View tracker

Jag var på dejt igår, inte för att jag ville utan för att jag tror på att ge alla en chans. I lördags så frågade en kompis kompis om jag ville se en film med honom på kvällen. Då kunde jag inte eftersom jag skulle på 30-årsfest för en av mina absolut bästa vänner. Så jag föreslog söndag kväll istället.

Gemensamma bekanta har under större delen av sommaren försökt tussa ihop oss. Men jag har inte känt mig redo för en ny relation sedan A. Jag har inte hunnit landa helt än. Kanske kommer jag inte landa förrän jag träffar någon ny, jag vet inte. Och eftersom jag inte vet så tänkte jag att jag får väl ge det en chans. Jag känner ingen direkt attraktion till den här killen. Han ser bra ut och är snäll, men det finns inte "det" mellan oss. Jag tror att han gillar mig och det känns taskigt att göra något om jag inte är säker på vad jag vill.

Hur som helst, vi skulle se Insurgent, men för att färska upp minnet så bestämde vi oss för att se Divergent först. Det var under första filmen som jag blev väldigt avtänd. Killen kunde inte sluta prata, han pratade konstant under hela filmen, som tur var så hade jag sett den redan, så jag visste vad som hände, men det störde mig ändå en del.

Annars hade han ordnat bra, han hade fixat både dricka och tilltugg. Lagom till andra filmen så påpekade jag lite fint att den här filmen kanske vi inte skulle prata oss igenom eftersom ingen av oss sett den. Det gick, nästan. En gång under filmens gång kom han igång ordentligt igen,, det var lite som att han blev nervös och inte kunde hantera tystnaden, men jag hyssjade honom på ett skämtsamt vis och så var det bra med det.

Han satte sig så nära han att våra armar snuddade vid varandra hela tiden och han justerade sig några gånger för att komma nära. Jag satt mest med armarna i knät eller i kors för att inte ge några inviter. Skulle tippa på att det nog såg ganska roligt ut om man hade tittat på oss. Ju längre dejten fortgick, desto mer säker blev jag på att jag inte har några känslor för honom. Så jag antar att jag fick ut något av det i alla fall.

Vid elva var filmen slut och jag traskade i min ensamhet hem, min stad var helt öde under söndagskvällen. Det var ljummet i luften, mörkret hade lagt sig och tystnaden var fascinerande. Jag hörde trafikljusen vid övergångsstället som ligger ungefär 150 meter från mitt hus hela vägen hem. Jag hörde inte en enda bil, inte ens på motorvägen som alltid hörs annars. Några få personer satt kvar på en uteservering och förde ett samtal. Jag älskar att höra ljudet av tystnad i en stad som annars är så full av ljud. Det ger en så fridfull känsla samtidigt som lite kuslig. Jag föreställer mig att det är så det skulle låta dagen efter en katastrof som gjort att staden ligger helt öde.

Dags att återgå till måndagen, ha en härlig dag!

Friddeli

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår morse var minst sagt en intressant morgon, O klagade över något rätt obetydligt på en gåva på sociala medier så att alla kan läsa istället för att kontakta företaget i fråga direkt. Jag la inte så mycket energi och fokus på det, hon betyder allt mindre för mig. Vissa dagar är så klart värre än andra. Men jag tycks befinna mig i någon fas av acceptans.

På vägen till jobbet igår insåg jag att det finns några saker som äcklar mig:
1. Uttöjda örsnibbar. En kille var örsnibb var ordentligt uttöjd passerade mig med ett örhänge hängandes längst ner i överflödet av örsnibb. Jag fick kväljningar och tvingades titta bort.
2. Nålar under huden. Konstigt kanske, men jag ska förklara. Minns ni när man typ 11 år och man hade en klasskompis som försökte vara cool genom att sticka nålar i yttersta hudlagret och sedan oberört berätta för allt och alla att det inte gör ont alls. I mitt fall innebär det yrsel och att jag blir knäsvag.
3. Otrogna svin. Den här talar väl för sig själv. Någon av mina bekanta hade gillat ett inlägg på Facebook som handlade om mitt ex, inte A, utan en kille som jag var ihop med för några år sedan. Jag lärde mig igår, efter att inte sett röken av honom på ett par år, att han fortfarande väcker starka känslor av avsky.

