View tracker

Jag måste börja med att säga: Lotta Lundgren. Erik Haag. Som ni har fått mig att skratta. Tack för att ni gör Tusen år till julafton! Det var längesedan jag följde en julkalender och jag är så glad att jag har 14 avsnitt till att se fram emot...

Samtidigt som jag älskar årets julkalender blir jag inte förvånad över att alla inte gör det. Det har ju varit så i alla tider, men jag har svårt att ta en del av kritiken riktad mot årets julkalender på allvar. Förutom det uppenbart ironiska i att det bara är vuxna människor som verkar ha invändningar på ett program riktat till barn är det också fruktansvärt skrattretande hur kassa anledningar vissa har till att ogilla Tusen år till julafton, här är mina favorter:

"Vad är det för kul med en historialektion innan barnen ska gå till skolan för att tvingas lära sig ännu mer hela dagarna?"

Jag försöker sätta mig in i hur en sån här person fungerar. Säg nu att barnen till den här föräldern verkligen avskyr Tusen år till julafton av just den här anledningen ("Vi tycker inte om julkalendern för vi hatar att lära oss") känner då den här föräldern sig manad att tvinga barnen att slaviskt följa julkalendern? Vad är grejen? Låt skärmen var avstängd 13 minuter längre om dagen. Eller är det så enkelt som att vissa barn behöver en delaktig förälder bredvid sig som behöver svara på frågor ibland? Ja hujeda mig, stackars barn som tvingas lära sig saker! De där satans SVT alltså. Nu tvingas föräldrar sitta med och vara delaktiga i sina barns jävla tv-tittande/utbildning... 

Jag skämtar såklart, men för argumentets skull: Kanske är det så att hela grejen med att ha en julkalender som visar barn 2015 hur det var att vara barn i Sverige historiskt sett är att de gör det med humor? Barnen i julkalendern får ju själva uppleva och dela med sig av sina erfarenheter (vilket jag tycker är ett roligt och annorlunda inslag som funkar!) till skillnad från en lärare som står längst fram i ett klassrum och pratar monotont. Jag menar bara att det finns olika sätt att lära sig, vissa barn (och vuxna barn) har kanske lättare att lära sig av det dom ser än det dom hör.



"Den handlar ju inte ens om julen!"
Åh, jag har så många repliker på just den här kommentaren men jag får väl nöja mig med två...

1) Vad julen handlar om får dom väl lära sig i skolan? Eller om man nu är troende så känns det ju som man uppfyller kvotan att uppmärksamma julens historia på sin fritid?
Finns det verkligen personer som kräver att SVT ska stå för den informationen? Eller om dessa människor nu menar "julen" som tomten, konsumtionshets och pepparkakor till förbannelse så tror jag media redan förmedlar detta tillräckligt till oss alla...

2) Brukar julkalendrarna historiskt sett handla väldigt mycket om julen/julafton innan de sista 5 avsnitten? Jag kan inte dra mig till minnes av någon, så även om det känns som det tar tusen år till julafton (hah) så är det väl precis mot slutet även årets julkalender kommer börja prata om julafton, så chilla ner lite.


Jag tycker Tusen år till julafton är den bästa julkalendern hittills och då är jag uppväxt på 90-talet när Mysteriet på Greveholm sändes, så det säger ju en del. Den är rolig, den är annorlunda, den är utbildande och både jag (27 år) och min man (36 år) tittar tillsammans varje dag när vår människovalp (6 mån) sover. Jag är övertygad om att när vi, 10-15 år från idag, ser tillbaka på de tv-program som sänts kommer Tusen år till julafton nämnas som en av de bästa tv-program riktade mot barn som sänts i modern tid, tillsammans med Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag fattar inte hur det här konceptet kan väcka så mycket ilska hos folk, det är nästan som att vissa är ovilliga att gilla saker som kan få dom att tänka efter, ifrågasätta sig själva och sitt leverne och i allra värsta fall: riskera att lära sig saker om vår historia! Finns det en risk för att lära sig något över huvud taget och utvecklas som människa spjärnar vissa verkligen emot så mycket att venerna nästan sprängs...

Men vet ni vad? Hakuna matata! Vi som gillar årets julkalender kan bara sucka trött åt all ologisk kritik, lägga ner mobilerna och titta på julkalendern.

