View tracker

Godkväll!
Just nu sitter jag i soffan med min sambo sovandes bredvid mig och mina kattungar som springer runt och utforskar hemmet! Precis, ni läste rätt. Jag har införskaffat mig två små systrar. Känns hur bra som helst, dom har varit här i två dagar nu och börjar verkligen visa sina sociala sidor och är två par riktiga mys damer! Egentligen är jag mer en hund människa, men jag kunde inte hålla mig när jag fick det här erbjudandet (hihi!). Jag är i alla fall nöjd och nu ska jag göra allt för att dom här två små liven ska få det bästa livet!

Annars har det inte hänt så mycket. Jag har jobbat ca 3,5 timme per dag. Sen har jag i princip bara varit hemma, även innan mina små bebisar kom hit. Och idag har vi sovit mest hela dagen, har haft en hemsk huvudvärk sen igår.. Men nu känns det lite mysigare att vara hemma i alla fall, haha! Dock dags att bara ta vara på dagarna.

Ska försöka ta tag i träningen nu igen också, jag vet hur bra det är för mig men jag har så jävla svårt att ta tag i det. Men jag får försöka att inte ställa så höga krav på mig själv.. Hellre 10min träning än ingen alls. Jag är ju jävligt duktig på att sätta upp mål och träna i typ 1timme om dan i en veckas tid, sen tröttnar jag ur totalt och så skiter jag i det i någon månad igen.

Men nu ska jag kolla runt lite på internet efter lite inspiration! Puss

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Texter

Hej.
Nu har tre dagar av första arbetsveckan gått efter en månad som sjukskriven. Det känns helt okej, men jag ljuger lite varje gång jag säger att det känns bra. För riktigt bra känns det inte. Men det är så skönt att träffa folk igen.

Jag har inte direkt gjort mycket utav min sjukskrivning. Jag har verkligen bara legat hemma i princip och försökt "återhämta" mig. Det låter så dramatiskt. Och det kanske är det, men nu börjar jag på ett sätt tröttna på att ha den här offerkoftan på mig. Jag vill liksom ur den och känna mig stark (vilket jag alltid vill ofc) och som mig själv igen. För helt ärligt, inte fan är det Frida Jansson jag kollar på när jag ser mig i spegeln. Dom flesta dagar står det en främling framför mig, men jag börjar bli bättre på att se mig själv, jag tar dock små små babysteps för skulle jag springa in i det skulle det bli för läskigt. Typ.

Mer då, jag var hos läkaren idag och blev sjukskriven 50%. Får dock se vad försäkringskassan säger, dom är inte direkt roliga att ha och göra med. Känns som om man hela tiden måste överbevisa ALLT man säger. Och dömmer ut mitt psykiska mående utan att ens träffat mig personligen. Patetiskt. Men samtidigt förstår jag dom. Folk fufflar för mycket med bidrag. Och det är jävligt synd när någon som verkligen behöver det blir drabbad. Men what to do typ, it is what it is och jag kommer bara vara mer och mer öppen om hur sjukt saker och ting faktiskt går till. Så någon kanske ser. Nån gång.

Vår värld är kaos, den tiden som är just nu kommer bli intressant. Vad som helst kan hända. När som helst.

Alla bilder är lånade från Weheartit

Likes

Comments

Texter

Dom två senaste dagarna har känts som magi på något vis (jag uttrycker mig ofta så när jag njuter av något enda in i själen), jag har känt en styrka inom mig. DET ÄR SÅ SKÖNT! I två dagar har jag känt att det är dags för mig att ta mig framåt, ingenting kan krossa mig och ingen annans olycka ska skada mig. Kan folk inte förstå vad som gjorts fel är det inte min uppgift att få dom att förstå, jag måste gå vidare och leva mitt liv. Dom kommer inte direkt göra det åt mig.

Det jag egentligen menar med det är förlåtelse. För hur ska jag kunna gå vidare om jag inte förlåter det förflutna? Jag kan inte ändra någons åsikt hur mycket jag än vill, om personen själv inte vill det. Och jag börjar förstå det nu, sakta men säkert. Det är ingen idé för mig att kriga vidare med det här för det kommer aldrig leda någonstans.

Jag måste kriga vidare med det jag faktiskt vill, musiken. Jag måsta lägga all den energi som jag ödslat på sorg, på att istället vara kreativ i min musik Det är det som är min mening. Det har jag vetat sen jag var 4-5år och fick mitt första mick stativ av min morfar. Bästa julklappen, den värmde hela min själ (och mina föräldrars öron haha!). Det var då jag visste bara.
Eller jag vet nu, att jag visste då. Musik är det jag ska lägga energi på. Punkt slut.

Tillbaka till temat.
Mitt förflutna må vara krassligt och fyllt med saker jag påverkats av. Men det är dags för mig att sluta påverkas mer. Jag är min egen person, i allt jag gör. Det spelar ingen roll vad någon tycker, för jag är bara jag. Jag misslyckas, men jag lyckas också. Jag är stark, men även mänsklig. Och hur uppenbart det tänket må vara för många så är det inte lika uppenbart för alla, inklusive mig. Men det ska bli uppenbart för mig. Jag känner mig "redo" (hur konstigt det än låter) igen på något vis. Det är min tur igen. Jag bara vet det.




