Backa tillbaka tiden några månader. Jag, där, för några månader sen var splittrad i bitar. Kunde inte hitta en enda bit för att försöka bygga ihop den förstörda jag. Men jag, då, för några månader sen trodde att det fanns en bit här längre fram som jag skulle hitta. Som skulle vända på allt. Som skulle göra mig hel igen. Eller i alla fall att jag skulle vara som ett pussel där några bitar saknades, men där man ändå kunde se hela bilden. Istället för att vara ett splittrat pussel med ojämna bitar som inte går ihop. Det var vad jag trodde då. Jag för några månader sen, hade fel. Dom där pusselbitarna är fortfarande borta. Jag är fortfarande förstörd, splittrad i bitar.

Men jag vet inte. Ska jag gå och vänta på att jag ska hitta alla bitar? Eller kan jag bygga upp bitar själv och göra mitt egna pussel?


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

2018, nytt år. Det gångna året är ett år fyllt med tårar, smärta, tankar, morgnar då det känts som att jag vaknat upp i en skräckfilm, dagar då allt bara brustit och inte ens de enklaste sakerna går att ta sig an, sena nätter grubblandes över om morgondagen är värd att vakna till och mycket mer därtill. Men jag gjorde det. Jag överlevde och att kunna säga det, jag överlevde. Det gör mig stolt. För jag inledde 2017 vetandes att 2018 kommer jag inte att uppleva. Men kl.00:01 på nyårsafton så stod jag där ändå under fyrverkerierna, och jag levde.

Vid förra årets början var jag trasig, men det var bara jag som visste det då. Att ta steget att säga ”jag mår inte bra”, att visa sig sårbar var långt ifrån en självklarhet för mig. Min envishet om att ”jag klarar mig själv” tog över mig och allt stängdes inne. Men under detta år så insåg jag att även jag, typ den envisaste jag vet. Även jag måste ge upp ibland, för att ibland är det för det bättre. Att ge upp för mig, att visa mig sårbar öppnade en helt ny värld för mig. Det gav mig en större tillit för samhället och en närmare relation med de som befinner sig runt om mig. Så med min pappas hjälp tog jag steget och sökte hjälp. Ungdoms psykiatriska avdelningen blev jag kopplad till och samtalen började. En timme, en gång i veckan. Skickad fram och tillbaka mellan läkare och psykologer. Det är det största, modigaste och läskigaste jag gjort. Det gav mig en glimt av hopp tillbaka. Ett hopp som långt därinne funnits med mig hela året. Hoppet som när jag som mest bara velat ge upp, alltid viskat i mitt öra att ”du ska stanna, det kommer bli bättre”. Vilket jag visste att det skulle bli, men kanske inte just det här året. För en sak jag lärt mig är att, det tar tid. Då måste jag ge det tid, för jag menar Rom byggdes ju inte på en dag. I vilket fall så bland alla samtal hos psykolog och besök hos läkare diagnoserade dom mig med ”grov” depression och fick alternativet att påbörja en medecinering utöver samtalen. I min desperation om att få må bra igen tackade jag ”ja” till det. Så varje morgon börjades nu med att svälja de vita små pillerna. Pillerna som tog min energi. Dagarna blev ännu jobbigare och jag drog mig undan mer och mer. Jag gömde mig i min lägenhet för omvärlden. Allt blev mindre och mindre intressant. Jag slutade träna allt mer och mer, skolan och betygen var det ju bara att glömma och den drivkraft jag tidigare haft var som bortblåst. Allt bara rann ur händerna på mig medan jag stod där och såg allt försvinna. Glädjen var borta och allt som fanns kvar var rädsla och tårar. Det har nog varit det jobbigaste. Att ofrivilligt ge upp det jag älskar för något som inte alls förtjänar att ta min glädje i livet ifrån mig.