God jul!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det finns onödig fakta och så finns det onödig fakta. Svenska Pizzarapporten 2014 sammanställd av Onlinepizza.se är kanske den bästa onödiga faktan jag med oroväckande hög entusiasm tagit mig igenom. Jag vill dock göra ett tillägg, det är att presentera de olika pizzatyperna, så håll i er!


Flyttpizzan
Alla som någon gång levt runt på andrahandskontrakt är väl bekanta med den här typen av pizza. Dina vänner som nu varit riktigt schyssta och gått upp tidigt på en lördag och hjälpt dig bära tunga flyttlådor fyllda med böcker du aldrig kommer läsa behöver belönas för deras insats. Ingen av dom kommer be dig om en slant i handen och eftersom du nu är skyldig dem en tjänst som kanske inte kommer att utnyttjas inom den närmsta framtiden (bärhjälp vid deras nästa flytt) och eftersom de flesta flyttlass brukar snitta 1-3 timmar beroende på

1) hur många som hjälper till att bära

2) hur mycket skit du har, och

3) om du har packat färdigt [konstpaus för igenkänningsfaktor följt av långsam och trött suck]

så vill du nu visa din tacksamhet genom att mätta deras magar och återställa vätskebalansen efter att de svettats för din skull, se punkt 2. Flyttpizzan är alltid uppskattad och ska inte ändras till annan hämtmat utan att först kolla med bärhjälpen att det är ok. Dryck till denna pizza varierar, men det är god ton att den som flyttar även bjuder på läsk eller öl till maten, mjölk är också ett alternativ. Tips när ni hämtar pizzan: Be pizzabagaren slice-a (svensk översättning?) pizzan så slipper ni rota fram bestick i någon av flyttlådorna, se punkt 2.


Bakispizzan
Många har egna ritualer för att behandla återkommande jobbiga grejer, som förkylningar till exempel. Nässpray och servetter, raggsockor och hinkvis med te med honung är några exempel på saker vi vet tar oss igenom det jobbiga, saker som lindrar det värsta. Jag vill med detta alltså peka på att den flottiga bakispizzan har blivit lite av en ritual vid bakfylla. Bakfyllan i sin helhet kan variera i längd och obehag beroende på dessa variabler:

1) Mängden förtärd alkohol

2) Ålder och tolerans

3) Alkoholvanor
Lyckligtvis vet vi en sak som kan underlätta bakisdagen i soffan...


Scenario: Du vaknar och mår allt annat än bra. Du har mått så här förut och du vet vad som hjälper. Nu är det inte tal om att bli experimentell och testa en ny sorts pizza. Du kör på säkra kort och beställer den du vet alltid smakar likadant. Numret till lokala pizzerian är inlagt i din telefon. Mysbyxorna är ett faktum. Resorben fräser i vattenglaset på vardagsrumsbordet. Ditt Netflix-maraton är redo när du är. Du förväntar dig inga större prestationer av dig själv den här dagen utöver att hämta pizzan och äta den. Efter tio minuter en kvart så är den äntligen i din hand och den kommer smaka underbart: Det är Bakispizzan.


Nyårsdagenpizzan
We all know it som den mest efterlängtade räddningen när vi vaknar till liv den 1:a januari. Det är sällan det är så fantastiskt att äta en riktigt slemmig pizza! Har du beställt hemkörning är pizzan i 9 fall av 10 ljummen när den kommer fram och inne på samtliga pizzerior i vårt avlånga land väntar minst tre personer som undviker ögonkontakt på sina pizzor. Kosta vad det kosta vill, de betalar och går utan ett ord. Det är uppenbart att de vill undvika intryck till varje pris, så var inte en högljudd pajas som spelar upp skräniga YouTube-videos på mobilen högt så alla hör inne på pizzerian. Just don't be that guy, okej? Nyårslöfte?


Nyårsdagenpizzan kan i många fall även vara en Bakispizza. Jag kan som vuxen tänka tillbaka och inse att jag kunnat njuta av Nyårsdagenspizza i alla fall en gång som barn. Och pizza till frukost är ju vilken 10-11årings dröm så inget ont föräldrar som beställer bakispizza en gång om året! Hur som helst, det finns tre saker vi ser fram emot varje vinter oavsett ålder oavsett och om vi dricker alkohol eller inte och det är:

1) Första snön

2) Nyårsafton

3) Nyårsdagenpizzan

Så lika säkert som Kalle Anka på julafton kommer den att ge dig en god start på det nya året. Den är flottig. Den är mumsig. Den är Nyårsdagenpizzan.


