Ett slut är bara början på något nytt.

Den redan utslitna frasen "nytt år och nya möjligheter" gör sig trots allt bra här. Det är rätt tid nu. Vingarna ska sträckas ut och ta mig vidare.

Allt är redan klart. Nu ska jag stå på egna ben.

Hädanefter hittar ni mig här; www.frokenfrojd.se där jag kommer fortsätta skriva mina texter. Dagens nya "Fritidens Förfall" finns att hitta redan nu, liksom några av mina tidigare texter.

Årets första projekt, att bygga en egen hemsida, är iom denna publicering officiellt.

Så välkomna att hänga med på min nya resa när jag nu flyger vidare!

Framtiden infinner sig alltid när man tar avsked.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tick tack tick tack…

Jag är nästan alltid försenad. Och genomsvettig när jag slutligen kan låsa dörren. Det som annars tar någon minut att göra ensam tar med denna barnaskara en evigheters evighet. Bara att ta sig över tröskeln ut är en kamp. Någon tröja har blivit knölig och därför slängs jacka, tröja, mössa och slutligen även barnet sig själv på golvet. En sko har blivit för liten. Men märkligt nog passar sommarens sandaler i mindre storlek. Håret ska borstas tusen tag, varken mer eller mindre på äldsta dottern. Långsamma tag dessutom, står hon där framför spegeln medan mitt magsår växer sig större. Sonen kommer iklädd shorts och anser att solen värmer även under vinterhalvåret. Gå och byt är du snäll. Där fick jag nog mitt första gråa hårstrå. Bäst att kolla senare. Fast kanske lika bra att låta bli, vill jag verkligen hitta det?!

Varje gång vår familj ska göra oss i ordning samtidigt säger mannen alltid samma sak; ”Du får duscha först- du är ändå klar sist”. Och så blir det. Sanningen är ju bara den att när sedan han står i en varm avkopplande dusch, och inbillar sig att jag gör tusentals avancerade procedurer som kvinnor (vem?) utför, springer jag mig på nytt svettig under morgonrocken kämpandes med kläder som alltid sticks, kliar eller klämmer och sällan vill bäras utav små barn med stor vilja, minimala flätor eller tjugotre tofsar ska friseras på samma huvud och självklart nagellack- gärna elva färger på tio naglar. Lagom till att kampen avslutats stiger mannen ut ur duschen och tittar frågande på mig; Är du inte klar än?

När jag sedan äntligen får utrymme till att sminka mig blir jag avbruten minst åtta gånger. Någon vill prova, vill visa, pillar olovligt på dyra produkter eller är FÄRDIG efter toalettbesök som utan minsta genans utförts till höger om mig. Tiden rusar iväg och håret hinner jag knappast med idag heller, men vem älskar inte handdukstorrt hår och självfall åt alla möjliga håll. Jag slipper åtminstone hitta ett eventuellt grått hår…

Kläderna hoppar jag i samtidigt som jag känner hur sminket smälter och hinner tänka att nästa gång ska jag planera bättre. Ett par utbrott, mina, och ett par tårar, inte mina, senare låses dörren bakom mig. Punktligt nog i samma ögonblick som vi borde varit framme vid nästa destination- anledningen till hela familjens makeover och min pulsökning.

Eftersom vi inte ens hinner köpa med en simpel blomma från närmaste ICA hoppas jag att ett gott humör räcker. Ska bara hitta det längst vägen. Sminket torkar, någorlunda på rätt plats i facet, och håret… alltså vad fan.

Pulsen lägger sig. Något barn sjunger. Det goda humöret hittas. Vi kom iväg.

… klockan går.


Likes

Comments

Krav, ansvar, längtan, drömmar, önskningar, utmattning, glädje, stress, otillräcklighet, behov, återhämtning, plikter.

En storm av känslor som styr över mina vardagliga beslut och val. Signaler mellan uttröttade synapser som kämpar tillsammans med dess kropp för att räcka till.

En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.


