Header
View tracker

Tjue motherfuckers! Det var ett jävla bra tag sedan, jag vet. Jag måste bara få skriva av mig lite just nu.

Här ligger jag i sängen och lyssnar på Bon Iver. Klockan är exakt 02:56 just nu.
Jag ligger här å funderar på allt och ingenting som vanligt. Eller ja, kanske mer än vanligt. Den här sommaren har varit bäst hittills, den bästa någonsin. Bara massa krök, resor och nya vänner. Jag ler då jag tänker på allt fucked up som hänt i sommar MEN när jag ser datumet på min telefon varje morgon då jag kliver upp växer klumpen i magen, jag känner igen den.

De senaste 2 veckorna har jag kännt att ångesten är påväg tillbaka. Jag känner det svarta börja komma tillbaka och sprider sig i varenda liten cell.
- "Snälla, säg inte att maniskheten håller på att försvinna redan" tänker jag för mig själv då jag står i spegeln på nätterna med tårar rinnandes ner för kinderna. Jag hatar dessa nätter och jag önskar bara att jag vore frisk som alla andra. Tänk vad underbart livet hade varit om man slapp behöva gå på mediciner, om man slapp få ångest varje kväll då man ska sova för att man inte vet om man kommer må sämre imorgon eller inte. Tänk vad livet hade varit underbart om man hade en släng mani hela året.

När jag står där i spegeln på natten och torkar de patetiska tårar som rinner ner för kinden ser jag även min kropp. Jag har gått upp 4a kg i sommar och jag hatar mig själv för det. Om jag bara inte åt massa skit tamefan hela tiden, då hade jag kanske till å med blivit mindre? Nejdå, jag ska komma några steg närmare den äckliga bruden jag en gång var.
- "Jag vill inte, jag orkar inte." Säger jag tyst för mig själv när de där patetiska tårarna jag skäms så hemskt för fortsätter att rinna. Jag vill inte bli kallad fet igen, det lovade jag mig själv. Men konstigt nog verkade nt dessa tjugo kilon räcka eftersom jag blev kallad just "Fet" av några invandrar tjejer i skolan när jag var som "minst"(det var så alla runtomkring mig kallade det).

När jag ser datumet på telefonen varje morgon eller ja, varenda gång jag låser upp telefonen så får jag panik. Det är 19 dagar kvar tills skolan börjar räknar jag .
19 dagar kvar tills det är dags för att behöva leva som en robot igen, att behöva sitta där som en jävla hund och göra som man blir tillsagd. Att fortfarande tvingas att le och vara trevlig när lärarna bara kastar uppgift, på uppgift när man står där kall som sten och är påväg att bryta ihop av stress. Att tvingas gå där själv i korridoren ibland och höra andras skratt, se deras dömmande blickar och höra deras kommentarer.
-"Jag vill inte, jag orkar inte." Viskar jag.

Sommaren blir snart ett minneblott, skolan börjar och Min mani (eller ja, lycka som jag kallar det) Suddas sakta ut och går över till en lång djup depression som ingen riktig förstår hur allvarlig den är.
Stressen kommer tillbaka, den konstanta tröttheten och den konstanta prestationsångesten.

Ett jävla år kvar sen är jag fri från att behöva vara en hund. Ett år kvar tills jag for once kanske har tid med att lappa ihop mig själv och min insida. Och Inom ett år så har mina 4a kilon försvunnit.
Det enda skolan är bra för - man har nt tid att äta.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Förengångsskull så har FÖRSTA dagen på ytterst länge inte varit exakt likadan som alla andra. Kom hem vid elva, kramades lite med älsklingen innan han for å kirra körkortet. 👌 Sorterat galgar och hängt upp kläder vid hjälp av ett lifehack jag såg hihi, spelade efter det som en seger. Drog sen te pappa en sväng vilket resulterade i att vi fick en trevlig promenad under ett litet missing people drama typ , kirrade pant bålla han också! Mötte sedan upp kim och sofia vid ica, köpte lite snask sen bah satt vi å surra, har även kirrat så jag har fått mer tid på mig angående rapporten! :')

Tänka sig vad några saker som majoriteten av befolkningen möter varje dag kan göra en glad. Minns nt sist jag hade en vän på besök, minns inte sist kvällsolen lyste på mig och att de for once fanns en anledning till att stanna upp för att lyssna på fåglarna. Denna dagen var en bra dag, synd att de förekommer så sällan, idag kände jag mig sedd, omtyckt och specuell. Idag var den första dagen på länge som det inte spekulerades om vilket slöseri på luft man är.

