Mitt sjuåriga jag var en superhjälte. Bokstavligen. Jag minns klart och tydligt hur jag satt på mitt rum med ett ihopknycklat papper framför mig, som jag på riktigt trodde skulle börja sväva utan att jag rörde vid det om jag koncentrerade tillräckligt länge. Jag skulle bli artist som sjöng för ett fullsatt ullevi minst tre ggr per vecka. Jag skulle turnera jorden runt tillsammans med mina dansare, mina husdjur och min drömprins. I hemlighet skulle jag ha mina superkrafter och rädda världen när jag inte hade konsert. Jag skulle slåss mot både monster och superskurkar. Allt detta skulle jag uppnått innan jag blev vuxen som enligt mig var när man fyllt 16. Jag som tioåring hade lika livlig fantasi och lika orimliga mål som alla andra tioårinar.

Hade jag idag kunnat träffa mig själv som liten och visa hur det kommer bli i framtiden så vet jag att lill-Frida hade blivit besviken. Hon hade blivit förkrossad om hon fick veta att hon i framtiden inte kommer att njuta av livet. Att hon inte ens kommer kunna njuta av att äta eller att sova som hon gjorde då. Att hon varje dag skulle behöva vakna upp med ångest och oro som gnager i hela kroppen. Att hon enbart skulle leva efter regler för vad hon får/ inte får göra och hur hon ska göra, leva och bete sig. Att hon skulle plåga sig själv konstant, dag ut och dag in i flera år, genom destruktiva tankar/beteenden och att begränsa sig från att göra, säga eller välja det hon egentligen vill.

Idag är jag verkligen INTE den 18-åringen jag alltid velat vara. Faktum är att jag är precis tvärt om. Det finns mycket med mig själv som jag inte är stolt över. Tro mig, MYCKET. Men det finns en sak jag är mycket nöjd med och det vet jag att lill-Frida också hade varit: mitt mod. Då menar jag inte att jag inte är rädd för någonting för jag är rädd för mycket. Är faktiskt livrädd för sniglar... Men modet som har fått mig att gå emot mina allra största rädslor. Utan modet hade jag inte kommit någon stans på vägen mot det fria. Jag hade varit kvar i helvetet. Jag vågade slåss mot anorexin. Jag vågade ge livet en chans.

Något jag tror det är svårt för alla som aldrig haft en ätstörning inte kan förstå är att det är otroligt läskigt att bli frisk. Det är som om man står på kanten av en mörk avgrund. Botten är kolsvart och det går inte att se hur djupt det är. Man vet inte heller vad som väntar på botten. Det kan vara rena rama paradiset men det kan också vara något hemskt. Uppe på kanten, där man står, vet man vad som finns. Man är trygg och man vet alltid vad som väntar. Inget oväntat eller osäkert. Man har kontroll.

Botten på avgrunden symboliserar det friska livet och kanten symboliserar ätstörningen. Man måste helt enkelt våga hoppa för att bli frisk. Släppa taget och hoppa ut mot ett högt fall utan kontroll och utan att veta om man kommer att bli fångad eller inte. Man kommer landa på ett fluffigt moln i paradiset men det har man ingen arning om när man står uppe på kanten och tittar ner mot det osäkra. Man vet inte vad som väntar en. Man vet inte heller att där man befinner sig just då, innan hoppet, är helvetet. Jag hoppas att det nu går att förstå vilket otroligt mod som krävs för att våga ta steget mot det friska.

Jag kan stolt säga att jag har det modet. Jag är påväg mot paradiset. Jag har inte landat där än men tanken på att jag snart gör det är både oroande och fantastisk. När jag väl har landat har jag alla möjligheter till att göra lill-Frida mer än stolt! Jag kan bli vad jag vill och göra vad jag vill. Jag kan helt enkelt sätta mitt eget välmående framför djävulens/anorexins.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget men jag antar att jag bara behövde skriva av mig och ville få vara lite stolt över mig själv. Efter en deppig och ångestfylld dag kan det behövas och jag måste säga att det fick mig på bättre humör! Slutsatsen är att det faktiskt är värt att välja det friska livet istället för anorexin när man fortfarande har ett val. Det dröjer inte lång tid för valet att för svinna om man tvekar vid klippkanten för länge. Flummigt men det stämmer!


