View tracker

Vet ni vad?
Det var inte så farligt.
Det som alltid varit min största skräck, att behöva öppna upp mig, var inte så farligt som jag föreställt mig.
Att sakta men säkert försöka riva den där muren jag byggt på i så många år, kändes inte så hemskt.
Nog kände jag mig naken även fast jag satt fullt påklädd.
Det var en lustig känsla.
Men när jag klev utanför dörrarna så kunde jag inte sluta le. Jag skrattade, på riktigt.
"JAG GJORDE DET!" blev det första jag skrev till min mamma. Jag var stolt över mig själv som tog mig i kragen och gick dit.
Att gå till en psykolog har en så negativt klang.
Varför?
Varför tycker man att det är något negativt, varför skäms man över att man varit stark för länge och nu behöver hjälp tillbaka?
Jag tänker inte skämmas.
Jag mår dåligt men det är faktiskt okej att inte vara okej.
Det kommer bli tufft, jobbigt och kommer kräva många tårar innan jag är färdig.
Men det kommer vara värt det för alla förtjänar att må bra och jag är så jävla redo att få må fantastiskt.
Kanske inte idag eller imorgon.
Kanske inte om en vecka eller om ett år.
Men jag kommer må bättre för varje dag och en dag kommer jag kunna säga att jag mår fantastiskt.
Och det kommer vara äkta.
Det kommer vara på riktigt.
Jag kommer inte behöva låtsas.
Inte behöva tvinga fram falska leenden.

Jag kommer må fantastiskt.
En dag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 74 readers

Likes

Comments

View tracker

"Det är väl bara gå ut "
"Men gör någonting då?"
"Varför sitter du bara där?"
"Du är så himla tråkig"

Ja, listan kan göras lång med spydiga kommentarer och pikar om saker som egentligen borde vara en självklarhet för en vanlig människa.
Saker som för dig kanske sker som en vardaglig rutin.
Men jag är skräckslagen.
Min puls som stiger vid bara tanken, får min kropp att rasa.
Mitt huvud går igenom alla tänkbara skräckscenarion som skulle kunna ske om jag skulle sätta min fot utanför ytterdörren.
Människor förstör vackra saker och jag kan rak i ryggen säga att jag en gång var en vacker människa.
Och med den meningen vill jag understryka ordet var.
Människor har brutit ner både kropp och själ och idag har jag sett till att jag står ensam emot världen.
Men ska man verkligen behöva känna att det är bättre att stå ensam? Att det är bättre att skuffa undan folk som försöker komma än nära innan de hinner såra en?
För det är de enda jag förväntar mig av människor idag, är att dom ska såra och plocka en liten bit av hjärtat som redan innan var trasigt.

Jag lever efter att det är bättre att lämna än att bli lämnad. Och därför står jag ensam.
Jag ångrar ibland de band jag kapat för idag kan jag se att några av dom jag knuffat undan aldrig skulle ha lämnat mig.

Men därför står jag där jag står idag.
Fruktansvärt rädd och skräckslagen för att gå utanför huset. Instängd i min egen rädsla.
En fånge i min egen kropp.
Ingen energi.
Ingen lust.
Inget liv.
Jag har ingenting som får mig att vilja kliva upp på morgonen. Jag har ingen livslust men jag är inte benägen att ta mitt eget liv.
Jag tycker livet är vackert, på avstånd.
Men att leva det har bara inneburit smärta för mig, i åratal.

Jag förlorade någon som betydde allt i världen för mig.
En människa som stod ut.
Han stod ut med att jag gick min väg.
Han väntade.
Om och om igen.
Men alla når vi våran gräns förr eller senare oavsett hur mycket kärlek vi känner för en människa.
Hans gräns är nådd och det är något som jag kommer få ångra för resten av mitt liv.
Men ingenting han har gjort för mig ska ha varit förgäves.
Det ända jag kan göra nu för att visa min tacksamhet är ta steget, visa honom att alla tårar var värt det.


Imorgon gäller det, dagen med skräckblandad förtjusning. Besöket som ska vara det första steget mot en ljusare vardag. Jag har både gruvat och längtat efter den här dagen.


Det är dags för en förändring.
Och jag ska kliva utanför ytterdörren.