Livet:

Kretsar runt barnens intresse och välbefinnande. En tonåring som fortfarande vill dela med sig av sina tankar och upplevelser. Tillit och ett öppet sinne. En son som inte är stor men inte heller liten, som ena dagen vill känna ansvar och andra dagen bli omhändertagen. Två tjejer i storlek 116 som varenda dag kämpar hårt med att frigöra sig från oss och bli självständiga. Det är ett ständigt ifrågasättande av regler och gränser. Små steg utanför ramen som rymmer värderingar och normer. Det är okej. Det är inte okej. Varför. Varför. Varför. Kläder och ting som passade fint igår är idag för små, för korta, för trånga, tråkigt, fel, nej, absolut inte. Tvära kast mellan skratt och gråt och en lugn harmonisk stund har jag inte känt av på länge.

Känslosvall mellan delad glädje över barnens framgångar och det tuffare som stöttning och uppmuntran genom barnens motgångar.

En balanserad kost gnager ständigt på samvetet. Sockerfritt, ekologiskt, perfekt planerad utifrån proteiner och kolhydrater. Vitaminrikt och färgglatt. Inget hel-, halv-, eller kvartsfabrikat. Odlat i egna lådor i kolonilotten som bytt ägare bara för att ge barnen bättre kost.

Jag jobbar heltid. Har alltid gjort. Nej förresten, det fanns en ju en tid då jag pluggade och glamoröst pendlade mellan 80-110 procent, men då fylldes resterande av dygnets få timmar med skolarbete. Med andra ord, mina barn spenderar en hel del tid i kommunens nedgångna lokaler.

Dammråttor i olika kaliber ska jagas och förgöras, badrum ska skrubbas av den klena med hjälp av MrMuscle och kläder ska rengöras efter Vanish alla regler- gnuggas på blåbärsfläck, läggas i blöt i balja eller bara rakt in i maskinen- för perfekt resultat.

Kvällar och helger fylls med skolmöten, träningar- egna och andras, matcher, barnkalas, extraknäck som taxiförare så barnen kan hinna till kompisen, leklandet eller bion i tid.

Lusten:

Den som brinner långt in. Den som sipprar ut när ingen kräver. Längtan om utveckling. Drömmar om upplevelser. Lyckan över att få utrymme att skapa. Spela musik. Måla. Rita. Det som bara är mitt. Som jag väjer att bära inom mig för en tröstande känsla av välbehag när utmaningarna blir för många, eller som jag väljer att dela med familjen och vänner. Det som får tårarna att torka, skrattet att bubbla och det som alstrar energi. Det man girigt vill ha mer av men som livet begränsar.

Livslust:

Jämvikt. Där livet och lusten båda ryms. Där man tar sig igenom utmaningar och i slutändan känner sig stärkt. Där det positiva väger tyngre än det negativa. Där leken och glädjen är större än arbetet för att nå dit. Där ansvar och frihet, glädje och sorg, utmattning och återhämtning alltid kommer kampera sida vid sida. Där jag tillåter mig att kapitulera och känna mig besegrad inför all perfektion jag inte kan leva upp till och istället väljer att se det jag gör bra. Där jag, trots samvetskval, stress och ständig känsla av otillräcklighet, släpper ner garden och försvaret mot den störste kritikern av dem alla, mig själv, och finner balansen.

Livet och Lusten. En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Framåt.

Livslust.


Likes

Comments

Jag först. Börja inte med mig. Jag vill. Jag vill inte. Jag ska. Jag ska inte. Orättvist. Rättvist. Min tur. Din tur.

Vareviga varannan.


Mitt liv är till största delen uppbyggt av innehåll som delas upp i varannan gång, varannan dag, varannan vecka, varannan jul/nyår/påsk/midsommar, varannan VAB.

Det är syskon som ska samsas, det är ett ex som ska vara nöjd med rättvis fördelning över barn som lever i dubbla hem, det är en familj som ska överleva trots flertalet starka viljor- som vanligtvis drar åt olika håll och som en fredsmäklare hade betraktat som sitt livsprojekt.

