Jag så lycklig - stundvis, jag är fylld utavså mycket oro och ångest. Men jag är fruktansvärt glad, då jag egentligen bara borde gråta i dagar, men jag är trött på det, jag vill vara lycklig nu och det är jag mestadels utav dagen. För jag försöker. Det var så längesen jag försökte! Hade nästan glömt bort hur man gjorde det.
Lades in på piva för två veckor sedan, men jag passade inte in där. Jag är ju så glad - vilket ger mig en tanke. Är det på riktigt? Är man glad bara för att man ler, skrattar och skämtar. Jag lurar nog många och mycket och det skäms jag för. Men om man är en glad person i grunden, en sån där söt, go och pratglad tjej. Vore inte det att förlora livet om man slutade skratta och då kommer den stora frågan, hur ser då omgivningen hur piss jag mår? "Där går den tjejen med uppskurna armar och ser helt super glad ut" det låter enligt mig helt korkat - men det är ju så! Och jag skrattar inte utan innehåll, när jag skrattar och skämtar så är jag glad! Men hur kan man vara så glad när man andra sekunden låser in sig på toaletten och skär sig själv.

Nu tror ni som läser detta att jag står vid denne fråga som ett frågetecken. Det gör jag inte, jag vet nu varför jag kan skratta hejdlöst ena minuten och gråta mig till sömns med rakbladet i handen andra sekunden. Jag är en känslig person med en egenskap som är så stark. Min egenskap heter adhd och jag har inte lärt mig att leva med den ännu.
Om jag är glad är jag super glad, om jag är ledsen är jag förkrossad. Jag lever med en ångest dygnet runt. För min hjärna tänker så mycket längre. Jag kan inte stänga ute känslor. Är jag rädd så är jag dödsrädd. Jag orkar knappt duscha för jag grunnar så mycket på anledningar. Vad drar jag för nytta utav det? Jag har så många idéer och dagen då jag har kunnat sätta koppel på min extra egenskap, som få människor får äran att ha. Så ska jag bli den jag vet att jag är och jag kommer gå långt. För det gör människor som inte är en "lagom-Svensson" en sån som nöjer sig.
Vi förändrar

I dessa 18 år av kränkningar från lärare, alla dessa frågor man ställt sig -varför kan jag aldrig fokusera? Varför tänker jag så mycket på onödiga saker? Alla dessa gånger man kastat sig ut i stormar utan något bagage, alla människor som gjort än illa för man inte tänkt sig för. I 1 år har jag vetat varför och fortfarande är jag liten i min diagnos. Men jag förtjänar revansch, jag förtjänar att göra någonting stort. Så jag kan bevisa för dom som sa att jag inget kunde bli, så jag kan visa långfingret för lärare som gett mig mål att vara tyst.
Jag är värd att få ge igen efter 18 med känsla som misslyckad.
För jag har alltid älskat människor, jag har alltid ställt upp och när jag mår bra är det min tur att stå framför människor som står upp för mig

-jag kommer kämpa
Kram nettan ❤️




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 570 readers

Likes

Comments

Ja jag älskar shopping och det är fett nice!!




  • 702 readers

Likes

Comments

Skyll aldrig på den hjälplösa invandraren när du inte får något jobb. Du kämpade antagligen för dåligt förra veckan och du var ofokuserad på förra mötet på arbetsförmedlingen.
Och du må tro att du kommer få fler jobberbjudande om du röstar på ett parti som lik som du förblindat sig i tron på att invandrare är anledning till Sveriges arbetslöshet. Men om så blir som du önskat, lär du stå utan arbete iallafall, av anledningen att du själv är idioten och som idiot blir du resultatet av Sveriges framtid. Ren ondska och egoism, dit vi nu är påväg. -Jeanette

Detta jag skrivit är en liten del till vårat återuppfödda rasistiska Sverige, men jag tror att detta lade grunden till ett splittrat Sverige. Man ville ha en syndabock, något att skylla på när inte samhället växte och drevs framåt. Det är svårt att ta av sig stoltheten och det enkla livet när det blir svårt, man vill inte lägga sig ner och inse att vårat samhälle är nere i en svacka. Vi är ett land med många kulturer och vi behöver en strängare invandrarpolitik, det tänker jag inte sopa under mattan. Men dom som kommit hit nu är våra vänner, vi bor i samma land och här vårdar vi våra medmänniskor. För alla människor är lika mycket värda och vi alla på jorden förtjänar ett levbart liv, det kan ingen ta ifrån oss.


