Att få ett plus så här tidigt efter att vi förlorat Lennox var & är verkligen blandade känslor.
Vi var överens om att vi ville ha barn, försöka igen men ändå vart det lite chockartat.

Det är verkligen med myrsteg man tar en dag i taget och hoppas på det bästa! Man får höra många "oroa dig inte, det kommer att gå bra", "ni måste släppa det & gå vidare" vilket är mycket enklare sagt än gjort! När man blir gravid är man orolig såklart att något ska hända, men ju längre in i graviditeten man kommer så släpper man lite av den oron. Man når milstolpar!
Men denna gången kommer det verkligen bli svårt, man kommer vara mycket mer vaksam på gott & ont, man har helt enkelt lärt sig att inte ta en graviditet för givet.

Vi lyckades bli gravida på andra ägglossningen efter Lennox, väldigt snabbt fixat alltså! Var på besök hos barnmorskan redan igår, trots att jag bara är i vecka 6. Besöket blev av för att kunna skicka remissen till specialistmödravården där jag kommer få göra upp en plan för graviditeten, en plan med tex extra ultraljud & regelbundna kontroller.. Allt utefter att göra oss så trygga som det bara går i denna graviditet, vilket känns bra!



Jag har tänkt att ni nu ska få följa oss i denna graviditet, dela med oss av känslor & händelser och hoppas att ni kan uppskatta det! 🖤

Likes

Comments

Nu är bebis bomben släppt, vi satsar alltså på ytterligare en Oktober bebis och håller tummar & tår att allt vill gå vägen denna gång! 🖤

Jag vet även att många har delade meningar om att vi valt att släppa bomben så här tidigt. Men vi vill att det ska komma från oss och inte bakvägar, skulle något gå snett denna gång så får vi helt enkelt bita i det sura äpplet & ta den smällen då! Men självklart hoppas vi på att det är våran tur nu! 🖤

  • 320 readers

Likes

Comments

Hej!

Har vart väldigt dåligt med uppdateringar här! Men har tagit en liten paus.. Men snart är jag tillbaka med dunder & brak, så håll ut! 😘

  • 332 readers

Likes

Comments

Vi får ofta väldigt fina kommentarer och en väldigt fin respons på hur öppna vi är om det som hänt oss & våran Lennox. Ofta påtalar människor hur starka vi är. Men är det alltid så ? Nej, självklart inte! Det är som en berg & dalbana som går i 200! Vissa dagar vill man bara dra täcker över sig och andra funkar faktiskt helt okej.

Två frågor som vi ofta får är om detta har stärkt oss, självklart! Om detta har fått oss att glida isär ? Nja, kanske till en viss del.

Att få barn är det mest fantastiska som kan hända, två människor blir en. Helt underbart! Att förlora ett barn, bearbeta den sorgen & lära sig leva med det kräver väldigt mycket. Man hanterar känslorna så olika, och man måste få göra det på sitt sätt. Många gånger kan det kännas som vi är väldigt långt ifrån varandra, fast ändå så nära. Man hittar inte orden, man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra när man vet att den man älskar nått den punkten där allt bara vill brista.
Det vi nu gått igenom/ går igenom har även stärkt oss på många sätt. Vi tar en dag i taget, men tillsammans så vet jag att vi kommer till den dagen då vi lärt oss hantera sorgen, vara tacksamma för det lilla av Lennox vi fick! Om jag inte haft Andreas genom det här hade jag säkert heller inte stått på benen idag, jag är så tacksam att han finns där & bara står ut med mina humörsvängningar och känslostormar och får mig att se ett ljus i tunneln, att tillsammans klarar vi allt! ❤❤❤

Då.. Nu.. För alltid..

Likes

Comments

När kvällen kommer och barnen sover.. När allt blir tyst.. Då tränger sig saknaden på mer än vanligt!
Dagarna rullar på, man har att göra med 3 barn, läkarbesök, skola, jobb osv.. Man hinner inte stanna upp och tänka eller känns efter. Även om man hela tiden tänker på Lennox så blir kvällar/nätter alltid jobbigast.