Det börjar direkt på morgonen med vems tur det är att väckas först, kläs på först, vems jäkla tur det är att borsta tänderna på först och hur var det nu, vems tur är det att sitta i mitten i Max firmabil… Sen är det ju samma visa, omvänt, vid läggning. Addera då vem som först ska duscha och i vems säng kvällssagan ska läsas.

Mina stora barn bor här varannan vecka. Måndag till måndag. År in och år ut. Förutom denna solklara uppdelning av barnens närvaro och efterlängtade gemensamma samvaro, finns en väldigt rättvis fördelning över årets storhelger som skapades samma tidpunkt som vi separerade. En kopia var. Vartannat år julafton, vartannat år juldagen, vartannat år nyårsafton, vartannat år midsommarafton. Och även påsken är finfint uppdelad.

Övriga diskussioner som ständigt hänvisas till rättvisa-varannan är, bästa hörnan i soffan, vems tur att träna bästa tiden på kvällen, vem som ska få årets långa sommarledighet (en sju veckors kombinerad semesterdagar/föräldradagar evighetslångt sommarlov- som hittills alltid tillfallit Max, men som ändå avvägs noggrant i diskussioner), vems tur att vabba, ta disken, ta hand om tvättkorgen som fylls snabbare än tvättmaskinen centrifugerar, eller troligtvis den mest känsliga av dem alla- vem som får köra barnen på matcher och cuper- vi vill båda alltid gå men småsyskon som inte vill lägga all sin fritid i en svettig idrottshall eller på blåsig fotbollsplan tvingar oss till uppdelning, varannan gång.

Flera gånger i veckan blir jag snurrig av att komma ihåg vems tur det är, vem som ska sätta stjärnan i toppen på granen detta år och vem som blandade smeten sist vi bakade. Ofta försöker jag tala om att livet inte är svart eller vitt och att rättvisa sällan skådas. Att ett tänk likt- det jämnar ut sig, var storsint, en kompromiss- är att föredra. Men ingen verkar anamma detta och jag själv försöker bibehålla husfriden och minimera de redan väldigt många konflikter som passerar dagligen, genom att memorera och hålla isär turordningen. Och egentligen, är en kompromiss att önska- en medelväg där ingen blir riktigt nöjd…

Ena gången vinner du. Andra gången förlorar du. Upp och Ner. Seger eller nederlag. Min tur. Din tur.

Vareviga varannan.


Likes

Comments

Då. Så.

Julen kom och julen gick, barnen en uppsjö klappar av tomten fick.

Hela släkten kom och bidrog till flera härliga skratt, här var det verkligen livat och glatt´.

Lax, ägg, Janssons och ostar, skinka, prinskorv och choklad- av mättnad och välbehag alla frustar.

Någon fick ett stickigt barr i foten, det händer lätt när man med en julgransfot ersatt roten.

Ett glas spilldes eller var det två kanske tre, det händer ju alltid när flertalet barn är me´.

Kvar är nu rester av juliga omslagspapper och vad som känns som hundratals kartonger, förhoppningsvis bringar dess innehåll lycka åtminstone fram till födelsedag som ska firas med tårta och ballonger.

Jag hoppas ni alla haft en härlig kväll med människor ni älskar, även om det inte var IRL så en värmande tanke man enkelt med sociala forum hälsar.

Ett töntigt rimmande inlägg det blev, kanske jag av all julmust blivit lite skev.

Hur som helst jag vill med detta er säga, jag hoppas ni fått er en God Jul- ”vår var den bästa”- citerar jag Meia.

KRAM

Likes

Comments

Rum i korridor till subventionerat pris enligt landstingets taxa. Gemensam dusch och tv-rum. Frukost, lunch och middag ingår i hyran. Välkommen till BB, föreningen för dig som studerar till förälder.

Två sängar på hjul. En barnbalja på hjul. Två skära bebisar. En blek mamma. En blek pappa. Vakuum.