Diskbergspizzan
Du har mat i kylen men diskberget står i vägen för att du ska ställa dig och laga mat och äta den direkt.

Men du bara orkar inte kavla upp ärmarna idag så du beställer en pizza istället, disken kan faktiskt vänta en dag till.


Matlådepizzan
Resterna som ligger i kylen och måste värmas upp och ätas upp inom det närmsta dygnet/dygnen. Personligen orkar jag aldrig värma upp pizzarester i ugnen så jag micrar alltid tills det bara bubblar och smäller där inne och osten fortfarande fräser när man öppnat luckan. Resterna från lördagspizzan funkar bra till måndagens matlådepizza.


Fredagspizzan
Inställd på grund av fredagsmys med tacos.


Good enoughpizzan
Du orkar inte ställa dig och måtta mjöl till egen pizzadeg, det känns helt enkelt för överkurs idag. Du har sänkt dina krav och nöjer dig med en fryst variant från närmsta matbutik. Inte det godaste du ätit eller i närheten av paradrätt i kulinarisk prestation, men den stillar hungern i alla fall. Den är good enough. Hit räknas även IKEA-pizzan och Billys Pan Pizza ifall nån undrar.


Den hemmagjorda pizzan
Långpanna och mängder med dina favorit-toppings, känns uppenbart vilken typ av pizza jag menar. Hit räknas även pizza-kit om du själv lagt på ost och toppings.


Lyxpizzan
Pizza Hut, behöver jag säga mer?


Barnkalaspizzan
Nu har min människovalp inte uppnått pizzaålder ännu men när den dagen kommer tänker jag absolut beställa två sliceade familjepizzor och bjuda på burkläsk [Oh no! *Moralpanik*] bara för att slippa en helvetes massa disk, glaskras och risken att någon ger chokladtårta till hunden... [Va?! Ska hennes barn inte få tårta på sin födelsedag? Skandal!] Men nu vi pratade faktiskt om pizza här. Pizza är ingenting ett barn ska äta varje dag så på speciella dagar (typ barnkalas) kan man väl unna dom en eller två pizzaslices, tycker jag. Många barn och vuxna gillar pizza och det är väl bara kul att få äta mat tillsammans? Summan av kardemumman är: Relativt billigt, noll disk, kartongerna hamnar i kartongåtervinningen efteråt, noll krossade glas, pantburkar, glada ungar, skitbra helt enkelt! Så släpp prestationsångesten att baka och dekorera Instagramvänliga cupcakes, Barnkalaspizzan är här för att stanna! Bigpack med tresmak efteråt, bara för att.



Sista Hundringenpizzan
Det är veckan före inkomsten uppenbarar sig. Du har det riktigt skralt i kassan, du har knappt någon mat hemma men du orkar verkligen inte handla eller laga "riktig" mat idag. Tanken du hade om att laga storkok och frysa in portionsvis har lagts på is och nu bryr du dig inte längre. "Jag köper en pizza nu och sen får jag väl svälta resten av veckan."


Sådär, det här var mina pizzatyper! Det finns två typer till egentligen, Slut-på-idéer-pizzan och Festivalpizzan men det får bli någon annan gång om intresse finns. Kommentera och dela gärna inlägget!


PS. Har jag glömt en viktig pizzatyp eller har du tips på fler? Lämna en kommentar! DS.

Likes

Comments

View tracker

"Ska jag gå upp nu och sätta igång en tvättmaskin och sortera kläder inför loppisen* nu när jag ändå är ganska pigg, eller ska jag somna om när människovalpen gjort det och vakna jättetrött om tre timmar?"

Jag känner mig smått sinnessjuk som överväger att gå upp och tvätta innan klockan åtta på morgonen när jag inte absolut måste. Tvätt är inget annat än ett nödvändigt ont som har dragit upp mig ur sängen för tidigt och rånat mig på dyrbar sömn och energi för många gånger i mitt liv.

Trots att vi har tvättstuga i källaren som inte delas med några andra än källarspöken och enstaka spindlar så kan jag inte släppa tanken av att tvättstugor är platsen där mest energi slukats av småtjafs eller större tjafs som resulterat i brutna grannvänskaper. Arga fucking lappar (mitt senaste bidrag nedan) och ondskefulla planer att hälla ner färg i tvättmedelsfacket när man vet vem som bokat tiden efteråt har inte varit helt sällsynt i några av tvättstugorna där jag bott.

