Header

Igår lämnade vi byn med okänt namn för att ta oss vidare mot Ha Giang, staden som är utgångspunkten för de allra mest avlägsna delarna i Vietnam. Färden mot Ha Giang gick längs bergsväggar som bjöd på vyer över ett helt fantastiskt landskap. Sträckan vi körde igår car ca 8-10 mil men tog väldigt lång tid pågrund av de väldigt krokiga vägarna de har här. Medelhastigheten är inte mer än 25-30 km/h vilket är rätt långsamt om man vill ta sig längre sträckor.

Vi har nu lämnat denna typ av landskap som dominerats av risfält efter risfält mot en allt mer bergig terräng. Igår eftermiddag kom vi äntligen fram till Ha Giang för att fixa iordning allt inför den kommande loopen som av många kallas för extreme loop då den går genom Vietnams mest svårtillgängliga bergsområden. På sträckan kan man exempelvis nå Vietnams nordligaste punkt som ligger på gränsen till Kina. Detta område är även en av Asiens första Geo-Parker pågrund av det mycket ovanliga landskapet här. I Ha Giang passade vi även på att tvätta upp nästan hela vår packning, serva mopparna, käkade lite riktig mat för sista gången på några dagar (nudlar och kakor brukar maten uppe i bergen bestå av, vilket inte är mycket till mat), drack kaffe på café osv. Så fort vi lämnade staden Ha Giang och körde upp bland bergen möttes man av rätt häftiga landskap och själva miljön är faktiskt väldigt lik våra svenska skogar. Klimatet är liknar även en svensk höst så det är rätt så kyligt här. De sträckor vi kommer köra de kommande dagarna kommer att vara rätt så korta i jämförelse med det vi tidigare kört då vägarna här uppe är både dåliga och krokiga.

Efter ca 5 mil så kom vi fram till byn där vi tänkt övernatta. Här har vi åter igen checkat in på ett homestay där vi sover på madrasser på golvet tillsammans med familjen som bor här. Idag fick vi även en av de bästa vietnamesiska middagarna, det var bara massa goda saker! Så det vart vi glada över! Det är oerhört häftigt att komma ut i dessa byar som ligger väldigt isolerat från övriga landet där de flesta byar består av etniska minoriteter som i princip talar sitt eget språk. Det gör att alla små fraser man lärt sig på Vietnameiska är värdelösa här uppe då dom inte alls fattar vad man försöker säga. Miljön kring byn är väldigt karg och man får en känsla av våra svenska kalfjäll på något vis. Här är det inte alls samma grönska och frodiga risfält som vi tidigare sett, men trots att vi inte kommit så långt upp är landskapen helt sjuka här och det kommer bara bli häftigare och häftigare ju längre norr ut vi kommer. Vi var runt i byn och tog lite kort på eftermiddagen så ni får se hur livet för byborna ser ut här.

(Precis nu när vi skrivet inlägget så springer det råttor ovanpå presenning-taket ovanför oss, så det kommer inte att bli en lugnt natt, men det är väl så det är här uppe i små byarna.)

Här är en liten uppdatering av den väg vi åkt de senaste dagarna.

Likes

Comments

Vi lämnade Tuyen Quang igår och fortsatte vår roadtrip norrut med motorcyklarna. Vi åkte på en jättefin väg med fantastiska landskap!! Det är nästan lite farligt att det är så fint, eftersom man kollar mer runtom på den fina miljön istället för på vägen.. Vi stannade till i en liten by mitt i ingenstans för att ta lite paus och försöka hitta något att äta till lunch. Vi hittade en butik med läsk, energidryck, kakor, godis, chips och sånt men någon mat fanns inte. En liten tant (eller gumma kanske man säger?) som satt på andra sidan vägen ropade massa saker till oss på vietnamesiska, pekade och hade sig. Tillslut lyckades vi få henne att laga nudlar till oss, vilket hon gick iväg till sin butik och gjorde. Medan vi satt där och väntade på våra nudlar så verkar ryktet spridit sig att det var turister i byn. Så inom loppet av 10 minuter kom fler och fler människor fram för att titta på oss. Från att vara en folktom öde by till att det helt plötsligt var massor med folk i den lilla byn. Alla som åkte förbi stannade till, kollade och hejade på oss. Folk kom fram till oss för att skaka hand, ta kort på oss medan vissa bara stod och kollade på oss. Det var allt ifrån lekande barn, nyblivna mammor till mor- och farföräldrar.

Lägg märke till vad lillkillen har i sin nedersta hand haha!

Vi åkte vidare och stannade till efter vägen hos en mekaniker där vi fixade till våra kedjor som var helt slappa och vi fixade även Jacobs framdäck som lät konstigt. Det var kullagret som var trasigt.

Vi fortsatte vidare, på serpentinvägar upp och ner genom bergen och de brutalt fina landskapen. Vi hade vid den här tiden kört i ungefär 6-7 timmar och klockan var nu runt fyra. Vi började bli lite stressade över vart vi skulle spendera natten. Vi ville ju hitta ett ställe innan solen gick ner och den går ner klockan sex. Vi zoomade in på Google Maps för att se vart det finns en by eller stad där det finns hotell eller hostel. Vi lyckades hitta ett ställe i en liten by ca 5 mil ifrån där vi var, ett Homestay! Så vårt mål blev att hinna dit. Det var riktigt dålig väg den sista biten då det var guppigt och vägen var sönder här och där. Därför gick det inte att köra fortare än 20 km/h vilket gjorde att vi inte tog oss fram så snabbt. Men strax efter fem var vi äntligen i den lilla byn och vi hittade efter en stunds letande äntligen fram till stället där vi ville övernatta. Det är alltså ett homestay, där vi får bo hemma hos Trung, hans mormor och morfar. Han har precis öppnat sitt homestay för turister och vi var hans allra första gäster (!!!!) tillsammans med tre andra som också tog sig hit samma dag fast lite tidigare än oss. Hur kul?? Så när vi kom fram fick vi en varsin efterlängtad öl. Kort där efter serverades middagen. Middagen består oftast av flera olika rätter som man får plocka som man vill ifrån olika skålar. Middagen serveras på golvet med dagstidningar som underlägg. Till detta serverades självklart även deras specialité, hembränt risvin! Risvin är det vi i Sverige kallar sprit. Så här satt vi på golvet med hela "familjen" och åt, drack, skrattade och skålade. Mormorn var den som hela tiden såg till att det fanns mat i skålarna, morfarn skötte att alla hela tiden hade risvin i shotglasen och Trung som kan engelska berättade om maten och allt som vi undrade om. Ja ni kan ju förstå att man inte vill tacka nej när morfarn bjuder på risvin, det känns ju oartigt. Så det var bara att ta emot och dricka. Kan ju säga att det vart en hel del risvins-shots. Nästan lite för mycket. Men det är en annan historia. På kvällen spelade även jag och Tho (morfarn) vietnamesiskt schack. Jag tror jag lyckades förstå hur spelet gick till, symbolerna på pjäserna var på vietnamesiska så det var lite krångligt. Men jag tycker faktiskt att jag gjorde det riktigt bra. Jag torska i och för sig alla tre gånger, men endast vid det som vi kallar "schack-matt". Riktigt roligt tyckte både jag och Tho att det var att spela!!