Jag balanserade mitt i sängen på vita- och blårandiga lakan med ett barn på varje arm. Ännu ett tappert försök till att dubbelamma. Vinterblek mage vars skinn var tänjt som aldrig förr låg i prydliga rader på tvären och påminde mig starkt om Bidendum, mer känd som Michelingubben. Brösten som ökat i storlek och förändrat sin form de senaste månaderna hängde ut under tröjan, ömmande av mjölkproduktion och bebishunger. Över mjukisbyxornas linning tittade de praktiska trosorna fram- formgivna av minst en meter bomullstyg i hudfärgad beige nyans, sådana som sväljer både maxibindan och rumpan som numer få erkänna sig besegrad och kasat ner över baksida lår. Svetten lackade i pannan, rann längst ryggen och lämnade inbillad doft i det trånga rummet.

In stiger en läkare tillsammans med ett helt gäng studenter. Med två barn i famnen som kräset lekte med lunchen var det omöjligt för mig att täcka över den kropp jag inte längre kunde identifiera som min. Blottad satt jag där under tiden läkaren högljutt skildrade min journal och studenterna lyssnade mer eller mindre uppmärksamt. Någon gäspade. Någon tittade ogenerat. Någon ställde frågor. Någon log. Hon avslutade ronden med en kommentar som jag, först efter att samlingen lämnat, förstod. ”Lycka till nu, Superwoman”.

Sen kom jag på det. Skrynklig, ovanför brösten och genomsvettig av hormonell obalans, hade min tröja lagt sig tillrätta. En kornblå T-shirt med det gul- och röda Supermannen märket.

När de lämnat miniatyrrummet började jag gråta. Jag gjorde det mycket den första tiden. Jag grät av lycka. Jag grät av utmattning. Jag grät av glädje. Jag grät av enslighet. Jag grät av barn som växte för fort. Jag grät av min egen underdimensionerade garderob- rättare sagt, själva innehållet i den. Jag grät ensam, i sällskap, ute, inne. För alla som frågade hur jag mådde- för alla som inte frågade hur jag mådde. Livet handlade om att få två bebisar att somna samtidigt, vakna samtidigt, äta samtidigt. Kräks och läckande blöjor. Storsyskon som behövde tid, engagemang och bekräftelse. Praktiska lösningar om hur man bäst tröstade två barn som grät samtidigt. Hur man snabbast klädde på två barn som inte ville vänta på någon annan. Hur man matade dubbelt, nattade dubbelt, bar dubbelt.

Aldrig förr hade jag behövt leta efter lekplatser som tvunget behövde vara inhägnade. De var två. Jag var en. Alltid sprang de åt olika håll. Matematik och procentuell problemlösning användes flitigt för att kvickt räkna ut vilket barn som sprang mot flest faror- det fick man hämta först. Jag kunde glömma ”Babyrytmik” som hölls i en kyrka inredd i klassisk nygotisk stil från sent 1800-tal. Stentrappor, ojämnt stengolv, lockade och pockade på nyfikna barn. De var två. Jag var en. Omöjligt att skydda ömtåliga barn om båda föll samtidigt. Även långdragna cafébesök uteblev, oftast saknades barnstolar och tvillingvagnen var sällan ett uppskattat inslag bland inventarierna.

Någonstans längst vägen förändrades spiralen. Jag slutade gråta. Jag blev trygg. Jag räckte till. Även till fyra barn. Jag mer än överlevde dagen. Jag började leva igen.Jag gav mig själv tid till att återhämta min kropp som varit till låns och nu behövde samma omtanke som de barn den burit och skyddat. Styrkan infann sig. Hållningen blev åter rak och med den orkade jag även hålla huvudet högt. Jag hade tagit tillbaka kontrollen över min vardag. Rutiner skapades med plats åt alla och stabilitet infann sig. Lugn. Säker. Harmonisk.

Mamma till fyra. Stark och stolt. En riktig Superwoman- precis som Du.


Likes

Comments

När du både somnar och vaknar med huvudvärk, när magkatarren besvärar efter varje munsbit till måltid och när halsbrännan kommer smygande varje gång kroppen placeras horisontellt- då vet du att det är december och att julen närmar sig. I alla fall gäller ovanstående för mig. Att hitta julefrid utan att bli en jävlig Fröjd längst vägen.

