View tracker

Jag är en ganska tyst och blyg person, jag är inte den som tycker om att synas eller ta stor plats. Jag är mer den som sitter för mig själv och lyssnar på andra. Jag tror att många som möter mig tror att det är så jag är, att jag alltid är blyg och att jag alltid är tyst. Vilket jag kan förstå, men jag är trött på att ofta få höra att det är mitt eget fel att jag "kanske bara ska försöka lite mera". Som att ingen tror man försöker, när det egentligen är allt man gör. För jag önskar inget annat än att jag bara kunde vara som jag "egentligen är" med alla jag möter. För alla som "känner känner" mig och även jag själv vet ju att det är inte alls så jag "egentligen" är. Men när jag träffar andra människor är det som att nånting inom mig bara slår stopp. Allt låser sig. Alla tankar i huvudet och allt jag vill säga kommer oftast bara ut som ett stelt skratt eller nånting helt oförståeligt, och därefter avslutas oftast konversationen. Samma tanke samma känsla uppstår, "ännu ett misslyckande till att bli omtyckt".

Såhär har jag varit så länge jag kan minnas, och klart att jag då förstår att man kan tycka att det är mitt eget fel att jag inte tar mer plats eller pratar mer. Men jag försöker och nästan varje gång händer detta och det är nånting som inte går att beskriva, jag vet inte själv vad som händer. Det är som att jag blir helt omedveten, jag kan inte tänka, jag får panik och då stressar jag fram någonting helt ogenomtänkt vilket 9/10 gånger resulterar i ett misslyckande. Det är så jag kan beskriva det, men tror aldrig jag kan få någon att förstå vad som egentligen händer, för det vet jag inte ens själv.

Jag tror att många får uppfattningen om att jag inte vill prata, att jag inte vill vara med, att jag trivs med att gå runt själv. Vilket jag även där förstår att man tänker så. För jag är inte den som börjar prata med någon. För återigen händer samma sak, det låser sig. Vad säger man? Kommer han/hon tycka jag är konstig nu? Så det slutar med att jag är som vanligt, tyst. 

Men det är en sak jag inte förstår med detta. För detta händer inte varje gång. Vissa människor är det som att jag känt hela livet, även om det är första gången jag träffar dom. Jag kan tänka, jag förstår vad som händer, jag kan vara mig själv. Detta har jag tänkt mycket på, varför är det så? Att av 40 st kan det vara EN som jag kan vara "normal" med. Varför kan jag inte bara vara så med alla? 






Likes

Comments