Sommaren började närma sig och mitt andra år på gymnasiet tog slut. Jag kunde inte ens bli glad över det. Det efterlängtade sommarlovet som jag alltid älskat var nu bara ångest. Men jag hade ett hopp i alla fall om att jag skulle ta mig tid och komma tillbaka till hösten och må bra. Vilket jag trodde på att jag skulle göra. Det gjorde jag inte. När jag ser tillbaka på sommaren finns det ett ögonblick som jag minns att jag kände lycka och ren glädje igen. Det var på yran, det var som att vara tillbaka till allt innan igen. Till den tiden då jag mådde bra. Resten är mest bara en känslomässig röra. Slutet av sommaren var det som värst. Jag tog steget och berättade anledningen till varför jag mår som jag mår. Innan hade jag hittat på anledningar som inte var sanna. För att jag skämdes över sanningen. En stor del av mig ansåg fortfarande att det var mitt fel. Men då ljög jag för mig själv. För vid en våldtäkt är det ​ offrets fel. Det var något jag insåg då, när jag berättade sanningen. Att det var och har aldrig varit mitt fel att han våldtog mig. 

Nu när fler visste om det så kände jag en lättnad men samtidigt blev det jobbigare igen. Minnesbilderna kom tillbaka och mardrömmarna började igen. Det togs upp bland psykologerna och dom gjorde en utredning och jag fick påbörja en behandling för PTSD (post traumatisk stressyndrom). Nya samtal påbörjades hos en ny psykolog. Vilket jag verkligen trivdes med och det kändes bra. Trots att prata om känslor och sådant därtill aldrig varit min grej eller något som jag är bekväm med så kändes det trots allt bra. Jag kände mig förstådd för första gången. Under denna tid slutade jag även äta medecinerna då dom påverkade mig mer negativt än positivt. Visst dom höll ångesten tillbaka till en viss del men jag kände mig inte som mig själv. Utan medeciner kände jag mig friare vilket var otroligt skönt. 

Så detta år har nog varit det jobbigaste året hittills i mitt inte än så långa liv. Men det har funnits glimtar av glädje också. Som att jag har fått spenderat detta år med fantastiska människor. Att jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och mina åsikter. Vilket har stärkt otroligt mig mycket. Jag fyllde 18, tatuerade mig och jag tog körkort och att jag lyckades med körkortet trots allt runt omkring mig är jag mer än stolt över. Så jag har en del glädje med mig från detta år trots att det mesta har varit skit. Men 2018 hoppas jag att glädjen blir större än sorgen. Vilket det känns som att det kan bli möjligt. Jag har börjat bearbeta det jobbiga och jag vet att efter det, efter allt det jobbiga kommer de lyckliga stunderna fyllda med glädje att vara där och jag kommer äntligen kunna uppleva dom.





Likes

Comments

Ensamheten dödar henne. Allt ekar tomt runt om henne. Det enda hon hör är hans ord som fyller hennes trötta ögon med tårar. Dem rinner ner för kinderna och droppar tyst på badrumsgolvet tillsammans med det varma blodet. Mascaran släpper och lämnar svarta ränder längs hennes ansikte och de nu blodfläckiga rakbladen faller till golvet.

Kontakten från andra människor dödar henne.. Det enda hon känner är smärtan från hans påtvingande rörelser. Det fyller hennes kropp med mörker. Det sprider sig över det kalla köksgolvet hon ligger på och målar väggarna tills inget ljus finns kvar.

Blickarna dödar henne. Skammen ligger som ett tjockt täcke snö över henne som aldrig smälter. Det blir bara tjockare när det fryser till is de kalla nätterna som hon spenderar vandrandes genom den sovande staden.

Tårarna dödar henne. De där jävla tårarna, som hon gång på gång torkar med den snoriga tröjärmen ändå fortsätter så som en flod utan slut att rinna över hennes rosenröda kinder. Hon drunknar i dom. Ankaret med tankar, självhat och ångest har ett stadigt grepp runt hennes vrister och drar henne längre ner i den djupa floden fylld med hennes ångestfyllda tårar. Lungorna fylls när hon andas in den salta smaken av tåtar. Men bakom det salta gömmer sig smärtan som med varje inandning fyller hennes trasiga kropp med ännu ett streck. Ett streck, som likt ett alarm, ständigt påminner henne om att det inte är över. Det är långt ifrån över.







