Livet sett från mina 157cm ovan jorden

Nej, du måste finnas
Du måste
Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas
Du måste
Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans

Jag vore ingenting om du inte fanns

Har de senaste dagarna varit som ett stormande hav av känslor utav alla de slag. Jag har skrattat, gråtit, skrikit, gapat you name it. Men det är ju så som jag är, jag lever nära inpå mina känslor och ibland är de svårt att veta vad jag riktigt känner och varför.

Det jag vet är att under den senaste tiden har det hänt en del stora saker och idag anlände min fina bror till mig för att vi imorgon tillsammans ska ta farväl av farmor som har återförenats med farfar. Begravningar är jobbiga, sorgliga, tunga men också vackra på sitt sätt, i sin enkelhet. Man får en chans att minnas, hedra minnet av den som lämnat och ta farväl och vad om inte det är vackert? Jag vet att livet har sin gång men det kommer alltid att vara lika sorgligt när någon lämnar livet på jorden.

Imorgon blir det en tung dag. Men trots det så finner jag lycka i min tillvaro just nu. Jag har världens finaste bror på besök. Världens finaste bror som på lördag flyttar till Köpenhamn. Jag och min sambo plockade upp honom från flygplatsen idag och åt asiatisk middag på stan. Ikväll ska vi fira med lite skumpa, livets dryck, och njuta av att vi har varandra. Om en vecka kommer jag hem till Åland för att träffa resten av min fina familj över påsk. Till sommaren åker jag hem med min kärlek för att jobba och njuta av sena sommarkvällar, värme och bruna ben och i höst väntar nya äventyr och utmaningar i Vasa igen. Det finns så mycket lycka i min tillvaro men imorgon blir det en tung dag. Lycka är inte frånvaro av jobbigheter. Det blir nästan som mitt mantra emellanåt.

Så älskade farmor. Imorgon tar jag ett djupt andetag och vandrar upp till dig med min vackra ros och viskar farväl. Det är med glädje jag minns dig. En av de sista gångerna jag såg dig, den där helgen vi åt middag du jag, min faster och min kärlek. Då hade vi varit på teater och de spelade, dansade och sjöng Du måste finnas från Kristina från Duvemåla. Varje gång jag hör den låten så minns jag dig farmor. Jag minns dig och farfar och tänker på er. Jag minns er och med ett leende kan jag se upp mot himmelen och tänka, vilken vacker stund ni fick tillsammans här på jorden!



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Tankar & känslor

Vaknar upp i lugn och ro, solen lyser och sambon som började 07 imorse har lagat chiapudding och laddat kaffe i termos färdigt åt mig. (Han är den vackraste, finaste, mest godhjärtade jag vet tillsammans med min mamma, bror, mommo & moffa.)


Dagens funderingar vandrar fritt men efter en liten påminnelse om att livet är skört och att man ska ta vara på den tid man har med varandra så stannar tankarna upp kring livet och döden. Stora, filosofiska ämnen som många människor finner obehagligt att prata om.

För någon vecka sedan lämnade min farmor jordelivet. Jag vaknade upp efter en orolig natt tidigt på morgonen och fick då beskedet på telefonen. "Farmor har somnat in lugnt och stilla." Beskedet kom en aning plötsligt och det blev några riktigt tunga dagar med sorg och reflektioner. Döden är skrämmande men det är också livets gång och man kan ju bara hoppas och tro att livet efter döden är en vacker plats. Min farfar lämnade jordelivet för cirka nio månader sedan och efter att de två har levt ihop i 65 år hoppas jag att de nu igen får vara med varandra likt en plats som Astrid Lindgrens Nangijala. De fick båda två leva friska upp till närmare tresiffrig ålder och det är jag glad för. Livet get och det tar och ibland alltför tidigt men inte i det här fallet.

Döden är skrämmande det är den. Varför? De som går vidare kommer till ett paradis, det är jag säker på. Det är för oss som blir kvar som det blir skrämmande och jobbigt. Vi vet inte vad döden egentligen betyder. Vad händer? Vi lämnar våra kroppar och vad händer sen? Det vet vi inte. Men det vi vet är att vi berövas de fina människor vi haft i våra liv och att vi blir tvungna att leva vidare utan dem. Man är aldrig riktigt förberedd, inte ens om man vet att någon lever på lånad tid. Och tiden efter är en sorgeprocess som måste få ta den tid det tar tills man är redo att leva vidare i samma tempo som livet själv.

