View tracker

Vi har fortfarande sjukstuga här hemma. Därav tystnaden. Hängde på barnakuten med Collin under förra veckan. Dubbelsidig öroninflammation & penicillin. Lagom till han blev lite bättre åkte jag på influensan. I tisdags när Michael skulle åka till jobbet fick han vända. Även han mådde dåligt. Men jag klagar inte. Vi tar det lugnt, myser och automatiskt fick vi en vecka extra tillsammans. Välbehövligt.

I helgen jobbar jag min andra helg. Kväll, delat och sedan en dagtur. Kommer vara som ett vandrande lik. Men så otroligt skönt att vara tillbaka på banan igen, träffa mina fantastiska kollegor och de gamla. Nu ska jag krypa ned hos mitt stora hjärta och inta den obligatoriska TV-kvällen. Så värd det efter att ha rensat och fixat precis hela dagen. Heja mig. Heja oss! Bästa teamet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Då var även denna helg förbi. Vi har tagit det lugnt. Välbehövligt och skönt med andra ord. Collin har varit lite hängig till och från. Vi märkte i lördags att han började bli förkyld och samtidigt kändes det som att jag svalt taggtråd. Igår spenderade jag hela dagen i sängen med feber och en sjuklig huvudvärk. Precis innan vi skulle lägga oss gick jag ned till nedervåningen och såg hur Michael slappat ihop och även han kände sig dålig. 

Vi kör med andra ord om sjukstugan. ​Igen​. Jag förstår inte vart alla dessa bakterier och virus kommer ifrån. Nåväl. Nu får vi se hur länge vi är sjuka denna gång sedan hoppas jag att vi får vara friska resten av vintern. 

Jag steg upp samtidigt som Michael denna morgon. Han åkte iväg strax efter klockan fyra och jag gjorde ett tappert försök att somna om. Misslyckades såklart. Drog igång en tvättmaskin, plockade lite och körde sedan morgonens träningspass (JA, jag har börjat träna på riktigt nu och har jordens träningsvärk!!!!!!). Lyckades somna några minuter innan Collin slog upp sina ögon precis innan klockan blivit åtta.

En promenad till Ica har vi hunnit med. Lite frisk luft kändes välbehövligt för oss båda. Lilleman somnade till lite i vagnen och det hjälper lite smått att ligga i högläge för honom. Har köpt hem lite soppor, nyponsoppa, frukt och oboý som får bli kost och kurering under dagarna tills Michael kommer hem igen. Troligen inte det nyttigaste jag kan stoppa i mig men det varma hjälper mot halsen. På lördag betar jag av mitt första arbetspass. Hoppar på 25 procent av min tjänst från och med då, så lär bli frisk tills dess. Har nedräkning här hemma. Ska bli så otroligt skönt att få det sociala på en annan nivå än vad jag får just nu, få andas lite och samtidigt får grabbarna egentid. Kommer bli himla bra.

Nu ska jag servera lite lunch till barnet och trycka i mig själv ett ägg. Försöka få honom att somna en stund och greja lite. Kurera var det va? Haha. När jag känner mig färdig ska vi mysa i soffan framför barnprogram och bara vara. 

Likes

Comments

View tracker

Så, i fredags var domedagen här. Jag har aldrig någonsin varit så nervös i hela mitt liv. Pulsen slog på max och magen vände sig ut & in när vi klev in på salongen. Frisören var trevlig och det kändes som att jag satt i skolbänken igen när hon berättade all viktig information om att bära och hantera en peruk. Efter lite utprovning så rakade hon av mitt hår. Jag hade föreställt mig hur jag skulle bryta ihop, hur jag aldrig någonsin skulle kunna gå ut igen och hur mitt förhållande skulle rasera i samma sekund som håret var av. Jag hade fel på ganska många plan. Efteråt stoltserade jag ut med mitt nya hår och vi åkte till lite olika butiker så gav Michael mig alla de saker jag behöver och vill ha till att kunna greja med håret i bästa mån. Världens bästa sambo. Ni anar inte vad jag hade föreställt mig för scenario.

Hur känns det då? Naket, blottat och jag känner mig extremt liten utan peruken på. Känner mig okvinnlig och ful. Jag antar att det är en vanesak. Jag tycker att jag ser sjuk ut i och med fläckarna. När jag bär mössa ser det ut som jag fått en behandling och därför inte har något hår. Men, jag försöker vänja mig, tar en dag i taget och känner in det hela. Det är nästan som att jag måste lära känna mig själv på nytt igen. Konstigt men troligen lärorikt i slutändan. Fördelen är att jag kan hålla lite mer koll på hur fort det hela går nu, så det får jag se som ett plus.

