Header
View tracker

tankar & funderingar

Som de som känner mig vet så har skrivande alltid varit en självterapi för mig. Eftersom jag har en ganska tuff period i livet just nu känner jag att jag verkligen vill skriva något meningsfullt.
En vit jul är någonting jag alltid kommer stå för och någonting jag alltid kommer förespråka. Inget barn i hela världen ska behöva vara ensamma med sina föräldrar innan Kalle Anka på julafton. Inget barn ska behöva ha ont i magen inför julen och inget barn ska behöva gå hem på jullov med oron som nästan kväver. Det gör mig mörkrädd när jag tänker på alla barn där ute som inte kommer hitta julklappar under granen, som kommer få vara hemma i helvetet på jorden i tre veckor, alla som inte kommer ha varken julmys eller någon julmat på bordet. Julen är och kommer alltid vara barnens högtid, en högtid som ska vara full med värme, kärlek, mys och familj.
Tyvärr är det inte så i dagens samhälle. Mörkertalet är stort på barn som lever med föräldrar som missbrukar droger eller alkohol. Det finns för många barn som kommer uppleva det här, år efter år.

Tyvärr, kommer detta säkerligen sätta spår under det senare livet också. Julen för mig har alltid betytt för mycket alkohol och fylla, bränd julmat och en sönderslagen mamma. Det är sällan vi haft råd med julklappar eller har firat adventssöndagarna tillsammans. Istället för värme och ljus har det bestått av mörker.
Men jag vet bättre nu, nu klarar jag mig. Även om jag hatar julen mer än alla högtider så kan jag ändå skapa mig en fin jul med de jag har i mitt liv. För nu är jag vuxen, nu kan jag välja själv. Det kan man inte när man är ett barn.
Jag skulle vilja bunta ihop alla ungar som lever i detta och ta hem dem till mig och visa dem hur en jul ska vara. För jag har fått hjälp att se det fina i denna högtid också, med hjälp av människor som jag valt att ha i mitt liv.

Jag kommer aldrig sluta slåss för dessa ungar, jag kommer aldrig stänga ögonen och vägra se.
Så våga se, våga fråga och våga lyssna. Hjälp dessa barn att se att det finns så mycket meningsfulla saker i livet. Hjälp dessa barn att förstå att det inte är deras fel. Hjälp dessa barn att hjälpa sig själv.

Over n' out







Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Äntligen kan jag för en gångs skull stänga av!
De senaste veckorna har varit som att gå igenom helvetet på jorden, ena dagen värre än den andra. Mina tankar och känslor har varit ett enda virrvarr och min hjärna har gått på högvarv till och med när jag har sovit. Men nu, nu känner jag att jag äntligen kan slappna av och stänga av tankarna iallafall för en stund per dag.
Jag har nu bott i Karlskoga i två veckor och jag känner hur jag sakta men säkert börjar skapa mitt eget liv här. Efter att mitt liv har kretsat runt en person i ca 3,5 år känns det faktiskt rätt skönt att få starta upp mitt eget (tolka mig rätt, eller gör som ni vill, jag bryr mig inte). Jag har börjat lära känna otroligt härliga människor och börjar lära känna staden och äntligen känns det som hemma. En känsla jag inte kände en enda gång när jag bodde i Kumla eller Örebro.
Jag har alltid varit lite rotlös och har varit ganska rädd för att sitta fast på ett och samma ställe, jag rör hellre på mig. Vet inte om det kan bero på alla gånger vi flyttade under mina yngre år eller alla familjehem soc behagade sätta mig i under min tidiga tonår. Något kommer det ifrån iallafall och det är sällan jag känner mig hemma någonstans eller trivs i mitt eget hem. Men nu känns det verkligen bra. Jag älskar min lägenhet och trivs i den här lilla staden. Att jag får skaffa mig en egen vänskapskrets och inte leva i någon annans är bara ett plus i kanten. Även om de jag lärde känna via Marcus är otroligt härliga människor så är det viktigt för mig att skapa en egen krets, förutom den jag har i Dalarna. De i Dalarna kommer dock alltid vara de viktigaste personerna i mitt liv och ingen kommer kunna ta deras plats.

