View tracker

Idag (igår) fyllde Olle 32 år och vi hade middag med familjen. Vega var sååå trött så hon sprang runt med napp, vilket vi försöker få henne att inte göra så mycket när hon ändå leker och är igång. Det är kämpigt att få henne att släppa nappen och särskilt när hon är trött. Ända sedan hon föddes har det väl gått oss emot att ge henne nappen. Har dock sagt att vi ska låta henne ha den till 3-årsdagen som senast och då ta bort den.

Vi satt i vardagsrummet idag och försökte få Vega att ta bort nappen. Då säger min svägerska "Men Erika, var det inte du som fick oss att verkligheten inte ha napp på vår äldsta dotter mer än nödvändigt för att det var så farligt för tänderna?" och tjoff. Där satt kulan i bröstet. Fy vad dålig jag kände mig! Kände att det var inte läge för några bortförklaringar just då, men det var verkligen jobbigt att höra. Jag själv hade napp tills jag var 9 år gammal och har haft problem med tandraderna och det var nog det enda jag som 15-åring kunde ha nämnt till bror med fru när deras dotter föddes. Jag vill inte förklara mina föräldrahandlingar för min egen familj. Försökte släppa det men det ligger fortfarande och gnager. Ska väl tänka tillbaka lite på hur svägerskan beter sig i övrigt också och inte lägga för mycket energi i det hela.

_ _ _

Den här veckan har varit intensiv för mig; i måndags var vi på stor konsert med högt ljud och mycket folk, i tisdags på Leksands sommarland med allt vad det kan innebära, haft gäster hemma med fullt ös fram tills idag och kort om tid med att tillaga en stor middag för Olles kalas. När det blir så intensivt utan att jag kan gå undan och vila mig igenom alla intryck kommer min högkänsliga sida fram oerhört tydligt. Försökt sova bra på nätterna men får ihop 5-6 timmar bara och det känns nu när jag sitter på nattjobb. Bara att stå ut 4 timmar till, sen ska jag sova!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är väldigt förtjust i de löparskor jag har, men efter ca 4-5km börjar knäna ta lite stryk. Kan bero på att det är rätt så begränsad dämpning i skorna (8 mm om jag inte missminner mig) eller att jag är ovan... Hursomhelst så är jag sugen på att testa på att springa med mer sula, men ändå behålla känslan av barfotalöpning. Siktat in mig på ett par Saucony Kinvara men de finns ju för sjutton ingenstans att få tag på! Jag blir knäpp! Hoppas Sportamore får in dem snart, har lagt mig på bevakning där. Samtidigt känns det lite jobbigt att "backa" i utvecklingen av barfotalöpning genom att skaffa ett par skor med mer dämpning. Får lita på andra att dem är riktigt sköna och bekväma för ändamålet för framfotalöpare =) 

I övrigt så har jag gjort riktiga fynd på Sportamore på sista tiden; sportBH, byxor och linne från BLACC. Superbra och billig, rekommenderas!

Nu ska jag fortsätta jobba lite här, lugn natt trots Peace&Love i Borlänge. Hej så länge

Likes

Comments

View tracker

​Senaste och ett bland få inlägg avslöjade vår kommande resa, som vi nu kommit i mål med. Vi bor i Falun och har fasta heltidsjobb både två (som både ska läggas ner i och för sig, men det är en annan sak i sig..) och bra dagisplats till vår spralliga lilla dotter. Semestern för detta år blev hela juni och är därmed precis avklarad; skönt att veta att hela sommaren är kvar! Har på något sätt lyckats lägga mitt schema så jag har många långa perioder med ledigt, eller, äh, 4 dagar cirka i sträck. Vardagslyx att få lägga eget schema med periodplanering och även ett kriterie för att få våra dagar att gå ihop. Hoppas verkligen att periodplaneringen får stanna till nästa jobbkonstellation som skapas på min arbetsplats.

Ett enormt lugn finns inom mig, som inte funnits på längre. SÅ GLAD för att vi gjort det här, trots allt krångel. Olle känner samma sak. Vi har hittat hem. Fantastisk känsla.

