Det är känt sedan länge att träning är bra även för ens psykiska hälsa.
Enligt min läkare på bup så finns det studier som tyder på att framförallt människor med Bipolär sjukdom påverkas positivt av minst 40 minuter konditionsträning minst 5 gånger i veckan.
Visst, jag kan nog göra det. Försöka iallafall. Saken är bara den att när jag var inlagd så fanns det en hel del dagar då jag bara gick max 50 steg om dagen, om ens det.
Det fanns möjlighet till träning och jag tränade någon gång ibland de sista veckorna. När den värsta delen av depressionen var över såg personalen tillsammans med min familj till att jag kom ut för att ta promenader ihop med dem. Det var enda stunden på dygnet som jag var aktiv och rörde mig. Annars var det stegen till toan eller köket.

Jag ska försöka komma igång med träningen, det ska jag. Problemet för mig sitter mest i huvudet och jag behöver börja med att få igång den psykiska orken till att göra saker, till träning. När jag lyckats med det kan jag utöka mina få minuter cykling till kanske en löprunda längs med havet.

Likes

Comments

Ibland glömmer man vad man varit med om. Kanske förtränger man vissa saker eller så tynar de bara bort.
När jag ser saker jag målat eller skrivit under den tiden jag var inlagd inser jag att det är mycket som jag har förträngt. Jag varken kommer ihåg det eller vill komma ihåg det.
Saken är bara den att jag tror att man behöver möta vissa saker för att lära sig hantera dem ifall de dyker upp igen. Om man till exempel mått väldigt dåligt under en längre period så tror jag att man behöver reflektera över det för att sedan växa som person. Man kan alltid lära sig saker om sig själv och oavsett om det är bra eller dåliga saker kan den kunskapen vara till nytta någon gång, kanske kan den till och med rädda ens liv från att bli som det en gång var.

Likes

Comments

Vi har en kamin hemma i vardagsrummet. Den är nog det bästa med att vi renoverade. Jag brukar alltid gå dit och värma mig. Igår råkade jag baka ett steg för mycket och brände mig på handen. Mer än en person av de jag berättade det för frågade om jag gjorde det med mening. Det gjorde jag inte.

Det svåraste med ett självdestruktivt beteende är nog att ta sig ur det men det slutar inte att vara svårt bara för att man inte längre skadar sig själv. Det är nästan lika svårt efteråt. Jag skall vara ärlig och säga att jag saknar det, ibland mer och ibland mindre. Men att sakna det är inte lika jobbigt som att få andra att tro på en när man säger att man inte längre gör det. Det är svårt, jag förstår det. Jag har full förståelse för att man är tveksam. Det är bara det att för mig blir det också svårt när folk inte litar på en, på det man säger. Framförallt när det verkligen är sant.

Jag antar att det inte blir lättare förrän folk får tillbaka förtroendet för en, för mig. Det kan ta lång tid, det inser jag. Jag vill bara att ni som genomgår samma sak som jag gör inte ger upp och att ni som genomgår det de runt omkring mig gör inte heller ger upp och försöker lita på ''oss'' så mycket det går, beroende på situation såklart.

Likes

Comments

Häromdagen sov jag för först gången borta på över 7 månader. Jag sov hos min bästa vän Elin som jag skrivit om innan. Det var första natten på sju månader som jag inte hade något som ''vaktade'' mig.

Jag såg fram emot det, det gjorde jag verkligen men innan jag åkte till henne så tänkte jag ändå att kanske, kanske skulle det bli jobbigt. Kanske skulle jag få ångest, kanske skulle jag inte ha roligt men det blev inte så. Det blev raka motsatsen. Jag hade roligt. Vi hade roligt, riktigt roligt.

Tillsammans så gjorde vi saker vi brukar göra och det kändes normalt. Det kändes som det alltid gjort när jag sovit över där. Vi åt, spelade, gick till Ica:n och såg på något. Det som var bäst med allting var när vi skrattade. Jag skrattade så att jag fick ont i magen. Jag var så glad och det kändes så bra att äntligen få skratta så mycket.