Trung som driver detta är 21 år gammal. Han slutade sitt jobb som guide för att istället öppna upp sitt hem för turister. Under sin väg träffade han på en kille från USA som ville hjälpa honom att genomföra det här, genom att hjälpa till att synas på sociala medier så att turister ska hitta hit och veta att hans ställe finns. Tack vare detta lyckades ju vi hitta hem till Trung och hans by. Här ger dom oss sovplatser, mat och de lär oss om hur det är att leva och bo genom att vi faktiskt får prova på det.

Idag tog dom med oss ut på utflykt! Det vart vandring genom byarna, tuff djungelvandring i bambu-skog, bad i vattenfall och två besök hemma hos vietnameser i grannbyarna. För det första var vi som sagt lite bakis idag och vi tänkte "ja men det blir väl skönt att ta en liten promenad genom byn" men det visade sig vara värsta djungelvandringen hahah! Vi började gå vid 10 och kom hem igen runt halv sextiden. Morfarn som hade täten var hurtigare än vad vi var. Han knata på som bara den rakt ut i djungeln där det inte ens fanns en liten stig. Han röjde liksom en väg till oss genom att han gick och högg ner bambuträd som var i vägen. Efter det stannade vi till hos Trungs moster med familj som bodde i en grannby efter djungeln. Här bjöds det på te och även lunch. Sen traskade vi vidare genom by efter by, med risodlingar och barn som vinkar och ropar "hello!!!". Vi stannade till vid två fina vattenfall och vid vattenfallet stötte vi på några vietnameser som ville bjuda in oss till deras hem för att bjuda på lite te. Så det tackade vi verkligen inte nej till.

Lunch hemma hos en familj i grannbyn!

Här diskar hon ute på gården bland sina höns!

Köket!

Den här lilla gumman var helt fascinerad över oss. Hon tog på oss och verkligen granskade oss. Hon var väldigt glad och hon fick flera glädjetårar under vår vistelse hemma hos henne och sin familj.

Köket!

Gården! I dammen har de fiskar som de fiskar upp när de vill äta dom.

Alla dessa fantastiska risfält!!!!

Det är verkligen intressant att se hur de lever här. Är sån sjuk skillnad om man jämför med hur vi lever hemma i Sverige. Här bor dom i hyddor med golv som är gjort av bambupinnar (när man går på golvet känns det som att det ska braka sönder när som helst), man sitter på golvet och äter middag, man äter med händerna eller pinnar, husen har öppna fönster, man tvättar kläder för hand, spisen är över en eld, de livnär sig av det dom har på gården, de bor oftast tre generationer ihop i ett hem, ingen har bil (alla kör moppe då det är alldeles för dyrt att köpa en bil) och bufflar äger nästan varenda vietnames då det är deras hjälpmedel på risfälten och åkrarna (istället för traktor). Detta är bara några saker av allt som skiljer från våra levnadssätt.

På vägen hem från dagsturen stannade vi till vid det nya huset de höll på att bygga i byn. När man bygger hus här så hjälper hela byn till och när det är klart har man en stor fest i det nybyggda huset. När vi kom in ville bokstavligen alla skåla med oss vilket innebär att ma tar en shot risvin tillsammans med personen och sen skakar hand. Efter ca 10 shottar med risvin fick vi lov att skynda oss därifrån för annars hade vi blivit kvar hela kvällen.

Likes

Comments

Efter en natt i lyxsviten hade vi planerat att lämna Hué och åka vidare uppåt i landet. Tyvärr satte vädret stopp för det. Hela centrala Vietnam har just nu någon form av regnperiod och det regnar typ konstant vilket innebär att lusten att sitta på en motorcykel är i princip obefintlig. Efter att ha studerat väderprognoserna bestämde vi oss för att skippa några av de saker vi ville se i de centrala delarna för att istället ta en nattbuss upp till de norra delarna av landet, närmare bestämt Ninh Binh.

I tisdags var det för andra gången dags att lasta hojarna på en nattbuss och hoppas på att de skulle hålla de 60 mil vi hade framför oss. Efter förra nattresan då de slangade våra hojar så har vi lärt oss ett och annat. Därför var vi med och bevakade hela processen, från att de monterade isär dem till att de var ilastade för att försäkra oss om att ingen bensin slangades ur dem. Resan gick bra, nästan för bra. Vi fick de bästa platserna på bussen, en stor dubbelsäng längst bak där alla tre fick plats. I vanliga fall ligger man ensam i en trång och smal typ 60-säng, men där bak hade vi hur mycket space som helst. Vi var framme i den lilla staden Ninh Binh runt 04.30 på morgonen. Vi skulle egentligen vara framme runt 6-7.. Så där stod vi mitt i mörkret i en stad vi aldrig tidigare besökt och skulle ta oss till ett hotell som låg ute i en by dit vägen helt saknade gatubelysning. Väl framme i den lilla byn var vi helt lost. Helt plötsligt dyker det upp en liten tant på en elmoppe som antagligen ser att vi har lite problem. Eftersom vi inte visste hur vi hittade till hotellet så visade vi henne vår telefon med namnet på hotellet. Erik hade lägsta ljusstyrkan på telefonen och tanten hade svårt att se vad som stod på telefonen, och hon fattade inte att man kan höja ljusstyrkan på en telefon. Hon försöker istället lysa upp skärmen med sin moppe-framlykta. Haha så sött! Tillslut så visar vi henne att man faktiskt kan höja ljusstyrkan på telefonen och då ser hon genast vilket hotell det är och tar upp sin gamla stenålderstelefon och ringer hotellet. Efter att hon ringt ber hon oss att följa efter henne till ett litet bageri som precis håller på att öppna. Där bjöds vi på färsk Banh Mi (vietnamesisk baugette) tills en från hotellet kom och mötte oss i mörkret. Klockan är 05.30 när vi anländer till hotellet och frun till han som mötte oss var i full gång att lägga fram madrasser, kuddar och täcken i receptionen till oss som vi kunde sova på i ett par timmar tills det blev "riktig" morgon. (Detta eftersom hotellet var fullt och vi skulle egentligen checka in runt 11 samma dag, men som sagt var vi ju lite tidiga och hade ingenstans att ta vägen så tidigt på morgonen). Vi slocknade direkt och vaknar några timmar senare av att hotellets övriga gäster står och tittar fundersamt på oss påväg till frukosten.

Efter som vi endast planerat att stanna en dag i Tam Coc (utanför Ninh Binh) så hade vi ett fullspäckat schema framför oss. Vi började dagen med en båttur på en liten å som rinner mellan massor av limestone-berg och risfält. Färden tog ca 2 timmar och båten tog oss genom massa grottor. Det var helt sjukt fint och fridfullt!

Som ni ser på bilden så har alla en väldigt speciell roddteknik här. Dessa människor är världsledande inom området ergonomi och har kommit på att det är bättre att ro med fötterna än med armarna........ Ser kul ut men jäklar va smart!

Risplanteringen är i full gång.

Så fort vi närmade oss norra Vietnam så såg vi massor av äldre män som verkligen vill efterlikna deras gamla nordvietnamesiske ledare, Ho Chi Minh. Det är verkligen intressant att se den legendstämpel denna man har i norr medan många människor i söder fortfarande inte ens vill säga hans namn..... Vietnamkriget har verkligen satt djupa spår i detta långa land.

