Jag är tom. Kroppen jag går runt i kämpar, men jag gav upp för längesen. Den är det enda som håller mig uppe. För hjärnan orkar inte mer. Den styrs av tankar. Tankar som jag önskar ingen någonsin ska få. Dom kontrollerar mig medans jag går i detta skal som är min kropp som ler, som skrattar. Medans på insidan av skalet är allt förstört, där finns det ingen som ler, som skrattar, som fortsätter att kämpa. Där är det dött.

Enda gången jag lever på insidan är när jag sover. Jag får drömma, att jag mår bra. För jag är inte medveten om hur jag mår när verkligheten är här igen då, när jag inte kan drömma längre. Det är bara lungt. Ingen mardröm, den kommer när jag vaknar upp igen. För att vakna upp är min mardröm. Att vakna upp till en värld där det känns som alla runtom mig andas medans jag drunknar. Men jag vill inte berätta, att jag drunknar. För det är skönt, att få va i fantasivärlden som jag byggt upp där jag är glad och ler mot dom runtom mig. För att dölja min verklighet. Det är bara skönt att dom stunderna i alla fall få låtsats att jag är glad, och att dom runtom mig tror på det. Det är som att springa ifrån verkligheten ett tag. Samtidigt som att jag är trött på att ljuga, ljuga för dom runtom mig. För ibland spricker min fantasivärld och verkligheten tränger igenom. Då orkar jag inte ljuga längre, och vad ska jag göra då?


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag vill inte bli sedd som "den". Hon som mår dåligt, hon som man måste passa sig för vad man säger för hon kanske blir sårad. Men jag kan inte ändra på vad andra tror, eller vilken uppfattning dom får. Jag vet att mina egna tankar ställer till mycket av det och förvärrar många situationer. Vilket är det värsta. Jag hindrar mig själv, och det är, var och kommer bli mitt fall. Fallet ner till botten. Botten utan någon väg upp.

Att vara på botten suger. Det är sämst. Känslan suger, ovissheten om när det kommer finnas en väg upp suger, allt där suger. Någon har bara slitit ut allt inom en och kastat det ner på botten, medans du stått där och sett det falla. Tills du själv inte längre orkar stå tom där på kanten längre, tappar balansen och faller. Så nu ligger du istället där nere på botten, tom, utan innehåll. Allt är borta. För botten är mörk, du hittar inte det som någon en gång slet ut. Du kan försöka, men tillslut inser du att du kommer inte se i mörkret. Du behöver ljus. För att kunna hitta bit efter bit och bygga ihop ditt innehåll igen och fylla hålet i dig. Har du tur kanske du stöter på en bit även i mörkret, utan att se den. Den fyller en del av dig, men det är för mörkt för att se, för att känna. Du kanske hittar en tändsticksask, men alla tändstickor du tänder slutar brinna innan du hinner börja leta. Det finns inget ljus på botten.

Jag är på botten. Jag försöker att hitta en utväg. Även fast att det känns som att en väg ut inte finns. Men jag har sett ljuset på botten, även om det bara är för en kort stund. Jag lyckades hitta några bitar. Men sen försvann ljuset, mörkret kom igen. Jag snubblade och bitarna föll ut, jag är tom igen. Men än så länge har jag fortfarande hoppet, att det kommer tillbaka. Att jag kan hitta alla bitar och behålla balansen, inte snubbla. För när jag har alla bitar, kommer min utväg finnas där. Den väntar på mig, oavsett hur lång tid det tar.

Hoppas jag i alla fall.

Likes

Comments

Till den jag älskar.

Tack för att du finns där, när jag själv inte längre vill finnas kvar. Tack för att du får mig att le när ett leende känns omöjligt att få fram. För att du får mig att tänka på annat, då mina egna tankar sänker och trycker ner mig. Då är du där och lyfter upp mig. Tack för att du den dagen tog tag i min arm, istället för att låta mig gå. Det är det bästa du har gjort. Någonsin. För när du tog tag i mig, blev jag din. Å att få vara din, betyder allt.

Du får mig att bli den bästa verisionen av mig. Du får mig att inse vad livet betyder och att man ska ta vara på det. Du får mig att se och uppskatta saker på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Du har fått mig att förstå vad kärlek är och vad det betyder. Du har fått mig att se på mig själv på ett annat sätt. Ett bättre sätt. Du är den som jag kan vara mig själv med. Utan att skämmas, utan att dölja en del av mig. Jag kan vara jag till 100% och ändå veta att du är där, och att du älskar mig.

Allt du gjort för mig och allt vi gjort tillsammans. Det är allt för mig och det är något som jag aldrig vill glömma. Det fyller hela mig med glädje. Jag kan inte se på dig utan att le, även när jag försöker. För att du är det bästa som kunnat hända mig. Utan dig är jag tom.

