där liksom? Dogge, gangstern från Alby, gör helt plötsligt reklam för inglasade verandor. Det är knas! Nej förlåt, det är glas.

Jag är lite fascinerad av Dogge. Han verkar ändå ha tagit 90-talets död med en klackspark på många sätt och verkar i mångt i mycket redan då förstått att den kändisvågen inte skulle gå att rida på för evigt. Citerar oraklet Dogge med några rader från the Latin Kings-låten Cashen dom tas:

“Jobba hårt, inget kommer gratis dessa dagar
Måste fylla fler hungriga magar

som också vill ha dyra dojor och märkeströjor
cred å respekt betalar inte mitt barns blöjor

Så ta din vegomat, läsk å gratis bärs
för Latin Kings, vi rappar bara för cash”

Dogge lever som han lär. Visst kan jag sitta här med skämskudden i högsta hugg och ba “Alltså Dogge! You used to be cool, man! Du har gjort en musikvideo ihop med fakking Gunilla Persson. What. The. Fuck. Är det värdigt?” men det vore liksom lite kasst av mig. De här gigen pröjsar räkningarna och det är väl egentligen det viktiga?

Jag diggar det. Jag har respekt för det. För skämt åsido, Dogge. Jag skrattar inte åt dig, jag skrattar med dig. Fan vad 90-talets död inte var schysst mot dig. Men vet du? Sist jag såg dig var på Barnkanalen (tillsammans med en annan fantastisk artist från 90-talet, Markoolio) och jag vill nog ana att min dotter tyckte du var ganska cool som vampyr.

Your coolness sträcker sig över generationer!


Kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hallå eller!

Jag är uppvuxen i Göteborg och är medveten om några av de klyschor jag uppfyller. För att betraktas som “the typical Göteborgare” anser jag att kriterierna -förutom att prata samma charmiga dialekt som undertecknad- bör vara:

1) använda uttrycket “Äru go eller?” obehindrat,

2) köpa årskort på Liseberg men bara gå dit för konserterna, samt

3) festa på Valborg, demonstrera 1:a maj.

Har man däremot flyttat från den bästa staden Sverige har att erbjuda och är exilgöteborgare bör man även kunna texten till “Känn ingen sorg för mig Göteborg” och sjunga den vemodigt oavsett om man gillar Håkan Hellström eller inte. En bubblare är att använda sig av ankare-emojin istället för hjärt-emojin i sociala medier.

Fler saker då? Jag tycker till exempel färska räkor är så gudomligt gott att inget annat duger. Käkade hellre det än godis som barn. Min uppväxt i Göteborg har gjort mig till en ofrivillig räk-diva och det är kanske lite extremt. Låt mig ge ett exempel:

En gång i tiden hade jag en partner vars familj verkade tycka att mitt ursprung var exotiskt på något sätt och gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig välkommen. De hade köpt räkor eftersom de förstått att jag gillar det och det var ju en gôrgullig tanke! Vilket otacksamt svin hade inte uppskattat en sådan gest liksom? Jag, såklart, när jag inser att vi är i fel del av Sverige för att det ska kunna vara färska räkor. Att käka frysta räkor när man är van vid färska är jämförbart med att byta en splitterny Zlatan-volvo mot en kundvagn. Hashtags: Oscarsvinnande_tacktal, Räkångest och DetÄrSlutNuOavsett.

En förutfattad mening många utomsocknes verkar ha om Göteborgare är att vi alla älskar ordvitsar och alltid har några på lager. Jag älskar ordvitsar, ju sämre desto bättre. När jag och min man skulle gifta oss hade vi ett extremt kort samtal gällande vems efternamn vi skulle ta. Jag var lite trött på mitt Efternamnsson och tog hans utan att tveka, mitt nya efternamn innebar en helt ny värld av ordvitsar att plåga våra framtida barn med. Varför inte? Kom igen det blir kul, typ. Stridh kändes som det bästa efternamnet att ha som ordvitsande Göteborgare.

“Arlene drar sig inte för att kriga verbalt men väljer sina Stridher.”

“Vi ska köpa en husvagn och döpa den till Stridhsvagnen.”

“Har väldigt motStridhiga tankar om syftet med det här blogginlägget.”


