I takt med att det blir varmare ute blir kläderna mindre täckande, vilket för mig och många andra inkluderar en ständig oro. ''Ska jag ha en kortärmad tröja?'' , ''Kan jag ha en kortärmad tröja?'', ''Behöver jag täcka mina armar med smink?''.

Varje dag ställer jag mig själv just de tre frågorna, varje morgon tvekar jag innan jag går hemifrån och varje eftermiddag ångrar jag beslutet jag tog, oavsett vad det var. Täcker jag över de ärr som jag har så ångrar jag att jag är feg och gör allting mer komplicerat än vad det egentligen är. Täcker jag inte över dem så ångrar jag att jag låtit folk se dem och jag skäms över att jag tycker att det är så skönt att slippa dölja dem. Inte vill man väl att andra skall tro att man visar upp dem, när man i själva verket bara struntar i att täcka dem?

Jag har hört en del folk säga att jag överdriver för det finns mycket värre och jag har hört andra säga att jag ''bara vill visa att mina ärr är större än vissa andras''. Varför skulle jag vilja göra det? Varför jämföra ärr man fått från psykisk ohälsa eller andra sjukdomar? Det är väl ingen som jämför cancerpatienters ärr? Ett självskadebeteende är ett självskadebeteende oavsett hur lite eller mycket det syns på ens kropp efteråt. Och det är precis därifrån mina ärr kommer, från mitt självskadebeteende.

Jag har skadat mig själv. Många gånger under många år har jag skadat mig själv. Allting finns inte kvar, mycket har försvunnit och om min avsikt skulle vara att ''visa upp'' mina ärr så hade jag gått naken. Det är bara det att det är så skönt att inte behöva välja kläder efter mina underarmar. Nu när det är varmt ska man väl äntligen kunna använda alla de fina blusar som hänger i garderoben. Eller?

Mina armar är inte fina. De visar de värsta perioderna från mitt liv. Stunder jag önskar att jag slapp komma ihåg finns inristade i min hud och jag skäms. Självklart skäms jag. Jag vill inte att jag skall se ut som jag gör men nu gör jag det och jag kan inte göra så mycket åt det. Det enda jag kan göra är att klä mig efter vädret och hoppas på att andra inte ser allt det som jag ser. Väger man fördelar och nackdelar med alternativen finns det för mig färre nackdelar med att inte dölja. Ärren är en del av mig nu och att de inte längre är öppna sår tyder bara på att de är en del av ett långt men avslutat kapitel.

Det är fruktansvärt att det finns folk som behöver ställa sig de tre frågorna varje morgon, att det skall få sina skador jämförda med andra och att de skall skämmas över att vilja låtsas som ingenting. Tänk på att det krävs mycket för att sluta ta ut sin ilska på sig själv. Det krävs mycket för att ens armar enbart skall bestå av läkta sår och inte öppna. Har man klarat det så har man kommit riktigt långt. Avstår man från att skada sig så har man tagit sig precis lika långt. Kan man sedan gå i linne och shorts utan att tänka på hur kroppen ser ut, då har du tagit dig in i mål. Dit hoppas jag att alla någon gång når.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag är det bipolära världsdagen. Yay för oss med sjukdomen som fortsätter att kämpa varje dag trots alla motgångar! Vi är alla starka ❤

Likes

Comments

Jag går in i klassrummet för att sedan sätta mig vid den första bänk min blick faller på. Så tyst jag kan lägger jag ner mina böcker och greppar tag om pennan. Jag öppnar anteckningsblocket och hittar en ny sida som jag kan skriva på om det skulle bli någon genomgång. Jag hör hur de runt omkring mig, mina klasskamrater, pratar med varandra. Visst hade det varit trevligt att göra samma sak men inte just här och nu.

Jag hör hur min lärare stänger dörren och jag känner hur mitt hjärta börjar slå allt fortare. Jag kan också känna hur en bekant känsla liksom tar tag runt min hals. Det händer inget mer med den utan den bara är där. Ett tjockt lager av någonting obehagligt som tar sin form på samma sätt som en halsduk man knutit för hårt.

Hela tiden tittar jag ner på det tomma pappret. Någonstans på min näthinna ser jag hur siffror börjar skrivas på tavlan. Siffror och bokstäver. Min lärare börjar prata om c-14 och mammutar. Jag tittar på tavlan och skriver samtidigt ner det som står där på mitt papper. Han nämner något om halveringstid och logaritmer. Jag hör inte riktigt för jag kan inte koncentrera mig. Istället känner jag att jag blir varm och jag hör något i mitt huvud som får mina ögon att tåras.

