Jag är deprimerad. Jag har aldrig sagt det rakt ut såhär. För vad skulle det göra för skillnad, jag ler och är en väldigt dålig definition av glad ändå. För att jag lider av en depression syns inte på mig. Det är inom mig. Jag har inget synligt plåster eller bandage som visar att jag har gjort illa mig. Alla sår är på insidan. Så bara för att jag ser glad ut betyder det inte att jag är det. För även en ros har en svart skugga. Så ja, döm mig och tro att jag är lat, att jag inte tar tag i saker, att jag inte bryr mig. För att jag bara är lat. Men anledningen till varför jag inte bryr mig längre är för att jag är så jävla trött. När jag säger att jag är trött är jag inte trött på det sättet att jag vill sova. Jag är trött på att må såhär. Trött på att varje dag behöva ta sig igenom den här striden mot mig själv, där varje tanke är ett skott som träffar mig, där det för varje ord dras en kniv igenom mitt hjärta. Å jag hatar det. Den tog ifrån mig den jag brukade vara. Jag tittar mig i spegeln om och om igen, men jag är inte där. Jag är som en zombie, död men ändå levande. Omedveten om vad som händer. Det är bara som ett stort hav av tankar och känslor och jag drunknar varje dag. Livbåten kommer aldrig. Men ändå har jag kvar den här lilla biten av hopp. Men för varje dag där jag drunknar om och om igen blir den biten av hopp bara mindre och mindre. För att ha hopp gör ont. Att varje kväll tänka "imorgon kanske blir bättre", men sedan vakna upp nästa dag av att jag drunknar. Igen. Det gör ont. Men jag kommer fortsätta att tänka att kanske imorgon blir det bättre. För hopp är allt jag har kvar.

Så kanske, kanske imorgon blir det bättre. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Nu sitter jag här igen ännu en gång, och skriver. Men denna gång sitter jag ironiskt nog på den vita plaststolen i badrummet. Med mina fötter iklädda ett udda par strumpor med hål under den ena strumpan, vilandes på det "nyskurade" toalocket. Tror jag sitter här och skriver för att här är allting annat utstängt. Det är bara jag, det nytända stearinljuset på handfatet och doften av målarfärg från dom nymålade hyllorna. Som nu har lämnat sin mörkgröna träliknande färg mot dens nya vita blanka färg. Den vart bättre så. Fläckarna från body lotions och hårprodukter som läckt ut och lämnat sina spår i träet är som bortblåsta. Reporna och hålen i träet är nu fyllda med färg och hyllan är hel igen. Kanske vi alla måste målas om ibland? Fylla våra mörka tomma hål med färgglada färger, så att vi blir hela igen och sedan bara kan fortsätta att fylla oss med allt detta färgglada. Tillslut kommer vi att vara ett konstverk. Konstverk med hela vårt liv på. Fyllt med denna färg som visar vår glädje, lycka, kärlek, sorg och liv. Våra sår, dom kommer fortfarande att finnas där och synas. Så att vi kan påminna oss om att vi tog oss igenom det, att dom läkte och att vi nu fyllt dom med glädje.

Likes

Comments

Jag är tom. Kroppen jag går runt i kämpar, men jag gav upp för längesen. Den är det enda som håller mig uppe. För hjärnan orkar inte mer. Den styrs av tankar. Tankar som jag önskar ingen någonsin ska få. Dom kontrollerar mig medans jag går i detta skal som är min kropp som ler, som skrattar. Medans på insidan av skalet är allt förstört, där finns det ingen som ler, som skrattar, som fortsätter att kämpa. Där är det dött.

Enda gången jag lever på insidan är när jag sover. Jag får drömma, att jag mår bra. För jag är inte medveten om hur jag mår när verkligheten är här igen då, när jag inte kan drömma längre. Det är bara lungt. Ingen mardröm, den kommer när jag vaknar upp igen. För att vakna upp är min mardröm. Att vakna upp till en värld där det känns som alla runtom mig andas medans jag drunknar. Men jag vill inte berätta, att jag drunknar. För det är skönt, att få va i fantasivärlden som jag byggt upp där jag är glad och ler mot dom runtom mig. För att dölja min verklighet. Det är bara skönt att dom stunderna i alla fall få låtsats att jag är glad, och att dom runtom mig tror på det. Det är som att springa ifrån verkligheten ett tag. Samtidigt som att jag är trött på att ljuga, ljuga för dom runtom mig. För ibland spricker min fantasivärld och verkligheten tränger igenom. Då orkar jag inte ljuga längre, och vad ska jag göra då?


