En fråga jag kan få ofta...
Jag önskade att jag skulle kunna svara ''Jag är nöjd den har get mig det finaste i världen''men så är det tyvärr inte. Jag är super stolt över min kropp, det är jag verkligen. Jag menar herregud den skyddade Ophelia i åtta månader ifrån allt ont och sen kämpade den för både hennes och mitt liv under två veckors tid. Det vore konstigt om jag inte är stolt över den. Men mycket mer än så är jag inte. Jag har aldrig vägt såhär mycket som jag gör idag, magen är slapp och degig.. Brösten är som två halvfyllda mjölpåsar. Den är så långt ifrån hur jag är van vid att se den, så det tar tid att vänja sig. Jag gick upp 40kg det är fruktansvärt mycket.. Det tog åtta månader att gå upp det och det tar minst lika lång tid att gå ner det igen. Såfort jag slutat amma så ska jag ta tag i min kost, försöka föraning av med kolhydraterna inte helt men minska på det och bara äta godis på helgen. Jag ska försöka träna såmycket så möjligt när kroppen tillåter det, allt för att bli en stark och pigg mamma.
Något jag dock bestämde redan när vi fick reda på att det var just en flicka var att hon aldrig någonsin ska få höra mig klaga på min kropp. Trots att jag kanske anser att jag är tjock eller att låren är SI och så. Så ska Ophelia aldrig få höra det. Jag vill uppfostra ett barn som är tryggt i sig själv, som älskar sin kropp för den den är och som inte ser ner på andra barn för att dem är smala eller tjocka. För alla är vi perfekta, på vårt eget vis!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Familjen, Ophelia, Endometrios, Frågor och svar, Graviditeten

lever vi på 2000-talet eller vi är kvar på 1600-talet!?

Redan när jag fick behandlingen för att kunna få barn fick jag frågan ''Är du verkligen redo? Du är ju så ung'' den sköterskan fick aldrig mer ge mig sprutan. Just den kommentaren gjorde att jag och Björn valde att aldrig dela med oss utav den resan, vi vågade helt enkelt inte. Vi var alldeles för sårbara i att aldrig veta. Vi visste inte om vi någonsin skulle kunna få bli föräldrar och där var redan dom som påpekade att vi skulle tänka om.
När jag ringde till mödravården i byn där jag jobbade så fick jag höra i luren ''Men hur har ni fått hjälp? Och vad är det för läkare som hjälpt er i så ung ålder?''
Varför ska ett föräldraskap baseras på ens ålder? Varför skulle min önskan om barn vara mindre värd är en kvinna i trettioårsålder? Jag tycker det är helt fel. Nej, visst har inte vi försökt få barn i flera år, men jag har en, EN ägglossning på ett helt år.Hur fasiken skulle det sluta om vi skulle följt reglerna ''försök på naturlig sett på minst sex ägglossningar'' en normal kvinna har en ägglossning i månaden alltså hade hon behövt föröka i sexmånaders för att sedan kunna söka hjälp. Jag hade behövt försöka i 6år. Det är en utav anledningarna till att min läkare valde att sätta in behandling alltså hjälp direkt. Vilket jag är så tacksam över! Bara tanken på att om jag haft en annan läkare så hade kanske Ophelia lerig funnits och min chans till att få bli mamma hade kanske aldrig funnits. Det får mig att vilja skrika rakt ut!
Kommentarerna fortsatte inom sjukvården under hela graviditeten. Något jag tyckte var väldigt jobbigt! Är här någon sjukvårdspersonal som läser detta så önskar jag att ni behandlar nästa ung kvinna ni får in som är gravid som vilken gravid kvinna som helst. Det är inte hennes ålder som halva besökte ska handla om, det är hennes lilla mirakel som hon bär på.

