Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag var 16 år. Jag gick i ettan på gymnasiet och skolåret hade nästan precis börjat. Det var den 4 October. En helt vanlig fredag. En fredag där jag sen länge hade en tågresa bokad upp till min storebror. Men denna fredagen slutade inte som alla andra. Efter skolan mötte jag upp mamma på sjukhuset gick igenom korridorer in till pappa. Hur kunde min pappa ligga på sjukhuset och se så svag och liten ut? Min pappa. Den där fredagen då jag fick veta att pappa hade cancer.

Det var även en fredagsmorgon när jag för första gången fick höra orden av läkaren att pappa kommer dö. Hon tittade på oss och sa att er pappa kommer inte klara det här. Hur kan man som 16 åring ta in att ens pappa kommer dö? Även om man redan innan haft tankar på att det skulle sluta så, så blev allt så tydlig den morgonen. Pappa kommer dö och det finns inget vi kan göra åt det.

Din begravning är nog något av det värsta jag varit med om. Jag minns ärligt inte så mycket från begravningen och varför vet jag inte. Kanske var det för att allt verkligen blev så tydligt då. Att komma in i kyrkan och veta om att du ligger i kistan där framme. Kanske var det just då jag insåg att jag aldrig skulle få en kram igen. Att jag aldrig skulle få se ditt leende, att jag aldrig skulle höra dig prata igen.

Om jag fick göra om något hade jag helt klart uppskattat alla stunder med min pappa så mycket mer. Jag undrar varför jag tar allt så föregivet. Jag tog verkligen föregivet att pappa skulle vara med när jag fyllde 18 år, tog körkort, tog studenten, när jag ska gifta mig och när jag ska få barn. Pappa skulle ju vara med. Han skulle stå brevid med sitt leende och bara lysa upp. Fy vad jag saknar dej. Vad jag bara vill få en timme, en dag eller vecka med dig igen. Få träffa dig och berätta vilket intryck du gjort på mig och så många andra. När du tog emot årets eldsjäl ville jag inget annat gråta. För du var så Jäkla värd de. DU som la ner all din tid på att göra allt för alla andra. Du som aldrig klagade, du som aldrig behandlade din egna barn annorlunda utan du såg alla precis likadant. För du verkligen brann för att alla skulle trivas och för att alla skulle få vara med!


Likes

Comments

Hej, kan du inte skriva lite mer om au pair livet, alltså vilken organisation åker du med ocj Trivs du osv. Jag själv funderare på att åka med culture care, men hört lite negativt om dom. Va tycker du?

Jag trivs hur bra som helst! Allt har funkat hyfsat bra med cultural care. Allting som sköts från Sverige är Perfect men allt funkar inte lika bra på denna sidan! Det som varit negativ är att min LCC inte var jättebra men har en ny nu så allt funkar bättre!! För mig har det annars funkar bra då jag inte har haft några problem! Men hört att om man har problem (behöver gå i rematch) funkar det inte lika bra. Men kolla runt har hört mycket bra om STS!

En vanlig dag för mig börjar vid 7. Fixar lunch, kör barn och går med vovven!
Är sen ledig mellan typ 9-13. Men denna tiden brukar jag fixa tvätt, handla, går med vovven en gång till, ibland fixar jag middagen!
Vid tre hämtar jag barnen igen och sen blir det läxor och käka middag! Slutat oftast mellan 6-7. Är Typ alltid ledig på helgerna så då brukar jag ta mig in till city!! Dagarna ser nästan alltid likadana ut och ändras typ när barnen ska till tandläkaren eller har någon träning.

Likes

Comments

Har alltså spenderat 6 månader på denna sidan jorden nu! Har nu 6 månader kvar , kanske blir det fem månader , kanske blir det 7 månader vet inte själv så vi får se i framtiden!
Kan inte förstå att jag redan spenderat 6 månader här! Ibland känns det som jag precis har kommit och ibland känns det som att man är redo att packa väskan och åka hem!
Ångrar inte en minut att jag åkte hit och skulle faktiskt rekommendera alla att åka som au pair!! Man lär sig sjukt mycket!

Det bästa med att det nu börjar bli varmare är att jag om cirka 5 veckor ska få krama mamma och Frans igen!!! Som jag längtar!!!

Likes

Comments

Likes

Comments

Idag är ingen vanlig dag för idag fyller min storebror 22 år. Det är även idag 6 månader sen jag sist såg dig. Även om vi inte bott under samma tak på flera år så har jag aldrig varit ifrån dig såhär länge. Jag är evigt tacksam att få ha dig som bror. Att ha en bror som jag vet alltid finns där om något händer är underbart. För även om vi inte pratar så ofta så vet jag om att du alltid är ett samtal bort. Du har alltid varit en av de personerna som jag ser upp till mest i livet.

Jag är imponerad av hur du klarade av att bo i Falköping när livet hemma rasade ihop. Jag är imponerad av hur du som 18 åring tog på dig rollen som en extra pappa. Du fanns där, Du kram mig, Du höll min hand och du gjorde att jag kände mig trygg.

Jag vet om att jag kan skratta mig lycklig över att ha fått en bror som dig. Du är helt klart bäst och jag är stolt över att få vara din syster.


Likes

Comments

Sara och Monica har varit hör över helgen!! Har sjukt är inte de?? De bästa är att det inte känns konstigt alls även om man inte träffats på 6 månader!

Likes

Comments

Igår tog jag och Jamie oss ner till 9/11 memorial och museumet som finns där!! Museumet va hur fint som helst och man har svårt att ta in att de faktiskt har hänt på riktigt!? Man kan inte tänka sig att de stått två skyskrapors där det nu är fontäner. I museumet fick man höra berättelser, se filmklipp från dagen, man fick se bilder och man fick se delar av saker som dom sparar. T.ex fanns där kläder fulla av damm, en krossad brandbil och plånböcker med id från personer som miste sina liv. Det fanns även ett runt med bilder på alla dom 2977 personerna som dog under 9/11. Bilder och små berättelser dom deras liv.

Likes

Comments