Äntligen, äntligen, äntligen! Jag ska börja att jobba! Jag har varit sjukskriven i ca 1 1/5 år, innan det var jag sjukskriven 6 månader 2013 för depression och då hade ingen en aning om min diagnos och problematik. Men innan dess har jag aldrig varit hemma ifrån från jobbet i princip. Alltid jobbat, tagit på mig extra så fort det funnits tillfälle, så innan 2013 hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro jag JAG skulle kunnat bli såhär sjuk och svag psykiskt, att JAG skulle kunnat lida av psykisk ohälsa, vad är det för trams. Men här sitter jag med svår Bipolär sjukdom och är ÖVERLYCKLIG att jag ska få börja jobba 25%! Man får fan skratta för det låter ju ändå komiskt mitt i alltihop.

Jag längtar och tycker det ska bli jätteroligt och få ha lite mer att göra på dagarna, är så lätt hänt att man isolerar sig när man är hemma, alla andra jobbar, man kan inte åka och flänga runt hela dagarna och man blir lätt bekväm. Man behöver socialt umgänge och träffa människor, i alla fall jag! Jag saknar det. En arbetsplats är så mycket mer än att bara arbeta, det är socialt. Man får lappsjukan av att bara vara hemma hela tiden. Tur jag har hund och katt, annars vette tusan hur jag hade överlevt när sambon är på jobbet och dottern på skolan!

Jag har lyckats tagit mig ända hit ! Då klarar jag fan resten också !


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Att gå ut med sin diagnos eller inte ?

Jag kan bara utgå ifrån mig själv. Jag tänkte inte så mycket, som person är jag frispråkig, rak och ganska öppen så det var ganska naturligt att vara öppen med min sjukdom och min diagnos. Däremot att jag skulle starta en blogg var inte alls planerat, kom ihåg att jag låg inne på avdelningen och en av mina bättre dagar där inne så kom jag bara på att nä, nu jävlar ska jag skriva en öppen blogg för mina nära och kära så dom kan få försöka förstå vad jag går igenom med mina ord eftersom jag inte orkade prata så mycket i telefon osv. Är som lättare att skriva, och dels för min egen skull så jag sedan skulle kunna gå tillbaka och se. Att det skulle bli så stor respons som det blev kunde jag aldrig tro och så mycket pepp och fina ord som värmde var otroligt!

Jag hoppas och tror att med hjälp av att jag just är så öppen med min diagnos kommer att hjälpa mig med att acceptera den. Det är så fruktansvärt svårt! Jag tänker på det varje dag, "Varför just jag?" "Jag kommer aldrig bli "frisk" "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" "Jag vill inte bli bitter" "Vill inte hamna på sjukhus igen" osv. Men det är ändå lite bättre nu än det har varit, jag jobbar just men det här varje vecka med hjälp av terapi och det kommer att bli bra till slut! Förresten så skulle ALLA behöva gå och prata med någon lite då och då. Skulle bara vara bra och nyttigt! Jag lovar!

I alla fall, åter till det här med öppenheten, jag har inte upplevt det som något negativt förutom mina egna hjärnspöken. Varje gång jag publicerar ett inlägg så ångrar jag mig lite granna. Jag får lite ångest. Men jag har lärt mig att hur mycket eller lite ångest man än har så går det över så då skiter jag i det!

Oavsett min diagnos eller inte så är jag ändå jag! Utan den hade jag inte varit jag! Så jag ångrar ingenting!


Likes

Comments

Det är ca 4 månader sedan jag blev utskriven från Sundsvalls sjukhus, för 3:e gången i rad på kort tid. Sen min värld rasade samman har jag hamnat på psykiatrisk avdelning 3 omgångar nästan inom ett år. Det var 2016. Vilket jävla år på ren svenska! Såhär efteråt så kan jag inte riktigt förstå eller återberätta utan att läsa det jag skrivit själv i dagböcker, här på bloggen eller läkare i min journaler.