Innan ni stämplar mig som någon slags psykopatisk tvättstugesoldat vill jag bara klargöra att jag aldrig gjort verklighet av planerna att sabotera någon annans tvätt! Jag har endast skrivit arga lappar och ringt värden vid ett tillfälle.

Cheesus vad jag hatar allt som har med tvätt att göra. Från att sortera färger och material till att försöka dosera tvät- och sköljmedel som ändå bara blir ett jävla kladd, sortera vad som kan torktumlas och inte, för att sedan vika och sortera in i lådor och garderober. Det är påtvingad sortering från början till slut, sorteringsfascism om inte annat, och jag säger bestämt NEJ till detta före frukost!

Snooze.

PS. Loppisen jag ska sälja på kommer vara nästa helg (29/8 kl 11-16) på Mitt Möllan i Malmö och det som säljs är alternativa kläder/skor/grejer. DS.

Likes

Comments

Människovalpen kom vid lunchtid den 24 maj och sedan dess har nattsömnen (som redan från människovalpens skapelse blivit lidande) delats upp i tretimmarsintervaller. Det vore lögn att säga att det inte varit en emellanåt krävande omställning, men i natt har det gått oerhört lätt med nattmatningen och jag hoppas att det ska fortsätta så.

Jag gillar att vara mamma, det är världens grej. Jag känner väl kanske inte att det är mitt kall i livet att vara mamma eller att jag känner någon slags besvikelse att jag inte började tidigare och redan har fyra-fem stycken så jag hinner odla fler innan jag fyller 40 och tillslut ha ett eget litet fotbollslag som heter FC Stridh, men det är en väldigt stor och fin roll som jag är glad att också jag fått chansen att uppleva.

Än så länge är det ju inte så mycket mer än matning, tretimmarssömn, mys, försök till aktivering när hon väl är vaken, vägningar på BVC och oundvikligen sinnessjukt många blöjbyten.

Förlåt kära kräsmagade läsare, men nu kommer ett stycke om det oundvikliga ämnet Bajs. För många år sedan drev jag och en vän en bajsblogg. Japp, en blogg som helt enkelt var fylld med inlägg om olika typer av bajs och våra självupplevda bajsupplevelser. Den var fantastisk och det är nästan synd att den varit död så länge för Oh-My-God vad många nya inlägg jag hade kunnat skriva om detta ämne nu när jag fått barn! Svart bajs, grönt bajs, grynigt bajs, bajskatastrofer, uteblivet bajs och den följande bajspaniken, bästa sättet att få bort bajs från textilier, uträkning av hur många våtservetter som går åt till olika mängder, ultimata sättet att vika ihop en blöja (som om det vore origami vi pratade om) för att den inte ska sprida odören för snabbt. Kort sagt: jag har blivit en bajsexpert, en bajsmaster till och med. Bajsmästare Stridh, med specialinriktning på spädbarnsfekalier. Eeehhh...

Tills nästa gång jag skriver här så har säkert människovalpen hunnit skapa fler intressen i livet än de hon har efter ca 1,5 månad på vår jord. Jag klagar inte! Äta, mysa och sova (speciellt sova) är högt rankat bland mina favoritaktiviteter också, men jag vill hitta på kul grejer ihop med min dotter som hon kan delta i med intresse och ett visst engagemang. Pyssla, till exempel. Bygga med lego. Plinka med musikinstrument och sjunga sånger eller spela Memory kanske. Men den dagen kommer väl den med, och innan jag vet ordet av så har väl även dagen för första skoldagen passerat och kort därefter första kärleken, tonårsfyllorna, flytten hemifrån och samtalet från studentlyan att hon tänker hoppa av skolan för att hon och hennes robot-partner ska flytta till Mars och att deras japanska polka/funk-band (genren alla kids kommer älska i framtiden, siar jag) kommer slå "vilken dag som helst nu"... Yeah.

Nu har jag tappat tråden, om det ens fanns någon. Blir ständigt avbruten så jag avslutar med en bild på en av våra katter, tjolahopp!

PS. Detta kommer inte bli en mamma-blogg. DS.

Likes

Comments

Är sedan i fredags inlagd på Kvinnokliniken för havandeskapsförgiftning och ska ligga kvar här för observation tills jag föder ut människovalpen, vilket beräknas bli om ca 10 dagar. Patienterna på den här avdelningen är gravida kvinnor med någon typ av komplikation (t ex diabetes, blödningar eller havandeskapsförgiftning) eller ska genomgå planerat kejsarsnitt.