Nu dags för sista arbetsdagen, jag är redan slut, ser fram emot att få sovmorgon imorgon.

Ha en fin dag!

Friddeli

Likes

Comments

View tracker

Känslan när man inte vet om man gjort rätt eller fel. Vi har alla den där känslan ibland. I mitt fall pekar alla möjliga tecken på att jag har gjort rätt. Men jag känner mig ändå så osäker på mitt beslut. Igår hade jag en fantastisk kväll med mina kollegor och nära vänner E och R. Vi var hemma hos E, drack vin, åt hemlagad LCHF-pizza (måste medge att jag var skeptisk, men den var supergod). Vi skrattade massor och hade väldigt allvarliga samtal stundvis. Det var en av de bästa kvällarna på länge.

När jag kom hem så kände jag mig så glad och fylld av positiv energi. Då kände jag verkligen att jag inte behövde O längre. Men även om hjärnan säger det så känner sig hjärtat fortfarande sårat. Därför så grunnar jag fortfarande på mitt beslut i att ta avstånd. Kanske inte så mycket från henne som från de andra, jag saknar inte alls att ha ångest över att träffa henne och L. Men A och T och alla andra, de saknar jag.

Jag har gått igenom den här fasen förut, jag vet att jag kommer klara det. Jag vet bara inte hur bra jag kommer klara det. Sist när liknande hände mig så stängde ett helt gäng ute mig, nu är det ju bara en person. En person som tvingar bort mig från ett gäng vänner. Jag antar att det är det som gör att jag tvekar den här gången. Dock så vet jag att jag och A i alla fall kommer fortsätta vara vänner framöver. Vi har lyckats hålla en så pass bra relation att jag tror att vi kommer vara vänner livet ut även om vi inte umgås så ofta och i nuläget aldrig på tu man hand, men jag tror att vi kommer kunna göra det så småningom.

Over and out

Friddeli​

Likes

Comments

​När jag träffade A så hade jag gott om vänner. Tyvärr så var det flera av dem som inte klarade av att de fick lite mindre tid med mig, att jag behövde dela mitt fokus och inte kunde umgås med dem flera gånger i veckan längre. Dels så flyttade jag till A och då hade jag inte lika nära till dem och kunde inte komma över spontant och ses i 30 minuter på samma sätt. Utöver det så ville jag umgås med A så mycket som möjligt och jag jobbade väldigt mycket i den vevan. Dessutom så hade A med sig ett stort kompisgäng och jag gjorde mitt bästa för att fördela tiden mellan alla parter. Jag räckte inte till för 2 olika kompisgäng, en sambo och ett jobb verkade det som. Jag försökte kombinera kompisgängen, men det funkade inte alls.

Till slut så bröt jag kontakten med mitt gäng eftersom vi inte kom överens alls, de vägrade se att jag gjorde mitt bästa för att hinna träffa dem, jag jobbade så mycket att Immodium var ett nästan dagligt inslag för mig ett tag. Jag träffade min sambo totalt 60 minuter om dagen, 30 minuter på morgonen när vi gjorde oss i ordning och åt frukost och 30 minuter på kvällen när vi åt kvällsmat och gjorde oss i ordning för att sova. Han var den som gjorde att jag överlevde den här perioden.

När jag bröt kontakten med mina vänner så umgicks jag allt mer med A:s vänner istället. Hans bästa vän T med flickvän bodde ganska nära så vi träffades så ofta vi hann. Vi hittade på aktiviteter och åt middag ihop. Jag började umgås med flickvännen, O, vi träffades på tu man hand, med pojkvännerna, med andra par och med större gäng. Jag och O blev oskiljaktiga, vi hade kontakt hela tiden, sms, telefonsamtal, via Facebook och Instagram samt ständiga fikor och utflykter. Så när dagen kom och A gjorde slut med mig så blev hon ersättaren. Allt jag normalt sett berättade för A och pratade med A om gick till henne istället. Både O och T ställde upp mycket på mig, de erbjöd mig att låna bil i flytten, O hjälpte mig att flytta mina saker och packa upp i mitt eget hem.