Man tänker på hur orättvist livet är. Man vill natta Lennox i hans säng, som fortfarande står bäddad och väntar på han på övervåning. Man skulle kunna göra vad som helst för dom vakna nätterna, en skrikande bebis, för att få snosa på bebis fjun, köpa barnkläder, ja för allt det där som man väntat på i nio månader! Nio månader av spänning och förväntan som slutar i total kaos och sorg!

Jag tror någonstans att jag inte hunnit förstå, förstå att vi aldrig mer kommer få se han! Två veckor efter Lennox var född så påbörjade vi en utredning på bup med Alwin, min äldsta pojk som vart klar förra veckan. Vi har väntar på den här utredningen i ca 3 år, och så kom den mitt i det här. Självklart är det väldigt skönt att ha det färdigt och kunna hjälpa han på bästa sätt, men det vart också väldigt intensivt. Många turer till usö med både Alwin och oss, vi till kurator & specialistmödravården och Alwin till bup.
Det var så mycket annat praktiskt att tänka på också för att få vardagen att fungera. När man sedan tidigare har 3 barn så kan inte livet bara stanna upp när något sånt här händer, man måste hålla huvudet uppe och försöka hänga med!

Många gånger vill man bara ge upp, lägga sig ner och bara dö en stund!
Men samtidigt så har vi våran barn här som behöver oss! Som hjälper oss att hålla humöret uppe och fortsätta kämpa, jag är så tacksam att vi har dom. Man förstår först när något sånt här händer hur lyckligt lottad man är att man har 3 underbara pojkar i livet ❤

När vi var till Örebro förra veckan så fick vi den där frågan som jag fasat för, Hur många barn har ni ? Ja, ni har ju tre ser jag nu svara han snabbt själv. Jag ville bara skrika att jag har faktiskt 4 barn & gå där ifrån!


❤❤❤❤❤

Likes

Comments

När man får barn så vill man behålla så mycket minnen som man kan från när dom är små & växer upp.
När man inte får chansen att se sitt barn växa upp blir det ännu viktigare att bevara allt man kan! Ta vara på minsta lilla sak.

Vi har Lennox strumpor som han hade på sig under tiden vi var på sjukhuset, våra "sjukhusband", en liten hår tofs från han, hand & fot avtryck i både bläck och gips och en massa bilder.
Det är det enda vi har för att "behålla" han! Dom små sakerna är så betydelsefulla!

Under den här resan så träffade jag en tjej genom en gravid grupp på Facebook, hon erbjöd sig att måla av en bild av Lennox, Ni kan tänka er vilken lycka! Att få ännu ett minne av han! Jag har fått lite bilder på hur hon börjat målat av han, och resultatet är bättre än förväntar & ändå är det inte helt färdigt.

Likes

Comments

Som rubriken lyder, det händer aldrig oss. Hur många gånger har man inte tänkt så i olika sammanhang.

Jag tänkte aldrig tanken, att just våran lilla pojke inte skulle få stanna hos oss. Man kanske läser, ser något på tv. Men man tänker inte att det verkligen händer.

När vi låg på usö efter vi fått Lennox, så berättade läkaren att dom är med om ungefär 1 sånt här fall i månaden.. Bara på usö! 1 litet barn som inte får en chans bara i Örebro. Det är många barn i hela Sverige, i hela världen! Många oskyldiga små bebisar!

När det händer någon tragedi i ens närhet, vänner, familj, vänners vänner så får man upp ögonen. Man blir mer medveten om att livet inte är någon självklarhet, att man ska ta vara på dagen, ta vara på sina nära och kära.. för snart kan det vara försent.


Likes

Comments

Denna tabu över att prata & visa sitt barn, att tänka på hur andra människor reagerar. Att ta hänsyn!