Och till alla er andra som läser detta,
jag tänkte ge er en vänskaplig påminnelse om att ni inte har något att göra med folks eventuella planer på att skaffa barn eller inte. NI HAR INTE MED DET ATT GÖRA!
Innan ni fråga ett ungt gift par som har varit tillsammans i en evighet när det kommer att bilda familj.. innan ni frågar föräldrar med ett barn när det är dags för en lillebror eller lillasyster.. innan ni frågar en singel i 30-årsåldern om/när han eller ho planerar att skaffa barn för att ni vet,klockan tickar.. och innan ni frågar en ung tjej vars mage är lite svullen.
Bara sluta. snälla sluta!!!!!
Ni vet inte vilka som kämpar mot infertilitet eller som sörjer ett missfall eller som kämpar med en sjukdom. Ni vet inte vilka som har relationsproblem eller är stressade eller som känner att tajmingen är fel. Ni vet inte vilka som precis håller på och försöker få barn eller sysko. Ni vet inte vem som har bestämt att det inte är rätt tid för barn just nu, eller kanske rent a inte vill ha barn. Ni förstår inte ur er, så kallade oskyldiga råga kanske kan skapa sorg, smärta, stress eller frustation.
Visst, för vissa människor skapar dessa frågor inga jobbiga känslor. Men jag vet personligen hur jobbigt det kan vara, eller hur jobbigt andra tjejer/kvinnor som på något sätt kämpar tycker att det är.
Så alltså: vare sig du vill bli mor- eller farförälder, eller bara är en nyfiken vän eller familjemedlem eller granne, så har du inte med det att gör. Fråga istället personen vad de är glada över just nu, eller hur deras dag var. För om personen vill att du ska veta något så personligt som deras planer kring att skaffa barn eller inte så kommer det att berätta det för dig. Om du är nyfiken, luta dig tillbaka och låt personerna göra valet kring huruvida de vill berätta eller inte.

Likes

Comments

Familjen, Ophelia

Åh jag blir galen, tiden bara springer förbi. Känns som dygnets timmar är för få just nu, jag hinner ingeting. Just nu jobbar Björn fruktansvärt mycket, vilket resulterar i att jag tar allt ansvar för Ophelia och då väljer jag bort bloggen.
Jag älskar verkligen bloggen, det är min frizon. Där jag kan ventilera mig och bara få vara jag. Så jag längtar till den dagen då det finns tid, för jag saknar det så mycket!

Ville bara titta in och säga att vi alla mår bra,just nu är det bara lite mycket. Jag kommer snart tillbaka!



Puss och kram

Likes

Comments

Graviditeten, Ophelia, Familjen

Idag för ganska så exakt fem månader sedan kämpade jag för mitt liv. Vid denna tiden (19.33) var jag rädd över att Ophelia inte var vid liv. Men inga tankar på att det faktiskt var min kropp som stängde av. Alla tankar var på henne, min prinsessa. Jag skyddade henne och som följd på det höll jag själv på att dö.
Det var vi denna tiden jag bad om ctg för Ophelia inte hade rört sig så som hon brukade, eller ja hon hade inte rört sig över huvudtaget. Jag var livrädd över hur det var med henne men barnmorskan var lugn, hon försöket först förklara för mig att allting var okej och hon mådde bra. Det var jag som mådde sämre. Tillslut sattes det ett ctg på magen och efter fem minuter slappnade jag av, hjärtljuden såg fina ut och man såg tydligt mina sammandragningar. Jag hann bara tänka för mig själv "hur löjligt är det inte att vi ligger här och tar upp en plats på en full förlossning. Vi ska ju inte födda barn förens om tidigast en månad" sen är allting svart iprincip. Eller jag minns vissa saker och med hjälp utav Björn och läkarna får jag en helhet utav vad som hände.
Jag började krampa och den känslan var fruktansvärd. Jag tror aldrig någonsin att jag kommer återhämta mig efter det. De var som att jag kvävdes hur mycket jag än fokuserade på att andas "in genom näsan ut genom munnen" så försvann jag bara mer och mer. Alla min kläder slets av och rummet fylldes med personal, vi hade hamnat mitt i ett byte utav personal. Tur i oturen om vi säger så.
Medicinen som fick mig att komma tillbaka för stunden var magneciumsylfat (igen aning om jag stavar rätt) läkaren min ängel. Hon hade det förberett i rocken och hade känt på sig att något inte var 100 procentigt. Om hon inte hade haft det på sig vet vi aldrig hur det hade slutat.
20.17 kom vårt älskade barn med urakut snitt. Med tummen i munnen och inte ett ljud sa hon förens läkarna plockade ut tummen. Då fick jag höra det vackraste skriket någonsin, hon var okej.

Först efter fem timmar fick jag träffa henne, Björn fångade det på bild och jag har nog aldrig gråtit så mycket. Av rädsla, lättnad, lycka och stolthet.

