Hej

Tänkte göra en kort video där jag besvarar frågor om ECT/Elbehandling. Så om ni har några kan ni fråga dem i kommentarsfältet här på bloggen, eller på facebook. Ni kan även skicka privata meddelanden till mig där (på facebook) eller till min mail: Fridaquisten@gmail.com

Och ingen fråga är dum, du får ställa vilken fråga du vill om elbehandling och jag lovar att besvara den, så gott jag kan :)

Likes

Comments

Jag är nästan helt säker på att alla som har Bipolär sjukdom funderar på om de skall berätta om sin sjukdom eller inte och vilka man i så fall skall berätta för.

Jag har valt att gå ut med det helt. Jag berättade det för de flesta genom min blogg och jag har inte fått något annat än positivt tillbaka. Jag ville att folk skulle veta varför jag var borta från skolan, varför jag går tidigare ibland, varför jag inte hör av mig ibland. Jag ville nog mest att folk skulle veta ifall de någon gång skulle behöva se mig när jag är som värst. Jag vill att de skall förstå mig om de ser mig med hypomani eller när jag är nere i en djup depression.

Jag vill helt enkelt att folk skall veta att jag har en sjukdom som gör att jag behöver äta mediciner eller behandlas på sjukhus för att det känns lättast så. Samtidigt så vet jag att det finns människor som känner att de inte kan berätta om sin Bipolära sjukdom för att de har ett visst yrke eller är rädda att det skall se dåligt ut på papper. Vad händer med te´x en förskolelärare om föräldrarna får reda på att denne har en psykisk sjukdom? Jag förstår att man kan bli rädd för att bli dömd. Att man blir rädd att föräldrarna skall gå emot en på grund av att man är sjuk och tycka att man är opassande. Kanske just för att man inte vet så mycket om sjukdomen eller andra liknande sjukdomar överhuvudtaget.

Sanningen är nog att jag hade tänkt så. Jag hade nog valt att endast berätta det för mina allra närmaste, inte låtit någon annan veta, inte låtit det finnas en chans att någon annan skulle få veta. Bara på grund av min egna rädsla. Sedan finns det ju de som bara inte vill att andra skall veta om det och det är okej det med. Man kan även tycka att det inte är en sådan stor grej, det är ju olika för alla hur mycket ens liv påverkas.

Det viktigaste är att man känner sig trygg med sitt beslut. Man behöver inte berätta för hela världen om man inte vill. Vill man det så gör det. Det behöver ju inte vara det första man säger till någon. Huvudsaken är att man väljer själv. Att det är ens egna beslut och inte någon annans. Det ska kännas bra eller åtminstone okej och kom ihåg att man inte är sin sjukdom, man har den, den finns där men man är den inte. Du är du och du ska vara stolt över dig själv oavsett om du har en sjukdom eller inte. Jag vet att det kan vara svårt, men det sägs att det går så vi får lita på det :)

Likes

Comments

Eftersom jag har sömnsvårigheter så har jag flera olika hjälpmedel och bortsett från mediciner så har jag fått låna ett så kallat bolltäcke här på avdelningen.

Ett bolltäcke är precis som det låter, ett täcke med bollar. Man skulle lika gärna kunna ta ett påslakan och sedan fylla det med bollar från IKEAs bollhav. Tanken med det är att det ska ge tyngd, omsluta en och få en att känna någon form av trygghet. Jag var skeptisk i början men det fungerar faktiskt. Det är rätt stort och otympligt så jag har ett vanligt, lite tunnare täcke under för att det skall bli lite mjukt också och inte bara massa bollar på en. Det gör också att det inte låter så mycket. Annars har det en benägenhet att få det att låta som att man är i en bowlinghall så fort man rör på sig.

Det är inte helt lätt att röra på sig över huvud taget just på grund av tyngden vilket är tur. Jag brukar annars röra mig väldigt mycket när jag sover och jag lyckas ibland få bolltäcket att rulla av mig så att det hamnar på golvet vilket är rätt jobbigt. Därför skall vi be att få en remiss på ett kedjetäcke istället, som jag kan ha hemma sedan. Det fungerar på samma sätt fast man har kedjor i täcket istället för bollar.

