Behandling, Utmattning, Ångest

I morse var det yoga på stressmottagningen och det var en riktigt jobbig timme. Andningen vägrade komma igång och kroppen var stel och gjorde ont som bara den. Varenda övning var jobbig på ett eller annat sätt. Efter passet var det dags för samtal med psykologen.

Jag tycker verkligen om vår psykolog jättemycket och önskar att jag fick fortsätta ha henne, men det här var sista samtalet. Har ändå fått fler än de andra. Hon fick det i alla fall att kännas lite lättare. Som vanligt så dröjde det inte länge innan jag började gråta. Det verkar vara mer regel än undantag numera. Jag undrar hur jag egentligen gjorde förr, när jag höll mig och aldrig visade mina tårar...Nu verkar jag inte kapabel till det mer! Och även fast det kan vara rätt jobbigt så är jag faktiskt glad att jag kan gråta framför andra nu, för det känns så mycket lättare sen.

En sak som gjorde att det kändes lite lättare i själen efter samtalet idag var att E påpekade att jag faktiskt utmanat mig själv mycket i livet. Från att ha varit en extremt blyg liten flicka som inte vågade ta kontakt så har jag utbildat mig (många år), blivit lärare och, som hon sa, gör så mycket för andra. Det kändes jätteskönt att få höra, att få lite beröm och bekräftelse från en psykolog! En tidigare psykolog (också en E) sa liksom aldrig såna här saker. Hon påpekade mer att jag inte tog åt mig av behandlingen. Även psykologen jag hade på Hälsopoolen berömde mig ofta för olika framsteg i livet. Det får en att växa en liten bit! E menade i alla fall att jag nu behöver försöka utmana mig med att försöka ta kontakt med åtminstone någon vän när jag inte mår bra. När jag är ledsen och behöver prata. För det är något jag inte vågar. Jag är inte den lilla blyga flickan längre, jag vågar ta kontakt med folk, men jag vågar inte ta kontakt när jag inte mår bra. Jag vågar inte be om att få prata...Så det är alltså nästa utmaning.

Det andra som gjorde att jag kände mig lite lättare när jag gick därifrån är att E faktiskt tänkt lite på vart jag skulle kunna fortsätta få hjälp efter att programmet på stressmottagningen är slut. Det behövs dock remiss och det kan inte de ge mig, men de kan föreslå min läkare på vårdcentralen det. På onsdag ska jag träffa läkaren och då ska vi prata om det. Om hon tycker som E, så kommer E att skicka ett förslag till vårdcentralen. Jag hoppas det går vägen...!

Och en tredje sak. Läkaren hade bett E att hälsa att jag kan höra av mig till henne om jag inte orkar vänta tills vi ses och så skriver hon ett sjukintyg på 75%. Nu är det ju inte många dagar kvar till onsdag och även fast jag verkligen inte mår bra, så kan jag nog inte tänka mig att gå ner till bara 25% arbetstid, men det kändes väldigt skönt att hon brydde sig!

Ja, det var många bra saker med samtalet idag. Det enda dåliga var att det var sista...Är så tacksam att jag fick just den här psykologen!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Behandling, Tankar, Utmattning, Ångest

Det går verkligen inte så bra för mig på sistone och det är därför jag inte har skrivit. Jag vet liksom inte ens vad jag ska skriva. Allt känns bara fel hela tiden. Hela tillvaron. Hela jag. Förutom den vanliga ångesten så är det någon sorts ny känsla som jag inte ens kan sätta ord på än. Vet inte hur jag ska beskriva den ens för mig själv.