Lill-Frida som påskkärring och femåring till vänster och en otroligt tjusig kusin till höger.

18-åriga stor-Frida haha!

//Frida

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Snälla hästar med lena mular, vacker natur, hav lika blått som himlen, sandstränder och vildhästar. Allt det och lite till upplever min tvillingsyster just nu. Vad gör jag? Jag sitter i min soffa och äter risifrutti. Men missta mig inte, kall risgrynsgröt är jättegott och jag sitter faktiskt väldigt skönt, men jag tror ändå trots allt att jag hellre hade varit på Läsö i Danmark tillsammans med Bella och alla hästarna. Det enda djuren jag har i närheten just nu är dammråttor och min storebror. (Han är tam så det är ofarligt att hälsa på).

Självklart hoppas jag att hon har det underbart och att hon njuter av tiden där men samtidigt saknar jag henne väldigt mycket. Hon är min bästis ju. Vi har alltid varit väldigt nära varandra, då menar jag både relationsmässigt och avståndsmässigt, och när hon åker bort över en längre tid så känner jag mig lite tom på något sätt. Jag har ingen att störa eller att bara gå in och titta på. Jag gör just det, bara går in och tittar på henne ibland. Det känns bara så tryggt att veta att hon är där och att jag har henne nära.

Gabriella är en av dem personerna som har stöttat mig mest och som har peppat mig och hjälpt mig och hon har varit en fantastisk klippa. Hon har gjort mig glad och vi har haft otroligt roligt men hon har också funnits för mig när det har varit jobbigt och jag har varit ledsen. Hon är inte min skyddsängel, för hennes roll här på jorden är ju inte att skydda mig, men jag tror ändå att hon är någon slags ängel. Hon är iallafall helt fantastisk! Hon är inte bara jättesnäll, smart och vacker, hon är också rolig, empatisk och omtänksam.

Om det är någon jag vill bli mer som så är det helt klart min syster! Jag är tjugo minuter äldre, inte för att skryta, men hon är ändå den jag ser upp till. Både för att hon är längre än mig, men också för att hon är min förebild.

Imorgon blir en bra dag, inte bara för att det är lördag, men framförallt för att jag får krama om Bella igen och prata hål i huvudet på henne. Då blir vi ju ännu mer lika, om hon också är tom i huvudet. Men tur är väl det. Zombies eat brains. We're safe.


Den här mysiga bilden skickades till mig alldeles nyss! Man vill ju bara pussa på mularna och rufsa till luggarna!!

Jag till vänster, den vackra varelsen till höger är Gabriella

Hon är ju det smuligaste kexet som satt sin fot på denna gjord!!

Likes

Comments

Godmorgon fredag!
I onsdags tog jag ett stort steg! A small step for mankind but a huge step for me.
Morfar skulle komma över på fika och jag bestämde mig för att baka muffins inför detta. Planen var att även jag skulle äta av dessa och med stolthet kan jag säga att jag faktiskt gjorde det! Det var så himla gott och morfar blev så otroligt stolt över mig och det är helt klart en av de bästa känslorna som finns!!

Min morfar har alltid betytt väldigt mycket för mig och att jag vågade fika för första gången efter att jag blev sjuk med just honom känns bara så bra! Han har alltid varit väldigt närvarande under vår uppväxt och har varit som en tredje förälder för mig. Han har alltid varit väldigt pigg och stark och aktiv för sin ålder och han har alltid gjort saker med oss och åkt på små utflykter. Det första telefonnumret mina små barnfingrar lärde sig att knappa in var numret hem till morfar, eller Moffa som vi kallade honom.

Mina första skidor hade han målat i en glittrig rosa färg och min första cykel var det också han som gav mig. Jag cyklade dock in i ett träd då han tyckte att jag skulle börja öva i en nedförsbacke med skog i slutet. Han var alltid lite sådan, han trodde på oss och var inte så himla försiktig. Det kanske låter lite farligt men det var det inte! Han lärde oss att tro på oss själva och att det var okej att misslyckas, det viktiga var att man försökte. Detsamma gällde när jag tog mina första simtag, där misslyckades han dock eftersom att jag fortfarande inte simmar bra... Inte ens helt okej, om jag ska vara ärlig simmar jag faktiskt ganska dåligt hahah...

