För sex år sedan föddes min lilla sessa! Efter en snabb förlossning, så snabb att Henrik stod med frukostbrickan i händerna såg hon dagens ljus. Med en envishet som hon måste ha fått av både sin mor och far och sin pipiga stämma som sällan är tyst har hon förgyllt vårt liv.
I morse blev hon uppvaktad med paket och frukost på säng. På förmiddagen hjälpte hon mej att dekorera en tårta. Efter maten, lax med pressad potatis och kall stenbitsromsås, som födelsedagsbarnet valt, kom farmor och farfar, faster och farbror och ett gäng kusiner.

När barnen ätit blev det kaffe för oss stora barn. Barnen lekte överallt. Sara är glad och tacksam och sover nog gott i natt. Nu är det bara barnkalaset kvar innan vi laddar om för en blivande 8 åring.

Svärföräldrarna kom med massa äpplen, päron och plommon så jag startade äppelmoskoket ikväll. Bäst att passa på innan jag sätter mej och då känner hur trött jag är. 😊
Det är strax klart så det får svalna över natten innan det fryses ner.
Nu ska jag strax ta en dusch och sen tänker jag ta med mej Samuel och somna med han, tror jag. En intensiv och känslomässigt fylld helg är till ända. Livet, döden. Glädje och sorg. Hand i hand. Det får plats tillsammans.
Tack för livet! Tack för min familj, mina vänner och mitt hem 💕

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår klev vi upp tidigt och åkte till Hälsingland på begravning. Nu har vi följt mormor till sista vilan. Det var en fin dag när vi delade fina minnen tillsammans. I slutet av begravningsgudstjänsten bröt solstrålarna in genom fönstren och la ett vackert sken över kistan.
Samuel sov 20 minuter på hela dagen. En liten stund i bilen på väg ner. Trots det var han en solstråle hela dagen. Alla tre barn skötte sig exemplariskt hela dagen. Stolt!

Så fort vi satte oss i bilen för hemfärd slocknade Samuel. Vi stannade i Ärlandsbro och åt.

Lite trött och hungrig kille i väntan på mat. Har msn knappt ätit eller sovit på hela dan får man vara ledsen.
Väl hemma stupade vi i säng hela högen. Nu ska bilen packas ur. Har fått kläder och saker till barnen från syrran som ska tas om hand. Imorgon fyller Sara år så det ska bakas och förberedas för kalas med släkten imorgon.
Full rulle med andra ord! 😊
Trevlig helg!

Likes

Comments

Efter två supertidiga morgnar, då lilleman startat dagen känner jag mej rätt mör. Vi är bortskämda med barn som sover på morgnarna men ibland händer det att de inte gör det. Klockan 05 tycker jag är tidigt för att vakna. De som känner mej vet att jag och morgnar inte hör ihop. Jag måste få vakna i lugn och ro. Inte behöva prata eller vara trevlig. Ni fattar ju hur det blir med barn som pockar på uppmärksamheten 😏
Jag fick i alla fall ligga kvar ett bra tag medan lilleman körde bilar i sängen och på mej. När de andra två vaknade kom de in till oss och vi hade riktigt mysigt en stund innan det var dags att kliva upp till skolan. Samuel är snorig så jag tror han varit störd av det och vaknade tidigt.
Mina skolbarn gick idag hem från skolan, själva. Det är 800 meter till skolan, jag kan följa dem med blicken hemifrån ända fram till skolgården. Men det var stort för dem. Hand i hand gick de hem. Jag är stolt över dem. Hade nästan räknat med att Ruben skulle springa från Sara och hon skulle skrika över hela bygden av ilska och ledsamhet. Men icke!

Idag har jag påbörjat tillverkningen av en mögelost. Vi måste fixa en jordkällare, det börjar bli fullt i kylen av alla ostar. Dessutom är det lite fel klimat där för att ostarna ska må bra. Ett till projekt... 🙄
Vi fick tomatplantor av svärföräldrarna i våras men på grund av den sena ankomsten av värme har de inte mognat. Många frukter men inte mogna. Så idag plockade jag dem och gjorde tomatmarmelad. Perfekt för att använda omogna tomater och slippa slänga.

