Jag visste inte alls vad som väntade mig när jag skulle föda barn första gången, jag var rädd för att jag inte visste vad som väntade.
Kommer vattnet gå och barnet bara forsa ut på Ica när jag handlar eller kommer jag sova och missa hela förlossningen? Skulle jag spricka så illa att jag skulle bli skadad för livet? Tänk om, tänk om..
Hur skulle jag klara av att ta hand om ett litet barn, var jag verkligen redo för det här?
Jag fokuserade på fel saker som vad jag skulle ha på mig och vad jag skulle ha med mig in i förlossningssalen. Men hur ska man kunna veta som förstföderska? Kurserna vi gick kunde jag liksom inte riktigt ta in för det kändes så overkligt.

Det började närma sig förlossning igen, den här gången visste jag vad som väntade. Det skulle göra väldigt ont men jag visste vad som väntade och att bedövning fanns att få.
Under min andra graviditet hade jag haft mycket sammandragningar och på slutet även foglossning. Arons förlossning gick så snabbt, poff sa det när vattnet gick i en värk. Sen tog det knappt en timme så var han ute! Det var en dröm förlossning på alla vis. Jag hann inte ens med att få den där bedövningen som jag tänkt. Han kom ut så snabbt att han själv inte hann med, hela natten låg jag på förlossningen och puffade lite på han så han skulle andas. Hans syresättning var inte riktigt godkänd under natten men på morgonen blev han godkänd och vi blev skickade till patienthotellet.
Dagen efter fick vi åka hem till Livia. Det var med förväntan och en aning ångest vi åkte hem, nu skulle Livia få träffa sin lillebror.
När vi träffar Livia, brister jag ut i gråt. När blev hon så stor? Min lilla flicka! Hur skulle hon acceptera att hon inte längre fick all min uppmärksamhet? Utan från och med nu dela den med sin bror. Jag grät i några dagar och hade verkligen känslorna utan på kroppen. Men så blev det dags för Markus att åka på jobb, paniken steg i mig hur skulle jag ta hand om två barn helt själv? Hur gör man? Aron var ju så liten och ammade ungefär var tredje timme och jag hade ingen som helst erfarenhet av att växa upp med syskon.. Livia har växt mycket sen hon blev storasyster och jag är så glad att dom har varandra. Med att Aron kom blev jag hel och även vår familj!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi har hunnit bo hemma ungefär ett halvår sen är jag alltså gravid igen, en planerad graviditet. Ni vet när man är förväntansfull och hoppas! Köper graviditets stickor varje månad, den längtan efter att det ska bli ett plus. Man blir lite lätt besatt, eller iallafall jag. Så händer det och vi är överlyckliga, men så går det någon dag och ett missfall inträffar. Ja det drabbade oss! Det är tyvärr inget ovanligt men man blir sorgsen, det gick ju så lätt när Livia hamnade i magen. Vi tänker alla möjliga tankar, ska hon inte kunna få ett syskon nu.. kanske det blev något fel vid förlossningen? Helt plötsligt är det här det viktigaste i världen. Men så går det två månader och nu äntligen går det vägen, vi väntar Barn. Jag blir först paralyserad, vågar knappt röra mig. Tänk om jag gör så det blir ett missfall igen. Men efter 12 veckor, ligger bebisen fortfarande kvar och jag slappnar av. Vi har ännu inte berättat för Livia att hon ska få ett syskon utan väntar tills efter ultraljudet.
I november på farsdag friar jag till Markus, han är min stora trygghet och jag vet att vi kommer leva resten av livet tillsammans. Jag kommer alltid älska Markus och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv genom han. Sen dagen vi träffades har jag utvecklats enormt och mycket tack vare våran resa vi gjort. Jag hade aldrig kunnat göra den här resan utan Markus, han är den som alltid är positiv och får mig att vilja vara en bättre människa. 