Det här var ett stort steg för mig och det har nog hjälpt mig en bra bit på vägen till att återgå till det normala. Det var inte bara ett stort steg för mig utan även för min mamma som första gången på så länge lät mig sova borta. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag hade så roligt och jag är så tacksam över att det blev som det blev.

Nu ska jag sätta mig och göra lite matte för att ta igen lite av det jag missat i skolan. Jag hoppas att ni mår bra för för en gångs skull så gör jag det.


Likes

Comments

Jag är alltid rädd. Jag är alltid rätt för att jag skall bli sjuk igen. Sjukare. Jag är rädd för att behöva missa mer saker än vad jag nu redan gjort. Jag är rädd för att ljuden jag då och då hör i mitt huvud inte kommer att försvinna samtidigt som jag är rädd för att försvåra saker ytterligare för folk i min närhet.

När man varit en börda för så många så länge så känns det viktigt för mig att inte fortsätta med att vara det. Jag vill inte att jag skall vara den bördan längre. Jag vill inte vara den bördan för mig själv heller; Jag vill vara frisk.

Jag vill vara frisk och det kan man inte vara helt och hållet när man samtidigt skall bära på en ständig rädsla. Speciellt inte när den rädslan innebär att man kan vara ''för glad''. Det är svårt att släppa tanken som kommer upp när man skrattar och har riktigt kul. ''Har jag bara roligt?'', ''Är jag för glad?'' eller ''Kan jag stanna här nu om det skulle dra iväg?''.

Det jag behöver göra är att lära känna mig själv och den jag är nu, utanför bup Akuten. Jag måste arbeta med mig själv och först och främst vänja mig vid att inte vara inlagd. Jag måste vänja mig vid att träffa människor och sedan när jag inte blir ''glad över att vara glad'' så kommer det genast kännas mycket tryggare för mig själv.

Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Jag vet inte ens om jag klarar av att bli av med de tankarna/rädslan helt överhuvudtaget... Jag vet bara att jag måste acceptera att jag är på det sättet jag är på just nu, för det är en stor grej att börja träffa folk igen, att kunna skratta igen, att äntligen känna glädje.


Likes

Comments

Det är den dagen i veckan; Dagen då min dosett måste fyllas på
Då jag inte får ha alla mina mediciner och deg blir jobbigt för mamma att plocka ur alla kartonger varje dag så har vi min fantastiska dosett. Den är bra på många sätt och den är väldigt praktisk 👌 Ett av de bättre köpen, definitivt

Likes

Comments

Det var nog inte förrän jag för sista gången gick ut genom dörren till Bup Akuten som jag faktiskt insåg att jag varit där i över 200 dagar. Det var inte förrän jag hörde larmet från dörren som sade att den varit öppen för länge som jag insåg att jag aldrig skulle behöva gå där igen. Skulle jag bli inlagd igen så hamnar jag på vuxen psykiatrin.

Det är svårt att beskriva hur det faktiskt känns. Självklart är jag glad och oerhört lättad över att inte behöva i sitta i det där rummet och höra hur överfallsalarmen tjuter och personal springer genom korridoren. Jag är glad att jag slipper äta ljummen mat och dricka vatten ur plastglas. Jag behöver inte ha neddragen persienn i mitt rum och jag kan ha min tandborste i badrummet. Jag kan duscha i mer än 5 minuter. Jag kan äntligen få sova med släckt lampa och jag behöver inte ha strumpor på mig hela tiden för att andra inte skall behöva se mina fötter. Jag kan gå på toa utan att någon står utanför. Jag behöver inte be om lov för att ladda min telefon. Jag behöver inte säga till när jag skall byta om. Jag kan gå ut utan att någon håller i mig och måste låsa upp tre dörrar innan jag får andas in frisk luft. Jag behöver inte säga mitt personnummer varje gång jag tar min medicin. Jag behöver inte höra larm varje gång någon skall öppna en dörr eller varje gång någon patient vill något. Inga akutlarm. Ingen personal som varje kvart tittar in och frågar hur jag mår, vad jag gör eller vad jag tänker på. Ingen som säger att jag borde ha öppen dörr så att varje person som går förbi kan se mig, inte bara personal utan även andra patienter med sina närstående.

