Header

tankar & funderingar

Ibland känns det som att de veckorna jag är ledig är då jag egentligen mår sämst. Då jag saknar mest, då jag tänker mest, då jag skiter i saker mest. Egentligen borde jag ta vara på ledigheten och göra saker som jag inte kan göra annars. Som att städa min alldeles för skitiga lägenhet, tvätta mitt tvättberg, göra mina restuppgifter till skolan eller gå till gymmet. Istället blir jag handlingsförlamad och en ångestgurka, jag behöver rutinerna i mitt liv. Jag behöver någonting att kliva upp till på morgonen, jag behöver någonstans där jag ska vara hela dagen, jag behöver bli påtvingad att träffa människor, för annars skiter jag bara i det. Ett extremt destruktivt beteende och någonting jag måste jobba bort när jag orkar, just nu går den mesta fokusen till att hålla mig flytande.
I de här perioderna av livet blir jag även extremt pappig. Det är liksom bara han som duger, det är bara hans råd jag vill ha och det är bara hans röst jag kan höra i mitt huvud. Det är bara han jag vill ringa, det är bara han jag vill träffa. Tyngden av att inte kunna göra det utan istället ha en gravsten att åka till blir tyngre och tyngre ju mer jag tänker på det. It f*cking breaks me. Iallafall just nu. Jag vet ju att jag får mina pappa-perioder och jag vet att det bara är att uthärda dem.

I helgen ska jag iallafall till Göteborg med Anki, Karro och Amanda och för en gångs skull ska det bli otroligt skönt att få lämna min lilla håla jag bor i. Vanligtvis kan jag ha svårt med att lämna mitt hem (förutom när jag ska till älskade Dalarna då) men det här gången känns det bra. Jag hoppas på en bra helg!
På måndag har vi en stor redovisning i skolan så jag borde sätta mig och plugga till den och definitivt kolla igenom restmappen nu när jag iallafall har lite motivation. Jag ville egentligen bara skriva av mig lite innan.

Over n' out

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

blog challenge

Vad spännande ändå! Hade jag fortsatt med detta när jag faktiskt skulle göra det så hade jag berättat för er om mitt underbara förhållande och berättat att jag såg hela min framtid med den killen. För det gjorde jag verkligen, jag vill inte att ni ska tro någonting annat. Men livet blir verkligen aldrig som man tänkt sig och det kan förändras över väldigt kort tid. Jag kommer aldrig få er att tro att jag inte älskade Marcus, för det gjorde jag. Eller jag gör det och jag kommer nog alltid att göra det, bara på olika sätt. När man varit med någon så länge och har man gått igenom de sakerna vi gjorde ihop kan man inte göra annat. Och vi hade det bra tillsammans, det hade vi verkligen. Men vi var för olika och såg för olika på saker och ting. Sen är jag nog ganska påfrestande och komplicerad att vara med pga min historia och min ångest. Så det blev som det blev, tyvärr.

Men för att diskutera singellivet då, trodde faktiskt aldrig att det skulle vara såhär jobbigt att bo själv. Klart det är skönt att få bestämma helt och fullt själv angående inredning, städning, när man ska komma hem, att kunna prata i telefon alla tider på dygnet osv. Men det blir lätt ganska ensamt och eftersom jag haft sällskap sen jag flyttade hemifrån så tar det ett tag att vänja sig. Jag har snart bott själv i fyra månader och det är först nu som jag börjat vänja mig lite. De första veckorna efter jag och Marcus gjort slut så bodde jag kvar i våran gemensamma lägenhet och det var som att bo i ett ångesthål. Nu när jag flyttat till min egen lägenhet känns det mer som mitt. Som att jag fick börja om i mitt egna ställe.
Det jag haft svårast att acceptera sen jag blev singel är nog att jag fortfarande inte ser mig själv med någon annan. Skulle det inte vara han ska det inte vara någon liksom. Jag ser inte mig själv som mamma längre, jag kan omöjligt se mig själv gifta mig och jag ser inte mig själv i ett eget hus med tomt. Jag ser snarare mig själv jobba med mitt drömyrke, festa galet på festivaler, lägga all min tid på mig själv och mina nära och kära. Och jag ser faktiskt inte att det är någonting fel med det heller.
Livet i ett stabilt förhållande är verkligen underbart och man har en extrem trygghet, men jag klarar mig lika bra nu som singel och ensam. Jag får ju ändå bestämma allting själv nu.