Efter båtturen tog vi våra motorcyklar och körde längre in bland bergen till några pagodor (tempel) som låg på en bergssluttning och i grottor. Väl där så träffade vi ett gäng munkar som var på studieresa, och de ville givetvis ta några kort med oss "vitingar".

På eftermiddagen begav vi oss till ett tempel som ligger högst upp på ett berg med panoramautsikt över nationalparken. Vägen upp dit bestod av 500 branta trappsteg, men utsikten man belönades med var helt sjuk och gjorde den tuffa vandringen klart värd! Det enda som var lite trist var vädret. Det var mulet hela dagen och väldigt dimmigt. Men det var fint ändå!

Här är regnponchon som jag och Erik köpte likadana, haha! Söt va?

På kvällen tog vi motorcyklarna och drog så långt in i nationalparken vi kunde komma och där fick vi uppleva några av de finaste vyerna under resan hittills. Det bästa med motorcykel är att man kommer till ställen man aldrig annars skulle ha tagit sig till.

Efter en intensiv dag i Tam Coc har vi nu tagit oss vidare norrut. Vi befinner oss just nu ca 15 mil norr om Hanoi i en liten stad som heter Tuyen Quang. Här finns det ett höghus, vilket är ett 4 stjärnigt hotell vid namn Royal Palace och som faktiskt är riktigt fint. Inte en enda turist skulle stanna till här eller ens hitta hit, förutom några förbipasserande turister på motorcykel (vi). Så just nu är vi i princip helt ensamma på detta enorma hotell. Men trots det så har dom typ 20 st anställda som springer runt och städar eller bara sitter och pratar, och även fast vi nästan är de enda gästerna på hela hotellet så har restaurangen svårt att få till lite mat till oss. Efter en del kommunikationssvårigheter ringer de dit chefen som kan lite engelska och hjälper oss att förklara för sina anställda att vi vill ha 3 öl och 3 pizzor, och dom fixade det till oss!
Som vanligt så vill alla i personalen ta kort med oss efter middagen :) Imorgon bär det av upp mot gränsen till Kina. På återseende.

Likes

Comments

Hoi An

En liten update kommer här!
Vi spenderade tre dagar i den mysiga lilla staden Hoi An som bokstavligen nästan bara består utav butiker med skräddare och små mysiga gator fyllda med sidenlyktor. Så det var ingen tvekan om att skräddarsy lite kläder här. Hela fredagen spenderades till detta, och då menar jag verkligen heeeeela dagen. Det tar ju lite tid att skräddarsy kläder då det första man ska göra är att välja vad man vill ha (klänning/jumpsuit/skjorta/byxor), vilken modell man vill ha, vilket tyg man vill ha, vilka knappar det ska vara med mera. Därefter ska man mätas. Efter det så börjar dom sy en prototyp och man får en tid då man ska komma tillbaka till butiken och göra sin första provning. Efter första provningen får man en ny tid då man ska komma tillbaka och göra andra provningen. Efter andra provningen ser man om det är något mer som ska justeras. Om det inte är något mer som ska justeras så ska dom göra klart de sista små detaljerna och då får man ännu en ny tid då man ska komma tillbaka och hämta det färdiga plagget. Är det något mer som ska justeras efter andra provningen så förstår ni att man nu får en ny tid att komma tillbaka och göra den tredje provningen för att sedan få en ny tid att hämta det färdiga plagget. Och självklart så beställde vi plagg på fyra olika butiker vilket gjorde att vi hela dagen hade en tid att passa. Vi cyklade runt mellan fyra olika butiker från 11 på förmiddagen till 20 på kvällen haha! Det var verkligen "klockan 11 ska vi vara vid Fridas jumpsuit", "klockan 12 ska vi vara vid dom blommiga skjortorna", klockan 13 ska vi vara vid linneskjortan", "klockan 15 ska vi vara vid kavajerna" och så vidare enda fram till kvällen! Det var så mycket tider att passa och vi blanda ihop när vi skulle vara vart, så det var bara att chansa att gå in i en och hoppas på att något var klart i den butiken. Så vad skräddarsydde vi då? Jo självklart kunde inte Erik stå emot sitt favoritplagg, skjortor, så det blev fyra skjortor och en kavaj för Erik. För mig vart det en jumpsuit och två klänningar och för Jacob blev det två skjortor och en kavaj. Snacka om att vi hade fullt upp hela dagen haha! Men det var faktiskt as roligt!!! Dock så regnade det hela dagen vilket var lite drygt då man blev blöt, men samtidigt passade det ju hur bra som helst att det var dåligt väder när vi ändå bara hade en shoppingdag.

På morgonen dagen efter tog vi faktiskt lite sovmorgon, innan vi åt vår sista frukostbuffé på hotellet (som var riktigt bra dessutom!!!) och sedan lämnade vi hotellet. Vi körde förbi hos en mekaniker på gatan som fick kolla så att allt på våra motorcyklar satt fast och var åtdraget, eftersom dom blev isärmonterade vid nattbussen. Samtidigt bytte vi även olja. Efter det begav vi oss ut i regnvädret och vidare mot staden Hué. Vägen mellan Hoi An och Hué var ca 15 mil lång och på vägen passerar man High Van Pass som har blivit känt efter att Top Gear spelade in ett avsnitt där. Det var fint med eftersom vädret bokstavligen sög så vart inte upplevelsen särskilt minnesvärd. Vi tog typ inga bilder så tyvärr får ni nöja er med ett par Iphone bilder från sträckan.

Det regnade till och från hela resan. Regnjacka har vi med oss hemifrån men det vi saknar är faktiskt regnbyxor. Vi har letat som galningar efter det men det finns verkligen inga här!?! Det som gäller här är regnponcho... och dom täcker verkligen inte hela benen när man sitter på en motorcykel. Men trots det så stannade jag och Erik till vid ett random hak efter vägen och köpte oss en varsin regnponcho, för att skydda lite iallafall. Men usch vad trist det är att köra när det regnar.

HUÉ

Runt tvåtiden kom vi fram till Hué och var då pissblöta. Men inga sura miner för det, för jag och Erik hade nämligen bokat sviten på ett lyxhotell för att fira att vi varit tillsammans i fem år den dagen!!! Så vi var mer än glada över att äntligen kommit fram och dessutom att det var dåligt väder så vi kunde hänga på vårt hotellrum heeeela dagen. För alltså wow vad läckert rummet var. Jag tror hela rummet var 80 kvadratmeter. Det var ett rum med sittmöbler, en bar, en toa och en balkong, sen var det sovrummet med utsikt över hela staden från flera olika håll, sen var det ett badrum med jacuzzi, en till toa, dusch och ångbastu. Toaletten hade värme på toalettringen och man kunde även välja att toaletten skulle spola röven och sen torka den (😂).
Det första vi gjorde var att hoppa ner i ett varmt jacuzzibad och åt en fruktbricka!