Jag har varit hemma ca 4-5 månader mellan mina inläggningar vilket betyder att jag just NU är där igen. LÄSKIGT! Men skillnaden är att nu har jag suverän kontakt med vården, hittat rätt medicinering, och hittat mig själv mer i min sjukdom. Mitt stora mål detta år är att lära mig acceptera min diagnos. Jag har en kronisk hjärnsjukdom som aldrig kommer att försvinna och jag måste äta min medicin varje dag för att fungera, men det är inte bara det som spelar in för att jag ska fungera så bra som jag kan. Jag dricker inte alkohol längre, för det påverkar mig bara negativt (men för vilken människa är det bra?) kosten är viktig samt motion. Det är massa saker som spelar in för att jag ska må så bra som jag bara kan!

Alla människor skulle ju må bra av detta! Ingen alkohol, bra kost, motion! Självklart. Men för mig är det extra viktigt för att inte falla ner i det svarta hålet, helvetteshålet.

Alla med samma sjukdom som mig har säkert sina egna knep och tips för att hålla sjukdomen i schack men för mig så skulle detta nog vara det optimala. Men det är inget man får till över en natt. Efter jag fick min diagnos i maj-16 har jag provat diverse 10-tal mediciner gått upp massa kilon, mått dåligt, inte vetat vad jag har för sjukdom och hur den fungerar och ter sig.

Så nu 2017 har jag alla förutsättningarna att göra detta till ett bra år! Med mina verktyg, mitt driv och alla mina nära och kära som finns och ställer upp till 110%



Likes

Comments

Det här med blogg är ju en bra grej och kan vara roligt och intressant och följa, men min är ju ganska så gles om man säger så. Men jag gör det mest för att det är ganska skönt att haspla ur sig saker och få andra att förstå och kanske man kan hjälpa nån annan människa där ute i den stora världen.

I alla fall ser läget ut som så, jag är fortfarande sjukskriven, mot min vilja skulle jag väl vilja påstå, eller i alla fall som det känns. Ända sen jag blev utskriven har jag träffat en sköterska 1 gång/veckan, vi pratar, går igenom mål, delmål, osv osv, för att inte hamna på botten IGEN! Hon är guld! Jag har fått en ny läkare som också är super! Jag mår bra och har gjort det nu en längre tid och då vill jag börja jobba, såklart!! Helst 100% på en gång, igår! MEN, eftersom jag bestämde själv innan jag blev inlagd och började jobba 50% och det höll i hela 5 dagar och sen gick det åt skogen så håller nu min sköterska + läkare i tyglarna. SÅ FRUSTRERANDE! Jag förstår ju att det inte är rimligt att börja jobba heltid direkt, såklart men hålla på att börja arb. träna och dutta på tycker jag låter så himla fjompigt. Men skitsamma, jag köper ändå min sköterskas argument, hon jobbar med psykisk ohälsa och vet hur man ska göra och hon vill mitt bästa för att jag inte ska bli sjuk. Hon menar att ett till misslyckade för mig är det SISTA jag behöver. Då finns risken att jag hamnar i ett skov igen, jag har haft ett väldigt intensivt år och varken jag eller min familj behöver något mer kaos. Så det är bara att gilla läget.

FÖTSKRÄCKLIGHETSSKASSAN sk försäkringsskassan har vi ju då när man är sjukskriven i Sverige. Oh Lord, inte nog med att man ska vara sjuk och ligga inne på sjukhus stup i kvarten och hålla sig levande och kämpa för att hitta tillbaka till livsglädjen så ringer denna jävla förbannade skit, en gång ringde min handläggare när jag låg inne på avdelningen, jag sa att jag låg inne på sluten avdelning, hon vart tyst och frågade om det då inte var aktuellt att börja jobba?! Nä, sa jag , jag vet inte ens jag jag kommer hem från den här skiten!! Hon sa att jag varit sjukskriven i 1 år och att jag måste ansöka om förlängd hel sjukpenning på hemsidan blablabla. alltså!! När jag la på kom jag inte ens ihåg vad hon hade sagt. Så sen i Sep har jag bråkat med dom, dom är jävligt snabb med att dra in pengar hit och dit och skicka dessa luntor i brevlådan som man fattar hälften utav! MEN när man VILL ha ett möte med dom tillsammans med läkare och grejer då svarar dom inte eller behagar inte att ringa upp. Sen att man är allmänt otrevlig på linjen det är väl bara grädden på moset! Tänk inte på människan i andra änden som faktiskt är sjuk, som kanske redan hade ångest innan man blev tvungen att slå nummret! Som kanske gråter en flod när man lagt på för man känner sig trampad på! Nä, Fy fan! Hade jag skete ut pengar skulle jag åkt raka vägen till min handläggare gått raka vägen in på hennes kontor, presenterat mig och suttit mig och skete och torkat mig med gardinen och tackat för mig!


