View tracker

Hej! Idag har jag haft en relativt bra dag. Försov mig så vi var 45 minuter sena.. inte värt! Efter det har dagen flutit på bra, över förväntan faktiskt. Åkte till Eco spa efter jobbet och fick massage. Det var minst sagt välbehövligt.

Så hur kan då en bra dag vara fruktansvärt frustrerande och irriterande? Jo.. jag ringde försäkringskassan. De har ju bråkat och tjafsat angående min sjukskrivning. 25% är tydligen för mycket. Har skickat in flera intyg. läkaren har till och med skrivit ett brev och förklarat hur det ligger till. Men det uppfyller inte deras kriterier för att vara sjuk. Eller jo, hon jag pratade med var tydligen mycket införstådd i att jag var sjuk, men hon tyckte att jag kunde byta jobb så jag kunde orka med en heltid istället. Jo, för först och främst är det himla lätt att bara byta yrke sådär. Och sen finns det ju himla stort utbud i norsjö. För det andra så är det ju inte jobbets fel att jag ät sjukskriven. Det skulle nog faktiskt inte spela någon roll var jag jobbar. Jag är ju sjuk ändå. Hur jag än gör så blir jag inte friskare än såhär. Att dom då anser att jag kan prova nya yrken tycker jag är fruktansvärt provocerande. Jag är inte arg på personen jag hade kontakt med, jag är heller inte arg på försäkringskassan i sig. Jag är arg på min sjukdom, jag är arg på systemet och reglerna som tydligen är för strikta för att man ska kunna jobba "bara" 75% och samtidigt ha en kronisk sjukdom. Jag vet inte hur många sätt deras regler går att tolka. Jag vet inte heller hur jag måste gå tillväga för att dom ska förstå att det är så här det ligger till och jag kommer protestera tills dom beviljar sjukpenning. Det är mycket jag inte vet just nu. Och det gör mig inte överlycklig. Jag har kontaktat min läkare igen i hopp om att han ska kunna förtydliga intyget och skriva så det inte går att tolka fel. Jag ska be honom förklara såpass ingående att till och med min dotter på 3år ska förstå att det är inte hälsosamt och inte heller hållbart för mig att just nu jobba heltid. Nä, jag ska ta mig i kragen och lägga dom här negativa tankarna på hyllan och istället fokusera på det positiva med dagen . När jag sen ska överklaga beslutet ska jag se till att vara så förberedd och ha vartenda litet intyg som kan behövas. Om dom så ska ha in papper på att jag haft hosta så ska dom få det. Det finns en hel del läsning i en hel del journaler..

Har någon av er nån gång överklagat ett beslut från försäkringskassan och fått det beviljat? I så fall är jag nyfiken på att höra hur ni gick tillväga.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej! Visst är det typiskt? När man städar bort och anser sig vara näst intill klar, då kommer lillan och drar fram i princip allt hon hittar. Idag när jag lagt mig på kökssoffan kom hon med fåtöljen, nallen, vagnen, sin största björn och även sin stol. Hon byggde ett tåg och satt och stirrade på mig. Såklart förstod jag att hon tyckte att jag skulle vara med och leka, men jag var verkligen inte på humör. Fattar inte hur sinnessjukt trött jag varit de senaste dagarna. Det är så gulligt att man kan räkna ut precis när hon vill ha som mest uppmärksamhet. Det är när hennes mor är som latast. Haha!

Stina och Staffan kom förbi på middag. Robin hade fått en mega stor smörgåstårta på jobbet häromdagen. 16 bitar, sjukt mycket mer än vi tillsammans orkar äta innan den är för gammal. Dom hade även med sig Greta, Tillys älskade lilla gris. ♡ En mops som är latare än mig. Den perfekta gosegrisen. Tilly älskar Greta, de lyckades roa sig tills vi druckit kaffe och fikat lite efterrätt och de åkte hem. Sen dess kan jag helt ärligt säga att vi gjort så lite som möjligt. Både jag och Robin gick för att natta lillan, hon somnade rött fort. Även Robin. Så som vanligt låg jag och stirrade i taket en stund sen gick jag och satt mig i soffan. Nu sitter jag här och tittar på elementary på netflix. Funderar på att skalla kudden om en stund så kanske jag är relativt pigg imorgon. Hålla tummarna kan man då göra!