Hela dagen, kvällen och natten bara myste vi på vårt hotellrum. Självklart firade vi med rödvin (det var verkligen efterlängtat) och andra gottigheter! Vi bokade även bord på hotellets rooftop till middagen så vi fick utsikt över hela staden medan vi åt god mat. Verkligen en perfekt dag och kväll tillsammans med min prins!❤️
I hotellrummet ingick även en varsin "Traditional Swedish Massage" så på morgonen dagen efter tog vi oss en varsin massage. Så skönt och välbehövligt!!!! Jag (Frida) har dessutom fått ryggskott (tror vi)?!?! Jag vaknade upp häromdagen i Hoi An av att jag hade så jävla ont i ryggen och kunde inte ligga på något sätt. Så hoppas massagen lindrar lite iallafall.


Idag tänkte vi åka vidare upp norrut mot Phong Nha. Men det regna hela dagen idag också och vi hade verkligen ingen lust och sätta oss på motorcyklarna i det vädret. Så vi bokade på en natt till här och vi bokade även en nattbuss som vi tar imorgon upp till Ninh Binh istället, för där ska vädret vara bättre!😃 Det innebär att vi kommer skippa Phong Nha och grottorna som vi ville till där. Men samtidigt skulle det vara dåligt väder och massa regn där i över en vecka framöver så vi kände att upplevelsen där inte skulle bli så bra om det ändå bara ska regna. Så då tänkte vi att det roligare att ta sig norrut där vädret ser finare ut och spendera mer tid där istället! Så de sista veckorna i Vietnam kommer vi att spendera uppe bland bergen i de norra delarna vid gränsen mot Kina.

PS. Här ser ni den sträcka vi hittills åkt. Från Ho Chi Minh till Nha Trang har vi kört motorcykel, sträckan Nha Trang till Hoi An tog vi natt buss och från Hoi An till Hue körde vi hojarna. Totalt har vi rullat ca 95 mil i skrivande stund.

Likes

Comments

De senaste dagarna har minst sagt varit händelserika. Från canyoning och landskap man inte trodde existerade, till vansinnesfärd genom Nha Trang samt fått motorcyklarna isärmonterade och slangade på bensin. Men vi börjar med äventyren i Da Lat.

I Tisdags var vi på Canyoning vilket var as kul! Hela grejen går ut på att man tar sig ut i djungeln till en jättelång canyon där det finns väldigt många vattenfall. Man ska med hjälp av rep ta sig ner för vattenfall, klättra ner för 90-gradiga (och även inåtlutande) bergsväggar, åka rutschkana från mindre vattenfall och klipphoppning för att ta sig igenom hela Canyonen. Det var verkligen superkul men kallt eftersom vattnet var riktigt kyligt! Eftersom vi konstant var i olika vattenfall så hade vi ingen kamera med oss, men guiden som vi hade tog massa bilder.

Nu till färden mellan Da Lat och Nha Trang, en sträcka på ca 20 mil. Igår morse gick vi som vanligt upp tidigt för att påbörja resan mellan Da Lat och Nha Trang, en väg som vi hört ska vara helt fantastiskt fin. Vi lämnade Da Lat runt halv 7 på morgonen och körde genom staden medan solen var påväg upp. Eftersom staden är väldigt högt belägen är det inte särskilt varmt här utan vi fick klä på oss nästan allt vi hade med oss och ändå frös vi rejält de första milen. Men fint var det att glida ut ur staden samtidigt som solen gick upp.

Vägen gick på slingriga vägar utmed bergskanter och utsiken var helt fantastisk. Vi stannade till på ett litet "cafe" för att ta en kaffe till den lätt bästa utsikten vi sett. Som vanligt satt vi på små plaststolar och njöt tills vi fick lov att rulla vidare ner för berget för att hinna med hela sträckan vi planerat.

Väl nere från berget fortsatte vägen genom mindre byar, risfällt och odlingar. Vägen mot Nha Trang var fin men inte så fin som många beskrivit den som tyckte vi. Väl framme i Nha trang tog vi upp vår "manuella" karta för att spana in vägen vi åkt och då märker vi att vi åkt FEL VÄG. Vem ska vi skylla denna felkörning på? Jo, APPLE och deras skit app: kartor. I Iphone appen finns det bara en väg mellan städerna och det var den vi tog, men kollar man på vår papperskarta eller Google maps så finns den lilla vägen mellan städerna med. Detta var därmed den sista gången den appen användes i våra telefoner. Trots att vi åkte fel så fick vi ändå se en av de finaste utsikterna under hela resan så vi är faktiskt inte allt för besvikna.

Väl framme i Nha Trang ville vi så fort som möjligt ta oss därifrån eftersom det mest är ryssar där. Vi började leta efter en resebyrå som hade en nattbuss till Hoi An samma kväll och som vi kunde ta med oss motorcyklarna på. Vi hittade ganska snabbt en som vi fick ta med hojarna på för totalt ca 300kr var. (Sträckan är på ca 60-70 mil så det är nästan som att åka från Leksand till Malmö där man får ta med sig motorcykel + packning för 300kr, lite för billigt egentligen).

När vi bokade sa de även att vi skulle komma dit en timme innan för att hinna packa in motorcyklarna. En timme innan stod vi som sagt utanför resebyrån klara för avfärd. Då kommer det helt plötsligt fram en kille på moppe och säger åt oss att följa efter honom till bussen där vi ska packa på hojarna. Där börjar vansinnesfärden genom Nha Trang.

Både jag och Erik hinner precis starta moppen och haka på honom genom de första kvarteren där han bland annat kör mot rött, så där tappar vi Jacob som kom iväg några sekunder försent och givetvis stannade för rödljuset. Vi får som tur är syn på Jacob på en gata längre bort. Idioten(som vi kallar killen på moppen som hämtade upp oss för) säger då åt mig och Erik att stanna och gasar sen ikapp Jacob och för att plocka upp honom. Sen bär det av in genom staden i fel körriktningar, full fart igenom fulla fyrvägs korsningar, mellan bussar och fotgängare och slalom mellan taxibilar som annars är de värsta trafikanterna här. Jag tappar idioten eftersom jag låg sist i ledet, även Erik tappar honom en bit bort och det är bara Jacob som hänger med den här gången.

Vid någon korsning stannar idioten och vänder sig om till Jacob och ser frågande på honom och undrar hur dom andra två inte har kunnat hängt med?!?!?! Sen säger han till Jacob att hitta oss och lämnar sen honom och kör iväg. Där står vi tre, utspridda på olika ställen i en stad vi aldrig vart i och ska försöka hitta till en buss som står parkerad på någon okänd plats någonstans. Tillslut hittar vi på varandra tack vare våra telefoner och tar oss fram till bussen som stod parkerad i närheten. Exakt hur vi lyckades med det är oklart, antagligen en orolig tur. Så det löste sig ju tillslut. Men nog kändes det som man höll på att dö några gånger inom loppet av 10 minuter. För som ni vet så är trafiken här helt galen, och vi brukar i vanliga fall ta det jätteförsiktigt inne i städerna då körningen är som svårast här.

Väl framme vid bussen pustar vi ut efter den livsfarliga och galna körningen vi precis gjorde, vi lämnade hojarna och nycklarna så att de ska kunna lasta dom. Vi går sedan tillbaka och väntar ca 1 timme tills bussen kommer och plockar upp alla. Nu lägger vi in en bild på en söt hund så ni hinner pusta ut innan berättelsen fortsätter.....

