Header

Var ute och gick tidigare idag och alltså maj gad vad härligt väder det var!! Blev alldeles lycklig ända in i själen. Gick med dessa två vilket som även råkar vara mina bröder. Haha älskar vilken bonne-look de fick helt plötsligt när vi skulle ut och promenera. De är otroligt stiliga i vanliga fall.

Efter ett tag kom denna och ville hänga på också. Självklart fick han det. Att gå promenad med katter är underskattat, speciellt när de hoppar och skuttar och verkar lika glada som en själv över att våren är på g.

Haha en märker ju vem av oss som är mest pepp på närhet och pussar...

Alltså det doftade så fint och kändes så pirrigt. Vi pratade mest om de nya jordliknande planeterna som tydligen hittats, om det kanske finns där och om tiden här på jorden kanske snart är förbi? Även hur sjukt läskiga ljud det var i Bamse när en var liten? Lyssna bara!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Tänkte göra ett nytt försök med det här med bloggande. Känner att jag äntligen är där jag vill vara rent själsligt och att livet är för kort för att inte göra något som en vill. Rädsla ska aldrig stoppa en. Åh de senaste åren har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och jag känner mig så peppad på att få försöka göra den här världen till en lite bättre plats!! Vill påverka. Därför ska jag denna gången skriva mer åsikter och fler texter. Det behövs mer hjärta och hjärna i bloggvärlden känner jag! Det är det som är det viktiga ju. *klyschaa* Men även fina bilder såklart. Och en massa pepp!! Utlovar massor av selflove och girlpower. Vill vara som en storasyrra för alla som vill ha en :´))

Så. Frida Hagård heter jag. Är tjugo år och bor i Linköping för tillfället. Går folkis där och diskuterar livet hela dagarna. Älskar tjejer och feminism. Försöker att äta så lite kött så möjligt och tänka på vart jag köper mina saker någonstans (det går sådär). Drömmer om en framtid där alla är lika mycket värda och där ingen döms för sin hudfärg, sexuell läggning, religion eller kön. Där våld inte existerar och ingen behöver fly ifrån sitt land. Världen som vi lever i idag skrämmer skiten ur mig ibland alltså. Vill helst av allt jobba med något där jag får skriva, prata men framför allt påverka så mycket som det bara går. Tycker att människor som Gandhi, Ida Östensson och Beyoncé är fett coola och skulle jag bara bli halvvägs så modiga och braiga som de är skulle jag kunna dö lycklig. Annars så är jag väl ganska vanlig. Älskar choklad, promenader, mamma och kaffe <3 Utlovar en massa klyschigheter och dåliga citat. Har orimligt svårt för att spela cool och svår.

Välkomna hit!! Ska göra allt i min makt för att detta ska bli ett forum där en kan komma och andas ut på. Vill att just DU ska förstå hur otroligt bra DU är!!

Massor av kärlek från Frida

Likes

Comments

Hej igen! Utlovade ju lite bilder ur fotohögen jag har samlat på mig. Här kommer lite bilder från en söndag i september som ser ut ungefär som de flesta söndagar gör. 
 
 
 
 
Klockan tio samlas vi i skolan för gudstjänst som Maria håller i. Där sjungs det sånger för glatta livet och Jesus bes till intensivt med ihopknipta ögon och knäppta händer. 
 
 
Efteråt hänger vi kvar i skolan, dricker läsk och äter kex. Och samtalar och sådär. 
 
 
 
 
Denna lilla kille hjälper jag i matte. Fin och envis med hett temperament. Typ som jag alltså. Här är han på sin bästa sida verkar det som. 
 
 
 
 
Sedan spelade vi lite musik. Gopi fick ansvaret som gitarrist. 
 
 
Och Santosh tog trummorna. 
 
 
 
 
Gitarren blev dock tråkig efter ett tag tyckte Gopi. Kameran är mycket roligare ju. Kolla bara på resultatet! 
 
 
Alltså DÖR för denna bilden! Och denna grabb såklart. Vilken hunk till sponsorbarn jag har skaffat mig va? 
 
 
 
På vägen till pojkhemmet träffade vi på denna fina! Som jag tycker om henne! Bästa lilla lyckopillret.
 
 
Och hennes mamma som är kokerska på pojkhemmet. Denna kvinnas mat är gudomlig och likaså hennes tre barn som hon tar hand om alldeles ensam. 
 