Men det skönaste med att allt har lugnat ner sig är att nu känner jag att jag kan andas igen. Ångestnivån har sänkts otroligt mycket och jag tänker mer rationellt. Katastroftänkandet är fortfarande kvar till viss del men är betydligt bättre än det varit tidigare. Nu tänker jag fokusera på mig själv och börja om här i Karlskoga, allt som varit är historia (haha, om jag lyckades få mig själv att tänka så).
Hoppas ni får en fin första advent och ta hand om er! :)



Over n' out

  • 42 readers

Likes

Comments

View tracker

tankar & funderingar

Ja, hörrni. Hur är det ens möjligt att man kan ha åldersnoja när man är fjuttiga 21 år gammal?
Har inte ens levt halva mitt liv än men ändå sitter jag här med livets ångest över hur fort tiden egentligen går. Det känns som igår jag sprang runt 15 år gammal i stan i Borlänge och var alldeles för onykter på fulsprit som vi köpte från en gubbe på Jax. Det känns som nyss min guddotter Leona kom till världen och hon är redan 2,5 år. I år var det 3 år sedan pappa dog och jag kan fortfarande minnas hans röst i detalj.

Varför tror ni att det blir såhär? Jag har fortfarande extrem lång tid på mig att åstadkomma saker och att lyckas med livet trots att det varit kämpigt ett tag. Jag har mina drömmar och visioner och en ganska så utstakad plan hur jag ska ta mig dit.
Kanske har det att göra med att jag fått lov att ta för stort ansvar alldeles för tidigt i livet. Även om jag stökade runt under högstadiet var det fortfarande jag som såg till att det fanns mat på bordet hemma hos mamma, det var jag som såg till att pappa hade det han behövde och det var jag som följde med han in på lasarettet varje gång. Jag fick på helt egen hand se till att jag hade kläder på kroppen och ett tak att bo under när jag var 12. Egentligen känner jag mig som 21 på mitt leg men 41 i huvudet. Det är klart att jag också kan gå på krogen och stänga av för en kväll, det är klart att jag också kan säga till mina vänner att jag skiter i allt men där bakom ligger den där gnagande känslan av allt jag måste fixa. Allt jag måste fixa själv. Jag har inga föräldrar jag kan luta mig mot, jag har ingen jag kan fråga om pengar när man räknat fel en månad.
Ibland skulle det kännas så otroligt skönt att bara strunta i alla krav och bara göra det man vill göra. Men jag har varken möjlighet eller samvete till att göra det. Inte just nu.

Framtiden skrämmer mig otroligt mycket samtidigt som den gör mig sjukt taggad. Fastän jag vet precis vad jag vill med mitt liv vet man inte vad som kan hända (och eftersom mitt liv känns som en levande dramakomedi där jag är huvudperson så är det inte helt otippat att nåt skiter sig), och det går så otroligt snabbt. Snart står jag där som examinerad fritidsledare och det är dags att söka jobb. Tänk om jag inte alls gillar det jag kommer jobba med. Tänk om det här inte alls var för mig.
Men ändå, tänk om det är precis som jag tänkt mig och att det här är precis rätt för mig.
Chanserna är ju precis lika stora åt båda hållen men ni som också lever med psykisk ohälsa vet åt vilket håll tankarna ränner iväg. Jag är alltid på högvarv och min hjärna stänger liksom aldrig av. Jag önskar mig en pausknapp i julklapp - för er som undrar.

Nu när jag fått skriva av mig så ska jag packa för imorgon drar jag äntligen till Borlänge! Där väntas mys med min guddotter och min fina extrafamilj och halloweenfirande med min soulmate. Förhoppningsvis får jag stänga av lite där och bara vara Freddie. Håll tummarna för mig!


Over n' out



Likes

Comments

tankar & funderingar

Det kommer alltid hända helt oförutsägbara saker i den här resan som vi kallar livet. Det kommer alltid komma motgångar, men det kommer även komma medgångar. Livet kommer alltid vara ett komplicerat pussel och det kommer nog alltid finnas någonting som man inte är helt nöjd över. Huvudsaken är att man inte låter de negativa sakerna täcka över de små goda sakerna som alltid kommer finnas där bakom.
Jag har gått i extremt jävla mörker under stora delar av mitt liv. Jag kommer från en ganska trasig missbrukarfamilj, vi har aldrig haft speciellt mycket pengar eller tillgångar. Mina föräldrar och syskon har alltid fått kämpa för vad vi velat och vi har verkligen lärt oss att ingenting är gratis. Jag har lidit av medberoende sen jag var barn och jag har satt mig själv i situationer som rent ut sagt varit livsfarliga. Jag har gjort en hel del dumma val och handlat på helt fel sätt emellanåt, men jag vill någonstans tro att alla dessa motgångar, alla dumma val, allt jag blivit utsatt för ändå har en mening på något sätt. Jag måste bara hitta ett sätt att använda mig av det.

