View tracker

Häromdagen började min morgon på jobbet med ett rejält sammanbrott. Jag satt i nån timme och hade världens panikångest och satt och hyperventilerade i över en timme. Så här dåligt har jag inte mått på väldigt länge. Jag hade en riktig dålig kväll vid midsommar men då hade jag sovit väldigt dåligt, träffat nya människor hela dagen (vilket kan vara väldigt jobbigt för mig) och intagit en del alkohol. Men dagen efter var jag redan på bättre humör igen. Den här gången dök ångesten upp efter att jag blev oense med en kollega och det vill dock inte riktigt släppa.
Men som tur är har jag världens bästa pappa som också är min chef. Han åkte upp från Sundsvall direkt och har nu fixat så att jag får flytta redan om en vecka.
så nu försöker jag hålla hoppet uppe tills det är dags att åka hem till min hemstad.
Jag är dock lite rädd att jag har nått min botten. Energin är som obefintlig och det är svårt att orka med små saker i vardagen. Jag har alltid mått dåligt, men att ångesten sitter i såhär länge efter en panikattack är något nytt för mig och det gör mig lite orolig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ett av mina största problem har alltid varit att säga nej. Eller att säga ifrån. Trots att bara ta sig ur sängen på morgonen är tufft så har jag svårt att inte vara där när någon behöver hjälp.
Som på jobbet tex. När frågor om schemat kommer upp blir mina lediga dagar till jobbdagar. En vecka med lite jobb blir en vecka med jobb alla sju dagar.
Det tär på mig så otroligt mycket men när någon säger att dom behöver mig har jag svårt att säga ifrån trots att det tär på både kropp och själ.

Likes

Comments

View tracker

Igår bestämde sig min fantastiska pojkvän att spontant åka upp till Åre och hälsa på mig i några dagar. Det är så underbart att ha honom här! Bara att veta att han finns där när jag kommer hem ger mig lite extra energi till att klara av dagen ❤

Likes

Comments

Järnbristen gör sig fortfarande påminnd hela dagarna, kroppen går på ren vilja just nu och det är svårt att hålla humöret uppe. Men hur länge kan kroppen fungera på ren vilja. Just nu kommer jag bara närmare och närmare min bristningsgräns. Jag har svårt att hålla mig vaken men på natten är huvudet fullt av tankar som jag inte kan hålla borta.
Det är mycket som händer i mitt liv just nu men inget går att prioritera bort just nu. Det är jobb och fix inför flytt i början av september.
Förhoppningsvis orkar kroppen till efter flytten, då får jag några veckors vila.

Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit tillsagd att bara rycka upp mig, att det är bara att göra det, att jag bara tycker synd om mig själv. Men det funkar inte så. Jag har försökt att bara rycka upp mig, tvinga mig ut i sociala sammanhang och till jobbet/skolan. Men det gör allt bara så mycket värre. Att säg till någon med psykisk ohälsa att det är en fråga om inställning är bland det värsta man kan säga, så tänk efter nästa gång innan du öppnar munnen. Stötta personen och fråga vad som känns jobbigt, ta det i små steg och var uppmärksam på när personen tycker något är extra jobbigt. Men glöm inte bort dig själv.
Kram

Likes

Comments

När det förflutna dyker upp vill jag mest bara fly. Jag har alltid gett mig själv skulden för saker som har hänt trots att det inte alltid har varit mitt fel. Men jag har insett och lärt mig vikten av att stå upp för mig själv. Trots att det känns tufft. Jag kommer aldrig må bättre av att göra mig liten, men jag tänker också stå upp för mina egna felsteg men aldrig låta nån få mig att skämmas över dom.
Jag gör bara det som får min resa att gå framåt, det finns ingen med att stå och trampa på samma ställe.

Likes

Comments

Dagar som dessa är bland dom värsta. När något så litet som järnbrist och och feber håller en tillbaka. När man inte kan hålla tankarna borta och tvingas ligga hemma och vänta på att allt ska bli bättre.
För mig är det bästa att hålla mig sysselsatt på dagarna för att inte hinna känna efter för mycket. Om jag inte hinner tänka på trycket över bröstet eller lyssna på tankarna i mitt huvud går dagarna lite fortfarande. Men när en förkylning och brist på järn i kroppen tröttar ner än så blir det mycket svårare.
Det är dagar som dessa jag vill luta mig mot min klippa. Jag vet att jag måste lära mig att hantera detta själv, men vissa dagar behöver man lite extra stöd men det är svårt när det stödet befinner sig 30 mil från mig. Men snart är det dags för flytt och jag längtar lite extra idag.

Likes

Comments

​Man skulle kunna tro att mitt bloggnamn är ett stavfel. Och då tror man helt rätt. När jag fyllde i det skrev jag först fel, men när jag läste det igen tyckte jag om det. 
Det här är min kamp. Min kamp för att bli fri. Fri från ångest och depression. Därför låter jag det vara. För förhoppningsvis är det inte långt kvar till det här är mitt fria lilla liv. 