Fredagar var den bästa dagen för då var det Moffa som hämtade oss från dagis. Vi promenerade hem och köpte alltid glass på vägen. Den glassen han valde, den valde jag också.
Just glass har alltid varit kopplat till honom i min värld. När man var sjuk och var hemma från skolan fick man alltid besök av honom och då hade han alltid med glass. Ofta lite konstiga smaker men det var ändå väldigt gott. Jag minns en gång när jag frågade om han kunde ta med chokladflingor istället. I min familj fick vi inte äta sånt. Bara när vi var på semester. Så lilla rebelliska jag passade på, och tjugo minuter senare kom han, med chokladflingorna och sina varma kramar, och det bästa, doften som bara han bär. Det luktar liksom tryggt, hem, värme, glädje och familj. Självklart hade han också med glass och eftermiddagen spenderades vid köksbordet där vi satt och pratade och åt glass toppat med semesterflingorna!

Att få höra att han, min hjälte, bästa vän och favoritmänniska, är stolt över mig måste vara det härligaste orden jag vet. När han som vet allt, kan allt och har gjort allt, säger något eller tycker något då vet jag att det är sant. Så om morfar är stolt över mig, då är också jag stolt över mig.

Likes

Comments

Kanske inte finaste vädret men fin dag på många andra sätt!

Dagen har spenderats tillsammans med min bror, Felix, och hans flickvän, Hanna. Det har varit en underbart mysig dag som jag kommer minnas från den här sommaren.

Dagen började med en prommenix till Delsjön, som ligger en liten bit från där jag bor. Jag gick ensam med musik i hörlurarna och bara tänkte och tänkte, som vanligt.

Efter promenaden tog jag en dusch, åt mellis och fixade iordning mig för att äta lunch med Hanna på stan. Vi åt på paprika och det var riktigt gott. Hade aldrig varit där innan så det var kul at testa och dessutom så ÄLSKAR jag alla sorters sallad!

Efter det gick vi till Gustav Adolfs torg där de sålde fudge nu i samband med Kulturkalaset. Jag köpte tre bitar som present till mamma och pappa och Hanna köpte till sig själv och Felix.

Senare efter middagen så åkte jag, Felix och Hanna hem till Hanna för att senare ta oss vidare till en sjö i närheten. Men innan det passade vi på att hälsa på djuren i närheten! Jag som älskar djur lite för mycket blev överlycklig över att jag kom bra överens med fåren, som man ser på bilden.

En härlig dag helt enkelt! Pratade senast igår med min behandlare om att jag måste släppa på mina tvångsmässiga rutiner kring hur dagen ska vara upplagd och när det är tillåtet att göra vad under dagen. Därför var kvällsutflykten med bad ett perfekt avbrott till min vanliga rutin! Då jag egentligen brukar sitta hemma under den tiden på dagen. Jag måste säga att jag är otroligt nöjd med den här sommardagen!

// Frida

Likes

Comments

Om en vecka börjar också jag skolan igen. Jag kommer att börja i tvåan på gymnasiet, ännu en gång.

För ett år sedan startade kaoset. Jag blev tvingad av mamma att gå på en läkarundersökning på BUP. Där konstaterade dom att jag var underviktig och att jag hade ett ohälsosamt förhållande till mat och träning.
Jag skrattade åt det eftersom jag var hur frisk som helst och åt precis som alla andra och dessutom inte tränade mycket alls. (Detta var alltså helt fel)

Jag började skolan efter sommarlovet mellan första året och andra året på gymnasiet. Jag har fått höra i efterhand att många reagerade på hur låg min vikt hade blivit under de senaste månaderna och framförallt på att jag var så himla trött och nere hela tiden. Och det var sant. Jag var utmattad, ledsen, arg, irriterad och ville bara isolera mig hela tiden.
Vad jag inte visste då var att jag redan hade sjunkit långt in i sjukdomen, men detta förnekade jag självklart. Jag var inte sjuk. Jag behövde inte hjälp. Alla andra har fel.

I Oktober hade jag fortsatt att rasa i vikt och det resulterade i att jag blev sjukskriven från skolan av läkare. Jag fick inte gå till skolan och jag förstod inte varför. Men jag var också ganska lättad, för jag orkade inte vara i skolan mer, jag hade inte energi för att göra någonting.