 
Roselin som tar hand om alla fina pojkar! Så stark, så stark är hon. Det finns en låt om henne som jag tycker att ni ska gå in och lyssna på! Roselin- Maia Hirashawa 
 
 
 
 
 
 Sedan hängde vi på pojkhemmet i några timmar. Spelade spel, målade och kollade på film innan vi begav oss hemåt. Tack livet för denna söndag! 

Likes

Comments

Hejhej alla fina! Nu var det jättelängesedan ni fick någon uppdatering om hur vi har det här i Chennai. Det här med att blogga kommer liksom inte naturligt för mig. Jag har så lätt att känna prestationsångest vilket gör att ett påbörjat inlägg kan ta flera veckor innan det publicerats pga att jag stänger ner det hela tiden innan det blir klart. Och jag vet att det är överdrivet men känner ändå att jag inte vill utsätta mig för saker som gör att jag spricker bubblan av välmående som för det mesta ligger som ett täcker över mig här. Nåväl, ska försöka slutföra det här inlägget idag. 

Idag är det exakt två månader sedan vi satte oss på flyget till Indien! Hjälp vad tiden går fort. Det är märkligt det där med tid. Hur något kan kännas så länge och så kort på samma gång. Hittills har jag inte ångrat en sekund av min tid här. Känner mig stolt över att jag var modig och åkte trots att det kändes så läskigt. Att jag vågade hoppa. Det är fantastiskt att få lära känna alla dessa fina människor här. Att det stora, läskiga och främmande har blivit  något som är nära, tryggt och hemma.
   I skrivandes stund sitter en skrivandes Sofia jämte mig och julmusik spelas på högsta volym. Vi bestämde att det var dags nu. Inte finns det väl något som gör att en känner sig så varm och trygg i kroppen som det? Lite som att vara inlindad i något mjukt och fluffigt och känna dofter av kanel och kardemumma och kramar och allt annat som är snällt. I rummet bredvid hänger Nathalie och Hanna(!!) som anlände hit igår morse. Så fantastiskt roligt! Det kändes helt sjukt när hon uppenbarade sig på skolan. En livs levande individ hemifrån som plötsligt befann sig här bland oss, i vårt Indien. Att visa henne allt har fått mig att inse hur långt vi faktiskt har kommit. Hur vi har vant oss vid det mesta. Barnens namn är inte längre konstiga (eller okej inte alla iaf), maten är inte lika starkt, det är naturligt att äta med händerna, en vet hur en ska klä sig, hur en fixar håret och hur en är med barnen. Vi har t.o.m. börjat lära oss lite tamil!
    Dock är det självklart tungt på många sätt också, att komma närmare barnen innebär också att få lära sig mer om deras bakgrunder som många gånger rymmer liv på gatan och prostituerade mammor. Besöka hem som inte är mer än små hyddor där alldeles för många trängs och tomma spritflaskor trängs utanför hålet till dörr. I skolan har vi kommit in i klassrum där barnen står i konstiga positioner som straff för dåligt uppförande. Där de efteråt kommer och beklagar sig över att ha ont knäna eller att fingrar som värker efter att läraren har slagit dem med en pinne de alltid går runt och bär på. Kulturkrockar när de är som värst. 
    Min mage börjat krångla vilket gjorde att jag förra veckan enbart levde på bananer, havregryn, vatten och potatis. Sådär lagom roligt. Och lössen i våra hår har vi lyckats kamma ur vid det här lagen (förhoppningsvis). Aja, krånglande magar och löss var sådant som vi förväntade oss. Vi klarade oss ändå ett tag. 
   Nästa vecka kommer Fanny, Cajsa och Elvira hit vilket jag är sjukt pepp på! Och i fem dagar framöver har vi lov från skolan och jag och Sofia ska åka iväg på en liten minisemester till Mahapalipuram som förhoppningsvis innebär lite sol och bad! Är pepp på det med. 

 Sådär. Nu fick ni minsann en liten uppdatering. Har mycket bilder att visa också som jag ska försöka att visa er så snart som möjligt! Rekommenderar er dock att läsa mina resekompanjorners bloggar eftersom de är mycket bättre bloggare än vad jag är! Nathalies blogg hittar ni här och Sofias hittar ni här. Kram på er! //Från en Frida som saknar er men som inte är redo att åka hem än.