Igår var jag hos min bästa frisör. Jag är såå nöjd med henne och litar på hennes kunskap och förmåga att kunna se vad som skulle passa mej både i vardagen men också med det hår och ansiktsform jag har.
Jag har haft kortare hår, lite halvlångt och alltid med en lång lugg. När jag träffade Henrik hade jag faktiskt kort lugg men det var en väldigt kort tid, sen hade jag lugg en kort sväng för typ 7 år sen.
Jag har varit väldigt rädd för att ha kort lugg för en frisör klippte den jättetjock och i lager en gång i början av tonåren. En del Klasskompisar gjorde narr av mej pågrund av det. Det satte sina spår kan man väl säga.
Igår var jag alltså hos min bästa frisör och hon fick mej att våga klippa kort lugg!!! Jag blev toknöjd och också stolt att jag vågade göra nåt annorlunda. Så nu har jag ny hårfärg och frisyr. Henrik kände först inte igen mej när jag mötte upp familjen efteråt. Sen sa han " du är ju lik den jag blev kär i". Tar det som ett gott betyg 😍

Likes

Comments

Förra torsdagen fixade jag barnvakt på eftermiddagen och åkte in till stan och mötte upp Henrik efter jobbet. Han blev lite förvånad när bilen var tom på barn och när jag gav honom en påse med kläder med ombyte. Vi åt middag på restaurang och fick möjlighet att prata utan att bli avbrutna. Efteråt åkte vi och hämtade mjölk och storhandlade. Lyxigt att kunna handla tillsammans utan barn. Tror det var första gången på länge som jag faktiskt fick med allt som stod på inköpslistan 😊
Man måste fånga stunderna och det här med tid för varandra är ingen självklarhet mitt i vardagen med barn och hem. Men något som är väldigt viktigt för ett hållbart äktenskap.

Dagen efter bakade jag tunnbröd hela dan. Svärföräldrarna kom också och jag fick lite hjälp av svärfar med gräddningen. Vi hade dock olika uppfattning om hur hårt ett bröd skulle gräddas. Lite för bränt gräddat enligt min mening. I slutet av bakningen tror jag vi hittade ett mellanting så båda blev nöjda. De hade med sig surströmming som vi åt på logen.
Under fredagsmyset blev det lite kalabalik. Samuel skulle krypa ner från soffan, över mej och då lyckades han dra med sig mitt knä som hoppade ur led. Jag skrek och ropade på Henrik som just hade kommit in (tack o lov) att han skulle komma och hitta mitt knä. ( 😂🙈) Ruben blev rädd och sprang och gömde sig, Sara skrattade och Samuel stod å tittade. Henrik kom till undsättning och lugnet la sig. En okontrollerbar smärta blandad med rädsla när knät kommer ur läge. Har varit med om det ett par gånger tidigare men det var längesen sist. Var lite halt några dagar men nu är det rätt Ok. Dock rätt rädd för att det ska hända igen.
Imorgon ska husvagnen besiktas och eftersom avgasröret på bilen är trasig så ligger Henrik under den just nu för att laga det. Känns inte så bra att åka till besiktningen med ett fordon som låter som en moppe..!
Vi hoppas vi får till en liten tripp med husvagnen innan den ska ställas in för vintern.

Nu är alla ute och jag tänker passa på att ta en dusch innan det är dags för matlagning. Har skördat landet med en massa färgglada grönsaker. Mums!