Jag är glad för de som får sina långa friska liv. Men sen finns dom som berövas sina liv alldeles för tidigt. Som min vän som lämnade livet för snart fyra år sedan. (Snart fyra år sedan?!) Jag minns den dagen såväl. Vi hade hela livet framför oss. Året då vi skulle fylla 18 och vi hade haft världens bästa sommar och planerade redan nya saker inför hösten. Bland annat ett gemensamt 18årsfirande i oktober då vi båda fyllde år. Men det blev inte av. Den 30 augusti 2013 tog han sitt sista andetag och för mig stannade hela världen upp. Eller inte världen. Jag stannade upp. Allting blev som en dimma runtom mig och så tyst så tyst. Alla andra fortsatte medan man själv stod kvar och förstod inte vad som hade hänt. Hur kan man vid 17 år ta sitt sista andetag? Obegripligt. Det året var både det bästa och det sämsta och jag minns det med både glädje och sorg.

Livet get, och livet tar. Ibland tar det alldeles för tidigt. Min bonusfamilj, min bonusbror levde bara i några dagar innan han tog sitt farväl till oss som blir kvar. När döden kommer på besök så tidigt förstår man verkligen inte vad meningen är. Finns det överhuvudtaget en mening med det? Nej och i så fall en väldigt dyr lärdom att man ska hålla om varandra hårt. Ta vara på den tid man får med varandra och uppskatta och visa kärlek allt vad man har. För det kommer en dag då de man har runtom sig inte finns och då vill man inte att något ska vara osagt.

Jag har alltför ofta blivit påmind om döden och att den egentligen ligger precis bakom hörnet och väntar. Men det ska inte heller skrämma en från att leva det liv man önskar leva. Vi som är kvar ska inte bli rädda för att leva! Livet är här och nu och döden ska uppmärksamma oss att vi inte ska glömma bort att vi finns till inte bara för att andas utan för att ta vara på nuet och göra det vi brinner för. Livet är inte alltid en dans på rosor men det är trots det så vackert och magiskt! Vi lär oss att se, livet ger och det tar. Livet ger oss utmaningar som vi växer och blir starkare av och det lär oss att uppskatta de vi har. För nog är det ju så att - What doesn't kill you makes you stronger! Även om det inte alltid känns så. Och som min mor sade till mig häromdagen som jag tyckte lät så fint - "Varje kris ger dig möjlighet att utvecklas, kris betyder egentligen utveckling!"

Så gå ut och LEV LIVET! Det kanske låter klyschigt men så är det. Ta vara på de ni har. Se er omkring, berätta för de ni har vad de betyder för er. Njut av morgonkaffet, att du faktiskt har kläder att tvätta eller inlämningsuppgifter att skriva. Njut av att du här och nu lever och har ett liv som du själv har makten att göra vad du vill med. Var inte rädd för de som redan har levt sina liv och lämnat oss eller för de som berövats sina liv alldeles för tidigt. Lev för dem och lev för dig själv!

Jag lever, åh som jag lever. Jag tar vara på de jag har, jag har tre hem, ett med min sambo i Vasa, ett hos min mamma och ett hos mommo & moffa på Åland. Jag har en utbildning som kommer att ge mig ett yrke jag brinner för, jag har en helt underbar tillvaro med familj och vänner runtomkring mig som älskar mig och framförallt, jag har mig själv. Jag är frisk och jag andas och jag lever. Jag lever för mig själv men jag lever också för dig, Hugo. Min fina vän. Du lämnade oss alltför tidigt men du visste hur man levde. Ditt liv blev orättvist kort men du levde mer under din tid på jorden än vad många av oss som är kvar kommer att göra. Så nu sätter jag punkt och planerar ut vad jag vill göra härnäst. Ta vara på den stund du får på jorden. Gör den till din stund och gör den betydelsefull för DIG.

Eller som Will Tranor uttrycker det i en av mina absoluta favoritstories Me before you -
"You only get one life. It's actually your duty to live it as fully as possible."


Likes

Comments

Tankar & känslor

"Jag börjar bli lite trött, ska vi sova?" frågade han och jag nickade. Han stängde av tvn, Sherlock Holmes fick vänta med kommande fall till en annan gång. Vi släckte ner, borstade tänder och frusen som jag är skyndade jag mig att krypa ner under täcket för att värma mig. Fullmånen lyste in genom fönstret och gav ifrån sig ett svagt sken över hans kropp där han stod. Jag betraktade honom medan han klädde av sig och välkomnade sedan honom in under det varma täcket. Det hade varit en mysig kväll. En sådan som börjar med att laga middag tillsammans, äta i lugn och ro med ett glas vin och fortsätta kvällen med massage, intimitet och serier. Jag var så glad att jag fick ha honom i mitt liv och dela mina dagar med honom. Han smekte min kind och pussade mig innan han sade godnatt och vände sig om på sida. Jag låg kvar och betraktade honom där han låg, lyssnade på hans avslappnade andetag. Det bubblade i mig av lycka. Tänk att det var han & jag nu. I ett halvår hade vi hållt ihop och min kärlek för honom blev bara starkare och starkare för var dag som gick. Jag kröp upp intill honom och lät mina läppar möta hans rygg. Med fjäderlätta steg vandrade jag upp i små kyssar hela vägen till hans öra som jag nafsade lite lätt.

