Vilken helg! Har haft de så härligt. Att träffa Emma och Maja igen va ju helt fantastiskt.
Jag tog mig ner till Göteborg i torsdags eftermiddag. På centralen möttes jag av Emma och hennes kompis Moa, som jag träffat förut i Trysil. Moa va sugen på att gå på Liseberg så jag och Emma tänkte, varför inte! De är ju så mysigt där på kvällen, speciellt i sommarvärmen. Vi åkte några nya karuseller och strosade runt i några timmar, underbar kväll!

På morgonen efter så vaknade jag och Emma upp till klarblå himmel och +20 vid halv nio. Så vi startade dagen med frukost i solen, och fortsatte förmiddagen på deras altan med bad i poolen, musik och lite somrig cider. Då njöt vi må jag säga.

När min kropp såg ut som en kräfta drog vi oss in för att duscha och käka lunch innan vi mötte upp Maja inne Göteborg på S.A.K. Ett väldigt trevligt ställe, goda drinkar och härlig atmosfär, ett ställe jag gärna besöker igen! Där satt vi i solen och prata ikapp. Mysigt som bara den va de.

Efter några timmar åkte Maja hem till sina två kompisar och åt mat. Emma och jag fortsatte vidare för en sallad innan vi senare på kvällen mötte upp Maja, hennes två kompisar och Amanda. S.A.K va ju för trevligt, så vi gick dit igen. Det blev många drinkar och glas vin, men sååå trevligt vi hade de. Jag njöt varje sekund. Efter mycket skratt och prat så blev klockan plötsligt 02 och vi drog oss hem till Emma. (Och borstade tänderna tillsammans igen!!)

Vid halv 10 vaknade vi återigen av strålande sol. Efter en frukost i solen tog vi en cykeltur ner till havet som inte låg långt ifrån Emmas hus. Vi badade inte men de va väldigt mysigt att sitta på klipporna en liten stund tillsammans.

Sen va de dags att ta tåget hem till Vässan igen. Lite trist såklart, men vi kommer snart ses igen.
Jag är så fruktansvärt glad att vi fortfarande håller kontakten med varandra. Emma och Maja är fantastiska människor som jag mer än gärna har omkring mig.

Så fler kvällar som dessa skulle absolut inte sitta fel i sommar. De är en sak som är säker.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag är de två veckor sedan jag och Amanda kom hem, hem till vårt andra hem, Västerås. Att de skulle vara konstigt att komma hem, de visste jag. Men att de skulle kännas såhär märkligt och annorlunda, de trodde jag faktiskt inte. När jag, mamma och pappa åkte den där lördagen så kändes allt så naturligt och bra. Bra på ett sätt, jag kände mig klar i Trysil och allt vad de innebar. De fanns inget mer att ge eller se fram emot. Allt va klart. Julen, nyår, sportloven, påsken och allt där emellan. Men att splittras ifrån alla, lämna lägenheten för att aldrig komma tillbaka och se allt som har hänt där borta i en backspegel, de va tufft. Den där bubblan som jag pratat om så mycket bara spräcktes på en sekund.
Men att komma hem och överraska mormor, släkten och alla tjejer gjorde allt lite lättare. Då insåg jag vad jag saknat mest, och att pusselbiten äntligen va på plats igen.
Men jag har fått en extra pusselbit som nu sitter löst. Och de är alla underbara människor jag åkte ifrån. Dom var min trygghet där borta som jag alltid kommer känna fattas hos mig. Vilket suger, men jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Inte alls.

Snipp snapp snut, så var denna sagan slut<3

Likes

Comments

Dom absolut sista dagarna är här och nu ska vi bara njuta av att vara lediga och ta vara på de fina vädret. Imorgon ska vi väl börja packa mer ordentligt och kanske sitta i solen en smula. Vi får se. Vi är inte många kvar nu så vi tar dagarna lite som de kommer. Men snart är dom dagarna över. Längtar faktiskt.

Igår behövde Joel en förändring, så att raka av sig allt hår fick de bli. Topp.

Likes

Comments

Den här va helt klart bästa skiddagen på hela säsongen. Strålande sol, fantastiskt bra backar och ett härligt gäng. Kan faktiskt inte bli mycket bättre. Vi tog en lunchpaus med Klas, Åsa och Elin och satt efteråt i solen och fikade. Nu är kinderna och nosen ännu prickigare och rödare, så nu ska de sitta väldigt fint med en grillkväll i solen.
Först en dusch och lite packning. Sen så.