Under renoveringen är det Markus som har gjort allt själv, jag har inte bidragit med många handtag. Det är alltså han som har haft koll och vetat på ett hum hur lång tid allt ska ta. Jag kunde aldrig begripa att det var så mycket jobb med att renovera ett hus. Allt var alltså inte klart när vi flyttade hem den där vår dagen i slutet på Mars. Vardagsrummet och två rum på övervåningen var fortfarande kvar. Jag ville verkligen fira jul hemma, drömmen om den perfekta julen som jag haft sen Livia föddes. Så jag pressade på Markus om att fixa vårat vardagsrum innan jul men det blev inte klart förrän till sommaren. Vi firade inte jul hemma den här julen men det jag har lärt mig är att det spelar ingen roll var man är, utan att familjen är samlad.. 

Likes

Comments

Vi ska nu bo ihop som en familj i vårat nya fina hem, kanske har jag målat upp för stora förväntningar på hur ett familjeliv ska vara? Fungerar det som i Lotta på Bråkmakargatan, mannen kommer hem efter jobbet med blommor till sin fru, mamman byter gardiner varje högtid och utflykt på söndagar till skogen där pappan fixar fiskespön åt ungarna?
Ja inte vet jag då riktigt hur det ska vara, men jag har en bild en vision! Den bilden jag försöker leva upp till, får jag inte riktigt med mig Markus i.
Jag har så många idéer om hur jag vill att ett familjeliv ska vara.
Men jag lever ut mina drömmar fullt ut ändå. Köper mina egna blommor varje fredag, byter gardiner rätt ofta och utflykter det tar jag med mig Livia ut på själv. Jag älskar mina utflykter med Livia. Tills jag en dag tittar upp när vi är på stranden och ser familjer, där det är mamma, pappa och deras barn. De skrattar busar med varann, mamman och pappan står och håller om varann man ser verkligen hur lyckliga dom är..
Där och då blir jag plötsligt olycklig!
Jag vill åka hem, det där vill jag också ha.
Jag minns att jag ringer Markus och berättar hur jag känner. Jag är nu trött på att han enligt mig inte är en större del av vår familj!
Men hur ska han då? Det är den där jäkla tiden.. Jag känner mig tom, det var inte så här ett familjeliv skulle vara, eller?
Huset som vi älskar, börjar jag nu hata för att det har tagit och tar tid från oss, Jag känner mig ensam i vår relation. Min drömbild av familjelivet är möjligen lite snett men va tusan alla har vi olika drömmar. Det här är min! Men så fick jag ett busenkelt tips att börja planera i kalendern, tid tillsammans och tid för Markus att renovera/jaga. Men var det så enkelt?
Till viss del, ja! För visst är det så att bara man har viljan så överlever kärleken?
Kort där efter att vi fick detta rådet trillade en del av mitt hjärta ner i magen och en Liten Aron började växa..

Likes

Comments

Det är nu vårat liv tillsammans verkligen ställs på prov. Vi kommer att bo hemma hos Markus pappa precis ett år. Under den här tiden jobbar Markus borta sina dagar och när han väl är ledig renoverar han på huset eller jagar, som för han är hans sätt att återhämta sig och hämta kraft för att orka vidare! Livia har nu blivit 1 1/2 år och börjat på förskolan, vardagen rullar på! Men för mig blir det här ett år som sliter.. Att känna sig som hemma och att känna sig hemma är två olika saker. Markus pappa fick mig alltid att känna mig som hemma, han och jag kunde sitta på kvällarna och se något program på tv. Åt alltid middag tillsammans och hade alltid avslappnade vanliga samtal. Inget svårt alls! Men det är en väldigt speciell situation att flytta hem till sin svärfar, mer än så behöver jag nog inte säga! Men det ska ni veta att jag är han väldigt tacksam för att vi fick bo hos han det här året så vi kunde renovera huset. Livia fyller 2 år och nu står det inte på förrän vi kan flytta hem igen. Vi har beställt kök och jag går som på nålar att få flytta hem igen. Känslan att få stänga dörren om sig och känna sig hemma! Så blir det dags att flytta hem, jag packar som en galning och har bestämt mig för att den här natten ska vi sova hemma trots att vi inte har någon trapp upp på övervåningen. Men det struntar jag i helt. Vi löser det genom att ställa en stege där, hur vi fick upp sängen kommer jag inte ihåg. Vi bor nu hemma igen och jag är så otroligt lycklig, jag kan duscha hemma, gå på toaletten inne. Men det bästa av allt det är varmt, vi behöver inte elda nå mer förutom om vi vill ha mysbrasa. Så vad har den här resan kostat oss mer än pengar? Tid så klart! Tid som vi skulle ha lagt ner på oss som familj. Och det fick vi så klart äta upp och ta igen rätt snart efter att vi flyttat hem igen!