Och så är jag rädd för en massa saker. Jag är rädd för att en medicin jag fått ger mig otäcka biverkningar. Vet inte om det är pga den, men om det är så så är det läskigt. Har massa klåda och när jag kliar mig får jag otäcka blåmärken. Det står i bipacksedeln att man kan få brist på trombocyter och därmed blåmärken. Hudpåverkan (dvs klåda) kan man också få och det kan vara tecken på allvarlig allergisk reaktion. Hoppas på att risken inte är så stor eftersom det hållit på ett tag nu, men kan inte låta bli att oroa mig. Och så en annan sak. Kanske värre. Jag är så arg!!! Visserligen har det hänt en massa saker att bli arg på, men jag tror ändå jag skulle kunna behärska mig lite mer i normala fall. Det här känns inte som jag och det gör mig rädd. Träffar inte läkaren förrän den 6 oktober...

Behandlingen på Kognitiva teamet är snart slut också och jag undrar hur jag ska klara mig själv, nu när jag plötsligt mår sämre igen. Imorgon har jag enskilt samtal med vår psykolog. Det är egentligen utöver det som ingår, men jag fick två extra eftersom allt är så jobbigt. Oerhört tacksam för det! Men sen då?

Arbetsdagen började inte bra idag. Redan när jag kom till jobbet blev jag irriterad på en massa saker. Sen blev jag varm och började känna mig svag. Och precis innan det skulle ringa in för eleverna kände jag hur både tår och fingrar liksom domnade bort. Och så yrsel på det. Kände hur paniken började komma. Normalt brukar allt kännas bättre när eleverna kommer, men det gjorde det inte idag. Det blev bara värre och jag var arg som ett bi (eller lejon, faktiskt). Inte utan orsak, visserligen, men ändå. Jag tycker absolut inte om mig själv just nu och jag är riktigt orolig för hur det här ska gå. Jag vill verkligen ingenting annat än att få må bra NU!!! Jag vill känna livsglädje! Jag vill tycka jobbet och livet är roligt! Och jag vill att min kropp ska sluta kännas så sjuk hela tiden!!

Likes

Comments

Tankar, Utmattning, Vardag, Ångest

Oh, vad jag längtar tillbaka till de här naturupplevelserna i somras! Gröna, doftande, tysta skogar! Så rogivande att bara få gå!

Idag har det varit ytterligare en sån där dag som började med riktigt rejäl ångest! Och det värsta är att jag vet inte varför!! Allt och inget...Eller så är det värsta att när jag väl hamnar där mitt i ångesten så kommer jag inte på en enda grej av allt jag borde ha lärt mig på stressrehab. Jag vet inte vad jag ska göra och ärligt talat så glömmer jag till och med att jag borde försöka göra något! Jag bara ligger där hopkrupen och undrar när det ska gå över och tänker att livet är slut. Att det aldrig kommer att gå över, att det aldrig kommer bli bra. Det blev en oxascand i dag med....

En sak som verkligen skrämmer mig är att jag mår så fysiskt dåligt igen! Nästan som det var förra hösten, innan jag blev deltidssjukskriven i oktober. Fysiskt har det ändå känts mycket bättre sen i våras, med bakslag visserligen, men ändå bättre. Nu känner jag mig sjuk igen. Svag i kroppen, varm och har så mycket yrsel att jag idag kände mig snudd på sjösjuk (på torra land). Jag jobbar 50% och har inte ens jobbat en hel månad än. Det skrämmer mig på riktigt! Kommer jag aldrig bli bra igen?! Jag var borta större delen av dan idag och när jag kom hem igen var det första jag såg en lärarhandledning, som låg på mitt datorbord. Med en gång fick jag ett rejält ångestpåslag! Och det skrämde mig också. Har jag blivit rädd för att jobba? (Fast jag tycker så mycket om mitt jobb....) Kommer jag aldrig orka jobba som vanligt igen? Vad är det som händer med mig egentligen?! Så många frågor och så mycket rädsla...

Och imorgon är det måndag och en ny vecka börjar...Jag måste hitta orken!

Likes

Comments

Behandling, Utmattning, Ångest

Känner mig så inaktiv här just nu och saknar att orka skriva, läsa och kommentera. Det ger en känsla av gemenskap. Men just nu är det mycket runt omkring och livet känns lite som den här trappan, som går rätt ner. Försöker dock hålla mig kvar så långt upp som möjligt och inte rasa neråt, men det är inte lätt.