Likes

Comments

Jag vill inte bli sedd som "den". Hon som mår dåligt, hon som man måste passa sig för vad man säger för hon kanske blir sårad. Men jag kan inte ändra på vad andra tror, eller vilken uppfattning dom får. Jag vet att mina egna tankar ställer till mycket av det och förvärrar många situationer. Vilket är det värsta. Jag hindrar mig själv, och det är, var och kommer bli mitt fall. Fallet ner till botten. Botten utan någon väg upp.

Att vara på botten suger. Det är sämst. Känslan suger, ovissheten om när det kommer finnas en väg upp suger, allt där suger. Någon har bara slitit ut allt inom en och kastat det ner på botten, medans du stått där och sett det falla. Tills du själv inte längre orkar stå tom där på kanten längre, tappar balansen och faller. Så nu ligger du istället där nere på botten, tom, utan innehåll. Allt är borta. För botten är mörk, du hittar inte det som någon en gång slet ut. Du kan försöka, men tillslut inser du att du kommer inte se i mörkret. Du behöver ljus. För att kunna hitta bit efter bit och bygga ihop ditt innehåll igen och fylla hålet i dig. Har du tur kanske du stöter på en bit även i mörkret, utan att se den. Den fyller en del av dig, men det är för mörkt för att se, för att känna. Du kanske hittar en tändsticksask, men alla tändstickor du tänder slutar brinna innan du hinner börja leta. Det finns inget ljus på botten.

Jag är på botten. Jag försöker att hitta en utväg. Även fast att det känns som att en väg ut inte finns. Men jag har sett ljuset på botten, även om det bara är för en kort stund. Jag lyckades hitta några bitar. Men sen försvann ljuset, mörkret kom igen. Jag snubblade och bitarna föll ut, jag är tom igen. Men än så länge har jag fortfarande hoppet, att det kommer tillbaka. Att jag kan hitta alla bitar och behålla balansen, inte snubbla. För när jag har alla bitar, kommer min utväg finnas där. Den väntar på mig, oavsett hur lång tid det tar.

Hoppas jag i alla fall.

Likes

Comments

Till den jag älskar.

Tack för att du finns där, när jag själv inte längre vill finnas kvar. Tack för att du får mig att le när ett leende känns omöjligt att få fram. För att du får mig att tänka på annat, då mina egna tankar sänker och trycker ner mig. Då är du där och lyfter upp mig. Tack för att du den dagen tog tag i min arm, istället för att låta mig gå. Det är det bästa du har gjort. Någonsin. För när du tog tag i mig, blev jag din. Å att få vara din, betyder allt.

Du får mig att bli den bästa verisionen av mig. Du får mig att inse vad livet betyder och att man ska ta vara på det. Du får mig att se och uppskatta saker på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Du har fått mig att förstå vad kärlek är och vad det betyder. Du har fått mig att se på mig själv på ett annat sätt. Ett bättre sätt. Du är den som jag kan vara mig själv med. Utan att skämmas, utan att dölja en del av mig. Jag kan vara jag till 100% och ändå veta att du är där, och att du älskar mig.

Allt du gjort för mig och allt vi gjort tillsammans. Det är allt för mig och det är något som jag aldrig vill glömma. Det fyller hela mig med glädje. Jag kan inte se på dig utan att le, även när jag försöker. För att du är det bästa som kunnat hända mig. Utan dig är jag tom.

Så tack, för att du tog tag i min arm den dagen. För att du fick mig att stanna, och för att du fick mig att bli din. För att du höll om mig när jag frös den dagen vi satt och kollade på ankor. För att du fick mig att falla så hårt för dig och för varje dag faller jag lite mer. Så om 60 år ses vid där igen och kollar på ankor, eller hur? För jag vill gå där brevid dig med rullatorn, mitt gråa hår och ryggskott. Hela livet ut.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Kände bara att det var en sån dag då jag behövde skriva av mig lite. Kan börja med att dagen gick ganska bra, bättre än vanligt. Jag tog mig igenom den lättare än vanligt. Även om känslan innan jag klev upp imorse var den samma som alla andra morgnar. Oro, ångest, stress, rädslan av vad andra tycker, ansträngningen för att hålla leendet uppe, låtsats att vara helt oberörd. Det fanns där. Min första instinkt var att ligga kvar i sängen och sova igen dom timmarna jag missade genom att ligga vaken halva natten och oroa mig för morgondagen. Men jag kunde inte. Så jag stressa mig igenom ännu en morgon och tog mig till skolan.