 

Likes

Comments

Mellan fyra och sex varje måndag efter skolan beger vi oss till skolgården med barnhemsbarnen. Ungefär såhär brukar det se ut: 
 
 
Vi samlas här. På vår "altan". Vår lägenhet ligger liksom mitt i barnhemmet vilket gör att det bara är att gå ut genom dörren så är en där. 
 
 
Det här mina vänner är hunden som skäller och skäller och skäller vareviga dag och natt precis utanför vårt fönster (som inte har någon ljudisolering direkt). Känner irritationen växa bara av att kolla på den här bilden :))
 
 
Vasant. 
 
 
Det nya pojkkhemmet som ligger cirka tio meter från oss. Väldigt praktiskt och mysigt när en är så nära till alla fina pojkar som en tycker om så himlahimla mycket. 
 
 
 
Hejhej kompisar!
 
 
 
 
Väl på skolgården var flikorna från flickhemmet där. 
 
 
Det klättras.
 
 
Och gungas. 
 
 
 
Och vissa hänger lite bara. 
 
 
 
Och på vägen hem hittade vi dessa valpar! Så gosigt
 
 
Rita vad glad! 
 
 
Och så var den måndagseftermiddagen över! 

Likes

Comments

Hejhej! Här i Indien är det söndag och vi har varit uppe sedan sju imorse för att följa med flickhemmet till deras kyrka. Tidigttidigt åkte vi dit i allihopa ihoptryckta i en liten auto, supertrötta och halvsjuka. Väl där var hela gudstjänsten på tamil vilket gjorde att alla tre mest satt och dagdrömde (iallafall jag). Efteråt var det som en liten marknad där vi åt mat, gjorde hennatatuering och klappade gulliga hundvalpar som såldes på auktion. 
Flera timmar senare har vi nu äntligen fått landa i lägenheten. Sova bestämde sig både Nathalie och Sofia för medan jag bestämde mig för att dricka kaffe istället. Jag hoppas att ni stöttar mig i mitt beslut eftersom att det även innebär blogg och uppdatering om hur vi har det här på andra sidan jorden. (yey!) 
I torsdags och fredags kom jag nämligen ihåg att ta med mig min kamera till skolan vilket gör att jag har lite bilder att visa därifrån! De flesta av dagarna här är trots allt skoldagar så det kan ju vara roligt att få en liten inblick i tänker jag. 
 
'
 
Exakt såhär ser utsikten ut från det lilla klassrum som vi brukar sitta och läsa med ettorna och tvåorna. 
 
 
 
 
 
 
 PT har vi på schemat två dagar i veckan och då brukar det mest se ut såhär. Killarna spelar fotboll medan tjejerna spelar badminton eller leker lekar. (så typiskt) (och om händelsevis tjejerna vill spela fotboll för en gångs skull kommer alla killar skrattande till en och säger "ohh, look anti. Now the girls are playing fotboll. they don´t even know how to do it") (såklart de inte lär sig om ingen visar dem liksom) 
 
 
 
 
Dessa gosisar ville bara komma fram och säga hej <>
 
 
 
Vid elva-tiden är det mjölkdags för alla barn och kaffepaus för oss. Inte likadant kaffe som vi har hemma dock. Här görs kaffet på mjölk, en tesked snabbkaffe och massor av socker. Gott men sött. 
 
 
Därefter har vi oftast lite läsning med ettorna och tvåorna innan lunchen. Safidja heter denna fina som är på bilden. 
 
 
Lunch. 
 
 
 
Ashwin som är en av de minsta på skolan (tre år) bestämde sig för att spexa lite. Kolla bara vad han kan! Hänga i räcket! Han kunde t.o.m. klättra uppför och hamna..
 
 
.. här! Där anti-sofia tog emot honom med öppna armar. 
 
 
 
Sedan var det tack och adjö för idag. 
 
 
 
Synd bara att väskan är så stor och tung att bära.. 
 
 
 
Sofia är den populäste av oss tre bland flickorna i tvåan. De ville absolut att hon skulle komma fram och säga hejdå innan de åkte. Goodbye, Goodbye säger Sofia och tar i hand! 
 
 
Tack för idag, slut för idag! 

