Header

tankar & funderingar

Hallå där!
Sitter här i mitt flyttkaos till lägenhet, ännu en gång. Det känns som att jag aldrig någonsin kan slappna av på ett och samma ställe. Sen 2013 har jag inte bott på samma ställe i ett år ens och den här gången blir det säkert inte heller så. Egentligen vill jag inte flytta från den här lägenheten men ibland kan man inte styra vad som händer i livet och nu måste det bli så. Jag får iallafall stanna på det nya stället tills jag slutar skolan och då har jag planerat att lämna Karlskoga iallafall, så det är väl lika bra.
Tanken slog mig iallafall att jag saknar känslan av att ha ett hem, eller snarare att känna mig trygg i mitt hem. Den sköna känslan av att få komma hem och verkligen känna sig bekväm till 100%. När jag tänker på det har jag inte känt den känslan sen jag bodde hos pappa, där var det verkligen 100% trygghet. Oavsett hur våran situation var, att han var sjuk, att vi knappt hade pengar, att jag mådde dåligt ibland, att det sprang assistenter och annan personal där. Det var alltid ett hem och det var alltid ett ställe jag ville tillbaka till. Att få vakna till kaffedoften och säga godmorgon till pappa varje morgon, att alltid veta att han skulle backa upp mig. Att det inte spelade någon roll vilket skick jag var i när jag kom hem för det var ändå hemma. Jag saknar det och jag längtar till den dagen jag får känna den känslan igen. Nu är jag så otroligt trött på otryggheten och är så trött på att aldrig få stadga mig och få bo in mig på ett ställe. Det tar fan på krafterna att flytta mer eller mindre en gång per år, man hinner aldrig få den här riktiga hemmakänslan någonstans.

Dagen idag har iallafall gått ut på att packa alla mina tillhörigheter och nu är det bara småskit kvar. De där mellansakerna som man inte kan packa ner men det är bara irriterande när de ligger framme. Och maten då såklart, som jag tänkte packa imorgon. På lördag går flyttlasset sen ska jag försöka bo in mig så gott det går innan skolan börjar på måndag. Jag är jättetaggad på att börja skolan igen men jag misstänker att nästa vecka kommer bli tuff eftersom jag vill packa upp allt så fort som möjligt och samtidigt hänga med i skolan från start. Men det löser sig! Det gör det alltid.
Nu ska jag bädda ner mig framför serie innan jag ska sova vilket blir ganska tidigt eftersom jag ska till psykiatrin imorgon också, de kan lika gärna ge mig ett stamgästkort där. Ta hand om er!

Over n' out

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej på er!
Den dåliga uppdateringen den senaste tiden beror på att jag har varit i Västervik och nu har jag med mig sällskap hem till Karlskoga, så jag har inte riktigt haft tid hehe. Men nu så!
Jag hoppas ni har haft en bra sommar, det har iallafall jag haft mestadels av tiden och på måndag börjar skolan igen (vilket jag faktiskt ser fram emot). Och vad, mina damer och herrar, passar inte bättre för en sminkälskare som ska börja skolan igen än lite nytt till sminklådan? Så tänkte jag med och la en beställning i lördags som jag fick hämta ut idag!
Den här gången blev det hela fyra paletter från Makeup Revolution London, en ögonskuggspalett, en highlightpalett, ett browkit och en strobe and light palett. Jag gillar verkligen det här märket, det är rätt billigt men produkterna håller måttet med råge ändå! Unnade mig även en ny mascara, en concealer och en primer, såna saker får man liksom aldrig för många av iallafall.


Det var egentligen bara det här jag hade att säga, även om det kanske känns oväsentligt och tråkigt för vissa. Men jag känner att jag även vill skriva om såna här "vardagliga" saker också.
Nu ska jag återgå till mitt sällskap som ligger och väntar i soffan!
Ta hand om er :)

Over n' out

Likes

Comments

Hej på er!
Tänkte för omväxlingens skull lägga upp ett helt vanligt blogginlägg. Eller vanligt och vanligt, men ett inlägg som inte har nåt budskap förutom att förmedla the cutenesslevel på min fina katt. Han har räddat mitt liv så många gånger och ibland kan jag bara titta på honom och tänka "fan, kattskrälle vad jag tycker om dig". Han är min absoluta bästa vän och the number one man i mitt liv. (Bilderna är helt oredigerade då jag precis la in dem från kameran och orkar inte göra nåt med dem).


Over n' out

Likes

Comments

Som ni säkert listat ut vid det här laget har jag valt att rikta in den här bloggen ganska ordentligt på psykisk ohälsa, framför allt mot unga. Det finns två anledningar till detta som egentligen hänger ihop ganska bra. Jag lider av det själv och har gjort så länge jag kan minnas och nu vill jag sprida budskapet. Jag vill informera, inspirera, få mina läsare att glömma bort tabun som ligger som ett kedjetäcke över det här ämnet. Det är 2017 och det får vara slut med det nu, jag är så himla trött på att vara tyst. Och jag önskar att fler hänger på mig och spränger bort allt som fått oss att vara tysta alldeles för länge. För vi är sjuka, som vilken sjukdom som helst, bara att för oss syns det inte. Talesättet "det som inte syns finns inte" kan slänga sig i väggen för vi har också ont, vi måste också ha någon typ av behandling och vi måste också ha styrkan till att bli friska.
Det kanske känns tjatigt att jag skriver om detta igen men jag tycker det är så otroligt viktigt.