Over n' out

Likes

Comments

blog challenge

Jag vet att jag började med detta för längesen, men som ni märker kom jag av mig lite men nu när jag har lite flow i skrivandet tänkte jag fortsätta med denna challenge. Så jag tänker att istället för att skriva varje dag så tar jag det lite när jag känner för det. Vilket är toppen med tanke på att ibland får jag så himla lust att bara skriva men är tom i huvudet, då kan jag ta till det här! Idag kör vi dag 3; 10 saker jag gillar och 10 saker jag ogillar. Lets start with the good ones!

👍 kaffe! Jag älskar verkligen kaffe, speciellt på morgonen.
👍 när bussen är i tid. Eftersom det händer ganska sällan (speciellt på vintern) så får denna också stå med.
👍 när jag har flow i mina studier och allt bara knallar på. Jag är helt ärligt ganska dålig på att planera mina studier så de få gångerna som det bara går bra uppskattar jag verkligen.
👍 ångestfria dagar. Som jag varit ganska öppen med här på bloggen och i mitt liv så lider jag av ganska extrem ångest och panikångest. De dagarna som ångesten håller sig borta känner jag verkligen att jag lever.
👍 mina gudbarn. Zeke och Leona ger verkligen mig livskvalitet och många gånger är det för dem jag fortsätter kämpa. Under mina mörka perioder försöker jag tänka på dem extra mycket och de hjälper mig att överleva.
👍 djur. Jag älskar verkligen djur, speciellt min vapendragare Trazzel. Ibland kan jag bli så fjantigt kär i honom att jag bara sitter och tittar på han när han sover. Bortskämd är han också, min lilla herre. Men det gör ingenting.
👍 spontana roadtrips/nätter i bilen. En av de mysigaste sakerna jag vet är att bara åka bil och snacka skit under nätterna. Antingen att bara åka runt i hemstaden eller åka på någon spontan roadtrip. Såååå himla mysigt.
👍 vänner som alltid finns där. Eftersom jag flyttat ungefär 25 mil och har nu bott från Borlänge i 2,5 år så har jag ju verkligen märkt vilka som faktiskt betyder någonting på riktigt. Tror det har mycket med åldern att göra också. Men jag älskar verkligen vänskaper som inte behöver underhållas, utan det är samma sak oavsett om man pratade igår eller för 3 veckor sen.
👍 tatueringar! Fullkomligt älskar tatueringar och piercingar. Både på mig själv och på andra. Är man intresserad av mig och är tatuerad ligger man ganska starkt på +sidan kan jag tala om! Planerar att tatuera de flesta centimeterna på min kropp.
👍 hoodies. Mina älskade hoodies måste ju stå med på den här listan, bor i dem under hösten/vintern. Klämmer in mina sneakers här också. Och den stilen överhuvudtaget. Att rocka en snygg hoodie, ett par tighta jeans och schyssta sneakers till, mmmmm. Vakkurt.

Sådär då! Då kör vi lite dislikes nu då. Det här är jag bra på, jag kan fattas som ganska pessimistisk (stämmer nog rätt bra.)

👎 vakna med ångest. När man vaknar och hela kroppen och huvudet bara skriker "neeeeej!". De dagarna är jag nästan oförmögen att ens ta mig ur sängen, hur mycket jag än har att göra under dagen.
👎 när man tvingas skicka in en uppgift man inte är nöjd med. När man sitter och skriver såhär en timme innan deadline och man bara ordbajsar i slutet för att få klar den och tvingas skicka in utan finslip.
👎 kyla. Det finns nog inget värre än när man går ut på morgonen och hela kroppen bara skakar, näsan klibbar igen och det är svårt att hålla ögonen öppna för att det är så kallt. Nej, jag gillar inte vintern.
👎 personer som slutar prata med en utan en förklaring. Alltså jag fattar att man inte kan ha kontakt med alla hela livet. Men snälla, om du tvunget ska sluta prata med mig så ge mig iallafall en förklaring. Säg att du tycker att jag är en idiot. När man bara slutar prata med en/slutar svara så rannsakar jag verkligen hela mig själv och plockar ut varenda liten grej jag tycker är dåligt med mig själv.
👎 fåglar. Jag avskyr verkligen fåglar. Och på samma plats finns älgar, det är nog det jag är mest rädd för.
👎 att försova sig. När jag har försovit mig blir verkligen hela min dag förstörd. Då går jag liksom runt och är tjurig hur många koppar kaffe jag än dricker.
👎 konflikträdda människor. Jag förstår verkligen inte människor som inte säger vad de menar utan bara beter sig illa eller ignorerar en. Har du något problem så SPIT IT OUT, jag blir tokig annars.
👎 när bussen är sen. Motsatsen till första punkten på förra listan. Jag tror jag kommer försent ungefär varannan morgon för att första bussen är sen, så då missar man bussen man ska byta till. Vilket resulterar i att man måste ta en senare buss till skolan och måste springa när man kommit fram. Vilket resulterar i att man är svettig och ofräsch när man kommer fram. Vilket också resulterar i att man inte hinner hämta kaffe. Det blir en ond cirkel.
👎 personer som super när barn är med. Barn och alkohol är ingenting som går hand i hand. Så har extremt svårt för människor som dricker när barn är i närheten (och ja, det är skillnad på att ta en öl och att supa, ni får tolka mig rätt).
👎 sist med inte minst hatar jag verkligen när människor inte blinkar. Även om jag inte har körkort, jag roadragear iallafall.