Första advent- Stakar och stjärnor ska upp i våra fönster och jag blir påmind om att det var alltför längesen jag dammade. Och tvättade våra fönster. Och att jag glömt att handla nya glödlampor till hälften av stjärnorna vars mjuka sken just nu lyser med sin frånvaro (fyndigt va ;) ). Dessutom ett evigt köande på posten för att hämta ut de 100-tals fynd jag gjorde på Black Friday och som barnen förhoppningsvis gläds av om några veckor.

Andra advent- Pepparkakshus ska byggas med egengjorda byggdelar, väldoftande blommor ska planteras och pyntas med diverse minimala lullull som stjäler uppmärksamheten från självaste blomman. Saftigaste lussebullarna ska bakas med tre olika fyllningar för att alla gillar olika. Det ska swichas och swochas till lärare hit och tränare dit, avslutningspresenter ska inhandlas och slås in i krispigt cellofan. Luciakronor ska kontrolleras, Lucialinnen tvättas och strykas och självaste Luciauppträdet ska beskådas i morgondis och eftermiddagsmörker- däremellan klämma in åtta timmars arbete komprimerat till fem timmar, utan lunch. Nejlikor ska tryckas ner i apelsiner i förutbestämt mönster tills fingerblommorna blöder och årets inbjudan till självaste julaftonen går ut. Dags att börja fundera på frågorna till obligatoriska julquizen…

Tredje advent- Tomtarna ska packs upp ur sin dvala och ställas på sin sedvanliga plats, som jag redan nu vet kommer justeras flertalet gånger av klåfingriga och leksugna barn. För varje år blir det färre tomtar att packa ner då figuren mister ett ben, sin luva eller beklagligt nog splittras i flera röd- och vita delar under ovarsam lek. Detta är julbordens vecka och magkatarren svider som aldrig förr, det är mat på längden och bredden med kollegor och familj, middagar med vänner man träffar rent för sällan och vardagligt skåpsätande direkt från chokladaskarna. Granen ska huggas, sökandes efter perfekt höjd och bredd och doft springer man runt likt en girig ekorre som letar permanent bostad. Barrträdet släpas hem, bärs upp och trycks in i en hörna för att inte ta upp för mycket utrymme dessa nitton dagarna. Självklart kläs stickigheten i diverse gnistrande kulor och barnens udda skapelser från förskolan och med det liknar den snart vårt teckningstapetserade kylskåp mer än en gran. Det ska handlas julmat som ska mätta hela släkten, slås in julklappar där de första på pricken liknar Ernst inslagning och de sista knappt har heltäckande papper runt, och nu inser jag- jag har missat att arrangera, fotografera, beställa framkallning och sända ut våra julkort.

Fjärde advent- Julen är här. Allt är klart. Klapparna under granen, maten framdukad, familjen är här. Barnen skrattar och tittar längtansfullt på stora paket, gottebord och ut genom fönstret- när ska tomten behaga komma? Julmusiken spelas, någon nynnar tveksamt med. Någon spiller. Någon tappar. Någon berättar en rolig anekdot. Vi trängs runt bordet, skickar mat till höger och vänster. Det doftar jul, det smakar jul, det är jul. Äntligen är dagen här som man genom hela december förberett. Och precis som alla tidigare år infinner sig lyckan och lugnet. Glädjen.

Inte längre Julefrid och Jävlig Fröjd, utan Fridefullt och Fröjdefullt.


Likes

Comments

Äntligen helgmorgon.


Doften av nygräddade bullar fyller vårt hem. Grönsakerna perfekt uppskurna. Osten, kalkonen, smöret, marmeladerna. Yoghurt och flingor. Allt står framme. Ljusen tända.

Efter att ha kallat på barnen sju gånger har hälften dykt upp. Lagom missnöjda över att tvingats överge soffan och uttjatad Barnkanal sitter de där med surmulen min.

Efter ytterligare två ”frukost” i högre tonskala hittar sonen sin plats och slutligen kommer den tröttaste av dem alla, tonåringen. Knappast pigg, inte särskilt glad.