Jag släpper pennan, drar min högra hand över min vänstra underarm och blundar. Jag känner det som finns där och det blir värre. Jag öppnar mina ögon och fattar återigen tag om pennan. Det är ingen idé att skriva ner allt det nya som står på tavlan. Jag vet ändå inte vad det betyder eller står för. Istället skriver jag ner andra saker på mitt papper samtidigt som jag så diskret som möjligt tar så djupa andetag jag kan. Jag hör det fortfarande, det som låter i mitt huvud. Rummet känns mindre än vad jag vet att det är. Jag tittar på väggarna runt omkring och jag ser hur de närmar sig mig. Rummet blir mindre, mindre än vad jag vet att det är. Jag hör mina klasskamrater. Någon hostar, någon skriver på sin miniräknare och någon annan bläddrar i vad jag antar är en mattebok.

Det blir värre. Ljuden blir värre och högre. Just nu hör jag flera saker samtidigt som jag vet att bara jag hör. Det låter precis som det gjorde där. Jag hör larmen och allt därtill. Det känns precis som det gjorde när de stängde dörren för andra patienter inte skulle höra mig eller se mig. Det känns precis som när de kom springandes med den blåa lilla koppen och en vit plastmugg med vatten att svälja innehållet med. Det känns inte bra och ångest växer fram i mitt bröst. Jag kan inte hantera det mer så jag reser mig upp, samlar klumpigt ihop alla mina grejer, och nästan springer ut ur klassrummet. Hela tiden är jag livrädd att någon annan skall höra det jag hör.

När jag öppnar dörren och tar steget ut ur D443 skyndar jag mig till mitt skåp. Jag lutar mig mot det och tar ett djupt andetag. I samma takt som jag andas ut försvinner den trånga halsduken och de snabba hjärtslagen. Jag är inte instängd längre. Jag är fri.

Likes

Comments

Varje dag bär många på smink, en mask, ett skydd för att du inte skall se att de mår dåligt. Alla borde våga må dåligt för det blir inte lättare av att hela tiden dölja det. Man ska inte behöva bära på en sådan tung börda, ingen skall behöva göra det. Speciellt inte om det går att få hjälp och det enda som hindrar en är rädsla.

Det jag vill är att kunna hjälpa andra och jag vill nå fram till fler människor på ett sätt man inte kan göra via text. Många jag känner tycker att det är lättare att lyssna än att läsa igenom ett jättelångt inlägg. Även om jag känner mig mest bekväm med att skriva så blir tal en helt annan sak. Även om det inte är särskilt många som ser videon blir jag nöjd om den hjälper en person.

Det finns folk som följer min blogg som går igenom de saker som jag har gjort. De har hört av sig till mig och berättat hur jag har hjälpt dem på olika sätt. Det räcker för mig. Jag vill ju inget hellre än att andra skall få uppleva livet utan att ha ett ständigt mörker ovanför sig.

Största delen av det som jag säger i videon är alltså ett utdrag från min dagbok jag skrev när jag var 11 år. Jag var 11 år och så rädd för att sanningen skulle komma fram. Idag är jag 17 år, snart 18. Jag har fått hjälp. Jag har fått en diagnos. Jag har mediciner och går till en psykolog. Jag mår bra. Alla borde få må bra. ALLA.

ps: undertext finns

Egentligen skulle jag lagt upp detta tidigare men jag bor på landet och har internet som går långsammare än kön på McDonalds i Kungälv.

Sedan så tycker jag att detta är sjukt pinsamt. Jag känner mig inte bekväm med att prata och visa mig i en video. Jag vill bara testa detta, men det är troligtvis inget jag kommer hålla mig till....

Likes

Comments

I helgen var jag med Elin på hotell. Det var hennes födelsedagspresent från mig och vi hade riktigt roligt! Vi fick ett fint rum på översta våningen och vi åt god mat. Dock så åt iallafall jag lite för mycket både till middagen och till frukost så jag hamnade i matkoma kan man säga. Det var nog inte långt ifrån. Hur som helst så var det skönt att komma bort lite fastän det bara var i Göteborg. Vi pratade och skrattade och jag kände verkligen att jag längtar till sommaren nu. Det är ju så att jag skall följa med Elin och hennes familj till Grekland. Precis som Elin skämtade om så var det här ett bra test för att se om vi kunde stå ut med varandra och det gjorde vi ju. Vi klarade det galant ;)

Sängen hade jag inte tackat nej till heller!


Likes

Comments

Man känner sig faktiskt lite förolämpad, hånad.
Förut idag såg jag en bild där det stod att man skulle tagga någon som hade en "bipolär spellista".
Jag förstår att det kan anses vara ett praktiskt ord som man kan använda sig av när något skiftar mellan bra och dåligt, men det är inte så det fungerar.
Om man aldrig upplevt en mani kan man aldrig förstå att det är något hemskt och så mycket mer än att "ha mycket energi". Man kan veta att det är så men man kan inte förstå det.
Jag vill att ni ska tänka på vad ni skriver. Framförallt när det gäller olika sjukdomar och tillstånd. Man kallar inte folk för psyko, att ha psykoser är något hemskt. Man säger inte att man har en förkylning som är värre än cancer. Jag tycker inte heller att man skall säga att folk är sjuka i huvudet.
Jag är sjuk i huvudet. Jag har en störning i min hjärna som gör att jag är sjuk och folk använder den frasen som en förolämpning.
Så tänk ett steg längre, det skadar aldrig.