Likes

Comments

Idag var det alltså elva dagar sedan som vi satte oss på flyget som skulle ta oss till andra sidan jorden. På elva dagar har vi hunnit gå från att inte veta något till att veta det mesta. (Med undantag från Nathalie som varit här tidigare) Hur det är att sova i 35 graders värme med enbart två fläktar som svalkar, hur maten smakar, hur det svindlar i magen när en sitter i en auto som kör alldeles för fort i en trafik där det inte finns några skyltar och en kör där en får plats och hur barnens kramar känns. Vi har fått rutiner. Ett schema att följa. Lärt oss många av barnens namn. (Inte alla såklart. Det finns ca 250 elever på skolan) Vi har hunnit med en lördag med danstävling, fem skoldagar, en dag på Zoo, flera eftermiddagar med simskola, besöka ett stort köpcenter och några resturangbesök. 
Mina intryck hittills har varit väldigt blandade. För det första är värmen helt otroligt. Jag tror på riktigt att jag inte svettats så mycket i hela mitt liv som jag gör under en dag här. Alla svettas. Lökringar är inget som en skäms över. Lärare torkar svett med sina sjalar, småbarnen är blanka i ansiktet och pojkarna som spelar fotboll på rasterna kommer in med helt blöta skolskjortor. 
Maten består mestadels av smaksatt ris med olika röror till som äts med händerna. Du får dock inte nudda läpparna med dem utan skjuter liksom in maten med hjälp av tummen. Starkt är det också. Fast väldigt gott såklart. 
Som kvinna här får du inte visa axlarna eller knäna. Du bör även ha en sjal som du hänger framåt så att du täcker brösten. Är du ensam ska du inte vara ute efter klockan nio på kvällen men är ni flera är det okej att vara ute till tio. För mig har detta känts otroligt fängslande. Jag, som vanligtvis går promenader långt efter att solen gått ner, umgås med vänner till sent på nätterna och som sätter mig på balkongen när jag inte kan sova, har svårt för instängdheten. Vi har inga direkta fönster i vår lägenhet och bor på barnhemmet där de sover utanför vår dörr på nätterna för att det är för varmt inomhus. Jag saknar frisk luft och tystnad. Här är det alltid ljud. Bilar som tutar, hundar som skäller och människor som pratar högt på tamil. Allt är ganska smutsigt. Skräp ligger överallt och dofterna är skarpa av kryddor, svett och avgaser. Pengar här har ett helt annat värde. Vi kan äta middag för några kronor, köpa kläder och skor för tjugolappen och boende kostar några hundra i månaden. För första gången förstår jag hur mycket det hjälper när en t.ex. är fadder för barn i u-länder. För 150kr har du mat för en hel månad. Fattigdom är något som de flesta lider av. Barnens kläder är slitna och skorna är lagade med häftnålar. Om de ens har några skor. Idag när vi skulle spela fotboll med barnen på barnhemmet (där de yngsta barnen bor) bad vi dem att hämta sina skor så att vi kunde gå. Hälften av dem kollade förvånat på oss och sa att de inte hade några. Istället springer de runt barfota på den brännande asfalten. I fredags skulle andra och tredjeklassare åka till Zoo:t som ligger relativt nära där vi bor. För att följa med behövde en dock betala själv. Femton rupies kostar det vilket är lika med två svenska kronor. En flicka jag brukar läsa med berättade att hon inte kunde följa med pga att hennes mamma inte hade råd. Fick magont och hjärtvärk av att höra det. 

Annars trivs jag bra. Under våra första åtta dagar här hade vi inget internet vilket gjorde att vi knappt hade någon kontakt med omvärlden. Det gick bra i början men efter några dagar var det otroligt jobbigt. Att varken kunna skriva eller prata med alla en älskar där hemma och vetskapen om att en ska vara borta i flera månader har för mig känts i hjärtat. Jag saknar och tänker på allt som är hemma nästan jämt. Sedan vi fick internet har det dock börjat kännas mer okej. 
Allt som jag gör här känns meningsfullt. Att läsa med sjuåringar som kämpar för att få ihop bokstäverna, krama småbarn på morgnarna som inte förstår att mamma bara lämnar dem för några timmar och att dansa med pojkarna på pojkhemmet en lördagskväll. Barnen är helt otroliga och jag är så tacksam för att få finnas till. Jag älskar att vara deras anti-frida som de kan ropa på när de vill kasta frisbee eller när de vill visa hur coolt de kan hoppa från poolkanten. Allt som är hemma finns ju kvar när jag tar flyget tillbaka till andra sidan jorden om några månader. Men just nu är jag här. På min säng i Chennai. Med en Nathalie i rummet bredvid, en Sofia som sprungit ner till butiken runt hörnet för att köpa cola och med ben som är alldeles trötta efter en eftermiddag fylld av lek. Och det mina vänner är mer än bra. Massor av kramar från mig! 




















