Besvikelse, misslyckande, sorg, rädsla, svek, ånger, bråk, meningsskiljaktigheter, smutskastning, beskyllningar.

Vi var överens om att en separation var en god idé. Vi var överens om att vi skulle se till barnens bästa. Vi var överens om att vi skulle hjälpas åt. Vi var överens om att vi skulle hantera det lugnt, sakligt och som vänner.

Jag var då 23 år och tillsammans hade vi två barn. Det är snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss, trots att det var vad vi båda ville.

Att en människa kan rymma så många känslor. På en och samma gång. Och ändå hålla ihop. Lättnad över att beslutet var taget, rädslan över ett nytt oskrivet kapitel, skuldkänslor gentemot barnen som tvingas flytta mellan deras första och största kärlekar och ständigt tvingas hantera saknad, besvikelsen över en sönderslagen familj, svartsjukan av att inte längre vara någons finaste, hjärtesorg över de minnen som fortfarande värmde. Parallellt som en spänning och styrka växte, att känna jag kan, jag klarar, jag orkar. Jag kan fortfarande skratta, jag klarar allt jag måste, jag orkar för barnen behöver mig.

Många år har passerat. Många år är kvar.

Denna man, som jag för länge sedan separerade ifrån, kom förbi igår. För att lämna av munkar- till mig och till barnen. Sockrade, chokladdragerade, fyllda med gott och ljuvligt väldoftande. Och det slog mig, där jag stod och åt min äppelmunk- vi är i mål.

Någonstans på vägen hittade vi balansen. Vi jobbar med varandra och inte mot varandra. Vi ser till barnens bästa. Vi hjälps åt. Vi hanterar uppkomna svårigheter lugnt, sakligt och som vänner.

Jag är idag 34 år och tillsammans har vi två barn. Vi separerade för snart elva år sedan. Och det gick inte alls som vi tänkt oss- men resultatet blev ändå precis vad vi ville.

I mål. Med smak av en simpel munk.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Bonus-, plast-, styv-, låtsas-, extra-…

Kärt barn har många namn.

För mig är det familj. Med extra allt. Med massor av kärlek.


Hans säng- 160 maximala centimeter tillägnat endast honom.

Min säng- 120 minimala centimeter som delades mellan mig och två barn som varenda natt kröp ner och tryckte sig nära. Med egen kudde, olika antal gosedjur och nappar som lämnade djupa avtryck efter flertalet timmars felplacering under min rygg, armar, nacke eller kind.

Han ensam.

Jag ensamstående.

Från den dagen min nuvarande man tilläts sova över av mina barn, då för snart 10 år sedan, sov han nog knappt en blund det första året. Från att ha haft en stor säng utan att behöva dela, till att klämma ner sig i min vilken inom loppet av enstaka timmar fylldes med klibbiga fötter, fluffiga gosedjur, barn som doftade sött bubbelgum från något av de otal Bamseflaskorna på badkarskanten, barn som sov på längden, bredden, snedden.

Men han klagade inte. Han har aldrig antytt att barnen någonsin varit i vägen, tagit plats från honom, prioriterats före eller älskats mer.

NU

Igår var fars dag. Även jag läste hyllningar till egna pappor och vänners barns pappor. Vad jag vill hylla är bonusföräldrar. Alla ni som villkorslöst älskar ett eller flera barn som genom vuxnas beslut hamnat på samma stig som du. Och som helhjärtat får fortsätta vandra där. Hand i hand med tryggheten från dig och uppfylld av känslan av att vara älskad och betydelsefull för många.

Att älska sina egna barn är självklart. Att älska någon annans barn är storartat.

Vår säng- 210 vanliga centimeter som alltid har plats för alla våra nu fyra barn. Och deras kuddar. På längden, bredden, snedden.

-Finns hjärterum-Finns stjärterum-

HURRA för alla bonusföräldrar


Likes

Comments


Gymmet.

Något jag besöker några gånger i veckan. Sällan jag tycker det är kul. Jag gör det utan att tala om det särskilt mycket. Behöver inga likes på diverse sociala medier för att visa att jag ska/har varit/kommer senare/tungt/långt/länge/ja jävlar- vilket pass. (Och en bifogad liten bild på efterföljande nyttiga avokadomiddag). Inte för mig. Jag är Skuggan på gymmet. Syns inte, hörs inte, fullkomligt anonym. Och nöjd med det.

När jag är där kan jag inte undgå att fundera över, och roa mig med tanken, på detta kompani av stereotyper som samlas på ett gym.