Idag är det ju lördag och då borde väl allt vara så mycket bättre?! Inget jobb, inget tvång att gå upp en viss tid, bara en massa ledig tid. Ändå vaknade jag med ångest. Gick upp rätt tidigt och åt frukost och tänkte sen vila lite till. Men ångesten grep tag i mig på riktigt och jag trodde jag skulle komma ut ur mitt eget skinn. Kände panikkänslor ett tag. Det enda jag tänkte på är hur jag ska orka med allt, hur jag ska klara resten av livet, liksom. Och ångesten växte! Till sist stod jag inte ut och tog en oxascand. Satte också på mig min mjuka varma fleecemorgonrock (eftersom jag frös) och la mig på soffan under en mjuk fleecefilt. Somnade och sov över en timme! Det var så skönt när ångesten äntligen släppte! Tyvärr så blev inte resten av dan så bra ändå. Var bara trött och kände mig allmänt svag och har inte haft nån större lust till nånting alls.

Rehabmötet med arbetsgivaren och stressmottagningens psykolog i torsdags gick hyfsat bra. Psykologen förklarade jättebra för dem vad utmattningssyndrom innebär, vilka som brukar få det och hur tillfrisknandet går till (inklusive bakslag). Jag tycker vi fick till en rätt bra plan för hur arbetsgivaren ska hjälpa mig att klara mitt arbete. Men jag är jätteorolig ändå, för hur det blir när behandlingen tar slut om ca en månad, för att jag inte längre har en egen samtalskontakt och för att jag återigen börjar må fysiskt sämre.

På måndag har jag en tid på vårdcentralen, men min husläkare som jag inte träffat sen någon gång innan behandlingen på stressmottagningen började. Hade jag inte haft den tiden hade jag behövt boka en ändå, för jag har råkat ut för något riktigt obehagligt och också läskigt. För nån vecka sen började jag få en massa klåda på kroppen. Det kliar och kliar och sprider sig precis överallt. På händerna har jag sår, efter att ha kliat för mycket. Men det är inte det värsta. På benen (och speciellt låren) har jag helt enorma mörka blåmärken av att ha kliat mig!!! Har inte vågat gå och träna den senaste veckan, för jag vågar inte visa mig i ett omklädningsrum. Det ser alltså helt hemskt ut! Kan väl knappast vara normalt att få såna blåmärken bara av att klia sig?! Jag hoppas att min läkare tar mig på allvar, för de senaste tre dagarna har jag blivit rädd varje gång jag sett på benen!

Likes

Comments

Behandling, Utmattning, Ångest

Det var teammöte idag och den enda jag kände var psykologen. Sjukgymnasten var en jag aldrig sett förut och läkaren den fjärde jag fått träffa på mottagningen. De är verkligen duktiga på den här mottagningen, men administrationen är rätt värdelös. Förutom att min grupp fått träffa massor med olika personer pga att folk blivit sjuka eller slutat så tror jag ingen fått träffa samma läkare mer än två gånger. Jag har haft en ny för varje gång. Och hur hjälpsamt är det med ett teammöte med folk som inte känner en ens till utseende och namn??

Men hur som helst....Av de fyra läkare jag fått träffa där så var den här den andra av det riktigt hårda slaget. Den första skällde ut mig för att jag inte ville sjukskriva mig 100%. Den här skällde väl inte ut mig direkt, men hon var väldigt hård och verkade ha som mål att försöka skrämma mig så att jag skulle fatta hur sjuk jag håller på att göra mig själv. Och sa flera gånger nåt i stil med "Ja, det är bara att köra på, det är ju du som bestämmer i ditt liv". Lite ironiskt sådär. Jag var faktiskt helt gråtfärdig! Hade så mycket ångest och hjärtklappning sen att det inte gick över på flera timmar, trots medicin! Är det verkligen meningen att det är så man ska känna sig efter ett besök på en stressmottagning?!