Snabbt förstår jag att det saknas en, för morgonen, favoritbulle. Det fanns bara tre och självklart önskar alla fyra barnen äta just den varianten idag. Ingen av de övriga fem sorterna frestar. Nu finns där inget att äta, enligt ett barn. Någon fick smör under sitt pålägg och det var en katastrof utan dess like. Den eftertraktade bullen slängs tvärsöver bordet av rödgråtet barn. Ett barn klagar över ostskivan, för liten, för stor, för små hål, för stora hål, för gul, den är ful… och går inte längre att äta. Tack och lov tuggar åtminstone ett barn på, utan att opponera sig över gurkans ojämna skivor, yoghurten som smakar jordgubbe och inte hallon, att det är fågelfrö i bullarna eller hur någon just tog det glas någon annan planerat dricka ur senare.

Efter trettioåtta minuter är det över. Barnen har hittat tillbaka till sina tidigare aktiviteter och kvar ligger spåren efter meningsskiljaktigheter, klassisk syskonkärlek och föräldrarnas försök till mysig morgonstund.

Bullarna ligger i högar av smulor. Osten ligger svettig med antydan till skidbacke. Marmeladburkarna är klibbigare än smält sockervadd. Mjölkringar efter utspilld och inte ordentligt upptorkad dryck. Grönsakerna får Bosse, familjens kanin, tugga vidare på. Familjens, för tillfället, nöjdaste medlem.

Äntligen helgmorgon.


Likes

Comments

Ole, dole, doff. Kinke, lane, koff.
Koffe, lane, binke, bane. Ole, dole, doff!


Denna grådystra torsdag är jag iklädd en hoodie med ett gigantiskt Musse Pigg-tryck mitt över hela framsidan.

Inte helt oväntat frambringar detta minnen från min uppväxt, och med det tankar kring upplevelsen av att växa upp på 80-talet...

Kostcirkeln för flertalet barn bestod av mackor med Nutella, eller varför inte smör toppat med strösocker som fullgott pålägg… Ibland hade man tur och hittade chokladplattor, i samma storlek som en klassisk formfranska, som man slängde på. Till det ett stort glas O´boy.

Vuxna bantade genom att äta ett ägg, en grapefrukt och sköljde ner måltiden med en kopp kaffe, alternativt en mumsig Helsingörpilla, istället för att träna sig stark på gymmet.

Ingenting hette Light, Sockerfritt eller Sötningsmedel. Det var endast diabetiker som nyttjade Suketter, övriga körde stenhårt på bitsocker.

Vuxna hade blivit upplysta om riskerna med rökning, och hade därför övergått från att röka överallt till att hålla sig under köksfläkten, för då var det inte längre skadligt för andra. Som om röken inte spreds vidare utan magiskt transformerades till barnvänligt syre.

Cykelhjälm fanns självklart, användes flitigt till stödhjulen togs av. Då var man en fullfjädrad cyklist som inte längre var i behov av skyddande medel.

Funktionen av dagens mobiltelefoni fanns- men i form av småmynt som senare uppgraderades till glamourösa telefonkort som fungerade i alla, inte så väldoftande och oftast lite brännskadade, telefonhytter. Härifrån fungerade det även fint att ringa gratisnummer till diverse osmakliga linjer. Har jag fått berättat.

Det fanns inte skoluniform, ändå var alla tvungna att klä sig i likadana kläder- annars var man fel och fick genast det berättat för sig. Alla hade Disneyfigurer, gärna i stickat, och senare var det Lee jeansen eller varför inte moonboots i olika neonfärger. Under denna tid fanns, enligt skolan, ingen mobbning, krav på nolltolerans eller behov av kränkningsutredningar. Ändå fanns sorgligt nog utanförskap och trakasseri.

Vi har alla tuggat minst hundra Jenka och vet att Twix egentligen heter Raider. Har spelat in åtminstone tio ”mixed tape” genom att trycka record när favoritlåten äntligen spelades på radion.