Om man har sömnsvårigheter och problemet är att man sover oroligt så skulle jag verkligen rekommendera ett sådant här täcke. Det fungerar jättebra för mig och jag viker undan den på dagen för att få det att fungera så bra som möjligt trots storleken. Det är nämligen inte jätte skönt att sitta i sängen på en massa små bollar.


Bolltäcket är det som syns i ena hörnet, ett litet berg ..

Likes

Comments

Idag var jag på hundmässan My_Dog tillsammans med mamma, vår lilla gris Signe (fransk bulldog) och min älskade storebror Felix.

Det är en rätt stor grej för mig att gå på ett sådant här stort event. Det är mycket människor, människor med hundar, människor som är stressade och kanske nervösa och sedan så finns det väldigt väldigt väldigt mycket att titta på.

När man varit instängd så länge som jag har varit så blir det inte lika självklart att kunna vistas bland människor på det här sättet. Man glömmer liksom bort hur man beter sig och istället blir man nervös och känner sig oerhört liten. Nu har ju jag varit i affärer några gånger innan så jag börjar vänja mig vid hur det är där ute i verkligheten. Jag försöker att hålla mig nära min mamma om jag behöver känna mig extra trygg. Då brukar det gå bra.

Idag bad jag mamma om lugnande när vi kom in i byggnaden trots att det inte alls var mycket folk just där vi stod och det var något jag som vanligtvis skulle klara av. Det var bara det att jag såg alla ringarna fulla med olika hundraser, stora som små och jag fylldes av lust. Det väcktes något inom mig som liksom lyfte hela min sinnesstämning och jag ville se ALLT.

Jag blev rädd att en hypomani hade eller var på väg att triggas igång. Jag kunde se framför mig hur det var förra året då jag var där men just hypomani och jag kunde känna igen hur hela kroppen vill ''ut'' och se just ALLT. Jag bad iallafall mamma om en tablett just för att jag var rädd och jag orkade inte med något sådant. Inte nu när det börjar ordna sig, me när jag senare tänkte på anledningen till att jag ville ha den så förstod jag att det var inte hypomani. Utan det som jag kände, det var bara vanligt hederlig GLÄDJE.

Hela grejen var bara att jag för första gången på länge upplevde något som både såg roligt ut och som faktiskt kändes roligt. När man inte känt något sådant på länge så blir det en sådan stor kontrast och därför relaterade jag det direkt till något mycket större än vad det visade sig vara. Kanske kan man då tycka att tabletten var onödig men utan den hade jag antagligen gått runt där och haft ångest för att jag skulle vara på väg ''upp'' igen. Dessutom var den nog till stor hjälp när det gällde att hålla annan ångest borta också.

Det hela slutade iallafall bra. Jag hade det kul. Idag har jag haft roligt. Många hundpussar och jag vann till och med en tävling, så snart kommer det hem hundmat med posten. Dessutom. Hade jag varit på väg upp i min sinnesstämning så hade jag nog orkat med att ha den. Jag hade inte velat ha något som lugnar ner mig. Inte nu när jag känner mig mestadels nere. Då hade jag definitivt velat rusa iväg.

Och så får jag ju inte glömma att jag fick en jättefin uggle-sparbössa av min storebrors flickvän. Den var verkligen jättesöt så jag är oerhört tacksam över den. Samt så försökte jag ta kort med Signe/Grisen och det gick som man kan se inte helt bra. Var rätt svårt att få med henne för tydligen var hon upptagen med annat.

Likes

Comments

Snart är det ett nytt år och jag sitter fortfarande här i mitt relativt stora men också relativt tomma rum. Rum nummer 5. För ett år sedan så satt jag också här, i rum nummer 5, på nästan precis samma plats. Fast då hade jag varken skrivbord eller stol. Nu har jag faktiskt två stolar men den ena står i ett hörn och används endast som handdukstork.

Jag sitter på en stol vid skrivbordet, insvept i en filt och tänker. Jag tänker tänker på vad som hänt sen jag satt här förra året. Den största skillnaden är väl kanske att i år så ska jag vara hemma vid 12 slaget och antagligen så kommer jag sova, precis som förra året men jag kommer som sagt sova hemma och det känns även skönt.

