När jag träffar en polis blir jag alltid lite starstrucked, det har alltid varit så och det finns förklaringar.

När jag var liten flicka så hade vi ofta poliser hemma. Varken på ett sorgligt eller intressant vis, de tränade sina polishundar på min pappa. Nej, jag skrev inte fel, de tränade på honom. Rollspel är nog ett bra begrepp för händelserna kring min rutsckana. Inte för att pappa var ett bra byte utan för att han är någon slags Caesar för hundar som ska tränas till ett syfte. Poliserna kom från hela södra Sverige, ibland ännu längre ifrån och när de av olika anledningar dök upp i TV och tidningar så kunde jag säga; den hunden har jag lekt tagen med. 90 % av mina närmsta vänner när jag var barn var nämligen polishundar.

I tonåren när man sprang omkring på stan och var det häftigaste som gått i ett par skor så hälsade dessa blåklädda vapenbärare så hjärtligt på mig. Man kan tänka sig att detta skulle vara pinsamt men det var inte så. Jag kände mig trygg!

Idag är de upprätthållare av det samhälle mina barn ska växa upp i. Samhället utanför min dörr är mina barns framtid och den dagen de går härifrån för att bli sina egna så är ingenting viktigare för mig än att samhället är en trygg plats för dem.

Igår den 7 april, följde vi nyheterna hela kvällen. Stefan Löfven poängterade att myndigheter som arbetade på fältet skulle få alla resurser de behövde. Kan de inte alltid få alla de resurser de behöver? Kanske finns det då en chans att oskyldiga människor kan få behålla sina liv. På avstånd kunde vi icke Stockholmare uppfatta lugna, samlade poliser. Såhär i vuxen ålder förstår jag att poliser också är människor och att de känner en uppgivenhet i att något såhär onödigt händer i Sverige men ändå får man känslan av trygghet och proffessionalitet.

Jag vill slå ett slag för alla poliser som vill skapa ett tryggt Sverige för mina barn, och jag vill kasta en sten mot de som försvårar polisernas arbete. Poliserna har det inte lätt, de stöter ständigt på motstånd och resurserna är knappa, de springer i motvind!

Polisyrket är så viktigt och jag är helt såld på människor med viktiga yrken. Jag hoppas att man kan besluta om mer resurser för att låta poliserna kunna sköta sitt jobb och inte behöva oroa sig för att inte ha vad som krävs.

Jag kommer inte att byta profilbild eller göra några förändringar i mitt liv, mitt hjärta finns hos de människor som nu arbetar för att göra Sverige starkt igen! Heja ni!

Jag har däremot pratat med mina barn för att de ska förstå hur saker och ting kan vändas upp och ner väldigt snabbt. Jag kommer också att avsätta lektionstid för att prata med mina elever om hur samhället fungerar i sådana här situationer.


Keep up the good work!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Inga tomater hemma?

Okej, då sliter jag väl ut allting i klädkammaren då.

Mycket på jobbet, med studier och huvudet går på högvarv, då krävs det inte mycket för att stubinen ska brinna av.

Älskade snälla ungar som vid minsta gnäll driver mig till vansinne. Inte likt mig. Mycket kan jag bli galen av men aldrig mina barn.

Älskade ljuvliga maken som jag avgudar dricker juice ur paketen och jag tänder till värre än att det var ett årgångsvin han sörplade i sig.

Och så var det de där med tomaterna. Jag hade planerat tomatsoppa men konstaterade (efter mycket efterforskning) att det inte går att fuska till sig en tomatsoppa, man behöver verkligen tomater.

Jag gav upp, morrade några svärord och snäste till min man att lösa det. Medans han gjorde en kanonfin middag till hela familjen, fullständigt slet jag ut allting ur min klädkammare. Efter ett tag kom jag på att jag borde nog ha en annan plats för skräpet än golvet. Så jobbigt!

Det slutade med att Dylan och Loui tillfälligt är utan säng, totalt barrikaderade av kläder, foton, tv-spel, gamla pärmar, gosedjur, vinhink, tangentbord och all annan skit man kan hitta där längst in i en garderob.

Sen tog energin slut och nu ska jag dricka te, hoppas på bättre tomattur imorgon!

Nattinatt

Likes

Comments

Om man inte var bekant med det svenska språket och befunnit sig på min arbetsplats det senaste året hade man likväl kunnat tro att Fitta var mitt förnamn!