Hemtelefonen, vilken alla hade, skulle i tonårsrummet vara i form av en hamburgare, banan, pussmun eller liknande- allt i plast och färgglatt. Tapeten skulle även den vara färgglad och hade man riktig tur fick man upp en mönstrad bård.

Barnprogram visades på lördagar, då var det Skurt som intog rutan, denna gröna groda som aldrig var tyst och alltid avbröt. Övriga kvällar bjöd långsamma och inte särskilt smarta Björne på show under knappa 30 minuter. En gång om året släpptes en Disneyfilm som där någon alltid dog, eller skadades, kärlek övervann allt i form av "happily ever after" och en vacker sång spelades vid upprepade tillfällen till nästa års film släpptes.

Som vuxna har vi, genom forskarna, fått veta att 80-talisterna ”är intresserade av att tjäna pengar, men bara om det hjälper oss att realisera våra drömmar. Vi är intresserade av saker, men bara de prylar som verkligen betyder något för oss. Vi är individualister och vill förverkliga oss själva, men sätter också stort värde på gemenskap, vänner och familj. Vi går inte i ledband, men vi är medvetna om att ett bra samhälle måste byggas tillsammans. Och vi är ganska säkra på att om det ska det bli något så kommer vi att få göra det själva”.

Själv kan jag nog hålla med om ovanstående, men även addera sockerberoende. Lyckligtvis är vi som vuxna mer medvetna än våra föräldrar om hälsofarorna med rökning och av de som ändå väljer tobak står få kvar under fläkten inomhus. Vi vet att träning är bättre än minskat matintag och att cykelhjälm inte har en åldersgräns. Skolorna försöker äntligen handskas med kamratförtryck och ingen behöver längre klä sig efter busshållplatsernas reklam. Tack och lov finns det idag fler barnfilmer att välja mellan, dessutom med härlig ironi som endast vi vuxna kan glädjas åt utan att barnen far illa. Och ärligt, en relation kräver mer än en kärlekens kyss- den kräver work ever after. 

Så visst var inte allt bättre förr.

Tillägnat mina barndomsvänner som kommit så långt i det egna vuxna livet.

Stolthet. Kärlek.

I vått och torrt.


Likes

Comments


I morgon fyller jag år. Ett år äldre. Ett år rikare.

Trettiofyra år. Många steg kvar att gå innan jag lägger mig ner och sluter ögonen för alltid.


Att planera för mycket i livet, att redan som ung strukturera sin framtid, var inte särskilt varaktigt. För mig.

Hade jag valt att gå den väg jag lagt ut för mig själv hade jag bosatt mig i staden jag växte upp i, jag hade inte haft några barn- däremot en labrador (Smulan skulle hennes namn vara) och en häst. Jag skulle leva för mig själv, aldrig släppa in någon utom när det passade mig. Mina villkor. Endast.

Istället för denna asfalterade motorväg valde jag en snårig skogsstig med flertalet utmaningar längst vägen. Det blev inte staden jag växte upp i- än, det blev barn, inte bara ett utan fyra har jag gett liv åt. En hund kan jag sakna, likaså hästen. Det blev m.a.o. inte alls som en yngre jag planerat.

Många gånger får jag känslan av att befinna mig vid ett vägskäl. En del av oss upplever detta oftare än andra. Man ifrågasätter vägen man vandrar på. Är detta rätt för mig? Är det här jag ska gå? Vad finns mer där ute?

För mig är det något positivt. Att betrakta sitt liv som en resa, där syftet med hela resan är att uppleva. Att inte stagnera och följa strömmen. Att istället för att bara spankulera fram- aktivt vandra just din väg. Som du väljer. Och väljer om.

Jag vet att jag i morgon kommer att få ett par vandringskängor, från någon som börjat förstå mig. En symbol för att jag ska fortsätta traska. Välja vägar jag aldrig tidigare gått på. Berika och förverkliga. Ensam. Tillsammans. Framåt.

Jag vågar vägra välja väg- jag vill gå på alla, jag vill skapa nya, lätta, svåra, uppåt, neråt, medvind, motvind.

Alla.


Likes

Comments