När A började dejta L fick jag ny ångest och det var som att börja om helt.​ Att ha O som min ständiga stöttepelare blev min räddning. Hon fanns där hela tiden, till plötsligt en dag. Hon svarade inte på frågor som om hon var intresserad av att delta på tjejmiddagar, hon svarade bara att hon inte visste med sitt jobb om hon kunde. Detta var alltså vid intressefrågan, inte vid inbjudan till ett visst datum. Jag frågade flera gånger om hon ville ses, men hon hann inte sa hon. Till slut ifrågasatte jag det hela och ifrågasatte varför hon kom med ursäkter som visade sig vara falska. Det blev så uppenbart när hon gjorde inlägg på sociala medier som inte stämde med vad hon sagt. Det gjorde mig arg och ledsen och jag vägrade låta henne ljuga för mig.

Jag frågade om hon umgåtts med A och L, vad hon tyckte om L, jag försökte skapa mig en mer neutral uppfattning om L genom andra för att jag visste att jag dömde henne lite väl hårt. Men O ljög för mig om att de bara träffats en gång, trots att jag själv hade varit med vid 2 tillfällen och kände till ett tredje tack vare min kontakt med A. Nu under semestern så har O inte en enda gång på 1,5 månad haft "tid" att träffa mig för att prata igenom detta. Jag har haft lite kontakt med hennes sambo som sagt att hon ska ta sig tid så fort jobbet lugnar ner sig. Jag trodde på honom, kanske naivt, men jag tror faktiskt att han också trodde det. Grundlurade båda två.

Under hela den här perioden så har jag sett att hon umgåtts med andra, spelkvällar, sommarkvällar på uteserveringar, båtturer, sol och bad. Jag pratade också med A och fick veta att O spenderat tid på tu man hand med L. Jag vet att det inte borde förvåna mig, men det kom ändå lite som en chock, trots att jag anade det och ställde frågan just därför. När jag pratade med T om detta så sa han fortfarande att hon inte haft tid, jag sa att det är en prioriteringsfråga och att hon har gjort sitt val. Jag orkar inte mer och jag tänker backa undan ett tag. Han försökte då säga igen att hon inte haft tid och jag sa bara att han själv måste se att det är en fråga om prioritering. Till slut höll han med och insåg nog att det inte finns någon återvändo till det som en gång var vi två mot världen.

Jag har insett en sak om O, bortsett från att hon är en svag människa som inte kan stå för vad hon tänker och tycker utan istället ljuger om det. Hon har inga egna vänner. Alla vänner till det paret är T:s vänner. Hon hade mig, jag kom visserligen in genom A, men vi umgicks bara hon och jag, något jag aldrig gjorde med T. Nu står vi här, jag är vän med T men inte med O. Samma sak med A:s ex innan mig, de umgicks på tu man hand, när det tog slut mellan A och henne så slutade O och hon umgås. Jag har börjat fundera på om det är så att O är medveten om att det är T som folk egentligen tycker om och därför tyr hon sig till vilken flickvän A än har eftersom A och T är bästa vänner och A:s flickvän lite kommer med på köpet och måste umgås med henne.

Jag läste en artikel som sa att om man varit vänner i mer än 7 år så kommer man vara vänner för livet. Jag funderade över mitt liv och insåg att det finns några stycken. Jag funderade igenom O:s liv och insåg att hon har en person, K, men han är egentligen kompis med T nu för tiden, även om det var hennes vän från början. Så grattis O, du har inga vänner för livet, hoppas det känns bra! Du kanske borde fundera på detta och se över ditt sätt att hantera de du umgås med nu om du vill ha chansen att behålla dem. Några tips på vägen kan vara att vänlighet funkar, ärlighet är ovärderligt, lögner och att prata om folk när de inte är med genomskådas efter ett tag.

Det kommer garanterat komma fler inlägg som rör historien om O, men det här ger en bild av vem hon är i alla fall.

Ta hand om era vänner!

Friddeli

Likes

Comments

När jag och A var ett par så umgicks vi mycket med 2 andra par, O och T samt J och S. När vi gjorde slut så lovade O och T mig att det inte skulle förändra situationen. Vi skulle ändå umgås. När A träffade L så lovade de att de inte skulle umgås som 3 par och lämna mig i sticket. Nyss fick jag reda på att de 3 nya paren hade dejt tillsammans förra veckan och ingen frågade mig. Kul! Not! Jag frågade A om detta förut och han svarade helt ärligt och öppet att han inte hade haft något med inbjudningarna att göra och inte ens visste vilka som tillfrågats. Jag tror honom. Han hade aldrig något med inbjudningarna att göra när vi var ett par. Det var alltid jag och O som höll i det. Nu var det antagligen O själv.