"Jag älskar dig" viskade jag och en våg av välbehag sköljdes genom min kropp och hjärtat tog ett skutt när han började röra på sig och vände sig om riktad mot mig. Han såg in i mina ögon och log.

"Jag älskad dig med!"


(Hopplös romantiker som jag emellanåt är så vill jag dela med mig av mina tankar kring detta ämne.)

Kärlek & Förälskelse
Om man tittar på innehållet i låtar, filmer, böcker etc så upptäcker man att det finns en gemensam nämnare. Det mesta handlar till stor del om kärlek. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, kärlek, kärlek, KÄRLEK! Utan kärlek tror jag att de flesta saknar mening med livet. Vi söker alla efter kärlek, av alla dess slag och det är till stor del kärleken som styr oss genom livet. Nu pratar jag inte bara om kärleken mellan man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man som i parrelation utan den kärlek som finns när man visar omtanke och empati till andra människor. Den kärlek vi har för familjen, vänner, djuren, något brinnande intresse. Kärlek finns i så många olika former och det fascinerar mig hur vi människor påverkas av den och hur vi styrs utav den. Jag blev därför intresserad av att skriva om fenomenet - att vara förälskad och hur det sedan fortgår till en djupare form av kärlek. För det är ju faktiskt så att när vi blir förälskade snurrar hela ens värld och det om något är värt att skriva om.

Så vad innebär det egentligen att vara kär och vad är det för skillnad på att vara kär och att vara förälskad? Biokemiskt finns det stora skillnader mellan förälskelse och kärlek. Olika saker händer i kroppen och i hjärnan. När man är förälskad aktiveras belöningssystemet i hjärnan. Förälskelsen styrs av känslor och inte förnuftet. Känslorna kommer från olika kemiska substanser från kroppen. Transmittorsubstansen, dopamin skapar känslor som eufori och njutning. Ämnet triggar i sin tur igång testosteronproduktionen vilket styr sexlusten som ökar vid nyförälskelse. Andra saker som händer i kroppen när man är nyförälskad är att serotoninet minskar och noradrenalinet ökar. Serotonin är en signalsubstans som påverkar humör, minne, sömn, aptit, sexlust, kroppstemperatur och vissa kognitiva funktioner och sociala beteenden. Lågt serotonin kopplas vanligen till nedstämdhet och depression. Noradrenalinet i sin tur är också en signalsubstans eller ett blodburet hormon. Noradrenalin som namnet säger är ett förstadium till adrenalin och är ett stresshormon. Noradrenalinet styr vakenhet, aktivitet, uppmärksamhet och depressioner. Vid förälskelse ökar noradrenalinet och skapar därför energi.

Dessa fysiologiska förändringar kan även märkas genom att hunger- och trötthetskänslorna minskar och behovet av närhet ökar. För nog har väl ni alla som varit förälskade märkt att man glömmer bort att sova för att man bara vill prata med den man har fallit för och man vill bara vara intill varandra och är man inte euforiskt lycklig så känner man sig förtvivlande misströstande vilket beror på serotoninet som minskat. Känslolivet är som en berg- och dalbana och hur härligt och hur gärna man än vill vara förälskad så kommer förälskelsen så småningom avta om några månader (max 1 1/2 år) för det är fysiskt omöjligt att orka vara förälskad längre än det då det slukar så mycket energi.

Vem faller man för och varför?

Nyförälskelsen är en underbar fas men samtidigt kan den vara skrämmande och precis som det finns generella likheter finns det också individuella skillnader. Lite flummigt beskrivet så luckras gränserna mellan jaget och den andre upp och man blir mottaglig för varandra i en nästan uppslukande känsla. Starka band knyts (jämför med anknytning mellan spädbarn och föräldrar) och möjligheten att utveckla och hitta nya sidor hos sig själv skapas. Vi har en benägenhet att under förälskelsen se det vi vill se och skapa vår egen idealbild av hur den andre ska se ut. Vi vill inte se de sämre sidorna.

Som tidigare skrivet så bär de flesta av oss en längtan av kärlek. En längtan av att känna oss fullkomligt älskade och trygga med en annan människa. Detta är en stark drivkraft till att bli förälskad och kan ibland fungera som ett försvar mot egna olösta problem. I tonåren handlar förälskelsen till stor del om ens egen identitetsutveckling där den andre personen reflekterar en själv (jämför: en spegel) för att se vem man är. Känslorna svalnar när man fått de svar man sökte. Men, ju mer vi mognar under livets gång, desto bättre kommer vi att kunna se verkligheten och inte den fantasibild vi målar upp under förälskelsen.

Även uppväxten påverkar vår förälskelsefas och hur vi idealiserar personen vi faller för. Har man växt upp som ett tryggt och älskat barn finns inte samma behov av att idealisera den andra personen under förälskelsen medan om man som barn växte upp under otrygga förhållanden och skapade dålig självkänsla förväntar man sig att den andra personen ska tillgodose de ouppfyllda behov man har. Mönstret kopplas ihop med anknytningen till föräldrarna.

