Header

tankar & funderingar

Egentligen skulle jag inte vilja skriva triggerwarning i rubriken på det här inlägget, för jag avskyr att man måste göra det. Jag vill egentligen inte att det här ska vara ett ämne man inte pratar om, att det är ett ämne man skäms över. Att det är någonting man blir klandrad för att prata om. Att det är ett ämne som har fördomen över sig att man bara går ut med det för att man vill ha uppmärksamhet.
Det finns så otroligt många människor som lever med det här, i olika former. Antingen skär du dig, eller svälter dig själv. Du kanske tränar eller jobbar bort din ångest. Du kanske super, eller tar droger. Äter för mycket, eller för lite. Pluggar för hårt och nöjer dig aldrig med någonting du lämnar in. Vi måste prata om det här, för om man inte vill att det ska synas så syns det inte. Men det finns överallt. På bussen, i skolan, på jobbet, i hemmet, på fritidsgården. På krogen och på stan.
Såna här saker tas inte upp bland vänner eller på skolan, för människor blir obekväma av att prata om att någon skadar sig själv på det här sättet. Folk undrar hur man kan välja att sitta på toalettgolvet med blodet rinnande längs med benen eller armarna, de förstår inte hur man kan välja att inte äta på en vecka och de spekulerar vilt i sitt huvud. "Hon gör sådär bara för att hon vill vara smal och snygg, men det är inte rätt", "han skär sig i armarna för att han bara vill ha uppmärksamhet, fyfan vilken attentionhoe!". Men tänk om det faktiskt är så att det inte är ett val? Tänk om det är så att det här inte är någonting man kan kontrollera, att man tappar greppet om verkligheten totalt och hjärnan agerar själv, för känslorna har stängt av. Det har blivit så fullt i huvudet av olika tankar att det bara är ett stort svart hål. Jag personligen kan berätta för er att det faktiskt är precis så det är. Man tappar greppet och varför ska någon bli dömd eller anklagad för att de tappat kontrollen över sitt liv och sina känslor? Varför ska man bli utpekad som uppmärksamhetssökande för att man har tänkt och känt så mycket att psyket inte klarar av mer?
Vi måste våga lyssna på varandra för att vi ska våga öppna oss. Vi måste sluta döma människor för deras livsöden och vi måste våga ta tag i saker. Kanske har du någon i din närhet som kämpar mot just det här, men inte vågar öppna upp sig på grund av fördomar. För det är precis det allt det här är, det är fördomar. Det är fördomar som gör att vi inte öppnar oss för varandra. Det är fördomar som gör att vi skäms.

Det här är mitt eget lår. Det här är någonting jag kommer få leva med hela mitt liv, det här är någonting jag skäms för varje sommar när jag ska bada ute bland folk. Det här är någonting som begränsar mig. Det får vara bra med det nu, aldrig ska jag skämmas igen.

Over n' out

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sen den 31/8-2013, då jag förlorade min pappa till sjukdomen har jag försökt att tänka att allting har en mening. Varenda liten händelse har sin egen betydelse. Oavsett om det handlar om en livsomvälvande sak som en separation eller att byta jobb, eller om det handlar om att du missar bussen eller råkar ta en annan väg hem.
Jag sitter på tåget hem från Blekinge, då jag bestämde mig ganska spontant att åka dit i lördags. Denna resa innefattar ganska många tågbyten, vilket i sig kanske inte är jättekul MEN, på det första tåget mellan Karlskrona och Emmaboda träffade jag en kvinna. Hon skulle egentligen inte sitta på det tåget, hon skulle egentligen åka buss men hade missat den. Så rent krasst var hon på samma tåg, i samma vagn som mig helt utifrån ett misstag. Vi började prata, sen fortsatte vi prata. Och pratade lite till. Allt började med att hon frågade mig om det faktiskt var tåget mot Emmaboda vi satt på, sen satte det igång. Vi bytte till samma tåg i Emmaboda och fortsatte vårat samtal medan nästa tåg tuffade vidare mot Alvesta. Vi delade livshistorier, bytte perspektiv. Diskuterade hur man ser på livet, hur man hanterar saker, hur man kan andas. Men även helt vanliga saker som vad vi jobbar med, hur vi båda hade hittat neråt i landet.
Det är så häftigt, för utan en facebookgrupp hade jag inte varit i Blekinge den här måndagsmorgonen. Och hade hon inte missat bussen hade hon inte hamnat i samma vagn som mig. Jag kanske är naiv som tror att denna nyfunna vänskap kommer fortgå, men jag väljer att tro på det för tillfället.

