Igår fick jag höra från en helt främmande människa som jag aldrig mött förr att jag var fin, och att dom som tyckte annat är dum i huvudet. Där och då skämdes jag för att jag är inte den som är bra på att ta emot komplimanger. Men på väg därifrån, log jag hela vägen tills jag var hemma igen. Det vände på allt. Även om det för många är en liten skitsak så fick det mig att ändra min uppfattning om mig själv. För om någon annan kan tycka att jag är fin, borde väl också jag kunna tycka det? Ställde mig då frågan varför jag inte gör det. Enda svaret jag kom fram till var att "alla andra är finare". Men jag är väl lika fin som alla andra? Jag är fin på mitt sätt, precis som att alla andra är fin på deras sätt. Så där och då bestämde jag mig att aldrig mer ska jag trycka ner mig själv och tänka att jag inte är "tillräckligt fin".

Aldrig mer ska jag ställa mig framför spegeln och tänka att jag inte är fin. Aldrig mer ska jag hålla armarna över magen för att inte visa vecken på min mage när jag sitter ner. Aldrig mer ska dra in magen för att den nya klänningen jag köpt är lite för tight. Aldrig mer ska jag inte äta mig mätt för att jag har en tight tröja. Aldrig mer ska jag jämföra mig med andra och trycka ner mig själv. Aldrig mer ska jag inte klä mig i det jag vill för det "passar inte min kroppsform". Aldrig.

Varje gång jag går förbi spegeln ska jag se på mig själv och det ska inte finnas en enda tanke på att jag är ful. Jag ska va stolt över vecken på min mage. Jag ska klä mig precis hur jag vill och skita i vad dom andra tycker. Jag ska äta mig så mätt så att jag knappt kan gå och jaa, vem bryr sig om min mage blir lite större då. Jag ska ta emot och ta åt mig av komplimangerna och inte säga ifrån. För det här är ju så jag ser ut och jag kan inte ändra på det. Varför ska jag då lägga tid på att hata något som jag inte kan ändra? Istället för att älska något som jag kommer leva med hela livet ut.           

För att jag är så jävla FIN. Dom som tycker annat är faktiskt dum i huvudet.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hon är fast. Fast bland höga gråa murar med galler emellan där hon mellan springorna ibland kan skymta en bit av "verkligheten" ett tag. Men hon tar sig inte dit, för hon är fast. Fast i sitt eget fängelse. Allt är grått, och det lilla ljus som ibland skiner upp fängelset stannar inte, det försvinner alltid. Ibland stannar det längre, ibland försvinner det lika fort som det kom. Men varje gång det ljuset kommer väcks alltid hoppet inom henne att denhär gången kommer det stanna. Men det förblir en tanke, för än så stannar det inte. Murarna är fortfarande för höga och springorna i gallret blir mindre. Så hon måste skynda sig, skynda sig till ljuset. Innan det försvinner... För då försvinner hon.

Vakterna säger att hon ska rycka upp sig. Men när dom ligger där med en hjärtattack, ska hon då gå fram och säga att det är bara att rycka upp sig. För det är det inte. Det går inte över på en natt, hon kan inte bara knäppa med fingrarna så löser sig allt. Hon kan inte riva murarna och hitta ljuset igen på en dag. Det finns liksom ingen hiss för att ta sig upp över muren. Hon får bygga sin egen stege för att ta sig över. Vissa dagar blir trappstegen på den fler. Men dom flesta dagarna rasar hela stegen samman, och hon får börja om. Men varje trappsteg är ett framsteg. Och för henne, betyder det allt.


Likes

Comments

Bästa dagen i ditt liv, du är gladare än någonsin förut. Du kan inte dölja leendet hur mycket du än försöker. Du behöver inte ens försöka dölja det. För det är lugnt, du får visa att du är glad. Du kan dansa mitt på torget av lycka och glädje, och det är lugnt. Folk kommer skratta och le med dig. Du kan fylla alla dina sociala medier med din glädje, och det är lugnt. Det är accepterat att visa hur glad du är.