En sak hon sa var: "Ja, vi ses ju bara du och jag i slutet på september och då har jag några saker att berätta om din hälsa!" Jag sa att jag blev rädd när hon sa så och då fick jag svaret att det kunde vara bra!! Hon har tittat på sköldkörtelprover jag tagit under det senaste året och de har periodvis varit precis på nedre gränsen, vilket tydligen blir av stress. Hon sa att jag "håller på att förstöra min sköldkörtel". Jag förklarade att min husläkare inte alls lagt nån vikt vid dessa värden och fick då svaret: "Ja, då får du väl bara köra på då!" Eh va...? Jag sa ju att min husläkare inte sagt nåt!!!!

Och det här att jag inte vill vara helt sjukskriven verkar verkligen vara ett stort problem för de flesta läkarna jag träffat där...Borde de inte tycka det är bra att jag vill vara kvar i arbete? Och vet de vad försäkringskassan brukar tycka om långa sjukskrivningar?!

I alla fall så blev jag rädd på riktigt. Jag blev rädd för att det faktiskt är värre med mig än jag trott. Och dessutom känner jag mig missförstådd och rätt så kränkt faktiskt. Det är så obehagligt att bli bemött med ironi. Man kommer långt mycket längre med vänlighet när det gäller mig.

Imorgon är det rehabmöte med arbetsgivaren och efter det här så är jag så himla orolig för hur det kommer vara....

Likes

Comments

Behandling, Utmattning

Jag vet verkligen inte hur allt kommer bli. Igår var jag så trött när jag kom hem efter jobbet att jag bara slocknade i två timmar!! Och då hade jag bara jobbat fyra timmar! När jag vaknade insåg jag att jag skulle haft lektion fortfarande om jag jobbat 100%. Och där låg jag helt utslagen. Det skrämmer mig. Jag tyckte att just den här trötthetsbiten hade blivit lite bättre, men nu är den där igen.

Idag hade jag enskilt samtal med vår grupps psykolog. Det är så skönt att hon är tillbaka nu! Hon frågade hur jag mår och det var en riktigt svår fråga att svara på, faktiskt. Det går ju så fram och tillbaka. Och jag tror ofta att det är bättre än för ett par månader sen, ända tills det händer nåt som ställer allt på ända och det behöver ju i mitt fall inte vara några stora saker alls. Och morgnarna är rätt hemska. Jag mår fysiskt verkligen inte bra på morgonen och det känns väldigt motigt då att komma iväg till jobbet. Varje morgon är jag rädd för att bara inte orka.

Berättade i alla fall om allt det här som känns så oklart och började naturligtvis gråta...Hon tyckte att egentligen borde jag inte gå upp i tid än, när min sjukskrivning är över, att det är för tidigt för mig. Samtidigt tänkte hon att det kanske är ett stort stressmoment bara det att vara sjukskriven så mycket, pga allt på jobbet. Och imorgon har vi teammöte. Läkare, psykolog (hon) och sjukgymnast. Oroar mig nog lite för vad som kommer sägas och ja...jag vet ju liksom inte vad jag själv vill och orkar. På torsdag ska vi ha rehabmöte med min arbetsgivare. Det oroar jag mig ännu mer för. Känner mig så himla obekväm i rollen av att vara den som liksom tar plats och behöver tas hänsyn till, den som är till besvär...För det är ju verkligen så det känns.

En mastodontvecka är det ju i alla fall, med tre olika möten efter varandra. Varför kan man inte bara ta ett piller och bli frisk?!

Likes

Comments

Listor

Blev utmanad av @ViMastePrata att skriva en "söndagslista", så då försöker jag mig på det nu.

Hur mår du idag?
Inget vidare, faktiskt. Jag har haft ångestattacker till och från och bara känt det som att jag helt enkelt inte kommer klara av livet, hopplöshetskänslor, med andra ord. Och så har magen krånglat, som den gör allt för ofta numera.

