Header

Vardag / Vår 17

- cyklat första gången för året. Sådana vårkänslor att dra på sig solglasögona och trampa iväg.

- lyssnat så sjukt mycket på den här spellistan, wow, vår- lycka. Kan inte vänta tills jag ser första vitsippan.

- firat cornelia!

- dansat på friskis med alla tanter, sådan pepp.

- funderat på att plugga till journalist, och frilansa och skriva om hur minoriteter drabbas av miljöförändringarna. Väldigt exakt haha.

- funderat ganska mycket över, varför jag egentligen har så höga krav på mig själv.

- ätit sjukt mycket rödbeta.

- ... och ännu mer godis och kaffe.

- och så har jag pluggat. En. Hel. Del. (!!!!)


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Tankar

- Jag ska börja tacka för fina komplimanger, istället för att dra till med en ursäkt

- Jag ska börja stötta mig själv

- Jag ska börja inse att det är helt okej att vara svag och inte må bra ibland, och att det inte alltid behöver finnas en anledning för allt

- Jag ska börja fokusera mer på det som verkligen får mig att må bra, lägga tid på foton, böcker, poddar och serier

- Jag ska börja släppa ner axlarna och andas ut

- Jag ska börja behandla mig själv så som jag behandlar mina vänner

Likes

Comments

Vardag / Vår 17

Har fått för mig att katter underifrån ser ut som väldigt stora hamstrar, väldigt udda men kan liksom inte inte-se-det nu.

Godmorgon tisdag! Fränt att vakna upp efter två mardrömmar till snö, tjoho. Nej men nu ska jag inte vara en sån super pessimistisk person. För idag ska det ju ändå bli en bra dag. Har sovmorgon nu (<3), sen matte och sen en föreläsning som en journalist som har tillbringat flera år i Syrien ska hålla, vilket ska bli väldigt intressant!! Ser fram emot den då jag vet att jag bara vet en bråkdel av vad som faktiskt händer/Har hänt i Syrien. Känns, generellt, som att de flesta i Sverige/Europa fokuserar på hur det påverkar oss med flyktingströmmar, men det finns ju verkligen så sjukt mycket mer att veta. Så det känns ändå som det kommer bli en bra dag idag! Puss på er.

+ känner vårkänslor då jag nu har en ny vardags kategori på le blog som heter vår och inte vinter, äntligen.

Likes

Comments

Bilder

Dagens tips om du gillar att fota: Häng med folk som blir fett bra på bild! Har spenderat studiedagen med två fina & en kamera hängande runt halsen, wow vad jag hellre vill göra detta än att plugga matematik.

Likes

Comments

Likes

Comments

Bilder

hè bella per via ch'ella mai accadutu, si romanticize evenimenti chì mai accadutu

il est beau parce qu'il n'a jamais eu lieu, vous idéaliser événements qui ne se sont produits

see on ilus, sest ta ei ole kunagi juhtunud, siis Romantisoida sündmusi, mis ei toimunud

es bella, ya que nunca ocurrió, que idealizar acontecimientos que nunca ocurrieron

det är vackert för att det aldrig hände, du romantiserar händelser som aldrig hände

Likes

Comments

Tankar

Hittade denna novell som jag skrev till nians novelltävling, och efter mycket om och men, så bestämmer jag mig ändå för att posta den här. Om jag skriver själv blir det sällan denna typ av text, men jag gillar den ändå. Hittar massa grejer jag vill ändra allt från stavfel till konstig meningsbyggnad, nu ett år senare, men vill lämna den som den är. Den är annorlunda och lite bråkig, och meddelandet och hela storyn är nog inte helt glasklar. Men jag gillar den så, då den ibland kräver att du läser den två gånger för att fånga små detaljer och läsa mellan raderna. Vill inte peka ut sådana saker, men tja, om den är konstig läs den igen. Om den är konstig efter tre rundor så är det bara sådan den är haha.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Han tryckte den stackars plågade labradorvalpens huvud lite tätare mot sitt bröst. Det smattrade mot taket på friggeboden. “Regnet var meditativt” hade hans religionslärare sagt om hon hade varit med honom där i den eftersatta stugan. För honom var det inte meditativt alls, det var stressande, i allra högsta grad stressande. Regnet smattrade på och drog på hans hjärtslag som ville slå i samma höga hastighet. Han tryckte labbisens huvud ännu närmare mot sitt, drog in lukten av skog och våtmark. Skog och våtmark var en bra lukt och den lugnade på nästan på samma nivå som fotbollskolukten brukade göra en gång i tiden. Den fungerade som motgift mot regnet och sakta kom Johannes Blund, Tomten, Tandfen och alla glädjegivande skapelser han kunde komma på. Sakta kom dem där med ett lugn ingen religionslärare någonsin skulle kunna sätta fingret på, sakta kom dem med ett lugn så lugnt så att lugna favoriter skulle gå i konkurs, sakta kom dem med ett lugn så lugnt som döden själv.