Likes

Comments

Jag har aldrig riktigt kunnat sätta ord på mina tankar och känslor. Jag har aldrig riktigt kunnat berätta för mina föräldrar, vänner, tidigare pojkvänner. Den bara finns där. Och har funnits där ganska länge.

Jag visste inte vad det var då. Men jag kan komma ihåg min första panikattack. Jag var ungefär tolv år, jag befann mig i Björnrike en bit från Vemdalen medmin mormor och lillebror. Jag vaknade mitt i natten. Mådde illa och hyperventilerade. Jag hade ett tryck över bröstet och kunde inte få det att släppa. Både min lillebror och mormor vaknade, dom trodde jag mådde illa för att jag fått någon sorts magsjuka eller matförgiftning. Jag låg vaken flera timmar den natten.
Detta fortsatte i flera år. Jag träffade en läkare som försökte kartlägga om detta inträffade med min mens eller om jag hade något fel med magen. Men ingetstämde.
Detta fortsatte i flera år. Först bara på nätterna, jag vaknade i ren panik och mådde otroligt dåligt. Trodde nästan att jag skulle kräkas.

När jag gick andra året på gymnasiet började det hända på skolan också. Jag låste in mig på toaletterna tills det gick över eller så skolkade jag. Av olika anledningar tappade jag flera av mina vänner, delvis pga rykten och det klassiska problemet med tjejer som kan vara riktigt elaka mot varandra. Delvis på grund av att sociala sammanhang tröttade ut mig och jag hittade på olika anledningar till varför jag inte kunde träffas. Vid jul pratade jag knappt med någon om jag inte var tvungen. Och jag umgicks enbart med min dåvarande pojkvän.
Jag började sova hela tiden, låg bara i sängen för att det var allt jag orkade. Men tillslut sov jag inte alls. Jag orkade inte äta, jag orkade inte göra saker jag tidigare älskat, jag orkade knappt le. Jag skolkade mer och mer och fick allt sämre betyg i skolan. Fick göra omprov efter omprov. Pluggade och tyckte att jag lärde mig något. Men när det var dags för prov kändes det som att jag hade hamnat i fel sal och fått ett prov om ett helt annat ämne.

Det var nog inte många som märkte att något var fel, och jag visste inte hur jag skulle få mina känslor att bli ord. Alla har det tufft på gymnasiet, eller hur? Men är tanken på att om allt tog slut så skulle allt vara bättre normal? Är självmordstankar något alla har?

Attackerna kom oftare och oftare och höll i sig längre och längre.

Jag vet inte hur mycket mina föräldrar märkte. Men dom fortsatte tjata om att jag borde plugga och ta körkort, vilket gjorde mig mer deprimerad, ledsen och arg.
Jag tog tillslut studenten med ett ofullständigt gymnasiebetyg. Jag trodde att allt skulle bli bättre då. Men mina föräldrar fortsatte att prata om jobb, att studera vidare och körkortet. Jag blev inte bättre.

Efter studenten gömde jag mig hos min pojkvän för att slippa mina föräldrars blickar och tjat. Det var inte samma kille som innan och jag mådde ett tag lite bättre. Jobbade som vikarie på dagis och läste en kurs på Komvux. Men tillslut mådde jag sämre igen. Strax efter nyår bestämde jag mig för att flytta till Åre. Jag gjorde slut med min pojkvän, fick två nya jobb och massa nya vänner.

Från början mådde jag otroligt bra i Åre. Bättre än vad jag hade gjort på flera år. Attackerna kom bara på nätterna igen och jag sov lite bättre. Åt lite bättre.
På dagarna jobbade jag och på nätterna festade jag och drack och lyckades hålla ångesten borta. Träffade killar jag visste att jag aldrig skulle hålla ihop med. Men att inte behöva tänka på vad mina föräldrar och vänner hemma i Sundsvall tyckte om mig och vad jag borde göra gjorde allt lättare ett tag. Men ångesten satt kvar. Den fanns alltid där som ett tryck över bröstet och tårar rinnandes från mina ögon när jag inte kunde hålla mig sysselsatt.

Tillslut träffade jag en kille. En kille som visste precis hur jag kände. En kille som kunde sätta ord på mina tankar och känslor. Han fick mig att söka hjälp.

Till en början fick jag tabletter som skulle hjälpa mig att sova. Men inget förändrades. Efter att ha träffat en läkare några gånger fick jag recept på stämningshöjande, ångestdämpande och sömntabletter.

Jag mår nu bättre än vad jag har gjort dom senaste 8 åren. Jag ska flytta från Åre. Bli sambo med en fantastisk kille och min räddare i nöden. Jag ska börja plugga igen och ta allting i min takt. I den takt jag mår bra. 

Likes

Comments