Varför är det acceptabelt på min arbetsplats?


OM en kvinna på bank eller vårdcentral kallats för Fitta lika ofta som vi som arbetar i skola hade både banken, vårdcentralen och hela kommunen gått i graven.

Detta gäller inte på skolor för där blir det slutligen accepterat.

En förälder sa en gång att det inte är något att hänga upp sig på. Pojkar slänger ur sig så många dumma saker i den åldern.

En annan förälder menade att hennes son hade svårt att kontrollera sitt ordval i tonårsfasen.

Ytterligare en förälder undrade om det inte fanns viktigare saker att göra hos oss än att fokusera på ungdomarnas vokabulär.

Detta uttryck för kvinnligt kön har blivit allmänt vedertaget. Något alla pojkar tydligen har rätt att slänga ur sig för att de är "hormonstinna tonåringar".

Vi skäms och har inte tid att anmäla. För skulle vi göra kränkande anmälningar var gång en unge kallade oss Fitta skulle vår undervisning halka efter och barnen skulle inte uppnå sina mål, och det vore ju förskräckligt om dessa fittordsanvändare inte blev godkända i svenska..... 

Vi gör det som sig bör och låtsas som om vi inget hör!

Barnen i svensk skola når inte upp till kunskapskraven och vi pedagoger fokuserar på ett pyttelitet ord på fem bokstäver.

Har vi inte annat att göra?

Jo, vi har massor att göra, men du där mamman på vårdcentralen, hur lustfylld, positiv och inspirerande är du efter det att dina patienter kallat dig Fitta för att du inte kan skriva ut önskad medicin eller har dragit för hårt i ett stukat finger?

Bankkvinnan, "ge mig mer pengar än jag har på kontot annars är du en fitta".

Kassörskan, "du är en fitta om jag inte får en påse godis, gratis".

Alla dessa tre yrkesutövare riskerar straff om de tillgodoser patienterna eller kundernas önskemål.

Jag riskerar också straff och jag bryter också mot min plikt om jag ska tillgodose majoriteten av de önskemål jag får.

Om jag inte vill riskera mitt jobb, ska jag bli diskriminerad då?


Varför är det okej att bli kallad fitta på MIN typ av arbetsplats?


Jag känner ingen som kallar kassörskan på Maxi, Fitta för att bananerna inte var gratis, men jag känner många som kallat en kvinnlig lärare Fitta för att de inte fick sluta 18 minuter innan lektionen var slut!

Jag är så trött på ungdomars kränkningar mot varandra och oss som arbetar med dem.


Jag är stolt mamma till två söner, 8 och 2 år, och jag ska göra allt som står i min makt för att de inte ska få någon att känna sig kränkt eller använda ett könsord för att namnge en person! Jag ska slita mitt hår för att de ska förstå innebörden av en kränkning! Jag ska jaga dem med blåslampa om de på ett negativt sätt åsyftar det kvinnliga könsorganet!

Men det är ju bara sån jag är, en mamma som inte accepterar hormoner som försvar på kränkningar!


Likes

Comments

Fy vilken kass vecka jag haft, sjuk och eländig. Bara sovit och deppat. Min släng av den vidriga influensan.

Denna helgen har inneburit några nya saker.

Jacks kompis bor bara en liten bit från oss och de har börjat cykla till varandra. Jag stod i lördags och såg när min pyttelille kille trampade iväg. Mitt mammahjärta värkte efter min lille bebis samtidigt som jag jublade inombords över att höra glädjen i hans röst när han ropade "hejdå mamma, jag älskar dig, detta är den bästa dagen" (säger han iofs om det bara gäller köttbullar till middag) men jag förstod att han kände sådan frihet i kroppen. Han kände helt enkelt "livet i sig" -Madicken på Junibacken

Elektroniska manicker går sönder på löpande band här hemma och innan vi bestämt oss för vilken, i djungeln av alla produkter, som ska få bli nästa medlem i familjen Dinneke, så har jag upptäckt min egen lägstanivå.

Jag pushar och peppar! Inte mig själv, inte min man eller mina barn utan manickerna.

