Header

Idag kan jag andas. Normalt igen. Lättad. Balansvågen var och snuddade i botten. Fy fan på ren svenska. När man mår bra är det lätt att glömma hur ont och hur dåligt man mår när man är där nere och grottar. När man vänder och vrider sig i sängen och gråter för man kan inte fly ifrån det. Men nu är det över! 5 dagar mer eller mindre av ångest och jag känner mig utpumpad. Trött. Men otroligt lättad. Tur man har fantastiska vänner och familj som ställer upp och fixar när inte jag har orken! 


Ha en fantastisk Fredag gott folk!!



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag hade glömt hur ont det gör. När Ångesten slår till med all kraft och sliter i mig inombords. Det här skulle ju gå så himla bra. Jag är hemma från jobbet första gången sen jag började jobba. Ångesten som har hållit sina klor borta ifrån mig så länge var inte välkommen tillbaka, men han kom tillbaka oinbjuden, som alltid.


Nu ska jag ta mig igenom detta själv, utan vid behovs medicin utan avdelning. Hur dåligt jag mår och hur ont det än gör så går ju skiten ändå över! Det som gör mig rädd är hur långt tid det kommer att ta. En dag i taget, jag gör det jag måste göra.

Sjukdomen äger inte mig!

Likes

Comments

Hej allihopa!

Imorgon bitti när jag slår upp mina blå så vinkar jag ett stort fett hej då till förskräcklighetskassan! och jag hoppas vi inte behöver ha någon kontakt på väldigt, väldigt länge! Jag går i upp på 100 % från och med imorgon och ytligare en milstolpe är nådd! Fy fan va najs. Jag kommer säkert vara sket trött dom första dagarna men det får man vara, det är okej. Det känns super och jag hoppas det kommer gå bra! Det kommer det att göra. Inte mera sjukskriven! Fantastiskt! Wop Wop!

Jag känner mig stark psykiskt, även fast det händer mycket saker runtomkring så har jag kontroll. Jag brister inte. Jag går inte sönder, inombords. Visst, jag är ingen robot. Det dippar ibland, men JAG tar mig upp igen. Själv.

Man måste ta hand om sig själv innan man kan ta hand om andra. Så är det bara.


Likes

Comments

Sinnesstämningen, denna balansvåg. Vikterna måste placeras noga på vardera sida så att vågskålen inte tippar över åt något håll, skålen får inte slå i backen neråt eller dimpa upp i taket uppåt. Kan kanske tänkas lätt för någon som inte  har en balansvåg i hjärnan själv, att det är väl bara att ställa 5 kg i varje skål så är det klart sen? Nej, det fungerar tyvärr inte så med den här krångliga vågen för dom här vikterna som jag jonglerar med byter skepnad hela tiden så den här 5 kilos vikten kan helt plötsligt väga bara 2 kg så då måste jag snabbt lägga till 3 kg igen, innan den hinner dippa för långt åt något håll, men det är svårt. Jag måste hela tiden vara observant och veta när vikterna byter skepnad för vågen har inget larm som tjuter i skallen innan nån av skålarna slår i backen eller dimper upp i taket. Dumt nog.

Men jag accepterar min balansvåg och den är i mässing och svin fin! och även om den inte alltid är i balans så klarar jag av vardagen, med familj, jobb och mkt annat som jag för inte så längesen trodde jag aldrig skulle klara av igen. Som jag lätt glömmer bort. När jag vill göra tjottioelva saker samtidigt och erövra världen.



Likes

Comments

Vi lever vårat liv just NU, inte till helgen då vi är lediga, inte när vi är klara med renoveringen eller när vi har checkat av den där listan som vi ska göra färdigt för att sen ska vi vara lyckliga. Jag har tänkt på detta så många gånger förut men jag var på en fantastisk föreläsning med Jesper Caron - "Om att leda och lyfta sig själv" förra veckan och han pratade bland annat om den där "listan". Hur många tror ni blev lyckliga när dom gjort klart hela listan? Nä, precis, INGEN. Jag har själv tänkt så många ggr förut, bara jag får det där eller gör vi om där sådär osv. MEN man blir ju inte lyckligare för det, kanske just för stunden men inte i längden. Vi blir avundsjuka på andra men det kanske inte passar just vårat liv. Man vet bäst själv vad som gör en själv lycklig och som man mår bra av - inte vad andra mår bra av.

Jag har kommit långt i MIN personliga utveckling under det här halvåret och jag börjar förstå att man inte kan vänta på att leva. Så släng den där jäkla listan! Vi lever just precis NU, gör det DU också!


Likes

Comments

Hej allihopa!

Här har ni hon som är så fantastiskt bra på att uppdatera sin blogg!