Likes

Comments

Jag vill inte bli sedd som "den". Hon som mår dåligt, hon som man måste passa sig för vad man säger för hon kanske blir sårad. Men jag kan inte ändra på vad andra tror, eller vilken uppfattning dom får. Jag vet att mina egna tankar ställer till mycket av det och förvärrar många situationer. Vilket är det värsta. Jag hindrar mig själv, och det är, var och kommer bli mitt fall. Fallet ner till botten. Botten utan någon väg upp.

Att vara på botten suger. Det är sämst. Känslan suger, ovissheten om när det kommer finnas en väg upp suger, allt där suger. Någon har bara slitit ut allt inom en och kastat det ner på botten, medans du stått där och sett det falla. Tills du själv inte längre orkar stå tom där på kanten längre, tappar balansen och faller. Så nu ligger du istället där nere på botten, tom, utan innehåll. Allt är borta. För botten är mörk, du hittar inte det som någon en gång slet ut. Du kan försöka, men tillslut inser du att du kommer inte se i mörkret. Du behöver ljus. För att kunna hitta bit efter bit och bygga ihop ditt innehåll igen och fylla hålet i dig. Har du tur kanske du stöter på en bit även i mörkret, utan att se den. Den fyller en del av dig, men det är för mörkt för att se, för att känna. Du kanske hittar en tändsticksask, men alla tändstickor du tänder slutar brinna innan du hinner börja leta. Det finns inget ljus på botten.

Jag är på botten. Jag försöker att hitta en utväg. Även fast att det känns som att en väg ut inte finns. Men jag har sett ljuset på botten, även om det bara är för en kort stund. Jag lyckades hitta några bitar. Men sen försvann ljuset, mörkret kom igen. Jag snubblade och bitarna föll ut, jag är tom igen. Men än så länge har jag fortfarande hoppet, att det kommer tillbaka. Att jag kan hitta alla bitar och behålla balansen, inte snubbla. För när jag har alla bitar, kommer min utväg finnas där. Den väntar på mig, oavsett hur lång tid det tar.

Hoppas jag i alla fall.

Likes

Comments

Till den jag älskar.

Tack för att du finns där, när jag själv inte längre vill finnas kvar. Tack för att du får mig att le när ett leende känns omöjligt att få fram. För att du får mig att tänka på annat, då mina egna tankar sänker och trycker ner mig. Då är du där och lyfter upp mig. Tack för att du den dagen tog tag i min arm, istället för att låta mig gå. Det är det bästa du har gjort. Någonsin. För när du tog tag i mig, blev jag din. Å att få vara din, betyder allt.

Du får mig att bli den bästa verisionen av mig. Du får mig att inse vad livet betyder och att man ska ta vara på det. Du får mig att se och uppskatta saker på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Du har fått mig att förstå vad kärlek är och vad det betyder. Du har fått mig att se på mig själv på ett annat sätt. Ett bättre sätt. Du är den som jag kan vara mig själv med. Utan att skämmas, utan att dölja en del av mig. Jag kan vara jag till 100% och ändå veta att du är där, och att du älskar mig.

Allt du gjort för mig och allt vi gjort tillsammans. Det är allt för mig och det är något som jag aldrig vill glömma. Det fyller hela mig med glädje. Jag kan inte se på dig utan att le, även när jag försöker. För att du är det bästa som kunnat hända mig. Utan dig är jag tom.

Så tack, för att du tog tag i min arm den dagen. För att du fick mig att stanna, och för att du fick mig att bli din. För att du höll om mig när jag frös den dagen vi satt och kollade på ankor. För att du fick mig att falla så hårt för dig och för varje dag faller jag lite mer. Så om 60 år ses vid där igen och kollar på ankor, eller hur? För jag vill gå där brevid dig med rullatorn, mitt gråa hår och ryggskott. Hela livet ut.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Kände bara att det var en sån dag då jag behövde skriva av mig lite. Kan börja med att dagen gick ganska bra, bättre än vanligt. Jag tog mig igenom den lättare än vanligt. Även om känslan innan jag klev upp imorse var den samma som alla andra morgnar. Oro, ångest, stress, rädslan av vad andra tycker, ansträngningen för att hålla leendet uppe, låtsats att vara helt oberörd. Det fanns där. Min första instinkt var att ligga kvar i sängen och sova igen dom timmarna jag missade genom att ligga vaken halva natten och oroa mig för morgondagen. Men jag kunde inte. Så jag stressa mig igenom ännu en morgon och tog mig till skolan.