Igår eftermiddag gick jag omkring här hemma och hejade på min dammsugare. Den har i och för sig hamnat i nån trotsålder för den gör bara som den själv vill. Den vaknar inte när vi, som man gör, väcker den genom att stoppa i kontakten och trycka på knappen. Den vaknar lite när den själv känner för det. Hm precis som jag förra veckan, nej, där går min gräns för vad som går att smitta. Annars borde det vara över nu och då har vi inga problem. Nej, detta är nog ett mer konstant tillstånd. Den har också börjat bli sinnesförvirrad och missförstå sin uppgift för den dammsuger inte överallt. Hoppar över vissa platser i huset och där kommer min lägstanivå in, då börjar jag fjäska! "Snäääääälla, lite till här i hallen" " bara en smula till". Men det slutar inte där för sen kommer mina hejarop "KOM IGEN KOMPIS" "HEEEJA DAMMIS, HEJA DAMMIS". Till sist kör jag mitt sista och mest tragiska kort, mutan. "Ett hårstrå till så ska du få blomjord sen".

Det som oroar mig mest är att ingen i familjen reagerade.

Jag kanske brukar göra såhär utan att veta om det.

Kanske är lite slutkörd ändå!


Likes

Comments

Vissa dagar är helt underbara av egentligen ingen anledning alls. Solen går upp och livet leker. Motgångar skapar framgång och styrka, irritation blir små komiska scener, misstag ger ny kunskap. Allting bara faller på plats!

Andra dagar är bara skit och ingenting, verkligen ingenting går i lås. Jag har lärt mig med åren att de där dagarna faktiskt lite då och då tittar in i mitt liv och då är det bara att lägga sig platt och bli överkörd för bråkar jag tillbaka blir jag både överkörd och överbackad!
Idag gav jag upp, helt sonika tog jag min nyinköpta tidning och bokstavligen kastade mig i soffan i soffan. Jag berättade för min man vilken svärord, svärord, svärord-dag jag just nu tyckte att det var.
Trötthet har en tendens att skapa sådana dagar och den är inte helg obefogad.

Igår överraskade världens finaste man mig med en ljuvlig middag på Johan P, lite spontanshopping och Lisa Ekdahl. En fantastisk kväll som bjöd på flera överraskningar och ännu fler minnen tillsammans med min R. Vår nya dag är helt klart söndag.
Kvällen blev sen och jag som är en riktig sömnslukare fick ungefär en tredjedel av mitt sömnbehov tillgodosett. Inte bra.

Jag startade dagen med att lyssna på min lille son som använde Siri som nytt språkverktyg. Siri förklarade att hon inte förstod och Loui förklarar att han inte förstod henne heller! Han är grym!

Dagen traskade sakteliga framåt och med tanke på både sportlov och vab-vecka innebär det att både minne och skriftlig planering hamnat lite bakom. Det är inte alls så jag gillar att arbeta så det tog på krafterna. Struktur och organisering är mitt motto!

De stora killarna kom hem idag så från kärnfamiljsvecka till bonusfamiljsvecka. Älskar när alla är hemma och det är först då jag andas vardag, men Gudarna ska veta att det inte är lätt för någon med dessa ständiga förändringar.

Hur gör man för att skapa den ultimata, mest idealiska bonusfamiljen?
Jag tänker på den nya Ikeareklamen där den lille pojken åker från sin mamma till sin pappa och hans rum är identiskt. Den säger så mycket. Även om livet känns komplicerat så är hans rum, den fasta punkten, konstant.

Varje måndag så är vi här hemma som datorer som måste omprogrammeras.
Jack och Dylan ska sova i andra sängar. Anpassa sig till syskon. Andra fritidstider. Mat. Rutiner. Regler.
Loui blir som en duracellkanin när Jack och Dylan kommer. Han söker deras uppmärksamhet och vill hela tiden göra sig sedd hos alla. Den skillnaden har vi inte märkt av innan. Han börjar bli medveten och frågar mycket om vart bröderna är när de inte är hemma.
Vi vuxna, har en mental bild av hur det är när hela familjen är samlad, den är inte annat än fantastisk men just måndagar är som ingenmansland. Ingenting är som det varit eller som det ska bli.
På tisdagar brukar bitarna vara på plats igen och den mentala bilden blir sann.
Måndagar är en inte dag, antingen vibrerar huset av återskapanden eller är det en skräckfilmstystnad.

Måndagar är en svärord, svärord, svärord-dag!