Hans mamma ropade men de hörde han inte om hon skulle fått en chans att fråga senare den dagen. Han ville inte ropa tillbaka för han ville inte att hon skulle se hans blanka ögon, tomatröd- spräckliga kinder och darrande ben. Inte den 17 november, vilken dag som helst men inte den 17 november innan klockan 10.30. Det viktigaste för honom var hans familj och i högsta grad deras välmående. Om de var något som han skulle strida mot Tengil i år och dar för så var det hans familjs känslor. De fick aldrig komma i kläm. Ändå så visste han att de skulle göra det, han skulle inte kunna nå sitt mål, klara sin ärofyllda uppgift utan att det skulle hända. Det var en sidoeffekt, en stor sådan som det står om högst upp på biverkningspappret för den nya fantastiksa Supermedicinen. Supermedicinen måste produceras ändå, trots biverkningen på dem han älskade mest. För supermedicinen skulle göra att så många skulle få ett bättre liv efter den medicinen skulle gå i bruk.


“Supermedicinen som rättade till guds största snedsteg, världen har nu blivit en bättre plats” Skulle det stå på 20x20 meters skyltar och överallt skulle alla fira, äntligen var det över! Äntligen! En mamma skulle i eufori krama om sin dotter och i samma tid skulle en morfar hitta sin svärson och ge en lätt maskulin dunk på axeln, le sitt bländande vita leende, öppna dem ljusblå ögonen och bjuda över advokat svärsonen till en BBQ redan den kvällen. Hela världen skulle vara där på grillfesten, mamman med sin lilla dotter också. Dottern skulle ha på sig en ljusrosa klänning med lila brodyr medans mamman skulle ha en röd en som smet åt. Klänningen skulle resultera i att hennes mycket heterosexuella man skulle ge henne en puff, ett litet lätt slag på den minimala stjärten när ingen såg. Alla, ja alla, skulle tacka för att han hade skapat supermedicinen. Utom hans familj, men dem skulle komma över det efter sinom tid. Biverkningar går också över.

Den stora gröna klockan på väggen visade 25 minuter över 10. Sudden flög runt i rummet i hög hastigheten. Ett och annat träffade Feta-Gretas rumpa men hon hade slutat att bry sig, eleverna var alltid stökiga och lade aldrig någon energi på religionstimmarna. Så sudden fortsatte att studsa runt som små grodor i klassrummet från Erik till Emma, Från Karl till Kajsa. Alla var med på suddkastningen, det var ingen som vågade sätta sig emot och läsa sidorna 80-137 som Feta-Greta hade skrivit upp på tavlan. Feta-Greta som just i dag den 17 november skulle bestämma sig för att säga upp sig, svära över alla ungjävlar och lämna skolan onaturligt tidigt. Sudden skulle få fortsätta flyga runt mellan person till person för lagar och regler skulle man följa det hade man fått lära sig, även dem som sattes upp av ens klasskamrater i ren rebell anda. Så alla var delaktiga när sudden flög runt i rummet, alla var delaktiga i det verbala slagsmålet som skapades när någon satte sig emot suddkastningen eller något annat som inte följde klasskamraternas lagar. Förutom han då. Han var inte med.