Jag är samtidigt extremt tacksam för att jag inte fått växa upp med silversked i mun, att jag inte fått glida på en räkmacka genom livet. För herregud vad jag har lärt mig saker på resans gång. Både från mig själv och från mina föräldrar. Min pappa har verkligen lärt mig vad viljestyrka är för någonting. Han som gick från en kriminell vardag till att bli förlamad men ändå aldrig glömt bort sina barn. Aldrig skulle vi komma i andra hand. Jag finner inte ord som beskriver hur stolt jag är för att ha hans blod i min kropp. Jag finner inte ord för hur mycket han lärt mig om livet och allt det har att erbjuda.


Jag har varit i en svacka den senaste tiden och det är egentligen ingenting nytt för mig. Ändå blir jag lika jävla rädd varje gång, ändå känns det som att jag ska dö varje gång. När paniken tar över och man blir handlingsförlamad. När man ser hur saker raseras rakt framför ens ögon men man är inte förmögen att göra någonting.
Sen kommer den där dagen, som idag. När den där tanken kommer "Nej du, Fredrika Klasson Ljung, de här känslorna ska fan inte vinna den här gången heller", och jag börjar sakta ta mig upp igen. Upp mot ytan och mot ljuset. Jag är inte där än den här gången heller, men jag vill ändå tro att min tid kommer.

​Over n' out

Likes

Comments

tankar & funderingar

Hello guys!

Jag hoppas allt är bra med er därute trots att hösten är påväg, vilket jag tycker är mysigt men ändå ganska tråkigt. Det som är jobbigast med hösten är att det blir så jäkla mörkt ute. Jag är faktiskt lite mörkrädd om jag ska erkänna haha!

Mycket har hänt i mitt liv sen sist jag skrev. Eller inte i mitt liv, utan snarare i mig. Jag har funderat otroligt mycket på många olika saker den senaste tiden, så snart känns det som att min hjärna kommer koka över. Mitt psykiska mående har verkligen tagit stryk utav detta och innan helgen var jag helt oförmögen att klara någonting överhuvudtaget. Därför blev det en akutresa till Borlänge i helgen för att ladda batterierna och prata av mig lite. Det känns så himla tråkigt att de flesta som står mig närmast i hjärtat bor i Dalarna. Jag saknar dem varje dag.

Det jag i alla fall ville komma fram till i detta inlägg är att vi måste börja tänka på hur människor faktiskt mår. Ofta syns inte psykisk ohälsa på utsidan och jag är specialist på att spela skådespel när det gäller mina känslor, det har jag lärt mig sen jag var liten. Jag har otroligt lätt för att dra på masken, oavsett om det är någonting jag kontrollerar eller inte. Ibland väljer jag det och ibland kommer det naturligt, beroende på vilken situation jag är i. Det är väldigt få människor jag vågar sänka garden för. Innanför mitt pannben händer det ganska mycket hela tiden och i hjärtat händer det minst lika mycket.

Jag får ofta höra att jag är stark och får kommentarer som "ja, men du är så stark som har tagit dig igenom allt så nog fixar väl du det där". Ja visst, jättekul att höra och jag är glad att jag har tagit mig dit jag är. Jag gillar att inspirera människor. MEN ibland behöver man höra att det är okej att vara svag ett tag, att det är okej att falla ihop, bara man reser sig igen. Ibland känns det som att jag blir straffad för att jag klarat av mycket, för då är det få som faktiskt räknar med att jag också kan falla ihop.


Over n' out

Likes

Comments

tankar & funderingar

Nu kommer allting tillbaka.
Jag minns allt som om det vore igår. Akutsamtalet från Falu lasarett, vansinnesbilfärden in, springandet i korridoren. Min pappa medvetslös. Min starka pappa så svag. De tunga andetagen, andningsmasken, sköterskorna, hans hand i min. Kroppen som blev stilla, det sista andetaget. Paniken, skriken, tårarna. Chocken. Allt kommer tillbaka som en film.
Min bror som kommer, kramarna, tårarna, att säga farväl men ändå aldrig få göra det.