Likes

Comments

Jag kommer så väl ihåg det där sommarlovet 1994, jag var 14 år och fick en sådan lust att åka och hälsa på mormor och morfar. Alldeles själv! Jag minns inte om jag åkte tåg eller om jag fick skjuts de 20 milen. Under några dagar bodde jag hos dem, jag minns att det var varmt och skönt. Jag låg i hammocken och läste alla mormors veckotidningar. Morfar kom och sa att det var dags för lunch. Stekt gröt med lingonsylt, lingon som morfar plockat i skogen intill. Vi åkte till fjärilsmuseet och badade i Mohed. Jag tvingade morfar att bada med mej för jag var för feg att hoppa i själv. Vi grillade korv och hos dem fick jag smak på den där söta senapen, Johnnys senap. I julklapp fick jag två flaskor eftersom det då inte fanns i varje butik.
Hallonbuskarna, deras utsökta hallon som det var så många av. "Tretton", det lilla uthuset där det fanns spännande saker från förr i tiden och mammas leksaker. Den lilla kattvinden uppe på övervåningen där morfars gamla kostymer, vackra spetstyger och gamla saker fanns. Eller den där lilla träskålen med lock som stod på bordet bredvid soffan som jag i smyg öppnade för att se om det låg någon smarrig karamell i.
Mormors hemstickade raggsockor som jag fick i julklapp år efter år. Ibland var det nedstucket ett kuvert i ena strumpan med en stor sedel som jag la i mitt lilla kassaskrin.
När jag hade opererat foten och hade gips stickade mormor en raggsocka med dragkedja framtill så att jag slapp frysa om tårna som stack fram.
Ett år, tror det var 2004 åkte jag och mamma till Teneriffa med mormor och morfar. Under många år hade de åkt till Teneriffa och bott på samma hotell. Nu fick vi möjligheten att följa med dem för att uppleva deras semesterparadis. Jag är så glad att vi fick den möjligheten.
2008 dog min morfar. Efter det bodde mormor kvar i huset i många år, fram till för ett par år sen då hon flyttade till en servicelägenhet. Hon var pigg i huvudet men en besvärande höft gjorde att hon blev rullstolsburen.
Vi bodde långt ifrån varandra men när vi var på resande fot försökte vi hälsa på henne. För ett par år sedan när vi bodde på en camping i närheten besökte vi henne och efter en stund lämnade Henrik och barnen oss och jag fick en stund ensam med mormor. Då plockade hon fram fotoalbum och vi tittade tillsammans på kort från när min mamma var ung, när jag var barn och bilder från vår resa på Teneriffa.

I somras, på vägen hem från vår semester sprang jag upp till mormor, en snabb visit. Hon blev så glad och jag gav henne en kram innan vi skildes åt. Det var sista gången jag kramade henne. Sista gången jag såg henne på denna jord!
I torsdagskväll tog hon sitt sista andetag. Nu har hon flyttat till evighetens strand, mött den Himmelske Far hon hela livet trott på och återförenats med morfar. Hon har fått ro! Jag vet att hennes övertygelse var att när hon tar sitt sista andetag i detta liv så går hon in i ett ljus av evigt liv. Det är min tro också. Därför vet jag, trots att det är tomt och ledsamt, att hon är "hemma". En dag får jag möta henne. I en värld där inga sjukdomar, smärtor eller sorger finns. Jag är tacksam och glad att hon funnits i mitt liv i 37 år. Hon har fått träffa min man, våra tre barn och hon visste, att trots mina år av sjukdom och kamp, att jag fått en tillvaro som passar mej.
Hon hade fyllt 94 år! Wow, tänk att få ha levt ett så långt liv.
När jag tänker på mormor och morfar så ser jag dem, hand i hand, följer varandra till en så enkel sak som vårdcentralen för ett blodprov. Jag ser dem vid köksbordet i mitt barndomshem, när de ska sova över för att sen åka till Arlanda för ännu en resa till varmare breddgrader.
Nu har de mötts igen och jag vill tro att de nu går där på den ljusa stranden hand i hand!

Vila i frid, lilla mormor! 💕

Mötas och skiljas är livets gång,
skiljas och mötas är hoppets sång.