Backslicken- som hänger i grupp för att känna sig stark, i nytvättade, strukna och väldoftande träningskläder. Pratar mer än de pumpar.

Nybörjaren- som tveksamt lyfter, tyst och försynt rör sin runt i lokalen och försöker lära, härma och efterlikna övningar som ser ut att ge resultat.

MrBiceps- oftast testosteronstinn kille som fått pump i kulan på armen och därför glömmer bort att även rumpa, lår och rippad ryggtavla är klädsamt.

StarkaMamman- kvinnan med några kilo plus som inte själv ser hur vacker hon är. Med en styrka som ingen MrBiceps ens kommer i närheten av, bara genom att prioritera sig själv, unna sig tid till att återhämta den kropp som varit till låns och nu behöver samma omtanke som de barn den burit och hållit trygg.

BelgienBlue- muskler mer än kroppen självt naturligt kan producera. Oftast iklädd urtvättade linne, mjukisshorts och brottardojjor. Självklart oknytna, annars blir väl fötterna stasade.

Bästisarna- tjejerna som gör allt ihop. Byter om, lyfter, torkar svett, dricker, joggar i matchande hastighet på löpbanden intill varandra, skrattar åt samma skämt, blir generade samtidigt, börjar, slutar, repeterar i synk. Samma Nike-skor, samma frissa.

Vardagshjälten- den som går dit, går hem. Kommer tillbaka. År ut och år in. Lyfter samma vikter. Springer samma längd i samma hastighet. Använder samma maskiner. Troget. Mäter sig inte med någon. Håller formen, konditionen och löftet till sig själv.

Sminkdockan- snygg som få, aldrig svettig, perfekt makeup och utstyrsel. Håller sig i form troligtvis genom att fladdra mycket på ögonlock tyngda av ditklistrade fransar, lyfta shaken med jordgubbssliskigt proteinpulver och genom att svankande knyta skorna 20 ggr per träningstillfälle.

Åldersnojjan- Du vet det inte själv-än, men vi andra vet.

Oavsett stereotyp eller kroppsform-gör det av rätt anledning. Gör det för dig själv. Gör det för att vara stark. Fysiskt och mentalt. Kroppen ska hålla länge. Den ska bära dig genom livet. Hjärtat ska pumpa till ditt sista andetag.

Älska dig själv.

Likes

Comments

Döm inte hunden efter håren. Välj inte bok efter dess omslag.

-Insida ut-

Jag blir illa berörd när jag betraktar det mönster som mitt Instagram-konto så tydligt formar. Inte bara mitt konto. Säkert även ditt. Om du tänker efter. Likaså bloggvärlden. Den är för mig ny- men även här premieras ytlighet. Smink, kläder, expansiva märken, nyaste nya, finaste hårförlängningen, tätaste fransförlängningen, hårdaste akrylnageln, gulaste regnkappan eller klackande klackar i decimetermått.

Jag klippte mig, la upp en bild med öknamnet Selfie och fick flertalet likes.

Jag skolade om mig, arbetade parallellt som jag pluggade, tog hand om sjukskriven man och fyra barn, skaffade mig en ny karriär, nytt jobb- ljusare framtid. Fick knappt hälften av den mängd likes jag fick på nya frissan. (Och det var dessutom bara en klippning, ingen ny färg eller ens highlights… *Ironi*)

Den inblick jag har genom mina barn som växer upp mitt i detta medieflöde av perfektion och idolisering av ytlighet är skrämmande. Kommentarer som ”Snyggaste, Jag dööör så snygg, Finaste är du, Alltså hur kan man vara så snygg… osv till snygg är lika uttjatat som tacos på fredagar, är meningsutbytet på hundratusentals spegelbilder med en blixt utlöst mitt framför ögonen, själens ingång.

Vad hände med uppmuntran av insidan? För den du är? För att vara en god vän? För din inre utveckling? Stötta någons strävan mot nya- och berömma redan uppnådda, mål?

Ska vi inte se längre än till varandras utsida? Dömas ut av kritiska ögon och missriktade pekpinnar om du inte följer rätt kostschema, har hetaste tipset på underlagskräm, fel doft på ditt torrschampo, plutar med munnen en aning för mycket/för lite/för snett/för glatt, för lite fluff på fejkpälsen på kapuschongen, flätan flätad i fiskben och inte vattenfalls…


Till mina barn envisas jag med följande uttryck. En dag kommer de förstå.

Om någon säger till dem; ”Men så söt/fin/snygg du är”.