När vi bara har varit hemma har jag inte burit peruken särskilt mycket. Än så länge är det lite obekvämt efter en stund. Insåg efter några timmar att den är lite stor och den hade skavt fram ett sår bakom ena örat så måste tillbaka och klippa till den lite. Det går bra med Collin. Han blir glad när jag bara har mitt rakade, då kan han mysa närmre mitt ansikte, känna och klämma. Han skiner upp som en sol, å andra sidan är han van vid att pappa inte har hår så blev kanske inte världens största chock direkt. Enda gången han faktiskt blev ledsen var när jag tog på mig glasögonen. Han har inte sett mig använda dem så många gånger då han oftast sovit, men då blev det lite konstigt och han reagerade med att bli ledsen. Det var som att hugga en kniv i hjärtat på mig men efter att ha känt min doft, kramats och använt händerna till att känna på mitt ansikte så bjöd han på världens leende igen. Nu har han godkänt att även brillorna får vara på så då är mamman lika glad igen. Tänk, vilka bekymmer man kan ha egentligen. Haha.

Annars har detta varit en upplevelse. Det är ganska praktiskt många gånger att inte ha långt hår. Michael tycker att det är positivt att han kan ligga så nära mig det bara går om nätterna. Nu har han inget hår som retar honom i ansiktet och jag kan krypa ännu närmre i hans famn. Första duschen var en chock, att lägga huvudet på kudden kittlades och jösses vad kallt det blir stundvis. Jag förstår karlar som vill ha längre hår nu. Fullt ut. Jag får försöka se något positivt i det hala. Försöker intala mig att jag är okej både med och utan hår. Måste bara jobba lite mer på det. Sen så. Någon dag kanske jag måste kliva ut eller åka någonstans utan peruken, rättare sagt, någon dag vill jag ha så bra självförtroende att jag klarar det. Det tar vi då. Ikväll ska jag tvätta håret för första gången och det ska bli roligt.

Likes

Comments

Collin höll på att få mig att bryta ihop för några timmar sedan. Han var övertrött, ingenting var bra, jag försökte och försökte.  På köpet vällte han ut ett vattenglas som gick i tusen bitar. Det är inte alltid enkelt att plocka upp detta, dammsuga och verkligen få bort allt med ett barn på höften för att han inte skall skära sig. Katten höll på att bli av med både huvud och svans, erbjöd allt ifrån närhet till smörgåsrån men sen så. Han somnade för natten redan vid halv sex.

Dessa stunder håller man på att bryta ihop. Känslan av att vara otillräcklig, försöka lista ut vad han vill och samtidigt försöka styra upp situationer som uppstår runt om. Just då ville jag sätta mig i ett hörn och gråta tills jag var helt tom på alla jobbiga känslor. Men så kommer det där leendet och han sträcker sina små armar för att få närhet. Då, helt plötsligt, är allt som bortblåst och jag blir så tankad med ny energi.

Om en liten stund kliver Michael innanför dörren. Jag har styrt upp mysmiddag och kvällen kommer bestå av en massa kvalitetstid. Känns mer än okej.

Likes

Comments

Bloggen har inte blivit prioriterad i första hand sedan jag skrev förra gången. Som jag nämnt ett flertal gånger springer dagarna förbi och jag hinner knappt med. Det känns som att vi stiger upp på morgonen och kort därpå är det nattning och sedan dags att själv krypa ned i sängen som gäller. Den där kortslutningen som jag haft i mitt huvud under några veckor nu har satt sina spår, men är helt klart på väg att bli bättre. Jag vet inte riktigt vad det har berott på, huvudsaken är att det börjar bli bättre och måendet börjar gå mot det ljusare igen. Det är skönt.

I förrgår fick jag min rekvisition ifrån landstinget. Det passade alldeles utmärkt i och med att jag samma kväll upptäckte att jag har fått ännu en fläck. Denna gång på bakhuvudet. Fick panik, bröt ihop och satt här i min ensamhet medan Collin sov och bara grät, grät och grät lite till i ren förtvivlan. Men, det gick över det också.

Nu har jag inte sovit på två dygn. Igår ringde jag och bokade tid på salongen. I morgon förmiddag skall jag dit. Prova på olika peruker, känna hur det känns och se om det finns någon som jag fastnar för och kan tänkas bära framöver. Om jag hittar någon som jag trivs med, som finns på deras lager, kommer de att raka av mig håret på plats och jag får gå därifrån med mitt nya hår. Om inte, måste jag vänta några veckor tills den anländer till salongen.