Men så till förvandlingen från förälskelse till en djupare form av kärlek. Förr eller senare svalnar förälskelsen och det är då man landar tillbaka till "verkligheten" från sin lilla rosa bubbla som man har svävat i. Det är nu som den riktiga kärleken sätts på prov. Förnuftet, viljan och tankeprocesserna aktiveras och genom ett välgenomtänkt sinnestillstånd väljer man att älska och man vet precis varför man väljer att älska den här personen. Idealbilden har nu lagt sig och man börjar lära känna personens i fråga alla sidor, både de bra och de dåliga, fel och brister och fina egenskaper. Man vet vem personen är och man vet varför man älskar denne.

Så vad är de kemiska ingredienserna till kärlek?
Oxytocin är det hormon som ofta benämns som kärlekshormon och bildas hos kvinnan i samband med amning men också vid orgasm (njutning). Neuroanatomiskt påverkar detta hormon dig genom att känna lycka och välbefinnande, och ger en förmåga att skapa kärlek och intimitet. Oxytocin gör att vi vill skapa närhet och intimitet, kultivera och odla relationer. Detta hormon frigörs speciellt under njutning. (Massage, sex, djup beröring)

Ett annat kärlekshormon är vasopressin som forskare menar att gör oss kärleksfulla och trogna. Speciellt för män har detta hormon en påverkan och frigörs speciellt vid kroppskontakt precis som tidigare nämnt hormon oxytocin.

Men om man för en stund lägger de kemiska ingredienserna åt sidan och om jag själv uttrycker mina tankar kring begreppet kärlek och förälskelse. Jag personligen vet nog få saker som slår förälskelse. Hjärtat som rusar varje gång man ser varandra, behovet av att alltid vara med varandra, behovet av närhet och intimitet som man nog nästan kan kalla beroendeframkallande. Det är en underbar känsla och då allt är nytt och det bara bubblar i hela kroppen av en annan människa! Och att sedan fördjupa dessa känslor och skapa en trygg, stabil och avslappnad relation till varandra där man kan känna samhörighet. Det är magiskt. Och vet ni vad jag tror och har upplevt själv? Jag tror att man blir som nyförälskad på nytt, om och om igen i perioder. Och den känslan är ännu bättre då man dessutom känner djup kärlek för den här personen!

Ja, förälskelse och kärlek är underbart och särskilt om man hittat rätt och jag tror att förutom alla dessa kemiska substanser och hormoner så finns det också något mer som gör att vi faller för just den vi faller för. Lite mystiskt och spännande är det ju också att mitt i allt falla för någon, en främling, en kompis sedan flera år tillbaka eller någon annan under olika omständigheter.  

Likes

Comments

Livet sett från mina 157cm ovan jorden, Åsikter & värderingar

Kvinnodagen till ära känner jag för att skriva ett litet inlägg för att påminna er alla om varför vi har denna dag.

Idag 8 Mars är det den internationella kvinnodagen. Dagen då kvinnor världen över grattas och uppvaktas. Varför? Det vet jag faktiskt inte. Jag blir både arg och besviken på varenda litet grattis som når mina öron och jag håller fullständigt med min bror som tidigare uttryckte sig i vår diskussion angående detta:

"Så fort någon säger grattis är min spontana reaktion - Vad mig beträffar är tidsåldrar av förtryck inte något man firar, vet inte vad du tänker."

Kvinnodagen är en dag skapad för att uppmärksamma den ojämställdhet som finns mellan kvinnor och män. Dagen har sitt ursprung ur den ryska revolutionen som inleddes för 100 år sedan. Ryska kvinnor demonstrerade för bröd och livsmedel den 8 Mars 1917 vilket är den händelse som gett kvinnodagen dess datum även om själva kvinnodagen senare instiftades på initiativ av feministen Clara Zetkin år 1910 i Köpenhamn. Dagen har alltsedan det uppmärksammat kvinnor och den ojämställdhet vi har jämtemot männen.

Jag personligen tycker precis som min bror att denna dag inte är en dag som ska hyllas och det är inte heller en dag där man uppvaktar kvinnor. Denna dag borde egentligen inte behöva existera. Tyvärr så behövs denna dag sorgligt nog ännu för att hur mycket man än vänder och vrider på det så har männen det bättre ställt. Vi lever i ett ojämställt samhälle där kvinnan prioriteras orättvist nog mindre än mannen.

