Header
View tracker
View tracker

Den 2:e September förra året tog sig en skör tjej på skakiga ben in i byggnaden med stort b. Hon hör sitt namn ropas upp, skakar den främmande handen och beger sig sen in i det lika främmande rummet. Det första hon lägger märke till är det stängda fönstret och andningen som med en gång blir svår att hantera. Med en snabb gest greppar hon Cola flaskan i väskan och den blöta svala papperslappen som vilar fint i hennes högra hand. 'Min räddning ifall yrseln ännu en gång får mig att falla' tänker hon snabbt innan andningen successivt blir någorlunda lätt att hantera igen. Men hon har bestämt sig, det här är det som krävs för att hon ska kunna börja leva igen.

Nu nästan 10 månader senare vill jag bara gråta när jag läser detta. Historien om mig själv. Historien om när jag tappade kontrollen över mitt liv och trodde att inget skulle kunna bli det samma igen. Då jag var redo att lägga mig ner och aldrig resa mig upp igen. Då jag var hon och inte jag.

För precis så känns det idag. Jag är som pånyttfödd. Äger en energi som jag aldrig ägt förut. Rädslorna har svalnat, oron har blivit lättare att hantera och jag har äntligen börjat acceptera mig själv för den jag är. Jag är ett med mig själv. Jag är jag.

Att vägen hit varit ett rent helvete kan jag nu istället se tillbaka på och vara tacksam för. Konstigt va? Trodde aldrig i världshistorien att jag skulle sitta här, inte ens ett år senare och tacka min panikångest. Men vet ni vad, det är precis det jag gör nu. För att få en sån brutal käftsmäll av livet itself tvingade mig till helt nya perspektiv. Perspektiv som gav mig mitt liv tillbaka. Jag vet nu vad jag klarar av, känner det jag känner, ältar inte, tillåter inte mig själv att stressa upp mig för saker och ting, tar inte på mig andras bördor, blundar inte för verkligheten, säger det jag tycker och tar fan ingen skit. Det är slut på det nu. Vi har fått ett liv, varför inte då satsa på att leva det fullt ut på bästa möjliga sätt.

Men för att inse detta krävdes en heldel. Jag fick gå in på djupet. Gick hos psykolog, KBT (Kognitiv beteendeterapi) och mindfullness i stort sett varje vecka. Var tvungen att börja dela med mig av hur jag egentligen mådde för min omgivning och hur jag var tvungen att hantera var dag. Allt detta trots att en skam över hela situation följde mig vart jag än gick. Men sättet jag blev bemött på är ett sätt som konstant gör mig gråtfärdig. Känslan av att veta att det är så många fler som fångar en när man faller än vad jag någonsin vågat tro är obeskrivlig. Det var ni som fick mig att kasta mig ut. Anta utmaningar, vidga mina vyer och till och med blanda in nya skrämmande känslor mitt i den vardagliga kaosen som hade kunnat få mig att falla tillbaka igen. Men ni trodde på mig. Ni styrde mig framåt och ledde mig till livets räddning.

För trots att rädslan av att hela tiden tappa sig själv låg och grodde inombords, växte en viss självkänsla ikapp. Jag vågade ta nya sidospår. Jag vågade tro på mig själv. Fann sprudlande ny trygghet och lät nyfikenheten leda mig framåt. Fick visa mitt rätta Jag för nya ögon och bli sedd på ett helt nytt sätt. På rätt sätt och på ett sätt som fick mig att växa som person på flera olika plan. Vilket är något jag kommer ha med mig livet ut. För bara tanken av att någon redan från början fick mig att våga visa mig svag, våga be om hjälp och samtidigt bli accepterad, betyder så sjukt mycket.