Alltså. Jag är ett nervvrak. Rätt som det är bryter jag ihop. Rätt som det är får jag panik. Jag har varit så mentalt inställd på att jag faktiskt kommer att behöva raka av mig håret under några månader nu. Varit beredd. Jag har stått framför spegeln med rakapparaten redo men sedan haft is i magen. I tisdags insåg jag dock att okej, nu är det kört. Nu går det undan och nu blir det värre. Jag googlar på kvinnor som har rakat huvud, jag pratar med människor, jag får stöttning men jag känner mig inte ett dugg redo egentligen. Tanken på hur naken jag kommer att bli, att jag kommer bli blottad, att jag inte längre "kan" gå ut direkt efter att ha stigit upp på morgonen utan att behöva tänka på att sätta hår på huvudet först, får mig att vilja kräkas. Det är så oförklarligt ångestframkallande.

Jag föreställer mig scenarion. De värsta tänkbara givetvis. Hur människor dyker in här oväntat på morgonen och jag har inte hunnit sätta håret på huvudet. När vi skall åka och bada måste jag planera in i minsta lilla detalj. Håret får inte doppas i vattnet, jag kan inte tvätta håret som alla andra efteråt och jag blir genast mer begränsad. Väljer jag en syntetperuk klarar dem inte av sol. Vad ska jag göra hela sommaren? Bära keps för första gången i mitt liv?

Ni förstår. Det snurrar och det maler runt som i en köttkvarn, fast i mitt huvud. Ungefär. Jag är så otroligt känsloladdad, så otroligt sårbar just nu och vill bara slänga mig i famnen på någon, gråta en skvätt, vara liten och sedan gå in rakryggad i morgon, våga titta när rakapparaten dras över mitt huvud och acceptera att det som faller av inte längre finns där. Jag vill kunna stå upp för vem jag är, vara stolt oavsett hur jag kommer att se ut men idag, just nu, vet jag inte om jag kommer att klara det. Just nu darrar jag som ett asplöv. bär på den största klumpen i magen, och ångesten får varenda nerv i min kropp att vända sig ut och in.

Idag skall jag tvätta mitt hår, använda hårinpackning, borsta det tusen gånger om och försöka tänka att jag klarar detta. Intala mig själv att jag är stark, det är okej och jag kommer inte sluta vara jag. Det är huvudsaken. Jag har en hudsjukdom, jag tappar mitt hår, men jag är inte dödssjuk. Det är det viktigaste. Måste försöka vända om hela situationen till någonting positivt. Måste låtsas i alla fall. Så, i morgon, tänker jag låta Michael filma när dem rakar av mitt hår och jag tänker göra det till en fin stund. Tänker försöka i alla fall.

Precis just nu tänker jag ta vår fina son på en promenad, gå till Ica, lyssna på hög musik och bara gå. Sedan tänker jag sysselsätta oss hela dagen så att tiden går fort. Om några timmar kliver Michael innanför dörren och om mindre än ett dygn befinner vi oss på sjukhusets salong. I morgon är en annan dag, jag får ta vara på denna först.

Likes

Comments

Världens finaste pojke. Världens finaste barn. Våran. Min. För dig, ska jag göra allt. VI, jag, älskar dig. Tack för att du är mitt allt.

Likes

Comments

Så var det söndagkväll igen. Just denna dag är det skönt att bära känslan av att dagarna går långsamt.

Söndagar är den dag i veckan då vi gör allt tråkigt men som behöver göras. Idag har jag rensat ut våra garderober. Högen med kläder som skall slängas blev dock större än spara-högen. Å andra sidan så insåg vi att det fanns massor av plats att fylla ut nu, så en shoppingtur står högst upp på listan. Collin däremot har så mycket kläder att jag varken vet vart jag ska göra av allt eller hur jag ska organisera på bästa sätt. Då har han ändå en helt egen garderob, en byrå och backar som just nu agerar som förvaring.

Utöver det har Michael börjat slipa på en stor byrå som vi fick utav grannen. Därefter ska jag måla den vit och så ska den få stå i ett av barnrummen. Det kommer bli så fint där inne. Det är roligt att inreda både ett pojkrum och ett flickrum.

Annars har jag som vanligt hängt framför spisen. Veckans matlådor är gjorda, Collin sover för natten, katterna busar och karln tittar på Iron man 3.