Vi i Finland är utan tvekan ett av världens mest jämställda länder men om man börjar fördjupa sig i vad ordet jämställdhet faktiskt innebär så börjar man fundera hur jämställda vi faktiskt egentligen är? De normer och stereotyper som samhället bygger upp visar fortfarande att kvinnan och mannen ska vara på ett visst sätt. Vi lever i en dold våldtäktskultur där vårt samhälle ännu har mycket att jobba med gällande kvinnosynen. För nog kan jag med säkerhet skriva att varje tjej och kvinna någon gång under sitt liv blivit sexuellt trakasserad, utnyttjad eller Gud vet vad. Jag kan i alla fall skriva för mig. Redan på dagis fick man höra av dagistanterna när en kille bråkat med en tjej att "det är så de är, de där pojkarna. Dessutom så kanske han är kär i dig? Kärlek börjar alltid med bråk!"
Jaha säger jag. Eller titta bara på de förväntningar man har på pojkar respektive tjejer i skolan. Tjejer förväntas med hårt arbete prestera medan killar som presterar har begåvning och talang. Eller, jag fick som tjej tidigt bröst och andra kvinnliga former. Jag blev redan i femman och sexan sexuellt trakasserad av killar i årskursen över mig och även i min egen årskurs. I den åldern kan man inte själv på egen hand stå upp för sig och förstå att ingen annan har rätt till ens egen kropp såvida man inte själv tillåter det. I högstadiet blev jag på tafsad och kallad hora när jag kom i urringade linnen. Det är inte okej. Vi kvinnor har rätt att klä oss hur vi vill och i vad vi vill utan att bli på tafsade eller kallad hora eller andra fula ord. Men även här brister det i våra osynliga normer. Jag slår vad om att var och varannans spontana reaktion här är, "Men skyll dig själv som klär dig utmanande!" Inte har jag tagit på killar rumpa vars byxor hängt nedanför då de ansett att "häng" är stiligt. Inte kallar jag männen nedvärderande saker. Jag har efter det, inte bara i högstadiet blivit på tafsad ett x-antal gånger på nattklubbar där killar och män tagit sig friheten att ta på min kropp. Det gör det inte mindre okej för att jag är full på ett fullsmockat dansgolv. Det är MIN kropp och den vill inte bli berövad av främmande, äckliga, kladdiga händer. Jag dansar inte för killarna och männens skull. Jag dansar för att ha roligt med mina vänner och då vill man inte behöva känna obehag för att en hand kan kleta på ens mest intima delar lite nu som då.

Förutom allt detta som jag, och säkert många andra kvinnor varit med om, så är jag alltid rädd för att gå ut ensam på kvällarna. Vi kvinnor blir begränsade av rädsla för att bli påhoppad, våldtagen, trakasserad och nedvärderad. Våldtäkter sker och man försvarar gärningsmannen med att säga saker som "Ja men hon hade för utmanande kläder." eller "Hon var alldeles för full." osv. Våldtäktsfall i rätten avslås för att man inte beaktar så kallad "frozen fright" - Då offret paralyseras av rädsla under själva våldtäkten och inte förmås försvara sig. När kroppen utsätts för våld eller hot om våld kan den bli paralyserad. Trots vetskapen om denna reflex kräver samhället ofta att utsatta kvinnor tydligt måste ha sagt nej i en våldtäktssituation. Förmågan att göra motstånd beror på vad som händer med hjärnan och kroppen under ett sexuellt övergrepp. Hjärnan går in i överlevnadsläge, det betyder att alla funktioner i kroppen fokuserar på överlevnad. Det innebär att hjärnan och kroppen förlitar sig på reflexer och vanor. I det här läget spelar vår kunskap och kognitiva förmåga väldigt liten roll eftersom hjärnan endast fokuserar på att överleva situationen. Den förlamande rädslan förekommer lika mycket vid överfallsvåldtäkter som våldtäkter där personerna känner varandra, eller då den som utsätts sover. Den förlamande rädslan har inget att göra med det fysiska våldet eller hotet om våld, utan det har att göra med hur den egna kroppen angrips av en annan människa. Det ger inte någon rätten att våldta hur man än är klädd eller i nykter eller alkoholiserat tillstånd. Ett nej kommer alltid att vara ett nej och sex är endast okej då båda parterna är med på det. Kvinnor har rätt till sin egen frihet och kropp och ska inte behöva gå runt rädda för övergrepp.

En av de värsta sakerna jag kan uppleva, är att kvinnor ger sig på kvinnor. Vi trycker ner varandra för att lyfta upp oss själva. Varför? Tillsammans är vi starka så varför kan vi inte uppmuntra och lyfta upp varandra istället för att göra tvärtom. Vi behöver varandra i denna värld för att jobba mot ett mer jämställt samhälle.

Det finns otroligt många orättvisor och olikheter jag kan ta upp, men egentligen borde det här räcka mer än väl för att förstå och känna igen sig. Jag kan till en viss del förstå att man vill gratta och uppvakta kvinnor på denna dag. Om man gör det av rätt orsak. Grattis till oss kvinnor som orkar kämpa för vad som är rätt, som orkar kämpa för oss kvinnor! Grattis till att vi år efter år demonstrerar och tar oss framåt till en mer jämställd värld. MEN, jag är ändå av den åsikten att istället uppmärksamma dagen. Både man och kvinna. Man kan alla fundera på vad just DU SJÄLV kan göra för att få en mer jämställd värld.