Efteråt har jag varit förbannad på mig själv som inte klarade av att skydda henne graviditeten ut. Över att jag aldrig fått uppleva allt som hör till en förlossning. När vattnet går, var det går, skulle det gått hemma, på natten, när Björn jobbade, skulle jag varit själv eller hade någon varit hos mig, vem isf? Ja tankarna har varit många och jag har gråtit över dem många gånger. För mig kändes det som att snubbla över mållinjen.
Samtidigt så kan jag fortfarande vakna mitt i natten av panik stor gråtandes för jag återupplever allt igen. Känsla att dö, det är fruktansvärt. Värre idag att slängas tillbaka och få känslan än vad det var just där och då. För då visste jag ingeting om Ophelia, idag vet jag att jag aldrig skulle klara mig utan henne.
Något jag lärt mig under resans gång är att det är okej att vara ledsen sålänge du reser dig upp igen och skrattar. Det är okej att känna sig besviken, men var samtidigt tacksam över vad som hände. Inget kunde gå bättre utifrån våra förutsättningar.

Tack älskade Björn för all hjälp för allt stöd för nätterna du tillbringade sovande i en fåtölj vid min sida. För att du aldrig lämnade mig ensam och för att du var den starka.
Tack mamma! För all hjälp och för allt stöd du gav till Björn för att ni två alltid höll ihop och för all peppning. För maten du kom med när vi inte ätit på ett dygn och för alla gånger du svarade mitt i natten när jag inte orkade vara stark längre.
Tack Annette och Martin för att ni räddade mitt liv, för att jag får uppleva min största dröm. Att få vara mamma!
Tack personalen på BB i Ystad för all hjälp och stöttning under vår första tid som föräldrar. Ett extra tack till barnmorskan som jobbade i Malmö innan, för alla råd du gav och för att du lyssnade. Du lyssnade och hjälpte till när det behövdes som mest, dig kommer jag alltid vara evigt tacksam!

Likes

Comments

Endometrios, Familjen, Graviditeten

"Vaknade upp av fruktansvärda smärtor klockan 03.11, försökte ta mig upp ifrån sängen men gick inte. Tårarna sprutade och jag gjorde allt för att Björn inte skulle vakna. Men lätt att sova när man har en valross hulkandes av alla tårar sidan om sig, nej. Så han vaknade, hjälpte mig upp ifrån sängen så jag kunde komma in på toaletten. Började kräkas och smärtorna tog bara i mer och mer... samtidigt som tårarna bara blev fler och fler.
"Nu är det kört dem försvinner ifrån mig, varför just jag och varför nu"
Jag blödde otroligt mycket och alla min tankar cirkulerade i huvudet så jag blev helt yr.

08.30 äntligen! Där var två hjärtan som slog, dem lever. Jag var i chock, jag hade ju ställt in mig på att jag förlorat dem. Att vi skulle börja om på nytt igen, men jag hade så fel. Jag var super lättad men samtidigt blev jag bara mer orolig. För jag blödde ju och det är aldrig bra när man är gravid.
" Fostrena mår bra Amanda men du måste lyssna på din kropp och ta det lugnt! Inga tunga lyft. Men jag måste också informera dig om att det är en riskfylld graviditet och vi vet inte om dem klarar sig"

Ett utdrag ifrån min "dagbok" som jag skrev i under graviditeten. Tänk att för ett år sedan idag var jag superlycklig och så förbaskat rädd. Jag hade fått se två små hjärtan som pickade på hur fint som helst, det var som en dröm. Vi hade verkligen alla odds emot oss, men kolla här vi klarade det. Jag, Ophelia och Björn vi grejade det!

Likes

Comments

Ophelia, Tips

Testade på att göra egen gröt till Ophelia idag och vilken succé! Hon älskade den och den är super enkel att göra, bättre kan det inte bli.

R e c e p t!
2 1/2 små äpplen
1 1/2 dl glutenfri havregryn (går säkert lika bra med vanlig)
1 tsk kanel
3-5 dl vatten

Delade äpplena i små delar, mät upp dem torra ingredienserna i en kastrull och häll sedan över vattnet och avsluta med att lägga i äppelbitarna. Koka sedan upp det med lock på, på medelvärme. Tar cirka 15 minuter eller tills äpplebitarna är mjuka. Ta sedan av gröten ifrån plattan och låt svalna, när den svalnat så mixa ihopa allting till en slätt gröt.
Jag håller upp den färdiga gröten i en "nappflaska" ifrån herobility perfekt för den är då färdig att värma direkt. Men jag fryser även in och då gör jag det i isformar. 


Jag har inte berikat gröten med paltbröd eftersom jag är glutenintolerant så har Ophelia aldrig fått gluten innan och när vi provat ge henne vanlig ersättning får hon super ont i magen. Så vill inte riskera något innan vi kollat upp det, vilket vi kommer göra när hon  är 6månader. 