Det finns ingen anledning till oro för människovalpen, hon mår hur bra som helst och verkar ha funnit ett intresse i att trolla både mig och personalen med när hon hade tänkt komma ut. Förutom förvärkarna har jag redigt ont i min uppsvällda kropp och har på bara några dagar gått upp flera kilo av all ansamlad vätska. (Jag vet, jag är så jävla sexig!) Som om inte det räckte har jag dessutom sprängande huvudvärk mestadelen av dagen, varje dag. Kort sagt: Jag är lite trött på att ha en inneboende och vill hellre att hon flyttar ut av egen vilja snart innan jag blir för dålig och hon måste vräkas.

I ett försök att få ner svullnaden lite fick jag ta ett bad nere på förlossningen igår, här är en bild på mig i badkaret:

Tyvärr hjälpte inte badet särskilt mycket för varken svullnaden eller självförtroendet.

Min man kommer på besök varje dag. Han är fantastisk och får mig faktiskt att skratta mitt i det här jävla eländet.

Jag: Min huvudvärk blir alltid mycket värre när jag är i slutet på korridoren, alltså mellan matsalen och receptionen ungefär, och när jag passerat receptionen släpper det något.

Han: Ja det låter ju väldigt troligt att din huvudvärk är platsbunden älskling. Är det korsande currylinjer precis där eller?

När man har ont är det ibland svårt att hålla humöret uppe. Vissa på avdelningen har ju redan fött sina barn och har med sig dom i en genomskinlig låda på hjul. De kvinnorna som har barn söker sig till de andra kvinnorna som har barn och det märks tydligt vilka de är på humör och tonläge. Vi som ännu inte fött är inte lika pratglada, antagligen på grund av alla smärtor och den tillhörande sömnbristen, så gissningsvis är det den största orsaken till att vi som fortfarande är gravida inte sitter och kacklar om hur lyckliga vi är utan snarare sitter tysta i var sitt hörn av rummet och kastar hatiska blickar mot de ickegravida som pratar lite för glatt och lite för högt. Jag tror vi gravida delar en gemensam önskan att vi inte var så hämmade svenskar med fobi för dålig stämning och hade modet att säga "Sänk volymen eller håll tyst, alla på avdelningen är inte lika förtjusta i att höra din röst som du är", eller helt enkelt göra som Farsan i Jalla Jalla! och putta omkull dom med magen... Det är också en viss avundsjuka såklart, att de inte längre har ont på samma sätt och snart ska få åka hem. Det värsta ligger bakom dom och nu är dom lyckliga, käcka och glada och det är väl kul för dom men tyvärr kan vi inte dela den glädjen.

Nej, istället sitter vi där i var sitt hörn som svåra gothkids och hatar i smyg. Eller bloggar om det, som undertecknad just gjort.


PS. Ett SMS till mannen imorse:

"Alltså dessa currylinjer har ännu inte slagit fel alltså, sitter och äter frukost och huvudet bankar sönder... Den kanske beror på att Förlossningskliniken ligger precis under oss och alla kvinnor som ligger och har krystvärkar kanaliserar all sin smärta upp i rymden, men den når tyvärr inte längre upp än till Perinatalavdelningen på våning 2?" DS.

Likes

Comments

Jag ser mig själv som ganska orädd när det gäller att prata eller ta kontakt med människor. Jag har suttit helt oförberedd i morgonsoffan på TV4 och pratat i direktsändning utan att vara särskilt nervös. Jag har gått upp på scen och pratat inför publik på Almedalsveckan utan att ens vara lite handsvettig av nervositet och oftast flödar orden ganska fritt och obehindrat... men när jag står öga mot öga med någon och ska säga något direkt från hjärtat så händer det att jag blir nervös och blyg (det vill säga motsatsen till vad jag är resten av min vakna tid) och ibland tas det till en helt orationell nivå. Typ som igår, när jag och min man satt och åt middag och jag skulle ge honom en kärleksförklaring.

Jag hade suttit helt tyst en stund bara för att få till en bra formulering som lät rätt i mitt huvud när jag börjar tveka om det kommer bli fel, ungefär som att det faktiskt finns en risk att han kommer bli så obekväm av det jag säger att han omedelbart lägger ner besticken, säger "Alltså, fy fan!" och går därifrån.


