Nästa år kommer jag att bli deprimerad minst en gång. Det kommer att bli samma sak året efter det och året efter det. Varje år för resten av mitt liv kommer jag att få en depression och varje år för resten av mitt liv kommer jag få en hypomani. Det handlar egentligen bara om hur starka episoderna blir. Hur accepterar man något sådant? Hur är det meningen att man skall kunna acceptera sig själv när det är en själv som gör att man mår dåligt?

Jag har accepterat att jag har Bipolär sjukdom. Jag vet att jag inte kan göra något åt att den finns där. Jag kan bara försöka vara med och påverka hur mycket den finns där. Men det är det jag inte har accepterat. Jag har svårt att smälta det faktum att jag måste jobba så mycket som jag gör med mig själv varje dag för resten av mitt liv.

Visst kanske det blir lättare men lika gärna kan det vara like jobbigt varje gång.

Kanske är det fel av mig att nu uppmana andra till att göra något jag inte kan men jag vill ändå påpeka vikten av acceptans.
Det handlar inte bara om att acceptera det som finns där utan också det som sker runt omkring det.
Man skall inte bara acceptera att man känner på ett visst sätt utan man skall även acceptera själva tankarna. Det kan låta som samma sak men det är en stor skillnad. Och man får absolut inte glömma att det är viktigt att se sådana skillnader. För när man gör det, det är då man kan arbeta med sig själv på ett bättre sätt. Det är inte först man förstår något som man kan acceptera det.

Så gör dig själv en tjänst och försök förstå dig själv så att du sedan kan acceptera dig själv. Det är viktigt och folk som har psykiska problem förstår precis hur viktigt det är. Och Glöm aldrig att DU är bra.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

För några veckor sedan hamnade jag i en episod med fruktansvärt ångest. Varje morgon när jag vaknade så grät jag för att det var så jobbigt och när jag försökte göra saker så gick det inte för att ångesten tog över.

Jag kände hur det gick utför och för första gången i mitt liv fick jag chansen att styra över min sjukdom istället för att den skulle styra över mig. Trots att det hann gå över i att jag skrek varje morgon för att det var så jobbigt och trots att jag fick vara inlagd några veckor så gick det betydligt fortare än vad det skulle gjort om jag inte hade använt mig av det jag fått lära mig.

Tillsammans med min psykolog jag hade på BUP och även när jag var inlagd förra året pratade vi om tecken och hur jag varit innan jag gått ner i en depression eller upp i en hypomani. Något som varit tydligt genom åren är det som händer innan jag går ner i djupa depressioner. Det börjar med en lätt hypomani, som troligtvis är dämpad på grund av mediciner, för att sedan övergå till stark ångest som slutar med depression. Det som kan vara vilseledande är att jag ofta har mycket ångest och i perioder så är den värre än vanligt utan att depression kommer efter.

Jag berättade för min mamma hur jag mådde. Något jag inte heller varit särskilt bra på då jag känner en sådan skuld över att de i min närhet påverkas så mycket av det. Men jag fick välja. Skulle jag stå ut med det här för att sedan bara må ännu sämre, eller skulle jag berätta hur det egentligen var? Kanske ses det som ett självklart val, men för mig var det inte det. Jag ville ju inte vara jobbig. Det är jobbigt för mig att be om hjälp även om det är det enda jag behöver göra.

Nu i efterhand är jag glad att jag valde att vara jobbig. Jag är glad över att jag själv valde att bli inlagd. Eftersom att jag är 18 var jag på vuxenpsykiatrin och det är en enorm skillnad. Jag skulle nog till och med säga att jag är stolt över mig själv för varje beslut jag tog under tiden jag var inlagd. Hade jag agerat annorlunda hade det inte blivit så bra som det är nu. Naturligtvis är jag fortfarande något påverkad av allt men jag mår så nära till bra att jag är förvånad själv.

