View tracker

Så länge har jag varit här nu. Så länge har jag ätit frukost klockan åtta, lunch klockan ett, middag klockan fyra och kvällsmat klockan sju. Det är en väldigt lång tid och det har hänt så otroligt mycket sedan jag lade lösenordsskydd på bloggen.

Det gjorde jag därför att personalen , som jag säkert nämnt tidigare, rekommenderade mig att inte blogga när jag var inskriven för att jag i framtiden kunde ångra mig, känna att jag blottat mig lite eller så men jag känner mig tillräckligt mogen för att kunna avgöra detta själv.

Jag har avslutat totalt två ECT behandlingar ( 9 i varje) med en resultat som inte var särskilt bra. Det fungerade lite, lite men det behövdes mer för att få upp mig till en nivå där man kan börja bearbeta och jobba med mina tankar. Så jag fick börja vandra omkring med en droppställning tillsammans med en påse anafranil.

Anfranil är som jag förstått det även det en medicin som man använder vid bla depression men den är aningen mindre känd. Jag fick då alltså anafranil i dropp för att medicinen skall ge effekt direkt istället för att det skall ta flera veckor.

Droppet har jag haft 2-3 timmar varje dag och igår var sista så nu är även den behandlingen avslutad. Det enda jag kan säga om just själva behandlingen är att den kan ha räddat mitt liv. Med mig är det ju så att det är tankarna som är värst. Det är tankarna som är tyngst och även om känslorna är lite lättare så kan det ibland kännas lika tungt som innan ändå, men det är ändå en bra start på vägen.

Det är också nu jag måste börja jobba ordentligt. Jag måste börja arbeta med tankarna och använda min energi till det istället för att använda den till att planera andra saker jag ändå inte har någon chans att få göra.

Det är nu man kan se att det kan bli bättre. Även om jag inte riktigt tror eller ser det själv så är det väl så det är.

Frida

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

9:30 ska jag göra någonting jag gjort många gånger, något som jag hoppas men inte tror att någon i min närhet har gjort.
9:30 är några i skolan. Några kanske är hemma för att de är sjuka eller helt enkelt för att de är lediga. Sen finns ju självklart de som är på jobbet.

Det jag kommer att göra har jag inte ont av. Jag får lite Alvedon innan så att jag slipper den fruktansvärda huvudvärken och det hemska illamåendet som jag annars får efteråt.
Jag är sövd så jag känner inte av själva händelsen.
9:30 ligger jag i ett litet rum med massa sköterskor, läkare av olika slagit  (narkosläkare m.m)
Jag ska påbörja ytterligare en ECT behandling och det känns bra. Tror jag iallafall för jag känner inte så mycket överhuvudtaget just nu. 
Det mest positiva just nu är ju att jag av någon anledning fick ett plåster med nallar på som personalen inte visste hur det hamnat där.

Snart så kommer vaktmästaren med en rullstol och sedan skall jag färdas genom östra sjukhusets enorma kulvertar. Snart kan jag gå där själv och ändå hitta till allt; Pk, Ck, Kk osv osv.

Det blir som det blir helt enkelt :) Lite el som skakar rätt på allt i mitt huvud.

Likes

Comments

View tracker

Den här bilden är ungefär en vecka gammal och mitt utseende förändras fortfarande; inte till det bättre. Jag sover fortfarande dåligt och jag har under de senaste dagarna nått botten av den djupaste avgrund som finns. Jag gråter varje dag. Oftast en timme på förmiddagen, en på eftermiddagen, lite på natten även när jag vaknar. De säger att det är bra att komma nära sina känslor men inget av det här är bra. Det är hemskt.

Det gör ont i mig. Varje dag så lider jag samtidigt som jag känner att jag när som helst kommer lägga mig ner och dö. Bara falla ihop för att orken inte finns där. Jag skall inte gå in mer på hur det känns just nu för det är vidrigt. Genom att bara läsa min detaljerade beskrivning (inte denna) av det hela tror jag att man känner en smärta i bröstet.

Idag hade jag läkarsamtal. Det har gått två veckor och jag mår bara sämre & sämre. Det enda som blivit bättre är att jag inte har någon ångest längre. Jag har ingen oro i kroppen, bara en liten panik över att jag blivit tvingad att kämpa så här länge och det ändå inte fungerat. 

Dock så har det bestämts att jag skall få göra ytterligare någon ECT eller två. På onsdag nästa vecka hoppas jag att jag vaknar upp utan att känna att jag inte kan mer.