Ska jag, ska jag inte? Jag väger för- och nackdelar. Tänk om han inte tar det jag säger på allvar och svarar "Alltså... Kan du sluta larva dig? Nog för att du är gravid men försök tygla dina känslor lite för helvete." och så sitter jag där som ett fån och har precis blottat mitt hjärta och fått det krossat i småbitar. Det skulle ju vara jobbigt, minst sagt. Äh, jag kanske bara ska vara tyst? Han klarar sig fint utan vetskapen av det jag funderar på att säga.

Rädslan att han ska säga "Jag känner mig smickrad att du känner så Arlene, men du har nog lite snedvriden syn på det här med relationer och äktenskap. Det där med att ha ömsesidiga romantiska känslor för varandra är liksom inte nödvändigt. Jag tror att vi kanske ska gå åt olika håll nu, vi vill nog för olika saker. Jag tycker om dig som en vän, du är go och rolig och sådär men vi känner inte riktigt samma. Jag och katterna flyttar ut imorgon." gör att jag tvekar ännu mer. Jag kanske ska formulera det på ett sätt så att jag kan peta in ett "Äh, jag bara skojade!" om det blir en pinsam tystnad?

Notera: Alla sådana här scenarion är i mitt huvud helt sannolika och har en lika stor risk att faktiskt inträffa, oavsett om mottagaren tidigare reagerat på liknande sätt eller inte. Nä, okej. Jag kan erkänna att vissa inbillade scenarion kan kännas lite väl teatraliska, till exempel som att min man skulle få någon typ av utbrott, kasta tallriken med köttfärssås åt helvete och skrika "JAHA?! OCH NU FÖRVÄNTAR DU DIG ATT JAG SKA KÄNNA LIKADANT ELLER NÅGOT. FATTAR DU VILKEN PRESS DU SÄTTER PÅ MIG NU? DU KVÄVER MIG MED DINA KÄNSLOR!" och därefter kasta sig ut genom fönstret och tända eld på halva kvarteret. Dålig stämning deluxe.

Okej. Vad är egentligen det värsta som kan hända? Det tar inte lång tid förrän jag har ett svar till mig själv: Om han inte svarar alls. Om han knappt reagerar, bara rycker lite på axlarna och fortsätter äta som att inget har hänt. Som att jag föreslagit att vi ska se på Simpsons efter maten eller att vi borde köpa ett nytt tvättmedel. Ja, det känns ju troligt. Vi lägger till den reaktionen i högen av rimliga alternativ.

Tillslut ruttnar min hjärna på mig och skriker "MEN VAD FAN ÄR DET MED DIG, VI SKA FÅ BARN OM TYP TRE VECKOR ELLER NÅGOT OCH HAN SÄGER ATT HAN ÄLSKAR DIG VARJE DAG. FÅ TUMMEN UR RÖVEN OCH BARA SÄG DET!"

Jag tar ett djupt andetag.

-Du...?

Nu händer det. Nu finns det ingen återvändo.

-Mmm?

Jag mumlar fram orden jag formulerat 10 gånger om i mitt huvud. Jag rycker av orden likt ett plåster. Tror jag.

-Va?

ÅH HERREGUD HAN HÖRDE INTE. TOTALT JÄVLA ANTIKLIMAX! VAD ÄR DET FÖR FEEEL PÅ DIG KVINNA? NU MÅSTE DU JU SÄGA DET IGEN!

-Du är mitt livs stora kärlek...

PS. Ingen av mina inbillade scenarion inträffade och jorden gick inte under. DS.

Likes

Comments

En summering av vad som hänt de senaste veckorna: Lägenheten vi flyttade till för 2-3 månader sedan var fuskreparerad och hyresvärdens karma tog ut sin rätt när nya fuktskador (eller snarare de gamla) uppenbarade sig genom det nymålade taket och olycksbådande fuktfläckar spred sig likt en klamydiasmitta i valfri svensk studentkorridor. Detta resulterade i att hyresvärden, istället för att fortsätta med shady nödlösningar gång på gång, nu får pröjsa ett stambyte i hela hyreshuset och blåsa ut samtliga badrum och bygga nya. (Höh. Don't fuck with karma, liksom.)