Om ni ville veta så gick det mycket snabbare att skriva min dislike-lista, det är lite sån jag är!
Nu ska jag dra igång morgonen här hemma. Jag vaknade vid 7 trots att jag är ledig pga måste plugga, sen ska jag käka lunch med Julia vid 13. Hoppas ni får en fin tisdag!

Over n' out















Likes

Comments

tankar & funderingar

Det är nog det mesta jag har att säga om det här året; PUNKT. 2016 har nog varit ett utav de sämre åren i mitt 21 åriga liv och det vet jag att jag delar med många andra i min närhet, det här året har varit dödsdömt på nåt sätt. Trots att man alltid har ett väldigt spännande liv när man lider av panikångest och man måste gå runt och oroa sig nästan konstant så har det här året bjudit på mer smärta än vad jag egentligen varit kapabel till att hantera. Det har nästan varit i klass med 2013 när jag förlorade min pappa, fast inte på samma sätt.

Men, för att försöka göra någon slags årsresumé. Året började med en ganska tuff sista termin på Örebro folkhögskola som bjöd på mycket intriger som jag stod mitt emellan. Träffade nya, helt fenomenala vänner som inte blev populärt för andra och jag stod där i mitten och slets åt lite olika håll. Till slut sket jag i det och fokuserade helt och fullt på studierna för att få klart mina behörigheter, det var det som fick bli det viktiga. Åkte på ett par intervjuer till Fritidsledarutbildningen under våren, fick klart mina behörigheter och kom in på Karlskoga folkhögskola nån månad senare.
Sommaren gick till största del ut på att ha ångest och sommarjobba, sa dock upp mig så jag fick nån månad ledigt innan jag skulle börja skolan.
Hösten har gått så sjukt fort, säkert för att jag har pluggat och för att det har hänt så otroligt mycket på kort tid. Jag och Marcus gjorde slut, bodde i vårat ångesthål till lägenhet någon månad innan jag fick lägenheten här i Karlskoga, flyttade hit, lärde känna Julia (som typ har räddat mitt liv den senaste tiden), försökt hänga med i studierna och samtidigt hålla huvudet ovanför vattenytan. Kämpat med att hålla fast i gamla relationer från Kumla/Örebro vilket jag lyckats med till viss del.
Men det här året har faktiskt bjudit på några guldkorn också. Har ju ändå varit på Summerburst med Celine, skrattat otroligt mycket åt grabbarnas tok, spelat pokemon Go med Jonte och Marcus varje ledig eftermiddag, busat med Leona, lärt känna sjukt bra människor, Zeke föddes. Ja, listan med bra saker kan göras lång men rent känslomässigt har det här året varit ett utav de sämre. Det känns som att jag har varit en känslobomb hela året och under hösten exploderade jag.
Jag går in i 2017 lite trasig men redo för att repareras, vilket jag är fullt medveten om att jag bara kan göra själv. Jag är ändå lite starkare efter alla dessa motgångar.
Nu ska jag försöka fokusera på att plugga de sista dagarna av mitt jullov, så det är dags att sätta igång!

Bjuder på några blandade bilder från året som gått.


Jag hoppas ni hade en fin nyårsafton och att erat 2017 blir så bra det kan bli!

Over n' out

Likes

Comments

allt bra som livet ger

Julen är över!