Jag önskar att jag fick känna såhär oftare, men tyvärr så kryper ångesten fram redan nu. i morgon så kommer dagen bli som alla andra dagar - extremt sorgliga och värdelösa.

Likes

Comments

View tracker

Folk sa till mig: "På gymnasiet så behöver man enbart jobba hemma om man nt gör det man ska i skolan"

-BULLSHIT, FUCKING BULLSHIT. MAN MÅSTE SLITA ARSLET AV SIG, SPENDERA HELA SIN FÖRBANNADE FRITID PÅ PLUGG OCH MENTALT DÖ PÅ KUPPEN.

JAG, Deziree Rödin har just nu en såpass hemsk ångest över en jävla skoluppgift att jag grinar. Min hjärna är tom på idéer, skiten ska vara inlämnad på onsdag och jag inser nu att om det fortsätter såhär så kommer det bara bli skit alltihop.
Måste egentligen läsa klart en fucking bok OCH börja på ett informerande tal.
-VAFAN, TROR FOLK ATT MAN ÄR EN FUCKING ROBOT ELLER??!!?

Skakar, gråter och kan ej andas. Det var så otroligt längesedan jag var såhär nära en ångestattack, jävla fitt-skola, jävla fitt skol-minister eller vafan de nu heter, jävla kommun, jävla linje, JÄVLA ALLTIHOP. Skiter tamefan i det här nu. Tänker ta femtioelva sobril, spela igen och hata mig själv ännu mer. Önskar så innerligt att jag hade lektion med specialpedagogen imorgon så man kunde få grina lite men ack nej.

JAG.GÅR.FUCKING.HALVTID.
-MEN ÄNDÅ SKA MAN BEHÖVA MÅ SÅHÄR. ÄR PÅ BRISTNINGSGRÄNSEN TILL ATT HOPPA AV NU ASSÅ.
Önskar att jag hade valt en jävla linje på praktiska istället för då hade man nt behövt göra ett jäk.

Likes

Comments

Jag hatar det,
jag fullkomligt hatar att vara ensam.
Att se bilder på allas "sportlovskul" på facebook och instagram ger mig mag ont.

- Varför är jag den som konstant sitter hemma å häckar? Varför hör ingen av sig och frågar om jag vill göra något?
Visserligen har jag ju också ett ansvar när det gäller att höra av sig till sina vänner men jag är rädd, jag är rädd för att störa andra människor som jag inbillar mig själv att jag är omtyckt av. Jag är rädd för att få svaret "nej, jag kan inte", men det värsta av allt är att JAG VET att jag är tråkig och bara slösar bort andras liv genom att ens fråga för JAG VET att när någon väl har "tid" för mig så äre för att den tycker synd om mig.

Varför får jag aldrig känna mig viktig? Vill åtminstone känna att jag fyller en funktion genom att stanna kvar på denna jord för någon, att jag betyder något... att jag en dag kanske kunde kallas för "bästa vän".

Det är natt nu och jag grubblar.
Grubblar om det miserabla och meningslösa sk livet jag lever.
Grubblandet om vänner, skolan å pengar.
Jag är pank, pengarna och de onödiga investeringarna skapar bara några specifika millisekunder av glädje speciellt då jag börjat hets-äta så hemskt.

Jag har inte råd med sprit och om jag hade haft de så hade jag iallafall sluppit varit ensam en kväll, konstigt att man helt plötsligt blir populär när det nalkas fest? Duger inte mitt nyktra jag?
-Nej självklart inte, jag har ju ingenting att prata om förutom Kisse å Sims så meningslöst är mitt liv.

Jag har gått upp i vikt och det dödar mig inombords.
-Jag orkar inte, jag vill inte.
Hets ätandet fortsätter ändå trots tårarna och trots ångesten, varför?!

Allt bara dödar mig.
Ensamheten, att inte passa in, att vara pengalös, spritlös, den där förbannade skolan dödar mig (är tamefan på bristningsgränsen till att hoppa av igen, jag kryper på knäna och för varenda jävla ny uppgift jag får så känns det som ett järnrör just slogs mot mina redan brutna knäskålar)

Jag vill bara trycka på pausknappen och resigna, alltså avsluta denna "prenumeration" på dagar vid liv och åka hem dit jag hör hemma.