Hur har du mått den här veckan?

Inget vidare heller...Det har gått upp och ner väldigt mycket. Ena stunden har tillvaron känts hanterbar, för att det i nästa stund ska kännas som att jag håller på att ge upp.

Vad var det roligaste som hände den här veckan?

En av mina elever gav mig ett superfint kort som hon gjort till avslutningen i våras, men glömt att ge mig! Det var otroligt uppmuntrande!

Vad var det tråkigaste som hände den här veckan?

Ett brev från min stressmottagning, där de återigen byter tid på behandlingarna! Det har hänt alldeles för många gånger och stör verkligen ens planering!

Vad ser du fram emot nästa vecka?

Egentligen inget särskilt. Det mesta känns ju rätt jobbigt just nu, men det känns rätt bra att jag ska få träffa vår psykolog i ett enskilt samtal i alla fall och jag ser helt enkelt fram emot att få ha tillbaka henne i gruppen, nu efter hennes långa semester.

Vad ser du inte fram emot i nästa vecka?

Föräldramöte, som innebär att jag kommer komma hem sent.

Om ditt liv var en film, vad skulle den heta?

Oj, den var svår...Men kanske "Jag tror att jag har gått vilse..."

Om du fick vara ett djur, vad skulle du vara?

Helt klart en fågel! Hur skönt som helst att få flyga och sväva över jorden!

Om du fick ha en superkraft, vad skulle du välja?

Tror faktiskt att jag skulle vilja kunna vara på två ställen samtidigt. Inte bara för att det skulle vara effektivt, utan mest för att jag ofta får sån beslutsångest om jag måste välja mellan olika saker!

Vilken blogg MÅSTE man kolla?

Tycker det är väldigt svårt att välja, så kolla istället igenom min lista över bloggar jag följer. Där finns en del riktigt bra.

Vem utmanar du att göra den här listan?

@Suzzies och @Naatly ​






Likes

Comments

Listor

Dagens rubrik låter ju inget vidare. Hat är ju inget trevligt ord precis, men nu gör jag i alla fall en sån här ny lista med saker jag ogillar. Hittade den på ​@blogglistor .

Min äckligaste mat: Ärligt sagt så är det inget jag verkligen tycker är äckligt, men det finns mat jag inte tycker så jättemycket om och några exempel är thaimat (nej, jag är inget fan av det) och Janssons frestelse.

Hatväder: När det regnar, blåser och är kallt samtidigt.

Då tappar jag humöret helt och hållet: En sak som verkligen kan få mig att så att säga "lose my mind" är när datorn tokkrånglar och vägrar göra det jag vill. Särskilt om jag dessutom har bråttom. En annan sak jag fullkomligt avskyr är när folk ljuger.

Sämsta musiken: Hårdrock. Sorry, alla hårdrocksälskare, men jag tycker inte ens att detta kan klassas som musik. I mina öron är det bara oljud.

Värsta tiden på dygnet: Helt klart när väckarklockan ringer på morgonen och särskilt när det då dessutom är mörkt.

Mitt sämsta humör: Det måste vara när jag är irriterad och precis allt stör mig. Och så avskyr jag att vara arg.

Sämsta grejen jag äger: Ett skoskåp jag köpte på impuls, bara för att jag trodde det skulle bli perfekt, och så passar det inte alls, eftersom jag inte hade mätt utrymmet det skulle stå på.

Värsta personlighetsdragen: Det är nog att jag har gräsligt dåligt tålamod, samt att jag är så perfektionistisk att jag blir störd när folk i min närhet har oordning kring sig.

Nu lyckades jag göra mig själv irriterad av alla dessa negativa punkter...