Men plötsligt, är det sämsta dagen i ditt liv. Du försöker dölja tårarna som blänker i dina ögon, för nu måste du dölja det. Allting faller isär men du måste fortsätta, fortsätta vara "glad". Du måste torka tårarna och le så ingen ser. Att du är ledsen. För plötsligt är det inte lugnt längre att visa för alla det du känner. Du ska bygga upp en fantasivärld där du ska gå runt och låtsas som att det skrattet du kämpar fram bakom all sorg är äkta.

Men varför? Varför ska vi gå runt i en fantasivärld uppbyggd på lögner där du inte kan visa hur du mår. Varför ska vi vara tysta och gå och bygga upp all sorg och alla problem inom oss. För vi orkar inte hur mycket som helst. Tillslut exploderar vi, och då är vägen tillbaka lång. Det kommer inte gå att dölja det längre. Hade vi visat det från början hade inte vägen tillbaka varit lång.

Någon gång i livet kommer vi alla tillslut vara den som sitter där och är ledsen. Av olika anledningar. Vissa kanske mer än andra. Vissa längre än andra. Men hur stort eller litet det än är, dölj det inte. För DET ÄR OKEJ att vara ledsen. Det spelar ingen roll om dina tårar förstör sminket eller om folk kommer att titta på dig. Det är okej, du får vara ledsen.

Likes

Comments

7 november för cirkus 17 år + några månader sen föddes en liten unge. Eller ja det föddes väl många ungar då. Men det jag tänkte komma till är att jag var i alla fall en av dom ungarna. Päronen gav mig namnet Frida. Jag växte upp i Valbo (för er som sov på geografilektionerna så ligger det utanför Gävle).

När jag var 2-3 år började jag likna dynamit Harry från jönssonligan och det var även i den ålderna som jag stod jag på ett par skidor för första gången. Och när jag var 4 körde jag min första tävling. En serietävling uppe i åsen hemma. Jag har inget minne av att jag tyckte det var kul då, jag var nog mest bara ute efter fikat som man fick när man kom i mål. Snabb var jag inte heller, kom sist på varenda tävling fram tills jag var runt 10 år. Då kom jag näst sist istället. Beror nog på att intresset för fika var större än det för träning. Men för mig gjorde det inte så mycket att jag inte fick stå högst upp på pallen, eller att jag fick en vattenflaska eller nyckelknippa i pris medans dom andra fick fina lyktor eller träningsklöder. Mamma tyckte ju faktiskt att jag var bäst ändå.

Eftersom att skidåkningen är och har vart i princip det mitt liv handlar om så blir det lätt att det bara är det man nämner. Men utanför skidåkningen så har jag alltid varit dendär blyga tjejen som jag än idag är. Jag har aldrig tyckt om att vara den som alla tittar på. Jag har mest hållt mig i bakgrunden. Och visst det har funkat men många dagar har jag önskat att jag varit tvärtom. Men samtidigt har jag alltid varit den skämtsamma och glada personen. Men det ör det ingen som vet, för jag håller mig i bakgrunden.

När jag fyllde 15 var det dags att söka gymnasium. Tankarna på att stanna kvar i Gävle fanns inte. Så jag sökte till vinstersportgymnasium i Östersund med inriktningen skidskytte. Trots att jag aldrig hade kört skidskytte innan. Men jag tyckte längd var tråkigt och jag hatade klassiskt och mina erfarenheter av 3 år på luftgevärsskytte + mina sistaplaceringar på längdtävlingar räckte tydligen å jag fick ett brev hem om att jag hade kommit in. Så jag tog min säng och flyttade till Östersund och någonstans här förändrades mitt liv. För första gången i mitt liv kände jag att "här trivs jag". Jag blev skidskytt och mitt intresse för att träna tog över intresset för att fika. Jag var glad, det var nästan som en dröm som gick i uppfyllese.