Som ni alla vet är jag inte ett så jättestort fan av denna högtid, då det oftast är smärtsamma minnen som kommer och hälsar på. Julen har för mig alltid varit väldigt överskattad och eftersom vi alltid varit en trasig familj har den inte varit full av ljus och glitter, snarare tvärtom. Men nog har det varit lärorikt trots allt, för man får ju lära sig att se den där lilla ljusglimten i mörkret och göra det bästa av det man har.
Julen det här året blev än en gång annorlunda och ibland undrar jag om jag någonsin kommer få riktiga jultraditioner som upprepar sig varje år. Åren som pappa inte funnits har jag ju firat med Marcus och hans familj men det var ju ganska givet att det inte skulle bli så det här året. Tack och lov har jag min lilla extrafamilj som mer än gärna tog emot en ensam liten fröken Klasson Ljung på julafton och jävlar vilken intressant det blev!
Deras spis bestämde sig för att brinna sådär dagen innan julafton så natten mellan den 23e och 24e december bestod utav att koppla in spis (delvis utan huvudström). Den kom på plats till slut och jag fick mig ett par riktigt goda skratt när brorsan låg i mörkret och skrek det ena könsordet efter det andra.
Jag och Cazzandra hade bestämt oss för att laga vårat första julbord någonsin, sagt och gjort, vi stod i köket hela dagen. Men på julaftons eftermiddagen stod en julskinka, Janssons frestelse och revbenspjäll på bordet tillsammans med andra juliga godsaker. Hade julklappsutdelning och glada barn hela dagen (eller ja, Leona är 2,5 år = mer humörsvängningar än en 15åring med mens) så det var en bra julafton trots allt.
Den här familjen får mig verkligen att känna mig välkommen och de får mig att glömma bort allt annat för en stund. Trots att jag blir väldigt pappig under julen och saknar han lite extra mycket får de mig att må bra.

Nu ska jag göra mig i ordning sen åka till Kumla för lite festligheter såhär på juldagen!
Hoppas ni hade en minst lika mysig jul som mig.

Over n' out

Likes

Comments

tankar & funderingar

Jag vill bara börja med att säga att jag har tyvärr fortfarande kvar samma fula ovanor som jag hade när jag bodde hemma hos dig. Som till exempel att jag alltid tömmer mina skor på grus i hallen innan jag tar på mig dem, att jag alltid ställer in tomma mjölpaket i kylen igen och att jag alltid är för sen med att ta ut soporna så att hälften hamnar på golvet i sopskåpet. Jag dricker förresten fortfarande alldeles för mycket Redbull fastän både du och jag vet att det är skitfarligt egentligen. Men du vet ju hur jag är.
Men du, även om mitt rum alltid såg ut som ett bombnedslag när jag bodde hemma hos dig och du alltid funderade på hur mitt hem skulle se ut när jag flyttade hemifrån så måste jag ändå berätta att mitt hem faktiskt är väldigt välvårdat, men det visste du ju säkert där innerst inne, hur ordningsam jag egentligen är. Jag går dessutom i skolan på 100% nu. På en utbildning jag faktiskt vill gå. Det är klart att du hade varit världsglad att se din dotter som bilmekaniker men jag vet att du kommer vara stolt över mig oavsett vilken väg jag väljer att gå. För jag vet att du tyckte att det var viktigt, att jag väljer min egen väg, det var någonting du var noga att påminna mig om. Och jag vill jobba med människor, precis som jag vet att du gjorde.
Förresten så har jag och Marcus gjort slut för ett tag sen och jag vet att du tycker att det suger, för han var en av få killar du faktiskt accepterade. Och vet du? Jag tycker också att det suger. Men jag tror tyvärr inte att vi var rätt för varandra längre och då har du lärt mig att det är lika bra att gå. Jag vet att du ständigt påminde mig om att inte låta mig förlora mig själv till någon, att det var livsfarligt. Men pappa, du vet hur vi känslomänniskor är. Ibland lyssnar man inte på det rationella utan man låter sig själv förloras. Men jag vet även när det är dags att gå, när man slutar vinna någonting från en relation, för även det har du lärt mig.