När jag fick höra detta tändes en liten, liten gnista av hopp. Jag levde på den gnistan i en timme men nu är jag helst slut och den är borta. Det fysiska är det inget problem så att jag skriver är för mig lätt. Jag skriver alltid till min läkare därför att jag inte behöver tänka när jag gör det. Då får hon läsa det som kommer direkt ifrån mig; Mina sanna tankar och känslor.

Det  har verkligen varit två hemska veckor och mitt ansikte krossas fortfarande, dag in och dag ut. Mina armar är blåa och mina naglar är klippta. Det enda jag behöver göra nu är att bli tvingad till att lida ytterligare en vecka eller två. Jag vet att det någon gånger kommer bli bättre, men det enda jag känner just nu är att jag inte orkar och att det är alldeles för långt till dess.

Vi får se... 

Likes

Comments

Idag har jag varit här i 87 hela dagar men det har fortfarande inte löst sig.

Ett tag började det gå åt rätt håll men sedan byttes medicinerna ut och allting började gå utför. Det blev inte långsamt sämre utan jag tog ett steg och föll nästan rakt ner i det tillstånd jag var i när jag blev inlagd. När min ordinarie läkare kom tillbaka ifrån en semester-vecka i Grekland och såg hur det var med mig ändrade hon genast det som hade gjorts.

Mina mediciner ändrades än en gång och ja, ja det kändes frustrerande. Det kändes hemskt. Jag förlorade allt hopp jag hade, vilket jag kanske gjorde redan när jag kände att det där lätta jag upplevde försvann. Nya mediciner, nya doser igen?

Sanningen är dock att det största problemet för mig inte är alla dessa medicinändringar, terapi eller aktivering. Mitt problem är det som försiggår i mitt huvud, i min kropp.

Jag är inte bara djupt deprimerad utan jag har många saker som kan höra där till.

Jag känner vad man kan kalla mörka och obehagliga känslor i hela min kropp. Att känna allt det är tungt och jag vet inte vad jag kan säga mer än vad vad som är självklart med en djup depression. Det är djupt. Jag dras ner och det plågar mig. Det plågar mig men det som plågar mig mest är mina tankar.

Det jag har i mitt huvud just nu har jag där hela tiden och har haft i mer än 87 dagar. Det är inte några bra saker, inte heller är det något jag vill att någon annan skall ha med sig. Att ha bära med sig dessa tankar, att bära dem dag ut och dag in gör så klart påverkan på mig och på min familj. Personalen på avdelningen kan inte heller tycka att det är kul att sitta i en obekväm fåtölj hela dagarna bara för att vakta mig.

Om två veckor skall allt det där försvunnit, kanske inte helt men nästan. Egentligen ser inte jag någon framtid men jag kan ju ändå säga till er att man hoppas på att mina nya mediciner gjort mig bättre om två veckor!

87 dagar är inte en väldigt lång period men att se siffrorna gör ont i mig på ett sätt som ingen kommer att förstå. 

87 dagar instängd i ett vitt rum med nerdragna persienner som inte fungerar är inte så roligt men jag har inte några krafter för att bry mig om dem.

87 dagar är ingenting jämfört med 88,89 eller 100


Likes

Comments

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det finns andra där ute som kämpar minst lika mycket som jag och det är inte lätt. Jag vet att det inte är lätt för varken mig själv eller er.

När man väl är där jag är, där du är eller där du varit och får höra att det tar tid då tänker iallafall jag att ''och''? Jag vet att det kommer att ta långt tid, jag vet att jag måste fortsätta att kämpa men inte känns det bättre för det. Det gör ju ont i hela ens kropp att behöva kämpa för sitt liv eller för att få ha ett bra liv. Sen så kan man ju kanske försöka definiera vad ett bra liv är för det är väl olika för alla?

Iallafall så vet jag att jag inte är ensam. Jag hoppas att även andra vet det för det är ni inte. Det kanske inte dyker upp någon med samma problem som du men smärtan och tankar kanske är lika. Det kanske finns samma frustration inom er båda? Vem vet?

Och sen kommer ju det där ständiga: Fortsätt kämpa. Jag kämpar, hela tiden kämpar jag och man kanske skulle kunna tro det men jag behöver inte påminnas. Jag har det med mig i bakhuvudet hela tiden - Jag måste kämpa.  

Och det måste du med. Eftersom vi inte är ensamma får vi helt enkelt kämpa tillsammans även om det kanske för vissa är helt meningslöst att säga så medan det för andra är till stor hjälp.

Likes

Comments

Varje dag behöver många människor äta mediciner för att hålla sig om inte helt, någorlunda friska. Även om man kanske inte vill det är det nödvändigt.

Jag är som alla vet sjuk. Jag har en sjukdom. Det är en sjukdom som i och för sig kanske inte ses som något som gör en ''sjuk'', men jag är sjuk. Just nu behöver jag ju behandlas på sjukhus och jag behöver även nu äta fler mediciner än vad jag annars gör.