Något jag är mer än tacksam för idag. Dagen med stort D. Dagen då jag för sista gången klev in i byggnaden med stort b. Hörde mitt namn ropas upp, hälsade på den nu inte lika främmande individen och begav mig in i det välbekanta rummet. Flinade diskret åt det stängda fönstret och pustade ut medan tårarna strömmade ner för mina bara kinder. För det är nu det börjar. Det är nu dags att börja leva det nya livet som öppnats upp framför mina ögon. Ett liv där jag bestämmer och ingen annan. Ett liv där ingen dag är den andra lik. Där man kommer stöta på toppar och dalar men framför allt, ett liv jag vet att jag nu kommer klara av att leva.

Tårarna fortsätter att strömma ner för mina kinder när jag efter en timmes samtal tar sista klivet ut ur rummet. Men trots det är leendet ändå inte långt borta. Leendet som uppstår då tanken om att jag nu inte vet vad som komma skall dyker upp. Jag vet bara att jag är påväg dit jag vill, jag är bara inte riktigt där än.




Likes

Comments

View tracker

Sommaren är i fullgång trots att vädret för tillfället säger något annat. Men vet ni vad ... who cares ... en perfekt sommar blir det inte om man inte bestämmer sig för att göra det bästa av varje situation!

Så nu kör vi, let the summer begin!

Likes

Comments

Att skriva en text bara sådär rakt upp och ner, är fasiken inte lätt. Speciellt inte när man ska försöka förmedla något som plötsligt ger en ny bild av det liv folk tror man lever. Men det enda jag vill är att få likgiltiga personer att träda fram. Träda fram istället för att känna sig som udda bitar i ett oändligt pussel. Jag vill att ni ska våga ta det steget till att visa precis vilka just ni är. Våga be om hjälp när så behövs. Precis som jag gör här och nu. Med darrande händer och en hjärna som går i ett. Sitter jag nu här på min säng och försöker få de vimlande bokstäverna att skapa de mest självklara meningarna. Går sådär men jag har ändå valt att ge det ett försök. För precis här och nu, tänker jag lätta på trycket och tala fritt.

”Hur kan du alltid vara så glad?”

Är nämligen en mening jag dagligen får höra. Mitt svar till er som frågar. Det är jag inte. Jag är precis som vem som helst, fast lite annorlunda. Jag må vara en person som försöker se saker positivt, le åt misstag, skratta åt dömande blickar och borsta bort minsta lilla problem. Men bakom stängda dörrar är jag så mycket mer än så. Bakom stängda dörrar är det inte jag som bestämmer. Vi är två som fightas om samma hjärna. En som kämpar för att hålla tillbaka tårarna som bränner bakom ögonlocken och en som gör allt för att få se de falla. En som försvinner in i musikens fridfulla värld och en som konstant trycket på paus. En som försöker andas lugnt och en som stretar emot. Tillsammans tar vi oss igenom dag efter dag.

” Jag önskar att jag var du”

Tro mig, det gör du inte. Det finns ingen på denna jord som vill vakna varje morgon med darrande ben, yrsel och ett konstant illamående inför dagens kommande utmaningar. Utmaningar eller som andra skulle kalla det, vardagliga sysslor. Så som att åka buss/spårvagn, gå på stan, gå och fika, gå på promenad, umgås med vänner eller bara ta sig ut ur hemmet. För mig är paniken där redan från början och hon likaså. Hon den där andra personen som tagit över mitt liv. Hon som ser problem i allt jag gör. Får väggarna runt mig att minska i omkrets för varje ny minut som går. Hon som får mig att vilja skrika högt och gömma mig för all framtid.

”Har det alltid varit såhär?” tänker ni nu. Nej det är precis det som är grejen. Jag må ha varit en överlag orolig person och kanske inte den mest spontana men det här är så mycket mer än så. Jag har alltid älskat att åka buss, tåg, flygplan till världens alla hörn. Strosat på stan, ensam eller med vänner och bara tagit dagarna som de kommit. Stått och skrikit mig hes i en klunga med alldeles för många människor på oförglömliga konserter. Inte nu längre.

