Vet verkligen inte hur jag ska börja det här. Har försök förtränga den här situationen så mycket som möjligt men känslorna till hela situationen finns fortfarande kvar.

Vi alla kommer hitta den där speciella. Den man kommer göra allt för att se lycklig. Antingen kommer man tacka sig själv för det i slutet eller så kommer det sluta med att man sitter där sårad. Men det betyder inte att man ångrar att man gav allt. Alla kommer få sitt hjärta krossat. Alla kommer uppleva kärleken. De inte något man kan undvika. Tycker inte det är något man ska försöka undvika heller.

Är inte tjejen som slänger ut mig "Jag älskar dig" till vem som helst. Räkna bort nära och kära nu. Men har aldrig sagt det till en kille som jag känt något extra för. Dom tre seriösa förhållanden jag haft, har betytt mycket, absolut. Men det är som att det tar stopp för mig när det kommer till att säga jag älskar dig. Känslorna har såklart funnits, annars skulle jag inte varit i dom förhållandena och jag har kunnat uttrycka dom också, men dom tre orden har aldrig sagts. Men det finns en kille. Killen jag kände något lite extra för. Som jag kände något för som jag inte gjort för någon annan tidigare.

Vi hade det bra,absolut. Men saker mellan oss var inte lätta. Vi två gick absolut inte ihop när det gällde att prata om seriösa saker som te.x känslor,bråk osv. Jag har alltid varit en ganska öppen person när det gäller nästan allt. Aldrig haft det svårt att prata om känslor eller annat. Men det försvann i den perioden.

Jag stängde av. Berättade aldrig när något påverkade mig. Så många gånger jag blev sårad men la det i bakhuvudet för att jag just då kände att det inte var något viktigt. Jag var rädd att ifall jag tog upp något av det så skulle de vi hade ta slut. De tog så mycket kraft på mig, att hålla allt för mig själv. Mådde inte bra och folk i min omgivning börja märka av att jag inte var mig själv. Men undvek att berätta för dom för att jag inte ville höra att han inte var bra för mig. Jag förlora mig själv och kämpade för att inte inse sanningen. Han var inte bra för mig. De vi hade var inget bra. Inte för någon av oss.

Man borde kunna prata om allt med sin partner. Man ska kunna gråta hos sin partner. Man ska kunna va sig själv med sin partner. Det är en självklarhet för mig. Men de va inte något jag kunde. Att höra från killen som betydde allt för mig  just då säga att jag inte kan gråta hos honom eller prata om känsliga saker med honom var en av sakerna som fick mig att stänga av mer, men de va också en av sakerna som jag la i mitt bakhuvud för att göra han lycklig. Det var de ända jag ville.

Det finns så mycket känslor och tankar gällandes honom,de vi hade och hela situationen. Saker var så fel men ville inte ge upp. 6-7 månader gick och smsen,samtalen och att ses försvann långsamt. Tillslut var de jag som hörde av mig mest och äckliga magkänslan kröp då fram att han var otrogen. Försökte undvika att känna så för jag litade på den här killen. Han var den som först utav oss bestämde att de vi och att vi håller oss till varandra. De var han som kolla mig rakt i ögonen och sa att han aldrig skulle va otrogen. Men de visades sig tillslut han ljög. Fick jag reda på det utav honom,nej. Saken som gjorde det hela värre.

Att han har varit den ända som har funnits i mitt huvud och den ända jag tänkt på. Den jag sket i mina egna känslor och min egna hälsa för just för att göra lycklig. Men han kunde inte ens ha respekten att va ärlig. Så mycket jag gjorde för den här killen och det är de här jag får tillbaka. Han erkänner tillslut och det var det sista innan vi förlora kontakten helt.

Att en människa kan förstöra en annan så pass mycket som han förstörde mig är sjukt. Tjejen som var öppen och kunde prata om allt höll det för sig själv istället och litade knappt på någon. De satt spår i mig, även fast jag var helt förstörd så kunde jag inte låta mig själv gråta även fast jag behövde de. De satt i mitt huvud att gråta och att prata om känslor inte var något jag skulle göra. Ända gången jag grät var natten det tog slut och morgonen där på och då kunde jag ändas gråta för tre personer som hade funnits där för mig genom det hela. Men efter det tog de stopp. De gick kanske någon månad och jag var bara helt tom. Kunde inte gråta och ville inte prata med någon. Även fast jag kände jag behövde de. Tills en kväll där jag inte kunde hålla tillbaka mer. Jag insåg att det var okej att va ledsen. Insåg också hur mindre bra den här relationen var för oss båda.

Nu har det gått några månader. Har jag släppt honom? svar ja. Har jag släppt situationen, inte riktigt men det är inte något jag kommer kunna göra helt heller. Men mår bra och är glad. Är också så tacksam för alla fina människor jag har i mitt liv som har funnits för mig genom det hela. 

En sak jag aldrig kommer göra är att sitta och snacka dåligt om den här killen,aldrig. Absolut gjorde han fel och jag kanske borde insett lite saker innan men det var det som hände mellan oss och det är ingenting man kan ändra på nu.

Men tanken att jag älska honom fanns. 






Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hur ska jag börja det här inlägget. Kan väl börja med att säga att mitt intresse för bloggandet är tillbaka. Saknat att ha en plats att komma till och skriva av mig på.

Som man ser om man scrollar ner till senaste inlägget så uppdatera jag er senast för två år sen, 2015 alltså och här sitter jag nu i 2017. Att skriva om dom två senaste åren kommer jag nog inte göra för då kommer jag nog sitta här ett bra tag. Men kan säga att saker har förändrats sen sist. Som jag dock tror det gör för dom flesta under två år.

Ingen liten femtonårig tjej kvar, som sitter och skriver. Fyllde sjutton för ett par månader sen och tycker själv de rätt läskigt hur snabbt tiden har gått. Det känns verkligen inte alls länge sen jag som femtonåring satt här och skrev om mina dagar. But here we are.

Går första ring och hade först tanken att gå riktningen stylist. Smink,hår och kläder har alltid varit ett intresse, fråga vem som helst i min omgivning mitt svar har alltid varit samma. Men little did iknow här sitter jag idag och pluggar till PT. Träningen har fångat mitt intresse helt senaste tiden. Tidigare har träningen mest varit på sidan men nu är det de ända i fokus. Mycket plugg på tur, men det tar jag.

En känsla jag tror alla har fått eller får ibland är att man plötsligt kan känna sig väldigt ensam. Även fast man är omringad av väldigt många fina vänner och familjemedlemmar. Ska inte sitta och skriva att saker har varit på topp senaste månaderna för det har dom ABSOLUT inte. Mycket har hänt och har spenderat hälften av tiden i min säng. Lusten och humöret har inte alls funnits. Har alltid varit bra på att peppa och ge tips till olika situationer men önska jag va lika bra på att följa dom.

Känslan att bara kunna skriva av sig är så skönt och det är nog det jag mest saknat med bloggandet. Nu är vi igång igen och taggad är jag.

Ha de bäst mina fina.

Likes

Comments

Hejj alla fina.

Jag tror att alla har haft en dålig dag där ens självförtroende inte har varit på topp. Många ungdomar lever nästan ständigt med brist på självförtroende och mycket av detta kan bero på att man har en dålig självbild. Mitt självförtroende var väldigt dåligt när jag var mindre då jag fick många hatkommentarer från andra för jag var överviktig. Men det jag lärde mig var att älska mig själv.

Jag tror dom flesta tjejerna får ett dåligt självförtroende på grund av reklamer,tidningar eller sociala medier för dom anser att den "perfekta kroppen" är när man har den där smala midjan och stora rumpan. Det jag tycker folk borde tänka mer på och  som är en väldigt sann sak är att du är fin på ditt egna sätt och att de inte bara är utsidan som räknas. Jag vet att folk tänker att det lätt för mig att bara sitta här och skriva så MEN jag förstår verkligen hur svårt det är att va i en situationen där självförtroendet är på botten. Jag har själv varit där.

Jag började träna och kämpade för att få den kroppen jag ville ha. Gjorde absolut inte det för någon annans en min egna skull. Allt slutade med att jag hade min kropp som jag kände mig fin och trygg i. Jag är glad att säga att jag utvecklade mitt självförtroende medans jag fortfarande var överviktig och hade låg självkänsla. Jag lärde mig att tycka om mig själv för den jag är ovarsett kroppsvikt. Lär dig att tycka om dig själv för den du verkligen är.

Ta hand om er fina. 

Likes

Comments

Vem är Freja Elliott egentligen? Vart kommer hon ifrån? Hur växte hon upp? Hur är hennes liv? Jo, det är de jag ska berätta för er i det här inlägget. Vem e jag?.

Jag föddes 2000 och växte upp med två systrar, två bröder och en mamma och pappa såklart. När jag var tre år så skildes mina föräldrar det var inte något som påverkade mig eller gjorde mig ledsen direkt eftersom jag var så liten och inte förstod så mycket utav av vad som hände. Jag vet hur jobbigt folk kan ha det när deras föräldrar skiljer sig. Men det är bara att tänka på att det är för både deras och ditt eget bästa. Inget kommer va annorlunda förutom att du kanske kommer få dela upp och bo hos ena en vecka och den andra nästa. Dina föräldrar kommer fortfarande älska dig lika mycket och ta hand om dig precis som innan.

Vi fortsätter. Jag har fyra syskon, två på mammas sida och två på pappas. Min pappa är från Storbritannien och mamma från Sverige, så jag är halv britt. Jag har alltid varit tjejen som växte upp med att bara hänga med killarna, jag hade såklart tjejkompisar men man hitta mig oftast i killgänget. Jag var en väldigt sportig tjej när jag var liten, jag gick på många aktiviteter som fotboll,basket,dans,boxning och capoera. Men slutade med alla sporter runt fyran. Musik tjej var jag också. Jag gick på piano,trummor och sånglektioner. Som liten älskade jag att skriva historier och gjorde oftast det på fritiden. Det är kanske det som fått mig att börja älska blogga. Vem vet?

Hoppas ni har fått en liten bild av vem jag är, så hörs vi i nästa inlägg. Ta hand om er fina.

Likes

Comments