Det tog lång tid för mig att förstå vad som hade hänt, jag har ännu inte tagit bort hans nummer från min mobil, allt tar emot och just nu är allt som har med pappa att göra så jävla smärtsamt. Allt värker - kroppen, hjärtat, allt.
Den dagen förlorade jag min klippa, min bästa vän, mitt allt. Han jag berättade allt för. Han som fanns där alla gånger mamma inte gjorde det.

Idag bryr jag mig inte om jag har en sambo, fenomenala vänner, syskon, förebilder eller precis har börjat i en superbra klass.
För det jag alltid kommer vilja ha kommer aldrig komma tillbaka. Det finns ingen som kan göra någonting. Maktlösheten förgör mig.

Likes

Comments

Hej hörrni!

Skolan har dragit igång och det är den stora anledningen till att bloggandet har kommit lite i skymundan igen, fy skäms på mig!
Varje gång jag ska testa en ny grej vill jag alltid backa ur och skita i det, får alltid extrem ångest och undrar alltid hur jag ska klara av saker. Som tur är har jag levt med mig själv i 21 hela år så jag är ganska van vid att det känns så, så i måndags var det bara att dra sig upp ur sängen och åka till Karlskoga fastän det rent ut sagt kändes som att jag skulle spy ner halva lägenheten - så nervös var jag.
Jag var väldigt nervös redan dagarna innan och jag är fortfarande lite nervös över att åka iväg, men det är bara att ta sig iväg, det brukar släppa!

Än så länge trivs jag på utbildningen och jag hoppas att det fortsätter så. Vi har inte kommit igång så jättemycket men jag har äntligen lärt mig alla namn i min klass (vi är 19 st så det är faktiskt en bedrift) och idag hade vi teambuildning med klassen, vilket redan märks på mentaliteten. Imorgon har vi våran första riktiga lektion och ska få våran första uppgift, det känns väldigt spännande!
Har beställt en massa studentlitteratur och jag fick hem min personliga almanacka igår så nu känns det verkligen att det är igång på riktigt. Var och köpte en ny dator idag också, så nu kommer säkerligen både pluggandet och bloggandet bli myyyycket lättare. Tänkte i alla fall försöka bättra på bloggandet.

Nu ska jag laga mat så jag får med mig någon matlåda imorgon, sen slänga mig i soffan en stund innan läggdags.
Hoppas allt är superbra med er! :)


Over n' out​

  • 110 readers

Likes

Comments

allt bra som livet ger

Ja hörrni, sen sist vi hördes har jag hunnit med en hel del!

Det är ju ändå sommar så det är bara att passa på att flänga runt lite innan verkligheten kommer tillbaka. Jag bestämde mig för att sluta jobba, dels för att jag lidit av extremt mycket ångest den senaste tiden och dels för att jag behöver ha lite ledigt innan jag börjar utbildningen till hösten. Vanligtvis brukar jag vara en sån person som bara kör på tills jag frontalkrockar, men den här gången bestämde jag mig för att inte göra som jag alltid gör. Hade jag sumpat utbildningen för ett sommarjobb hade jag aldrig förlåtit mig själv. Därför bestämde jag som sagt mig för att unna mig själv lite ledighet och lite semester.

För två helger sen var jag och Marcus i Jönköping för att fira våran 3 årsdag. Tänk att vi redan varit tillsammans i 3 (!!!!) år, det är helt sjukt! Tiden går så fruktansvärt fort. Samtidigt känns det som att han funnits med hela mitt liv. Vi känner verkligen varandra utan och innan nu och jag är fortfarande lika kär.
Han hade planerat en överraskning och bokat hotell där nere som var superfint. Det var en mysig kväll/natt som bjöd på god mat, god dryck, en mysig promenad vid vattnet och bubbelbad. Och såklart massa mys.



Vi i Jönköping.

Veckan efter detta spenderade jag i Dalarna. Det var verkligen otroligt skönt att få komma hem till Borlänge igen efter att inte ha varit där på ungefär 2,5 månad. Bodde som vanligt hemma hos Cazzandra och Anton och spenderade dagarna med de som betyder mest i mitt liv. Borlänge var precis som vanligt, ibland känns det helt sjukt att jag kan älska en liten håla i Dalarna så mycket som jag faktiskt gör. Men det är hemma. Och det känns så jäkla hemma att vara där också.