En dag var allt det självklara, inte lika självklart längre. Jag blev rädd för mig själv. Klarade inte av att bli lämnad ensam, om så bara för 10 minuter, då jag visste att hon då skulle träda fram. Jag kommer ihåg det så väl. Hur jag en dag vaknade och kände mig instängd i min egna kropp. Kommer ihåg hur jag satte mig i duschen och pendlade mellan kallt och varmt för att försöka komma ut ur mitt skal. Paniken var med mig hela tiden. En panik som gav mig oregelbundna hjärtslag och en yrsel som inte gick att hantera. Började genomföra diverse hjärtkontroller för att se så att allt stod rätt till med min kropp, tog lite olika tester men kunde efter många om och men konstatera att den enda som skapar detta helvete är jag själv. Med hjälp av rösterna i mitt huvud sätter jag stopp för min vardag. Sätter stopp för livet jag vill leva.

Droppen kom under Way out west. En festival som alltid legat mig varmt om hjärtat. Alltid fått mig att le som aldrig förr. Fått mig att ligga vaken om nätterna, då jag drömt mig bort till de där 3 magiska dagarna. Då man går runt i en bubbla fylld av musik, skratt och glädjetårar då bästa banden delar med sig av enastående musik. Detta året blev det inte så. Detta året satte paniken stopp för allt det. Det var så mycket jag ville se, så många jag ville träffa och så mycket jag ville göra. Istället fick jag ha som mål att först och främst ta mig in på området utan att tankarna i huvudet fick mig att falla fritt. Jag fick tvinga mig in, för att mellan varven gå hem, andas och låta tårarna trilla fritt. För att sen försöka ta nya tag, stå utanför i sådär 30 min innan benen slutade vika sig och andningen blev regelbunden. Avnjuta 1 konsert, ta diverse snapchat bilder så det skulle se ut som att allt var frid och fröjd, och sen gå ut igen. Detta var för mig droppen.

Att jag kunde låta mig själv sätta stopp för glädjen över något som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag gav upp där och då. Kände mig hjälplös och ville inget mer än att försvinna. Som tur var vågade jag be om hjälp. Successivt började jag berätta för folk i min närmsta krets, hur och vad jag kände. Lät de ta min hand och sakta men säkert leda mig in på rätt väg igen.

En väg jag fortfarande inte nått än men som jag på några månader nu kommit så mycket närmre. Jag känner mig inte lika rädd längre. Jag känner att jag har tagit tillbaka kontrollen över mina egna tankar. Känner att jag har strykan att streta emot när väggarna kommer närmre, kan få kontroll över den oregelbundna andningen och har viljan att ta tillbaka mitt liv igen. Allt detta pågrund av att jag har så många fler som fångar mig innan jag faller, än vad jag någonsin vågat tro. Till er har jag inga ord som kan beskriva hur evigt tacksam jag är för allt stöd ni gett mig. Då jag stängt av allt, puttat bort till och med min allra närmsta vän, konstant gråtit och varit den mest otrevliga person jag själv träffat.

Utan er hade jag inte varit den jag är idag. Hon som nu kan sitta här på sin säng, skriva av sig av de allra djupaste tankarna utan någon annan i sin närhet. Hon som faktiskt kan se fram emot att gå och jobba, kan le utan vidare, skratta av ren lycka utan att behöva spela någon annan person om så bara för en minut. Hon som ännu en gång vågar stå på egna ben och successivt strävar efter att bli lite starkare för varje ny dag som går. Hon som är stolt över att ha vågat be om hjälp och våga presentera en ny person för världen. Hon som är jag. Jag och ingen annan.

Likes

Comments

 Sommaren (eller vad man nu ska kalla den) har mer eller mindre sprunigt iväg och mycket har såklart hänt. .
​Så för att få en go ny start på det hela tänker jag mig en refreshing lista på lite saker ni förhoppningsvis inte redan vet om me,myself and I ...

1. Jag kan inte hantera tofflor ... mycket mysigt men om man är lika klumpig som jag är det väldigt svåra att få med sig o omöjliga att inte snubbla på!

