aloha folkens <3
nu rullar tiden förbi snabbare än x2000. Jag sitter i skrivande stund vid vårt köksbord, nere i huset. Alltså som vi väntat! inte för att det på något sätt varit hemskt att bo med svärmor, men jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte längtat efter detta, sitta ensam, tända ljus, alltså mina egna ljus, boa lite, strosa omkring, o så. Det är SÅ himla fint här, jag trivs redan som fisken i vattnet, och samma verkar Ellie göra i sitt rum, där hon sover SJÄLV nu. Helt själv, lilla loppan, i sitt lilla rum. Där inne har också blivit riktigt mysigt, med hennes "lilla" indiantält, fluffig fönsterlampa och ett elefanthuvud på väggen. Jag får fota ordentligt när allt känns färdigt.
Något som också är helt galet: Ellie går. Alltså hon tog ju sina första ordentliga steg på hennes 1årsdag, men har ändå valt att krypa framför att gå efter det, har inte verkat som att hon känner sig riktigt säker, men så samma dag som vi flyttade in här, så började hon gå? gå och gå och gå. Nu går hon omkring överallt, och varje gång jag får syn på henne så tänker jag "hjälp", hur ska jag vänja mig vid detta? Och hur många gånger skall hon ramla och slå sig? Man kan ju inte påstå att balansen sitter som ett smäck ännu. Det var inte längesen jag sa "jag kan inte tänka mig att hon någonsin kommer att gå, jag kan inte se det framför mig" och nu bara ?! Jag tänker, tänk när hon går omkring och PRATAR! alltså samma språk som oss, för pratar gör hon ju, massa goja som man inte riktigt kan förstå. <3 våran älskade underbara unge, jäklar vad du är bra!
Ellie är på förskolan idag, och imorgon, jag är ju ledig, men för att hon skall vänja sig och inte glömma av sina fröknar (vem säger ens pedagoger? jag vet att dom är det, men nej.) Men så idag, var det inte skoj att lämna henne, hon ville VERKLIGEN inte stanna där utan mamiiiii. Och hjärtat går ju i tusen bitar, och här sitter jag med världens sämsta samvete, hon kunde ju varit hemma med mig i mysvädret och sprungit omkring.. 💔 det känns faktiskt väldigt jobbigt idag, dom andra dagarna har ändå känts okej, men nu vill jag faktiskt bara hämta hem henne. Nåväl, alla andra barn klarar sig ju, utan att bli psykopater eller deprimerade, så visst skall ellie göra det med, kanske snarare jag som blir psykopat.. den som lever får se.

Likes

Comments

livet, tankar
jag tror det var 20 juni 2016 som jag gick hem från jobbet "för sista gången" innan ellie skulle komma. Då minns jag också att det kändes jäkligt overkligt just då, att jag egentligen hade fullt av gaser i magen, och inte en bebis.. dessutom vill jag minnas att det kändes lite som att gå på sommarlov, att jag ändå rätt snart skulle vara tillbaka igen. Men titta här nu då! Här sitter jag i slutet på September 2017, mer än 1 år senare alltså, och skall snart iväg för att göra min "första" dag. Jag har ju varit inne och jobbat lite extra, men liksom inte sådär "på riktigt" ändå.
och hur känns nu detta?

egentligen är det väll förbjudet att känna att det inte är fy skam. För då älskar jag väll mitt barn mindre än vad alla andra mammor älskar sina barn? Jag känner lite att, det är så störande att jag inte kan jobba OCH vara hemma med Ellie samtidigt. Men jag vill inte "bara" vara mammaledig. Så är det ju. Jag älskar min lilla tjej och jag vill vakna upp med henne bredvid mig varje dag, men jag behöver gå till mitt jobb! Hur mysigt det än är att spendera tid med henne. Det känns verkligen så himla kul att få gå tillbaka till jobbet idag, det gör det verkligen, och då såklart mindre kul att lämna ifrån sig henne på förskolan. Men jag vet ju att hon har det så himla bra, och får leka och stoja med andra i samma årskull. Jag satt nyss och tittade på bilder från hennes första dagar i livet, och man kan ju inte riktigt köpa att hon "redan" blivit så stor som hon är. Jag tänkte att hon alltid skulle vara en liten grönsak, som bara låg där och dregglade och jollrade. Men å andra sidan, är det ju så fett att se sin alldeles egna dotter växa upp, och bli stor <3 Nu skall jag gasa iväg, till arbetet, till mina älskade älskade kollegor som jag tycker så mycket om. Nu börjar en annan del utav livet som mamma, kollega, kompis, dotter, svärdotter, syster och flickvän... <3 det är härligt ändå!

Likes

Comments

tankar

för att jag skall kunna fortsätta med detta krävs en liten omstart. Det har ekat tomt här och det kommer det säkerligen att göra emellanåt. Varför började jag att blogga? Mest för att få ner mina tankar, åsikter och egentligen bara för att få lite ventilation och luft under vingarna. Det är så jäkla lätt att glömma av varför man skriver, bara för att det är offentligt. Man liksom anpassar texten, språket, bilderna, åsikterna, ärligheten lite, efter dom som läser. Men varför gör man det? Den som läser det jag skriver, läser väll det för att den vill, och kanske till och med är intresserad av det jag skriver.

Det tar mig till nästa del. Att inte ändra på mig. Det är viktigare nu än någonsin för mig att vara just, mig. Att klä mig, sminka mig, känna och tycka precis som jag vill, så länge det inte gör någon annan illa, men det händer rätt sällan måste jag säga. Det är så fruktansvärt lätt att tappa bort sig själv. Speciellt när man står mitt i "småbarns-förälder" livet. Man glömmer liksom av att man är mer än bara det? Inte för att det är bara, speciellt inte när man är mamma till Ellie. Och sen har väll 80% av människorna omkring också glömt av det, som om man inte är en egen person längre.. "hur mår ni" "vad gör ni". Men missförstå mig inte, jag är ju så glad över att ni undrar över Ellie.

Det får bli ett abrupt avslut här ikväll. Imorgon kanske jag kör igen. Men jag tänker inte filtrera orden här i fortsättningen. 🔞

Likes

Comments