Likes

Comments

Texter

Jag ser kanske väldigt stark ut på utsidan. Att jag skulle gå hem och gråta konstant efter mitt jobb syns inte, att jag lever med konstanta ångest svettningar för att jag är rädd för att göra fel eller vara fel. Det är det ingen som ser, dom känner det bara om dom lägger en hand på min axel, där värmen strålar ut.

Men ingen ser på mig att hela mitt ego har fått nog, allt jag en gång stått för kan jag inte längre stå för. Jag är för förvirrad för att se någonting annat än min ångest och allt som skadar mig. Det har tagit över mig. Jag är fast i en cirkel som aldrig tar slut.

”Frida, du behöver inte vara ledsen du är en så stark och glad person”.

Tror ni inte att jag VET att jag inte behöver vara ledsen,att jag är stark och EGENTLIGEN en väldigt glad person. Jag VET det men min kropp orkar inte mer.

Mitt psyke har lagt av, jag får inga endorfiner som sprutar upp i hjärnan av lycka längre. Det har tagit stopp.

Jag är så trött på att folk inte riktigt kan acceptera att den där tjejen som alltid syns och hörs inte vill synas och höras lika mycket längre. För att tjejen som en gång ALLTID höll huvud högt har gjort sitt.

Jag har puschat mig och mitt psyke till en gräns där jag slutade känna igen mig själv. Och det räcker inte med att jag säger det eller gråter en liten skvätt.

Det känns som om jag hela tiden måste överbevisa att jag mår dåligt, att jag inte orkar längre. För ingen tror på att den tjejen som ser så stark ut utåt kan kollapsa. Alla tror att den där styrkan bara är där. Nej den är inte bara där.

Och jag har ingen styrka på det sättet, min hjärna har VALT att blockera för jobbiga saker som jag har upplevt. För att jag ska klara av att överleva. Nu orkar den inte blockera mer. Men jag är också stark, för jag är otroligt envis. Men just nu räcker inte min envishet heller. Jag har använt den för mycket mot all smärta jag bär inom mig. Så nu har till och med den gett upp.

Allt jag önskar är att jag ska slippa skrika halsen av mig för att folk ska förstå. Jag vill inte göra mig illa destruktivt för att folk ska förstå. Men ibland slår tanken mig om det kanske är det enda som kan få folk att förstå idag.

Likes

Comments

Texter

​Jag försöker se positivt, försöker se chanserna och möjligheterna som jag har framför mig. Men det tar stopp, det känns som en så stor process att ta mig dit och maybe it is, men kan det inte bara kännas enkelt bara en dag. En enda dag som känns riktigt bra och inspirerande, det var så längesen jag såg en sån dag. Det var så längesen jag kände mig bra och inspirerande.

Men kanske är morgondagen just den dagen. Det är det jag hoppas innerligt varje dag och så länge jag har det hoppet uppe så känns det plötsligt lite okej. En aningen bättre. Så jag fortsätter på den vägen så kanske morgonen dagen är just den dagen jag känner mig bra och ser inspirationen framför mig.

❤️

Likes

Comments

Frida

Jag dör för dessa! Det är dags att bli miljonär så jag kan ha tusen såna här.

Lånade bilder från ELLY PISTOL.

Finns HÄR!

​Lånade bilder från ELLY PISTOL

Finns HÄR!

Likes

Comments

Texter

Söndags känslor.
Dom finns inte riktigt. Idag är jag bara. Enkelt.
Ibland behöver jag såna här dagar.
Fast nu på slutet har dom varit här allt för ofta.
Men jag behöver dom.
Mitt psyke behöver dom.
Eller jag kanske bara tror mig behöva dom.

❤️

Likes

Comments

Frida

Hejsan!

Det har känts i någon vecka att det är dags för mig att ta tag i bloggandet igen. Men det har känts så drygt att hela tiden börja om i den här bloggen och samtidigt kolla tillbaka på allt gammalt som varit. Jag vet inte varför jag inte raderat inläggen, det har liksom inte ens funnits i mina tankar. Tills idag. Jag är väldigt duktig på att älta saker och jag tror att det är det jag gjort med bloggen, gått in och läst om det förflutna ibland och gömt mig där en stund, grävt ner mitt trasiga jag lite längre ner. 

Men nu orkar jag inte vara elak mot mig själv något mer. Jag är så duktig på att pressa mig själv, ENDAST för att jag ska vara bra inför alla andra runt om mig. Jag vet det är sjukt, men jag har ett sånt otroligt bekräftelsebehov ifrån andra. För i mig själv duger ingenting jag gör. Men det är något jag gått och fått hjälp för och håller på att jobba på. Plus att jag fått lov att sjukskriva mig pga att jag ska orka med mig själv. Mer om det i ett annat inlägg. 

Nu försöker jag göra saker jag mår bra utav och inte försöka stressa. Men det är svårt, speciellt när man gått emot sig själv konstant i ca 1års tid. Jag har fortfarande dagar då jag verkligen inte vill gå ut eller göra någonting som jag måste göra men jag försöker ta mig igenom dom med ro och försöker komma på sätt att göra saker annorlunda. Även om det bara funkar 2/10 gånger.  But I still try. 

❤️

Likes

Comments