2. Jag är sjukt lättroad! ... börja skratta o jag hänger på!

3.
Jag älskar tanken av att leva i en musikal. Sjunger gärna ut mina meningar o sparar helst inte på ljudeffekterna ... baramtisch!

4. Jag fotar och filmar allt o alla ... snapchat "followers" , you know what I mean! ... Sry but not sry!

5. Jag hatar att åka buss o spårvagn ... trångt, långtråkigt o instängt! nej tack!

6. Jag är besatt av musik ... På med bästa spellistan, i med lurarna o du blir av med mig i e da

7. ​​Jag ogillar Takida något fruktansvärt ... rysninagrna går genom kroppen o illamåendet växer ... varför vet jag inte, går bara inte! gaah!

8.
"Att göra en pudel"  ... är en perfekt beskrvining av mitt hår efter att jag varit ute i regnigt eller fuktigt väder!

9. Jag klarar inte av att hålla hand med någon ... finns något gömt o ganska onaturligt med det! don´t know what! heh!

10. Jag älskar hemmamys o väljer gärna det framför en spontan utgång ... Call me boring but can ´t get enough!






Likes

Comments

Nu gått folk har jag avverkat en hektiskt lagom jobb vecka o tackat för mig!

Så nu blire en vecka där de uppdragna axlarna ska ner, stressen ska övergå i lugn o friheten ska maxa som aldrig förr!

Detta firade vi igår med tacomys på bästa sätt o idag blev det ocean motion på högsta nivå! Vad mer kan man begära liksom! Love it!

Likes

Comments

Började förra helgen med en härligt lagom utgång, träffade som vanligt massa nya människor. För att sen sadla om, o gå på inflyttningsfest dagen där på!

När man sen på söndagen fick fin besök från Italien och för en dag fick vara turist i sin egen hemstad. Insåg man ännu en gång hur lyckligt lottad man är, som fått växa upp just här!






Likes

Comments

Nu mina vänner har sommaren börjat på riktigt!
Sen den första sommaren jag började hjälpa till med Partille cup, har jag sagt att: " Ingen sommar utan denna magnifika turnering"

Förra året var första gången på 6 år som jag inte deltog och måste säga att det kändes alldeles för konstigt. Men i år var jag med igen och kan säga att det var ett av de bästa partille cup åren på länge!

Kan fortfarande inte fatta att det redan är över. Men istället för att deppa ihop för det, lyfter jag huvudet extra högt o tackar för alla nyfunna vänner, oförglömliga minnen o bästa start på denna aningen schizo men fina svenska sommar!

Kan säga att vi alla verkligen avslutade på topp! Då den årliga After cup middagen ägde rum på Hard rock även i år!

Alla var avslappnade, släppte allt jobb och bara njöt till tusen! Det blev allsång, hetsiga quiz tävlingar, trevligt sällskap, god mat, massa skratt och fina samtal som tillsammans knöt ihop säcken för en helt fabulös kväll!

Så till alla er som var med i år! Grymma är ni! Can't wait too see what next year has to offer! Woop woop!

Peace out and ciao for now! <3

Likes

Comments

1. Kirrat biljett till Way out west! Can't wait!
2. Varit på årets enda men fabulösa studentfirande
3. Fyllt hela 21 år!
4. Hunnit förgylla vardagen med X-antal Selfies
5. Blivit utbjuden på födelsedags dinner med bästa!
6. Ätit en somrig cheesecake tårta!
7. Firat min födelsedag med familjen!
8. Välkomnat värmen o sommaren som kommit smygande!

9. Njutit av sol o värme i mysiga Slottskogen!
10. Ätit himmelsk brunch!
11. Träffat sjukt saknade vänner!!
12. First en alldeles lagom midsommar!
13. Ätit räkor! (Ett svenskt sommar måste)
14. Njutit av ledighet på bästa sätt!
15. Hängt med the other half!
16. Fikat i mängder!

Och jobbat en sjukt rolig men hektisk vecka på Partille cup! ---> nästa inlägg!

Likes

Comments