Likes

Comments

Fredagsmyset i soffan med maken i går byttes mot badrumsgolvet, nära toastolen. Jag har under veckan haft en dipp, maten har knappt landat i magen förrän den vänt upp igen. Det har inte varit så mycket mer än så. Hanterbart ändå.
När barnen somnat igår skulle vi ha en stund själva, dricka te, äta lite snacks och liksom bara andas ihop. Det slutade med att vi båda befann oss i badrummet. Helt galet ont! Krasch bom bang. Min älskade man bara satt där och strök mej på ryggen när kramperna från underjorden körde ett maratonpass i magen. Efter en stökig natt är jag i upprätt läge och har varit ute och utfodrat djuren. Nu är barn och man ute, solen skiner men det blåser höstliga vindar. Jag har landat på soffan och laddar upp lite inför nästa göromål.
Delar min inte så charmiga bild från i morse.

Nu har barnen gått en vecka i skolan. Och Henrik jobbat första veckan efter 8 veckors ledighet. Henrik följde med Sara första skoldagen. Hon höll hårt i handen i hallen och sa "jag trivs inte riktigt här" Några minuter senare i klassrummet, när hon hittat en kompis sa hon åt Henrik att han kunde gå hem.
Hon trivs! Ruben vill gå om ettan för då kunde man få leka mer och inte sitta still och jobba så mycket. 😊 Ändå kommer han hem och berättar om allt nytt han lär sig. Att det igår var fredag och två dagars ledigt var inte populärt. Henrik var ledig igår och skulle ta barnen till skolan. Jag låg kvar i sängen. Klockan tio över åtta inser jag att barnen inte ätit frukost och Ruben inte ens klivit upp ur sängen. Henrik hade helt enkelt glömt bort att det var skola 😂
Det blev snabba puckar och sen ankomst till skolan...
Hårtrimmern kom fram i veckan. Samuel har haft så fina lockar och långt hår så jag har dragit mej för att klippa honom. Men han har blivit kallad tjej lite för ofta nu så i veckan åkte de av. Samtidigt tog jag Rubens hår. Två fina pojkar. Vad stor Samuel blev. Han går och drar handen över huvudet och säger " duschat hår". Han fick duscha efter klippningen och det verkar som att han tror att det gjorde honom korthårig 😀

Förra helgen flyttade två kattungar till nya hem. Imorgon flyttar den tredje. En behåller vi, Gräddnos. Blir lite tomt och tråkigt men samtidigt skönt. Fyra kattungar river och lever om en hel del. 🙈

Min hjälte 💕

Likes

Comments

Nu har vi separerat killingarna från sin mamma och har istället börjat mjölka geten. Det blir ca 2 liter mjölk per dag. Av mjölken ystar jag ost och provar lite olika varianter. Just nu ligger en mögelost på lagring och tre stycken hårdostar ska lagras. På bänken ligger nu två blivande ostar som just är tagna från spisen. Vasslen rinner av till imorgon då nästa steg i processen blir. På spisen sjuder vasslen som ska bli messmör. Jag klurar på hur jag ska få till det för att göra en hårdare variant av messmör, den så kallade brunosten som är skivbar. Får filura på det ett tag.

Nu är snart sommarlovet slut! På torsdag drar skolan igång igen. Ruben går upp i andra klass och Sara börjar förskoleklass eller miniettan. Från att ha gått tre dagar i veckan går hon nu alla dagar. Lilleman får hänga med mej här hemma åtminstone ett år till.
Henrik börjar jobba imorgon, ledig på torsdag för att följa med till skolan. Under hösten är han föräldraledig varje fredag. Just nu är det färdigställande av killinghagen, vi hoppas att den ska vara säker från rymning. Sen ska byggandet av taket på en del av altanen påbörjas. Spännande.