Skolan gick "bra" idag, även om det jag anser är bra nu är egentligen långt ifrån det som på riktigt är bra. Jag kände inte den känslan av att bara vilja fly därifrån, jag kunde koncentrera mig. Åtminstonde på en av lektionerna, och det är något jag inte kunnat gjort på länge. Men mina tankar var fortfarande där. Tankarna som trycker ner mig, som får mig att inse mer och mer för varje dag att jag duger inte. Jag är inte tillräcklig. Viljan att vara osynlig fanns där, att slippa gå runt bland alla människor och känna att varenda blick vill mig något ont. Även fast jag långt inne vet att det bara är en vanlig blick som man tittar på alla med, det menas inget med den. Men just nu, är den vetskapen fortfarande fast långt där inne. Men jag tog mig igenom det.

Men när jag kommer hem till min trygghet igen, tar jag mig inte igenom det längre. Plåstrena som jag lappat ihop mig med för att klara dagen börjar släppa och alla sår jag döljt med dom kommer fram. Tankarna kommer och dom tar inte slut. Dom tömmer mig på allt tills att jag är helt tom. Tills att jag inte kan hålla ihop det längre, tills att jag bryter ihop. Igen. Dagen som jag var så säker på att klara enda tills den stunden jag somnar igen, misslyckades. Men fortfarande så höll jag ihop det längre än vanligt, jag mådde bra idag. Ett litet tag i alla fall.


Likes

Comments

7 november för cirkus 17 år + några månader sen föddes en liten unge. Eller ja det föddes väl många ungar då. Men det jag tänkte komma till är att jag var i alla fall en av dom ungarna. Päronen gav mig namnet Frida. Jag växte upp i Valbo (för er som sov på geografilektionerna så ligger det utanför Gävle).

När jag var 2-3 år började jag likna dynamit Harry från jönssonligan och det var även i den ålderna som jag stod jag på ett par skidor för första gången. Och när jag var 4 körde jag min första tävling. En serietävling uppe i åsen hemma. Jag har inget minne av att jag tyckte det var kul då, jag var nog mest bara ute efter fikat som man fick när man kom i mål. Snabb var jag inte heller, kom sist på varenda tävling fram tills jag var runt 10 år. Då kom jag näst sist istället. Beror nog på att intresset för fika var större än det för träning. Men för mig gjorde det inte så mycket att jag inte fick stå högst upp på pallen, eller att jag fick en vattenflaska eller nyckelknippa i pris medans dom andra fick fina lyktor eller träningsklöder. Mamma tyckte ju faktiskt att jag var bäst ändå.

Eftersom att skidåkningen är och har vart i princip det mitt liv handlar om så blir det lätt att det bara är det man nämner. Men utanför skidåkningen så har jag alltid varit dendär blyga tjejen som jag än idag är. Jag har aldrig tyckt om att vara den som alla tittar på. Jag har mest hållt mig i bakgrunden. Och visst det har funkat men många dagar har jag önskat att jag varit tvärtom. Men samtidigt har jag alltid varit den skämtsamma och glada personen. Men det ör det ingen som vet, för jag håller mig i bakgrunden.

När jag fyllde 15 var det dags att söka gymnasium. Tankarna på att stanna kvar i Gävle fanns inte. Så jag sökte till vinstersportgymnasium i Östersund med inriktningen skidskytte. Trots att jag aldrig hade kört skidskytte innan. Men jag tyckte längd var tråkigt och jag hatade klassiskt och mina erfarenheter av 3 år på luftgevärsskytte + mina sistaplaceringar på längdtävlingar räckte tydligen å jag fick ett brev hem om att jag hade kommit in. Så jag tog min säng och flyttade till Östersund och någonstans här förändrades mitt liv. För första gången i mitt liv kände jag att "här trivs jag". Jag blev skidskytt och mitt intresse för att träna tog över intresset för att fika. Jag var glad, det var nästan som en dröm som gick i uppfyllese.