Sen börja jag andra året på gymnasiet och där gick det rakt utför, jag var inte glad längre. Men nu är snart detta andra år slut och här står jag än. Och jag är den jag är. Allt detta har bildat och format mig till den personen jag är idag. Jag kunde blivit vem som helst, men jag blev jag och det är okej.

Likes

Comments

Hon orkar inge mer. Hon vill bara ge upp. Men det gör hon inte för hon måste stanna, det har hon lovat.

Varje morgon, varje dag när hon vaknar och ska vara redo för en ny dag, är hon inte redo. Hon vill inte ha en ny dag. Inte en ny dag som är full av ångest, stress, panik.. Inte en ny dag att kunna trycka ner sig själv lite mer. Inte en ny dag att kunna må lite sämre.

Varje morgon, varje dag ligger hon kvar i sängen och överväger om hon kommer ta sig igenom en dag till. Hon vill ge upp. Men samtidigt med dom tankarna i huvudet tar hon sig ur sängen och gör sig redo för ännu en dag. För hon måste. Hon kan inte berätta, vad skulle hon säga? "Det är ändå inte viktigt" tänker hon för sig själv medans hon låser dörren till lägenheten innan hon går. Hon låser dörren till hennes trygghet. Där kan hon vara sig själv och ingen ser eller behöver veta hur hon mår.

3 steg, 2 steg, 1 steg kvar till dörren som leder henne in till skolan. Hon vill vända hem. Men återigen, ingen vet. Vad skulle hon säga? Så hon går in. Ångesten och paniken kommer. Men ingen märker och det är så hon vill ha det. För hon skäms, hon skäms över hur hon mår. Som vanligt håller hon sig för sig själv, det är bäst så. Även om det inte är det hon vill.

Lektionerna går. Lärarna pratar men hon hör inte vad dom säger. Hon läser uppgift efter uppgift men hon vet inte var hon läser. Hennes tankar är långt borta. Tankar på hur morgondagen blir, kommer den bli bättre? Tankar på stressen som kommer lägga sig över henne så fort hon öppnar dörren till lägenheten. Hon kommer ingen vart. Så hon får ta med sig skolan hem, idag igen.

Hon är tillbaka i lägenheten igen, hon klarade det idag igen. Det enda hon vill är att lägga sig under täcket och sova och glömma allt för ett tag. Men istället plockar hon upp skolböckerna igen. För hon måste. Men hon ser inte vad hon läser för tårarna som fyller hennes ögon. Hon får panik. Hon vill bara att det ska ta slut, att det ska försvinna. Så hon går och lägger sig, och hoppas på att inte vakna upp igen.



Likes

Comments

Tredje gången gillt, tredje försöket till att försöka skapa något som ska likna en blogg. Efter två tidigare misslyckade försök kan man tycka att jag borde ge upp. Men nu kände jag att en blogg var i sin tid att skaffa, då livet inte riktigt vill som jag vill. Kanske jag lyckas, kanske inte. Men jag tänker i alla fall försöka.

På denhär webbadressen tänkte jag mest bara skriva om mig och mitt liv som likt en bergochdalbana har toppar och dalar. Men på det senaste året har dalarna tagit över topparna. Hur mycket jag än sträcker på mig kan jag inte ens få en liten skymt av en topp, dalen tar aldrig slut. Men ändå så vet jag att allt har ett slut, likaså dalen. Det kommer bli bättre, men jag går i en omedvetenhet där jag inte vet hur långt borta slutet är. Dalen tar mig bara djupare ner i det mörka, även om jag ibland kan få en skymt av ljuset. Men det ljuset är som ljuset från två billyktor mitt inatten. Det bara passerar, det är inte här för att stanna.

Men jag tänker ta vara på det ljuset, för en dag kanske det är här för att stanna. Jag ska inte ge upp försän jag ser topparna igen, och då dom är fler än dalarna. Inte försän den bilen som så många gånger passerat är här för å stanna. Inte försän då ska jag ge upp.

Så dehär är jag, och mitt försök till en blogg. Välkommen.

Likes

Comments