Så tack, för att du tog tag i min arm den dagen. För att du fick mig att stanna, och för att du fick mig att bli din. För att du höll om mig när jag frös den dagen vi satt och kollade på ankor. För att du fick mig att falla så hårt för dig och för varje dag faller jag lite mer. Så om 60 år ses vid där igen och kollar på ankor, eller hur? För jag vill gå där brevid dig med rullatorn, mitt gråa hår och ryggskott. Hela livet ut.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Kände bara att det var en sån dag då jag behövde skriva av mig lite. Kan börja med att dagen gick ganska bra, bättre än vanligt. Jag tog mig igenom den lättare än vanligt. Även om känslan innan jag klev upp imorse var den samma som alla andra morgnar. Oro, ångest, stress, rädslan av vad andra tycker, ansträngningen för att hålla leendet uppe, låtsats att vara helt oberörd. Det fanns där. Min första instinkt var att ligga kvar i sängen och sova igen dom timmarna jag missade genom att ligga vaken halva natten och oroa mig för morgondagen. Men jag kunde inte. Så jag stressa mig igenom ännu en morgon och tog mig till skolan.

Skolan gick "bra" idag, även om det jag anser är bra nu är egentligen långt ifrån det som på riktigt är bra. Jag kände inte den känslan av att bara vilja fly därifrån, jag kunde koncentrera mig. Åtminstonde på en av lektionerna, och det är något jag inte kunnat gjort på länge. Men mina tankar var fortfarande där. Tankarna som trycker ner mig, som får mig att inse mer och mer för varje dag att jag duger inte. Jag är inte tillräcklig. Viljan att vara osynlig fanns där, att slippa gå runt bland alla människor och känna att varenda blick vill mig något ont. Även fast jag långt inne vet att det bara är en vanlig blick som man tittar på alla med, det menas inget med den. Men just nu, är den vetskapen fortfarande fast långt där inne. Men jag tog mig igenom det.

Men när jag kommer hem till min trygghet igen, tar jag mig inte igenom det längre. Plåstrena som jag lappat ihop mig med för att klara dagen börjar släppa och alla sår jag döljt med dom kommer fram. Tankarna kommer och dom tar inte slut. Dom tömmer mig på allt tills att jag är helt tom. Tills att jag inte kan hålla ihop det längre, tills att jag bryter ihop. Igen. Dagen som jag var så säker på att klara enda tills den stunden jag somnar igen, misslyckades. Men fortfarande så höll jag ihop det längre än vanligt, jag mådde bra idag. Ett litet tag i alla fall.


Likes

Comments

Hon är fast. Fast bland höga gråa murar med galler emellan där hon mellan springorna ibland kan skymta en bit av "verkligheten" ett tag. Men hon tar sig inte dit, för hon är fast. Fast i sitt eget fängelse. Allt är grått, och det lilla ljus som ibland skiner upp fängelset stannar inte, det försvinner alltid. Ibland stannar det längre, ibland försvinner det lika fort som det kom. Men varje gång det ljuset kommer väcks alltid hoppet inom henne att denhär gången kommer det stanna. Men det förblir en tanke, för än så stannar det inte. Murarna är fortfarande för höga och springorna i gallret blir mindre. Så hon måste skynda sig, skynda sig till ljuset. Innan det försvinner... För då försvinner hon.

Vakterna säger att hon ska rycka upp sig. Men när dom ligger där med en hjärtattack, ska hon då gå fram och säga att det är bara att rycka upp sig. För det är det inte. Det går inte över på en natt, hon kan inte bara knäppa med fingrarna så löser sig allt. Hon kan inte riva murarna och hitta ljuset igen på en dag. Det finns liksom ingen hiss för att ta sig upp över muren. Hon får bygga sin egen stege för att ta sig över. Vissa dagar blir trappstegen på den fler. Men dom flesta dagarna rasar hela stegen samman, och hon får börja om. Men varje trappsteg är ett framsteg. Och för henne, betyder det allt.


Likes

Comments

7 november för cirkus 17 år + några månader sen föddes en liten unge. Eller ja det föddes väl många ungar då. Men det jag tänkte komma till är att jag var i alla fall en av dom ungarna. Päronen gav mig namnet Frida. Jag växte upp i Valbo (för er som sov på geografilektionerna så ligger det utanför Gävle).

När jag var 2-3 år började jag likna dynamit Harry från jönssonligan och det var även i den ålderna som jag stod jag på ett par skidor för första gången. Och när jag var 4 körde jag min första tävling. En serietävling uppe i åsen hemma. Jag har inget minne av att jag tyckte det var kul då, jag var nog mest bara ute efter fikat som man fick när man kom i mål. Snabb var jag inte heller, kom sist på varenda tävling fram tills jag var runt 10 år. Då kom jag näst sist istället. Beror nog på att intresset för fika var större än det för träning. Men för mig gjorde det inte så mycket att jag inte fick stå högst upp på pallen, eller att jag fick en vattenflaska eller nyckelknippa i pris medans dom andra fick fina lyktor eller träningsklöder. Mamma tyckte ju faktiskt att jag var bäst ändå.

Eftersom att skidåkningen är och har vart i princip det mitt liv handlar om så blir det lätt att det bara är det man nämner. Men utanför skidåkningen så har jag alltid varit dendär blyga tjejen som jag än idag är. Jag har aldrig tyckt om att vara den som alla tittar på. Jag har mest hållt mig i bakgrunden. Och visst det har funkat men många dagar har jag önskat att jag varit tvärtom. Men samtidigt har jag alltid varit den skämtsamma och glada personen. Men det ör det ingen som vet, för jag håller mig i bakgrunden.