- Beakta just ditt sätt att vara och du som förälder, fundera på hur du pratar om och med kvinnor i närheten av ditt barn. Vi vuxna är de yngre generationernas förebilder och det är vi som lär ut vilka normer som är okej och inte är okej.

- Lyft upp kvinnor, lyssna på kvinnor, ge dem plats!

- Ta reda på vad begreppen feminism och jämställdhet faktiskt innebär. Feminister är inte kvinnor som hatar män. Feminister är de som står upp för kvinnor och mäns LIKA rättigheter.

- Våga säga ifrån när du hör sexistiska, rasistiska eller homofobiska kommentarer eller skämt. Ingrip om någon blir utsatt.

- Stå upp för kvinnor. Även kvinnor till kvinnor. Men speciellt till er män. Stå upp för din partner, syster, kompis, mamma, mormor/farmor eller dotter. Lär dina söner, bröder och vänner.

- Fundera kring din sexualitet. Hur drabbar dagens maskulinitetsnormer er och hur kan ni bidra till förändring?

Varje liten enskild sak som lyfter kvinnor är alltid något och ett steg till förändring mot det bättre. Vi behöver uppmärksamma varför den här dagen finns. Vi behöver stå upp för oss starka, drivkraftiga kvinnor som kämpar för våra rättigheter. Vi är på god väg, men det finns ännu mycket som kan förändras. Vårt tänk och hur vi är med och mot kvinnor för vi vidare till nästa generation. Så lyft upp kvinnan på denna speciella dag och gör något som tar oss ett steg närmare jämställdhet mellan kvinnor och män! Särskilt i dagens läge är det oerhört viktigt att stöda och lyfta kvinnor när vi har män i högre maktpositioner som Donald Trump som förbjuder abort eller då alltfler högerextremistiska partier ökar och vi har uttalanden av Janusz Korwin-Mikke, politiker i europaparlamentet som säger att kvinnor borde tjäna mindre för att de är svagare och mindre intelligenta än män och dessutom gör en nazi hälsning under ett av deras möten.

Uppmärksamma inte bara detta på kvinnodagen utan påminn dig själv varje dag vad just DU kan göra och hjälp till att skapa en bättre värld! För vad vi behöver är ju egentligen mer empatiska människor. Det är inte en tävling mellan män och kvinnor. Vi behöver en värld där alla samarbetar och är lika värda. En värld som styrs av människor med empati, generositet, lyssnande och tolerans.

Jag vill även påpeka till er män som känner er anklagade och tänker "Jag är inte sådan." eller "Alla män är inte sådär."  - Jag håller med. Alla män är inte sexister, rasister, homofober etc. MEN, den gemensamma nämnaren är MÄN och istället för att göra det till ett problem för er att ni känner att alla män dras över en kant, se istället helhetsbilden, det stora problemet - Det förtryck vi kvinnor faktiskt lever i. 

Jonas Gardell skrev det så härligt på facebook:

"Tänk dig en värld där varje kvinna själv fattar beslut om sitt liv, sin kropp, sin sexualitet, hur hon klär sig eller inte klär sig. Tänk dig en värld där kvinnor inte blir förminskade och ifrågasatta bara för att de är kvinnor. Jag vet, error i skallen. Tänk dig en värld där en kvinna blir vald till president, inte en man som skryter om hur han grabbar tag i kvinnors fittor. Dröm på, syster! Vi firar kvinnodagen för att den dag ska komma då vi inte behöver fira någon kvinnodag."



Information tagen från:
http://www.sydsvenskan.se/2015-11-24/de-som-utsatts-ska-inte-hallas-ansvariga-for-hur-hjarnans-overlevnadsreflexer-t

Likes

Comments

Livet sett från mina 157cm ovan jorden

Som jag skrev i inledningen till mitt föregående inlägg är jag en högkänslig person, ett relativt nytt temperament definierat som bland annat den amerikanska forskaren och psykologen Elaine Aron forskat och skrivit många böcker om.

Så vad menas med HSP, high sensitive personality?
Högkänslighet är ett medfött temperamentsdrag, det vill säga något du har i dina gener. Att vara högkänslig blir därför en del av din identitet, ditt sätt att fungera. Cirka 20 % av befolkningen föds som högkänsliga och även om det ofta kallas för högkänslig personlighet så är det viktigt att veta skillnad på temperament och personlighetsdrag. Personligheten är något som läggs på temperamentet. Alla människor har olika temperamentsdrag och personligheten formar du själv genom inlärda beteenden och värderingar som kommer från din sociala miljö. Till skillnad från temperamentsdragen kan du arbeta bort något drag av din personlighet (t.ex. blyghet) med hjälp av bland annat psykoterapi.