Färden till Hoi An går rätt bra förutom att det guppar konstant och chauffören tutar hela tiden så det är svårt få någon sömn under den 12 timmar långa bussfärden. Kl 6 på morgonen är vi äntligen framme och vi går ut ur bussen medan chauffören och en till är i fullgång med att montera ihop våra motorcyklar som de tydligen monterat isär när de packade in dem. Efter att dom skruvat ihop motorcyklarna igen så är det dags för oss att åka till hotellet, men ingen av våra motorcyklar startar.......... Chauffören kom då fram till oss och sa att vi behövde tanka. Vi öppnade då våra tanklock och det var heeeelt snustorrt där i. Vi som hade helt full tank innan vi lämna motorcyklarna på bussen.... De hade alltså tömt våra tankar på all vår bensin, fanns inte en droppe kvar i någon av våra hojar, så de var därför de inte startade. Det värsta av allt var att de vägrade erkänna och istället bara stod och skrattade oss rakt upp i ansiktet.

Dom har alltså slangat våra hojar snustorra innan de lastade dem på bussen. De kanske var därför resan var så billig, bensinen i våra hojar kanske ingick i priset, eller var deras dricks. 😉 Aja det handlade inte om så mycket pengar att tanka den full, men fan va förbannad man blir på dom. Folket i detta land är fantastiskt snälla och gästvänliga men några av de få otrevliga vi stött på är några av de värsta människorna vi någonsin träffat (trodde inte om Vietnam), tyvärr....Tur att de är väldigt få trots allt.

Efter att ha kört fel, en vansinneförd och fått våra motorcyklar slangade så kör vi vidare till hotellet vi har bokat i förväg. Där väntar en fet frukostbuffé på oss och världens trevligaste personal som tar hand om oss och serverar oss så himla god frukost. Här får Erik för första gången sedan Thailand dricka en riktig nybryggd västerländsk kopp kaffe, han drack typ 5 koppar så nu kommer han nog springa på toa ett antal gånger. Hotellet är även det bland de bästa vi bott på hittills och vi har ett riktigt stort rum inklusive frukost för 100kr/var per natt.

Dessa dygn har som sagt bjudit på en hel del upplevelser som nu i efterhand är rätt roliga att se tillbaka på. Nu ska vi utforska staden Hoi An och förhoppningsvis införskaffa oss en del skräddarsydd kläder, för det är det som Hoi An är känt för. På återseende.

Likes

Comments

Igår vaknade vi upp i staden Buon Ma Thuot, som ligger ca 30 mil från Ho Chi Minh. Vi skulle ta oss vidare till staden Dalat som ligger ca 20 mil mot kusten, vanligtvis går det rätt så fort att åka 20 mil men eftersom vägen vi skulle ta gick genom bergen på små, små vägar fick vi lov att starta tidigt för att hinna. På vägarna går det typ bara att köra i 30-50 km/h plus att vyerna kräver massor av stopp, så ni kan ju förstå att dessa 20 mil skulle ta rätt lång tid. Eftersom Erik och Jacobs hojar är sprillans nya (min har gått en vända från norr till söder genom Vietnam) och precis passerat 300km, så behövde dom en första service med bl.a. oljebyte, så det första vi gjorde på morgonen var att leta upp en liten verkstad där dom fixade det åt oss. Det är alltid spännande att kommunicera med lokalbefolkningen på sånna här avlägsna ställen eftersom ingen kan ett ord på engelska. Det slutar oftast med att dom står och pratar vietnamesiska medan vi står och pratar engelska utan att någon av oss förstår ett dugg av den andra menar. Men bara man har Google Translate och gör lite tecken brukar det lösa sig tillslut. Oljebytet gick fort och sen pumpade dom våra däck och som vanligt ville även dessa vietnameser ta kort på oss. När dom var klara betalade vi och lämnade lite dricks, typ 10kr och satan va glada dom blev! Dom tog oss i hand flera gånger och tog fram stolar så vi kunde sitta och äta frukost utanför verkstaden som vi hade köpt i ett gatustånd bredvid.

Efter att servicen var klar bar det av ut genom staden och vidare mot bergen som vi skulle ta oss igenom för att komma fram till Dalat. Det är ganska kallt här på morgonen och kvällen så när vi rullade ur staden fick man känslan av en svensk sommardag (alltså ganska kall) så vi fick klä på oss en hel del för att hålla värmen. Vi hann inte komma så långt innan vi fick lov att stanna igen, då landskapen man möts av är helt otroliga och att bara åka förbi dem utan att stanna upp och njuta av vyerna är omöjligt. Efter de första 3-4 timmarna hade vi nog stått stilla och tittat på utsikterna mer än vi hade kört. Vägen gick först bredvid risfält innan den slingrade sig uppåt över bergen.

Denna sköna farbror åt vi lunch tillsammans med. Han berättade massor av saker på Vietnamesiska som säkert var superintressant, om man kunde språket.

Idag tog vi oss till ett vattenfall som ligger ca 45 minuters färd utanför Dalat. På vägen dit stannade vi till vid en fantastiskt utsiktsplats som vi spontant hittade efter vägen. Därefter åkte vi vidare mot en kaffeodling där vi tog oss en kopp arabiskt kaffe direkt producerad från odlingen, innan vi fortsatte vidare mot vattenfallet.

Likes

Comments

Vi har nu lämnat storstaden och begett oss ut på ett nytt äventyr. Från downtown Ho Chi Minh City till öppna landskap och risfält. Vi har köpt oss en varsin motorcykel som vi ska ta oss upp genom hela landet på. Hur kul?? Dessutom tillsammans med Jacob. Det är en rutt på ca 200 mil från söder upp till norr. Vi började vår roadtrip igår genom att försöka ta oss ut ur den mest trafikerade staden i hela Vietnam. Det bor som sagt 10 miljoner här och som ni kanske kommer ihåg från tidigare inlägg så är trafiken verkligen heeeeelt sjuk. För att ge några exempel för att ni ska förstå så 1. Ingen använder blinkers, och skulle någon mot för modan göra det så blinkar den vänster fast den kör höger (och tvärtom) 2. Det finns övergångsställen och grön gubbe vid trafikljus för fotgängare, trots det så är det ett helvete att ta sig över vägen för ingen stannar 3. Här används hela vägbanan, så är det lättare att ta sig fram i motsatt körbana så gör folk det. Man får alltså vara beredd på att möta trafik i motsatt riktning i sin egna körbana 4. Trafikanter från småvägar kör ut på huvudvägen utan att kolla sig för, utan kör bara direkt ut, så den som åker på huvudvägen får anpassa sig (oftast tvärnita) efter den som kör ut. Inte nog med detta så tutar alla åt allt så man sitter ju på högspänd hela tiden. Så, ni kan ju gissa om vi var nervösa för att ta oss ut ur staden. Dessutom har varken jag eller Erik kört motorcykel tidigare. Moppe har vi ju båda kört men motorcykel MED VÄXLAR, aldrig! (Det är nu man undrar varför jag aldrig provat köra pappas motorcykel hemma..) Liksom, hur fan överför man till hjärnan att dragläget som man hittar med fötterna i bilen ska jag nu hitta med händerna? Men vi fick en snabb genomgång innan på 10 minuter så det var ju bra iallafall haha. Nu till det viktiga - vi lyckades ta oss ut ur storstaden, stressen och den hektiska trafiken! Hur vi gjorde har jag ingen aning om men det gick och jag kan ju erkänna att jag fan är stolt över mig själv. Och hörni, se på på motorcyklarna, visst är de läckra? 😃

I bakgrunden på bilden till höger ser ni Kambodja, vi var upp till gränsen och vände idag.