När jag fyllde 15 var det dags att söka gymnasium. Tankarna på att stanna kvar i Gävle fanns inte. Så jag sökte till vinstersportgymnasium i Östersund med inriktningen skidskytte. Trots att jag aldrig hade kört skidskytte innan. Men jag tyckte längd var tråkigt och jag hatade klassiskt och mina erfarenheter av 3 år på luftgevärsskytte + mina sistaplaceringar på längdtävlingar räckte tydligen å jag fick ett brev hem om att jag hade kommit in. Så jag tog min säng och flyttade till Östersund och någonstans här förändrades mitt liv. För första gången i mitt liv kände jag att "här trivs jag". Jag blev skidskytt och mitt intresse för att träna tog över intresset för att fika. Jag var glad, det var nästan som en dröm som gick i uppfyllese.

Sen börja jag andra året på gymnasiet och där gick det rakt utför, jag var inte glad längre. Men nu är snart detta andra år slut och här står jag än. Och jag är den jag är. Allt detta har bildat och format mig till den personen jag är idag. Jag kunde blivit vem som helst, men jag blev jag och det är okej.

Likes

Comments

Hon orkar inge mer. Hon vill bara ge upp. Men det gör hon inte för hon måste stanna, det har hon lovat.

Varje morgon, varje dag när hon vaknar och ska vara redo för en ny dag, är hon inte redo. Hon vill inte ha en ny dag. Inte en ny dag som är full av ångest, stress, panik.. Inte en ny dag att kunna trycka ner sig själv lite mer. Inte en ny dag att kunna må lite sämre.

Varje morgon, varje dag ligger hon kvar i sängen och överväger om hon kommer ta sig igenom en dag till. Hon vill ge upp. Men samtidigt med dom tankarna i huvudet tar hon sig ur sängen och gör sig redo för ännu en dag. För hon måste. Hon kan inte berätta, vad skulle hon säga? "Det är ändå inte viktigt" tänker hon för sig själv medans hon låser dörren till lägenheten innan hon går. Hon låser dörren till hennes trygghet. Där kan hon vara sig själv och ingen ser eller behöver veta hur hon mår.

3 steg, 2 steg, 1 steg kvar till dörren som leder henne in till skolan. Hon vill vända hem. Men återigen, ingen vet. Vad skulle hon säga? Så hon går in. Ångesten och paniken kommer. Men ingen märker och det är så hon vill ha det. För hon skäms, hon skäms över hur hon mår. Som vanligt håller hon sig för sig själv, det är bäst så. Även om det inte är det hon vill.

Lektionerna går. Lärarna pratar men hon hör inte vad dom säger. Hon läser uppgift efter uppgift men hon vet inte var hon läser. Hennes tankar är långt borta. Tankar på hur morgondagen blir, kommer den bli bättre? Tankar på stressen som kommer lägga sig över henne så fort hon öppnar dörren till lägenheten. Hon kommer ingen vart. Så hon får ta med sig skolan hem, idag igen.

Hon är tillbaka i lägenheten igen, hon klarade det idag igen. Det enda hon vill är att lägga sig under täcket och sova och glömma allt för ett tag. Men istället plockar hon upp skolböckerna igen. För hon måste. Men hon ser inte vad hon läser för tårarna som fyller hennes ögon. Hon får panik. Hon vill bara att det ska ta slut, att det ska försvinna. Så hon går och lägger sig, och hoppas på att inte vakna upp igen.



Likes

Comments

Tredje gången gillt, tredje försöket till att försöka skapa något som ska likna en blogg. Efter två tidigare misslyckade försök kan man tycka att jag borde ge upp. Men nu kände jag att en blogg var i sin tid att skaffa, då livet inte riktigt vill som jag vill. Kanske jag lyckas, kanske inte. Men jag tänker i alla fall försöka.

På denhär webbadressen tänkte jag mest bara skriva om mig och mitt liv som likt en bergochdalbana har toppar och dalar. Men på det senaste året har dalarna tagit över topparna. Hur mycket jag än sträcker på mig kan jag inte ens få en liten skymt av en topp, dalen tar aldrig slut. Men ändå så vet jag att allt har ett slut, likaså dalen. Det kommer bli bättre, men jag går i en omedvetenhet där jag inte vet hur långt borta slutet är. Dalen tar mig bara djupare ner i det mörka, även om jag ibland kan få en skymt av ljuset. Men det ljuset är som ljuset från två billyktor mitt inatten. Det bara passerar, det är inte här för att stanna.

Men jag tänker ta vara på det ljuset, för en dag kanske det är här för att stanna. Jag ska inte ge upp försän jag ser topparna igen, och då dom är fler än dalarna. Inte försän den bilen som så många gånger passerat är här för å stanna. Inte försän då ska jag ge upp.

Så dehär är jag, och mitt försök till en blogg. Välkommen.

Likes

Comments