Då måste de ge följande svar på tal; ”Jag är smart också”.


-Insida ut-

Inte utsida in. Vi är inget plagg som ska tvättas rent från vårt inte.

Vi är fantastiska som vi är.

Stråla



Likes

Comments

Träningstider, matchtider, förskoletider, skoltider, tågtider, arbetstider, familjetid, kvalitetstid, övertid, jultid, kalastider, kiosktider, tandläkartider. Kalendern är fullklottrad med tider som styr mitt liv. Dagligen. Timme in och timme ut. På minuten. Tåget lämnar perrongen 06.25. Med eller utan mig. Alarmet tjuter 05.25. Upp. NU.

Jag minns min uppväxt som tyst. Rofylld. Min bror instängd på sitt rum med hörlurarna klistrade runt huvudet. Min mamma vid köksbordet, läsandes i en bok innehållandes en historia skriven på oändligt med sidor och min pappa på kökssoffan stilla snarkande efter middagen. Själv satt jag ofta i stora fåtöljen och tittade på namnlösa fiskar som planlöst simmade runt i akvariet. Ingen stress. Inget stök. Tyst. Stilla.

Den tystnaden, stillheten och timmar med egna tankar är något som funnits och format mig och därför också blivit ett behov för mig. Utan detta försvinner en del av mig som utgör min grund.

Min tillväxt, som jag väljer att kalla livet idag- som ständigt berikas med nya lärdomar och med en strävan efter högre, längre och bättre, är allt annat än stillsam. Tyst. Och stressfri. Den är allt jag själv inte var, utan har blivit. Ett år i taget, ett barn i taget. En omvandling som jag bidragit till och vars konsekvenser jag nu tvingas hantera. Logistik. Pusslande. Delar mig på mitten för att kunna vara överallt samtidigt för att hinna se, höra, förstå, allt mina barn, familj och vänner vill dela med mig.

Ofta tappar jag bort mig själv längst vägen. Blir en maskin som springer på standby.

Min tid måste få vara viktig. Min egen tid. Bara jag. Malin. Hur jag vill. Med mina tankar. Tyst. Stillsamt. Rofyllt. För att hitta tillbaka till grunden. Mitt jag. För att orka springa. För att orka se, lyssna och ge stöd. För att orka vara Malin.

Att jag vill vara ensam är inte detsamma som att jag vill vara utan dig. Det är att jag behöver vara med mig.

-Egentid-


Likes

Comments

Visionen;

Fem dagar i en stuga mitt i skogen. Strax intill en vacker sjö. Omringad av färgsprakande lövträd och gigantisk gräsmatta för bollspel. Familjespel och brasa. Lugna timmar. Andas.

Verkligheten;

Minstingarna har räknat ner dagarna fram till idag med start för en månad sedan. Under bilresan till stugan räknade de ner minuterna. Ni vill inte veta hur lång tid resan tog.

Fyra barn och två vuxna, tillsammans med oändligt med packning, stuvas in i en mindre 7-sitsig modell. Takboxen håller på att explodera. Barn trängs mellan matvaror, gosedjur, sängkläder, gummistövlar, pumpor och metspön. Nu är vi på väg. Äntligen. Snart kan jag andas.

Halvvägs vänder vi om. Nyckeln till takboxen är kvarglömd. ”Mamma, hur lång tid är det kvar nuuuuu?” En och en halv timme efter att vi gjorde vår första start är vi nu återigen på väg! Hurra, solen skiner.

73, 68, 57, 44, sovpaus, 29, 27, 23, 19, 14, 11, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1..1..1..1… minut kvar. FRAMME!!

Bildörrarna öppnas och ut faller barn och all packning. Allt släpas in i stugan, kylen, skafferiet, hallen och sovrummen fylls. Aldrig förr har minstingarna velat bädda med sådan entusiasm som nu. Troligtvis sovsäckarna som känns extra lockande.

Tre bråk, femhundrafyrtio tårar och ett par sura miner senare är allt på plats inne i stugan, så gott det nu går med fyra barn.

Vi hänger på Halloweenmodet om att kreera våra egna pumor. Fem stycken bjässar som säkert vunnit pris för att ha varit störst och hårdast på någon marknad står vi och sliter med. Något barn kväljer över doften, något barn kastar allt innanmätet bredvid skräppåsen istället för i den, något barn tappar intresset och vill in i sovsäcken. Kvar sitter jag och min man. Det blev i alla fall fem lyktor, av varierande design.