Likes

Comments

Alla pratar om deras framtid, de krigar för att nå sitt mål och i många fall gör dom det. Folk skaffar utbildningen som krävs för det jobbet dom skulle kunna tänka sig att ha i framtiden, folk skaffar körkort för det är något man ska ha.

Folk har planer, förhoppningar och en ljus syn på framtiden men inte jag.


När alla skaffade moped å körkort för den
- jag var för fattig för ett moppe körkort så jag fick ta min cykel, min cykel jag fiskade upp ur badbrygga som från början var någon annans innan den hamnade på botten i vattnet. Jag önskade också att jag fick hänga med strömmen och köra omkring, jag fick leva med min avundsjuka som gav mig sorg.

När alla började gymnasiet,
- Var jag för dålig för att komma in på Estet, jag hamnade istället på mitt andrahandsval. Då var Jag för konstig, jag mådde för dåligt och jag var för ful. Jag fick stå och försöka le varenda dag när folk skrattade åt mig och kallade mig saker.
När jag föll ner och stannade hemma mestadels av veckorna så fick jag se på Facebook hur bra de flesta gamla klasskamraterna hade i skolan, hur de lyckades. Medans jag tillslut hoppade av, praktiken jag hade istället funkade inte heller. återigen var jag för konstig å ful, de andra som hade praktik var vuxna. Dom skrattade också.
Återigen så kom den där avundsjukan igen, varför har andra det så bra medans jag alltid har det så jobbigt och svårt?

När jag började ettan,
- Alla hade sina vänner, sina grupper men jag hade nästintill ingen. Jag var ensam, jag var ensam när andra elever återigen skrattade åt mig och kastade saker på mig. Jag var ensam då jag grät på nätterna i ren frustration över hur alla andra kunde vara bra å passa in men inte jag.
Varför kan inte jag också få vara med? Varför vill ingen vara med mig?
Jag var för dålig.

Alla krigade med matten och de andra kurserna vi hade, även jag. Jag krigade i min ensamhet med både det svåra i min hjärna, mitt hjärta och min skolgång Men jag stupade innan ens halva racet gått.
När jag var inlagd så hörde ingen i klassen av sig, inte ens mina vänner jag hade i den, det var som om jag aldrig funnits tills den dagen en tjej faktiskt frågade hur jag hade det och för engångsskull kände jag mig viktig någon tänkte ju faktiskt på mig!

När alla börjar med körkort,
- Är inte jag mogen nog, jag mår för dåligt.

När alla andra börjar trean
- Börjar jag 2an, dömd redan till ett fjärde år. Jag vet att det är för mitt eget bästa men än en gång känner jag mig misslyckad, speciellt när jag måste plocka bort kurs efter kurs för att orka.
varför orkar dom andra men inte jag?

Jag var till syven och frågade idag vad som krävs för att kunna komma in på psykologi linjen på universitetet idag.
grundkraven (alltså kurserna jag måste läsa) kommer jag klara men att ens kunna ha en chans till att få kriga om platserna som finns så krävdes det tydligen A-B i snittbetyg. Jag gör redan allt jag kan i skolan, men det där kommer jag aldrig kunna uppnå det där. Jag krigar redan arslet av mig för att ens klara ett E de kurserna jag har svårt med, det där syven sa var som att få knäskålarna sönderslagna med ett järnrör och sen behöva krypa fram på dom. Jag kommer aldrig få göra någon nytta, jag kommer fortsätta vara ingen. Jag kommer få behöva se på när andra lyckas men det värsta är att jag kommer också behöva stå å se på när fler människor blir som jag, när de måste sitta på den där förbannade bup-mottagningen och lyssna på de där pålästa tanterna som egentligen inte vet vad de snackar om. Vetskapen att jag aldrig kommer få ge någon riktig hjälp, spöa skiten ur de där tanterna som får folk som jag att känna sig ännu mer missförstådd, speciellt dom som faktiskt genomskådat dom där tanterna som jag gjort.

- Jag kommer att fortsätta vara ingen, jag kommer fortfarande slösa på andras luft, jag kommer fortfarande vara den där människan som är ett slöseri vars kött å blod faktiskt hade blivit någon bättre, Någon som faktiskt kunnat gjort nytta.


När alla andra dansar,
- Står jag brevid och tittar på med gråten i halsen. Varför kan dom och inte jag?