Likes

Comments

En morgon 2001 ringde jag min chef på jobbet och sjukanmälde mej. Jag kunde inte ta mej ur sängen. Bokstavligt. Det skulle ta många år innan jag satte min fot på en arbetsplats igen.
En kort tid innan den där morgonen hade jag fått min diagnos av min läkare. Efter flera år av undersökningar, operation, ovisshet, oro och smärtor hade de äntligen kommit fram till vad som orsakade mina besvär. Nu hade allt kommit ikapp mej och både kropp och själ sa ifrån.
Jag hade fått ett namn på vad som var fel i magen, jag visste att det var en kronisk sjukdom, jag skulle få lära mej leva med den. Eftersom den är ganska ovanlig finns det inte så mycket erfarenhet kring hur den ter sig. Allt var väldigt ovisst, oroligt och framförallt hade jag mycket ont.
Jag låg på botten och skulle på nåt sätt nyorientera mej, hitta en tillvaro, en mening och livskvalitet som kunde gå hand i hand med fysisk smärta, illamående och trötthet. Det blev mitt jobb. En dag i taget, där det från början var som ett högt berg att övervinna för att bara ta mej ut till postlådan. Promenaden ner till pappas jobb för att hälsa på och få frisk luft var en stor bedrift.
Ett annat jobb var att plocka ihop den psykiska biten. Hitta självkänslan och tron på mej själv. Det är en annan story, här fokuserar jag på det fysiska.

Drömmen och längtan efter att finna en livskamrat, bilda familj och bo i ett hus på landet kändes som just en dröm som var ouppnåelig. Jag vågade inte tro på att det skulle kunna hända. Jag såg mej själv sittandes uppkrupen i min soffa i min etta tills det började växa mossa på mej.


För några år sedan fick jag sjukpension på 50%
Jag ska alltså i princip kunna jobba halvtid.

Jag får emellanåt frågan varför jag väljer att inte jobba utanför hemmet. Jag möts ibland också av en form av oro från människor i min närhet, de är
rädd att jag inte har ett driv framåt, att jag är hämmad och fast hemma. Att jag inte har några drömmar och framtidsutsikter för personlig del. Jag vet att det är välment och ett tecken på omsorg. Det får mej också att inse hur otroligt olika vi människor är, hur olika referensramar och
förutsättningar vi har.

Vad värdesätter vi? Vari ligger mitt egenvärde?


Jag kan ärligt säga att jag faktiskt lever min dröm! Det jag trodde bara skulle förbli en avlägsen dröm har blivit en verklighet. Det innebär inte att allt är perfekt och tipptopp.

Jag är så glad över att ha Henrik vid min sida. Hans tålamod med mitt emellanåt usla humör, hans vilja att försöka förstå och hans uppbackning när jag inte orkar kliva upp.
Min kropp, som så länge varit mest förknippat med värk och smärta, har klarat av att bära och föda tre barn. Jag är så tacksam för det!
Vår gård, en gemensam dröm har gått i uppfyllelse. Här har vi möjligheter att utveckla och utvecklas. Jag har många planer och drömmar för oss och denna gård.
Jag har hittat en rytm som jag mår så bra jag kan i. Jag vill inte riskera att "ramla ner" igen. Jag vill inte tillbaka till botten.

Tre barn tar tid och energi och det är ett dygnetrunt jobb. Jag har valt det! Jag vill ge min energi och tid till dem.

Det jag däremot inte har valt är att varje dag ha ont, må illa och känna att viljan är större än orken.
Jag vill må så bra som möjligt, ha så bra livskvalitet som möjligt. I det ingår just nu inte att arbeta utanför hemmet. Det är helt enkelt inte värt det. Det kostar mer än det smakar.
Jag är inte hämmad, jag saknar inte driv eller drömmar. När barnen blir större kanske situationen ser annorlunda ut. Just nu är det här bäst. Just nu är det här den bästa lösningen, det bästa för mej och även för familjen.

Visst har jag sörjt att inte kunnat jobba, varit besviken på att det är som det är. Frågat "varför" miljoner gånger och önskat att det varit enklare, haft mindre ont och mera ork.
Men jag har livskvalitet, jag har familj, vänner och ett starkt nätverk. Jag får vara i ett sammanhang där jag tillåts vara svag och ha ont och där jag även får vara stark, bara vara "Anna" och nånting annat än en sjukling.

Det är vad jag vill fokusera på. Det är värt så mycket!
Jag är rik!! Inte på pengar men rik på ett annat sätt, som inte går att köpas för pengar men som gör hjärtat varmt!