Ett sista röj i köket, springa ut med soporna sedan ska vi hoppa in i en dusch, kramas i sängen och ta natten. I morgon blir jag gräsänka igen, jag längtar inte. Ska fylla den här veckan med en massa aktiviter och mys så blir det snart torsdag och familjen blir samlad igen inför ännu en toppenhelg. Det blir inte jobbigare än vad man gör sig.

Likes

Comments

JAG ÄR SÅ GLAD!

I torsdags var jag iväg till hudmottagningen i Lindesberg. Jag var så galet nervös innan. Alltså. Jag har träffat många läkare, inte bara senaste tiden, utan de senaste åren. Läkaren och verksamhetschefen som jag träffade under mitt besök var bland de mest pedagogiska och professionella läkare jag stött på. Det kändes riktigt bra.

Jag fick en djupare och bättre förklaring om själva Alopecian samt en prognos. I och med att det har gått så fort, jag har börjat tappa på fler ställen och fläcken fortfarande växer samt är så extremt tydligt så blev jag erbjuden (utan att ens behöva nämna det), hjälpmedel i form av peruk eller tupé. Jag är beviljad en tupé, en peruk med äkta hår eller två syntetsperuker per år. Blev rekommenderad att prova syntet först då det tar tid att lära sig hantera peruk samt så har jag en extra ifall jag av någon anledning skulle råka vara klantig och förstöra en. Tupé går helt bort. Det finns inte en chans att jag tänker använda det. Jag är beredd och inställd på att raka av mitt hår och bära peruk. Känslan jag bär just nu är att jag längtar och det ska bli så otroligt skönt att framför allt ha en mittbena igen. Det brände bakom ögonlocken när läkaren frågade hur mycket detta tagit på mig psykiskt, när jag berättade, visade mitt hår jag klippt av i ren ångest och när hon lade sin hand på mitt knä och talade om att dem skulle hjälpa mig på alla tänkbara sätt., var jag så nära på att brista. När jag väl kom hem och allt sjönk in kom glädjetårarna.

Igår var vi iväg till sjukhuset med Collin. Han lämnade blodprov då vi ska utesluta några eventuellt ärftliga sjukdomar. Han var så duktig, lilla prinsen. Emblan bedövade ordentligt, när sköterskan stack honom i armvecket rörde han inte en min. Han satt så fint i pappas knä, med andra handen i min och tittade nyfiket på vad som hände. Sju rör blod tog dem ifrån honom och han somnade gott och utmattad efter det. Den som fick svälja gråten var den här mamman. Fy tusan för att behöva gå igenom sådana här saker. Nu är det ingenting som han kommer att minnas eller som han led av på något vis, men det är så förbannat jobbigt att behöva sitta bredvid och nu måste vi invänta provsvaren.

Idag har vi haft en så himla rolig dag. Vi åkte iväg till badhuset i Lindesberg, det är så bra anpassat även för de minsta, så vi gav det ett försök. Collin har sedan han varit liten älskat att bada. De första månaderna så var jag dock tvungen att bada med honom, annars blev han arg. Vilket jag dock inte har något emot utan tycker är mysigt. Nu har vi vant honom vid att han ibland får bada själv (fast vi håller i honom såklart och är med) samt att duscha emellanåt.

Ni skulle ha sett honom idag! Han älskade det verkligen. Försökte springa i vattnet, skrattade, pratade som en tok, plaskade med vattnet och försökte stjäla allas uppmärksamhet. Så himla mysigt. Sedan, att han bestämde sig för att bajsa i den större (varma) poolen som var fylld med människor, är en annan femma. Precis just då insåg vi att badblöjorna som vi köpt, trots att det var för hans kilo, var för stora. Tog upp honom och sprang till omklädningsrummet. Därefter avslutade vi premiären, Collin somnade ordentligt i vagnen och vi åt lunch på kebabhuset.

Det känns som att dagen har gått i snigelfart. När vi kom hem åkte vi på sightseeing, har sovit middag en stund, busat massvis, städat och varit till Ica. I skrivande stund är Michael på gymmet men när han kommer hem skall vi mysa. Jag har ordnat med en massa gott. Ost, kex, kräftor, aioli, marinerade vitlöksklyftor, vitlöksbaugetter, gravad lax och en massa därtill. Tänker ha världens bästa kväll i armarna på världens bästa människa.