Jag känner att jag fått fram budskapet att jag ⚓ min hemstad, så nu tackar jag för uppmärksamheten för den här gången. Ha det gött!

Likes

Comments

Idag är det internationella kvinnodagen och därför kör jag lite skamlöst skryt i feminismens namn i det här inlägget. Provocerande? Ja men gråt då.

1. Den 6:e var jag på framsidan av sydsveriges största tidning tillsammans med tre andra fabulösa feminister. (Läs artikeln här!) Fokuset låg på kvinnor som stöttar kvinnor online, systerskap/syskonskap, saker vi rakryggat vågar ta oss för och yours truly berättade bland annat om...

2. Boken jag skrivit tillsammans med andra skamlösa morsor: Det heliga jävla moderskapet (Sjösala förlag) som just nu är i tryck och kommer finnas till försäljning i bokhandlar från 3 april. Jag är så sjukt stolt över att vara en del av den! Läs mer här. Förbeställ här!

3. Som att mitt ego inte kunde boostas mer av den fantastiska responsen jag fått pga artikeln och boken så är jag nu sökbar som författare på Adlibris. Känns stort, känner mig cool as fuck och vägrar skämmas över det.

Puss

Likes

Comments

När jag var liten kändes det ibland som att jag inte fick göra någonting: Fick inte vara vaken för att se Fångarna på fortet, fick inte betala inträde till Tomteland, fick inga kuvert med fönster på (så orättvist!) och såna där andra normala grejer barn blir orimligt arga över.

Nu när jag har åldern inne att göra i princip allt det här landet (och andra länder) har att erbjuda inser jag hur överhypat "att bli stor" egentligen är.

Vuxenlivet innebär ju en oändlig lista av måsten och skittråkiga saker med ännu skittråkigare namn: Besiktiga bilen, jämföra hemförsäkring, vänta i telefonkö, köpa diskmedel... Är det konstigt att man ibland känner "I didn't sign up for this shit?!"

Idag kände jag inte för att vara vuxen. Inte ett dugg. Jag skulle hämta ut lite kortisonkrämer och köpa mjölk ("fy faaan vad tråkigt" kan jag nästan höra er sucka!) med min äldsta dotter. Jag satte henne i en kundvagn för att slippa eventuellt intresse från hennes sida att *göra kaoz* inne på Willys och gick in i butiken.

Klockan är kring fem på eftermiddagen så butiken var på intet sätt tom, men stjärnorna stod rätt just nu och det var fri väg genom hela butiken ner till mjölken. Jag stannar vagnen, lutar mig framåt och viskar i min dotters öra.

"Du... vill du åka SNABBT?"
Hon nickar.
"Okej, håll i dig nu!"

I nästintill warpspeed susar vi förbi bröd och frysdiskar. I den stunden finns bara vi, fuck deklaration och vika tvätt!

"Åh nej, tacohyllan! VI KOMMER KRASCHA!" fejkar jag, svänger vänster och liksom en hockeyspelare som stannar med en snärt och sprutar is stannar jag kundvagnen framför kylen för laktosfritt.

Det var typ dagens höjdpunkt.

Likes

Comments

På kylskåpet sitter en kylskåpsmagnet. Platt. Kvadratisk. Motivet är en Jan Stenmark-enruting. Två personer sitter och filosoferar.
"En dag ska vi alla dö" säger den ena.
"Alla andra dagar ska vi det inte" svarar den andra.
Det här är min typ av väggord. Carpe fucking diem fast på kylskåpet.

Jag är admin i en Facebookgrupp för Jan Stenmark-entusiaster. Det innebär att godkänna medlemsförfrågningar, se till att inget olämpligt eller helt orelaterat finns och emellanåt sätta ner foten när folk inte kan bete sig vettigt i gruppen. Och när någon gått över gränsen (vilket tyvärr händer ibland) får vi admins plocka fram banhammern.

Jag undrar om adminrollen ger den känsla av kontroll (eller är det makt? trololol) som att vara förälder till en 1,5-åring inte ger? För det känns ju lite som att berättarrösten i mitt liv säger "...and zero fucks were given" direkt efter jag säger något i stil med "rör inte den där" eller "sluta kladda med maten". Vissa dagar är den selektiva hörseln av 1,5-åringen mer krävande än andra, då kan det ju vara lite bra med påminnelsen om att vi en dag ska dö men alla andra dagar ska vi det inte. "Kämpa på babymama, imorgon är det en ny dag. Du gör ett jävligt bra jobb, heja dig!"