Sen börja jag andra året på gymnasiet och där gick det rakt utför, jag var inte glad längre. Men nu är snart detta andra år slut och här står jag än. Och jag är den jag är. Allt detta har bildat och format mig till den personen jag är idag. Jag kunde blivit vem som helst, men jag blev jag och det är okej.

Likes

Comments

Hon orkar inge mer. Hon vill bara ge upp. Men det gör hon inte för hon måste stanna, det har hon lovat.

Varje morgon, varje dag när hon vaknar och ska vara redo för en ny dag, är hon inte redo. Hon vill inte ha en ny dag. Inte en ny dag som är full av ångest, stress, panik.. Inte en ny dag att kunna trycka ner sig själv lite mer. Inte en ny dag att kunna må lite sämre.

Varje morgon, varje dag ligger hon kvar i sängen och överväger om hon kommer ta sig igenom en dag till. Hon vill ge upp. Men samtidigt med dom tankarna i huvudet tar hon sig ur sängen och gör sig redo för ännu en dag. För hon måste. Hon kan inte berätta, vad skulle hon säga? "Det är ändå inte viktigt" tänker hon för sig själv medans hon låser dörren till lägenheten innan hon går. Hon låser dörren till hennes trygghet. Där kan hon vara sig själv och ingen ser eller behöver veta hur hon mår.

3 steg, 2 steg, 1 steg kvar till dörren som leder henne in till skolan. Hon vill vända hem. Men återigen, ingen vet. Vad skulle hon säga? Så hon går in. Ångesten och paniken kommer. Men ingen märker och det är så hon vill ha det. För hon skäms, hon skäms över hur hon mår. Som vanligt håller hon sig för sig själv, det är bäst så. Även om det inte är det hon vill.

Lektionerna går. Lärarna pratar men hon hör inte vad dom säger. Hon läser uppgift efter uppgift men hon vet inte var hon läser. Hennes tankar är långt borta. Tankar på hur morgondagen blir, kommer den bli bättre? Tankar på stressen som kommer lägga sig över henne så fort hon öppnar dörren till lägenheten. Hon kommer ingen vart. Så hon får ta med sig skolan hem, idag igen.

Hon är tillbaka i lägenheten igen, hon klarade det idag igen. Det enda hon vill är att lägga sig under täcket och sova och glömma allt för ett tag. Men istället plockar hon upp skolböckerna igen. För hon måste. Men hon ser inte vad hon läser för tårarna som fyller hennes ögon. Hon får panik. Hon vill bara att det ska ta slut, att det ska försvinna. Så hon går och lägger sig, och hoppas på att inte vakna upp igen.



Likes

Comments

Tredje gången gillt, tredje försöket till att försöka skapa något som ska likna en blogg. Efter två tidigare misslyckade försök kan man tycka att jag borde ge upp. Men nu kände jag att en blogg var i sin tid att skaffa, då livet inte riktigt vill som jag vill. Kanske jag lyckas, kanske inte. Men jag tänker i alla fall försöka.

På denhär webbadressen tänkte jag mest bara skriva om mig och mitt liv som likt en bergochdalbana har toppar och dalar. Men på det senaste året har dalarna tagit över topparna. Hur mycket jag än sträcker på mig kan jag inte ens få en liten skymt av en topp, dalen tar aldrig slut. Men ändå så vet jag att allt har ett slut, likaså dalen. Det kommer bli bättre, men jag går i en omedvetenhet där jag inte vet hur långt borta slutet är. Dalen tar mig bara djupare ner i det mörka, även om jag ibland kan få en skymt av ljuset. Men det ljuset är som ljuset från två billyktor mitt inatten. Det bara passerar, det är inte här för att stanna.

Men jag tänker ta vara på det ljuset, för en dag kanske det är här för att stanna. Jag ska inte ge upp försän jag ser topparna igen, och då dom är fler än dalarna. Inte försän den bilen som så många gånger passerat är här för å stanna. Inte försän då ska jag ge upp.

Så dehär är jag, och mitt försök till en blogg. Välkommen.

Likes

Comments