Det värsta med att ha en ätstörning är enligt mig just det, att man är så otroligt trött, ledsen, arg, irriterad och frånvarande! Man är verkligen inte sig själv och går helt på autopilot! Man har varken energi för att röra på sig fysiskt eller för att anstränga sig tillräckligt psykiskt för att kunna tänka klart. Man är en mobil utan batteri.

Men nu ska jag äntligen få komma tillbaka till skolan igen och jag kunde inte vara gladare!! Det ska bli underbart att få stimulera hjärnan igen och att få göra något som känns meningsfullt!! Läxor!! Prov!! Det ska bli så skönt att få känna sig som alla andra och att få fylla dagarna med något igen! Det här blir kul!! Taggad tjej over here!

Några av de underbara tjejerna som jag kommer få krama om varje dag igen om bara en vecka!!

Här fick jag hälsa på skolan i våras och det var den bästa dagen på flera månader, en försmak på det som komma skall!!

Från Stockholm när vi var där förra hösten, i samband med att jag blev sjukskriven. Fyra vackra, snälla, smarta, snygga, roliga och mysiga klasskompisar som jag får vinka åt när de tar studenten ett år innan mig

Likes

Comments

Mina föräldrar och jag sökte hjälp och vård för min ätstörning i början av sommaren 2015. Jag hade precis gått ut högstadiet (vilket var ett rent helvete) och skulle börja gymnasiet efter sommarlovet. Trodde jag iallafall.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig hehe. Utan på mitt första riktiga läkarbesök visade det sig att börja naturlinjen på en högpresterande skola efter sommaren inte fanns på kartan. Jag var förkrossad och kände mig helt värdelös. Men det var innan jag visste hur det väl skulle bli när jag började.

Efter sommaren 2016 mådde jag bättre och jag hade tillsammans med läkare och behandlare bestämt att jag klarade av att börja gymnasiet på fulltid. Vi kom överens om en plan för hur jag skulle lägga upp dagarna, få i mig alla mellanmål och hur jag skulle klara av att vara och äta i bamba.

Dagen innan första dagen i skolan gick åt till att förbereda mig inför skolstarten. Jag packade väskan, valde kläder och peppade mig själv. Men jag var OTROLIGT nervös. Min sociala fobi var det som spökade mest i mitt huvud och hur skulle jag, som varit isolerad hemma under så lång tid, fungera i de sociala sammanhang som skolan innebar. Alla kommer att dömma mig! Jag kommer inte passa in! Jag kommer aldrig få några kompisar! Jag kommer skämma ut mig själv! Ingen vill vara med mig, jag är så värdelös!

Men det visade sig vara mycket bättre än förväntat. ALLA var nervösa och ALLA var snälla. Jag har nämligen en tendens till att alltid tro det värsta om folk. Typ att alla jag inte är bästa kompis med har något emot mig och tycker och tänker negativa saker om mig. Men alla var jätte trevliga. Jag som inte var så van vid det sociala sa konstiga saker, bidrog till många missförstånd och skapade många stela ögonblick.

Jag förstod inte att man faktiskt inte behöver prata hela tiden så fort man är i samma rum som någon annan. Inte heller fattade jag att man får vara tyst och att allt inte behöver vara super käckt och fantastiskt. Detta har jag såklart insett nu vilket gör att det sociala fungerar mycket bättre även om det fortfarande finns saker att jobba på.

Mellanmålen lyckades jag få i mig på två minuter inne på toaletten. Jag skämdes så fruktansvärt över att äta när de andra runt omkring mig inte åt och det gör jag fortfarande, men inte alls lika mycket som då. Nu har jag vant mig vid att antingen stå och äta i korridoren eller inne i ett klassrum och faktum är att en stor del av klassen äter något mellan de större måltiderna och det är inte alls konstigt! Det är alltså absolut inget att skämmas över. Jag har haft med mig olika varianter av bars som mellis till skolan så ofta att jag till och med kallas bar-Frida ibland!

I bamba är det viktigt att fokusera på sig själv. Jag äter det jag ska och de andra äter så mycket som dom vill ha, och det behöver inte vara exakt lika mycket varje dag. En dag kanske bästa kompisen äter ett knäckebröd till lunch och en annan dag kanske två berg av pasta med köttfärssås. Det varierar, så det är helt enkelt ingen idé att jämföra sin egen tallrik med kompisarnas. Detta tänkte jag inte på under första vistelsen i bamba så jag gick runt ett bra tag och trodde att alla i klassen hade ätstörningar av olika slag, vilket absolut inte stämmer.

