Helgen har spenderats i Kanada med världens härligaste tjejer! Lätt bästa helgen sen jag kom till staterna!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

En TB till när jag klättrade på väggar, hade blåmärken över hela benen och träningsvärk!

Likes

Comments

Likes

Comments


Många kanske tycker att det är en dröm att få vara tränarens dotter. Men jag skulle inte kalla det en dröm. Visst jag fick alltid skjuts till träningarna, jag fick spendera väldigt mycket tid med min pappa som jag inte fått annars. Men att vara tränarens dotter har för mig aldrig varit en fördel snarare tvärtom. Jag var den som alltid fick offra mig. Det var ju mycket lättare att flytta ner sin egen dotter och ta diskussionen med henne istället för att flytta ner någon annan. Det blev som att jag hamnade i kläm. Tillexempel fick jag spela (SM) i en lättare grupp än vad jag egentligen borde gjort. Varför fick jag de då? Jo för det var ju så mycket lättare att flytta ner sin egen dotter än och krossa någon annans dröm. Att vara tränarens dotter tror jag för många andra betyder att man får fördelar, man får spela i bästa laget, man behöver inte kämpa lika mycket. det är snarare tvärtom, jag fick inte spela i bästa laget även om både pappa och jag visste att jag borde. Jag fick kämpa precis lika hårt som alla andra om inte ännu hårdare bara för att bli sedd. Det var mer än en gång jag önskade att jag faktiskt inte hade varit tränarens dotter. Det känns som att jag hade kunnat utvecklas mer i min volleyboll om jag inte hade varit tränarens dotter.


Samtidigt som jag hamnade i kläm byggde pappa något bra. Han byggde ett lag som kämpa för varandra. Vi har alltid försökt att göra lagen så jämna så möjligt och det var först i sista årets U15 SM som vi toppade lagen. Och denna turneringen slapp jag offra mig. Men personer som då spelade i de så kallade sämre laget spelar idag i landslaget vilket jag aldrig någonsin kommer göra. Vi utvecklas alla olika och vi måste få ta den tid vi tar.


Det var även när vi spelade sista året U15 som vi fick varsin plansch. Det enda som stod på planschen var något i stil med ” YVK vinner U17 Sm-Guld och 4 spelare uttagna i allstar team.” Det var det enda vi fick och efter detta nämdes inte planschen igen förrän 2013 när vi hade rätt ålder för att spela u17. Sista året i U17 kämpade vi hela säsongen som ett lag, eller vi blev mer och mer som en familj. Vi visste alla vad som krävdes av oss för att vi skulle vinna, vi var tvungna att kämpa tillsammans som ett lag. Hela säsongen gick hur bra som helst fram tills tre veckor innan SM. Vi gör nog som lag en av våra sämsta turneringar och pappa säger för första gången att vi inte ska ha så höga förväntningar på SM. Men under SM kämpade vi som ett lag. Det var LAGET före JAGET. Det kvittade om man fick stå brevid planen under hela matcher eller om man fick spela hela matcher. Vi var ett lag, vi var en familj. Som ett lag vinner man och man förlorar tillsammans. Det var precis det vi gjorde. Vi Vann som ett lag.

Men glädjen och kärleken som kommer när man spelar i ett lag är nog det bästa som finns. Titta bara på videon nedanför och ni får se hur ett lag kan kämpa tillsammans. 


Likes

Comments

Idag är ingen vanlig dag för idag fyller min mamma år. Min mamma, hon som alltid finns vid min sida oavsett vad. Hon som jag kan skratt och gråta med. För både skrattat och gråtit har vi gjort tillsammans. Även om vi bråkat, även om du varit besviken på mig så vet jag att du alltid funnits vid min sida. Vi har väldigt många minnen tillsammans. Jag minns särskilt din och pappas bröllopsdag. Dagen som inte var som man drömt om men dagen som blev hur bra som helst i slutet. Du och jag avsluta kvällen på sjukhuset bredvid pappa med sibylla mat och vin (Första gången mamma lät mig smaka)! Och precis som alla dom andra nätterna somnade vi bredvid varandra i den lilla bäddsoffan på sjukhuset.