  • 77 readers

Likes

Comments

View tracker

Här är ett ämne som nästan ätit upp mig inifrån i åratal. Kanske mest för att jag är en av dom som drabbats hårdast. Många funderingar omkring varför vi är så villiga att ändra på oss, för att tillfredsställa en annan människas önskan om en person som egentligen inte är jag.
Inte för att detta alla gånger sker med flit, för det kan inte vara enkelt att se med egna ögon hur lätt man kan påverka en annan individ.
Men varför ändrar vi på oss när vi egentligen är nöjda?

I mitt fall började det med ett misstag som jag gjorde men som egentligen inte var mitt fel. Att andra valde att sätta krokben för mig gjorde att det var jag som fick betala för misstaget.
Och där började jag arbeta för att reparera skadan jag orsakat. Att ständigt försöka vara andra till lags, det fungerar en stund men det är ingen hållbar lösning. Du gör som andra säger, du beter dig som andra vill, säger sakerna dom vill höra. Man blir svag.
Och redan efter den första gången du gjort något för någon som du egentligen velat säga nej till, redan där har du börjat förlora en liten del utav den personen du kanske vill vara.

Jag har gjort misstag.
Jag skulle aldrig sticka med det under stolen för att få någon att tro att jag är felfri.
Tyvärr så har dom misstagen många gånger skett på grund av ett dåligt val av folk som jag valt att ha i min närhet.

Dom har haft sönder mig.
För jag är inte den personen jag vill vara idag och inte ens i närheten utav det jag en gång var.
Men förändringar behöver inte alltid vara negativt, det är absolut inte det jag menar. Då och då hittar vi människor som lyfter oss istället för att ändra på oss.

Jag kan bli så arg när jag tittar tillbaka på vad jag hade kunnat gjort annorlunda för då kanske jag inte hade varit såhär idag. Men samtidigt så tänker jag "tänk om det är meningen? Det kanske är tufft nu men att det i slutändan faktiskt kommer vara värt det?"

Det hela är ett så brett ämne men det ända svaret som kommer till hjärnan är: vi måste sluta ändra på oss!
Oavsett om det är pga psykisk ohälsa, dåligt självförtroende eller ensamhet som gör att du har lätt att bli påverkad, sluta genast.
Sluta försök göra andra lycklig om det inte är vad du själv kan känna i ditt eget hjärta.

Du kommer ALLTID först!

  • 78 readers

Likes

Comments

​"Kära pappa.



Efter 15 år fann jag dig och det var många svar jag fick som innan var olösta frågor, för en liten 15 årig flicka. Jag fick se en familj jag inte visste fanns och många sidor som fanns hos mig kunde jag se i er.
Det kändes som att jag hade känt er i alla år, fastän vi precis hade mött varandra.
Vart tog ni vägen? Varför försvann ni?
Varför har jag igen fått spendera 10 år för att leta efter er?
Vad gjorde mitt 15 åriga jag för misstag, för att ni skulle försvinna igen?
Vi har spenderat timmar åt att söka efter det jag en gång hittat och förlorat och nu sitter jag här igen, med din adress. efter 10 år. 
Men vad ska jag egentligen skriva? Vad vill du höra? Vill du ens lyssna?
Kanske gjorde ni ett val att ta avstånd, kanske ville ni inte.
Kanske rann bara våran relation ut i sanden.
Jag har en pappa idag, du har redan träffat honom en gång så du vet lika väl som jag att han är fantastisk.
Men jag har samtidigt en familj jag inte känner, som jag vill veta mer om.
Jag har en lillebror jag inte känner. Vet han att jag finns? Vet han om att nära han föddes så fanns det en storasyster som hade gjort allt för honom?​



Minns ni mig?
Har tanken någonsin slagit er att jag faktiskt existerar eller är jag bara ett minne som ligger på hatthyllan, som ni aldrig blickar tillbaka på?



Jag vet inte om jag borde skriva men jag vill inte ha letat förgäves. Det kan även vara fel person, en främling jag skriver detta till. i tron om att det ska vara du, pappa.
​​​​​​Jag vill inte vända upp och ner på eran fridfullhet, jag vill inte störa.
Men jag är här, jag har varit här hela tiden.



Jag finns här​​​.

Med ett telefonnummer.

Med en adress.

Mest två utsträckta armar.

Och ett öppet sinne.

Med ett brev, förmodligen utan mottagare.


Mvh/ din dotter, ett minne, en tillbakablick.