Självpeppen behövs verkligen när man får dåligt samvete över att det mest använda ordet den dagen har varit “nej” eller “sluta” eller “lyssna på mig”. Hade den selektiva hörseln istället motsvarat den hos vissa typer online hade ju banhammern plockats fram för längesen.

Så blir det läggdags efter Bolibompa och efteråt sitter man där i soffan, pustar ut, tittar runt på leksakskaoset och tänker "Well this diem was fucking carped".

Likes

Comments

Hej Internet!

Det var inte igår. Oftast när någon varit borta ett tag, på resa eller skapat något eller besökt kexfabriken får de frågan "Vad har du lärt dig?"
Jag har lärt mig massor.

De senaste 1,5-ish åren har jag liksom varit lite upptagen med att antingen vara gravid eller småbarnsförälder eller både och samtidigt. Jag har med andra ord lärt mig vad riktig trötthet innebär.

Jag har mer eller mindre ofrivilligt lärt mig introt till nästan alla barnprogram på Barnkanalen och undrar varför jag aldrig sökt jobb på Eurotroll. Att jobba där skulle passa mig som handen i handsken, jag samlar ju på dialekter och är ju dessutom så jävla behaglig att lyssna på. (Bara lagom ödmjuk, jag vet.)

Jag har lärt mig lite om mycket pga blivit lite av en podcast-junkie pga marathonammar mitt senaste (eller snarare sista) barn. Learning is fun och så vidare. Av samma anledning följer jag även "Vem vet mest?" slaviskt och har till och med skamlöst ansökt att få vara med, haha! (Call me, SVT!)

Jag har lärt mig att oavsett hur många gånger jag och min man plockar undan efter vår äldsta dotter så lyckas hon ändå förvandla hemmet till att se ut som en knarkarkvart på... ja en kvart faktiskt. Det är helt jävla otroligt. Varje kväll efter läggdags städar vi upp efter en riktig röjarskiva med leksaksdjur, klossar och pekböcker. Oavsett hur trist och upprepande det är att städa efter en fest jag inte varit bjuden till, så har det ju onekligen bidragit till roliga inre bilder "Om vuxna umgicks som barn":

"Jonas! Ska du ha en till öl innan vi tar fram legot?"

"När vi har rivit ut alla kastruller kan vi försöka slå rekordet på att stapla klossar! 45 stycken är mitt oslagna rekord!"

"Den här boken måste du bara läsa! Gustavs grabb av Leif GW Persson. Och den här! *slänger första boken på golvet och plockar ut en ny* DEN måste du också kolla i! Speciellt den här sidan... Tittar du? Nej, JAG bläddrar! *kastar även den på golvet* Och den HÄÄÄR boken!"

Fniss.

Jag skulle vilja ha en sån fest.

Likes

Comments

Jag måste börja med att säga: Lotta Lundgren. Erik Haag. Som ni har fått mig att skratta. Tack för att ni gör Tusen år till julafton! Det var längesedan jag följde en julkalender och jag är så glad att jag har 14 avsnitt till att se fram emot...

Samtidigt som jag älskar årets julkalender blir jag inte förvånad över att alla inte gör det. Det har ju varit så i alla tider, men jag har svårt att ta en del av kritiken riktad mot årets julkalender på allvar. Förutom det uppenbart ironiska i att det bara är vuxna människor som verkar ha invändningar på ett program riktat till barn är det också fruktansvärt skrattretande hur kassa anledningar vissa har till att ogilla Tusen år till julafton, här är mina favorter:

"Vad är det för kul med en historialektion innan barnen ska gå till skolan för att tvingas lära sig ännu mer hela dagarna?"

Jag försöker sätta mig in i hur en sån här person fungerar. Säg nu att barnen till den här föräldern verkligen avskyr Tusen år till julafton av just den här anledningen ("Vi tycker inte om julkalendern för vi hatar att lära oss") känner då den här föräldern sig manad att tvinga barnen att slaviskt följa julkalendern? Vad är grejen? Låt skärmen var avstängd 13 minuter längre om dagen. Eller är det så enkelt som att vissa barn behöver en delaktig förälder bredvid sig som behöver svara på frågor ibland? Ja hujeda mig, stackars barn som tvingas lära sig saker! De där satans SVT alltså. Nu tvingas föräldrar sitta med och vara delaktiga i sina barns jävla tv-tittande/utbildning... 