  • 830 readers

Likes

Comments

Vad vore jag utan dig, du håller mitt huvud över ytan och dig skulle jag vilja ge allt. Men du får mitt kiv, hjärta och själ. Tårarna kommer alltmer sällan och jag hoppas det är positivt. Att se dig sårad, att se dig gråta och be mig lägga av. Det var en wake up. Jag sårade dig genom att skada mig själv. Men när inte tårarna räcker till längre, det är inte bara ögonen som gråter. Hela själen kroppen skriker. Så mina sår på armarna är ärr efter att min kropp gråtit och utan dig mitt ally, hade jag inte orkat leva en dag till. Jag älskar dig


Likes

Comments

Det är inte förens dagen då du inte längre orkar stå på benen, som du förstår vilka som på riktigt är dina vänner. Den där vännen som kommer och drar upp en ur sängen och går ut och gå, för att ventilera lite, Hjälpa dig få syre.Kanske inte bota hela depressionen, men iallafall ge en styrka att orka försöka. Det är ju så lätt att ramla när man inte står stadigt. Det går så snabbt att gå från toppen till botten. För du vet inte riktigt vad toppen betyder. Det var så längesen du kände den lyckan. Så när du mår relativt bra antar du att du nått toppen, men det är bara en illusion, någonting som inte stämmer. För det tar så mycket längre tid än två dagar att dra sig upp. 

Jag önskar att jag kunde skrika högre, att jag kunde höja min hesa röst och få er att inse att jag lurat er! Ni är så sjukt lurade om ni trodde jag mådde bra. Min ork är borta, mina ögonlock håller sig inte uppe och mina fingrar och händer har tappat grepp och styrka. Det är så svårt att öppna en skruvkork, huvudet är som i en dimma, allt är oklart. Min syn är så dålig nu. Jag ser ingenting, det är som en hinna framför ögonen. Jag vill så gärna få bort detta från min rygg. Mina leder orkar inte bära mer snart och jag faller, långsamt, stilla och osynligt. 

Men allt jag i min tysthet bett om är ett "Hej, jag ser dig! Jag älskar dig och jag ska hjälpa dig". Men jag famlar omkring från famn till famn. Även dom närmsta saknar förmågan att förstå. Eller är det så enkelt, att man inte orkar bry sig.

Jag är trött på att bli sedd igenom, min själ är utmattad.

Jag är ledsen, när dom närmsta hugger en i ryggen. saknar medkänsla. Blir man sån när man blir äldre, blir man en egoist då? Skrattar man åt sina medmänniskor och gör man dom till åtlöje.. Jag förstår inte det, allt jag vill är att få hjälp. Men det enda människor bryr sig om är sig själva, sitt egna liv och sina egna ting. Det gör ont när saker betyder mer än blod. Det gör ont att veta hur någon som man älskar kan kolla på mina armar, utan att förstå. Utan att ens försöka förstå. Jag är djupt sårad och jag vet inte om dom såren kommer att läka, någonsin. Att bli skrattad åt när man skurit sig på armen, mer och mer för varje gång. För att tillslut våga ta steget. Då tappar man nog mer livsglädje än vad man tappar under en ångestperiod. Jag går omkring och låtsas vara glad, men det är jag inte. 

"haha, det var ju skärtorsdagen, stämde ju rätt så bra in"
"Du skulle använt en osthyvel, så hade det ju gått lättare"

Ord sårar mer än handlingar i dessa fall

Kram Nettan

Likes

Comments

Nu kommer ett inlägg till en kär vän, som jag bryr mig väldigt mycket om. En tjej som varit med om mycket, men fortfarande står upp och har sitt huvud hög. Hon ser det inte själv, men jag ser det. Hennes fina sida lyser så igenom hennes dystra perioder. Det är svårt att se det. Men om man tar sig tid att lära känna en människa på djupet. Då ser man sådant som omedvetna människor inte ser. Det krävs mycket av två människor som har gått igenom mycket att binda ihop en vänskap, att skaffa ett band gjort av kedjor. 
Men om man bryr sig om någon väldigt mycket, så spelar det ingen roll. Vi lyfter upp varandra. Finner dom små ljusglimtarna och bara låter kärleken vägleda oss. 