Likes

Comments

jag jobbar heltid på mitt jobb, mitt enda jobb.
jag har turen att få ihop mina timmar på en och samma arbetsplats men det är inte alla som har det.
det är inte speciellt nära hem men jag älskar det jag gör och trivs grymt bra med mina kollegor, så det är värt att åka dom där extra milen för att komma dit varje morgon.
Och som så många andra använder jag min bil som transportmedel, det är enkelt och väldigt bekvämt.
I ett snart 1 år har jag pendlat mellan Nykvarn och Tumba och det tog mig faktiskt inte många vändor fram & tillbaka, innan jag insåg att det är en ren livsfara att köra på motorvägen.
klockan är strax efter 05.00 på morgonen och det är måndag, inte många andra trafikanter ute den här tiden, kanske ni tror. pyttsam.
Men det är tillräckligt många, det är lagom. Vissa dagar mer än andra har jag lagt märke till.


Jag har en bil som närmar sig, fort! han lägger sig bakom mig och där stannar han en stund.
Men hörredu som satt där bakom ratten, om jag kan se dina snorkråkor i min backspegel är du förmodligen en aning för nära mig! Har du svårigheter att köra om på en tvåfilig motorväg?
Han kör tvärt ut i den andra filen, precis när en annan bil kommer, gasar och drar om mig med en jädrans fart.

Det måste ha varit väldigt frustrerande att hamna bakom någon som höll hastigheten...
(Detta har jag tappat räkningen hur många som gör detta varje dag, enkel resa)

14 stycken bilar kör jag förbi som prompt måste kolla mailen, aftonbladet och Facebook påvägen till jobbet, trots det faktum att dom sitter i ett tungt fordon som dom när som helst kan tappa kontrollen över. Kanske den sekunden jag kör förbi. Dom ser ut att vara ute på ett roligt spritäventyr bakom ratten med koffeinet i högsta hugg.
Bilen går lite högervänster i sin fil, nästan som att föraren ser några osynliga trafikkoner. Men jag såg då inget i din vägbana, jag såg bara din display på telefonen. Och din brist på talang att använda blinkers.

ytterligare 8 stycken bilar svänger ut rakt framför min bil. Detta pga att dom har den där vinliga bilen framför sig och känner osäkerheten, men själva skapar en trafikfara. Dom svänger alltså ut, utan blinkers för att "dom kanske hinner" innan jag kommer.

Så, den vinliga bilen som fipplar med telefon och vinglar orsakar att föraren bakom svänger ut tvärt, framför mig, som i sin tur tvingar mig att tvärnita men jag KAN INTE. Pga den snorkråksfyllda föraren som ligger och trycker min bil i arlset.

Jag har tappat räkningen på hur många okokta lasagneplattor jag sett i trafiken men en sak är helt solklar (även om vädret är mulet) och det är: många av Sveriges befolkning bör förlora rätten till att ens övningsköra.

Här har jag inte ens påpekat antalet som är väldigt glada i att trycka på gaspedalen.
Men jag kan kort och gott säga att det verkar som att jag är den ända på motorvägen som verkar förstå att en skylt med "100" på, absolut inte betyder "130".
Jag vill inte behöva tänka tanken på morgonen att det kanske var sista kyssen jag skulle få ge.
Jag vill inte sitta i min lilla plåtburk i 100km/h på motorvägen och vara rädd för andra bilisters brist av ens en uns av körförmåga.

är allt det viktiga i mitt liv värt att sabba, för att du har bråttom till ett jobb, ETT JOBB?
Som du säkerligen inte ens trivs på.


Jag är så grymt less på att möta er, alla dessa olika typer av misslyckanden.
Så en fråga till dig, du vars skäggstubb jag kan se i spegeln, du som spelar candy crush och du som har noll kompetens ang lampornas funktion i din bil, så undrar jag : varfär är ditt jobb vitkigare än mitt liv?

Jag älskar att leva, jag älskar att vara vid liv!
Låt det vara så!​
#vågavägrastressa

Likes

Comments

Är det verkligen ett måste med alla "måsten"?
Vi må alla vara väldigt olika, ser olika ut och upplever olika saker. Men slutsatsen verkar vara densamma: barn.
Varför måste jag växa upp med pikar från olika håll som tex "jasså, har ni köpt en koooombiiii" *BLINK* *BLINK*

Gliringar, pikar.
Varför är det bestämt, nästan hugget i sten att jag som tjej förväntas ha en galen begäran efter att ploppa ut 3kg människa ur min kropp?