Jag skämtar såklart, men för argumentets skull: Kanske är det så att hela grejen med att ha en julkalender som visar barn 2015 hur det var att vara barn i Sverige historiskt sett är att de gör det med humor? Barnen i julkalendern får ju själva uppleva och dela med sig av sina erfarenheter (vilket jag tycker är ett roligt och annorlunda inslag som funkar!) till skillnad från en lärare som står längst fram i ett klassrum och pratar monotont. Jag menar bara att det finns olika sätt att lära sig, vissa barn (och vuxna barn) har kanske lättare att lära sig av det dom ser än det dom hör.



"Den handlar ju inte ens om julen!"
Åh, jag har så många repliker på just den här kommentaren men jag får väl nöja mig med två...

1) Vad julen handlar om får dom väl lära sig i skolan? Eller om man nu är troende så känns det ju som man uppfyller kvotan att uppmärksamma julens historia på sin fritid?
Finns det verkligen personer som kräver att SVT ska stå för den informationen? Eller om dessa människor nu menar "julen" som tomten, konsumtionshets och pepparkakor till förbannelse så tror jag media redan förmedlar detta tillräckligt till oss alla...

2) Brukar julkalendrarna historiskt sett handla väldigt mycket om julen/julafton innan de sista 5 avsnitten? Jag kan inte dra mig till minnes av någon, så även om det känns som det tar tusen år till julafton (hah) så är det väl precis mot slutet även årets julkalender kommer börja prata om julafton, så chilla ner lite.


Jag tycker Tusen år till julafton är den bästa julkalendern hittills och då är jag uppväxt på 90-talet när Mysteriet på Greveholm sändes, så det säger ju en del. Den är rolig, den är annorlunda, den är utbildande och både jag (27 år) och min man (36 år) tittar tillsammans varje dag när vår människovalp (6 mån) sover. Jag är övertygad om att när vi, 10-15 år från idag, ser tillbaka på de tv-program som sänts kommer Tusen år till julafton nämnas som en av de bästa tv-program riktade mot barn som sänts i modern tid, tillsammans med Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag fattar inte hur det här konceptet kan väcka så mycket ilska hos folk, det är nästan som att vissa är ovilliga att gilla saker som kan få dom att tänka efter, ifrågasätta sig själva och sitt leverne och i allra värsta fall: riskera att lära sig saker om vår historia! Finns det en risk för att lära sig något över huvud taget och utvecklas som människa spjärnar vissa verkligen emot så mycket att venerna nästan sprängs...

Men vet ni vad? Hakuna matata! Vi som gillar årets julkalender kan bara sucka trött åt all ologisk kritik, lägga ner mobilerna och titta på julkalendern.

God jul!

Likes

Comments

Det finns onödig fakta och så finns det onödig fakta. Svenska Pizzarapporten 2014 sammanställd av Onlinepizza.se är kanske den bästa onödiga faktan jag med oroväckande hög entusiasm tagit mig igenom. Jag vill dock göra ett tillägg, det är att presentera de olika pizzatyperna, så håll i er!


Flyttpizzan
Alla som någon gång levt runt på andrahandskontrakt är väl bekanta med den här typen av pizza. Dina vänner som nu varit riktigt schyssta och gått upp tidigt på en lördag och hjälpt dig bära tunga flyttlådor fyllda med böcker du aldrig kommer läsa behöver belönas för deras insats. Ingen av dom kommer be dig om en slant i handen och eftersom du nu är skyldig dem en tjänst som kanske inte kommer att utnyttjas inom den närmsta framtiden (bärhjälp vid deras nästa flytt) och eftersom de flesta flyttlass brukar snitta 1-3 timmar beroende på

1) hur många som hjälper till att bära

2) hur mycket skit du har, och

3) om du har packat färdigt [konstpaus för igenkänningsfaktor följt av långsam och trött suck]

så vill du nu visa din tacksamhet genom att mätta deras magar och återställa vätskebalansen efter att de svettats för din skull, se punkt 2. Flyttpizzan är alltid uppskattad och ska inte ändras till annan hämtmat utan att först kolla med bärhjälpen att det är ok. Dryck till denna pizza varierar, men det är god ton att den som flyttar även bjuder på läsk eller öl till maten, mjölk är också ett alternativ. Tips när ni hämtar pizzan: Be pizzabagaren slice-a (svensk översättning?) pizzan så slipper ni rota fram bestick i någon av flyttlådorna, se punkt 2.