Ytterligare tjafs mellan trötta syskon, ytterligare tårar och tillsägelser. Pannkaksmiddag. Lugnet faller. Brasan tänds.

Vetskapen;

Att det aldrig blir som man tänkt sig. Men det behöver inte betyda att det blir sämre. Vi är i stugan mitt i skogen, strax intill en vacker sjö. Träden omkring oss bär löv i underbara färger. Gräsmattan är minst sagt gigantisk och bollen kom vi ihåg att packa. Familjespelen är med och brasan är tänd. Så långt stämmer allt. Det är det senare som fallerar- lugna timmar. Vem försökte jag lura, när var mitt liv lugnt senast? Lyckligtvis andas jag oavsett, det är ju trots allt signaler och reflexer som styr och tvingar mig till att kippa efter syre. Inte min tillfälliga eufori.

Jag ser mig om, familjen är samlad. Den viktigaste visionen av dem alla!

Jag andas...



Likes

Comments

Minstingarna dyker upp mitt i ljuva sömnen för att meddela att åtminstone en är bajsnödig, kissnödig eller något annat för stunden onödigt. Jaha. Morgon igen. En känsla av olust pyr under huden. Pyjamasen sitter obehagligt, morgonskorna är bortslarvade sedan kvällen innan, golvet så galet kallt att gå på. Här är så stökigt. Var det likadant igår?

När bajsnödigabarnet är färdigt delges man detta högt och tydligt. Varför måste hela grannskapet få veta när du är färdig?

Magen kurrar. Det pyr och bubblar inombords. Har alltid tvättlappen i pyjamasskjortan kliat så? Var är mina morgonskor?

Frukosten dukas fram bestående av allt förutom just det jag föredrar. Någon spiller ut sin mjölk. Någon skriker att smöret breddes på fel sida av mackan. Eller var det att osten var hyvlad åt fel håll. Eller var det att gurkskivan var för tjock, för tunn, för grön. Jäkla tvättlapp i pyjamasen, slutar inte klia. Hur kan man slarva bort två stycken morgontofflor? Är det bara jag som vattnar blommorna här hemma?

Min man säger något. Säkert något trevligt. Såklart att du ska vara så himla sprudlande då. Jag hör inte riktigt vad han yttrar. Men han tittar på mig som om han förväntar sig ett svar. Försöker hålla irritationen i schack. Kan han bara inte se att jag inte vill prata med honom nu. Ska jag verkligen behöva förklara att tvättlappen i pyjamasskjortan kliar förbannat, mina fötter är iskalla för någon, säkert han, slarvat bort mina morgonskor och att frukosten inte faller mig i smaken. Alls. Det borde han väl förstå.

"Här är så smutsigt, grejer överallt, hur kan vi bo såhär!" – väser jag samtidigt som hornen skoningslöst växer fram.

Är det inte dags att lägga sig snart? Klockan är 09.32. Dagen har bara börjat. Monstret har nyss stigit upp.


Likes

Comments

Klockan skvallrar envist om att detta lilla barn tycker att natten tar slut 05.00. Fortfarande nattsvart ute, men det verkar inte övertyga till längre sömn. Bara att stiga upp. Lämna min varma säng, mina drömmar och min längtan om sovmorgon.

Jag minns tidiga timmar i ett illa upplyst rum, byggandes med klossar, gungandes i gungstol, läsande, sjungande, kramandes. Vi var här. Just då. Tillsammans. Vi mot den mörka världen utanför. Min ängel.

”När du blir större- då kommer du vilja sova länge. Då ska även jag göra det”- Dåtid.

Nu

Klockan skvallrar envist om att detta tonårsbarn tycker natten börjar 05.00. Det börjar snart ljusna ute men det verkar inte övertyga till långdragen morgonrutin. Bara att stänga hennes dörr. Låta henne ligga kvar i sin varma säng, hennes drömmar och hennes krav på sovmorgon.

Det blir sena timmar i ett illa upplyst rum, uppdaterandes av status, #instagrambilder, raklång över sängen, chattandes, skrattandes, musiken dånar. Du är här, just nu, i starten av ditt vuxna liv, jag står bredvid och ser dig växa. Fortfarande tillsammans. Fortfarande vi mot den mörka världen utanför. Fortfarande min ängel.

”När klockan är 10.00 – då får du stiga upp. Då vill jag inte vänta längre på dig vid frukostbordet” – Nutid.

-LOVE-


Likes

Comments

Mascara. Lipsyl.