Likes

Comments

När vi slår upp dörren till vårat älskade hem och nu som en familj, möts vi av värme! Markus föräldrar har eldat inför vår hemkomst och ställt underbara tulpaner på bordet. Det känns helt underbart att vara hemma, vi njuter i hela fem dagar sen är det dags, Markus ska nu resa på jobb i tio dagar. Jag blir själv hemma med Livia för första gången! Som tur är Livia född i början på Mars och våren börjar visa sig, även om vi måste elda dygnet runt och besöka utedasset så är inte det bland det jobbigaste, utan att inte ha en dusch hemma slår nog allt! Som småbarns mamma vet man hur heligt det är att få duscha. Detta blev något jag ibland inte gjorde på tio dagar. Vi hade rinnande vatten i köket, så där kunde jag stå och tvätta mig men att få rinnande vatten över kroppen det blev lyx. Duscha gjorde vi hemma hos Markus pappa som bor 6 kilometer upp i skogen. Vi bodde så här hela Livias första år. Markus renoverade det här året övervåningen på sina lediga dagar. Vårat rum var det första rummet han började med och lagom till efter nyår kunde vi flytta upp sängen dit men det fanns ingen värme så vi ställde upp en kamin att elda i och även ett elementen hade vi nu införskaffat. Men rätt snart efter att Livia fyllde 1 år flyttade vi hem till Markus pappa för det blev dags att bryta upp golven på nedervåningen och fylla igen torpargrunden!

Vårat sovrum

Hela nedervåningen utblåst

Likes

Comments

Eftersom vi inte hade någon toalett inne så var det utedass som gällde. Gravid som jag var och nu vid den här tiden även höggravid, fick jag gå på dass ett antal gånger på natten. Jag kan erkänna att jag både är mörkrädd och inte alls förtjust i att sitta med rumpan i 20- grader mitt i natten. Så till slut fick vi överta en toahink av Markus mamma. Den blev perfekt att slå ner rumpan på nattetid att kissa i, dock värre när den skulle tömmas. Men det är en annan historia.
Graviditeten och vintern sprang iväg och det började närma sig förlossning. Vi hade absolut inte kommit någonstans med renoveringen på huset. Så ja, jag skulle komma hem nyförlöst med en liten bebis till detta drömslott, som jag då faktiskt inte alls reflekterade över utan var mer fylld av förväntan att få träffa min älskade bebis. Förlossningen var lite kämpig som den kan vara som förstföderska och Livia blev utdragen med sugklocka. Det blev en chockartad förlossning och jag var i chock! Den här bilden jag målat upp blev absolut inte så. Men hon var min och den vackraste bebis jag sett. När det var dags för hemgång efter 5 dagar på BB så kände jag att Nu börjar livet på riktigt! Nu skulle äntligen Livia få komma hem och se vårat underbara hem..