Bakispizzan
Många har egna ritualer för att behandla återkommande jobbiga grejer, som förkylningar till exempel. Nässpray och servetter, raggsockor och hinkvis med te med honung är några exempel på saker vi vet tar oss igenom det jobbiga, saker som lindrar det värsta. Jag vill med detta alltså peka på att den flottiga bakispizzan har blivit lite av en ritual vid bakfylla. Bakfyllan i sin helhet kan variera i längd och obehag beroende på dessa variabler:

1) Mängden förtärd alkohol

2) Ålder och tolerans

3) Alkoholvanor
Lyckligtvis vet vi en sak som kan underlätta bakisdagen i soffan...


Scenario: Du vaknar och mår allt annat än bra. Du har mått så här förut och du vet vad som hjälper. Nu är det inte tal om att bli experimentell och testa en ny sorts pizza. Du kör på säkra kort och beställer den du vet alltid smakar likadant. Numret till lokala pizzerian är inlagt i din telefon. Mysbyxorna är ett faktum. Resorben fräser i vattenglaset på vardagsrumsbordet. Ditt Netflix-maraton är redo när du är. Du förväntar dig inga större prestationer av dig själv den här dagen utöver att hämta pizzan och äta den. Efter tio minuter en kvart så är den äntligen i din hand och den kommer smaka underbart: Det är Bakispizzan.


Nyårsdagenpizzan
We all know it som den mest efterlängtade räddningen när vi vaknar till liv den 1:a januari. Det är sällan det är så fantastiskt att äta en riktigt slemmig pizza! Har du beställt hemkörning är pizzan i 9 fall av 10 ljummen när den kommer fram och inne på samtliga pizzerior i vårt avlånga land väntar minst tre personer som undviker ögonkontakt på sina pizzor. Kosta vad det kosta vill, de betalar och går utan ett ord. Det är uppenbart att de vill undvika intryck till varje pris, så var inte en högljudd pajas som spelar upp skräniga YouTube-videos på mobilen högt så alla hör inne på pizzerian. Just don't be that guy, okej? Nyårslöfte?


Nyårsdagenpizzan kan i många fall även vara en Bakispizza. Jag kan som vuxen tänka tillbaka och inse att jag kunnat njuta av Nyårsdagenspizza i alla fall en gång som barn. Och pizza till frukost är ju vilken 10-11årings dröm så inget ont föräldrar som beställer bakispizza en gång om året! Hur som helst, det finns tre saker vi ser fram emot varje vinter oavsett ålder oavsett och om vi dricker alkohol eller inte och det är:

1) Första snön

2) Nyårsafton

3) Nyårsdagenpizzan

Så lika säkert som Kalle Anka på julafton kommer den att ge dig en god start på det nya året. Den är flottig. Den är mumsig. Den är Nyårsdagenpizzan.


Diskbergspizzan
Du har mat i kylen men diskberget står i vägen för att du ska ställa dig och laga mat och äta den direkt.

Men du bara orkar inte kavla upp ärmarna idag så du beställer en pizza istället, disken kan faktiskt vänta en dag till.


Matlådepizzan
Resterna som ligger i kylen och måste värmas upp och ätas upp inom det närmsta dygnet/dygnen. Personligen orkar jag aldrig värma upp pizzarester i ugnen så jag micrar alltid tills det bara bubblar och smäller där inne och osten fortfarande fräser när man öppnat luckan. Resterna från lördagspizzan funkar bra till måndagens matlådepizza.


Fredagspizzan
Inställd på grund av fredagsmys med tacos.


Good enoughpizzan
Du orkar inte ställa dig och måtta mjöl till egen pizzadeg, det känns helt enkelt för överkurs idag. Du har sänkt dina krav och nöjer dig med en fryst variant från närmsta matbutik. Inte det godaste du ätit eller i närheten av paradrätt i kulinarisk prestation, men den stillar hungern i alla fall. Den är good enough. Hit räknas även IKEA-pizzan och Billys Pan Pizza ifall nån undrar.