Idag har jag haft ångest. Helt oprovocerat. Har tänkt alldeles för mycket. Vissa dagar är det så, och många gånger kommer jag på mig själv och väljer att tänka positivt istället. Iallafall försöka sluta tänka negativt. Men idag har det varit jobbigt. Har haft en klump i magen och luften har känts extra tung att andas. Varför är det så? Varför tänker man ibland på orimliga saker som mest troligt aldrig kommer hända, eller saker som hänt som man inte kan göra nånting åt? Onödigt och energi slukande.

Imorgon ska jag banne mig inte göra det. Imorgon ska vara en bra dag med fokus på allt underbart jag har i mitt liv att vara tacksam över. Och det är en hel del.

Likes

Comments

View tracker

Ja, eftersom det är måndag så känns det såklart som måndag.. Dagarna flyter ihop, och samtidigt som tiden går sakta så hinner man inte vara med, när man tittar tillbaka går tiden alldeles för fort. Jag förstår inte. Lillan växer så det knakar, dagligen kommer hon med nya ord och uttryck. Det är redan mars!? en vecka in i mars till och med.. Fast jag tycker vinterhalvåret går för sakta så har jag knappt hunnit förstå att det är vinter. När jag tänker tillbaka till november/december och det var mörkt och kallt och allmänt dystert så vet jag att jag tyckte att tiden gick sakta och jag längtade efter ljuset. Men nu i efterhand känns det som att det var förra veckan. Kan någon av er förklara logiken i det?

För en vecka sedan kom min pappa till mitt jobb, med tårar i ögonen och kramade om mig. Jag förstod att något verkligen inte stod rätt till. Vi sa ingenting, men jag visste att någonting hemskt hade hänt. Min farmor hade tagit sitt sista andetag. Jag visste att det nån gång skulle hända, men inte nu. Inte redan. Hon var bara 71 år ung. Ja, i min värld ska man leva tills man är 100.. Hon var sjuk, men inte såpass sjuk att någon hade förväntat sig det värsta. Man är aldrig förberedd när någon går bort. Jag var i chock. Jag vet aldrig hur jag ska reagera när någonting så tragiskt och ledsamt händer. Jag kan inte sortera tankarna och allting känns så surrealistiskt. Overkligt och konstigt. Jag stannade kvar på jobbet en stund, lät det smälta in, grät floder. och sen bestämde jag mig för att åka hem. Jag väntade en stund, sen skrev jag till pappa att jag ville åka med till lasarettet och säga hejdå. Men hur gör man det? Hur säger man hejdå? hur kan man ta farväl när man inte är redo? Ja, jag vet inte. Det finns så mycket man vill säga, men hur? Hon var ju redan borta. Ingen hann vara med, knappt läkarna förstod vad som hade hänt. Nä, fy fan. Jag har nog fortfarande inte förstått, och jag är fortfarande inte redo..

Älskade älskade Farmor. 

Likes

Comments

Vad skulle jag göra utan detta yrväder? Denna fantastiska lilla människa som jag älskar så obeskrivligt mycket. Min energigivande lilla solstråle. <3

Likes

Comments

Hej på er!
Nu var det ett tag sen sist.. Jag har mina il, men dom slutar lika fort som de börjar.
Har jobbat i veckan vilket känns riktigt bra. Skönt när man får tillbaka rutiner och slipper oroa sig över lillan och vem som kanske ska vara hemma och vabba med henne dagen efter. Nu är hon så gott som frisk! Det känns såå himla bra! Man får så mycket mer energi när man kan lägga sin tid på att skratta ihop istället för att snora och gnälla på varann. För ja, det är faktiskt det som händer när man varit instängda tillsammans i tre veckor och samtidigt är energilösa på grund av sjukdom.