När jag blev inlagd ändrades och justerades mina mediciner, jag fick en massa information om en ny behandling jag eventuellt ska påbörja, jag har börjat hos KÖM (kungälvs öppenvårdsmottagning) och jag har för första gången av många vunnit över min sjukdom. Jag vet att det kommer flera motgångar men jag är beredd på det och jag uppskattar varje dag jag får vara frisk.


Likes

Comments

Bättre sent än aldrig antar jag.

Vi har nu varit hemma i lite mer än en vecka och jag saknar det fortfarande lika mycket som när jag klev av planet i Sverige. Det var en underbar semester som jag fick tillbringa med min allra bästa vän och hennes familj. Vädret var fint och vi hade det roligt. Jag hade roligt och det var nog något som jag behövde göra.

Under många år har jag alltid börjat må dåligt runt slutet av sommaren, så självklart har jag förberett mig på att det kan hända även nu. Skillnaden från tidigare år är väl att jag lärt mig så oerhört mycket och jag har utvecklats. Jag har lärt mig vilka tecken jag bör reagera på och vilka saker jag behöver tänka på.

När vi väl var i Grekland så tänkte jag mycket på just sådana saker. Jag bearbetade de känslor jag hade och jag njöt. Jag njöt av att vara i nuet. Jag njöt av att kunna slappna av och enbart uppskatta allt det vackra runt omkring mig.

Något annat jag lyckades uppnå på semestern var att jag lyckades vända min rädsla till något positivt. Istället för att hela tiden lägga energi på att hela tiden må bättre så lät jag det vara. Jag fick må som jag mådde och det fick vara okej. På så sätt kunde jag och jag kan fortfarande arbeta med det jag könner nu.

Just nu är allt bra. Det är okej. Jag tar mina mediciner som jag ska osv. Visst känner jag igen vissa tecken som tyder på att det är påväg neråt men jag accepterar att det är så. Det hjälper inte att försöka må på ett annat sätt, man förlorar bara energi på det sättet och man får ingenting tillbaka. Istället får man försöka ta det som det kommer, ta hjälp och använda energin på saker som förhindrar att det går ännu mer nedåt.

Jag vill att ni alla skall fokusera på det positiva och att ni ska slappna av. Ingen tjänar på att anstränga sig för mycket.

Likes

Comments

Vuxenpoäng? Ja, är man psykiskt sjuk och är i behov av hjälp från vården då är det ett stort steg. Speciellt när man går från Bup till vuxen.
Som vuxen förväntas man ta mer ansvar och man kommer inte att bli lika "curlad". Självklart blir man väl omhändertagen men jämför man Barn och ungdomspsykiatrin med vuxenpsykiatrin så är inte det sistnämnda lika "tillgängligt".
Mer än så är svårt för mig att veta och jag lär inte få veta mer förrän i september när jag officiellt skrivs ut från Bup och in i vuxenpsyk. Det kommer nog bli en stor omställning men det är jag, med stor hjälp av min nuvarande psykolog, beredd på! Den psykologen är för övrigt samma som jag hade när jag först började hos Bup 2013 så bara att få samma förtroende för en framtida vårdkontakt lär bli en utmaning. Dock ingenting jag inte klarar av.
Om det är någonting jag lärt mig så är det att om något ska bli riktigt bra tar det tid och det är så det ska vara.

Likes

Comments

Jag är 18 år och jag lever. För många kan det vara en självklarhet men för mig var det något som aldrig skulle hända. Jag skulle aldrig bli 18, jag skulle aldrig leva så länge. Jag skulle aldrig låta mig själv lida så länge. Trots att det ibland fanns ljusa stunder i mitt liv, fanns det inte i mitt huvud att jag skulle må bra. Det var ett mörker som omslöt mig och stängde in mig i mitt egna huvud tillsammans med mina egna dystra tankar. Hur mycket jag än ansträngde mig så kunde jag aldrig se hur det skulle kunna bli bättre. Jag visste nog att det skulle bli bra någon gång. Det var bara det att jag inte skulle klara mig hela vägen och då var det lönlöst att kämpa. Varför kämpa för något man ändå inte skulle uppnå? Varför utsätta sig för ännu mer smärta än vad som redan fanns? Så tänkte jag.