Likes

Comments

​Igår ringde det från hemligt nummer, och jag anade vad det handlade om. Vågade knappt svara där jag stod utanför Olles jobb i regnet med en sur Vega i vagnen. Samtalet gällde en jobbintervju jag var på för ett par veckor sedan, som jag helt gett upp hoppet om för det gick verkligen uselt i mina ögon. Men tydligen var jag inte överens om den saken med rekryteraren; jag fick jobbet. Under samtalets gång så svarade jag bara jakande på allt Micke sa, för det lät ju bra och till slut säger han "ja men välkommen till myndigheten då" och det var väl först då allt gick upp för mig. Jag hade tackat ja, till ett jobb i en stad 14 mil härifrån. Utbildningen på 20 veckor börjar 18 januari. Panik var det första som slog mig, hur gör vi nu? Olle har en ansökan inne på sitt drömjobb i samma stad och den ansökningstiden går ut imorgon. Vi har hittat en lägenhet för kommande försäljning med sjön utanför köksfönstret; bättre blir det inte i en storstad och i lägenhet. 

Tankarna på den här sortens flytt har funnits sedan sommaren, men vi har sakta men säkert skjutit det åt sidan och börjat pyssla om vårt hus här hemma i Lindesberg i stället. Äntligen börjat trivas och Vegas dagisplats är spikad. Men det är ju det här med jobbet, det är inte kul längre, tycker inte nån av oss. Då jobbet är det man spenderar mest tid på så känns det som att det är det som får styra. 

Hur snabbt säljer man ett hus? Hur snabbt köper man en lägenhet? Hur snabbt kan man få dagisplats? Hur ska man orka med att jobba, hålla koll på en 1-åring och samtidigt rensa ur ett helt bohag? Det är många tankar och mycket som behöver planeras... Andas Erika, andas, det löser sig.



Likes

Comments

Imorse fick jag sovmorgon med en liten tjej bredvid mig från klockan sex. Lämnade av henne hos Tant Sofie för att dra mig ut på en löprunda, målet låg på en mil. Efter två km höll jag på att kissa på mig så då fick skogen sig ett besök, och efter det orkade jag ett par km till men sen var det kört. Äsch, jag promenerar istället tänkte jag. Riiiiing! Svärmor ringer och mår dåligt och jag får avbryta och agera sjukkompis. Snart hämta hem ungen och sen köra svärmor till vårdcentralen.
Många dagar blir sällan som man tänkt sig... Men det är väl det som är det roliga med livet!

Likes

Comments

​Den här ungen vi har här hemma, har aldrig varit särskilt lätt med maten. Nu är det det standard att hon äter några tuggor, sedan börjar hon plocka ut maten ur munnen. Enerverande. En detalj hör ju till att burkmat, dvs det enda hon äter, inte är helt gratis. Nu har jag dock hittat ett recept som hon tycker om; en grönsakssås som jag blandar med kycklingfilé och lite jasminris.

För 3 nästan fulla barnmatsburkar använder jag följande:

1 normalstor morot

5-6 cm zucchini, med skal

1 msk Ajvar Relish

1 vitlöksklyfta

½ dl grädde (40%)

färsk timjan

1 tsk tomatpuré

svartpeppar

+ ½ dl ris (mätt okokt) och 1 lite kycklingfilé

Skär alla grönsaker i småbitar och koka upp i grädden, se till att det inte bränns. Låt det sjuda tills allt är mjukt och mixa sedan ihop, men inte så det blir puré utan lite bitar ska vara kvar. Koka riset och hacka sedan i småbitar (Vega avskyr fullstora riskorn!). Koka kycklingfilén och hacka. Blanda ihop allting och häll upp i burkar.

Tidigare när jag gjorde barnmat använde jag stavmixern, men då jag tycker att det är svårt att få alla bitar i samma storlek gav jag snart upp. Istället använder jag våran "världens-bästa-burk" från Tupperware (http://www.tupperware.se/produkter/11/ExtraChef). Blir perfekt storlek på alla bitar och lagom krämigt!




Likes

Comments

Förmiddag med barnsång var det mysigaste på länge! Alla barn kröp runt och kommunicerade på sitt egna lilla vis. Vega somnade dock sittande på hemvägen och sov långt förbi lunchen.
  • 16 readers

Likes

Comments