Skolan gick "bra" idag, även om det jag anser är bra nu är egentligen långt ifrån det som på riktigt är bra. Jag kände inte den känslan av att bara vilja fly därifrån, jag kunde koncentrera mig. Åtminstonde på en av lektionerna, och det är något jag inte kunnat gjort på länge. Men mina tankar var fortfarande där. Tankarna som trycker ner mig, som får mig att inse mer och mer för varje dag att jag duger inte. Jag är inte tillräcklig. Viljan att vara osynlig fanns där, att slippa gå runt bland alla människor och känna att varenda blick vill mig något ont. Även fast jag långt inne vet att det bara är en vanlig blick som man tittar på alla med, det menas inget med den. Men just nu, är den vetskapen fortfarande fast långt där inne. Men jag tog mig igenom det.

Men när jag kommer hem till min trygghet igen, tar jag mig inte igenom det längre. Plåstrena som jag lappat ihop mig med för att klara dagen börjar släppa och alla sår jag döljt med dom kommer fram. Tankarna kommer och dom tar inte slut. Dom tömmer mig på allt tills att jag är helt tom. Tills att jag inte kan hålla ihop det längre, tills att jag bryter ihop. Igen. Dagen som jag var så säker på att klara enda tills den stunden jag somnar igen, misslyckades. Men fortfarande så höll jag ihop det längre än vanligt, jag mådde bra idag. Ett litet tag i alla fall.


Likes

Comments

Igår fick jag höra från en helt främmande människa som jag aldrig mött förr att jag var fin, och att dom som tyckte annat är dum i huvudet. Där och då skämdes jag för att jag är inte den som är bra på att ta emot komplimanger. Men på väg därifrån, log jag hela vägen tills jag var hemma igen. Det vände på allt. Även om det för många är en liten skitsak så fick det mig att ändra min uppfattning om mig själv. För om någon annan kan tycka att jag är fin, borde väl också jag kunna tycka det? Ställde mig då frågan varför jag inte gör det. Enda svaret jag kom fram till var att "alla andra är finare". Men jag är väl lika fin som alla andra? Jag är fin på mitt sätt, precis som att alla andra är fin på deras sätt. Så där och då bestämde jag mig att aldrig mer ska jag trycka ner mig själv och tänka att jag inte är "tillräckligt fin".

Aldrig mer ska jag ställa mig framför spegeln och tänka att jag inte är fin. Aldrig mer ska jag hålla armarna över magen för att inte visa vecken på min mage när jag sitter ner. Aldrig mer ska dra in magen för att den nya klänningen jag köpt är lite för tight. Aldrig mer ska jag inte äta mig mätt för att jag har en tight tröja. Aldrig mer ska jag jämföra mig med andra och trycka ner mig själv. Aldrig mer ska jag inte klä mig i det jag vill för det "passar inte min kroppsform". Aldrig.

Varje gång jag går förbi spegeln ska jag se på mig själv och det ska inte finnas en enda tanke på att jag är ful. Jag ska va stolt över vecken på min mage. Jag ska klä mig precis hur jag vill och skita i vad dom andra tycker. Jag ska äta mig så mätt så att jag knappt kan gå och jaa, vem bryr sig om min mage blir lite större då. Jag ska ta emot och ta åt mig av komplimangerna och inte säga ifrån. För det här är ju så jag ser ut och jag kan inte ändra på det. Varför ska jag då lägga tid på att hata något som jag inte kan ändra? Istället för att älska något som jag kommer leva med hela livet ut.           

För att jag är så jävla FIN. Dom som tycker annat är faktiskt dum i huvudet.


Likes

Comments

Hon är fast. Fast bland höga gråa murar med galler emellan där hon mellan springorna ibland kan skymta en bit av "verkligheten" ett tag. Men hon tar sig inte dit, för hon är fast. Fast i sitt eget fängelse. Allt är grått, och det lilla ljus som ibland skiner upp fängelset stannar inte, det försvinner alltid. Ibland stannar det längre, ibland försvinner det lika fort som det kom. Men varje gång det ljuset kommer väcks alltid hoppet inom henne att denhär gången kommer det stanna. Men det förblir en tanke, för än så stannar det inte. Murarna är fortfarande för höga och springorna i gallret blir mindre. Så hon måste skynda sig, skynda sig till ljuset. Innan det försvinner... För då försvinner hon.

Vakterna säger att hon ska rycka upp sig. Men när dom ligger där med en hjärtattack, ska hon då gå fram och säga att det är bara att rycka upp sig. För det är det inte. Det går inte över på en natt, hon kan inte bara knäppa med fingrarna så löser sig allt. Hon kan inte riva murarna och hitta ljuset igen på en dag. Det finns liksom ingen hiss för att ta sig upp över muren. Hon får bygga sin egen stege för att ta sig över. Vissa dagar blir trappstegen på den fler. Men dom flesta dagarna rasar hela stegen samman, och hon får börja om. Men varje trappsteg är ett framsteg. Och för henne, betyder det allt.


