​Idag har jag varit på Katrinelunds basketuttagningar. 

Jag har ärligt talat ingen aning om hur det gick. Min skottprocent var lägre än vad jag velat, och jag var nästan helt tyst under 3-3 spelet. Men jag gjorde fler skot än vanligt och utmanade mig själv vilket var positivt. Jag blev också utvald att vara med och visa en övning tillsammans med de två andra coacherna. Vi hade egna intervjuer efteråt också. Den gick bra tycker jag - lite för många stela tystnader - men jag hade kunnat göra den mycket bättre om man ser till det faktum att jag är en vällde karismatisk & retorisk person. 

När vi satt och väntade på våra intervjuer så hörde jag en tjejs samtal med hennes pappa. Vi var fem spelande tjejer med på hela uttagningen, så vi blev indelade med 7 andra killar. Resten av de sökande var i den andra gruppen. Men det som var frustrerande var att när dom snackar så kan jag höra samtalet för hon har bara ställt sig i en korsande korridor. "Asså jag var i en väldigt lätt grupp, så jag dribbla förbi alla." hör jag henne säga. Min styrka är Just försvaret, och sanningen är den att jag stoppade varenda anfall hon gjorde fram tills dess att hon sprang in i mitt knä så att det fortfarande ömmar nu, 9 timmar senare. Hon fick mig till och med "fnysskratta" åt hennes kommentar rakt framför hennes lagkamrater som satt ännu närmare korridoren hon gått in till. 

Men saken är den, att det finns ett annat gymnasium som jag också vill komma in på, Hvitfeldska. Och jag vet inte hur jag ska göra, jag vill verkligen börja på basketgymnasiet, men den akademiska delen och själva skolans känsla är så mycket bättre på Hvitfeldska. Linjen jag vill gå är Natur - Mattespets, och under lovet så kom mamma in på mitt rum när jag satt med lösa-mysterier-bok och sa att de vad var bra att jag valt den linjen för att få mental stimulans. 

Hade jag fått välja skulle jag gått Hvitfeldska Natur-Mattespets, men fått kompensation n för att vara med på Katrinelunds basketutbildning. Nu går inte detta, och jag har fortfarande kvar ett matteprov som krav för att kunna komma in på Mattespetsen, och vem vet vad jag får för resultat på uttagningarna. Lämna gran svar i kommentarerna på hur ni tycker att jag ska tänka om jag behöver göra ett val!

Puss Hej!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har en prins, Caspian, prinsen av Narnia.

Min hund heter så. Det var faktiskt jag som kom på det namnet. Min äldsta lillasyster ville att han skulle heta Casper, men i omröstningen blev det Caspian. Jag villa att han skulle heta sitt ursprungsnamn Natan, eller Koda från björnbröder.

Det finns ingen gladare varelse ån Caspian, han älskar allt och alla. Han fyller 1 år 11:e Mars, så han är fortfarande valp. Allt han vill är att leka, men ibland går det över styr. Caspian är 5 raser: Border Collie, Samojed, Isländsk Fårhund, Finnspets & Alaskan Husky. Han är två sorters fårhundar, den Isländska Fårhunden skäller för stt valla in flocken, och Border Collien nafsar i vaderna. Caspian gör båda.

Jag ville bara berätta om honom för just nu sitter jag hemma hos min kompis och saknar honom så enormt, även fast jag såg honom igår. Vi ska börja ha honom hemma nu under skoltid & arbetstid. Jag vet att han inte är hemma, ändå ropar jag efter honom när jag kommer hem. Men när han är hemma kommer han inrusandes i hallen, så glad att halva kroppen följer med i svansens svängar. Han sover i mitt rum också, annars ligger han och gnyr om han inte får sova med mig elr mamma, men mamma har fått ont i ögonen av att sova med honom så nubör det bara jag. Jag hade önskat att få se honom ligga på golvet och hoppa upp i sängen och börja slicka mig i ansiktet och lägga sig på mig så jag inte kan ta mig ifrån sängen när det är skola.

Jag har lämnat några boöder som jag tagit på honom på sidorna, så får ni ha de så bra till nästa gång.