Likes

Comments

Oj, vad längesedan det var jag skrev något här senast. Först räckte inte tiden till, för mycket hände på för kort tid och sedan försvann alla tankar på att denna sida ens existerat. Så kan det bli ibland.
Hur som helst har massor av timmar gått och dagar passerat sedan sist. Jag har klarat sista året på gymnasiet, sprungit ut skriksjungandes i vita kläder och haft en hel sommar av jobb, kompishäng, en liten trip till Schweiz samt festivalande på Way Out West. Och om lite mer än två dagar åker jag till Indien för att volontärarbeta i fyra månader!! Något som är helt sjukt galet och svårt att förstå sig på.
Med mig har jag två resekompanjoner som jag lärt känna under min gymnasietid och som jag tycker mycket om. Detta känns väldigt skönt då jag nog är den av oss som har haft mest ångest och jobbiga känslor inför resan. Ska jag vara helt ärlig känns det här med att åka till ett helt främmande land som jag aldrig har varit i förut och bosätta mig där under en så pass lång tid otroligt märkligt och svårt att greppa. Aldrig har jag varit ifrån Sverige i mer än två veckor. Min familj, mitt hem och allt jag känner till. Hela den här sommaren har varit som att åka med full fart i en flod mot ett stort vattenfall där en mest försöker att hålla huvudet över ytan. Omöjligt att kontrollera, där en bara får lita på att livet bär en och att en kommer att landa mjukt. 
 Jag tror dock att det här kommer att vara ett beslut jag absolut inte kommer att ångra. Och hur det än går och blir kommer det att vara en enorm livserfarenhet. Som artonåring, med förhoppningsvis ett långt liv framför sig, innan en fastnat i det vanliga ekorrhjulet med utbildning, karriär, partner och barn. När en fortfarande har möjlighet och friheten till att göra något sådant här. Tror jag att det är hemskt viktigt att faktiskt våga ta chansen. Att se ett land som är så olikt vårt på nära håll är nog otroligt nyttigt både för en själv och sin syn på livet.
 Och just idag när jag vaknade denna soliga tisdagsmorgon, hemma i min egen säng och gick ner för att äta frukost. Kände jag ett pirr i kroppen och ett huvud fyllt med härliga tankar. Detta kommer att bli bra. Kram Frida
 
 

Likes

Comments

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag fyller min fina Linnea nitton år och bara för det har jag äntligen redigerat färdigt alla bilder från London. (Hon har tjatat på mig om det i cirka ett halvår) Alltså dessa bilder gör mig alldeles varm i hela magen. Hur bra kan en ha det när en får gå på matmarknad en söndag i fint väder, hänga med världsbra personer och bara leva? Saknar detta så mycket. 

Linnea du är så galet bra och jag älskar dig massor. Världens bästaste, coolaste (haha), härligaste, snyggaste, klokaste och omtänksammaste människan jag känner. Massor med grattis önskar jag dig! Du är guld värd. Puss

Likes

Comments

Den senaste tiden, efter både sommarlov, artonårsdag och höstlov, har jag gjort cirka det här: 





Becca har haft massor av flätor i håret sedan vi tillsammans med fem vänner till var i Italien i september. Sorgligt nog var tiden nu inne för henne att ta bort dem. Så en måndag åkte jag till denne sjukling för att göra det. Fin måndagsysselsättning enligt mig. 





En torsdag då första snön föll var jag cirka såhär glad i glitterbyxor och röda läppar (syns dock inte på bilden). Dansade till jullåtar på min enda lektion, såg en teaterförestllning och hängde med dessa brudar halva dagen. 






En lördag var det dansföreställning, eller snarare flera. Allt var lite kaos men bra ändå. Tänk vad sorgligt att snart är det över. Gymnasiet med all dans som det innebär. 


Har hängt här de flesta fredagar, lördagar och onsdagar den senaste tiden. Världens bästa grej när en nyss fyllt arton och vill dansa hela nätterna. 




Tagit foton som fastnat på storbildskärm över hela staden. Älskar denna på linnea, haha åh <>



Och hängt med denna bruden igen. Klok och fin och bra och bäst är hon. 

Så nu vet ni var jag har hållit hus en del! Fick en ny telefon för inte så länge sedan vilket gör att jag nu kan ta bilder och grejer igen (vilket äger!!). Hoppas att allt är bra med er! Kram

Likes

Comments