Likes

Comments

Utmattning, Ångest

Det har visst blivit några dagars uppehåll. Dagarna har verkligen gått i ett och det har varit lite för mycket av allt. Även sånt som jag egentligen tycker är roligt har lett till total utmattning, både kroppsligt och själsligt. När jag blir riktigt trött blir jag väldigt nedstämd, ledsen och när kroppen säger ifrån får jag ångest och blir också ledsen. Kroppen har sagt ifrån väldigt mycket de senaste dagarna. Jag har känt mig matt, haft ont lite överallt, haft yrsel, mått illa och magen...den ska vi inte tala om! Hade den betett sig som den gör nu för ca 10 år sen (vilket den ju gjorde periodvis då med) så hade jag nog gått ner 2-3 kg på en vecka. Det var vad jag gjorde då när magen flippade ur. Nu är den helt totalkvaddad och jag är snudd på fascinerad över att vikten inte rör sig neråt trots allt. Hur kan man inte gå ner i vikt när man knappt orkar äta och när det man äter liksom inte blir kvar så himla länge?! Kom på i morse att jag slarvat med mina probiotikakapslar, så nu ska jag försöka börja ta dem regelbundet igen och hoppas på att det hjälper. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Kan inte ha det så här!

I torsdags var det min sista gång hos min underbara terapeut K. Jag bara grät och grät. Först för allt jobbigt som hänt den senaste tiden och sen för att jag dessutom mister henne till råga på allt. Hon förstod verkligen att jag känner det som att hela världen är emot mig. Även hon tyckte att det var lite väl mycket på en gång som hänt. Men trots att vi träffats så kort tid så har hon lärt mig mycket. K är verkligen en av de klokaste och mest empatiska personer jag mött! Och hon sa till mig att om jag någon gång tänkte på henne (vilket jag verkligen kommer göra), så skulle jag tänka på några av de saker hon sagt. Önskar så himla himla mycket att jag fick fortsätta gå hos K! Vad ska jag göra nu?! Vart ska jag ta vägen med det som gör ont och som jag inte kan reda ut själv...? Fick en kram innan jag gick och sen gick jag mot hissarna och stirrade i golvet för att folk inte skulle se mina rödsprängda ögon. Hur slutar man gråta, liksom, när allt bara är så sorgligt?

Likes

Comments

Utmattning, Ångest, På jobbet

Idag var det upprop. Dagen började sådär. Mådde illa och hade yrsel på morgonen. Sen blev jag mycket piggare och körde på. Men när klockan väl blev 10.00 och alla elever samlades fick jag ett rejält ångestpåslag! Sådär så jag trodde att jag aldrig kommer klara det här. Det gick över efter en kvart ungefär, men lämnade kvar känslan av "o nej, hur ska det gå?". Och så är det hela tiden. Ena stunden tänker jag att det nog ska gå bra allting, att jag snart kommer kunna börja jobba på heltid igen. Och i nästa stund mår jag så dåligt att jag är rädd att jag aldrig kommer kunna jobba som vanligt igen. Upp och ner som en berg-och dalbana! Orkar verkligen inte ha det så mer! Varför kan det inte bara gå över?!

För två dagar sen satt jag med biträdande rektor och gjorde mitt 50%-schema. Det var en utmaning, kan jag säga. Hon fick påminna mig ett par gånger att jag faktiskt är sjukskriven och att det vore bra om jag tog hand om mig, för att skolan gärna vill att jag ska bli frisk. I första hand skulle jag tänka på hälsan. Men det är inte lätt när man har så svårt att släppa. Mitt 50%-schema kommer innebära väldigt mycket vikarierande personal för både min egen klass och klassen jag har NO i. Och det känns inte bra! Det är inte optimalt för eleverna, för de kommer få lärare som inte är behöriga i ämnena och det är inte optimalt för mig, eftersom mina ämnen blir splittrade mellan mig och vikarierna och det har ju sina nackdelar. Men jag måste ju släppa...Det går ju inte att jobba 50% och ändå ha allt.

Blir lika trött varje gång någon tycker att det är så skönt för mig att bara jobba halvtid. Nej, inte ett dugg faktiskt! Jag skulle mycket hellre vilja må bra och jobba full tid, än att må så här och jobba halvtid!

Likes

Comments