När alla åker karuseller,
- Står jag nedanför med gråten i halsen, varför vågar dom och inte jag?

Jag kan inte sjunga längre heller, det låter hemskt. Det var en av de få sakerna som jag visste att jag var bra på. .

-Jag kan ingenting, jag är ingenting. Jag är för dålig, jag är för lat, jag är för dum.
jag kommer aldrig göra någon nytta och jag kommer alltid vara en i mängden, en i den här stora världen som INGEN kommer märka av, som INGEN kommer märka av när man Dör.

Min första dröm var att bli som manson men den drömmen krossades då andra hjälpte mig att inse att jag aldrig kommer bli en stjärna, någon som folk kommer beundra.
Min andra dröm var att bli psykolog, nu är även den krossad.

Jag har nu inga planer, inte ens en plan B för det var det syven tyckte jag skulle kirra men det finns ingen plan B, det enda jag vill är att göra nytta. Ge någon samma tårar som jag själv fick då jag sa hejdå för sista gången till Maher å sissi på bup i umeå, jag var så otroligt tacksam över att engång för alla fått hjälp. Det vill jag ge någon annan, någon annan som tror det är hopplöst men nu kommer jag aldrig få göra det för återigen är jag för dum, för svag & för dålig helt enkelt.

Jag vill också vara någon, bidra till något jag med och göra någon lycklig eftersom jag själv aldrig hittat något som gjort mig lycklig innerst inne.

Jag önskar jag var som alla andra en endaste gång, en endaste gång vill jag lyckas.

Likes

Comments

Blev sådär oerhört ledsen å besviken idag igen, jag måste sluta prova kläder helt enkelt.

I fredags hittade jag en pennkjol, jag tog en i XS men den var såklart alldeles för stor runt naveln. Idag var vi i Härnösand för att Elin skulle göra en grej, så jag å Oskar gled omkring på några affärer.

Allting var bra då, vi gick på döhäftigt där jag köpte kristaller och "gemstones" just för den spirituella och mentala styrkan sen så köpte jag å Oskar en jättesöt uggle ljuslykta åt Elin!
Jag var glad, allt var bra och det kändes kul att få åka iväg en sväng for once men sen så skulle det snart vända helt.

Oskar skulle hämta ut pengar åt Elin så vi gick på Willys, jag skymtade Lindex längre bort och eftersom vi inte hade något särskilt att göra så följde oskar med mig dit å kolla.
-"Wow, alla rea byxor för 75kr styck!" Jag kollade runt där bland byxorna som hängde tättintill varandra på de där knickedickerna dom hänger på när jag plötsligtnplötsligt hittade ett par underbart dö snygga skinn-brallz som från början kostade 400:-, vilket redigt fynd!
-Synd att jag egentligen inte hade råd när vi skulle på dollar sen... muttrade jag för mig själv. och då utbrast oskar: "Med ta ett par å prova! du kan få ett par av mig eftersom vi hade 6månaders dag igår!"
Jag ville egentligen inte att han skulle betala för ett par brallz te mig eftersom det känns så fel men samtidigt blev jag oerhört glad över att jag KANSKE kunde ha dom där fina byxorna.

När jag står där och kollar byxornas storlekar så försökte jag mentalt förbereda mig till att jag inte kommer kunna ha dom.
- "Antingen e mina höfter för bred eller så är dom för stor i benen som alltid" repeterade jag för mig själv, allt för att slippa bli lika ledsen som i fredags.
Storlek 34a och 36 var de minsta storlekarna, jag upprepade "jag kommer inte kunna ha dom oskar, det kommer bli som det alltid brukar bli!"
Men jag gick till provhytten ändå för att jag KANSKE, bara KANSKE kunde ha dom.
När jag väl fått igen dragkedjan efter ett krigande så hade jag rätt.
- Alltid för breda höfter, alltid utan passform runt benen och alltid för stort runt magen.
Jag kände hur jag bara ville börja gråta då jag stog där i spegeln och insåg "det är som alltid, jag kommer inte kunna använda dom här". Oskar och jag spekulerade en sväng tills jag kände att gråten började bubbla upp i halsen, då tyckte jag att det var dags att byta om till mina kläder.