"Är det inte dags snart"
Dags för vad, middag nr 2? Duscha? Gå till jobbet?
Nej, det är inte dags snart för då hade jag väl redan börjat baka den där bullen.

Jag kan bli så galet irriterad på sånna här människor, som finner någon form av glädje i att försöka trycka ner barnpropaganda ner i min hals.
Likt jehovas och deras jäkla reklamblad.
Fan, man vill ju kräkas alltså.


Och tänk om de faktiskt vore så att jag ville ha barn men inte kan, hur schysst vore det av omgivningen att försöka kasta sig över en med "är det inte dags snart?"


Åh herregud, året är 2016 och vissa människor har fortfarande inte lärt sig att tänka själva.

Mvh bitterfitta

  • 292 readers

Likes

Comments

Det här är en av mina brister när det kommer till bloggandet: jag är värdelös på det!
Jag har en period där jag uppenbarligen har väldigt mycket att säga och sen POFF så slutar jag bara tvärt.

Men häromdagen plinga det till och jag fick mig en liten påminnelse så nu kör vi.
Jag har blivit utmanad att svara på några frågor!

1. Varför bloggar du?
Det kan vara olika anledningar, men oftast är det pga friheten att få ha en egen sida där jag kan säga precis vad jag vill. Och lufta, som ett element!

2. Vad är det värsta du vet?
Dubbelmoral, särskrivningar och mobbning (oavsett ålder, oavsett metod)

3. Vad är det bästa du vet?
Att kunna göra andra människor lyckliga. Det handlar inte alltid om materiella ting, utan enkel vardagsglädje. Att kunna snappa upp om någon har en dålig dag på jobbet och lyckas få en leende på den personens läppar.
De, är de bästa jag vet.

4. Ska du resa utomlands i år?
Att jag ska! Jag har haft ett alldeles för långt uppehåll sen sist men iår är första gången jag har betald semester! Så vi ska åka till Spanien nu i Maj och i Augusti ska vi till Rhodos med hela min familj!
De 3 återstående veckorna planeras fortfarande!

5. Vilken sorts musik lyssnar du på?
Jag har alltid varit en allätare. Spellistorna har varierat mellan allt från Schlager till Metallica. Klassisk musik ogillas dock starkt. Men absoluta topp 3: Uggla, Ledin och min snowboardlista!

6. Nämn tre saker du alltid måste ha med dig vart du än går?
Helt klart mina hörlurar. Överlever inte en sekund utan dom om jag är själv. Vill ju inte att folk ska tro att jag är någon psykopat, som bara är ute å går.
Hörlurar = måste!
Telefon och plånbok känns ganska standard hos alla och är alltid med så det räknas inte.
Så jag skulle säga att nr 2 är tamponger.
Både för min egna, och för andras skull.
Och nr 3 är solbrillor, oavsett årstid. Got to block them bullshitters with my bullshitblockers!

7. Vad är det roligaste du vet?
Här är en rätt knepig fråga. För svaret måste först vara mig men innebörden är något helt annat än vad ni tror.
Självklart tycker jag att jag själv är rolig, ja, jag är den typen av människa. Som kan skratta åt mina egna skämt innan jag berättat dom. Men det som jag tycker är så roligt är att jag är född med ganska usla odds i en enkel vardag.

Det tappas väldigt mycket, snubblas och att kliva upp ur sängen på morgonen känns som en utmaning.
Jag glömmer, jag säger fel och gör först, tänker sen.
Men alla i min omgivning tycks finna det här otroligt roande. Det höjer stämningen, de får folk att skratta och att våga bjuda mer på sig själva i min närhet.
De finns inget att skämmas över om jag står bredvid helt enkelt.

Och det är det roligaste jag vet, för vi har aldrig tråkigt.
Och ja, jag får mig ganska rejäla skratt jag också.

Jag blev utmanad av @vjosa86 !
Jag utmanar några lite helt random bara att svara på dessa frågor nedanför:
@feliciaeriksson
@juliaamalmgren
@dominikatryl
@josies
@Rebeckasandahl
@karins
@BeccaBillger
@Cazandraa
@mcbara
@fettgrymt
@lintestark
@MichelleBrus
@janeljunggren
@nathalieisaksson
@Svendsby
@Idachristin
@IONA
@anderssonwvl
@filippaesson
@hannahayas
@filippaedholm
@Kamillaolsen
@fridawald
@theresekarlssoon
@thegoldenstate
@feliciashundblogg
@Aliciaas
@Cicciavenmark
@marielle
@Isabellerojbi

1. Vad är dina top 3 värsta stressmoment?
2. Vad gör dig lycklig?
3. Vad är det bästa med dig? (Minst 3 saker)
4. Har du någon dold talang?
5. Vem är din förebild och varför?
6. Om du vann 173 miljoner skulle du....?
7. Om du var osynlig för en dag, vad skulle du göra?