Vi har valt att ta vägen inne i landet som heter Ho Chi Minh Highway istället för kustvägen. Kustvägen är mer trafikerad och även rätt tråkig väg jämfört med den här som har öppna landskap, man får se landsbygden, den genuina befolkningen, orörda platser, risfält, berg och dalar. Vart man än kollar på sidan om vägen så slutar man aldrig fascineras. Det är helt sjukt hur fint landskapen är här!! Igår smygstartade vi vår tur med 12 mil och då övernattade vi i en stad som inte ens finns med på kartan. Så tyvärr kan jag inte namnge den här för er. Men jag kan iallafall säga att där var vi helt ensamma turister. Här träffade vi på en vietnamesisk tjej i vår ålder som kunde engelska och äntligen någon som man kunde kommunicera med. Vi frågade efter tips på en bra restaurang och då visade hon oss till ett ställe där man kunde äta hennes favoritmat. Hon kunde tyvärr inte stanna kvar och äta med oss då hon bara smet ifrån sitt jobb för att visa oss vägen dit. Hon beställde maten till oss så att det blev rätt. Det var en typisk lokalbefolknings restaurang där man sitter på SMÅ plaststolar och äter som dom gör. Det roliga var att verkligen hela restaurangen (alltså alla som åt där) engagerade sig i att hjälpa oss västerlänningar hur man skulle äta maträtten. Och alla skrattade åt oss för att vi antagligen gjorde fel. Men efter att de pekat och visat så tror jag att vi lyckades, men folket slutade inte stirra för det. Här nedanför är restaurangen!

Idag har vi kört 24 mil och övernattar inatt i staden Buon Ma Thuot, en stad dit inga turister hittar men den är trots allt ganska charmig då de exempelvis har en pansarvagn i rondellen samt massor av mysiga små fik med fantastiskt kaffe. Vägen hit bjöd på en hel del vackra vyer. Av en slump när vi stannade för kisspaus efter vägen så hittade vi ett risfält där de var i full färd med att plocka ris. Alltså titta hur fint det är!!!!!! och detta är bara början och mest en transportsträcka tills de riktigt fina landskapen börjar!

Nu när man kommit bort från storstaden och kommit mer in i landsbygden så märker man stor skillnad på lokalbefolkningen. Oavsett om vi går ute på gatan eller sitter på våra motorcyklar så stannar verkligen ALLA upp (typ pausar allt de håller på med just för stunden) och bara kollar på oss, vänder sig om, följer oss med blicken och vissa pekar till sina vänner för att kolla på oss. På motorcyklarna åker folk förbi en, saktar ner och liksom kör bredvid oss och bara granskar hela motorcykeln, oss och sen nickar dom glatt, gör tummen upp för att sen åka vidare. Så när vi åker på rad granskar dom först den av oss som åker sist, sen den i mitten och sist den som åker först. Hahaha så himla roligt. Alltså antingen har de aldrig sett en vit person förut eller så tycker dom vi är sjukt fascinerade. Det är iallafall väldigt kul med all denna uppmärksamhet, för man känner sig typ som en kändis. Alla vill ta kort på oss, alla hejar på oss och folk vänder sig om två gånger för att kolla en extra gång.

Imorgon fortsätter vi vår roadtrip mot staden Dalat!

Likes

Comments

Vi befinner oss fortfarande i vår nya favoritstad Ho Chi Minh City och igår var vi runt på ytterligare några museum. Det första vi hamnade på var konstmuséet som inte var någon riktig höjdare. Det som var intressant var att se alla tavlor som var målade ute i fält av vietnamesiska soldater under kriget, eftersom dom ofta inte hade tillgång till kameror. Något som förvånade oss var att det deltog väldigt mycket vietnamesiska kvinnor i kriget vilket vi inte trodde innan. Vi fick även veta att dalahästen ursprungligen kommer från Vietnam, så nu vet ni det 😉 En till rolig grej som hände på muséet var att vi träffade en Sydkorean som började gråta när han hörde att vi var från Sverige då han hade aldrig sett människor från det lilla neutrala landet som han hört så mycket gott om. Han stod typ i en minut efter att vi sagt var vi kommer ifrån och upprepade "Sweeeden!!" "Oh from Swedeeen!" "You´re from Sweden!" "Oh Sweden!" och där stod vi och kolla på varandra och log till honom medan han fick tårar i ögonen och inte kunde sluta kolla på oss. Har faktiskt hänt flera gånger under resan att folk blir helt exalterade över att vi är från Sverige och några har man till och med sett smygfotar och smygfilmar oss. Eller ja det vet vi ju inte, de kanske dom gör för dom tycker vi ser roliga eller lustiga ut.

Vi var även på The Independence Palace som var regeringsbyggnaden för Sydvietnam under kriget. Rätt stor och fin byggnad med sjukt många rum i. Som ni kanske märker så innehåller den här staden väldigt många museum, vilket gör att det finns massor att se och lära om deras historia i den här staden. Inträdet på dessa är väldigt billigt (typ 10kr på de flesta) så man kan ge alla en chans utan att behöva tänkta på sin plånbok.

Rummet nedan med röda stolar ska ha vart det rum där de Amerikanska rådgivarna övertalade Sydvietnamesiska ledningen att kapitulera.

Bilden nedan tycker vi speglar dagens Ho Chi Minh City väldigt bra, med de fattiga små lägenheterna framför de moderna lägenhetshusen som byggs för den växande eliten. Detta tillammans med toppmoderna skyskrapor för mängden företag som håller på att etableras i staden. Fattigdom tillsammans med rikedom.

Cu Chi Tunnels

Idag tog vi oss vidare till Co Chi tunnels, som de flesta säkert sett på någon film från Vietnamkriget. Dessa tunnlar var verkligen en skräck och en av de största utmaningarna för Amerikanerna under kriget. Gerillan som levde och krigade i tunnlarna var Amerikanernas värsta mardröm vilket man kan förstå efter att ha sett alla sjuka metoder dom använde för att döda. Efter att ha sett flera museum och tunnlarna förstår man faktiskt alla grymheter båda sidorna utsatte varandra för. Den ena sidans sjuka metoder ledde till att den andra sidan utvecklade ännu hemskare metoder att döda med.