Likes

Comments

Jaha. Klockan är 01:47 och här sitter jag. Försökte sova för ett tag sedan men gav upp. Klev istället upp igen, gick ned och försökte bli ännu tröttare framför TV:n. Resultatet kan ni troligen räkna ut på egen hand.

Istället för att sova har jag försökt göra lite nytta. Försökt planera ut mina föräldradagar fram till Collins inskolning. Utan ett gott resultat. Vi har haft en bra dag. Hängde några timmar på andra sidan vägen, med det bästa sällskapet och sedan tog vi en promenad till Ica. Tänk att jag fortfarande, efter alla dessa år, blir lika förvånad över att det blir mörkt så pass fort. Vi började ta oss hemåt runt fem och då var det mörkt längs gatorna. Efter lite lek, magont och en bajsblöja tvärslocknade liten strax efter sju. Tog tag i den där matlagningen, åt den i lugn och ro framför några serier, pratade någon timme med Michael och sedan dess har jag bara suttit här. Rätt så skönt dock. Katterna värmer mina fötter och musiken går i bakgrunden. Att ögonen går i kors men huvudet är på alerten är dock en annan femma.

Idag är det äntligen torsdag. Om några timmar åker vi in till Lindesberg och sedan kommer Michael kliva innanför dörren. Jag L Ä N G T A R  ​så otroligt mycket.  Torsdagen och fredagen kommer försvinna i ett svep då vi har både förmiddagarna och eftermiddagarna uppbokade. Kvällarna tänker jag dock spendera under täcket, i soffan, med min kärlek och bara försöka andas ut. Vi har även planer på att åka iväg till Lindesberg och besöka badhuset med Collin. Han tycker verkligen om att bada (i alla fall här hemma), så ska bli roligt att se om han uppskattar det. 

Jag hade tänkt att vika in den där förbaskade tvätten och plocka ur den där diskmaskinen (varför anställer jag inte en butler eller ett hembiträde?) men det får vänta till i morgon bitti. Nu tänker jag krypa ned bredvid min lilla & största kärlek och få några minuters sömn innan han vaknar hungrig och pigg. 

​OBS! ​Är det någon som vet hur jag får in en headerbild i form av ett foto jag själv har tagit? Har suttit och försökt trixa med detta men totalt lönlöst. Istället försvann texten jag hade. Nu får jag såklart varken dit bild eller text igen. 

Likes

Comments

Rent känslomässigt har jag prövats på ganska många plan, på väldigt kort tid.

Det tar på krafterna, energin och känslorna att leva i ett distansförhållande under veckorna. Jag har alltid sagt att det inte är någonting som skulle fungera för mig som person, men när jag träffade Michael fanns det inget snack om saken. Jag föll för honom, ville vara med honom och då föll det sig helt naturligt att det var så vårt liv skulle bli om vi skulle inleda ett förhållande. Då var det inga problem. I och med att jag arbetade i princip dygnet runt, endast åkte hem för att tvärdäcka några få timmar innan jag skulle fara iväg igen, reflekterade jag inte så mycket över hela situationen.

Idag är det rent utav sagt piss att leva så här. Man prövas ganska rejält på alla plan när man går hemma med ett litet barn och den andra föräldern är borta dygnet runt, i fyra dagar. Förutom att jag saknar honom när han inte är här, så är det jobbigt att inte kunna dela upplevelserna, det tyngre jobbet och rutinerna tillsammans med någon. Vi gjorde ett aktivt val som valde att påbörja försöket att bilda familj och var kanske lite naiva och tänkte att det skulle vara lättare sagt än gjort för honom att hitta ett nytt arbete i närheten av vårt hem.

Jag ångrar inte en sekund att vi tog beslutet om att bilda en familj. Jag ångrar dock att jag var så naiv och inte laddade mer psykiskt inför det hela. När vi plussade gick jag automatiskt in i någon form av bubbla där det inte fanns några problem alls, så klart skulle allt lösa sig med tiden, men det hände inte. Senaste tiden har varit tuff. Jag har mått piss, känt mig som ett vandrande lik och brytit ihop totalt när Collin väl somnat. Många gånger i tystnad, utan hans vetskap om vad jag egentligen känt. När helgerna väl har varit här har jag haft svårt att hålla humöret uppe. Sömnlösheten (Collin vägrade sova och vaknade en gång i timmen under några veckor för ett tag sedan) påverkar en mer än vad man tror. Samtidigt som man känner sig helt slut som människa ska man orka göra det bästa av helgerna, ta vara på kärleken och vara en bra mamma. Det är ett pussel som för min egen del, under några veckor var svårt att få till. Det här sämre måendet gjorde även att jag gick på hörvarv och trots att jag försökte vila de få stunder Collin väl sov, kunde jag inte. Samtidigt ska man orka ta hand om djur, hushållets alla sysslor, hålla koll på viktiga saker, komma ihåg läkarbesök och inte glömma bort sig själv i det hela. Att dessutom känna sig som en värdelös partner och mamma gör inte grädden på moset något bättre.