Som ni ser så är det några stycken, fast låt er inte luras. Det är bara 7 stycken som jag äter dagligen (regelbundet). 7 stycken olika mediciner men 17 stycken tabletter. Min sjuksköterska tröstade mig med att det inte alls skulle vara så många tabletter om de haft rätt doser på dem.

Det skulle dock ändå vara många för vissa mediciner finns inte i rätt dos och rätt ofta behöver jag använda behovsmedicinen. Om inte en gång,..., två......

Några utav medicinerna är för min bipolaritet och andra mot depression eller ångest. Även nedstämdhet som ni ser. De doser ni ser är inte heller rätt än så länge. Några skall höjas, kanske även nästa vecka.

Det är så det är och jag vet det. Jag accepterar att det är som det är fast jag inte gillar det. Jag vill inte att det skall behöva vara så som det är just nu och jag längtar tills det blir bättre.

Ni får ha en bra dag och som den skötare jag tycker bäst om skulle säga; Var rädda om er

Likes

Comments

Det sitter en kille någon meter ifrån mig. Han vill se mina händer och är klädd i blått. Han vaktar mig. Ser så att jag inte gör något dumt, så att jag inte skadar mig själv. På ett sätt kan man säga att jag har känt honom länge men och andra sidan känner vi inte varandra för han jobbar här. Jag är patient, han är skötare.

Det finns skötare och sjuksköterskor jag föredrar framför andra för vissa pratar inte med mig på ett sätt som får mig att känna mig mänsklig. De får mig istället att känna mig som en patient. Du förstår säkert hur jag menar även om du inte varit i situationen själv.

Jag har ett så kallat extravak. Det är någon med mig hela tiden och de måste hela tiden se mina händer. Bara den situationen är lite smått obehaglig men jag har ju försatt mig där själv så jag får väl ta den smällen. (Även om jag även själv inser att jag inte kan hjälpa att det är som det är, jag är ju trots allt sjuk)

Han som sitter här just nu är väldigt klok och vi har haft en hel del intressanta diskussioner med varandra. Jag respekterar honom, det gör jag verkligen. 

Jag hoppas att han har hjälpt andra på samma sätt som jag faktiskt har blivit hjälpt av honom. Han är bra på sitt jobb och han är en bra människa!

(Sen så finns det ju skötare som jag inte alls trivs ihop med och det är ju så det är och så jag får räkna med att det är)

Likes

Comments

En flicka

En flicka med snö i sitt mörka hår. En flicka men frusna och iskalla tår. En flicka som sår hade djupa. Hon ville inte att folk skulle sig fördjupa i det som redan skett. För flickan hade inte haft det lätt. Hennes ögon var mörka, hennes hår var lika så. Hennes tår var blå och hennes fötter små. Hennes kropp var kall, och hon låg vid en sjö. Hennes hud var vit som snö

Likes

Comments

Häromdagen var det en skötare som sjöng för mig när jag skulle sova.( en stund innan jag skulle göra det) Jag tyckte att det var otroligt vackert och det hjälpte faktiskt mig att somna.
Nu är klockan snart 21 och alltså lika med tid att sova. Att somna och sedan sova är inte min starka sida så jag får se hur det går (även idag).... 

Idag var min allra bästa vän här! Elin ❤ Det var verkligen skönt med lite "personlig-kärlek" här nu, mitt bland all extra vak.

Vi får hoppas att nästa vecka blir bättre/fortsätter förbättras.  Jag vill vilja leva som man ska göra  ( som jag hört att andra gör)

Likes

Comments

I Fredags gjorde jag min tionde ECT behandling. (elektrokonvulsiv behandling)

Elektrokonvulsiv behandling används vid behandling av svåra depressioner och ''bipolära tillstånd''. Oftast gör man mellan fem till tolv stycken behandlingar.

Då man sövs under behandling får man den på ett sjukhus och skall inte äta eller dricka några timmar innan.

Man lägger några elektroder på huvudet som i några sekunder för korta pulser med ström genom hjärnan. Det skapat ett kontrollerat krampanfall.

Vissa får problem med minnet efter uppvaket men jag har inte märkt någon större skillnad bortsett från det faktum att jag mår bättre. Det är en enorm skillnad om man jämför med hur det var innan jag började med ect:behandlingen och det är inte förs än nu det börjar gå åt rätt håll.

För er som inte fattat det ännu så är jag inlagd och har varit det ett bra tag nu. MEN. Men. Nu lär det förhoppningsvis inte dröja länge innan jag kommer ut härifrån..

..hoppas jag...

Likes

Comments