Likes

Comments

Endometrios, Familjen, Ophelia

Bloggen har varit tyst nu ett par dagar och det pågrund utav min sjukdom. Det var länge sedan jag var i ett så smärtsamt skov som jag fått nu. Tur jag har världens finaste människor runt omkring mig som verkligen alltid ställer upp! Björn har fått stans hemma ifrån jobb i två dagar och idag hjälpte min mormor och morfar till. Men idag börjar jag känna mig bättre, jag har kunnat äta mat och orkat vara vaken hela dagen. Ett steg i rätt riktning!
Hoppas din helg har varit bra och att du laddat batterierna ordentligt inför den nya veckan!

Imorgon avslöjar jag ett fantastiskt sammanbet och förhoppningsvis en rabattkod till er, kan säga som så att ni med barn kommer jubla.

Mormor och morfar bjöd på mat ikväll, så skönt att slippa behöva tänka på det. Fick dessutom nyrökad makrill och bergstunga. Rena himmelriket för mig som älskar fisk.

Asså jag dör! Hur söt är inte denna prinsessa i mammans solglasögon, en riktig tuffing 😍

Nu ska jag krypa ner sidan om mina favoriter och försöka sova!



Glöm inte bort att just du är helt fantastisk, precis som du är.

Likes

Comments

Idag kommer här ingen uppdatering, jag har haft en skit natt. Varit vaken hela natten med fruktansvärda smärtor, känns som någon kört över mig med en lastbil är helt slut.
Har världens finaste sambo som stannar hemma ifrån jobb för att ta hand om mig och Ophelia. Hade aldrig klarat det utan honom!

Hoppas ni får en bättre start på eran helg!

Likes

Comments

Ophelia, Tips

Tänkte dela med mig av mina fem bästa tips inför den kommande bebisen.

• Omlottbodys, så man slipper dra dem över huvudet på den lilla bebisen. Guld värt, vi använder fortfarande nästan bara det inu. Björn hatar att dra något över huvudet på Ophelia så blir smidigast så.
• Pyjamas med antingen knappar eller dragkedja som man kan dra från båda hållen. Så man slipper ta av allt när mm ska byta blöja mitt i natten.
• Mängder av kräklappar, vi köpte dem 10pack ifrån Ikea. Tror nästan vi köpte 4paket och dem används!
• Tunna bomullsfiltar som man kan använda som snutte. Ophelia älskar sina snuttar och somnar aldrig utan dem. Vi som med dem i sängen innan hon kom just för att dem skulle lukta oss.
• Lite tjockare filtar gärna av bomull, jag personligen älskar Newbies och har fyra stycken till Ophelia.

Likes

Comments

Något man ser och hör mycket av just nu är ”men vi gör det för barnen” vadå ”vi gör det för barnen” tror ni att barnen mår bra utav att se sina föräldrar olyckliga bara för att dem ska få växa upp i ett hem med båda sina föräldrar under samma tak. Jag kan av egen erfarenhet säga som så, nej det gör inte dina barn lyckligare. Snarare tvärtom! Dem ser,hör och känner av er negativitet till varandra eller om det bara är så enkelt som att kärleken inte finns kvar. Då mår man som barn bättre av att ha två boende och två lyckliga föräldrar på heltid och kanske få in bonus vuxna som älskar en. För jag tror att ett vinnande koncept i barnuppfostran är kärlek, en familj med högt och lågt i tak. Det är vår uppgift som förälder och se till att barnet växer upp i ett hem fyllt utav kärlek oavsett hur den familjen ser ut. Det är något jag och B pratat om mycket, vi båda är uppväxta med skilldaföräldrar och haft det turbolent med våra föräldrars respektive. Men ändån har vi insett att våra föräldrar aldrig hade kunnat leva tillsammans. Jag är tacksam idag över mina föräldrars beslut, trots att åttaåriga jag hatade dem för det och tyckte det var hemskt att mina syskon fick växa upp med båda föräldrarna i samma hus. Medans jag levde i en resväska.. Så är det något vi alltid varit väldigt överens om att just om vår kärlek någonsin skulle försvinna så är det bättre att gå ifrån varandra som vänner för barnet skull och bli lyckliga på nytt på vars ett håll. Än att säga som många ”men vi gör det för barnens skull” nej ni gör det inte för barnens skull ni gör det för att ni är rädda för samhällets reaktion och för att det ska se ut som ett misslyckande. Men vet du vad jag anser att ni som våga gå ur den onda cirkeln är en ren vinnare!

Var rädda om varandra många kramar Amanda

Likes

Comments