Och det är först nu jag har insett att det nog är tack vare varandra som du och jag har tagit oss igenom pappas bortgång så bra som vi gjort. Tack för att du alltid stöttar mig, Tack för att du lät mig flytta hit och tack för att du är du. Tack mamma för allt du gör och har gjort för mig, Fredrik och Frans. Du är världens bästa mamma.

Likes

Comments

Livet här borta rullar på. Har dock varit halvsjuk hela veckan och febern kommer och går. Det är nog det svåraste när man är au pair. Blir man sjuk får man oftast tyvärr jobba ändå. Skönt för mig som har äldre barn som kan underhålla sig själva, så jag kan få andas och sitta i soffan.

Pastan käkade jag inne i city i lördags!

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag var 16 år. Jag gick i ettan på gymnasiet och skolåret hade nästan precis börjat. Det var den 4 October. En helt vanlig fredag. En fredag där jag sen länge hade en tågresa bokad upp till min storebror. Men denna fredagen slutade inte som alla andra. Efter skolan mötte jag upp mamma på sjukhuset gick igenom korridorer in till pappa. Hur kunde min pappa ligga på sjukhuset och se så svag och liten ut? Min pappa. Den där fredagen då jag fick veta att pappa hade cancer.

Det var även en fredagsmorgon när jag för första gången fick höra orden av läkaren att pappa kommer dö. Hon tittade på oss och sa att er pappa kommer inte klara det här. Hur kan man som 16 åring ta in att ens pappa kommer dö? Även om man redan innan haft tankar på att det skulle sluta så, så blev allt så tydlig den morgonen. Pappa kommer dö och det finns inget vi kan göra åt det.

Din begravning är nog något av det värsta jag varit med om. Jag minns ärligt inte så mycket från begravningen och varför vet jag inte. Kanske var det för att allt verkligen blev så tydligt då. Att komma in i kyrkan och veta om att du ligger i kistan där framme. Kanske var det just då jag insåg att jag aldrig skulle få en kram igen. Att jag aldrig skulle få se ditt leende, att jag aldrig skulle höra dig prata igen.

Om jag fick göra om något hade jag helt klart uppskattat alla stunder med min pappa så mycket mer. Jag undrar varför jag tar allt så föregivet. Jag tog verkligen föregivet att pappa skulle vara med när jag fyllde 18 år, tog körkort, tog studenten, när jag ska gifta mig och när jag ska få barn. Pappa skulle ju vara med. Han skulle stå brevid med sitt leende och bara lysa upp. Fy vad jag saknar dej. Vad jag bara vill få en timme, en dag eller vecka med dig igen. Få träffa dig och berätta vilket intryck du gjort på mig och så många andra. När du tog emot årets eldsjäl ville jag inget annat gråta. För du var så Jäkla värd de. DU som la ner all din tid på att göra allt för alla andra. Du som aldrig klagade, du som aldrig behandlade din egna barn annorlunda utan du såg alla precis likadant. För du verkligen brann för att alla skulle trivas och för att alla skulle få vara med!


Likes

Comments

Hej, kan du inte skriva lite mer om au pair livet, alltså vilken organisation åker du med ocj Trivs du osv. Jag själv funderare på att åka med culture care, men hört lite negativt om dom. Va tycker du?

Jag trivs hur bra som helst! Allt har funkat hyfsat bra med cultural care. Allting som sköts från Sverige är Perfect men allt funkar inte lika bra på denna sidan! Det som varit negativ är att min LCC inte var jättebra men har en ny nu så allt funkar bättre!! För mig har det annars funkar bra då jag inte har haft några problem! Men hört att om man har problem (behöver gå i rematch) funkar det inte lika bra. Men kolla runt har hört mycket bra om STS!

En vanlig dag för mig börjar vid 7. Fixar lunch, kör barn och går med vovven!
Är sen ledig mellan typ 9-13. Men denna tiden brukar jag fixa tvätt, handla, går med vovven en gång till, ibland fixar jag middagen!
Vid tre hämtar jag barnen igen och sen blir det läxor och käka middag! Slutat oftast mellan 6-7. Är Typ alltid ledig på helgerna så då brukar jag ta mig in till city!! Dagarna ser nästan alltid likadana ut och ändras typ när barnen ska till tandläkaren eller har någon träning.

Likes

Comments