Vi måste vara mer öppna som människor, vi måste våga prata med människor vi inte känner. Även om jag vanligtvis är ganska nervös och otrygg så vågade jag den här gången och det gick bra, så bra. Jag ville bara dela med mig av detta, för det är någonting som fått min tankeverksamhet att sätta igång. Det här betydde så mycket för mig.


Over n' out

  • 51 Readers

Likes

Comments

allt bra som livet ger

.. Not the expression, no. Literally give an arm for?
Den här texten från Eminems "When I'm gone" beskriver precis hur jag känner för mina gudbarn. Jag kan helt ärligt inte tacka deras föräldrar nog för att jag fick det här hedersuppdraget av dem. Jag fullkomligt älskar de här ungarna.
Efter min pappa gick bort 2013 var jag ett totalt ras, jag hade inte koll på något, brydde mig inte om något, eller någon. Jag gick runt i en total tjock dimma. När jag blev tillfrågad att bli gudmor första gången var det som att allting lättade. Mitt liv fick en mening igen.
Nu har jag varit gudmor i 3,5 och ibland kan jag med handen på hjärtat säga att de här två ungarna är den enda anledningen till att jag ständigt fortsätter framåt. De ger mig så mycket kärlek och glädje.
Jag älskar att få se Zeke vingla fram på sina små ben, jag älskar när Leona skriker mitt namn när jag får äran att hämta henne på dagis. Jag älskar att få ge dem mat, trösta dem när de är ledsna, bli väckt mitt i natten för att de drömmer mardrömmar, gå upp tidigt för att Leona ska ha frukost. Jag älskar allt med dem och även om de retar gallfeber på sin gudmor ibland finns det inga människor på denna jord som förgyller mitt liv som de här små rackarungarna gör.

Over n' out

Likes

Comments

tankar & funderingar

Sådär, då har jag tagit bort alla inlägg som varit publicerade på den här bloggen. Jag kände att det var dags för en nystart, delvis för att det låg inlägg här som blev publicerade 2013, en tid som nästan är som en dimma för mig nu. Delvis för att jag kommer behöva en nystart i mitt liv om alla bitar till slut ska falla på plats.
Jag spenderar iallafall min vardag i Borlänge för tillfället. Jag har tagit studieuppehåll från min utbildning i Karlskoga och har även blivit heltidssjukskriven i tre månader. Jag har haft ett par otroligt tuffa månader och för några veckor sedan kraschade jag tyvärr totalt, så just nu är Borlänge det enda stället för mig. Det är jobbigt men nödvändigt att inse sina egna begränsningar och förstå att man är sjuk. Nu ska bara alla praktiska saker falla på plats sen får vi se, men jag ser ljuset där framme.

Det var egentligen bara det jag ville säga, ska försöka posta lite mer bilder jag har fotat också, min motivation till fotografi har iallafall kommit tillbaka! Det är positivt.

Over n' out

Likes

Comments

Har spenderat den här helgen i Stockholm på hotell och hängt framförallt med min syster Mickis och hennes son Mathis. Det har varit en lugn helg men massor av bra snack och mys. Fick träffa min andra syster Beccy och hennes dotter Merida en snabbis idag innan jag åkte hem, hon har tyvärr jobbat hela helgen.
Förutom att det har varit en otroligt lugn och välbehövlig helg så känner jag att jag äntligen har ett sammanhang, jag är inte rotlös längre, jag vet vart jag vill vara. Och det är nära de här fenomenala kvinnorna och deras barn. Det finns ingen som känner mig som de gör och för första gången på länge kände jag mig så otroligt trygg där. Mitt hjärta spricker verkligen av kärlek till dem, hela bunten.
Sitter på bussen tillbaka till Karlskoga och verkligheten, ångesten skriker verkligen åt mig men jag hoppas att det blir bättre om ett par dagar. Det får aldrig aldrig aldrig gå såhär lång tid innan jag åker till Stockholm igen.

Bilderna får beskriva den här myshelgen. Jag hoppas allt är bra med er.

Over nout

  • 234 Readers

Likes

Comments