Jag har äntligen en bättre period i mitt liv och jag tänker ta vara på det till varje pris, men samtidigt hälsa på mörkret som en gammal väl när det drar in igen, för det kommer det att göra. Skulle jag för en sekund tro något annat skulle jag vara så himla naiv.
Njut för att du är du och av de sista sommardagarna vi har här i lilla landet lagom, det ska jag försöka göra.


Over n' out

  • 88 readers

Likes

Comments

tankar & funderingar

Tänk att man faktiskt kan känna den här lättnaden och lyckan när man precis fått höra att man är sjuk, att jag med största sannolikhet kommer få äta mediciner hela livet. Tänk att man känner sig så lättad över att bara ha ett pappersark där det står svart på vitt hur man är, hur man mår. Ett papper som är underskrivet av en läkare.

Förra veckan fick jag en diagnos, jag har någonting som kallas emotionellt personlighetssyndrom vilket är en mild grad av borderline. Helt ärligt blev jag faktiskt inte ens chockad utan jag tyckte faktiskt det mest kände skönt. För nu behöver jag aldrig bli misstrodd mer, nu behöver jag aldrig mer slåss med psykiatrin, nu kommer jag få rätt terapi och nu kommer jag få rätt medicin. För det är otroligt tufft att gå och vara sjuk och man vet att det är någonting "fel" på en men man vet inte vad, så man vet helt enkelt inte vad man ska göra åt saken. Och det vet definitivt inte omgivningen heller isåfall.
Jag tänker på hur lång tid det här har tagit, hur mycket smärta jag fått genomlida innan detta uppmärksammades. Jag tänker på ungdomarna jag sen ska jobba med när jag gått ut skolan. Hur många av dem får kämpa sig igenom varenda dag och känna sig så otroligt annorlunda än sina klasskompisar. Hur de blir missförstådda i skolan, hur de skäms, hur de funderar varje kväll vad det är som är fel. Det är skamligt att det tar såhär lång tid, det är bisarrt hur mycket man får kämpa för sina egna rättigheter och det är sjukt hur en enda papperslapp kan förändra allt i det här samhället och hur den där papperslappen förändrar sättet man ser på sig själv. Det måste förändras. Det måste finnas mer resurser för missförstådda människor som jag. Det skulle bespara så många människor så mycket smärta.

Jag vägrar skämmas längre, jag tänker skrika ut det här till hela Sverige, till hela världen. Man är så jävla bra precis som man är, man får aldrig glömma bort det. Ibland behöver man bara en knuff i rätt riktning.
Det här är början på ett nytt kapitel.

Over n' out

Likes

Comments

tankar & funderingar

Jag sitter på tåget just i detta nu och det här är en av mina thinking spots. Duschen tar det priset alla dagar i veckan men att åka tåg är inte långt efter.
Har ni någon gång lagt märke till hur vi människor beter sig egentligen? Nu kan jag bara referera till oss svenskar eftersom jag har växt upp här och har knappt varit utomlands. Men har ni tänkt på hur vi alltid gör som vi alltid har gjort? Som att vi har ett chip i hjärnan som är programmerat in i minsta detalj som har med sociala situationer att göra. Hur vi tränger oss fram för att hinna få en sittplats på bussen eller tåget och nästintill skiter fullständigt i vem som är framför oss eller ännu mindre vem som står bakom. Det viktiga är att till vilket pris som helst få en sittplats på det där förbannade tåget. Och jag klandrar ingen för jag är precis likadan, jag gjorde det för 10 minuter sen.
Även att det faktiskt finns ett ord som vi använder oss av som betyder att gå mot strömmen och vara sig själv, jag pratar om "normbrytare". Jag hatar det där jävla ordet och jag hatar den där jävla normen. Jag tycker verkligen att normen bara har förstört för människan och gjort oss osäkra på våran egen existens. Eller snarare vad som är meningen med att vi existerar. Låter man för lite är man en ensamvarg och osäker, men låter man för mycket är man irriterande och garanterat osäker också. Men är det konstigt att vi människor blir osäkra när det finns någon slags mall på hur vi ska bete oss och är man bara en halv centimeter utanför den där mallen så är vårat beteende inte okej? Klart vi blir osäkra, klart vi inte vet hur vi ska bete oss i olika sammanhang, klart vi tvivlar på våran plats.
Jag har nog alltid tillhört den där kategorin som kallas normbrytare, för jag är tjej och jag har alltid låtit lite för mycket, sagt vad jag känner för och stridit för mina rättigheter. Men jag är ganska nöjd med att vara normbrytare, om vi nu måste stoppa in mig i ett fack. Annars är jag rätt nöjd med att bara vara Fredrika.