Jag skäms inte, jag är stolt över våran fina pojke, som var alldeles för fin för denna fula värld! Jag vill prata, jag vill att människor ska ta han precis som vilket barn som helst. För han är lika mycket vårat barn som våra andra 3 barn. Vi vill prata, vi vill minnas ❤

Jag personligen tycker att det mörkas ner alldeles för mycket, man försöker gömma, som att det aldrig händer. Men det händer, det händer alldeles för ofta, alldeles för många barn får inte en chans i livet. Och när det tragiska väl händer, så ska man veta att man inte är ensam. Ensam om denna stora sorg, denna mardröm. Det finns många föräldrar runt om i världen som vet precis vad du känner, precis vad du går igenom. Många gånger är det en tröst att veta att man inte är ensam, hitta någon som man kan prata med, som förstår.
Man får så många jämförelser av människor som inte gått igenom samma sak, många märkliga kommentarer. Men jag klandrar ingen, jag tar inte illa upp av dom "dumma" kommentarerna. För jag förstår att det är svårt för även dom. Svårt att finna ord, svårt att veta vad man ska säga när man själv aldrig varit i den situationen. Jag är snarare tacksam över era dumma kommentarer, att ni ändå, till skillnad från andra tordas säga något.. inte bara vara tyst!

Så tack till dig, till dig som vågade möta mig med dina ord! ❤

Likes

Comments

Och så var snart 2016 slut & vi påbörjar nya äventyr och nya mål!

2016 började fantastiskt med ett plus på stickan i Februari, väldigt oplanerat med så välkommet! Andreas fick jobb hemma, första gången han jobbat hemma sens vi träffades. I juni flyttade vi till hus, hur skönt som helst! Hela sommaren var väldigt bra, med nära och kära, lite renovera och annat. Ja, allting var väldigt bra ända fram till den 25 september när vårat liv vänder upp och ner & vi förlorade våran Lennox! 💙 Collin fyllde 1 år i Oktober, stora killen! Snart dags för han att börja hos dagmamma! :)

Nu hoppas vi att 2017 ska ge oss nya möjligheter. Bli ett bättre år, dock känns det som att det kan inte bli sämre nu.

Nyår firas hemma med barnen och vänner! Andreas är borta på jobb, men vi ska nog överleva ändå ;) Blir en lugn kväll hemma i soffan helt enkelt.

Vad har ni för planer ikväll ? :)

  • 1670 readers

Likes

Comments

Jag vet att många människor har svårt att hantera våran situation, till & med vi själva! Många vet inte vad man ska säga, vet inte vad man törs fråga. Och jag förstår det, verkligen. Det är verkligen en känslig situation. Det kan lätt bli fel, uppfattas som "känslokall" & framfusig.

För vad ska man säga ? Vad ska man göra ?

Det finns inget riktigt bra svar på det. Alla som vart med om att förlora ett barn, på något sätt tar det olika, vill hantera det olika. Och all sätt måste respekteras.
Jag är väldigt öppen med det, jag vill gärna att folk frågar mig om man undrar något. Hellre det än att ska pratas & spekuleras bakom ryggen på oss. För mig är Lennox precis som våra andra barn, jag berätta lika gärna om han som om våran andra barn. Han räknas också!
Men alla är vi olika, Andreas är raka motsatsen mot mig, han blir lätt obekväm när folk vill fråga/prata. Det är hans sätt att hantera sorgen!

Som jag skrev i förra inlägget så gick vi ut på sociala medier & berättade direkt, dels för att människorna i våran omgivning skulle veta hur vi ville "ha" det. Men det är svårt, för vad ska man säga utan att det kommer ut fel ? Utan att göra föräldrarna upprörda & illa till mods. Helt ärligt så finns det ingenting bra att säga, för det finns inget som någon kan säga som får det att kännas bättre. Men att få prata, gråta, skratta & vara arg hjälper en att komma på sitt sätt att hantera sorgen, att tillslut komma till punkten där man lär sig leva med sorgen & ett stort tomrum i hjärtat.. Ett tomrum som aldrig kommer försvinna!


Likes

Comments