Tack för mig, HEJ!



Likes

Comments

Bipolär sjukdom typ 2 - symtom

Det främsta symtomet på bipolär sjukdom typ 2 är återkommande depressioner. Mellan depressionerna går patienten i s.k. hypomaniska skov. Hypomani går att se som en mildare form av mani. Personen känner sig upprymd, positiv och full av energi. Inte sällan upplevs hon som driftig, kreativ och produktiv av omvärlden. Kännetecken på sjuklig hypomani är sömnlöshet och rastlöshet. Personen verkar impulsiv och nervös. Gränsen mellan hypomani och mani är inte helt lätt att fastställa. Mani är dock samma typ av tillstånd fast betydligt värre. Mani kan också övergå i ett psykotiskt tillstånd där personen kan tappa kontrollen över sig själv totalt. Då bipolär sjukdom kan ha en kreativ sida tillsammans men den melankoliska, grubblande är den inte helt ovanlig bland konstnärer. Många framstående konstnärer har förmodligen lidit av denna sjukdom. August Strindberg och Virginia Woolf är två författare som möjligtvis var bipolära

Kopierat från Bipolär-sjukdom.se


Jag läser på så mycket jag kan om den sjukdom/diagnos jag har och kom över den här idag, lite kul tyckte jag då jag alltid tyckt om att måla, sen stämmer det överhand ganska bra, men alla upplever det ju på sitt sätt. Man kan ju inte googla sin sjukdom och bara läsa och vips så vet man hur man kommer reagera eller uppleva sina depressioner, hypomanier osv. Man är ju sin egen individ men kunskap är kul har jag börjat tycka. Det mest intressanta att läsa är ändå självbiografier där andra människor berättar hur dom upplever och tar sig igenom, där man kan känna igen sig och bli berörd. Så lite tips på självbiografier om just bipolär sjukdom skulle uppskattas.


Ha en underbar Helg alla fina där ute!

Likes

Comments

2 veckor har jag varit hemma! 2 veckor utan sjukhus, låsta dörrar, utan frihet, vidrig mat, personal som väcker en, osköna fotöljer, inget privatliv, en äcklig rökkur utanför rummet, ja listan kan göras lång. Jag tänker ändå på vissa människor som jag kom inpå som fortfarande är kvar. Sänder kramar till er.

i alla fall! Jag är hemma! Jag mår fan bra! Jag mått oförskämt bra i 3 dagar nu. 3 hela dagar i rad, utan ångest eller oro och massa onödigt grubblande. Jag är tacksam. På medicin sidan känner jag att jag har hittat så rätt hittills! jag vet inte, men jag måste ha kissat ur mig massa vätska eller nånting för pluffset är borta och vikten går stadigt neråt. Inget jag lägger nån större energi på då jag inte ens äger nån våg, för den sulade jag ut förra vintern i ett utbrott. Men det känns! Jag är inte lika hungrig och tröstätandet är borta. Men som sagt, det är bara ett plus mitt i allt. Jag är mer klarsynt och inte lika dimmig i skallen, svårt att förklara men jag är mer "klar" på något sätt. Känns bra helt enkelt! Hoppas det flyter på såhär och att denna medicin är för mig.