Likes

Comments

Hemma hos oss har vi bestämt oss för att minska, ja nästan helt sluta med socker för ett tag framöver!

Ju mer man läser om socker och dess effekter så kommer man på hur skadligt det tillsatta sockret är. Socker kan alltså ge oss cancer, CANCER som är min absolut största skräck.

Det leder också till dålig tarmflora, ångest och övervikt. Detta ger jag mina barn som belöning?! Det är så konstigt alltihop, och ännu konstigare är att det är så extremt svårt att veta hur vi ska lägga av. Tänk heroin!

Jag har också problem med psoriasis, huvudvärk och är ständigt sökande efter det ultimata välbefinnandet.

Psoriasisen har jag slagits mot sen barnsben och nu när vi beslutade oss för att lägga om kosten tänkte jag testa något som jag varit nyfiken på länge, glutenfritt. Jag har läst mycket om gluten och socker i samband med psoriasis, jag är fullt medveten om att forskningen kring detta är begränsad men vad fasen, man måste ju testa. Pest eller kolera, psoriasis eller gluten?

Kanske är det inte så, kanske kan uteslutande av gluten och socker också göra mig fri från den huvudvärk och kanske kan kostomslaget också leda till ett bättre välbefinnande?!

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag...

Jag TROR i alla fall stenhårt på detta och har plöjt böcker och sökt vetenskapliga artiklar kring ämnet. Även om studierna inte är mastodontstora kring ämnet, så tror jag på detta! Man måste tro för att vinna och nu ska jag TRO PÅ MIN EGEN MAGKÄNSLA!

FoodPharmacy har gett mig många goda råd och tips på vägen, kan varmt rekommendera boken som också finns på storytel som ljudbok vilken är mycket underhållande!

Jack är med på noterna och tycker också att det känns bra med ett sockerbreak. Vad som gick upp för mig när jag och J pratade om socker var hur lite han egentligen förstår. Han är bara sju år och jag tar föregivet att han förstår varför han får ett nej till choklad på en måndag. Jag fick här upp ögonen för att han inte har en susning om att choklad innehåller socker! Naturligtvis vet han inte det, han är sju år, hur dum är jag?

Jag har verkligen fått studera frukt vs inte frukt, fördelar och nackdelar när man drar ner på sockerintaget.

Jag har kommit fram till att vi fortsätter med frukten. Frukt innehåller så många fördelar för oss att jag inte anser det vara värt att sluta. Kan tilläggas att vi inte har något problem med övervikt, jag vill bara ge mina barn ett friskt liv.

Jag har fått lära mig att ju mognare frukten är desto mer socker innehåller den. Wow, om jag blev glad, för gröna bananer har alltid varit en favvorit hos mig. Fibrer finns det däremot mer av i omogen frukt så kräng på träiga bananer och sura äpplen!

Något annat som slog mig i mina sockersrudier i kombination med mina uppsatsstudier inför min skrivandet om föräldrars delaktighet i sina barns skolgång var att negativiteten hos barn helt klart kan ha ett samband med det extrema sockerintaget. Vi blir sura av socker, socker är ett beroende och vi mår extremt dåligt om vi inte får det när vi satt hjulet i spinn!

Det är ju heller inte bara barn som överkonsumerar socker utan också föräldrarna som ska vara sina barn stöttepelare i de dystrare dagarna i skolan. Hur ska de kunna göra det när de själva är övertända på eller har ett sug efter socker?

Sockret har blivit en ond cirkel som behöver brytas!

Idag har vi ätit pestokyckling med god sallad och belugalinser!

Peston gjorde jag på ruccola, parmesan, vitlök, chili och olivolja!

Belugalinser är en STOR favvorit hos mig, testa, byt ut riset mot dessa svarta småttingar.

Jag blandade ruccola, babyspenat, röd lök, granatäpple, jordgubbar, pumpakärnor, ugnsbakade tomater och vattenmelon. En liten kronärtskocka och några oliver fick också följa med!

Tänk färg för att få i dig allt kroppen förtjänar.

Så gott!!




Likes

Comments

I denna bloggen fokuserar jag på barn och ungdomar. Delvis för att jag är lärare på en skola med elever från årskurs sex till och med nio, och delvis för att jag själv är förälder till 2,5 pojkar.