Det var alltså några utav mina tankar här ifrån tåget!
Jag hoppas ni får en bra helg mina fina läsare :)


Over n' out

Likes

Comments

Alla har vi nog varit där; scrollat igenom facebook-och instagramflöden och ser hur ens vänner ser ut, vad de äter, vad de gör, vilken semester de varit på, vad de jobbar med. Listan kan göras otroligt lång med vad alla vi lägger upp på våra sociala medier dagligen. Ingen kan klandras för detta, för majoriteten gör det, klart vi vill visa upp oss och få iallafall lite bekräftelse.
Jag är övertygad om att jag inte är den enda som har legat med en klump i magen av att se allting som personer gör hela tiden, jag är inte den enda som har jämfört mitt liv med någon annans "perfekta" liv. Och vad vet jag, kanske har någon känt så om mitt liv också. Det vi måste komma ihåg är att det mesta vad gäller främst sociala medier är att det mesta bara handlar om yta. Vi visar ju bara upp det vi vill visa upp och oftast är det enbart det positiva i ens liv, jag är precis likadan. På min instagram läggs det upp selfies, djurbilder och bilder på mina gudbarn. Dessutom, ska jag ta en selfie tar jag den enbart sminkad och oftast tar jag 20 bilder och väljer ut den bästa, ibland kan jag tillochmed sminka mig enbart för att ta bilder till instagram. För det är så vi fungerar, vi människor. Svaghet är fortfarande tabubelagt för oss och man får absolut inte visa sig sårbar på sociala medier. Det är av just den här anledningen som jag skriver ganska öppet om mina diagnoser och min psykiska ohälsa, vi måste ta bort skammen över det. Alla går igenom en tuff period någon gång i livet och hur ska vi någonsin få våra ungdomar att förstå att det är okej om vi fortsätter att hålla tyst om det?

Jag säger inte att det är ett tvång att våga lägga upp sitt personliga mönster på nätet, men om du vill göra det så är det helt okej. För ingen har ett perfekt liv, allas liv har skavanker, ingenting är perfekt jämt. Så skrik ut precis vad du känner för och om du också kan ligga hela nätter och scrolla igenom olika flöden och känna avundsjukan och ångesten gnaga så tänk på att det mesta handlar om yta.

Over n' out

Likes

Comments

Tjena hallå! Tänkte först jag skulle kika in och skriva någonting vettigt men det tar jag imorgon istället.
De två senaste dagarna har varit bättre än på länge och jag tänker inte sabba det genom att skriva om allt som hänt den här sommaren. Dessutom gör min nya medicin mig så himla trött så jag tänkte sova nu!
MEN (ja, det finns alltid ett men) så tänkte jag bjuda på lite bilder jag tog igår när jag rastade min systemkamera. Det finns ingen bättre självterapi än att dra på värsta makeupen och gå loss med kameran, vilken självförtroendeboost!

Sådär! Lite söt är jag allt ändå.
Nu är det verkligen dags för sängen, hoppas ni har en fenomenal sommar.


Over n' out

Likes

Comments

Har äntligen hittat hem till Dalarna ännu en gång och det finns verkligen inget ställe jag trivs så bra på som här. Vart jag än hamnar i världen finns det inget ställe som gör mig så trygg och lugn som Borlänge.
Har tagit upp mitt fotointresse igen och var ute och fotade min kära hemstad igår natt, tänkte slänga upp lite bilder från det.
Hoppas ni har en fin sommar vänner och ovänner.

Likes

Comments

"Vad skönt att vara ledig Fredrika, tycker du inte?"
"Nämen, har du inget sommarjobb?!"
Två av de fraser man hör otroligt ofta när man "bara" går hemma. Man betraktas som lat, oansvarig, svag. Folk undrar vad man håller på med men ingen vågar fråga. Men det här är fan ingenting vi väljer. Och jag säger vi för jag vet att det finns så otroligt många människor som är i samma situation som mig. Som lider utav samma sak som jag gör, som kämpar precis lika mycket som jag gör. Som slåss mot mörka makter i huvudet varje dag, som gör allt i sin makt för att ångesten inte ska ta över en, för att man inte ska bli sin diagnos. Det finns så många som precis som jag kan bli sängliggandes i dagar, som inte duschar, som inte orkar prata med sina nära och kära och som glömmer bort viktiga saker som att betala räkningar.
Det jag tycker är mest oroväckande är att det här aldrig har aldrig blivit betraktat som en sjukdom. Ångest och depression syns inte, därför är vi inte sjuka. Vi får stå i otroligt långa köer för att ens få ta ETT steg in i systemet och där måste vi sitta och övertyga läkare och psykologer att vi mår skit. Att vi inte kan kliva upp ur sängen. För vi har inget gipsat ben, feber eller halsont. Det är våran själ som är bruten, det är den vi behöver hjälp att laga. Men mediciner finns det att få, sen blir vi utelämnade igen. Ständigt ska vi behöva vara såpass friska att vi orkar vara sjuka utan att gå under helt.

Men vet ni? Att leva med det här gör en även otroligt stark och ödmjuk som person, för vi vet att ingenting kommer gratis.

Over n' out

  • 221 readers

Likes

Comments