Jag tror att det var fröken O som styrde upp det hela och hon tycks ju ogilla mig starkt utan att kunna berätta varför (jag ska berätta hela historien om O om ett par dagar när jag har mer tid, det är en lång historia). Jag känner mig så lurad och så orättvist utestängd. Jag trodde att vi var vänner och att jag kunde lita på dem. J har också senaste året varit en av mina närmsta vänner, men jag kan tydligen inte lita på henne heller. Det känns ju fantastiskt att se "vännerna" strykas från förtroendelistan en efter en. Snart är det inte många kvar. E på jobbet tröstade mig igår när jag beklagade mig över detta med att det är bättre att ha några få nära vänner än många ytliga. Hon har verkligen en poäng med detta och jag håller med.

Problemet är ju bara att jag trodde att jag hade några nära vänner här och sen större ytlig krets runt. Det verkar som att i slutändan så var det en nära vän och det är A. Konstigt att mitt ex är trevligare mot mig än de andra och en aning frustrerande. Eller jag menar, extremt frustrerande.

Ett företroende tar tid att bygga upp, men en sekund att rasera.

Med vänlig hälsning

en arg Friddeli


Likes

Comments

Detta inlägg handlar om relationen med okända människor. Är inne på första arbetsveckan nu, vilket har sina konsekvenser. Efter en semester med sena nätter och långa sovmorgnar så är det lite jobbigt att ställa tillbaka kroppen till arbetstider och dagens snoozande pågick i 53 minuter. Jag har flextid på jobbet, som tur är, men jag brukar försöka börja jobba någon gång mellan 7:00-7:30. Det har sina fördelar, man är inne innan de flesta av kollegorna och hinner arbeta ostört en stund. En annan fördel är att det är färre personer på bussen och de som åker bussen är tröttare.

Idag gick jag som vanligt på hemmavid, satte mig på platsen närmast fönstret precis bakom mittdörren, min favoritplats. Åker några hållplatser och kommer till den stora pendelhållplatsen. Där alla de som inte vill betala för att åka genom 2 kommuner går på. Bredvid mig sätter sig en kvinna, gissningsvis i femtioårsåldern, hennes väninna sätter sig på sätet på andra sidan av mittgången. Precis framför mig står folk för att bussen är för full.

Paret pratar lågmält och stör inte så mycket. Väninnorna däremot tycks se det som sin främsta uppgift att försöka informera hela bussen om allt som pågår i deras liv. Jag lyssnar på gamla avsnitt av Morgonpasset i P3 och försöker desperat höja volymen för att stänga ute hennes ständigt genomträngande röst. Men till slut varnar min telefon för att jag höjt så pass mycket att jag riskerar att skada min hörsel.

När vi en stund senare dessutom kommer till en station där många går av inser kvinnan bredvid mig att hon är i vägen för personer som vill komma fram. Så hon lutar sig bakåt. Mot ryggstödet tänker ni, nej då. Mot min arm, hon har nämligen hela resan suttit med ryggen mot mig. Jag rör min arm och hon säger förlåt med en spydig röst, jag antar att jag råkade armbåga henne, men bryr mig inte nämnvärt om det.

Min poäng är i alla fall att jag inte kunde bry mig mindre om vilken sorts sten hennes nya bänkskiva i köket har eller att hennes dotter inte alls ser vikten av en ordentlig utbildning. Och är klockan dessutom halv åtta på morgonen så bryr jag mig om möjligt ännu mindre. Så snälla, alla ni som pratar högt på morgonen, prata på, men dämpa er lite bara. Och snälla mig själv, kom ihåg att du avskyr att åka med en senare buss och att sovmorgonen inte är värd det. Älska morgontrötta människor!