Likes

Comments

Bästa dagen i ditt liv, du är gladare än någonsin förut. Du kan inte dölja leendet hur mycket du än försöker. Du behöver inte ens försöka dölja det. För det är lugnt, du får visa att du är glad. Du kan dansa mitt på torget av lycka och glädje, och det är lugnt. Folk kommer skratta och le med dig. Du kan fylla alla dina sociala medier med din glädje, och det är lugnt. Det är accepterat att visa hur glad du är.

Men plötsligt, är det sämsta dagen i ditt liv. Du försöker dölja tårarna som blänker i dina ögon, för nu måste du dölja det. Allting faller isär men du måste fortsätta, fortsätta vara "glad". Du måste torka tårarna och le så ingen ser. Att du är ledsen. För plötsligt är det inte lugnt längre att visa för alla det du känner. Du ska bygga upp en fantasivärld där du ska gå runt och låtsas som att det skrattet du kämpar fram bakom all sorg är äkta.

Men varför? Varför ska vi gå runt i en fantasivärld uppbyggd på lögner där du inte kan visa hur du mår. Varför ska vi vara tysta och gå och bygga upp all sorg och alla problem inom oss. För vi orkar inte hur mycket som helst. Tillslut exploderar vi, och då är vägen tillbaka lång. Det kommer inte gå att dölja det längre. Hade vi visat det från början hade inte vägen tillbaka varit lång.

Någon gång i livet kommer vi alla tillslut vara den som sitter där och är ledsen. Av olika anledningar. Vissa kanske mer än andra. Vissa längre än andra. Men hur stort eller litet det än är, dölj det inte. För DET ÄR OKEJ att vara ledsen. Det spelar ingen roll om dina tårar förstör sminket eller om folk kommer att titta på dig. Det är okej, du får vara ledsen.

Likes

Comments

7 november för cirkus 17 år + några månader sen föddes en liten unge. Eller ja det föddes väl många ungar då. Men det jag tänkte komma till är att jag var i alla fall en av dom ungarna. Päronen gav mig namnet Frida. Jag växte upp i Valbo (för er som sov på geografilektionerna så ligger det utanför Gävle).

När jag var 2-3 år började jag likna dynamit Harry från jönssonligan och det var även i den ålderna som jag stod jag på ett par skidor för första gången. Och när jag var 4 körde jag min första tävling. En serietävling uppe i åsen hemma. Jag har inget minne av att jag tyckte det var kul då, jag var nog mest bara ute efter fikat som man fick när man kom i mål. Snabb var jag inte heller, kom sist på varenda tävling fram tills jag var runt 10 år. Då kom jag näst sist istället. Beror nog på att intresset för fika var större än det för träning. Men för mig gjorde det inte så mycket att jag inte fick stå högst upp på pallen, eller att jag fick en vattenflaska eller nyckelknippa i pris medans dom andra fick fina lyktor eller träningsklöder. Mamma tyckte ju faktiskt att jag var bäst ändå.

Eftersom att skidåkningen är och har vart i princip det mitt liv handlar om så blir det lätt att det bara är det man nämner. Men utanför skidåkningen så har jag alltid varit dendär blyga tjejen som jag än idag är. Jag har aldrig tyckt om att vara den som alla tittar på. Jag har mest hållt mig i bakgrunden. Och visst det har funkat men många dagar har jag önskat att jag varit tvärtom. Men samtidigt har jag alltid varit den skämtsamma och glada personen. Men det ör det ingen som vet, för jag håller mig i bakgrunden.

När jag fyllde 15 var det dags att söka gymnasium. Tankarna på att stanna kvar i Gävle fanns inte. Så jag sökte till vinstersportgymnasium i Östersund med inriktningen skidskytte. Trots att jag aldrig hade kört skidskytte innan. Men jag tyckte längd var tråkigt och jag hatade klassiskt och mina erfarenheter av 3 år på luftgevärsskytte + mina sistaplaceringar på längdtävlingar räckte tydligen å jag fick ett brev hem om att jag hade kommit in. Så jag tog min säng och flyttade till Östersund och någonstans här förändrades mitt liv. För första gången i mitt liv kände jag att "här trivs jag". Jag blev skidskytt och mitt intresse för att träna tog över intresset för att fika. Jag var glad, det var nästan som en dröm som gick i uppfyllese.

Sen börja jag andra året på gymnasiet och där gick det rakt utför, jag var inte glad längre. Men nu är snart detta andra år slut och här står jag än. Och jag är den jag är. Allt detta har bildat och format mig till den personen jag är idag. Jag kunde blivit vem som helst, men jag blev jag och det är okej.

Likes

Comments