Och på tal om sjukdom.. Jag har tillsammans med min läkare och andra i min omgivning kommit fram till att det är bäst om jag jobbar 75% istället för heltid. Dels för att kunna ha ett liv utanför jobbet och dels för att jag redan provat jobba heltid och det slutade med att jag blev helt sjukskriven i några månader. När man som jag inte alltid inser sina begränsningar är det lätt att man går all in och tar sig vatten över huvudet. Och just nu vill jag absolut inte göra det. Inte som min livssituation ser ut just nu. När jag är äldre, lillan är äldre och livet kanske allmänt har lugnat ner sig, (jag kanske till och med har ett annat jobb som ekonom på nån bank nånstans) Ja, då kanske jag kan jobba heltid och samtidigt kunna ha energi över till livet. För visst jobbar man för att kunna leva, inte tvärt om? Jag trivs sjukt bra på min arbetsplats med både arbetsuppgifter och mina kollegor, men jag prioriterar familjen först. Tilly ska ha en mamma som är engagerad och involverad, inte utbränd och energilös.

Iallafall, summan av kardemumman är att läkaren sjukskrev mig från och med första december. Och vad händer? I måndags fick jag brev från försäkringskassan, att de mest troligt inte kommer godkänna min sjukpenning. Jag är tydligen inte sjuk nog. Jag ringer till handläggaren som har hand om mitt ärende, och vad möts jag av? Jo, en telefonsvarare som meddelar att den jag söker är sjuk, och därför vidarekopplar de mig till kundtjänst. Så denna människa har rätt att vara sjuk? Självklart om du frågar mig. Men det känns ju fruktansvärt att den människan kan neka mig, men anse sig själv vara sjuk nog att vara hemma. Skit samma, Jag förstår inte hur dom kan tänka tanken att neka mig sjukpenning? Eller de har inte nekat än, de tar beslutet i mars nån gång. Bråttom är det inte för dem. Nej, Det handlar ju bara om mina pengar, och hur mycket dom kan tänkas kämpa för att behålla dem. Jag har intyg och journaler från 2008 gällande min MS och där framgår det klart och tydligt att jag inte är frisk. Fastän jag själv förnekar det ofta. Där framkommer det även att MS är en sjukdom som inte kan bli bättre, bara tvärt om. Nu ska jag inte gnälla allt för mycket. Jag är så frisk som bara jag kan bli. Men jag är för den delen inte frisk om man jämför med en diagnosfri människa utan en autoimmun sjukdom. Det är lätt för dem att sitta där bakom sin dataskärm och läsa igenom den info de fått om mig och mina symptom och bedöma mig som nog frisk. Och ännu lättare att säga att de bara följer mallen, regelboken eller sitt icke befintliga sunda förnuft.

Jag förstår att detta är människor som gör deras jobb, och jag förstår att det finns många människor där ute som vill "fuska" till sig pengar och bidrag. Men det som gör mig mest förtvivlad är när man inte blir betrodd när man faktiskt har en sjukdom på papper, en riktig jävla sjukdom som inte går att bli av med, en sjukdom som gör att många tyvärr inte ens kan jobba 75%. Vissa kan faktiskt inte jobba alls. Ska alla vi bli nekade för att det finns människor där ute som bara låtsas? Nej, jag kommer kämpa. Det rör sig inte om några större summor, och jag har hittills klarat mig bra utan. Det jag krigar för är principen. Det finns så många där ute som är för sjuka för att orka bråka med försäkringskassan och andra myndigheter. Jag må va sjuk, men SÅ sjuk är jag inte. Någon rättvisa får det va!

Likes

Comments

Hej på er!

Nu var det ett tag sen jag skrev något här. Sen sist har det inte hänt särskilt mycket. Tilly har blivit friskare och vaknar nu mer inte riktigt lika ofta. Robin tog sitt pick och pack och drog i torsdags. Till fjällen med ett gäng killar. Jag är inte alls avundsjuk. Fast jo, det är jag.