Det är bättre nu. Jag har tagit mig upp någorlunda igen. Utöver det jag nämnt tidigare så blev även matvanorna en katastrof. Det kunde gå två dagar utan att jag fick i mig mat utan endast levde på vatten. Nu försöker jag att få i mig något under dagarna för att få mer energi. På vågen har siffrorna minskat, vilket i och för sig är bra, men av fel anledning. Sovvanorna har återgått någorlunda under denna vecka och nu försöker jag att lägga mig i tid om kvällarna, trots att det fortfarande är svårt att somna. Hjärnan går på ett konstant högvarv vilket i längden blir jobbigt.

Det är prövande för förhållandet i sig att sakna så mycket som vi gör. Förutom att jag saknar honom, så saknar jag även att vakna upp bredvid honom och somna bredvid honom på kvällarna. Jag är så förbannat trött på att spendera kvällarna ensam när barnet sover, att inte ha någon att prata med och behöva kommunicera via telefonen så fort det är något. För så är det idag, vi tar allt viktigt via telefonen. Missförstå mig inte nu, jag skulle trots allt detta som jag nämnt, inte vilja byta ut varken mitt förhållande eller liv mot eller för någon annan. Men jag tänker inte dra under stolen med att jag avundas alla som lever det där dagliga familjelivet, trots kaos, men ändå kan vara tillsammans. Den här konstanta ensamheten kan kväva vem som helst till slut.

Utöver detta så går jag även igenom en process med att bearbeta och acceptera att jag har Alopecia. Jag har tappat ännu mera hår, fläcken blir större hela tiden och ögonbrynen har börjat bli tunnare för att jag börjat tappa hårstrån där. Jag fick rådet att låta bli att raka exempelvis benen för att se om jag är kal där med, det borde inte påverka mig på något vis, men även där är jag kal och blev ännu mer rädd när jag insåg hur fort det gått. Jag hatar att titta mig i spegeln, hatar att röra mitt hår och bär mössa eller använder luva så fort jag kliver utan för dörren. Jag går en omväg när jag ser en folksamling och undviker att gå förbi bilar där personerna sitter högre upp än vad jag är för att dem då kan se min fläck. Jag har så himla bra stöd. Bland annat av Michael som har talat om att även om jag väljer att raka av mig håret, så skulle han aldrig skämmas över mig. Men jag skäms. Jag känner mig så fruktansvärt okvinnlig och vet inte om jag ska skratta eller gråta över det hela. Jag försöker tänka att det faktiskt finns människor som har det värre. Jag ska vara tacksam att jag inte har drabbats utav en dödlig sjukdom. Men någonting inuti mig, har gått sönder. Jag vill dra täcket över huvudet och undvika att människor ens behöver se mig, se ut, så här. För några helger sedan kändes det som att jag skulle kvävas när jag såg min egen spegelbild. Jag tog saxen och klippte av mitt tidigare, långa och fina hår. Försökte att klippa bort ångesten. Tills jag insåg att det gjorde ingen skillnad. Håret blev kortare men fläcken blev fortfarande densamma. Jag var inte beredd på det här och den här gången vet jag inte om jag orkar vara så stark som jag egentligen borde vara. Det är så lätt för andra att säga att dem förstår, men man förstår inte förrän man själv upplever det. Man kan föreställa sig men man vet inte förrän man själv sitter där och inte kan styra över det som händer med varken sin egen kropp ett psyke.

Men det är så sant som det är sagt. Ibland måste man bryta ihop för att orka ta sig upp igen. Jag tänker ta mig upp, rakryggad och stå på båda fötterna igen. Men nu, idag och den senaste tiden, har det känts som att jag har tappat bort mycket av mig själv och vem jag är. Jag har tappat min egen självrespekt, självkänsla och mitt självförtroende. Gräver jag tillräckligt djupt kanske jag hittar det igen. Jag har världens bästa familj, vänner och bekanta. För det är jag tacksam och lyckligt lottad. Det finns många människor som jag älskar, som gör allt det här värt det, i slutändan.

Likes

Comments