Jag har slagit rekord hur länge jag mått "bra" och klarat mig utan inläggning och avdelning sen min diagnos utlöstes. 6 hela månader ! Det är stort, för MIG. Har även valt att varit nykter lika länge, och ska fortsätta med det. Har börjat jobba igen, och jag känner mig stabil och mår bättre än på länge!!

Jag har börjat acceptera att jag har min bipolaritet och jag kommer att leva med den hela mitt liv. Men med hjälp av medicin och bra val för mig själv så kommer jag överleva den, fastän jag kommer må dåligt, fler ggr om så tar jag en dag i taget, och vips så har det nu gått ett halvår!





Likes

Comments

Äntligen, äntligen, äntligen! Jag ska börja att jobba! Jag har varit sjukskriven i ca 1 1/5 år, innan det var jag sjukskriven 6 månader 2013 för depression och då hade ingen en aning om min diagnos och problematik. Men innan dess har jag aldrig varit hemma ifrån från jobbet i princip. Alltid jobbat, tagit på mig extra så fort det funnits tillfälle, så innan 2013 hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro jag JAG skulle kunnat bli såhär sjuk och svag psykiskt, att JAG skulle kunnat lida av psykisk ohälsa, vad är det för trams. Men här sitter jag med svår Bipolär sjukdom och är ÖVERLYCKLIG att jag ska få börja jobba 25%! Man får fan skratta för det låter ju ändå komiskt mitt i alltihop.

Jag längtar och tycker det ska bli jätteroligt och få ha lite mer att göra på dagarna, är så lätt hänt att man isolerar sig när man är hemma, alla andra jobbar, man kan inte åka och flänga runt hela dagarna och man blir lätt bekväm. Man behöver socialt umgänge och träffa människor, i alla fall jag! Jag saknar det. En arbetsplats är så mycket mer än att bara arbeta, det är socialt. Man får lappsjukan av att bara vara hemma hela tiden. Tur jag har hund och katt, annars vette tusan hur jag hade överlevt när sambon är på jobbet och dottern på skolan!

Jag har lyckats tagit mig ända hit ! Då klarar jag fan resten också !


Likes

Comments

Att gå ut med sin diagnos eller inte ?

Jag kan bara utgå ifrån mig själv. Jag tänkte inte så mycket, som person är jag frispråkig, rak och ganska öppen så det var ganska naturligt att vara öppen med min sjukdom och min diagnos. Däremot att jag skulle starta en blogg var inte alls planerat, kom ihåg att jag låg inne på avdelningen och en av mina bättre dagar där inne så kom jag bara på att nä, nu jävlar ska jag skriva en öppen blogg för mina nära och kära så dom kan få försöka förstå vad jag går igenom med mina ord eftersom jag inte orkade prata så mycket i telefon osv. Är som lättare att skriva, och dels för min egen skull så jag sedan skulle kunna gå tillbaka och se. Att det skulle bli så stor respons som det blev kunde jag aldrig tro och så mycket pepp och fina ord som värmde var otroligt!

Jag hoppas och tror att med hjälp av att jag just är så öppen med min diagnos kommer att hjälpa mig med att acceptera den. Det är så fruktansvärt svårt! Jag tänker på det varje dag, "Varför just jag?" "Jag kommer aldrig bli "frisk" "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" "Jag vill inte bli bitter" "Vill inte hamna på sjukhus igen" osv. Men det är ändå lite bättre nu än det har varit, jag jobbar just men det här varje vecka med hjälp av terapi och det kommer att bli bra till slut! Förresten så skulle ALLA behöva gå och prata med någon lite då och då. Skulle bara vara bra och nyttigt! Jag lovar!

I alla fall, åter till det här med öppenheten, jag har inte upplevt det som något negativt förutom mina egna hjärnspöken. Varje gång jag publicerar ett inlägg så ångrar jag mig lite granna. Jag får lite ångest. Men jag har lärt mig att hur mycket eller lite ångest man än har så går det över så då skiter jag i det!

Oavsett min diagnos eller inte så är jag ändå jag! Utan den hade jag inte varit jag! Så jag ångrar ingenting!


Likes

Comments

Det är ca 4 månader sedan jag blev utskriven från Sundsvalls sjukhus, för 3:e gången i rad på kort tid. Sen min värld rasade samman har jag hamnat på psykiatrisk avdelning 3 omgångar nästan inom ett år. Det var 2016. Vilket jävla år på ren svenska! Såhär efteråt så kan jag inte riktigt förstå eller återberätta utan att läsa det jag skrivit själv i dagböcker, här på bloggen eller läkare i min journaler.