Nu på morgonen läste jag en artikel av Alex Schulman, (en av mina favoriter, även om våra värderingar ganska ofta skiljer sig åt.) Just idag gjorde de inte det, just idag var våra värderingar som två händer som knäpptes samman i ett stabilt handslag!

Han talar om Gustav Fridolins nya fokus, ej könsuppdelad undervisning. Jag anser att just detta problemet i en skola är så minimalt som det bara går. Även om just min skola inte är någon muslimsk skola så respekterar vi de önskemål som finns och till exempel kan simundervisningen vara könsuppdelad om önskemål finns från eleverna, pojk som flicka. I och för sig har det inte någon betydelse om man är muslimsk, för flickor i denna åldern har en tendens att se pojkar som ett utomjordsligt fenomen. Hormonstinna utomjordingar som beteer sig som om de aldrig sett vatten förut.

Ibland händer det att vi har en majoritet utav det ena könet i en grupp och den majoriteten tar väldigt mycket plats, framförallt, på en idrottslektion och OM (väldigt sällan) vi har chansen att dela upp gruppen och fokusera på sådant just den ena delen vill påvisa sina specifika kunskaper i så försöker vi göra det, med ingenting annat än gruppens bästa i fokus!

Att muslimska skolor delar upp sin undervisning är lika naturligt för dem som det är för Gustav Fridolin att inte göra det. Hur kunde detta bli till ett samhällsproblem? Du matar vargarna Fridolin! Genom att lägga fokus på de pyttesmå delarna i en religion, som faktiskt inte alls påverkar utomstående så kliar du sådana som Ekerots rygg!

Fridolins försvar är "jämställdhet, vi i Sverige, lilla landet lagom, ska främja jämställdhet". Vi ska göra kvinnor starka, de ska ha rätt att undervisas tillsammans med hormonstinna könskamrater OCH de ska ha rätt till att få kunskapen om hur man föder barn i en bil! Det sistnämnda gäller alla kvinnor, inte bara muslimska.

Lita på pedagogerna Fridolin, lite på barnmorskornas rop på hjälp. I båda fallen är majoriteten av yrkesgruppen kvinnor, visa oss den respekt vi förtjänar, visa att du och sittande regeringe tror på vår förmåga att ta konskventa beslut! Lägg inte ner BB i Sollefteå och låt flickor och pojkar få vara ifred ibland!

Läs Alex Schulmans krönika! http://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/tjejer-och-killar-ar-olika-fridolin--problemet-heter-biologi/

Likes

Comments

Vi lever i en värld där "helylle" är en förstulen tanke av det förgångna!

Har ni sett bonusfamiljen av Clara Herngren på SVT? En överdriven form av hur verkligheten ser ut. Jag vet för att vi lever i den. Känslorna, drömmarna och förhoppningar finns där. En stark strävan mot att bli den perfekta bonusfamiljen. Kärlek och empati på lika vilkor för alla. Ingen tillhör någon, alla tillhör alla! Min man är världens bästa bonuspappa och lever efter att alla barnen ska ha det likadant ändå pratar vi mycket om hur svårt det är för oss vuxna att hantera alla lika så att ingen känner sig borträknad eller åsidosatt.

I podden trettio plus trevar tar tjejerna upp detta. Sofi Farman säger att hon kommer leva i någon form av annan verklighet, i den perfekta bonusfamilj. Hon beskriver sin familj som kärnfamilj och just det är problemet! Hon har ingen förståelse. Hon har inte själv upplevt smärtan hos ett skillsmässobarn. Hon är inte insatt i den saknad som finns efter en förälder. Hon menar att i en bonusfamilj finns det mer att älska. Snarare är det så att det finns en begränsad mängd kärlek som ska portioneras ut så att alla blir nöjda, ens biologiska seperationsbarn, bonusbarnen och det gemensamma barnet. Det är svårt att vara förälder ännu svårare att vara bonusförälder och allra svårast att vara förälder till ett barn som inte varje dag får möjlighet att krypa upp i mammas eller pappas knä.

Verkligheten idag är följande:

Vi väljer ut en person att skapa våra underbara älskade ungar med. SEN när de små liven slutat vara personifierade med oss, och blir en liten egen individ, då skiljer vi oss. Ibland lever man i ett mycket destruktivt förhållande och situationen blir då ohållbar men vi har tänjt på gränserna för vad som är destruktivt och vad som är önskan om ett självbejakande liv!