Sen du lämnade jorden har jag nog dessutom köpt ungefär 100 stycken nya skor. Mest sneakers, tillochmed på vintern. Jag vet hur mycket du hatade att alla mina skor alltid tog upp all plats i hallen och du undrade alltid när jag skulle komma ifrån det. Nu är jag 21 och jag har fortfarande inte kommit ifrån min skomani, tyvärr. Jag har haft sönder ganska många telefoner också, det var ju stackars du van vid. Men jag fick ju alltid en ny och nu när du är borta förstår jag var du menade när du alltid sa att jag var dyr i drift. Telefoner är fan inte billigt alltså! När jag och Anton (ja, vi hänger fortfarande ihop och jag vet att du känner dig tryggast i världen med det) var och skulle sälja en gammal trasig telefon så kunde nog både jag och han höra din suck i våra huvuden och båda visste nog vilket leende som skulle komma fram i ditt ansikte efteråt. Anton har förresten fått barn, två gånger tillochmed, med en helt underbar tjej som du tyvärr aldrig hann träffa. Jag har äran att få titulera mig som gudmor till dessa små juveler och de har blivit som min familj nu, så du kan vara lugn där uppe bland molnen, jag är i trygga händer.

Ibland när vissa personer tittar på mig säger dem att dem ser dig. Att du står bredvid mig och jag är helt övertygad om att ibland kan jag känna din närvaro. Ibland är du med i mina drömmar mer än vanligt och du ger mig fortfarande råd. Du kommer aldrig lämna mig och jag kommer alltid vara din lilla prinsessa.
Det har varit många kvällar av tårar men det har även varit många stunder av skratt när jag tänker tillbaka på allt du och jag upplevde tillsammans. Som när du låg inne på akuten men var så röksugen så jag tog sängen och försökte rulla ut den men blev stoppad på vägen, våran flyktplan gick i stöpet. Eller alla trisslotter vi köpte på lasarettet och hur vi alltid vann på dem, även om det bara var en 50-lapp var det ändå en vinst ju. Eller alla gånger du tröstade mig när någon kille varit dum, eller när du fick veta att jag blivit av med oskulden så du skulle läxa upp mig angående könssjukdomar och graviditeter. Jag minns att du inte var så bra på såna saker för det slutade alltid med att vi asgarvade tillsammans. Precis som alla gånger du fick ringa till ungdomsmottagningen åt mig för att jag inte vågade och du aldrig visste riktigt vad du skulle säga.
Men nu fixar jag sånt själv, jag fixar det mesta själv nu för tiden. Men det gör inget, för du pappa, du har lärt mig allting jag behövde veta om livet innan du försvann. Allt från droger, graviditeter, killar och alkohol till hur man på smartast sätt byter en glödlampa eller lurar socialtjänsten.

Tack för allt du lärt mig pappa. Tack för alla stunder jag fick dela med dig och tack för att du alltid gjort ditt yttersta för att ta hand om mig och min bror. Trots din historia och trots mina brutala raseriutbrott. Genom sjukdom och missbruk, genom allt.
Jag älskar dig högst och det kommer jag alltid att göra.

Din dotter

Likes

Comments

tankar & funderingar

Som de som känner mig vet så har skrivande alltid varit en självterapi för mig. Eftersom jag har en ganska tuff period i livet just nu känner jag att jag verkligen vill skriva något meningsfullt.
En vit jul är någonting jag alltid kommer stå för och någonting jag alltid kommer förespråka. Inget barn i hela världen ska behöva vara ensamma med sina föräldrar innan Kalle Anka på julafton. Inget barn ska behöva ha ont i magen inför julen och inget barn ska behöva gå hem på jullov med oron som nästan kväver. Det gör mig mörkrädd när jag tänker på alla barn där ute som inte kommer hitta julklappar under granen, som kommer få vara hemma i helvetet på jorden i tre veckor, alla som inte kommer ha varken julmys eller någon julmat på bordet. Julen är och kommer alltid vara barnens högtid, en högtid som ska vara full med värme, kärlek, mys och familj.
Tyvärr är det inte så i dagens samhälle. Mörkertalet är stort på barn som lever med föräldrar som missbrukar droger eller alkohol. Det finns för många barn som kommer uppleva det här, år efter år.

Tyvärr, kommer detta säkerligen sätta spår under det senare livet också. Julen för mig har alltid betytt för mycket alkohol och fylla, bränd julmat och en sönderslagen mamma. Det är sällan vi haft råd med julklappar eller har firat adventssöndagarna tillsammans. Istället för värme och ljus har det bestått av mörker.
Men jag vet bättre nu, nu klarar jag mig. Även om jag hatar julen mer än alla högtider så kan jag ändå skapa mig en fin jul med de jag har i mitt liv. För nu är jag vuxen, nu kan jag välja själv. Det kan man inte när man är ett barn.
Jag skulle vilja bunta ihop alla ungar som lever i detta och ta hem dem till mig och visa dem hur en jul ska vara. För jag har fått hjälp att se det fina i denna högtid också, med hjälp av människor som jag valt att ha i mitt liv.