Den hemmagjorda pizzan
Långpanna och mängder med dina favorit-toppings, känns uppenbart vilken typ av pizza jag menar. Hit räknas även pizza-kit om du själv lagt på ost och toppings.


Lyxpizzan
Pizza Hut, behöver jag säga mer?


Barnkalaspizzan
Nu har min människovalp inte uppnått pizzaålder ännu men när den dagen kommer tänker jag absolut beställa två sliceade familjepizzor och bjuda på burkläsk [Oh no! *Moralpanik*] bara för att slippa en helvetes massa disk, glaskras och risken att någon ger chokladtårta till hunden... [Va?! Ska hennes barn inte få tårta på sin födelsedag? Skandal!] Men nu vi pratade faktiskt om pizza här. Pizza är ingenting ett barn ska äta varje dag så på speciella dagar (typ barnkalas) kan man väl unna dom en eller två pizzaslices, tycker jag. Många barn och vuxna gillar pizza och det är väl bara kul att få äta mat tillsammans? Summan av kardemumman är: Relativt billigt, noll disk, kartongerna hamnar i kartongåtervinningen efteråt, noll krossade glas, pantburkar, glada ungar, skitbra helt enkelt! Så släpp prestationsångesten att baka och dekorera Instagramvänliga cupcakes, Barnkalaspizzan är här för att stanna! Bigpack med tresmak efteråt, bara för att.



Sista Hundringenpizzan
Det är veckan före inkomsten uppenbarar sig. Du har det riktigt skralt i kassan, du har knappt någon mat hemma men du orkar verkligen inte handla eller laga "riktig" mat idag. Tanken du hade om att laga storkok och frysa in portionsvis har lagts på is och nu bryr du dig inte längre. "Jag köper en pizza nu och sen får jag väl svälta resten av veckan."


Sådär, det här var mina pizzatyper! Det finns två typer till egentligen, Slut-på-idéer-pizzan och Festivalpizzan men det får bli någon annan gång om intresse finns. Kommentera och dela gärna inlägget!


PS. Har jag glömt en viktig pizzatyp eller har du tips på fler? Lämna en kommentar! DS.

Likes

Comments

"Ska jag gå upp nu och sätta igång en tvättmaskin och sortera kläder inför loppisen* nu när jag ändå är ganska pigg, eller ska jag somna om när människovalpen gjort det och vakna jättetrött om tre timmar?"

Jag känner mig smått sinnessjuk som överväger att gå upp och tvätta innan klockan åtta på morgonen när jag inte absolut måste. Tvätt är inget annat än ett nödvändigt ont som har dragit upp mig ur sängen för tidigt och rånat mig på dyrbar sömn och energi för många gånger i mitt liv.

Trots att vi har tvättstuga i källaren som inte delas med några andra än källarspöken och enstaka spindlar så kan jag inte släppa tanken av att tvättstugor är platsen där mest energi slukats av småtjafs eller större tjafs som resulterat i brutna grannvänskaper. Arga fucking lappar (mitt senaste bidrag nedan) och ondskefulla planer att hälla ner färg i tvättmedelsfacket när man vet vem som bokat tiden efteråt har inte varit helt sällsynt i några av tvättstugorna där jag bott.

Innan ni stämplar mig som någon slags psykopatisk tvättstugesoldat vill jag bara klargöra att jag aldrig gjort verklighet av planerna att sabotera någon annans tvätt! Jag har endast skrivit arga lappar och ringt värden vid ett tillfälle.

Cheesus vad jag hatar allt som har med tvätt att göra. Från att sortera färger och material till att försöka dosera tvät- och sköljmedel som ändå bara blir ett jävla kladd, sortera vad som kan torktumlas och inte, för att sedan vika och sortera in i lådor och garderober. Det är påtvingad sortering från början till slut, sorteringsfascism om inte annat, och jag säger bestämt NEJ till detta före frukost!

Snooze.

PS. Loppisen jag ska sälja på kommer vara nästa helg (29/8 kl 11-16) på Mitt Möllan i Malmö och det som säljs är alternativa kläder/skor/grejer. DS.

Likes

Comments