Jag har varit hemma ca 4-5 månader mellan mina inläggningar vilket betyder att jag just NU är där igen. LÄSKIGT! Men skillnaden är att nu har jag suverän kontakt med vården, hittat rätt medicinering, och hittat mig själv mer i min sjukdom. Mitt stora mål detta år är att lära mig acceptera min diagnos. Jag har en kronisk hjärnsjukdom som aldrig kommer att försvinna och jag måste äta min medicin varje dag för att fungera, men det är inte bara det som spelar in för att jag ska fungera så bra som jag kan. Jag dricker inte alkohol längre, för det påverkar mig bara negativt (men för vilken människa är det bra?) kosten är viktig samt motion. Det är massa saker som spelar in för att jag ska må så bra som jag bara kan!

Alla människor skulle ju må bra av detta! Ingen alkohol, bra kost, motion! Självklart. Men för mig är det extra viktigt för att inte falla ner i det svarta hålet, helvetteshålet.

Alla med samma sjukdom som mig har säkert sina egna knep och tips för att hålla sjukdomen i schack men för mig så skulle detta nog vara det optimala. Men det är inget man får till över en natt. Efter jag fick min diagnos i maj-16 har jag provat diverse 10-tal mediciner gått upp massa kilon, mått dåligt, inte vetat vad jag har för sjukdom och hur den fungerar och ter sig.

Så nu 2017 har jag alla förutsättningarna att göra detta till ett bra år! Med mina verktyg, mitt driv och alla mina nära och kära som finns och ställer upp till 110%



Likes

Comments

Det här med blogg är ju en bra grej och kan vara roligt och intressant och följa, men min är ju ganska så gles om man säger så. Men jag gör det mest för att det är ganska skönt att haspla ur sig saker och få andra att förstå och kanske man kan hjälpa nån annan människa där ute i den stora världen.

I alla fall ser läget ut som så, jag är fortfarande sjukskriven, mot min vilja skulle jag väl vilja påstå, eller i alla fall som det känns. Ända sen jag blev utskriven har jag träffat en sköterska 1 gång/veckan, vi pratar, går igenom mål, delmål, osv osv, för att inte hamna på botten IGEN! Hon är guld! Jag har fått en ny läkare som också är super! Jag mår bra och har gjort det nu en längre tid och då vill jag börja jobba, såklart!! Helst 100% på en gång, igår! MEN, eftersom jag bestämde själv innan jag blev inlagd och började jobba 50% och det höll i hela 5 dagar och sen gick det åt skogen så håller nu min sköterska + läkare i tyglarna. SÅ FRUSTRERANDE! Jag förstår ju att det inte är rimligt att börja jobba heltid direkt, såklart men hålla på att börja arb. träna och dutta på tycker jag låter så himla fjompigt. Men skitsamma, jag köper ändå min sköterskas argument, hon jobbar med psykisk ohälsa och vet hur man ska göra och hon vill mitt bästa för att jag inte ska bli sjuk. Hon menar att ett till misslyckade för mig är det SISTA jag behöver. Då finns risken att jag hamnar i ett skov igen, jag har haft ett väldigt intensivt år och varken jag eller min familj behöver något mer kaos. Så det är bara att gilla läget.

FÖTSKRÄCKLIGHETSSKASSAN sk försäkringsskassan har vi ju då när man är sjukskriven i Sverige. Oh Lord, inte nog med att man ska vara sjuk och ligga inne på sjukhus stup i kvarten och hålla sig levande och kämpa för att hitta tillbaka till livsglädjen så ringer denna jävla förbannade skit, en gång ringde min handläggare när jag låg inne på avdelningen, jag sa att jag låg inne på sluten avdelning, hon vart tyst och frågade om det då inte var aktuellt att börja jobba?! Nä, sa jag , jag vet inte ens jag jag kommer hem från den här skiten!! Hon sa att jag varit sjukskriven i 1 år och att jag måste ansöka om förlängd hel sjukpenning på hemsidan blablabla. alltså!! När jag la på kom jag inte ens ihåg vad hon hade sagt. Så sen i Sep har jag bråkat med dom, dom är jävligt snabb med att dra in pengar hit och dit och skicka dessa luntor i brevlådan som man fattar hälften utav! MEN när man VILL ha ett möte med dom tillsammans med läkare och grejer då svarar dom inte eller behagar inte att ringa upp. Sen att man är allmänt otrevlig på linjen det är väl bara grädden på moset! Tänk inte på människan i andra änden som faktiskt är sjuk, som kanske redan hade ångest innan man blev tvungen att slå nummret! Som kanske gråter en flod när man lagt på för man känner sig trampad på! Nä, Fy fan! Hade jag skete ut pengar skulle jag åkt raka vägen till min handläggare gått raka vägen in på hennes kontor, presenterat mig och suttit mig och skete och torkat mig med gardinen och tackat för mig!


Tack för mig, HEJ!



Likes

Comments