Mvh

Bitterfriddeli

Likes

Comments

​Hej igen,

Många inlägg idag. Jag pratade med en kollega på lunchen, vi kan kalla honom N. N och jag diskuterade mina relationer med O och A, liksom så många andra så föreslog han att jag ska sluta umgås med dem. Jag vet att han egentligen har rätt. Men varför är det så sjukt svårt att bara skita i dem? Jag skulle må så mycket bättre efter ett tag, det är bara det att det har varit för många separationer det sista året och jag är inte säker på om jag är stark nog att ta mig igenom ännu en så här nära efter den största separationen i mitt liv, den med A.

Jag grubblar vidare.

Friddeli​

Likes

Comments

​Måndag morgon, tillbaka på jobbet efter semestern. Kroppen är i chock över att behöva gå upp nästan 6 timmar tidigare än den gjort de senaste 4 veckorna. Men det har flutit på oväntat bra hittills. Det enda som gjort min dag betydligt sämre var när jag loggade in på Facebook. Givetvis så hade L lagt upp nya bilder från senaste semesterveckan med A. Jag är inte vän med henne, men med honom, så jag ser allt han taggas i. Det var inga gulligull-bilder, de var inte ens med båda två på samma bild en enda gång, men det hjälps inte. Bara det faktum att hon lägger upp bilder och beskriver deras underbara vecka ihop fick det att vända sig i magen på mig.

Jag vet att jag inte har någon som helst rätt att känna så här, vilket gör det så mycket svårare. Jag älskar ju fortfarande A, jag vet att vi aldrig skulle kunna bli ett par igen, men jag kan inte rå för att känna lite att hon stulit honom från mig. A dumpade mig flera månader innan han ens lärde känna L, men det spelar ingen roll. Jag känner mig ändå förrådd på något vis. Jag vet att man inte kan styra över sina känslor och att han inte kan rå för hur han känner. Det betyder ju också att jag inte kan rå för hur jag känner nu. Jag önskar dock ibland, rätt ofta, att de skulle kunna tänka på att jag finns och att jag såras varje gång de visar sin kärlek öppet. Sjukt orättvist av mig jag vet, och A har varit relativt hänsynstagande till mig, men när hon finns så glöms jag bort. Inte bara av honom utan av alla, den enda av de som nämndes i förra inlägget som tycks minnas mig är T. Han är snäll och har varit ett större stöd än jag väntat mig.

Nu hoppas jag på att resten av min måndag flyter på lite mer smärtfritt!

Ha det!

Friddeli

Likes

Comments

Hej,

Jag har valt att börja blogga efter en lång tid med jobbiga relationer i mitt liv​. Jag har ett avslutat förhållande bakom mig, jag blev dumpad, helt utan förvarning och jag anade inget. Mina vänner var hans vänner, så nu står jag i situationen där jag behöver umgås med honom och hans nya tjej. Som att inte det räckte så var min bästa vän även hans bästa väns flickvän. Hon är sur på mig av oklar anledning och många av de andra i gänget har valt hennes sida. Jag känner henne så pass väl att jag vet att hon diskuterar mig med de andra, men eftersom jag inte vill sjunka till hennes nivå och försöka vända våra gemensamma vänner mot henne, så har jag valt att skriva av mig här. Jag kommer relativt bra överens med mitt ex, såvida inte de skyltar allt för öppet med sin kärlek framför mig, men det gör de så klart ibland. Jag vet att de är nykära och vet själv hur det är. Men det hjälps inte riktigt, jag hatar hans nya trots att hon varit väldigt tillmötesgående mot mig mestadels.

Jag pratar med mitt ex ibland, men försöker gå vidare. Jag pratar med hans bästa vän ibland, men försöker låta bli eftersom han trots allt är sambo med tjejen som utan anledning tycks hata mig. Jag försöker dejta andra, men det går sådär, är ofrivilligt fast i den här cirkusen. Den här sommaren har gått åt till att försöka skapa nya vänner som på sikt ska kunna ersätta det här gänget eller i alla fall kunna vara substitut tills alla tagit sitt förnuft till fånga.  ​För att ni enklare ska kunna hänga med så kallar jag mitt ex för A, hans nya för L, hans bästa vän för T och min "bästa vän" för O.

Jag ser fram emot att få dela med mig till er och hoppas på att kunna beröra er, oavsett om det är glädje, sorg, igenkänningsfaktor, eller vad det nu kan vara.

Vi hörs!

Friddeli​

Likes

Comments