I övrigt så börjar jag få lite rull på tillvaron, från början sov jag på dagarna, var bara hemma hela dagarna, sov alldeles för mycket och var inte ute nånting. Att duscha var en pers. Nu känns allt lite lättare, jag tar mig för saker, åker och handlar, lagar mat, går ut och går, har hälsat på några vänner, handlat. Det går framåt.

Min dotter så igår att hon tyckte det var kul att jag var glad igen, bara det får ju en att vilja kämpa ännu MER!

Det känns så jävla bra!




Likes

Comments

1 vecka har jag varit hemma idag. Såklart underbart att slippa avdelningen och sjukhus, underbart att vara med familjen. När man kommer hem så slungas man ju in i vardagen direkt, sambon jobbar och dottern går i skolan, hunden måste rastas osv, jag måste ju göra såna självklara grejer och det kan vara jobbigt men det går bra.

När jag blir inlagd så har jag hamnat i depressioner oftast efter en hypomani, och då mår jag ju SUPER! Jag mår ju så himla bra, har massa projekt, kan få för mig att söka nya jobb (fast jag älskar mitt jobb), skura golvet med en liten diskborste, måste köpa massa grejer, kanske kommer på att jag ska plugga till nått, börjar tok pyssla med nått, och sådär håller det på, Tills det brakar och jag mår sämre och sämre och till slut hamnar jag i en depression och det under detta året har jag hamnat i 3 st som slutat med inläggning. Mellan dessa har jag mått bra i ca 4-5 månader mellan bara och åter fallit ned.

Första gången medicinerades jag bara för depression och då tror jag nu i efterhand att jag triggades igång av den medicinen och blev för uppåt och hamnade i mani och hamnade i botten igen. Fick min Diagnos Bipolär Typ 2 i Maj-16 Har bytt Medciner fler ggr och det tär, både psykisk och fysiskt.

Men just nu känns det ändå ok, Jag är hemma. Det svajar, men det får svaja. Jag har en kontakt, har aldrig haft en kontakt på öppen vården tidigare när jag varit hemma tex, vilket är helt sjukt såhär i efterhand! Jag har blivit utskriven med mina mediciner och fått klara mig själv! Så nu ska jag få träffa andra som har samma diagnos, hoppas att jag får lära mig hantera min sjukdom så jag inte hinner falla så jag blir så himla, himla dålig. Jag vill inte hamna där nere igen.

Den här gången blev jag som sämst. Aldrig haft sån ångest, livslusten var som borta. Läkaren på avdelningen var hemskt, kanske bäst på medicin men inte med människor. Fick mig att känna mig så liten. Nä, uscha, kommer inte ens ihåg allt, kanske lika bäst. Tur att såna ställen ändå finns när man behöver hjälp när man inte kan ta hand om sig själv. Men nu ligger det bakom mig.

Nu blickar jag framåt....

Hemma är ändå Hemma





Likes

Comments


Har haft sån ångest dom tre senaste dagarna så jag har inte vetat vart jag ska ta vägen, känns som jag ska drunkna i mitt eget huvud, har lust att kasta sönder saker. Det jobbigaste som kan hända med medicin byte är att man kan dala neråt innan det verkar och man går upp på en bra nivå och man börjar må bättre. Jag har varit med om det här förut men fy fan! Jag mår fan inte bra, inte lite bra, just nu står ju mörkret och snackar på dörren. Även fast jag VET att jag kommer att bli bättre så känns det inte så. inte just nu. Jag sover sämre vilket leder till sämre dagar också var den onda spiralen igång. Men nu ska vi inte måla fan på väggen, jag kanske kommer vara sämre ca en vecka efter insättning av den nya medicinen och det var den 3:e Okt. Det är bara att bita ihop, igen. Sitter här med gråten i halsen och inbillar mig att det är BARA att bita ihop, nu har jag börjat ljuga för mig själv också.

Jag vill bli frisk och åka hem !