Likes

Comments

Jag har länge haft medicin för sömnen. Både för insomning och för att jag inte skall vakna under natten.
De har hjälpt mig otroligt mycket men nu när jag ätit dem så länge har min kropp börjat påverkas rätt negativt. Jag får muskelryckningar, är yr och får svårt att tänka så nu det senaste när jag börjar må bra så har jag försökt trappa ner alla dessa sömnmediciner.
Det har väl inte funkat jättebra men det blir bättre och bättre. Jag är väldigt trött då jag helt enkelt inte sover hela nätter.

Dock är det ju så att nu när jag är i skolan och gör saker blir jag ju trött, naturligt trött. Bara det gör att jag sover bättre.

Just nu sitter jag på bussen och halvsover. Har bara matte idag för fysiken är inställd så det blir en kort dag 😊

Likes

Comments

Jag har kontakt med en person via en grupp på Facebook. Hon har precis som jag blivit diagnostiserad med Bipolär typ 2. Skillnaderna  är många men den mest vesintliga är att hon är 22 år äldre än mig.

Precis som jag har hon varit inlagd en längre tid. Precis som jag själv så försöker hon återgå till det normala. Jag har börjat skolan, hon ska börja jobba.

Idag diskuterade vi vad man börjar med, vad man skall göra först och jaa, vad ska man börja med?
Hon ville börja med det sociala, prata med kollegor osv, medan jag vill fokusera på att komma in i skolarbetet.
Jag vet att jag tidigare sagt att jag vill börja med att vänja mig vid att vara bland människor men samtidigt så har jag insett att det inte är det bästa för mig. Om jag inte förstår vad som sägs på lektionerna kommer jag aldrig att känna mig bekväm i den miljön.

Hur som helst så tar det tid. Det kommer ta tid både för mig och henne. Det tar förmodligen tid för alla som är i samma situation.
På sjukhusskolan pratade lärarna ofta om att man måste acceptera att det inte tar tre dagar och så är allt som vanligt/innan. Det kommer troligtvis aldrig att bli det men om man fortsätter att kämpa samtidigt som man fokuserar på att göra det som är bäst för en, då kommer det så småningom att bli bra. Man får bara inte ge upp.

Så kom ihåg det. Ha inte för höga förväntningar på dig själv och gör det som är bäst för dig! Sedan tar det tid och det är mening att det skall göra det. Man måste låta sig själv vänja sig vid saker långsamt. Det är då det blir som bäst.

Likes

Comments

Just nu ligger jag i sängen och tittar på Hem Till Gården. Idag är det tisdag och tisdag innebär träning men tyvärr är jag förkyld så jag får skippa den idag. Det känns väldigt tråkigt med tanke på hur kul det var förra veckan.

Imorgon är det dax för mig att börja skolan. Självklart är jag nervös men det kommer nog gå bra.
Vi får se hur det blir för mig nu när jag skall vistas bland folk. När jag var inlagd så var jag isolerad i ett rum på ett sjukhus. Där träffade man inte folk och man blev aldrig sjuk. Nu blir jag sjuk/förkyld varje gång jag varit med eller runt om en större mängd folk. Förhoppningsvis vänjer min kropp sig vid att vara ute i verkligheten så att jag slipper bli så förkyld. Det är ju inte  meningen att jag skall behöva fortsätta isolera mig utan nu vill jag få rutiner och normalitet. Jag VILL vara ute i verkligheten och komma så långt från min sjuka period som möjligt. Sedan vill jag ju inte behöva vara hemma från skolan då jag redan missat mycket som det är, trots att jag gått ner en klass.

Jag hoppas att ni mår bättre än mig just nu !

Likes

Comments

Jag är helt slut just nu med tänkte bara berätta för er att jag precis kommit hem från träningen och det kändes så skönt. Innan var jag fruktansvärt nervös men de släppte allt eftersom och många grejer kom tillbaka. Visst gör jag kanske inte allt prefekt men just nu försöker jag mest klara av att vara där, bland människor. Finslipa kan jag göra när jag vant mig vid det hela.

Men som sagt, det kändes oerhört bra efteråt och jag ska definitivt fortsätta. Konditionen är ju sådär kan man nog lugnt säga men det kryper sig nog fram i takt med att jag tränar så gott det går. Trots allt så är jag nog stolt över mig själv. Innan vi åkte var jag väldigt nära på att ta av mig allting och låsa in mig på mitt rum istället men jag tog mig ändå dit och jag var kvar under hela träningen. Bättre än så kan jag nog inte göra just nu.

Återigen är det ju så att man ska acceptera sig själv och sina förutsättningar. Det är en viktig grej som jag inser mer och mer faktiskt. Man kan inte göra mer än sitt bästa. Även om sitt bästa kanske inte är ''bra'' så går det inte och istället för att klanka ner på sig själv så är det viktigt att ta åt sig det att det är okej. Acceptera situationen. Det kommer att bli bra och jag lovar det!

Likes

Comments