Likes

Comments

Emma. Hon är lillesyrran jag aldrig fick, men som jag stolt och tacksam kan känna är en fantastisk vän för livet. Vi klickade redan när hon knackade på dörren när hon skulle flytta in med oss. Jag och Amanda va så nervösa. Vi ville göra allt för att Emma skulle känna sig välkommen och att hon kom hem till sitt nya hem. För vi pratade mycket innan om hur det skulle vara att komma ensam hit. Så vi ville göra ett gott intryck, och de gjorde vi, det vet vi nu i efterhand. Känns skönt.
När de va nystädat, tända ljus, poppade popcorn och julmusik i bakgrunden, knackade hon och Anton på den 1a december för fem månader sedan. Jag minns att när vi satt i soffan och pratade, att jag tänkte "ååå jaa!! De här, det kommer bli bra". Dock visste jag inte att det skulle bli såhär bra som de blev. Emma och jag är väldigt lika på många sätt. Tänker ofta i samma banor, är väldigt lika när det gäller familj och känslor. Det är märkligt tycker jag, hur man kan möta en helt främmande person, och bli så nära och känna att de är som en slags familjemedlem på ett sätt.
Båda jag, Emma och Amanda har stöttat varandra genom den här resan som jag inte ens visste att man kunde göra. Att kunna prata om allt med dom är för mig guldvärt. Hade dom inte bott här, hade jag inte legat här i min säng på Fjellis ikväll.
Nu ikväll stod jag och Emma inne på badrummet i en timme och pratade om säsongens gång. Men främst om att säsongen är slut för henne och Anton om en dag. En dag återstår av ett halvår. Jag kan fortfarande inte greppa de. Jag kan inte. Även fast jag fäller en tår just nu, så kommer jag inte inse helt förrän jag kommer hem hur fantastisk, jordnära, härlig och omtänksam Emma är. Att vi ska splittras nu känns så fruktansvärt konstigt och obehagligt. Vi har ju ändå borstat tänderna tillsammans i nästan ett halvår, ätit middagar och frukostar tillsammans, jobbat tillsammans, haft så kul att de inte funnits en morgondag, gråtit och varit arga tillsammans.
Och nu är de över.
Lyckligt lottad är jag som fått en vän som henne. Världens bästa Ems.

Likes

Comments

Likes

Comments

Första lediga dagen va speciell. Atmosfären här hemma och i hela Trysil är lite ledsam känns de som. Känslorna är väldigt blandade just nu. Ledsen, glad, lättad, förväntansfull, taggad, orolig. Men mest lättad, nu när vi har börjat packa, inser jag att de ska bli skönt att komma hem, de va ett tag sen nu.

Likes

Comments

Jag har skrivit i nästan varje inlägg sedan 4 veckor tillbaka, att de snart är över. Och nu helt plötsligt är vi där. Vi kom i mål tillslut. Jag förstår de fortfarande inte, tror att jag gör de när vi åker hem till Västerås igen. Bubblan har börjat spricka men att jag ska lämna mitt hem i Trysil finns inte på kartan, än.

Igår hade vi sista middagen med Sindrefamiljen. Vi alla möttes upp på Sindre vid 7, då vi skulle laga mat tillsammans. Entrecote, rödvinsås, kryddsmör och en varm potatissallad blev de. Och till efterrätt pavlova. Så fantastiskt gott. Vi satt länge och skålade och pratade om säsongen. Om jag ska vara ärlig så låg det lite i luften, att de här är över nu. Nu splittras vi och kommer hem till "vardagen" igen. Läskigt.

Förr har jag haft svårt för att vara stolt över mig själv. Att jag inte var tillräcklig nog. Men nu kan jag verkligen, men rak rygg säga att jag är stolt över min tid här. Sådan hemlängtan som jag haft efter familj och vänner, har varit fruktansvärt tufft vissa stunder. Men också på jobbet, jag känner att jag utvecklats i olika språk och inte minst i min förståelse för service. Så igår när Klas och Åsa hade ett litet tal för oss så berättade dom att den här säsongen har varit över alla förväntningar. Dom visste att dom hade ett bra gäng inför säsongen, men att de va såhär bra, kunde dom aldrig drömma om. Att dom känner trygghet och stolthet varje dag för oss känns, jag vet inte ens hur jag ska beskriva de, men otroligt bra känns de. Att få bekräftat från dom och även mycket av kunderna att vi gjort det här helhjärtat och grymt bra är guldvärt. Då växer stoltheten lite extra mycket, vilket är helt rätt tycker jag.

Likes

Comments

Sista dagen av jobb är här. Sjukt konstigt men oj va de är skönt.

Packningen är påbörjad och de känns som att de börjar bli på riktigt nu.

Likes

Comments

Tänk att jag träffat så fantastiskt fina människor på den här resan. Att jag skulle släppa in nya själar i mitt liv från olika ställen, det visste jag. Men att jag just skulle möta dessa, de hade jag inte ens kunnat drömma om. Systrarna och bröderna jag aldrig fick, de är dom de. Jag är så tacksam för allt jag lärt mig, nya egenskaper jag upptäckt om mig själv och alla up and downs under alla månader. Allt kommer jag ta med mig hem, och förhoppningsvis få användning av, på ett eller annat sätt.
Dessa människor har jag umgåtts och jobbat med konstant, varje dag, i 6 månader. Vad händer den dagen jag kommer hem och dom inte finns där längre? Kommer de kännas skönt? Kommer jag sakna ihjäl mig efter alla? Kommer jag vilja komma tillbaka? Va de här en vändning i mitt liv?
Jag vet ingenting. Men de här med att släppa kontrollen och att behöva veta allt hela tiden har jag blivit bättre på, wow vad jag har fått kämpa för de. But I did it.

Tre jobbdagar återstår. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är så fruktansvärt skönt på ett sätt att vi är i mål. Vi klarade de. Under alla sportlovsveckor och påskloven så va allt en förbannat rolig men brant uppförsbacke, som resultera i rekord efter rekord. Att Åsa och Klas är kanonnöjda sätter verkligen pricken över i:et.
Fan va kul de här va!!!!!! Herregud.

Nu ska jag snart hem och träffa alla mina nära och kära. Den pusselbiten har saknats varje dag sedan 8 november. Och snart är den äntligen på plats.

Likes

Comments