Du kommer aldrig förstå en annan människas situation om du inte gått i samma skor.

Likes

Comments

Jag och barnen kom hem för ett par timmar sedan. Nu sitter jag i allrummet och väntar på att de ska somna. Vi har varit i Uppland, hos mina föräldrar. Henrik har jobbat hemma på gården med diverse projekt. Kan säga som så, att imorgon kan jag dricka min kaffe på altanen. Inte alltför stor kopp eftersom det inte är klart 😉

Jag och barnen har roat oss på Upplandsslätten. Jag tog med mej mamma/mormor och for till Sigtuna. Gick på de gulliga gatorna och klättrade på konstiga träd vid vattnet. Ja inte jag men barnen. Varit i stadsträdgården och lekt och ätit glass. Matat fåglarna vid svandammen, en hel påse franska gick åt i ett nafs. Jag och lilleman åkte till en vän och delade livets med-och motgångar. Tacksam för den stunden.
Att åka iväg med tre barn är inte bara semester. Även fast man åker till föräldrarna och får god hjälp. Morfar tog de två stora till kvällen. Satt hos dem till de somnade. Jätteskönt! Jag har sluppit tänka på mat och tvätt. Det är skönt!
Däremot har den lille parveln till yngste son tyckt att sömn är överskattat. Jag har tagit promenader med honom på kvällen, har gått länge men han har inte somnat. Han är på gott humör men trött och alldeles för sent för en tvååring. Det har inte spelat nån roll hur han sovit på dan eller vilken tid jag börjat med läggningen. Mellan 22-23 har han somnat, i min famn efter att jag gett upp. Då har min kväll börjat. Om man vill ha en stund för sig själv eller spela spel med sina föräldrar till exempel. Sovit länge på morgonen har han inte heller gjort. Så jag kan ärligt säga att veckan inte har bidragit till en piggare och utvilad mamma. Tvärtom. Men det var roligt och mysigt att komma iväg också.
Men jag har nu ett par dagar att se fram emot där jag ska få vara för mej själv, eller göra det jag vill och behöver för att komma ikapp sömnen och mej själv och sova borta ett par nätter. Vad det blir får vi se. Men jag har lite planer.

Nu är bilen urpackad, vi fick in ett skrivbord med tillhörande lådor i bilen, som jag haft en gång i tiden och som nu blir Rubens. Loppis på vinden hos föräldrarna 👍

Nu har även barnen somnat så Nu kan jag också dyka i säng. Godnatt!

Likes

Comments

Ligger i sängen och lyssnar på Sara som pratar med sina gosedjur. Snart somnar hon, hoppas jag. Mest troligt kommer hon komma in till mej med dimmiga ögon och säga att hon inte kan sova.
I fredagskväll kom vi hem efter några dagar med husvagnen. Vi var i Bollnäs, tillsammans med min kusin och hennes familj. Två år har vi lyckats missa varann med några dagars marginal. I år bestämde vi att sammanstråla. De bor i Småland och vi i norr så gångerna vi ses är inte för många. Barnen har lekt från morgon till kväll. Så roligt att tremänningarna haft så kul med varandra. Vi hoppas på en uppföljning nästa år. Min morbror och moster kom också dit så jag hann träffa dem lite innan vi vände hemåt. Med djur på gården kan man inte vara borta för länge.
Vi var en dag på buspalatset och öste rejält bland banorna, tog en tur med stadståget genom Bollnäs. Gratis rundtur och det var ett konstigt tåg tyckte barnen- det gick på hjul. Vi åt god buffé på Chinatown och lekt på en stor lekpark. Jättemysiga dagar!

På vägen ner åkte vi till Hassela och tittade på korset som står ståtligt. Vi klättrade på stenar och hoppade mellan. Häftigt tyckte barnen ( och maken)

Vackert!

På seneftermiddagen idag har vi lastat pressat hö in i "höbilen" och in i ladan. Styrketräning i vardagen! Lite lätt mör i kroppen. Kommer nog drömma om höbalar i natt 😉

Likes

Comments