Avslutningsvis, igår var vi på Liseberg!
Jag kom hem från Dalarna i söndags och igår morse åkte jag, Marcus, Johan och Jonte mot Göteborg för att spendera dagen där. Det var verkligen sjukt kul och uppskattat av alla! Det var längesen jag gjorde något sånt enbart med kompisar och det behövs verkligen göras ibland. Jag hade dock mensvärk halva dagen, så det hade ju kunnat vara roligare då. Till slut lyckades jag ignorera det så jag också fick åka lite karuseller och berg-och dalbanor! Vi kom hem sent som tusan igår så dagen idag har spenderats i sängen. Men det var iallafall en superbra avslutning på den här sommaren.


Om två veckor börjar jag på fritidsledarutbildningen och efter det blir det full rulle fram till jul ungefär! Det kommer nog bli väldigt spännande att testa alla nya saker och träffa alla nya människor. Jag ser verkligen fram emot det men är samtidigt supernervös, men jag antar att man ska känna så när man ska göra någonting helt nytt.

Nu har ni blivit lite uppdaterad på vad jag sysslat med de senaste veckorna! Hoppas ni också har unnat er lite ledigt och lite semester. Det behöver vi allihop.

​Over n' out

Likes

Comments

Fyfan vad jag avskyr innebörden av att någonting är tabu. Att någonting inte är "okej" att prata om med människor som inte är en närmast. Jag avskyr det faktum att människor skäms över saker de varit med om eller hur man är som person. Jag hatar att det betraktas som tabu att prata om alkoholism i en nära relation, om ångest och om panikattacker. Jag hatar att det ses som uppmärksamhetssökande om man delar med sig av någonting i det slaget. Lilla landet lagom, där man varken får sticka ut eller vara för tillbakadragen. Tar man för mycket plats är man jobbig och tar man för lite plats är man konstig.

Jag tänker och analyserar mycket och vissa dagar sitter mina känslor utanpå kroppen eller direkt under mitt skinn. Jag läser människor väldigt lätt och jag är fruktansvärt trött på denna osäkerhet som alltid finns, i alla sammanhang. Även hos mig själv, jag är precis likadan. Jag kan också vara alldeles för snabb med att döma människor utan att jag styr över det själv. Det sitter så inpräntat att vi ska vara på ett visst sätt att vi automatiskt följer mallen, man får verkligen koncentrera sig för att inte glida med. Jag ska bli bättre på det.

Det här är en av miljoner tankar som snurrar runt under nätterna och att skriva har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig på bäst sätt. Orden flödar mycket lättare såhär. Och det dämpar min ångest. För vet ni? Jag lider av det. Jag lider även av panikångest. Mina föräldrar är föredetta missbrukare och jag tänker fan inte skämmas längre.

Over n' out

  • 124 readers

Likes

Comments

allt bra som livet ger

Även om jag jobbar så har jag faktiskt en hel del sommarkänslor! Klev på mitt nya schema idag vilket innebär att jag bara jobbar fem timmar per dag, skööööönt tycker jag. Det ger ju en lite cash iallafall och juli var den månaden då jag är var helt utan inkomst (men nu får jag ju lön för de dagarna jag jobbat) så jag kände att det inte spelade jättestor roll om jag gick ner i timmar. Spenderar hellre dagarna ångestfria och i solen.

I helgen var vi på Powermeet i Västerås och med mitt sällskap var det faktiskt den roligaste helgen på länge! Vi åkte bara över lördagen vilket räckte gott och väl, då slapp vi vakna i en svettig bil på en parkering. En himla bra dag och kväll blev det.


I söndags vaknade jag på Jontes soffa och spenderade dagen med han, Marcus och Carlsson. Vi passade på att åka och bada medans solen för en gångs skull var framme, supermysigt! Gillar verkligen att umgås med dessa grabbar.

Nyckeln till ett roligt liv är att hänga med folk som är helt dumma i huvudet 💜

Nu är det måndag igen och en ny arbetsvecka har satt igång, men som sagt så jobbar jag bara fem timmar per dag!
Jag hoppas att ni njuter av sommaren lika mycket som jag gör ☀️

Over n' out

Likes

Comments