Enjoy! 😃

  • 315 readers

Likes

Comments

4 dagar har passerat sen jag fyllde 25.
Och hörrni? De va inte så farligt.
Men jag blev ju iallafall äldre vilket var både oundvikligt och något som jag avskyr! Men jag hade faktiskt kul! Jag brukar i normala fall inte fira min födelsedag men kände "äh vafan"!
Så fredagen firades med "lilla" familjen. Det blev smörgåstårta och vin, massa....massa vin!
Lördagen bestod av mat och filmtittande i sängen tills det var dags att åka in till Sthlm och käka middag.
Ohboy, det var så trevligt så jag kan smälla av här å nu!
De avslutades med "med andra ord" och massa skratt.

Söndagen blev inge annorlunda utan vi drog iväg ett gäng för att besöka Mall of scandinavia för första gången!
Och HERREGUD! Det är ju gigantiskt, helt galet!
Tur våra pojkvänner tycker det är lika kul att shoppa!
Men vi han knappt gå igenom ett plan på 5 timmar! Det är ju helt galet! Liten tabbe dock kanske att åka dit på en söndag, skulle nog rekommendera att åka dit tidigt en vardag!

Men nu är hon iallafall 25 och vuxen-ish.

  • 454 readers

Likes

Comments

Ungefär så har mina tankar gått hela dagen och tvivlar på att morgondagen kommer bli något annorlunda.
D-dagen.
Som jag gruvat mig för sen jag var 17.
Eller är det stormblandad skräckinjagande förtjusning?
Jag kliver officiellt över sträcket.
Når en milstolpe åldersmässigt, vare sig jag vill eller ej.

Jag. Blir. 25.

Från ungvuxen till, ja, bara vuxen.
På papper iallafall.
Och jag har alltid haft sån åldersnoja för jag vill inte att åren ska gå, jag vill inte växa upp.
Livet får aldrig ta slut!
Därav den grova åldersnojan + mycket annat.

Det ända positiva med den här dagen är att när jag va 17 nojade jag mig inte bara över åldern, jag började även röka. Det har varit till och från sen dess, ibland har uppehållen varit i flera månader.
Iallafall, så var löftet till mig själv i den åldern att "den dagen jag fyller 25, så tar jag mina sista cigg. Då slutar jag för då är de dags att växa upp"

Så löd löftet och de finns nog ingen, varken vänner, familj eller främlingar som inte fått höra de löftet.
Och löftet blir inga problem att hålla, de är bara det att när jag gav löftet kändes 25 som en evighet bort.
Och nu är den här!?
Rökningen skiter jag i, det klarar jag mig utan.

Men det jag såg som en evighet då, är den tiden som har gått och det kändes som igår!

Herregud, jag har min 50årskris redan nu!

  • 491 readers

Likes

Comments

När man trivs så in i bomben i sitt sovrum är se svårt att inte vilja ignorera väckarklockan. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagen och bara mysa tills kvällen.

Anyway, idag var första gången på evigheter känns de som jag va tvungen att ställa larmet.
Jag åkte till mitt gamla jobb för att bli återanställd!
En vikariat på heltid, i ett helt år!
Kan ni förstå?
Den chansen dyker sällan upp och jag såg min chans och tog den. Ingen är lyckligare än jag över det för jag älskade verkligen allt som hade med det stället att göra!
Men det i sin tur betyder ju att jag flyttar tillbaka till Stockholm och min käresta, vilket bara gör saken ännu bättre!
De finns liksom ingenting i Järvsö kvar för mig att hämta längre.
Och eftersom jag har en anställning som är lik en fast tjänst så har jag alltså FEM BETALDA SEMESTERVECKOR att ta ut!? Det är första gången de hänt mig någonsin, har aldrig haft det!
Hörde jag en utomlandsresa? Svar ja!

Det rullar i rätt riktning nu känner jag, fantastiskt!

  • 505 readers

Likes

Comments