Jag tänker också på att jag varit här väldigt länge och jag har utvecklats väldigt mycket. Precis som förra gången har jag lärt mig mycket om mig själv och delvis hur jag skall hantera mig själv; Mina tankar, mina känslor. Det är inte lätt. Det är inte lätt för någon och det är okej att det inte är det. Det är okej att man tycker att det är svårt att hindra sig själv från att göra saker som egentligen inte ens orkar göra men så gärna vill. Jag har även blivit tillsagd ett antal gånger att det är okej att gråta. Gråt för fan, var det en skötare som sa till mig när jag satt vid köksbordet och väntade på att min tekopp skulle svalna tillräckligt mycket för att jag skulle få röra den. Jag var enda patienten i rummet så det var väl därför. Annars hade han nog tittat på mig med en: ''Ska vi gå in till rummet''- blick.

Jag vet att jag skall vara rädd om mig. Det är ju självklart att man skall vara det men för vissa så vill kroppen och tankarna något helt annat. Då är det svårt och det är okej att det är svårt. Att inte lyssna på sina tankar är också svårt men även det är okej. Jag tror inte att något frivilligt skulle vilja ha det så. Att man hela tiden måste stå emot och plågas utav att vilja göra det man inte får eller ska.

Det gäller bara att försöka döda sina tankar, de tankar som förstör för en och gör det svårt. Döda tankarna istället för att hela tiden motstå att döda dig själv. Det kanske bli lättare då. Jag vet inte än men jag försöker ta reda på det.

Jag hoppas att ni alla får en underbar kväll. Och gråt för fan om ni behöver eller om tårarna bränner bakom era ögonlock. Gråt bara gråt för det är okej.

Likes

Comments

Idag kan ha varit värsta dagen i mitt liv och jag vill inte ha någon sympati för det. Det är nämligen helt och hållet mitt fel.
Jag har sårat de personer som betyder allra mest från mig och då fått höra ord som jag med största sannolikhet förtjänar att höra. Saken är bara den att det gör ändå ont. Det gör ont att höra att någon hatar en. Någon man älskar över allt annat. Det gör ont att behöva förklara något som man skäms över  även om man i slutändan gjorde och valde det enda rätta alternativet.

Hur förklarar man för någon att man gjorde en riktigt kass sak, MEN sedan gjorde något riktigt bra? Det sista verkar inte spela någon roll.
Oavsett vad så har den här dagen förändrat allt. Jag känner att de tankar som så plågar mig hela tiden förändrats och jag har sen några timmar tillbaka äntligen börjat få kontroll över dem. Bara för att jag bestämt mig för att om de jag fått höra idag var sagt bara av ren frustration så skall jag aldrig någonsin skada mig själv  igen. Jag kan åtminstone försöka. Skulle det dock vara sant, skulle jag vara så hatad då vet inte jag hur man kontrollerar någonting, mina tårar, tankar eller känslor. Hela min värld kommer frysa och stanna upp under obestämd tid.

Glöm inte att på vad konsekvenserna kan komma att bli även om man inte gör någonting.

Frida

Likes

Comments

Man skall tydligen ta lite i taget, dag för dag. Det gör jag. Det försöker jag göra men lätt är det verkligen inte. Ibland känns det mörkt. Mörkt och tungt och jobbigt men kanske är det som jag skrev på ett papper häromdagen. Svåra och jobbiga vägar leder ofta till finare platser.

Likes

Comments

Jag känner nu hur personalen börjar tröttna på att jämt behöva vara med mig. Jag känner hur de stressar i sig maten när de ser att jag är klar och väntar på att de skall bli detsamma, bara så att jag kan bli följd till mitt rum och ha någon där som vaktar mig.

Jag känner hur besvikna de blir när de inte får se klart filmen för att jag mår dåligt och inte längre vill sitta där. Jag känner mig jobbig. Samtidigt så vet jag ju att det är deras jobb. De får betalt och de ska vakta mig, men när de behövt göra de såpass länge så kan jag förstå att de börjar tröttna. För mig är det bara rutiner. Jag tar långsamma steg tillbaka till mitt rum efter maten för att låta mitt extra vak hinna ställa in sin disk. Det är en ren vana för mig och jag tycker självklart också att det är jobbigt.