Nu när jag är mer bekväm med att äta i bamba brukar vi ofta skämta om att jag äter så mycket! Mina kompisar är amazed över att jag kan äta så mycket som jag gör, då jag äter en och en halv normalportion till lunch. Ibland är det lättare att skämta om sånt och ibland är det jobbigare. Men är det jobbigt säger jag till och de andra respekterar att jag inte vill prata om mat och kost.

Att jag varit sjukskriven berättade jag till de som frågade. Om de frågade fick de först veta att jag varit sjuk och frågade de mer så sa jag att jag inte ville prata om det eller så berättade jag om vilken sjukdom jag haft och hur det hade varit. Vissa i klassen vet nästan allt och vissa tror jag inte ens vet att jag varit sjuk eller att jag är ett år äldre än resten av klassen. Det är en själv som bestämmer vad man vill berätta och till vilka man vill berätta. Man är aldrig skyldig att berätta något om man själv inte vill.

Nu är jag mycket taggad över att börja tvåan! Har dock ångest över att man sakta men säkert närmar sig studenten... Men, men detta skolåret ska jag försöka leva i nuet mer än vad jag gjorde förra året, och varken tänka på framtiden eller det förflutna. Bara vara och bara må!

En ful Frida som tvingades ta skolfoto första dagen hon satte sin fot på gymnasiet. (Enda bilden som fanns från första dagen, hehe)

Från en photoshoot några dagar innan skolstarten 2016!


Hoppas du får ett bra skolår!

//Frida

Likes

Comments

Helgen spenderades på Tjörn hos mina kusiner tillsammans med släkten! Vi åt skaldjur och hade det väldigt trevligt. Vi lekte även några lekar men satt framförallt och pratade och drack lite vin! Natten mellan lördag och söndag sov vi i sommarhuset och vi åt sedan frukost tillsammans allihopa på morgonen. Sedan bar det av hemåt!

Det här var första gången vi träffade den delen av släkten som bor i Stockholm och i Danmark! Eller rättare sagt så var det första gången som jag minns att vi har pratat med varandra, tidigare gånger var jag alldeles för liten. Men det var verkligen jättekul att få umgås med dom och det var helt underbara människor! Så snart blir det nog en weekend eller några dagar i Stockholm med min syster för att både hälsa på vår släktingar men också för att bara ha systertid tillsammans!

Likes

Comments

Morgondopp med mamma som alltid

Promenad med hunden+ lite svingandes i ett rep hehe

Båttur med pappa

Det här är en bra sommardag

Likes

Comments

Just nu sitter jag under takfönstret på landet och vilar benen. Har precis kommit hem ifrån en lång promenad tillsammans men min kära mor och far, och så klart var hunden med också!

Jag kan inte beskriva den otroligt sköna känslan jag har i kroppen just nu. Att ha promenerat i ca. En och en halv timma ENDAST för att det var trevligt och mysigt. Att inte försöka lura ut mina föräldrar på någon slingrig väg i mitten av skogen bara för att gå längre och "göra av med mer energi". Att inte ljuga när de frågade mig om jag var trött. Att faktiskt bara gå den rundan som var bestämd och inte mer. Inget extra. Detta hade aldrig hänt för 1-2 år sedan.

Då hade jag redan varit trött från förmiddagens träningspass till att börja med. Jag hade tvingat mig själv att följa med på promenaden. Vila kan jag göra i graven, hade jag tänkt. Jag hade studsat runt som en studsboll, fram och tillbaka, på stigen för att förbruka så mycket energi som möjligt. Lekt med hunden, sjungit, sprungit fram och tillbaka på vägen för att vara aktiv. Det hade svartnat för ögonen många ggr under promenaden. Men, nejdå, jag var inte trött. Jag var inte redo för att svimma vilken sekund som helst. Jag ville gå längre, klättra i alla träd, springa upp till alla utkiksplatser med ett hjärta och en kropp som inte ville något hellre än att vila. Idag kan jag erkänna för mig själv att jag är trött.