Detta var dock inget spektakel som jag kände att jag och min familj behövde vara delaktiga i, speciellt inte då människovalpens ankomst infaller ganska snart. Så efter en del stress, ångest och frågetecken kring tillfälliga boenden så bestämde vi oss för att ta vårt pick och pack och flytta permanent till en villa. Eller snarare, mannen och våra fantastiska vänner bar vårt pick och pack, jag bar på människovalpen och det tyckte samtliga var tillräckligt. Vårt nya hem ligger i ett väldigt lugnt, gemtyligt och barnvänligt område som vem som helst skulle kalla "a good place to raise your children".

Jag måste erkänna att jag fortfarande inte riktigt greppat skillnaden mellan "villa" och "hus" men eftersom mannen verkar få någon typ av allergisk reaktion varje gång jag kallar huset för en villa så får jag väl skriva HUSET från och med nu...

Eftersom jag de senaste åren flyttat runt på andrahands- och inneboendekontrakt i Göteborg och Stockholm, och min man på liknande lösningar mellan Göteborg och Malmö, så är vi båda väldigt trötta på hela grejen med att leta bostad, packa, ragga bärhjälp, flytta, pröjsa dubbel hyra och packa upp för att sedan göra om hela proceduren bara några månader - ett år senare. Man kan alltså kalla oss rutinerade flyttare som ruttnat på den återkommande energislukaren som flyttar innebär. Flytten för 2-3 månader sedan skulle ju bli vår sista på ett bra tag, människovalpen hade eget rum (som vi aldrig fick chansen att inreda) och allt var fucking fine and dandy ända tills fuktskadorna, så kvällen innan flytten säger min man till mig att nu finns det fan inget som får honom att flytta en gång till de närmsta åren.

"Det enda som fattas är väl att huset är hemsökt och fullt av poltergeist" säger jag skämtsamt. Mannen blir tyst, han tycker inte det jag just sagt är ett dugg roligt, antagligen för att han vet att jag faktiskt tror på liv efter döden.

"Om det spökar i vårt nya hem älskling... då får du fan bli kompis med spökena för JAG FLYTTAR INTE EN GÅNG TILL! OKEJ?"

Nä, det låter faktiskt som en fett bra deal. Nu har vi sovit här i tre nätter och det är fortfarande kartonger överallt, men samtliga familjemedlemmar börjar finna ett lugn i vårt nya hem. Katterna utforskar huset mer för varje dag och hunden är betydligt lugnare i den här miljön än i centrum.

Jag har pärlplattat skyltar till vår brevlåda och packar upp så mycket kroppen orkar. Jag lever fortfarande på den överraskande glädjen att en granne kom över och hälsade oss välkomna till kvarteret när vi flyttade in, till skillnad från grannarna i ett hyreshus som snarare verkar försöka hålla sig undan och bara tänker "jaha, nu flyttar det in några nya spelevinkar in i Anderssons gamla lägenhet, hoppas de inte spelar hög musik och att de tömmer luddfiltret i tvättstugan. Hoppas man både slipper se och höra dom"...

Kort sagt: Jag är inställd på att vi kommer trivas att bo här.

PS. Är också ganska inställd på att vi kommer bli kvarterets Familjen Addams, men det är ett senare problem. DS.

Likes

Comments

1. Oväntade inkomster, typ som en enorm summa på skatteåterbäringen eller en stor lottovinst*
2. När ens äkta make säger "Jag har fel, du har rätt" utan att lägga till ett "men..." efteråt*
3. När folk man inte längre är vän med inte snackar onödigt massa skit om en utan bara låter en fortsätta sitt liv på annat håll*
4. Att se jackan man önskat sig länge plötsligt kosta 50% av REA-priset... Och den finns kvar i rätt storlek!*
5. Känna sig enormt sugen på en viss glassort och inse att man faktiskt har en oöppnad burk stående i frysen*
6. Vakna utvilad varje morgon i en hel vecka*
7. Springa till bussen och hinna med den*
8. När ens grannar har rensat luddfiltret och städat efter sig i tvättstugan*
9. Att lägga sig lite för sent, tänka "Oj, jag ska upp och jobba om bara 4 timmar" och somna direkt för att sedan vakna pigg och utvilad*
10. Att lägga sig nyduschad och naken i en nybäddad säng med strukna lakan

PS. Stjärnmärkta exempel har hittills aldrig inträffat. DS.

Likes

Comments

När min man och jag började planera inför den kommande påskhelgen så ställde han frågan "Älskling, vad gör normala människor under påsken?"