Lägg märke till den vita toahinken bakom vaggan😉

Livias resa hem ❤️

Likes

Comments

Det var en fin sommardag som Markus tog med mig på en tur i Hansjö (en bit utanför Orsa) med fyrhjulingen, jag är uppväxt i lägenhet eller bostadsrätt rätt centralt. Vi kör upp på gården till den här underbara gården, det är en stor gård, super fin utsikt och en hel länga med uthus/lador. Här fanns det historia och jag blev förälskad. Markus berättar att det är till salu! När det blir vardag åker vi och hämtar nyckeln för att kika inne i huset. Vi är förväntansfulla och så kommer vi in i huset, övervåningen har ett rum som är inrett som sovrum, det luktar sommarstuga och jag är helt lyrisk. Här ska jag bo! På nedervåningen är det två rum som är beboligt. Vardagsrum och ett sommarkök. Det finns alltså ingen toalett eller dusch, inget badrum! Det är vatten indraget men That’s it! Markus försöker förklara för mig att här är det MYCKET jobb. Men nu är det bråttom för det är inte långt borta med budgivningen och vi är båda förtjusta i gården. Det blir budgivning och vi vinner 😍 Glädjen är total. Men stopp! Vi måste ha pengar också? Ojdå vi träffar alla banker i Mora och vi får nej! Det är ett för osäkert kort, vi är unga och för mycket jobb på huset! Så vad gör vi? En nära anhörig till mig är uppe i Mora vid det här tillfället och det är han vi har att tacka för att vi idag är husägare. Han följer med Markus på banken och när de kommer ut därifrån har vi fått lånelöfte! Vi skriver på papper och i början på oktober är vi husägare. Det är en dröm! Vi flyttar in och inser rätt snart att här kommer det bli kallt. Dåligt isolerat och enda värme källan är kakelugnen och vedspisen. Markus borta 10 dagar och jag är gravid och ska inte gå hem på mammaledighet förrän till nyår. Så hur ska det fungera?

Likes

Comments

När jag plussade på stickan med Livia var jag världens lyckligaste, jag kommer ihåg att jag hoppade fram på gatorna och var så spänd på vem som låg där inne och ville berätta för hela världen att jag var gravid. Men då ska ni veta att jag och Markus bara hade varit tillsammans i 9 månader och för mig var det enda jag ville, starta familj. Få bli någons mamma, även om jag inte visste vad det skulle innebära. Markus som då bara var 21 år och även han blev överlycklig över det lilla livet men hade ändå en lite större distans till det hela tyckte ändå att vi inte bara skulle kasta oss ut i det. Så ja jag kan nog säga att jag hade absolut större längtan än han till att vi skulle ha Livia. Jag har alltid innan jag blev mamma haft en rastlöshet i mig som blev lugnad med en fylld livmoder, låter konstigt kanske men precis så var det! Så i och med Livia och Markus har jag dom att tacka för att mitt liv idag är stabilt och lugnt. Men sen var min graviditet ett stort orosmoln för mig även om jag hade en underbar graviditet så var det mycket osäkerhet och känslor från min barndom som fick spelas ut, känslan att bli övergiven. Men så kom Livia och vi blev en äntligen en familj! Kärnfamiljen som jag alltid drömt om mina önskedrömmars familj - filmerna lotta på Bråkmakargatan och Bullerbyn.

Jag var förälskad i den här lilla varelsen och hon var för mig det vackraste jag sett. Ni som har egna barn vet precis vad jag menar
❤️

Så vad ville jag säga med det här inlägget då? Jo att alla har vi vår story och visst är det spännande ändå?!


Likes

Comments

Hej fina.

Idag har jag tagit steget att starta en blogg, hoppas att ni ska trivas här hos mig.

Tjohoo vädret ute är lika uppiggande som jag idag, det är grått och regnigt ute. Barnen är sjuka och Markus drog ut på jakt tidigt imorse. Men även såna här dagar kan vara mysiga, göra eld i öppna spisen och tända ljus. Mysa omkring med lite härlig dov musik och sippa på lite kaffe.

Men lite senare idag kommer en vän och hämtar upp mig och vi ska på Mary kay visning. Sen är det i vanlig ordning bonde söker fru ikväll tillsammans med svägerskor, älskar att vi har denna mysiga stund då vi träffas varje vecka.

Önskar er en underbar Lill-lördag 


Likes

Comments