Viktigt att komma ihåg är att den ena människan är inte den andra lik. Så gäller även högkänsliga. Typiska gemensamma drag för en högkänslig människa är:
- Man analyserar alla sensoriska intryck på djupet, antingen medvetet eller omedvetet. Hjärnan är med det skrivet mer aktiv hos högkänsliga och jobbar mer intensivt än hos de icke-högkänsliga men det betyder inte att man alltid presterar bättre än icke-högkänsliga. Många högkänsliga bearbetar allt på djupet och man har lätt att ta in det knappt märkbara i sin omgivning som många andra inte upptäcker.

- Som högkänslig är man högreceptiv som betyder att man är extremt mottaglig för sin fysiska miljö. Det känsliga nervsystemet reagerar kraftigare och har svårare att filtrera yttre stimuli än icke-högkänsliga. Det här betyder i sin tur att det kan bli för många intryck på en gång och att man lätt blir överstimulerad. Man är mindre stresstålig än andra icke-högkänsliga och det som är lagom stimulerande för andra blir för mycket stimulerande för en högkänslig. Något som är mycket påfrestande för icke-högkänsliga kan bli outhärdligt för högkänsliga.

- När man är så mottaglig och reagerar så kraftigt på allt är det därför självklart att man som högkänslig också är lättmottaglig när det gäller det emotionella planet. Det har sina för- och nackdelar. Man snappar upp känslor runtomkring en i sin omgivning och känner alla känslor extra starkt. Forskning visar att högkänsligas hjärnor svarar med större empati och medkänsla än icke-högkänsliga på emotionella stimuli. Man har svårt att skilja på andras känslor och sina egna och har svårare att sätta gränser. MEN, som högkänslig suger man också åt sig extra starkt av alla positiva omständigheter och har lätt att glädjas åt andras lycka och medgång.

Känner du igen dig i de mest typiska dragen för en högkänslig person?

Innan jag förstod och fick det bekräftat att jag var högkänslig trodde jag under en väldigt lång tid att det var fel på mig. Jag orkade inte vara lika aktiv som mina vänner och samtidigt som jag älskar att hålla igång hela tiden fixade jag helt enkelt inte att göra så. Jag kunde hålla ett uppspeedat tempo i några dagar men sedan landa med flera dagars migrän för att jag hade blivit överstimulerad. Att känna sig otillräcklig, konstig och som att man inte fungerar som alla andra var otroligt jobbigt. Att känna så starkt och vara så mottaglig gör det också outhärdligt att vistas under en längre tid i miljöer med stora folksamlingar då man snappar upp andras sinnesstämning och börjar analysera omgivningen. Är man medveten om detta och hur man fungerar kan man hantera det på ett helt annat sätt och se det som en tillgång.

Att leva som högkänslig är egentligen ingen big deal. Precis som vi alla måste göra, måste man lära känna sig själv och sina gränser och leva utifrån dem. Jag har insett att jag är extra mottaglig och känslig för yttre stimuli och att det är extra viktigt för mig med egentid och stunder där jag får landa och bara andas för mig själv en stund. Jag älskar att studera min omgivning och andra människor men jag har också lärt mig mina gränser och vet när det blir för mycket. Jag planerar inte upp fulla veckor, hur gärna jag än skulle vilja ha fullt upp så planerar jag in egentid och vila för jag vet att om jag inte får det så kommer kroppen inte att fungera och hjärnan kommer att bli överstimulerad och jag blir sängliggande med migrän. Ser jag på mitt schema att jag har fulla dagar med föreläsningar så planerar jag inte in så mycket mer än en promenad och att läsa en bok där hemma för att jag ska orka med. Långa dagar på universitetet där det rör sig mycket människor och man tar in mycket ny information är otroligt krävande för mig och det tar i princip nästan all min energi. Men det går, om man planerar sina veckor utifrån att man behöver vila. Vila kan vara en promenad för sig själv där man får frisk luft och kan rensa sina tankar, men det kan också vara att bara få ligga ner och sluta ögonen i 30 minuter.

Att leva med en högkänslig kan vara en utmaning om man inte förstår sig på den här typen av temperamentsdrag. Men genom att förklara och göra sig medveten om detta kan man få det att fungera. Nu har jag turen att min sambo också är högkänslig så vi förstår varandra oerhört bra och kan prata om allting. Faktum är att vi har otroligt mycket gemensamt och det blir alltid intressanta diskussioner om människor, livet, känslor och tankar. MEN, det kan också ha sina nackdelar men så kommer det alltid att vara, för alla. Oavsett högkänslig eller icke-högkänslig så kommer med och motgångar. I relationer med andra och i relationen med sig själv.