Tunnelsystemet är verkligen byggt och planerat in i minsta detalj. Totalt är hela systemet 25 mil långt och binder ihop de byar som ingick i den Gerillagrupp som stred i Co Chi regionen, för kommunistiska nord Vietnam. Alla bunkrar på den första nivån är byggda med ca 15 meters mellanrum för att inte alla ska kollapsa när bomberna träffade en av dom. Den andra och tredje nivån av gångar samt rum byggdes aldrig ovanför varandra för att minska rasrisken vid bombning. Inne i tunnlarna hade de öven massor av fällor som Amerikanerna hamnade i när de tog sig ner i tunnlarna för att strida. Tunnlarna hade även nödutgångar i floden som rinner ner mot Saigon där de kunde simma ut som en sista utväg. Nere i tunnlarna fanns det mesta för att överleva så som kök, operationssalar, sovrum, mötesrum mm. För att kunna laga mat utan att bli upptäckta lagades all mat på morgonen mellan kl. 04-06 för hela dagen så att röken från maten vart osynlig tillsammans med dimman som låg tät över djungeln vid den här tiden på dygnet. Tunnlarna ledde till små skyttegravar där som låg i bakhåll tills Amerikanerna bara var meter ifrån när de anföll. Innan Amerikanerna förstod att de vart anfallna försvann Gerillasoldaterna iväg i tunnlarna långt bort. Dessa helt oupptäcktbara anfall tillsammans med de hemska fällorna de hade i skogen satte en enorm press på Amerikanerna som ALDRIG kunde känna sig säkra när de var i djungeln. Fällorna gjorde att enstaka soldater som ramlade ner i dom och fick panik avslöjade hela förband som snabbt övermannades av Gerillasoldater som lika snabbt försvann igen. Detta ledde till att Amerikanerna började att bomba överallt i dessa områden, och även började släppa ner enorma mängder gift för att ha ihjäl Gerillasoldaterna men även kvinnorna samt barnen för att förhindra att fler soldater växte upp. Dessa gifter som släpptes ut har befolkningen än idag fortfarande men av. Men som sagt så ledde den ena sidans hemskheter till att den andra utvecklade värre metoder. Det är väl därför detta är ett av de blodigaste krigen i modern historia.

På bilden nedan ser ni en traditionell fälla som Amerikanarna ofta ramlade ner i, och man förstår att den som hamnade där fick panik vilket gjorde att han skrek och röjde hela gruppens position för gerillasoldaterna som satt nere i tunnlarna och väntade.

.De riktiga ingångarna till tunnlarna är så små att man knappt förstår hur dom kom ner i dem. Dom sa att den minimala storleken på gångarna berodde på att Amerikanerna överlag är stora på grund av alla donuts de åt, så de skulle ha svårt att ta sig ner i tunnlarna.😂 Men även för att de är enklare att bygga litet än stort såklart. Som ni ser på bilden nedan är tunnlarna sjukt små. Tror ni att vi tog oss ner?

Här är en skyttegrav som en tunnel ledde till. Här väntade de in motståndaren innan de anföll från mycket nära håll och sen försvann innan någon hann se vartifrån skotten kom.

Så upp till bevis, kom vi ner?

Vi klarade det, men ni ser hur sjuk små ingångarna var, och nästan omöjliga att hitta när dom är stängda och helt övertäckta.

Den första tunneln vi gick ner i var 10 meter lång och hade en anpassad turistingång som gjorde att alla som ville kunde gå ner i den. Alla tunnlar var även av den större storleken och de flesta som användes under kriget var mycket mindre. Vi hade inge problem att krypa runt i dessa men det fanns en del kraftigt överviktiga Amerikaner i gruppen som hade stora problem att ta sig igenom tunnlarna. Trots deras problem med 10 meters tunnlarna skulle dom ge sig in i den längsta som var typ 30-50 meter i totalt mörker. Många av dom kämpade med panik där nere under jorden medan de pressade sig fram i de trånga tunnlarna bland fladdermöss. I den tunneln var det mycket fladdermöss och vi har aldrig vart så nära en sån förut, dom snuddade huvudet på oss när de flög runt nere i gångarna, och att bli biten av en sån betyder väl att man får rabies eller nått? Vi blev inte bitna.

Dom hade tät djungel att gömma sig i vilket gjorde det svårt för Amerikanska helikoptrar att upptäcka dom. Då var det lättare för dom att släppa mängder av bomber och förgifta stora delar av djungeln för att försöka få in några träffar.

De använde sig även utav dessa skor som dom satte på sig åt fel håll för att kunna gå åt ett håll, men fotstegen visar då att dom gått åt en annan riktning.

Nu ska vi sätta oss och dricka Vietnamesiskt iskaffe med kondenseradmjölk och senare ska vi prova oss igenom fler smaker på smoothie-menyn i vårt favoritstånd! Ha det bra!

Likes

Comments

Nu har vi förhoppningsvis firat nyår för sista gången detta år. Igår firade vi nämligen det andra eller tredje nyåret (beroende på hur man ser det). Nyårsfirandet här i Vietnam har förberetts i flera veckor och stadens gator har dekorerats med blommor, lyktor och pynt. Här är nyåret den överläget största högtiden på året och för de flesta den enda ledigheten de får under hela året. Då passar alla på att återvända hem till sina byar där hela släkten samlas för att fira in det nya året. Detta gör att typ allt stänger igen under 1 veckas tid då ingen jobbar, vilket komplicerar det en del för oss turister, men som tur är har de flesta restauranger på turistgatorna öppet så mat finns i alla fall att få tag på. Förutom den enda nackdelen att alla stänger igen under nyår så är det rätt häftigt att befinna sig mitt i allt firande. Som vi tidigare skrev så dekoreras gatorna inför nyår och de storstädar även alla gator, restauranger och lägenheter konstant fram tills nyårsafton och 12 slaget. Alltså verkligen alla städar!! Och mycket!! Det gör dom för att det tydligen ger tur att just städa och ha det fint inför det kommande året, vilket är väldigt trevligt för oss turister som får uppleva en relativt ren stad under nyårsdagarna. Ytterligare en sak man fascineras av här är den enorma överkonsumtionen av blommor, alla människor köper flera olika blommor som presenter till släkt och vänner. Tänk er en stad med 10 miljoner invånare där majoriteten av alla köper blommor dagarna innan nyår då kan ni tänka er att det går åt en hel del!! På de ställen inne i stan där blommarknaderna håller hus går det knappt att röra sig bland det sjuka utbudet av blommor. Men det är väldigt fint med blommor överallt och det är även underhållande att se på när alla dessa människor storhandlar blommor och sedan ska transportera hem dessa.... för dom har ju inte precis kombibilar att köra hem dom i. Luta er tillbaka och njut av Vietnamesernas fantastiska transportförmåga som nog inte alltid är helt trafiksäker. Inte nog med det så går vissa verkligen all in då de till och med klär sig i helblommiga kläder, lägg märke till att även RISHATTEN och MUNSKYDDET är blommigt! Hahaha

Som ni ser så är det framförallt solrosor som gäller här, och att se alla dessa människor köra stressat till blommarknaden för att handla i sista sekunden var en bra underhållning hela förmiddagen för oss. Vi satte oss på ett café utanför den största blommarknaden och beskådade skådespelet tillsammans med några koppar kaffe under förmiddagen innan vi begav oss in till huvudgatan där blomfestivalen pågick för fullt. På huvudgatan Saigon Walking Street har pyntandet och uppträdanden pågått i flera dagar och jämför man med det nyår vi firar hemma i Sverige så framstår vårt firande som en piss i rymden jämfört med Vietnamesernas. Här samlas även alla Vietnameser uppklädda i speciella kläder för att ta foton på hela familjen, typ som vi tar julkort på familjen och skickar till släkt och vänner. Efter att ha kollat på blommor under en stekhet och klarblå himmel i någon timme så satte vi oss som vanligt på ett nytt café i vår favoritbyggnad med utsikt över just blomfestivalen och drack oss mätta på mänger av smoothies. (Vi kunde tyvärr inte undgå att ta lite bilder på alla superfina blommor på festivalen).