Vi har det iallafall väldigt mysigt här hemma. Igår blåste det och snöade hur mycket som helst, var som värsta snöstormen. I morse var det ca 25cm snö här ute. Skottade bort hälften. åkte sen på volleyboll och efteråt var jag och lillan ute och tog bort resten.

När vi kom in åt vi god mat, sen tog det 5 minuter så sov Tilly i mitt knä. Helt utslagen! Förkylningen är inte över helt, men hon är väldigt mycket piggare i allmänhet.

Tanken var att vi skulle åka iväg till Emma idag, vi har inte setts på allt för länge. Tyvärr vågar jag inte sätta mig och köra dit när det fortfarande snöar. Vill inte hamna i diket eller bli strandad efter vägen. 

Fattar inte varför jag blivit sån mes. Haha!

Nä nu blir det soffan å mys. Och sakna sambon lite grann. Kram på er!


Likes

Comments

God natt på er!

Här är det som vanligt vakna nätter som gäller. Lillan har nattskräck och hosta. Om vartannat. Konstant. Och mitt mellan allt detta blev hon kissnödig och hann in på toaletten men inte hela vägen fram. Så varför inte skura lite och sen duscha mitt i natten? Jag tycker så synd om henne. Det är så fruktansvärt att se sitt barn så rädd, så förstörd och ledsen och man kan inte göra nånting. Hon hör mig inte, ser mig inte. Hon är sovande i sin skrämmande värld och vad vet jag. Hon vet ju inte att jag är bredvid så hon kan lika gärna tro att jag är ett monster. Hon är tröstlös! 5 minuter senare kan hon vara klarvaken oförstående och helt lugn. Somnar om igen så fort hon vaknat. Jag vet inte hur mycket hon lider? Av det jag har läst så vet hon inte ens om att det händer. Det är bara en fas och det har oftast med feber/förkylning eller utveckling att göra. Men när man sitter där bredvid, ibland flera gånger per natt och ser rädslan i hennes ögon, så undrar man vad man har gjort gör fel. Vad i vårt liv är så hemskt att hon är så förtvivlad varje natt? Jag ber till gud att det är en fas och att det inte är något vi bidragit till.

Jag vet inte om det är för att jag är trött, utmattad och att klockan är mitt i natten. Men jag överanalyserar allt. Det skär så ända in i själen på mig att se henne såhär. Fy fan..

Det är en himla tur att hon är obekymrad och lycklig i princip hela dagarna så själen hinner vila och känna lite glädje.


Dags att skura klart och hålla tummarna för att vi hinner få några timmars sömn innan väckarklockan ringer.

Har nån av er någon slags erfarenhet av nattskräck och kan tipsa om nånting, vad som helst, så hör gärna av er.

Kram och god natt! ♡

Likes

Comments

Hej och god kväll på er!

Idag blev jag väckt av min kära sambo som meddelade att vi lyckats skaffa barnvakt några timmar. Jag blev överlycklig eftersom att jag tjatade hela gårdagen om att jag ville köra skoter idag. Eftersom Tilly fortfarande inte är frisk vill vi absolut inte att hon ska vara ute på skotertur. Stina, min kära svärmor ville gärna låna låna lillan några timmar så vi kunde åka iväg.

Eftersom vi inte hade något speciellt resmål så tyckte vi inte att det var någon brådska. Jag ställde mig och gjorde smoothie och mackor till frukost/lunch och Robin gick ut och skottade snö. Kring 12 åkte vi iväg med skotrarna upp på Solia för att fika, sen körde vi iväg till Åmliden. Någon hade sagt att det var mycket snö där så vi tänkte bara kolla läget. Kul var det, och om 20 år kanske jag kan köra skoter på riktigt. Tror inte robin tycker att det är så himla kul att köra med mig, men det får han stå ut med. Haha!