Det har varit en lång process att lära mig att medge att jag varit trött när ingen annan varit det. Att erkänna både för mig själv och för andra. Men idag kan jag, med glädje, säga att jag kan det. Nyckeln till den här kunskapen har varit att LITA PÅ KROPPEN. Den vet vad den håller på med. Kroppen är ett fantastiskt smart system bestående av många delar som alla går hand i hand med varandra. Det finns ingen anledning för kroppens signaler att försöka lura en, genom att skicka felaktiga signaler. Kroppen är designad för att överleva, så blir man trött betyder det att man har störst chans att överleva om man vilar. Samma är det med hunger, blir man hungrig har man störst chans att överleva om man äter.

Förr skulle jag ALDRIG sova mitt på dagen men idag, mina vänner, sover jag så mycket jag kan under dagarna. Att vila är något jag starkt rekommenderar! Sist men inte minst så är det bra att tänka på att hjärnan och kroppen jobbar tillsammans. De samarbetar. När hjärnan och kroppen inte samarbetar, t.ex i en ätstörning, är något allvarligt fel. Man kan inte vara en frisk, fungerande människa om hjärnan inte samarbetar med kroppen. Kroppen dör kort inpå att samarbetet brutits och hjärnan är värdelös utan kroppen.

Jag har förresten fixat naglarna för första gången för den som är intresserad ;)

// Frida

Likes

Comments

Blommor växer av näring, alltså när de får det som de behöver för att överleva. Likaså gör människor. Kroppen kräver näring i form av hunger och tack vare den mat vi äter kan vi sedan utvecklas och hålla oss vid liv, precis som allt annat på jorden.Men det finns ett undantag, något på den här planeten, som istället för att hungra efter näring, använder hunger SOM näring. Ju mer hunger, desto större och starkare blir det. Jag pratar om monstret, det som bär namnet anorexia nervosa.

Man blir hungrig eftersom kroppen signalerar att den vill ha mat. Det ska fungera på det sättet att man automatiskt börjar leta efter något att äta för att lindra känslan av hunger. I mitt fall blev den signalen felkopplad när jag fick min ätstörning. Hungern blir istället väldigt lugnande. Det blir ett beroende, precis som med rökning, snus eller alkohol. Man mår genast bättre och blir "belönad" av belöningssystemet när den tomma känslan i magen uppstår, precis som den lugnande och tillfredsställande känslan man får av en cigarett om man är beroende av nikotin. Det som borde vara en impuls för att söka efter mat och förse kroppen med näring blir istället en lugnande känsla som man missuppfattar som något bra. Men varje gång man nekar kroppen näring så ger man istället näring och styrka till ätstörningen. I samma takt som kroppen krymper, blir monstret större och större.

Hunger är inte en bra känsla, men det är en bra signal, så länge man hanterar den på rätt sätt och lyssnar på kroppens budskap. Ingen har någonsin vunnit något eller blivit bättre av en tom mage. Man vinner på att vara glad, energisk, smart, omtänksam och pigg, och ingen av de sakerna kan födas ur ingenting. Men ur energi, alltså av mat, kan allt det skapas. Det finns ingen energi som uppstår av hunger, tvärtom så tar hungern all energi som finns.

En hungrig och tom kroppen får plats i de flesta kläderna, ja. Men vad fan spelar det för roll om du får på dig den minsta storleken i klädaffären så länge du inte mår bra och orkar med ett riktigt liv? Ge plats åt glädje, skratt, dans, vänner, familj, skola, jobb och mycket, mycket mer! Skit i storleken på byxor, skit i storleken på dina portioner, skit i att undvika mat, skit i att ta hand om ditt monster! Det är du som är viktigast och det är du som bara lever en gång och jag lovar att det är roligare att njuta av livet, nära och kära, mat och frihet än att få de små, falska signalerna om att du är duktig som klarade en timme till utan att äta.

Så sluta leta efter snabb tillfredsställelse genom att undvika mat, sök istället efter den härliga känslan du fylls av när du är med vänner, när du blir kär, när du presterar bra i skolan eller när du njuter av en påse lösgodis. Välj livet framför storlek xxs. Jag lovar dig att en dag fylld med skratt, kärlek och god fika kommer att ge livet större mening än att sitta ensam på sitt rum i kläder som du äntligen får plats i trots att de var alldeles för små för en månad sen.

Mata inte anorexin, mata dig själv, för din skull.

Likes

Comments