​Att skriva rakt ut i cyberspace, att dela med mig om mina tankar, min otroligt förvirrade vardag och mitt liv som är så fruktansvärt vanligt, skrämmer mig. Jag gillar inte att blotta min själ, jag är inte typen som alltid säger lite för mycket. Snarare tvärt om så är jag helt klart den tjejen på festen som ingen riktigt kommer ihåg. Jag är inte den som berättar den sjukaste historien  någonsin från den där gången på Bali eller den som får alla att känna sig extra välkomna på grund av personen i frågas otroliga sociala förmåga att dela med sig sådär lagom mycket och samtidigt lyssna tills öronen blöder. Nej nej, jag är varken någon av dessa två typerna. För det första har jag aldrig varit på Bali, jag tog aldrig den där "backpackerresan" till Asien och Australien, jag jobbade istället och kastade mig sedan ut i den förvirrade pluggvärlden. Så några häftiga historier från denna tjejen kommer det aldrig, i alla fall om du inte känner mig väldigt väl. Så för att vara en ganska blyg tjej som inte gillar att dela med sig för mycket av sig själv utan snarare faktiskt finner det otroligt skrämmande, är det rätt konstigt att jag i detta nu sitter och skriver ett fånigt inlägg på en alldeles ny blogg. 
Aja, detaljer åsido, mina fingrar kliar av anticipation för att få skriva av sig lite. Det är som att min hjärna och mina fingrar lever i en sorts konstig symbios där hjärnan fungerar bäst om fingrarna då  får ner allt det röriga ner på papper. Min bästa medicin mot den ångest som kan slå mig rakt i magen ibland är just att skriva ner sådana simpla saker som vad jag har gjort under dagen. Så det är precis vad jag tänker göra nu, berätta om min otroligt tråkiga vardag. 

Att vakna upp med ett stort brunt fluffigt hår i ansiktet och känna min favorit människas kropp mot min, ja jag har världens minsta säng så att det går knappt att sova två i den, det är bland det mest avslappnade som finns. Trygghet är bland det viktigaste i mitt liv, jag behöver trygghet nästan mer än något annat. Det låter tråkigt och ganska oinspirerat. Trygghet är oftast tyvärr inte ihop kopplat med kreativitet, intresse, passion eller framgång. Det kan nog vara sant i många fall, om man tolkar trygghet som att man är fast i något som känns okej. Något som funkar men inte mer. Men så tolkar inte riktigt jag trygghet för det är i min trygghet som jag finner min inspiration till att skriva, att måla att träna och att vara en bra människa. Det är när jag känner trygghet i mitt hem, i mina relationer och med jobb/skola som jag klarar av att vara en människa. Trygghet i mig själv är något jag ännu inte riktigt har funnit, men jag jobbar på det, och för mig tror jag mitt sökande efter detta kan underlättas om jag bara låter mig själv slås till ro någonstans. För som det ser ut just nu är trygghet i mitt hem inte något jag har, jag bor officiellt på ett annat ställe än "hemma hos mamma och pappa" då jag rätt nyligen flyttade hemifrån. Men som livet ofta gör och spelar lite spratt på en för att göra allt som har med livet att göra något krångligare så ska jag byta utbildning och då ta mitt pick och pack och flytta "hem till mamma och pappa" igen. Detta är jag inte riktigt supersugen på, men att finna lägenhet i min hemstad är rent ut sagt omöjligt om man inte har några extra miljoner på banken så att en affär är möjlig. 
Så mitt i en ganska känslomässigt jobbig flytt känner jag absolut ingen som helst trygghet hemma, för det finns inte riktigt något som är mitt hem i den mån jag vill. SÅ istället söker jag mig djupt ner i mina relationer för att finna den trygghet jag suktar efter. Vilket brukar fungera, men just nu är jag ett sådant förvirrat vrak att jag har börjat ställa till det lite i mina relationer. Inte bara så att jag ställer till det utan jag har även börjat tvivla lite på en del relationer jag har, är det verkligen sådana här människor jag vill umgås med. För jag har inte råd och tid längre, och framförallt inte lust längre att umgås med folk som inte lyfter mig, som får mig att må bra, som lyssnar och stöttar mig oavsett vad som händer. Detta har tyvärr lett till att många har försvunnit ur mitt liv, människor jag länge har haft i mitt liv och som jag tycker om men som vill andra saker med livet och som jag just nu mitt i min tumult av känslor och osäkerhet inte klarar av att ha i mitt liv. Vem vet, en dag i framtiden vi kanske hittar tillbaka till varandra när förhållandena är annorlunda för oss båda. Men att aktivt sortera bort människor ur ens liv kan nog få en att må bra, tillslut, men just nu när jag är mitt uppe i att mentalt säga hejdå till en del personer så känns det rätt förjävligt. Många minnen väcks till liv och dessa förskönas troligen , men ändå något i stil med det jag minns har ju hänt. Men jag hoppas att jag en dag vaknar och inser att detta var det rätta att göra. Så för att komma  tillbaka till trygghetstanken så hoppas jag att jag kommer kunna vinna lite extra trygghet och säkerhet i de relationer jag har valt att värna om. Så de dagar jag får vakna med mina ben intrasslade med min älsklings och de gånger som hans kyssar på min rygg får mig att vakna till, känner jag mig så hemma och trygg.Dessa morgnar vill jag bara stoppa tiden och aldrig låta verklighetens otrygga närvaro influera mig och mitt sinne. 
Slutsatsen efter detta långa och något oklara stycke är först och främst att min hjärna är en otroligt surrig och förvirrad plats och för det andra att jag är en trygghetsjunkie. 

Nu ska jag låta sömnens trygga händer få ta hand om mig ett litet slag. 

Likes

Comments