Jag kan gå och ta en frukt när jag vill. Jag kan umgås med mina kompisar utan att ha ett läkarsamtal innan. Jag kan dricka te på mitt rum utan att behöva vänta på att de svalnat. Jag behöver inte kontrollera längden på mina naglar dagligen. Jag kan måla dem när jag vill. Jag kan ha blommor i mitt rum. Jag kan nu vakna upp med en katt i ansiktet, en fullladdad mobiltelefon och jag behöver inte sova med långa pyamasbyxor. Jag sover nu i en säng där ingen klottrat ''jag vill dö'', ''hjälp mig'', ''fuck bup'' på.

Det finns massa saker som jag inte tagit med, som jag inte ens tänker på själv. Det är oftast självklara grejer som att man kan gå på toa själv när man vill. Det känns konstigt och jag säger ofta per automatik till när jag ska just gå på toa, bara för att det är det jag gjort senaste halvåret. Vissa saker blir svårare avvänja sig vid. Andra saker blir lättare. Just nu är jag mest glad över att jag är hemma och att det går bra att vara hemma. Jag känner mig trygg och det är något jag inte gjort på väldigt länge.

kram Frida

Likes

Comments

204 Dagar, 18 ECT och dropp i två veckor

Ja. Jag är utskriven. Jag är äntligen utskriven. Jag är fri, från sjukhuset iallafall. Det har varit en lång resa men nu är jag äntligen här. Jag ligger hemma, dock sjuk men jag är hemma, alla mina saker är i mitt rum och det känns bra så.

Förra tisdagen fick jag åka hem på en ''prov-vecka'' och idag åkte jag till Östra för läkarssamtal och då förhoppningsvis utskrivning. Min läkare var egentligen inte ens på avdelning idag men hon tog sig dit för min skull och jag är så tacksam över det. All kärlek till Jessica Svahn som varit en fantastisk läkare alla gånger jag varit inlagd. Det var nästan sorgligt när jag skulle gå. All personal från avdelningen kom in dit vi haft samtalet och kramade mig hejdå, samt önskade mig all lycka! <3 De sa att det hade känts så tomt senaste dagarna när jag inte varit där och jag förstår dem. Det känns konstigt för mig också att inte se vissa personer nästan varje dag men man vänjer sig. Jag vill bara tacka de som verkligen funnits där för mig och de vet nog vilka det är. Tack alla andra också för den delen. Utan stöd hade det nog aldrig gått så bra som det tillslut gjort.

Att tömma och konka ut på alla saker, det var varken både svårt och tungt men mamma och Mikael hjälpte mig. Tillsammans lyckades vi. På nedre bilden ligger all tvätt i fåtöljen och mitt gigantiska bolltäcke tar över hela sängen.

Likes

Comments

Häromdagen satt jag och försökte ta igen lite matte hemma. Jag tog närmaste sudd jag såg på mitt skrivbord och när jag suddade så ramlade det ut en del av ett rakblad som hade varit gömt i det ''hårda papper'' som omsluter suddet..

Det fick mig att inse hur stort mitt problem verkligen var och fortfarande är. Efter att både jag och mamma försökt tömma mitt rum på rakblad och andra saker som jag gör mig själv illa med, som jag självskadar med så dyker de fortfarande upp då och då. Det är som att de alltid kommer att vara där. De kommer aldrig att försvinna helt för titt som tätt så dyker de upp och de bara är där.

Jag har i flera års tid haft ett självskadebeteende och när man har det så innebär det inte bara att man skär sig själv med rakblad som många tror. Man kan skada sig med vad som helst. Det kan handla om att man skadar sig själv psykiskt genom att utsätta sig för obehagliga situationer, eller vilken annan fysisk skada som helst.