Så, sammanfattningsvis är högkänslig ett medfött temperamentsdrag som handlar om att man är extra känslig för yttre stimuli och på det emotionella planet. Jag har läst många artiklar och böcker om HSP och det är otroligt intressant, särskilt då jag är intresserad av hur människor fungerar och varför de gör som de gör i olika situationer. Är ni intresserad av att läsa mer om högkänslighet kan ni gå in på bl.a. http://www.hsperson.se/ där jag har tagit mycket information ifrån till detta inlägg. Jag rekommenderar även att läsa Elaine Arons böcker om högkänsliga människor då hon skriver otroligt bra och förståeligt. Jag har själv nyligen läst - Den högkänsliga människan & kärleken av Elaine Aron som jag rekommenderar varmt.

Allt gott till er! Kom ihåg, har ni frågor eller åsikter så tveka inte att kommentera.

Likes

Comments

Livet sett från mina 157cm ovan jorden

Det mesta här i livet berör mig djupt. Jag är en person som lever nära inpå mina känslor och som under mina 21 år här på jorden har fått kämpa med att kontrollera mig och allt jag känner. Har ni hört talas om HSP (High sensitive personality)? Där har ni den perfekta beskrivningen på mig, i egen hög person. Om inte, kommer jag med säkerhet att ta upp HSP i ett kommande inlägg.

Jag har redan från första klass då allting började, tyckt om att läsa och skriva. Jag minns känslan när jag läste ut min första helt egna bok - En fri själv av Terri Farley, en bok som kom med i mitt första polluxpaket. Pollux var hästbok-klubben jag var med i under grundskolan och en gång i månaden kom ett paket med böcker och andra småprylar. Prylarna satte jag alltid åt sidan. Det var böckerna jag längtade efter. Jag kunde sitta/ligga och läsa flera timmar i sträck och bli helt uppslukad av böckerna jag läste att jag ofta grät när boken tog slut och jag insåg att det inte var verklighet. Det går att likna lite vid - Den oändliga historien av Michael Ende där pojken Bastian läser en fantasybok som han blir helt uppslukad av och till sist blir en del av. Filmen är helt underbar!
Hur som helst så vid sidan av böckerna älskade jag att skriva och år 2006 då jag fyllde 11 år fick jag min första dagbok. Jag skrev och jag skrev och i skolan har mina svenska lärare uppmanat mig att fortsätta skriva och att om jag vill så kommer jag att med stor sannolikhet bli författare. Jag lade inte så mycket tanke åt det, för mig var det bara avkoppling att få skriva av mig mina tankar och idéer och läsa nya spännande böcker. Det var ett sätt att komma undan verkligheten och känna på hur det skulle vara att leva som någon helt annan i ett helt annat liv. Jag älskade det!

När jag var 12 år såg jag Dagboken (The notebook) för första gången. Filmen är baserad på Nicholas Sparks bok och jag föll pladask. Jag har sett den otaliga gånger efter det och det är i stort sett den filmen som i grund och botten är min inspirationskälla till att skriva. Jag har fått så många egna idéer och tankar kring Nicholas Sparks historia och idag är han en utav mina många favoritförfattare. Det finns många underbara böcker men sen finns de vissa som fastnar extra mycket och som ger sådan inspiration. Jag skriver än idag dagböcker och är på vad jag tror min elfte dagbok. Under några år har jag lite tappat gnistan och koncentrationen att orka läsa böcker då studierna tagit stor del av min tid men på senare tid har jag återupptagit läsningen och läser för tillfället - Letters to the lost av Iona Grey. Jag tycker om att läsa på engelska och tyska då de språken ofta har ett större och vackrare ordförråd.

Så, to the point. Varför berättar jag det här?
Anledningen att jag skaffar en blogg är dels för att jag har ett behov av att skriva av mig. Jag går runt med så otroligt många tankar och idéer och det dyker ständigt upp fler. Att skriva dagbok och att studera räcker inte för att jag ska få ut allting så därför skapar jag nu en blogg. Förutom att läsa och skriva älskar jag att uttrycka åsikter och tankar och det finns så otroligt många viktiga saker att diskutera. Jag älskar diskussioner och att argumentera och jag älskar att få uttrycka mig i skrift så vi får se hur denna blogg kommer att gå.

Till er som hittat hit, välkomna! Jag hoppas att åtminstone någon kommer att tycka att det här är värt att läsa. Till stor del kommer det att vara mina tankar och funderingar och jag må vara en aning narcissistisk men jag förstår att alla inte intresserar sig över vad jag har att skriva om. Så, förbered er på tankar och funderingar, idéer och åsikter om allt och lite till (med stor sannolikhet feminism, allas lika värde, flyktingkrisen etc.) och såklart bok och filmtips kulturmänniska som jag är.

Kommentera gärna egna åsikter och värderingar, jag stortrivs när det skapas diskussioner!
Allt gott!

Likes

Comments