När vi sen kom tillbaka hem till norsjö så blev vi bjudna på middag hos Stina och Staffan. Hamburgare och klyftpotatis. Jag åt som en häst! Fattar inte hur slut och hungrig man blir efter några timmar ute i friska luften. Fast det är klart, kroppen är inte van vid att jag varken rör på mig eller är utomhus.

När vi hade ätit ville min man till garaget. Någon förvånad? Nä, inte jag heller. Haha! Han fick faktiskt skjutsa hem oss först. Tre dagar i garaget är lite för mycket för mig och lillan.

När vi kom hem behövde jag verkligen gå på toaletten, vilket lillan också behövde. Och som förälder vet man att i det fallet går barnen definitivt först. Hon har kommit på att hon vill vara ifred där inne så jag gick ut för att vänta på att hon skulle ropa -Färdig!! . Jag väntade och väntade, jag blev mer och mer nödig. Plötsligt hörde jag hur hon började spola vatten i handfatet så jag gick dit för att säga åt henne. Då hade hon låst dörren.. Jag knackade men inte ville hon sluta leka. Det är ju så kul med sånt som hon vet att hon inte får göra.

Jag tror att hon har sett för mycket Emil i lönneberga. Det är mycket hyss nu för tiden.

Det största problemet var ju att jag var nödig och att hon hörde att jag var irriterad så inte ville hon öppna. Jag tror att hon insåg allvaret tillslut så hon låste upp dörren. (Typ 4 långa minuter senare) Glad var hon och hälsade mig Välkommen in på dass, som om hon inte alls gjort något hon inte får göra. Tur för henne att jag var för kissnödig för att skälla ut henne. Rackarns busunge! Måste vara pappan i huset som lärt henne.. 

Nä, nu är klockan alldeles för mycket, dags att sova!  God natt ! ♡

Likes

Comments

Hejsan!

Efter några timmars jobb idag blev det en promenad till Sofia och Krille. Där var min sambo och Tilly, dom hade blivit bjudna på fika. Dom hade dessutom bestämt att vi skulle åka till milan och äta pizza. Det var så längesen sist, förra timmar sen jag åt pizza.. Mannen i huset blir aldrig less. Jag fattar inte hur det går till?!

Något annat som han aldrig blir less på är att vara i garaget.  Nu sitter vi här igen, och skruvar i skotern. Det har vi ju inte heller gjort sen igår så det var på tiden. Haha! Som jag sagt förut är jag väldigt glad över att han har sina intressen men oj vad dessa intressen tar tid. Många gånger tror jag att det är nån tvångstanke han har, Att man måste vara i garaget och skruva i nånting. Vad som helst tror jag. En vacker dag kanske jag har något intresse som jag brinner lika starkt för, då kanske jag kan förstå hur man kan lägga sitt liv och sin själ på samma sak varje dag.

Imorgon hoppas jag på bra väder så vi kan köra en sväng med den här rackarns skotern. För det är något jag faktiskt förstår mig på. 

Ha en fortsatt trevlig kväll! ♡ 

Likes

Comments

Hej hej!

Ikväll bestämde jag mig för vad min sambo ska få i present på alla hjärtans dag. Jag älskar att fira alla fjolliga saker som går att fira. Robin däremot är väldigt anti allt sånt. Så det här året ska jag göra mitt bästa för att han ska förstå hur kul det är. Han ska få så bra presenter att till och med han ska börja gilla alla hjärtans dag. Haha! Nu ska jag kanske inte ge honom falska förhoppningar om han råkar läsa det här. Det blir tyvärr ingen släpvagn. Inte på alla hjärtans dag iallafall, men det kan hända att det blir på födelsedagen. Vem vet?!

​Efter att ha hängt i garaget efter middagen så sitter vi nu i soffan och tittar på fångarna på fortet. Idag har vi faktiskt 4an på tvn så idag behöver jag inte låtsas vara teknisk och koppla dator och tv. 

Vad gör ni ikväll? Vill ni ha sällskap, chips eller dipp. Eller alltihop så finns det här. 

Kram 

Likes

Comments