Jag stog där i provhytten och tittade på mig själv, mina ben och byxorna några sekunder, mina tårar rann och klumpen i halsen försökte växa.
-Nu är jag påklädd, det är dags att gå. Jag torkar bort dom där tårarna, sväljer klumpen såpass att jag KANSKE kunde hålla mig tills jag kom hem ikväll så jag kunde gråta utan att någon varken såg eller hörde. "Jag vill gå nu oskar" morrade jag i ett ynkligt försök till att inte låta ledsen,
jag höll tillbaka tårarna i 4minuter.
När vi gick där påväg te stället elin var på så kände jag att klumpen i halsen växte och tårarna började motvilligt rinna, jag ville egentligen gråta ordentligt eftersom klumpen var så stor men det är en skam för mig att göra så framför andra än min mamma. I skydd av min lurviga kapuschong på jackan så lyckades jag dölja det så gott det gick för Oskar och för alla de andra mupparna som gick förbi.

Nu ligger jag äntligen här, ensam 25 över 12 på natten. Det är nu dags för mig att gråta, nu när ingen ser eller hör så ska man passa på och äntligen få lätta på trycket på den där klumpen av ångest och sorg som ligger och gror i halsen som får en att sluta andas.

Jag vill ha fina kläder, men min fula kropp säger nej.
Stora kläder = dåligt väder.

Likes

Comments

åhoy ungdomar! enhän bloggen börjar mögla å samla damm känn ja, men så kan det va när man nt ha nå liv förutom plugg å sims! Sen så släpptes ju mansons nya skiva för ett tag sen såatte har i princip gått under jorden pga den
Mitt förslag te att motverka spridningen av möglet å dammet är att jag ska åtminstone skriva om massa personligt brimm brimm tills jag väl har ett liv å mår bättre helt enkelt. Det e skönt att skriva av sig speciellt då jag aldrig pratar om mitt egna brimm brimm å dylikt irl å genom att skriva av mig här å bah vara allmänt emo så behöv nt folk på facebook bli påtvingad te att läsa min skit.
Såatte oavsett om folk tyck de e tärt så kommer det som sagt va såhär tills jag skaffat mig ett liv. Såatte, prepare for some emo shiet brahz.

Hörs Hej motherfuckers!


Likes

Comments

Hej alla goda å glada! som alla har märkt så har jag fan inte bloggat på typ miljarders år känns det som haha!
Har så jävla mycket med skolan, mitt sims beroende samt så mår jag praktiskt taget skit. 

På jullovet har jag mest varit med oskar, varit på krogen en sväng , spelat spore å sims, hade en sämst julafton, en skoj nyårsafton men ett hemskt mående. Har fortfarande inte fått någon jävla psyk-hjälp eftersom dom jävlarna där uppe på rosa huset verkar vara helt jävla brända i hjärnan...

Har nu kommit in i det värsta skovet i depressions perioden, tycker lamotreginet borde jämna ut mer än vad den gör men det kanske bara är stressen?
Väger 52kg (sist jag vägde mig) numera också men jag känner mig fortfarande ful, dålig å äcklig (och nej, säger inte att någon annan är det, utan JAG känner så och nej bara för att man är skinny är man inte bättre) har mer ångest nu och för första gången i mitt liv är jag så jävla gråtmild. Jag gråter vanligtvis aldrig sålänge det verkligen inte är något riktigt jobbigt eller om jag verkligen är super arg men nu börjar jag nästan gråta för allt och om jag ska vara ärlig så skäms jag över att gråta.
Jag har börjat isolera mig å stöta ifrån mig människor jag faktiskt tycker om igen med, är lite utav en fitta många gånger och enda gången jag vill göra något i princip är om alkohol är med i bilden igen.
Trodde saker skulle bli bättre med medicinerna, men ack nej, jag pallar inte.

Det enda som känns positivt just nu är att Mansons nya platta släpps nästa vecka, en expansion (eller ett "gamepack" som ea nu kallar det numera) te sims släpps denna vecka eller nästa. Ska även se manson på grönan i sommar så det ser jag verkligen framemot.
Allt annat känns negativt, jag vill bara säga "Fuck it" sen avgå men då får jag ju inte se manson sen så skulle väl de själviska människorna som inte låter mig avgå så jag slipper lida mer bli ledsna. Man borde få göra som med djur, avliva dom när dom är sjuk.
Okej allt det här lät väldigt deprimerande så nu kommer några skärmdumpar bålla facebook på vad jag har haft för mig, hörs hej!