SEN lever vi med våra barn varannan vecka för att resterande tid ägna åt den bejublade egentiden! Vi lever med vär nya kärlek som vi gjorde innan vi fick barn. Vi har hittat ett sätt att både ha kakan och äta den med den lilla förglömda detaljen att vi skadar någon som vi skapat för att älska.

I trettio plus trevar så rekommenderar de att skaffa barn med någon man kan skilja sig med! Vi älskar att ha någon som kan ta hand om vårt barn när vi inte själva vill/kan/har möjlighet! Någon som älskar barnet lika mycket som jag själv men inte i gemenskap med mig, utan på avstånd.

Alla är olika men i min värld finns inga co-parents! Vi är realparents eller no-parents. Det ska inte vara så, HUR kan det vara rimligt? Hur kan det vara okej att försätta våra barn i den situationen? Hur kan det bli ett okej skämt att säga "jag samlar på pappor"?

Vart i hela världen finns de vitt spridda barnens själar i detta? Folk värkar inte förstå att barns trygghet finns hos mamma och pappa! !

Julafton á Astrid Lindgren, hela familjen på julafton har ersatts av tomten är far till alla barnen.

Detta är eftersträvande, detta är fokus, detta är det "nya"!!

VI vuxna lever i en värld där "jaget" är oerhört centrerat! Vi måste förverkliga oss själva, först, sen de där små minimänniskorna som ändå inte begriper något. De är lyckliga så länge mamma/pappa-jaget är lyckligt!

Vi lever i en oerhört märklig värld! Jaget kommer först sen kommer barnen !

Inte konstigt läsförståelsen är bristande och att mattematikbetygen katastrofala när föräldrar har sådant fokus på egentid och dejtingsajter så de inte har tid att hjälpa till med läxor. Inga skriker så högt om läxfriskola som varannan vecka föräldrar. Tiden är nämligen VÄLDIGT knapp när "tinder"-appen blinkar!

Go back to your kids folks, skapa starka, trygga individer istället för kärlekskranka, bortskämda förminskade personer! Världen behöver inte fler skadade människor, vi har fullt upp med att ta hand om de som redan finns!

Likes

Comments

Läser manualer om uppsatsskrivande.
Tillbaka på högskolan för att skriva en uppsats om "föräldrar i skolan". Det ska bli fantastiskt roligt att få skriva om någonting som jag ägnar mycket tid, energi och tankar åt.
Just nu tog jag en paus från läsandet av olika manualer gällande vetenskaplig text för att skriva något helt ovetenskapligt.
En kopp kaffe, för att hålla energin uppe. Loui är väldigt orolig på nätterna och sömn har på något vis blivit hårdvaluta här hemma.
Maken gick och vilade med L och de stora killarna slappar så jag fick lite tid med min kaffekopp och litteraturen till min uppsats.
Kanske ska jag efter denna uppsatsen kunna ge konstruktiva råd om hur föräldrar bör vara för att deras barn ska få ut mesta möjliga av sin skoltid.
Jag hoppas också att jag själv blir klokare när det gäller min egen föräldraroll och mina uppfostringsmetoder. Jag vill ju att mina barn ska bli de allra bästa (unga)vuxna man kan tänka sig.
Jag vill trassla upp dagens uppfostringsmetoder och sudda bort tron om att ungar föds med sunt förnuft! Att de är benägna att ta kloka beslut i alla lägen. Till exempel att de förstår att mat är bättre för dem än godis. Att frisk luft är viktigt. Att vägen till vuxenvärlden är spikrak.
Jag faller ofta själv in i metoden om att "barn ska vara ständigt delaktiga och involverade" fast jag verkligen inte tror på det. Jag tror inte på tusen valmöjligheter, jag tror på två, max tre. "Barn är inte hjälpta av materiellt överflöd", jag är övertygad om detta och skulle vilja sätta upp den meningen på en piedestal men det är så extremt svårt att bryta samhällsmönster och se att mina älskade ungar blir "drabbade".
Efter jul hade jag en filosofi om att barnen inte skulle få några leksaker, materiella onödigheter under detta året, förutom på födelsedagar. Likväl satt jag igår och letade ny mobil till Jack för att hans gamla iPhone 5 krånglar lite.
Jag sitter på makten här men faller som en fura för att mina barn aldrig någonsin ska känna sig utanför.
Jag måste, måste, måste lita på min egen tro och förmåga, för samhället har kommit på glid vad gäller barns uppväxt.
Jag vill ge mina barn tid inte pengar! Tid till kärlek, tid till trygghet, tid till känsloutveckling!
Jag är här för att göra mina barn till goda människor, för att samhället ska bli en bättre plats att vara en del av, och det blir de inte genom en iPhone 7!