Likes

Comments

Nu när 3 veckor gått sedan jag satt där inne hos sköterskan hemma i stan och sa att jag ville somna och inte vakna upp igen så vill jag faktiskt vakna upp, varje morgon (nästan), fastän jag tyvärr inte får göra det hemma ännu. i och för sig så har jag varit hemma dom två senaste helgerna på permis så, så synd om mig är det inte. Det går framåt men det går ju så in i helvskotta sakta! Dom som känner mig vet ju att jag inte är den tålmodigaste människan på denna planet. jag vill att allt ska bra bra nu, helst igår. men det är bara att bita ihop och vänta och vänta.

Direkt när jag kom in på avd satt dr ut Litium direkt, no more rännskita tänkte jag. Tack för det. Röven är ju ganska sliten efter att ha haft diarre sen dom satt in den och det är ju ex antal månader sedan! Sen har jag varit pluffsig och allmänt seg, både i kropp och knopp, så den var inget för mig såhär efteråt. Vikten ska vi ju inte tala om. Under detta turbulenta år med en drös olika mediciner, inläggningar och depressioner så har jag väl plussat mellan ca 20-25 kg, fatta! Det är ju ett en hel gris för fan! Den är inte rolig! Bara den vill ju att man vill lägga sig och grina på tolettgolvet. NU har jag fått en ny medicin som heter Topimax (Man blir ju typ glad av namnet) den ska hjälpa mig att bli mer jämn, samt inte lika hungrig och pluffsig, har även fått insatt en som heter Voxra som ska hjälpa till som ett extra skydd så jag inte faller så djup ner i mina depressioner. Sen om denna mix fungerar, det vet man inte, det får tiden utvisa. Jag hoppas min hjärna svarar på detta så jag kan få komma hem och fortsätta jobba med mig själv hemma.

Jag vill bara få må bra. Vissa dagar är skit! andra är bättre, det svänger väldigt just nu. Jag saknar min familj. Jag blir arg på mig själv. Men jag vill vara tydlig med att det är ingens fel att jag är här. absolut ingens fel att jag är sjuk! Ibland känns det som min hjärna äter upp mig inifrån, och det ser ingen utifrån.

Det är där jag är i nuläget...



Likes

Comments

ja, vad säger man ? upp som en sol och ner som en pannkaka och rätt ner i avgrunden igen. den där jävla avgrunden som jag trodde jag inte skulle behöva uppleva igen, men där hade jag fel. att man kan må så dåligt inombords, det önskar jag verkligen ingen och det går inte att förklara för någon som inte upplevt det själv, så om du som läser inte förstår så var glad.

För 3 veckor sedan hade jag tid hos en sköterska på öppen vården hemma eftersom min Litium nivå hade strulat och jag mådde bara sämre och sämre, hon stängde dörren efter mig och jag bröt ihop, hon frågade hur det var och jag sa att jag orkade inte mer, inte en minut till, inte en sekund till. Jag är trött! Jag vill somna och inte vakna nå mer. Hon kallade in en läkare och tog beslutet att ringa direkt till akut psyk i S-vall. "Går du med på att läggas in, Caroline?" -Ja, svarade, jag. Med vetskapen att om jag är frivillig så är jag "fri" därinne. men det var inte lätt att svara Ja, det är inte som när dom frågar i korvkiosken om du vill ha ketchup på korven och du svara ja, det här är ju om du ska läggas in på psyket, där vill man verkligen INTE vara. Men mår man så dåligt som jag gjorde då så får man välja om man vill ha ketchupen på korven och äta den som man tycker och godast eller så får man en möglig korv och äta upp den ändå.

hem å packa in på akut psyk, träffa läkare, vidare slussad till avdelning, inte samma avdelning som jag tidigare haft "turen" att hamna på kan jag i efterhand säga. vilken panik, ingen trevlig personal, jag ångrar mig, gråter, vill hem, får inte, får inte gå ut innan jag får träffa läkare nästa dag! Helvette! klockan är ganska sent och jag får inte veta nånting, vart inte mycket sömn den natten...



Likes

Comments