Puss Hej!

Likes

Comments

Jag vet att jag tränar mycket, fast blir jag frågad så säger jag motsatsen. Jag går i tre sporter och i skolan har vi två idrottslektioner & två pulshöjande 20-minuters lektioner - som ett lätt gympass. I nuläget så ser mitt schema ut såhär:

Måndag - Friidrott (2 h)
Tisdag - Idrott (45 min) + Basket (1,5 h)
Onsdag - PULS (20 min) + Friidrott (2 h)
Torsdag - PULS (20 min) + Basket (1,5 h)
Fredag - Idrott (1 h 10 min)
Lördag - Bakset (2 h)
Söndag - Truppgymnastik (2 h)

Utöver dessa träningar så har jag även som mål att hoppa hopprep i 20 - 30 min innan varje träning för att bygga upp min spänst. Jag började med detta igår, så vi får se hur länge jag klarar att hålla mig motiverad. Och så är jag tränare också, varje fredag är jag gymnastiktränare i 1,5 timme för barn som är födda 10 & 11. Kan man kalla det för ett lätta armpass?

Träningen är som en fristad för mig, när livet går åt helvete så är min baskethall en perfekt fristad. När jag flyttade bort från Göteborg så blev jag mobbad av två tjejer i min klass, och jag kan säga utan minsta tveksamhet att den mobbingen gett mig riktigts grova skador på mitt psykiska mående. I basketen fann jag mina vänner, de som jag haft längst av alla idag. Och nu när jag blivit äldre är det bara en sådan skön känsla i hallen. Jag har många vänner där, både i tjejlagen & killagen. På helgerna är det så skönt när man bara kan dra dit och kolla på allas matcher, för det finns alltid någon annan som också gör det. Eller på tisdagar - när jag har tidig träning - är det så lätt att bara stanna kvar efteråt och sitta där. Och sen, när killarna börjar droppa in för deras träning som börjar två timmar senare, kan jag bara säga att jag vägrar åka hem för dem är människor som jag litar på till 100%.

Att ha sin egna fristad är viktigt, min är träningen & basketen, men framför allt hallen. Där vet jag att jag är accepterad för den jag är och kärleken är enorm. Nu ska jag äta och hoppa mina hopprep, för om en timme måste jag åka till basketen.

Puss Hej!

Likes

Comments

Hej, jag är inte Frida, jag Elfriede. Kan man säga. Men kalla mig Frida, det bli lättare så.

Jag startar denna blogga för att ha någon stans att skriva av mig. Visst en dagbok kanske hade varit lättare, men jag tappar alltid motivationen halvvägs igenom en sida. Därför lägger jag för tillfället inte upp någon bild där man kan se mitt ansikte.

Så vad är det då jag måste få ur mig? Allt, allt som finns att skriva. Dem där småsakerna som folk tröttnat på att höra, den där killen i min klass som jag verkligen hatar, eller det där bråket med tjej som jag lovat att inte snacka om mera, fast egentligen kan jag inte släppa henne.

Jag har ångest, riktigt grov ångest. Det syns inte på mig, för tydligen så kan man inte vara den som hörs och syns mest nästan hela tiden samtidigt. Inte heller kan man ha ett äkta leende, när allt man vill är att gråta. Jag kanske överdriver, men det är väl sådant vi tonåringar gör.

Så, vad gör jag då, när jag är glad? Jag skrattar, och skrattar, och skrattar. Det finns inget stopp på min glädje. Efter skolan tränar jag, så klar. inte riktigt så, men det blir mycket. Jag försöker träffa mina vänner så mycket som möjligt, men det blir svårt att klämma in alla emellan mina träningar. Därför finns det nu en tjej som betyder extrem mycket som jag snart inte träffat på ett år, kan bero på att det tar ungefär 2 timmar med kollektivtrafik att ta sig till henne.

Det finns så mycket jag vill berätta om, men det känns bättre för mig om jag gör flera korta som faktiskt publiceras, än färre som jag aldrig skriver klart. Så jag antar att detta var allt för den här gången.

Puss Hej!

Likes

Comments