Jag kommer aldrig sluta slåss för dessa ungar, jag kommer aldrig stänga ögonen och vägra se.
Så våga se, våga fråga och våga lyssna. Hjälp dessa barn att se att det finns så mycket meningsfulla saker i livet. Hjälp dessa barn att förstå att det inte är deras fel. Hjälp dessa barn att hjälpa sig själv.

Over n' out







Likes

Comments

Äntligen kan jag för en gångs skull stänga av!
De senaste veckorna har varit som att gå igenom helvetet på jorden, ena dagen värre än den andra. Mina tankar och känslor har varit ett enda virrvarr och min hjärna har gått på högvarv till och med när jag har sovit. Men nu, nu känner jag att jag äntligen kan slappna av och stänga av tankarna iallafall för en stund per dag.
Jag har nu bott i Karlskoga i två veckor och jag känner hur jag sakta men säkert börjar skapa mitt eget liv här. Efter att mitt liv har kretsat runt en person i ca 3,5 år känns det faktiskt rätt skönt att få starta upp mitt eget (tolka mig rätt, eller gör som ni vill, jag bryr mig inte). Jag har börjat lära känna otroligt härliga människor och börjar lära känna staden och äntligen känns det som hemma. En känsla jag inte kände en enda gång när jag bodde i Kumla eller Örebro.
Jag har alltid varit lite rotlös och har varit ganska rädd för att sitta fast på ett och samma ställe, jag rör hellre på mig. Vet inte om det kan bero på alla gånger vi flyttade under mina yngre år eller alla familjehem soc behagade sätta mig i under min tidiga tonår. Något kommer det ifrån iallafall och det är sällan jag känner mig hemma någonstans eller trivs i mitt eget hem. Men nu känns det verkligen bra. Jag älskar min lägenhet och trivs i den här lilla staden. Att jag får skaffa mig en egen vänskapskrets och inte leva i någon annans är bara ett plus i kanten. Även om de jag lärde känna via Marcus är otroligt härliga människor så är det viktigt för mig att skapa en egen krets, förutom den jag har i Dalarna. De i Dalarna kommer dock alltid vara de viktigaste personerna i mitt liv och ingen kommer kunna ta deras plats.

Men det skönaste med att allt har lugnat ner sig är att nu känner jag att jag kan andas igen. Ångestnivån har sänkts otroligt mycket och jag tänker mer rationellt. Katastroftänkandet är fortfarande kvar till viss del men är betydligt bättre än det varit tidigare. Nu tänker jag fokusera på mig själv och börja om här i Karlskoga, allt som varit är historia (haha, om jag lyckades få mig själv att tänka så).
Hoppas ni får en fin första advent och ta hand om er! :)



Over n' out

  • 155 readers

Likes

Comments

tankar & funderingar

Ja, hörrni. Hur är det ens möjligt att man kan ha åldersnoja när man är fjuttiga 21 år gammal?
Har inte ens levt halva mitt liv än men ändå sitter jag här med livets ångest över hur fort tiden egentligen går. Det känns som igår jag sprang runt 15 år gammal i stan i Borlänge och var alldeles för onykter på fulsprit som vi köpte från en gubbe på Jax. Det känns som nyss min guddotter Leona kom till världen och hon är redan 2,5 år. I år var det 3 år sedan pappa dog och jag kan fortfarande minnas hans röst i detalj.

Varför tror ni att det blir såhär? Jag har fortfarande extrem lång tid på mig att åstadkomma saker och att lyckas med livet trots att det varit kämpigt ett tag. Jag har mina drömmar och visioner och en ganska så utstakad plan hur jag ska ta mig dit.
Kanske har det att göra med att jag fått lov att ta för stort ansvar alldeles för tidigt i livet. Även om jag stökade runt under högstadiet var det fortfarande jag som såg till att det fanns mat på bordet hemma hos mamma, det var jag som såg till att pappa hade det han behövde och det var jag som följde med han in på lasarettet varje gång. Jag fick på helt egen hand se till att jag hade kläder på kroppen och ett tak att bo under när jag var 12. Egentligen känner jag mig som 21 på mitt leg men 41 i huvudet. Det är klart att jag också kan gå på krogen och stänga av för en kväll, det är klart att jag också kan säga till mina vänner att jag skiter i allt men där bakom ligger den där gnagande känslan av allt jag måste fixa. Allt jag måste fixa själv. Jag har inga föräldrar jag kan luta mig mot, jag har ingen jag kan fråga om pengar när man räknat fel en månad.
Ibland skulle det kännas så otroligt skönt att bara strunta i alla krav och bara göra det man vill göra. Men jag har varken möjlighet eller samvete till att göra det. Inte just nu.