När jag var inlagd hade jag ett gem. Det gemet delade jag i små bitar och gömde dessa bitar runt om i mitt rum. Jag skadade mig själv med dem, flera gånger. När man är inlagd så länge som jag nu är/varit så lär man sig rutinerna, man lär sig och hör när det kommer någon eller när det inte gör det. Och när jag visste att jag inte hade tillräckligt med tid för att städa undan efter att jag skadat mig med de små gem-delarna så skadade jag mig på annat sätt. Jag kunde slå hårt i golvet för om jag slog i väggen skulle patienten i rummet bredvid bli störd och det skulle höras mer, locka till sig personal. Golvet var mer praktiskt, men det syntes också på mina knogar. Jag var ofta på röntgen. Det såg värre ut än var det var. Jag började slå på mig själv istället för att det kändes bättre och knogarna blev inte lika skadade. Det var lättare att gömma blåmärken på andra delar av kroppen.

Nu är jag så inne på att försöka komma så långt ifrån bup akuten jag kan, så jag gör inte dessa saker längre. Jag försöker i alla fall men ett självskadebeteende försvinner inte bara så där. Det är inget som slutar finnas inuti ditt huvud bara för att du inte gör det. Det blir en ständig kamp och jag antar att man tillslut vinner den kampen.

Jag strider fortfarande. Självdestruktivitet tar alldeles för mycket energi från en. Energi man kan använda till så mycket andra, bra saker. Något som funkar för mig är att skriva, måla eller bara lägga mig bredvid någon utav mina katter, känna på deras mjukar tassar, höra dem spinna och känna deras kärlek gentemot mig.

Även om det inte får bort tankarna och känslorna helt så är det en bra bit på vägen. Efter ett tag så inser man hur skönt det är att inte behöva sitta där med ångest och vara livrädd över att någon skall komma på en. Och det känns bra när man inte gjort det på ett tag för tillslut så känner iallafall jag att jag kan vara stolt över mig själv. Jag har en bra bit kvar men nu är jag åtminstone på rätt väg!

Du kan också hitta den vägen om du har detta problem. Ta ett papper och skriv upp saker som får dig att må bra. Gör de sakerna när det är som värst. Gör vad som helst som inte innebär att vara självdestruktiv, även om det är svårt och du inte alls mår bättre av det. Gör det ändå och så småningom kanske det inte känns lika jobbigt att göra något annat längre. Jag lovar att du kan sluta. Det tar bara tid, men det är värt det

<3

Likes

Comments

I torsdags fyllde min bästa vän år. Hela 18 år. Hon betyder allt för mig och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne :)

Det finns inga krav när jag är med henne utan vi kan sitta bredvid varandra och hålla på med våra telefoner. Det känns ändå som att vi umgås och det ger mig något, positivt. Vi kan vara ifrån varandra i ett halvår och när vi sedan träffas igen så är det som att ingenting har förändrats. Vi har roligt tillsammans åt inte de allra självklaraste saker men huvudsaken är ju att vi får skratta åt det tillsammans.

Hon är nog den person som jag litar mest på och den jag vet att jag alltid har vid min sida. Vad jag kommer ihåg så har vi aldrig bråkat och det känns skönt att veta att det inte behövs. Kanske beror det på att allting känns så kravlöst när vi umgås, eller så är det helt enkelt för att vi inte kan hitta några nackdelar med varandra, något man stör sig på.

Nu när jag varit/ är inlagd så länge så är det skönt att veta att jag har henne precis där hon var innan. Vi kan återgå till det normala direkt. För mig är det extra skönt för det innebär att jag inte heller behöver anstränga mig för att vara någon annan eller må på ett annat sätt än vad jag gör. Det blir bra ändå. Även när hon hälsar på mig på avdelningen så känns det inte alls som att det är den situation som det faktiskt är.

Alla förtjänar att ha en sådan fin vän som jag har.

Tack Elin <3

Likes

Comments