Han var ensam på ett berg när det blomsterklädda armbandsuret visade 10.27. Berget var blött, vått och fuktigt. Dem tre orden var synonymer och det visste han också men de fanns inga andra ord man kunde beskriva berget med. Det fanns lite mossa också i och för sig men inte längst ut på kanten där hans fötter dinglade. Kanten mellan vått berg och kanten mellan iskallt hav och bergets knivskarpa kanter. Om han kisade lite kunde han föreställa sig massa sockervadd som klädde klippkanterna där nere. Killblå, Tjejrosa och vit sockervadd klädde in de hårda bergskanterna och gjorde dem alldeles lummiga. Den babyblåa sockervadden fortsätta att växa uppåt och plötsligt blev även himlen en mer glädjespridande nyans. 17 november var glädjens dag. Han printade in det i sin orofyllda skalle, 17 november är glädjensdag och jag har ett prestigefullt uppdrag.


17 november är glädjensdag och jag har ett prestigefullt uppdrag. Han lät ena foten dingla över det öppna gapet. Det var tungt då det andra benet skakade mer än en skallerorm. 17 november är glädjensdag och jag har ett prestigefullt uppdrag. Blicken gled oroligt från foten, till den skakande handen där klockan satt, till det öppna lejongapet till den kolsvarta himlen. Sockervadden hade gud ätit upp för världens största snedsteg skulle inte få någon sockervadd. 17 november är glädjensdag och jag har ett prestigefullt uppdrag. Foten fick dingla längre ut över gapet. Lite längre, lite längre, lite längre. Mobilen vibrerade till i jackfickan. Nej, sluta tänkte han. Snart är det över. 17 november är glädjens dag och jag har ett… Han skulle precis slänga sig ut och greppa tag i lianen för att ta sig över lejongapet. Ta sin stackars arma kvinna Jane, greppa tag i lianen igen för att sedan ta sig tillbaka igen till allmänhetens muntra hurra rop. När han stannade upp. Tittade famlande ner på sin fot, drog tillbaka den mot klippkanten och satte sig skakande ner på huk. Mission failed tänkte han för sig själv. Level failed. Game failed. Inte i dag tänkte han, inte denna vecka. Kanske inte ens detta liv. Uppdraget får vänta för nu ska han hem, dricka Oboy och kolla på Tarzan. Han tänkte att han kanske kunde lära sig lite maskulunitet från Tarzan. Annars så var Tarzan i alla fall väldigt snygg.


Han gick ner för den kala klippan, genom den lilla skogen och ut på stigen mot vägen. Benen var fortfarande som spaghetti och ville inte ta honom någonstans alls. Ögonen var blanka och pupillerna små som spetsen på en välvässad blyerts. ”Det är nog ljuset i döden som gör dina pupiller så små och ja skräcken förstås” hade NO-läraren sagt om han hade varit där, då Feta-Greta inte visste något som sådant. Feta-Greta som just då dånade fram i sin bil med hårdrocks musik på hög volym medans hon grät och skrek om vart annat. Hon svor då över att hon blev lärare till skitungar, snart skulle hon svära över något annat. För hon körde så snabbt så att reaktionförmågan redan låg 1 km bakom, hon körde så snabbt och skrek så högt så att inget annat fanns i hennes värld, vägen var bara en stor dimma. Smattret hade kommit tillbaka så vindrutetorkarna gick om möjligt snabbare än bilen själv. Feta-Greta såg inget utom sin egna förtvivlan, en pojke på 157,8 var inte något som hon lade märke till.


Helljusen bländade hans ögon och pupillerna blev till och med mindre en vad dem var tidigare. Spaghettibenen gav vika. Pastan var för överkokt och kunde inte längre ge honom något stöd alls. “Ljuset var meditativt “ skulle pojken ha sagt för religions-läraren tyckte nog inte detsamma. Ljuset var lugnande, mer lugnande än vad labbisens skoglukt och fotbollskorna brukade vara tillsammans. Så sakta sakta kom Johannes Blund, Tomten, Tandfen och alla glädjegivande skapelser han kunde komma på. Sakta kom dem där med ett lugn ingen religions-lärare någonsin skulle kunna sätta fingret på, sakta kom dem med ett lugn så lugnt så att lugna favoriter skulle gå i konkurs, sakta kom dem med ett lugn så lugnt som döden själv. Det var döden.


Likes

Comments