-Jag tycker om dig oerhört mycket, fina vän💗

Likes

Comments



Inatt vaknade jag av att jag hade så fruktansvärt ont i ögonen, har haft i mina linser för länge så fått någon slags ögoninflamation. Så gick och tog ut som och nu kan jag knappt kolla för att ögonen bara rinner konstant. Och dessutom har jag glömt mina glasögon på skolan! så går om kring med 5% syn ungefär.. Hade planerat att gå ut och gå idag, laga mat, hänga tvätt. Såna där vardags sysslor som jag sällan gör. Men så går inte det för att jag fucking inte ser någonting! haha.. 

Helgen har varit både bra och dålig. I fredags var jag på Harrys i Värnamo med Emmie och en kär vän till mig hamnade i fyllecell, så fick glida in och hämta honom.. Inga problem! Men Lördagen var sådär.. Började fett bra och hade skit kul på en inflyttnings fest. Slutade med att jag fick en down igen och skadade mig själ, återigen. Så är hemma denna veckan. Alla snackar om inläggning hela tiden och jag börjar tänka i dom banorna med nu, är ju 18 år så allt sker på mina villkor och det är jag sjukt glad över. Sist jag låg inne var det ju med tvång. Så det var ju helt värdelöst, eftersom att jag inte var ett dugg intresserad av att jobba upp mig. Vi får se.. 

Har lite funderingar kring skola osv.. Men det tar jag i ett annat inlägg senare, onödigt att skriva någonting innan det är bestämt. 

I feel homeless 
locking around me with no directions
but i know that all i need is to go down on my knees and sing holy 
because you are holy god
So why am i still sanding up
why am i still trying to catch my breath 
when i know that beside your cross the air is so clear and clean -Jeanette

Likes

Comments



Nu är jag för långt ner.
Nu är det dags för förändring, det här går inte längre.
Jag måste ge upp nu, på riktigt.
Jag måste ge mitt liv till gud, innan det är försent. 

Jag har vandrat omkring i detta mörker för länge nu, jag håller på att ge mitt liv till fel hand. Jag kommer inte fixa det här. 3 år har jag gått runt med en depression och det måste ta slut nu. För om jag inte lägger av nu tar jag livet av mig och det är nu bara en tidsfråga innan jag gör det. Så nu är det slut. Jag har ingen hjälp fått från samhället och därför tänker jag inte längre be om någon heller. Jag måste fixa detta själv, på egen hand. För jag vill leva. 

Vaknade upp på sjukhuset i lördags, med alla möjliga trådar. Jag hade nekat läkevård hela natten. Ville inte ha deras hjälp. Jag hade supit mig redlös, jag sårade min bästa vän igen. Gav henne återigen ett svårt ansvar, hon förtjänar inte att bli rädd, att känna sig hjälplös. Det går inte det här. Det måste få ett slut nu innan jag förlorar allt, innan jag förlorar mig själv. 

De rättfärdiga ropar, och Herren hör och räddar dem ur all nöd. Herren är nära de förtvivlade, han hjälper de modlösa - Psaltaren 34:18-19

-Jag måste börja söka efter ljuset i slutet av tunneln. 

Likes

Comments

Trött som bara den orkeslös och grubblande glider jag omkring på mina rosa moln i väntan på upprättelse. Går ut och röker min sista cigg i hopp om att det är den sista. Men köper nya direkt fastän skammen i mig borde vara ett solklart bevis på att jag inte borde. Men med mitt bipolära levnadsvis så kommer jag aldrig stanna upp i min mörka cirkel och kliva ur och möta livet jag så gärna vill till. Jag undrar ofta vad det är som håller min vilja att kämpa ifrån mig. Varför jag inte bara lägger av, upphör och avslutar detta elände, det låter enkelt. Men som jag har försökt, som jag har kämpat och som jag har fallit tillbaka, om och om igen ramlar jag omkull. Famlar efter en famn, hit och dit. Uppmärksamhets kravet är ett bevis på hur illa jag hamnat. Jag orkar inte gråta mig till sömns med rädsla av att vara övergiven. Jag orkar inte skrika längre, min röst håller inte för det. Jag är så trött och ledsen.

Likes

Comments

Nu börjar jag om med träningen! Sätter in allt jag har nu och ska minsann få kroppen jag alltid drömt om! Har inte rökt sedan i fredags och det känns bra! Var ute och gick 6km innan idag. Jag måste börja nu! Är så taggad! ❤️

  • 1749 readers

Likes

Comments