Jag tycker att det är jobbigt dels för att jag tycker att jag är jobbig men också för att det inte är kul att ha någon med sig hela tiden; när man duschar, är på toa, sover, äter, ser på film, går, vilar. Ja jämt.

Som nu till exempel skall jag gå och duscha, men jag måste vänta på kvinnlig personal som kan vara med mig i badrummet och de ser så trötta ut när de måste göra sådana här saker. De tycker att jag skall vara frisk nu och det kan jag också förstå.

Sedan är de ju inte nedlåtande direkt, de är mänskliga och de vill mitt bästa, jag vet det. Man får väl se det som att någon får äran att sitta i ett varmt badrum några minuter. :)

Likes

Comments

Så länge har jag varit här nu. Så länge har jag ätit frukost klockan åtta, lunch klockan ett, middag klockan fyra och kvällsmat klockan sju. Det är en väldigt lång tid och det har hänt så otroligt mycket sedan jag lade lösenordsskydd på bloggen.

Det gjorde jag därför att personalen , som jag säkert nämnt tidigare, rekommenderade mig att inte blogga när jag var inskriven för att jag i framtiden kunde ångra mig, känna att jag blottat mig lite eller så men jag känner mig tillräckligt mogen för att kunna avgöra detta själv.

Jag har avslutat totalt två ECT behandlingar ( 9 i varje) med en resultat som inte var särskilt bra. Det fungerade lite, lite men det behövdes mer för att få upp mig till en nivå där man kan börja bearbeta och jobba med mina tankar. Så jag fick börja vandra omkring med en droppställning tillsammans med en påse anafranil.

Anfranil är som jag förstått det även det en medicin som man använder vid bla depression men den är aningen mindre känd. Jag fick då alltså anafranil i dropp för att medicinen skall ge effekt direkt istället för att det skall ta flera veckor.

Droppet har jag haft 2-3 timmar varje dag och igår var sista så nu är även den behandlingen avslutad. Det enda jag kan säga om just själva behandlingen är att den kan ha räddat mitt liv. Med mig är det ju så att det är tankarna som är värst. Det är tankarna som är tyngst och även om känslorna är lite lättare så kan det ibland kännas lika tungt som innan ändå, men det är ändå en bra start på vägen.

Det är också nu jag måste börja jobba ordentligt. Jag måste börja arbeta med tankarna och använda min energi till det istället för att använda den till att planera andra saker jag ändå inte har någon chans att få göra.

Det är nu man kan se att det kan bli bättre. Även om jag inte riktigt tror eller ser det själv så är det väl så det är.

Frida

Likes

Comments

9:30 ska jag göra någonting jag gjort många gånger, något som jag hoppas men inte tror att någon i min närhet har gjort.
9:30 är några i skolan. Några kanske är hemma för att de är sjuka eller helt enkelt för att de är lediga. Sen finns ju självklart de som är på jobbet.

Det jag kommer att göra har jag inte ont av. Jag får lite Alvedon innan så att jag slipper den fruktansvärda huvudvärken och det hemska illamåendet som jag annars får efteråt.
Jag är sövd så jag känner inte av själva händelsen.
9:30 ligger jag i ett litet rum med massa sköterskor, läkare av olika slagit  (narkosläkare m.m)
Jag ska påbörja ytterligare en ECT behandling och det känns bra. Tror jag iallafall för jag känner inte så mycket överhuvudtaget just nu. 
Det mest positiva just nu är ju att jag av någon anledning fick ett plåster med nallar på som personalen inte visste hur det hamnat där.

Snart så kommer vaktmästaren med en rullstol och sedan skall jag färdas genom östra sjukhusets enorma kulvertar. Snart kan jag gå där själv och ändå hitta till allt; Pk, Ck, Kk osv osv.

Det blir som det blir helt enkelt :) Lite el som skakar rätt på allt i mitt huvud.

Likes

Comments