På kvällen åt vi först middag på ett av våra lokala ställen som har superbillig och god mat. Vi gick sen vidare mot huvudgatan där allt firande skulle ske. Där var det som vanligt as mycket folk och deras ljusshow var i full gång. Vi lyckades för en gångs skull lägga upp det vi filmade från kvällen så här har ni ett litet smakprov på den underhållning dom bjöd på under kvällen. Det fanns även en hel del annan underhållning som säkert följer gamla Vietnamesiska traditioner, ett exempel på det hittar ni i en liten filmsnutt nedan. Vad det kallas har vi ingen aning om men dom håller på med sånt överallt, hela tiden! Under tiden vi och allt folk väntade på tolvslaget så köpte vi 20 st nuggets på donken som vi satte oss på gatan och åt, för det fanns ingenstans att sitta. Folk kollade på oss, vände sig om och pekade på oss åt sina vänner/familjer och undrade säkert vad vi var för konstiga europeiska turister. Men gott var det iallafall. Innan klockan slog 12 hade vi världens förväntningar på en riktig show i form av ljusshower, fyverkerier och uppträdanden, eftersom alla hade laddat upp inför detta i flera veckor. Men när klockan väl slog 12 så hände ingenting förutom att de spelade en speciell låt som går konstant på radion här. Så 10 minuter efter tolvslaget stängde de ner allt och alla gick hem...... Vi stod förvånade där och trodde det var ett skämt, men tydligen inte. Alla verkade glada att det äntligen var över, och gick nöjt hemmåt. Aja, kul var det i alla fall att få vara med och uppleva Luna New Year. Och dessutom hade de en riktigt bra anledning till varför det inte blev några fyrverkerier, nämligen att de ska lägga dom pengarna på de fattiga människorna här istället och hjälpa dom. Vilket vi tyckte var ett mycket klokt beslut!! Efteråt drog vi vidare till den stora turistgatan där det alltid är pådrag och fest!

De senaste dagarna har vi spenderat på poolparty, flertalet museum, shoppingcentrum, gymmet, caféer, matmarknader och bara haft det allmänt chill. Vi har även hittat bästa smoothie-stället som gör så sjukt goda smoothies och dessutom får man mycket i glaset för bara 12 kronor styck. Hittills är favoritsmaken Banana and Peanut butter. Vi gillar den här staden jättemycket!! Någon av de kommande dagarna ska vi även besöka Cu Chi tunnlarna, innan det är dags att ta os vidare upp i landet på ett rätt spännande sätt. Mer om det senare! 😉

Likes

Comments

Igår gick vi upp tidigt på morgonen för att hinna gymma lite innan vi klockan åtta begav oss ut på en dagstur till Mekong Delta. Det är ungefär 1,5 timmes bussfärd dit härifrån (Ho Chi Minh). Vi brukar inte boka turer till ställen då det är alldeles för turistigt för vår del, men den här gången gjorde vi det ändå. Vilket vi ångrar för det sög. En stor grupp som följer efter en guide som håller upp något synligt så vi ska se honom, tider att passa och dom kör oss till typiska turistställen som känns uppgjorda och där dom tjatar om att få dricks. Exempelvis så stannade bussen efter vägen där vi fick 15 minuter på oss att besöka ett tempel. Dessutom ville vi bara till Mekong Delta och åka i en mysig liten båt. Men i turen ingick även tempel, bi-farm och kokosnötsgodis-fabrik. Det var väl kul i och för sig att få se det också men vi har redan sett massor med tempel och besökt bi-farm. Äh, nu ska jag sluta klaga. Det var iallafall mysigt att få åka i en träbåt på Mekong Delta som kördes av en liten gumma med rishatt och bara njuta av den fantastiskt fina naturen! Sen träffa vi ett härligt gäng människor också. Okej, det var roligt att prova på massa Vietnamesisk mat också. På eftermiddagen och resten av kvällen hängde vi med Felicia, Daniel och Jakob. Det är så roligt att möta upp folk på olika ställen som man träffat under vägen.

Idag har vi bytt hotell till ett som ligger på en lite lugnare gata än det innan. Det förra vi bodde på låg precis ovanför några barer som inte stängde förens runt 7 på morgonen, så varje morgon när vi gick upp och gymmade gick de sista hem från krogen. Det lät konstant där och det var rätt svårt att sova, så öronproppar användes flitigt (för Eriks del) under nätterna för att få någon sömn. Det nya hotellet betalar vi typ 150kr för inklusive frukost och det är riktigt fint. Dock luktade det sjukt mycket mögel på det första rummet vi fick så då var det bara att skicka ner Erik till receptionen för att klaga lite och då fick vi ett av de finaste rummen istället. De händer rätt ofta att hotell har några skitrum som de vet om luktar illa eller bara är allmänt äckliga, och dessa brukar de sälja ut billigt. Men får man ett sånt brukar det räcka med att man klagar lite så får man en uppgradering! Vi bytte på grund av att Erik vill känna mättnad i sin mage efter frukosten.😂 På alla hotell vi haft tidigare där frukost inkluderar är det att man får välja en maträtt och en dryck som man vill ha. Vilket inte räcker för Erik då han äter mer än de små maträtterna som serveras. Det här hotellet ska nämligen ha en mycket bra frukostbuffé, vilket vi tänkte var perfekt för då får vi möla i oss hur mycket vi vill. Bara det att när vi kommer hit och checkar in så säger receptionisten att buffén serveras alla dagar året runt, förutom på just nyårsdagen, vilket är dagen som vi är här.... Då dom istället på grund av alla ledigheter erbjuder en liten sofistikerad Á la carte meny. Hahahah så typiskt. Där man antagligen får en liten söt toast med ett glas juice eller något i den stilen. Så han hoppas nu på att man iallafall ska få beställa in obegränsat antal rätter till frukosten.

Som vanligt har vi gått runt på olika fik idag, det här är typ världens bästa stad om man gillar att gå runt och dricka kaffe, smoothies eller te-drinkar. Det bästa som finns i denna stad är verkligen The Cafe Appartment, som är ett slitet lägenhetshus men som innehåller lägenheter med massor små supermoderna kaféer. Ingången ligger helt anonymt och är svår att hitta om man inte vet vad man letar efter. Från balkongerna har man den bästa utsikten över stans gågata, det här stället är svårslaget! Idag är också nyårsafton här så allt har stängt igen inför de kommande dagarnas festligheter.Här pyntar man hela staden med blommor och alla städar gatorna eftersom det innebär tur inför det kommande året. Det är sjukt hur fint dom gör och hur pass hårt alla går in för nyårsfirandet! Mer om detta kommer nog imorgon i ett separat inlägg men några saker värt att nämna är att de senaste dagarna spelar hela staden otaliga remixer av ABBA:s Happy New Year vilket ger oss vibbar hemifrån, vilket alltid är trevligt. Tyvärr har även stadens billigaste ölhak under en dag höjt priset på ett glas öl med 20%, från 10 000 till 12 000 (vilket i och för sig bara är en ökning med 70 svenska ören...men ändå, fortfarande 20% ökning😉).

The Cafe Apartment

Likes

Comments