Framtiden skrämmer mig otroligt mycket samtidigt som den gör mig sjukt taggad. Fastän jag vet precis vad jag vill med mitt liv vet man inte vad som kan hända (och eftersom mitt liv känns som en levande dramakomedi där jag är huvudperson så är det inte helt otippat att nåt skiter sig), och det går så otroligt snabbt. Snart står jag där som examinerad fritidsledare och det är dags att söka jobb. Tänk om jag inte alls gillar det jag kommer jobba med. Tänk om det här inte alls var för mig.
Men ändå, tänk om det är precis som jag tänkt mig och att det här är precis rätt för mig.
Chanserna är ju precis lika stora åt båda hållen men ni som också lever med psykisk ohälsa vet åt vilket håll tankarna ränner iväg. Jag är alltid på högvarv och min hjärna stänger liksom aldrig av. Jag önskar mig en pausknapp i julklapp - för er som undrar.

Nu när jag fått skriva av mig så ska jag packa för imorgon drar jag äntligen till Borlänge! Där väntas mys med min guddotter och min fina extrafamilj och halloweenfirande med min soulmate. Förhoppningsvis får jag stänga av lite där och bara vara Freddie. Håll tummarna för mig!


Over n' out



Likes

Comments

tankar & funderingar

Det kommer alltid hända helt oförutsägbara saker i den här resan som vi kallar livet. Det kommer alltid komma motgångar, men det kommer även komma medgångar. Livet kommer alltid vara ett komplicerat pussel och det kommer nog alltid finnas någonting som man inte är helt nöjd över. Huvudsaken är att man inte låter de negativa sakerna täcka över de små goda sakerna som alltid kommer finnas där bakom.
Jag har gått i extremt jävla mörker under stora delar av mitt liv. Jag kommer från en ganska trasig missbrukarfamilj, vi har aldrig haft speciellt mycket pengar eller tillgångar. Mina föräldrar och syskon har alltid fått kämpa för vad vi velat och vi har verkligen lärt oss att ingenting är gratis. Jag har lidit av medberoende sen jag var barn och jag har satt mig själv i situationer som rent ut sagt varit livsfarliga. Jag har gjort en hel del dumma val och handlat på helt fel sätt emellanåt, men jag vill någonstans tro att alla dessa motgångar, alla dumma val, allt jag blivit utsatt för ändå har en mening på något sätt. Jag måste bara hitta ett sätt att använda mig av det.

Jag är samtidigt extremt tacksam för att jag inte fått växa upp med silversked i mun, att jag inte fått glida på en räkmacka genom livet. För herregud vad jag har lärt mig saker på resans gång. Både från mig själv och från mina föräldrar. Min pappa har verkligen lärt mig vad viljestyrka är för någonting. Han som gick från en kriminell vardag till att bli förlamad men ändå aldrig glömt bort sina barn. Aldrig skulle vi komma i andra hand. Jag finner inte ord som beskriver hur stolt jag är för att ha hans blod i min kropp. Jag finner inte ord för hur mycket han lärt mig om livet och allt det har att erbjuda.


Jag har varit i en svacka den senaste tiden och det är egentligen ingenting nytt för mig. Ändå blir jag lika jävla rädd varje gång, ändå känns det som att jag ska dö varje gång. När paniken tar över och man blir handlingsförlamad. När man ser hur saker raseras rakt framför ens ögon men man är inte förmögen att göra någonting.
Sen kommer den där dagen, som idag. När den där tanken kommer "Nej du, Fredrika Klasson Ljung, de här känslorna ska fan inte vinna den här gången heller", och jag börjar sakta ta mig upp igen. Upp mot ytan och mot ljuset. Jag är inte där än den här gången heller, men jag vill ändå tro att min tid kommer.

​Over n' out

Likes

Comments