Jag tänkte så länge, alldeles för länge och ju längre tid det gick ju mer säker blev jag på min sak. 18 år. Det skulle verkligen aldrig hända. Jag kommer ihåg hur jag satt på avdelningen när jag var inlagd i Vänersborg 2014 och fantiserade om vad jag skulle gjort om jag var 18. Jag tänkte ihop ett liv som vuxen och eftersom jag var säker på att det aldrig skulle hända kunde jag lämna allt åt fantasin. Det behövde inte ens vara realistiskt utan jag kunde göra vad jag ville. Dock så tyckte jag aldrig att det var synd att jag inte skulle få uppleva den fantasin. Jag ville inte det oavsett hur bra den verkade vara. Jag var alldeles för säker på min sak.

8 Februari i år klev jag ut genom dörren in till Bup Akuten , ca 3 år efter jag satt i Vänersborg och tänkte på ett liv jag aldrig skulle ha. Jag var nu utskriven och jag mådde väl hyffsat okej men ändå vågade jag inte tro att jag dryga 3 månader senare skulle fira födelsedagen som aldrig skulle komma. Ju näramare 13 Maj jag kom ju mer insåg jag att allt hade vänt. Jag skulle bli 18, jag kommer att ta studenten, läsa på universitetet och jag kommer att leva.

Min födelsedag i år var alltså inte bara för att fira att jag blivit myndig och ses som vuxen i samhället utan jag firade även mig själv för att jag levde. Jag levde och jag var glad över att jag gjorde det. Tankarna och känslorna jag hade på min födelsedag och som jag även har nu är så långt ifrån hur de var för 11 månader seden som det kan bli. Jag skulle nog till och med kunna dra det så långt att jag är stolt över mig själv. Jag har vuxit och lärt mig så mycket senaste året att jag känner en kontroll jag aldrig känt innan. Jag vet att det är jobbigt ibland och att det kommer komma perioder då allt är jobbigt, även perioder med mani och allt går över styr. Men jag vet också att om det kan gå ner, då befinner jag mig ändå ovanför de jobbiga och det är där jag vill vara.

Med det här vill jag inte bara berätta min historia utan jag vill berätta att det faktiskt kan bli bättre även om det absolut inte känns så. Hur säker man än är på sin sak så kan det ändras och det kan bli bra. Även om det tar många år så blir det bra till slut. Jag började må dåligt när jag var runt 10 och nu 8 år senare ligger jag i sängen med mina katter och jag mår bra. Jag skall om minre än två veckor åka till Grekland med min bästa vän, till hösten börjar jag andra året på gymnasiet och jag känner att jag klarar av det.

Ge aldrig upp!

Likes

Comments

I takt med att det blir varmare ute blir kläderna mindre täckande, vilket för mig och många andra inkluderar en ständig oro. ''Ska jag ha en kortärmad tröja?'' , ''Kan jag ha en kortärmad tröja?'', ''Behöver jag täcka mina armar med smink?''.

Varje dag ställer jag mig själv just de tre frågorna, varje morgon tvekar jag innan jag går hemifrån och varje eftermiddag ångrar jag beslutet jag tog, oavsett vad det var. Täcker jag över de ärr som jag har så ångrar jag att jag är feg och gör allting mer komplicerat än vad det egentligen är. Täcker jag inte över dem så ångrar jag att jag låtit folk se dem och jag skäms över att jag tycker att det är så skönt att slippa dölja dem. Inte vill man väl att andra skall tro att man visar upp dem, när man i själva verket bara struntar i att täcka dem?

Jag har hört en del folk säga att jag överdriver för det finns mycket värre och jag har hört andra säga att jag ''bara vill visa att mina ärr är större än vissa andras''. Varför skulle jag vilja göra det? Varför jämföra ärr man fått från psykisk ohälsa eller andra sjukdomar? Det är väl ingen som jämför cancerpatienters ärr? Ett självskadebeteende är ett självskadebeteende oavsett hur lite eller mycket det syns på ens kropp efteråt. Och det är precis därifrån mina ärr kommer, från mitt självskadebeteende.