Concealer, foundation, primer, puder, rouge, mascara, solpuder, eyeliner, kajal, lösfransar, ögonbrynspenna, ögonskugga, cremeögonskugga, läppstift, läppglans, lipbalm, lipsyl, läppenna.


Sannolikt äger jag allt ovan nämnda. Säkert är att jag inte vet vad jag ska placera det- i ansiktet.

Mina fräknar försvinner av diverse beigefärgade rinnande, krämiga, fluffiga produkter. Kvar blir ett uttryckslöst missfärgat ansikte utan tecken på liv. Jag blinkar obekvämt flörtigt när jag kladdar på mascara och min eyeliner pekar sorgligt nog alltid neråt när jag försöker göra mig till.

Jag är inte en Kardashians. Har aldrig varit. Kommer aldrig att bli.

Jag lämnar oftast hemmet osminkad, iklädd mysbyxa (det händer dock att jag glider ut i pyjamasbyxor… modell flanell- men då går gränsen vid bilen och soptunnan, någon måtta får det lov att vara), med ett hårsvall som består av noll produkter, alla dagar jag kan.

Min arbetsplats har dresscode. Mina vanor av mjukis och raggsockor är inte listade över vad som anses som representativt på kontoret. Åtta timmar av prydlig klädsel, presentabel sminkning och hår som inte skrämmer bort. Fem dagar i veckan. Fyrtiosju veckor om året. SUCK.

Kanske får börja kolla på någon populär Youtube-video med miljontals träffar med slagkraftiga namn som ”Lilla sminkskolan”, ”Livet utan mjukis”, ”Lär känna din vardagsgarderob” eller varför inte ”Fritidsklädsel 2.0”…

Till dess kommer jag fortsätta trösta mig med forna kollegans utnötta uttryck;

Inget misspryder en fuling.



Likes

Comments

Inte rosa med rött. Inte rutor med prickar. Inte för stort. Inte för litet. Inte samma kläder mer än en dag. Frost med Frost. Blixten med Blixten. Pyttesmå tofsar. Minimala klämmor. Vattenkammat. Vax. Klackskor med tyll. Lackskor med fluga. Glitterrosa. Babyblå. Sött, tufft, coolt. Rätt märke. Rätt # på Instagram.

Nu ligger min nivå på; Inte trasigt. Inte smutsigt. Inga tovor. Ingen snorelva.

Jag var nyss fyllda 20 år när jag fick min äldsta dotter. Första barnbarnet på bägge sidorna och ni kan säkert föreställa er allt rosanyanserat bomull som fyllde vår lägenhet. Det var oändligt med matchande klädset. Miniatyrmode för trendkänslig bebis.

De flesta plagg hann användas i bästa fall en hel dag, sen var det fläckigt av kräk, orangefärgad mat, bananmojs eller smutsigt från sandlådan. Under tiden munderingen låg i tvättkorgen, i väntan på uppfräschning, hann bebisen växa till nästa storlek.

Två år senare kom lillebror. Allt rosa blev blått och superhjältar. Liten fluga på kalasen och finklippt med frisering. Klänning blev jeans. Kjol blev shorts. Fjärilar och glitter blev traktorer och riddare.

Alltid välmatchade, alltid prydligt.

För fyra år sedan fick vi våra tvillingar. De vände upp och ner på allt, och befriade oss från timtal av mixande och matchande.

Okej, inte helt korrekt. Först var en lila och en rosa. Alltid samma färg på samma barn- för att omgivningen skulle lära sig vem som var vem. Tröttsamt.

När tjejerna fyllde tre år och vi ville förenkla vår Inte.Helt.Friktionsfria morgonrutin bestämde vi oss för att tjejerna själva skulle välja sina kläder kvällen innan. MixMatch blev MissMatch. All klädetikett som ekat genom sin egen uppväxt om vad som fungerar och vad som är NEJ fick vi blunda för. Byxor med kjol, prickar med rutor, hästar och katter, blått och flott, grönt och skönt, stickat med shorts, mössa och linne.

Ibland funderar vi på vad andra ska tro när de ser våra färgsprakande ungar (som dessutom har rött hår med hundratals lockar). Men bara ibland. Och då tröstar vi oss med att ungarna är fantastiska. Att utsidan inte speglar insidan. Att deras frihet föder kreativitet och utrymme till att utvecklas till individer som ser förbi ytan.

Det är bra såhär. Bara det är helt, rent och utan snor under nästippen.

Olika är bra. Alla färger är vackra. Glada barn.

Likes

Comments