Likes

Comments

Läste en "debatt" i Aftonbladet om läxor och kan bara säga vilket skit!

Såhär skriver debattören som är en managementkonsult, expert på resursanvändningen i skolan.

"Konsekvensen av att skolan lägger över ansvaret för elevens utbildning på föräldrarna är att 25 procent av eleverna i dag går ut årskurs nio med ofullständiga betyg. Vi skulle kunna pressa ner den andelen till 0 procent om skolorna själva gjorde det arbete de är satta och får betalt att göra – att utbilda våra barn."

"Själva gjorde arbetet" - nu har denna managementkonsult tagit ett stort kliv över den gräns som anses rimlig! Detta är att trampa oss rakt ner så långt under skorna det bara går! VI gör vårt jobb! Frågan är om föräldrarna gör sitt?!

Om det är lite jobbigt att förhöra sitt barn på tjugo glosor för att man jobbar 150% kanske man ska överväga att skita i att jobba ihjäl sig för att kunna köpa det där ps4 som barnet så gärna vill ha, och gå ner i tjänst och lägga de extra minuterna på att hjälpa sin unge med läxorna så att de i framtiden får möjligheten att köpa sitt eget ps4 eller vad som nu är inne då. Dessutom får man någonting som kallas kvalitetstid med sitt barn!

Hemma hos oss är vi två heltidsarbetande föräldrar med tre barn och jag vet att det är körigt ibland men inte fasen skulle jag drömma om att skylla det på barnens lärare. Det är mitt ansvar att se till att mina barn klarar sig bra här i livet. Mitt ansvar att se till att de beteer sig, blir ansvarstagande, empatiska unga vuxna.

Nästa stötande kommentar/frågeställning från konsulten:

"Varför tillhandahåller inte skolan läxläsningsstöd dygnet runt med den egna personalen? Det är skolorna som har utbildad och behörig personal. Det är inte på grund av resursbrist då det är känt från flera undersökningar att lärarna endast lägger 30–40 procent av sin arbetstid på elevens lärande."

"Dygnet runt" - vad tror han att vi är? Skulle det vara bättre för barnen att befinna sig i skolan dygnet runt för att undervisas? Tror att du kan öppna den diskussionen med dina egna barn, så ska vi se åt vart hän det barkar, herr managementkonsult. Vad tror managementkonsulten att vi lärare gör de övriga 60-70 % av tiden? Rullar tummar och dricker kaffe medans vi fyller våra plånböcker med de feta lönerna vi cashar in. VI är utbildade på pedagogisk undervisning! Det är föräldrarna som är experter på sina barn. Till exempel så har jag en son som är hyfsat ovillig att göra sina läxor. Men eftersom att jag är expert på honom så vet jag att han är svag för mys och egentid med sin mamma. Vi tar oss då en stund tillsammans varje dag, bara han och jag, fokus läggs på "vår stund" medans läxorna också blir gjorda.

Jag vet att jag inte är ensam om att vilja ha den inblicken i skolans värd. Barnen spenderar en stor del av sin vakna tid i skolan och vill man kan man se läxorna som ett sätt att vara delaktig i sitt barns vardag. Flera av föräldrarna till mina elever älskar att få vara med sina barn och genom läxorna får de en skymt av vad eleverna gör om dagarna.

Ska det vara så svårt att finnas där för sina barn?

Tredje skandalösa kommentaren/frågeställningen:

"Varför gör inte alla skolor sitt arbete i stället för att försöka lägga över ansvaret på föräldrarna?"

Motfråga; varför gör inte alla föräldrar sitt jobb istället för att försöka lägga över ansvaret på skolan?

Kanske är tid för att börja undervisa föräldrar i vett och etikett gällande barnuppfostran och det ansvar man åtar sig då man får ett barn?!

Det är inte klokt att det får gå till såhär.

Likes

Comments