Jag har skadat mig själv. Många gånger under många år har jag skadat mig själv. Allting finns inte kvar, mycket har försvunnit och om min avsikt skulle vara att ''visa upp'' mina ärr så hade jag gått naken. Det är bara det att det är så skönt att inte behöva välja kläder efter mina underarmar. Nu när det är varmt ska man väl äntligen kunna använda alla de fina blusar som hänger i garderoben. Eller?

Mina armar är inte fina. De visar de värsta perioderna från mitt liv. Stunder jag önskar att jag slapp komma ihåg finns inristade i min hud och jag skäms. Självklart skäms jag. Jag vill inte att jag skall se ut som jag gör men nu gör jag det och jag kan inte göra så mycket åt det. Det enda jag kan göra är att klä mig efter vädret och hoppas på att andra inte ser allt det som jag ser. Väger man fördelar och nackdelar med alternativen finns det för mig färre nackdelar med att inte dölja. Ärren är en del av mig nu och att de inte längre är öppna sår tyder bara på att de är en del av ett långt men avslutat kapitel.

Det är fruktansvärt att det finns folk som behöver ställa sig de tre frågorna varje morgon, att det skall få sina skador jämförda med andra och att de skall skämmas över att vilja låtsas som ingenting. Tänk på att det krävs mycket för att sluta ta ut sin ilska på sig själv. Det krävs mycket för att ens armar enbart skall bestå av läkta sår och inte öppna. Har man klarat det så har man kommit riktigt långt. Avstår man från att skada sig så har man tagit sig precis lika långt. Kan man sedan gå i linne och shorts utan att tänka på hur kroppen ser ut, då har du tagit dig in i mål. Dit hoppas jag att alla någon gång når.

Likes

Comments

Idag är det bipolära världsdagen. Yay för oss med sjukdomen som fortsätter att kämpa varje dag trots alla motgångar! Vi är alla starka ❤

Likes

Comments

Jag går in i klassrummet för att sedan sätta mig vid den första bänk min blick faller på. Så tyst jag kan lägger jag ner mina böcker och greppar tag om pennan. Jag öppnar anteckningsblocket och hittar en ny sida som jag kan skriva på om det skulle bli någon genomgång. Jag hör hur de runt omkring mig, mina klasskamrater, pratar med varandra. Visst hade det varit trevligt att göra samma sak men inte just här och nu.

Jag hör hur min lärare stänger dörren och jag känner hur mitt hjärta börjar slå allt fortare. Jag kan också känna hur en bekant känsla liksom tar tag runt min hals. Det händer inget mer med den utan den bara är där. Ett tjockt lager av någonting obehagligt som tar sin form på samma sätt som en halsduk man knutit för hårt.

Hela tiden tittar jag ner på det tomma pappret. Någonstans på min näthinna ser jag hur siffror börjar skrivas på tavlan. Siffror och bokstäver. Min lärare börjar prata om c-14 och mammutar. Jag tittar på tavlan och skriver samtidigt ner det som står där på mitt papper. Han nämner något om halveringstid och logaritmer. Jag hör inte riktigt för jag kan inte koncentrera mig. Istället känner jag att jag blir varm och jag hör något i mitt huvud som får mina ögon att tåras.

Jag släpper pennan, drar min högra hand över min vänstra underarm och blundar. Jag känner det som finns där och det blir värre. Jag öppnar mina ögon och fattar återigen tag om pennan. Det är ingen idé att skriva ner allt det nya som står på tavlan. Jag vet ändå inte vad det betyder eller står för. Istället skriver jag ner andra saker på mitt papper samtidigt som jag så diskret som möjligt tar så djupa andetag jag kan. Jag hör det fortfarande, det som låter i mitt huvud. Rummet känns mindre än vad jag vet att det är. Jag tittar på väggarna runt omkring och jag ser hur de närmar sig mig. Rummet blir mindre, mindre än vad jag vet att det är. Jag hör mina klasskamrater. Någon hostar, någon skriver på sin miniräknare och någon annan bläddrar i vad jag antar är en mattebok.