 

Likes

Comments

Lol, låg å glodde på law and order svu igår, asså varenda jävla gång det är med en psykisk sjukdom, så spelar dom över det nå så grönjävulska tyck jag! Vafan ena mördaren har ptsd, jaha, så man börjar döda folk för man har postraumatiskstress? Inte vad jag hört, har även själv det å vad jag kännt är det mestadels att man är överdrivet orolig å stressad över småsaker som ingen annan skulle riktigt bry sig om... men här använder dom ptsd som en anledning till varför människan mördade? Wtf brah.

Men nu till det jag skulle komma med, satt ju som sagt å glodde på de igår å då vare avsnittet där stablers unge goes nuts , än en gång en diagnos. Denna gång vare bipolär, (som dom kallade bipolär störning??) asså jag vettefan men maniskheten var... hmm.. vad ska man säga... FUCKING CRAY CRAY. ALDRIG SETT Å VARIT MED OM NÅ LIKNANDE. Ja sure, det där med att man alkohol & drogmissbrukar under en obehandlad maniskhet är relativt rimligt med tanke på att jag själv haft det så, MEN DENNA UNGE Å DESS FARMOR?? HAHAH VAFAN HÅLLER DOM PÅ MED??

Är inte direkt påläst, men eftersom jag anser att de överspelar ptsd som fan redan nog så är jag lite kluven på om den bipolära maniskheten över spelas. i have no fucking clue, dom var bah fett jävla cray cray o.o
Men som jag förstog det var stablers mamma enbart deprimerad en månad resten manisk. .. men jag vettefan asså... I DONT KNOW ANYMORE , tyckte de var fett fult iaf xD

Likes

Comments

Tjuuuuuueeee bruschoooor.
asså fyfan vad jag är lat med att blogga på helgen känner jag, men eftersom jag bloggar via ipaden och jag använder den knappt då hahaha...

Well, i Fredags så kom Oskar vid 12, han klev av tåget här i stan sen så väntade han på mig tills jag slutade skolis så vi kunde ta bussen hem. Helgen har varit en sådan där typical medelålders helg, vi har knappt gjort ett skit.På kvällen fick vi även för oss att jag skulle lära han å vika origami, hahah.. fick vika ca 75% åt han för han förstod inte när jag visa sötnosen min! vi gjorde oss själva i svan format haha!


I lördags bakade JAG lussebullar med mamma, fick Oskar åtminstone till att göra 2 iaf hihih. Har mestadels spenderat eftermiddagarna med att ladda ner alla prylar te sims igen hehe, jag är en fett tråkig flickvän nu förtiden haha... på kvällen satt vi å grina över att vi ville supa, men de rann ut i sanden (shit vad gammalmodig jag lät där....) för att jag hade tagit medicin samt så äter jag pencillin just nu hehe, så det resulterade med att jag satt å sura nästintill resten av kvällen.


På söndagen degade vi bah sen kom Bea å Martin för han hade skjutsat hem bea. När Bea gått till jobbet så stannade Martin, vi bah degade och han å Oskar satt å prata om typ Hobbit och sådana där grejer... AS TÄRT HAHAHA. Vi 3 satt även å planerade att vi borde ta bilen ner te stockholm å åka te riga för att köpa sprit som satan hahaah.
Oskar drog te tåget vid 6 så efter det satt jag bah å spelade sims och sen blev jag bombarderad på ask av någon jävel som faktiskt gjorde mig ångestfylld å ledsen om jag ska vara ärlig.... Folk verkar inte förstå att det är lika dumt att säga till en överviktig människa att den är fet å borde banta som att säga att man är för spinkig osv.. stör mig på de.... De fula är att denna person uppenbarligen känner mig med tanke på att den vet att Oskar tränar vilket gör mig irriterad över att den är så jåvla feg att den inte kan komma fram te mig å säga det irl, usch för sådant! Här är lite printscreens på det, det är längst ner på nedersta prinstscreenen å uppåt som gäller!

Idag har jag inte gjort ett skit i princip, skolis å sen spelar sims. EN FÖRDEL ÄR ATT JAG FÖR EN GÅNGSKULL LYFTE PÅ ARSLET Å SMINKADE MIG TE SKOLIS HAHAHA, DET ÄR ÖGONBRYNEN DE SITTER I. SÅ JÄVLA DRYGT...

AJA HÖRS HEJ

Likes

Comments