Frågan gjorde mig lite confuzzled, inte för att han menade på att vi inte räknas till skaran "normala människor" utan för att han faktiskt hade noll och ingen koll. Jag insåg snabbt att jag själv inte hade mycket till övertygande svar. "Man sätter väl fjädrar i ris... Målar ägg... Går i kyrkan... Eller festar?"
"Festar man under påsken?"
"Jarå!" säger jag helt självklart. "När jag var student så hade vi något som hette Påskpub på Kåren!" Konstpaus. "Men å andra sidan festade vi tre dagar i veckan oavsett om det var högtid eller ej..."

Ju mer jag tänkt på det här har jag kommit fram till att jag har nästintill inga minnen av påskfiranden i mina dagar. Det är som att samtliga påskar blivit förträngda från mitt minne, men varför? Vad har jag gjort, hur kan jag inte ha lagt någon av hittills 20+ påskhelgerna jag upplevt på minnet?

Jag kan gissa mig till att många påskar delvis spenderats i kyrkbänken då min mamma och jag var flitiga besökare i Svenska kyrkan under min uppväxt, men jag kan inte vara helt hundra. Jag gräver vidare i hjärnkontoret efter minnen från forna påskar och hittar ett dammigt arkiv med minnet från en påsk någon gång på 90-talet...

Jag och en vän hade klätt ut oss till påskkärringar och gick runt i området där jag och min mamma bodde då (Länsmansgården, en Göteborgsförort) för att be folk om påskgodis och lämna påskkort som vi målat själva. Vi lär ha varit über-adorable, för jag minns att vi fick hur mycket godis -och pengar till godis från de som inte hade hemma- som helst. (I verkligheten var det väl säkert 100 spänn sammanlagt men det var ju en mindre förmögenhet för en ~9-åring att köpa godis för på 90-talet när tuggummin bara kostade 50 öre styck.)

Det här var alltså en tid då föräldrar ännu inte lärt sig att vara skiträdda för att släppa iväg sina barn helt ensamma att knacka på hos kompletta främlingar, eftersom det var ganska långt innan Halloween kom till Sverige och svenska föräldrar fick veta att barn i Amerikat minsann fick knark och kanyler med HIV i sina godiskorgar när de bara bett om godis.

Hur som helst! Jag vill minnas att vi var ute ganska länge, och i slutet på den här påskrundan öppnar en kvinna sitt fönster och skriker åt oss på sin breda Göteborska hur vi borde skämmas, hur vågar vi gå runt och störa folk och tigga sådär! Hon var så otroligt megaförbannad och vi förstod liksom inte riktigt varför hon stod i sitt fönster och skällde ut oss efter noter när vi inte ens hade knackat på hos henne...

Ja, där stod vi, i våra kjolar med förkläden, sjalar runt huvudet och morsans vattenfasta läppstift på kinderna och bara gapade av förvåning. Vi hade ju aldrig varit med om att någon blivit förbannad av barn som klätt ut sig. Vi fick verkligen PISSET från en riktig påskkärring (som i retrospekt kanske var för bakfull för att flyga till Blåkulla?) och den här utskällningen måste satt djupa spår hos mig eftersom jag inte kan minnas någon annan gång efter den händelsen som jag bytt hemmagjorda påskkort mot godis. Jag kanske drabbades av Påsk Traumatic Stress Disorder, vad vet jag?

In all fairness vill jag dock minnas att de flesta som öppnade sina dörrar tyckte det var så roligt och gulligt att det kom påskkärringar att man nästan kunde kalla vårt "störande tiggeri" för välkommet... Jag vet i alla fall att jag hade blivit glad om det skulle dyka upp påskkärringar här under helgen, vilket påminner mig om att köpa hem lite godis ifall att, jag lever på hoppet.

Och medans jag skriver det här så påminns jag plötsligt om Påsken 2014, som var året för min allra första äggjakt. Min man hade lämnat lappar med ledtrådar i vår lägenhet och jag minns att jag tyckte det varierade innehållet var så roligt, det låg bland annat kondomer i mitt påskägg (som vi inte använde).

Jag minns alltså två av tjugosex påskar, bra jobbat liksom. Jag ska se till att gå all in för att skapa minnesvärda påskar när vår människovalp är stor nog att måla ägg och klä ut sig... är dock rätt skeptisk till om jag vågar släppa iväg mitt barn att knacka på hos främlingar, i alla fall ensam. Knark och kanyler med HIV, ni vet.

PS. Glad påsk! DS.

Likes

Comments