Det blir värre. Ljuden blir värre och högre. Just nu hör jag flera saker samtidigt som jag vet att bara jag hör. Det låter precis som det gjorde där. Jag hör larmen och allt därtill. Det känns precis som det gjorde när de stängde dörren för andra patienter inte skulle höra mig eller se mig. Det känns precis som när de kom springandes med den blåa lilla koppen och en vit plastmugg med vatten att svälja innehållet med. Det känns inte bra och ångest växer fram i mitt bröst. Jag kan inte hantera det mer så jag reser mig upp, samlar klumpigt ihop alla mina grejer, och nästan springer ut ur klassrummet. Hela tiden är jag livrädd att någon annan skall höra det jag hör.

När jag öppnar dörren och tar steget ut ur D443 skyndar jag mig till mitt skåp. Jag lutar mig mot det och tar ett djupt andetag. I samma takt som jag andas ut försvinner den trånga halsduken och de snabba hjärtslagen. Jag är inte instängd längre. Jag är fri.

Likes

Comments

Varje dag bär många på smink, en mask, ett skydd för att du inte skall se att de mår dåligt. Alla borde våga må dåligt för det blir inte lättare av att hela tiden dölja det. Man ska inte behöva bära på en sådan tung börda, ingen skall behöva göra det. Speciellt inte om det går att få hjälp och det enda som hindrar en är rädsla.

Det jag vill är att kunna hjälpa andra och jag vill nå fram till fler människor på ett sätt man inte kan göra via text. Många jag känner tycker att det är lättare att lyssna än att läsa igenom ett jättelångt inlägg. Även om jag känner mig mest bekväm med att skriva så blir tal en helt annan sak. Även om det inte är särskilt många som ser videon blir jag nöjd om den hjälper en person.

Det finns folk som följer min blogg som går igenom de saker som jag har gjort. De har hört av sig till mig och berättat hur jag har hjälpt dem på olika sätt. Det räcker för mig. Jag vill ju inget hellre än att andra skall få uppleva livet utan att ha ett ständigt mörker ovanför sig.

Största delen av det som jag säger i videon är alltså ett utdrag från min dagbok jag skrev när jag var 11 år. Jag var 11 år och så rädd för att sanningen skulle komma fram. Idag är jag 17 år, snart 18. Jag har fått hjälp. Jag har fått en diagnos. Jag har mediciner och går till en psykolog. Jag mår bra. Alla borde få må bra. ALLA.

ps: undertext finns

Egentligen skulle jag lagt upp detta tidigare men jag bor på landet och har internet som går långsammare än kön på McDonalds i Kungälv.

Sedan så tycker jag att detta är sjukt pinsamt. Jag känner mig inte bekväm med att prata och visa mig i en video. Jag vill bara testa detta, men det är troligtvis inget jag kommer hålla mig till....

Likes

Comments

I helgen var jag med Elin på hotell. Det var hennes födelsedagspresent från mig och vi hade riktigt roligt! Vi fick ett fint rum på översta våningen och vi åt god mat. Dock så åt iallafall jag lite för mycket både till middagen och till frukost så jag hamnade i matkoma kan man säga. Det var nog inte långt ifrån. Hur som helst så var det skönt att komma bort lite fastän det bara var i Göteborg. Vi pratade och skrattade och jag kände verkligen att jag längtar till sommaren nu. Det är ju så att jag och Elin skall till Grekland. Precis som Elin skämtade om så var det här ett bra test för att se om vi kunde stå ut med varandra och det gjorde vi ju. Vi klarade det galant ;)

Sängen hade jag inte tackat nej till heller!


Likes

Comments