Oj, nu har det ekat tomt här på bloggen ett tag. Livet kom emellan lite och jag tog mig aldrig tid att sätta mig och skriva någonting. Jag kommer skriva nu, och jag hoppas att jag kommer skriva snart igen. Jag älskar att blogga och det har alltid varit en stor del av mig. Känner alltid att det fattas något i mitt liv när jag inte får skriva.

Under alla år som jag bloggat har jag summerat året lite. Det har varit ett sätt för mig att sätta punkt på året som har varit. Jag försöker att inte leva för mycket bakåt i tiden, men jag tycker att det är skönt att skriva om det. Få ett avslut på allting och när jag skriver sista meningen så kan jag stänga ner datorn och inte tänka så mycket mer på det.

2018.

Om jag skulle beskriva året med ett ord skulle jag välja resa. Inte för jag reste någonting, jag tror knappt att jag lämnade Skaraborgs gränser mer än några få gånger. Jag reste inom mig istället. En iskall vinter där snön låg kvar flera månader och min bil lade av varje vecka. En sommar där jag svettades och led i min gamla lägenhet med fönster på solsidan. Någonstans bland allt detta hittade jag en liten bit av mig själv. Trots att början av året var fruktansvärt, jag led i tystnad och kämpade mig igenom vissa dagar. Tog dåliga beslut och såg mitt liv falla samman framför mina ögon. Kände mig maktlös, grät, skrek och accepterade verkligheten. Jag vill inte sitta här och säga att jag önskar att jag hade sagt ifrån och gjort annorlunda, för jag vet att jag gjorde allt jag kunde. Jag måste tänka så. Krama om mig själv i våras där jag låg i min säng och grät. Samla ihop bitarna och pussla ihop en bild av hur allt ser ut nu. Jag var så stark jag kunde.

Det blev lite lättare. Inte för världen var snäll mot mig, utan för jag accepterade att mitt liv skulle se ut så. Tänkte att jag inte hade något val, så jag gjorde det bästa som gick. Kämpade mig igenom dagarna med skolan och allt som hör till. Fann tröst i stallet igen, som jag nästan hade tappat gnistan till. Grät i Billys päls och red långa turer i skogen. Skrattade, grät och det gjorde ont.

Skrev ett inlägg på facebook som jag var rädd för att publicera. Funderade på formuleringar i flera dagar men jag kom inte fram till någonting. Skrev bara några enligt mig värdelösa ord och publicerade. Nästa dag ringde tidningen. Min facebook lade nästan av för alla notiser från okända människor som delade det jag hade skrivit. Människor som precis som jag, inte vågade, men som vågade ändå. Fick en artikel om mig själv i tidningen och veckan efter pratade jag i radio. Skakade av skräck och var stolt. Större tidningar hörde av sig och jag vågade tacka nej. Jag hade fått ut mitt budskap redan.

I 30 graders värme blev jag hamstermamma. En dag flyttade Ingemar hem till mig. Jag kände att det gav mig mer än vad man kan tro att en liten tjock hamster kan göra, men det var fint. Lisa kom hit och jag grät av skratt till ponnyakuten. Sprang runt barfota på gräset och lekte med Xavi. Jag vågade göra saker själv under sommaren. Åkte till stranden själv, läste böcker och mådde helt okej. Stängde av mobilen och tvingade allt mörker att försvinna. Badade i timmar, snorklade och där under vattnet mådde jag bra. Fotograferade, var på Hjo-ko, bloggade, skrev, fotograferade och mitt i allt det föddes ett hopp om en ny lägenhet. Jag hade tur, ovanligt tur och planerna började ta fart och jag tog det modigaste beslutet jag gjort i mitt liv. Jag lämnade mörkret och det som tyngde mig under året. Bröt tystnade och bad om hjälp. Fick hjälp att lämna honom. Min kropp gav upp, sa ifrån och jag kämpade för att läka.

Gick i mig själv igen, blödde, läkte, tröstade och levde. Baddade mina sår och ställde mig upp igen. Som att födas på nytt. För inom mig såddes ett litet hopp, även om det inte var stort. Jag kunde knappt se det, men det fanns där. Packade så många flyttlådor att jag grät av utmattning på självaste dagen. Samlade ihop mitt mod och hopp och kastade bort allt som gjorde ont. Flyttade till min älskade nya lägenhet. Kände mig trygg och fick äntligen andas. Mitt bland allt detta fick jag en vän. En vän som kom in i mitt liv på det konstigaste sättet jag har någonsin varit med om. Men jag behövde det. Behövde få skratta, läka och leva. En vän som följer med mig in i det nya året.

Åkte på Mia Skäringer i Göteborg. Skratten avlöstes av gråt och jag var förvirrad. Men samtidigt otroligt lycklig. Det var en fin helg, med mamma. Fick kraft igen och kämpade lite till. Åkte till Falköping varje tisdag och led genom de värsta timmarna i mitt liv och trodde aldrig att jag skulle överleva. Fällde oändligt många tårar i bilen till tonerna av olika låtar. Gick flera mil i mörkret på kvällarna och badade i mitt badkar hemma. Lät mig omfamnas av allt fint som fanns, uppskattade till och med att ha grannar i den nya lägenheten. Låg i tystnad och lyssnade på ljud som inte skrämde mig och ljud som gjorde mig glad. Vågade skratta. Det gjorde ont. Vissa dagar kändes det som att mina käkar hade växt igen under de månader som jag led i tystnad, men jag skrattade ändå. Skrattade så det gjorde ont. Kramades. Vågade.

Vågade höja min röst en gång. Även om den skakade. Samlade ihop all min kraft jag hade för att forma ett så litet ord som "nej." Gick på spelkvällar och engagerade mig i saker som jag tycker är viktigt och kul. Någonstans på vägen ramlade alla tårar och jag glömde att plocka upp dem. Gick vidare på vägen mot julafton och snön som föll. Jag grät inte i år till första snön. Jag som brukar var så känslig på vintern såg det fina i snö som glittrar och kinder som blir röda. Var ute tills mina fötter blev blåa och kom hem till stället som jag nu kan kalla mitt hem. Ett riktigt hem. Inte bara en lägenhet utan ett ställe jag trivs på. Så mycket att jag till och med satte upp ljusstakar och pyntade min balkong. Firade jul och såg det fina i ögon som tindrar och barn som skriker. Såg raketer smällas inatt från min bästa kompis balkong och jag såg det fina i att leva. Med rök som fyllde mina lungor och tinitus i öronen blickade jag ut över himlen som färgades av någonting som jag hatar, men jag älskade. Jag såg någonting fint i allt.

Just i detta ögonblicket så vill jag spola tillbaka tiden några månader. Krama om mig själv, torka mina tårar och berätta att det kommer bli bra. Även om jag vet att jag inte skulle tro på det. Men det fungerar inte så. Måste leva i nuet. I nuet kommer jag krama om mig själv. Berätta för mig själv hur bra det kommer att bli. För jag tror att det kommer att komma fina saker till mig. Det måste det göra. Även om det måste komma mörkret också. Jag byggde upp en sköld under året. Ett litet skydd som jag kan stoppa omkring mig när allt blir för mörkt. Ett par glasögon där jag kan se att allt inte är grått och fult. Jag kommer bära det under året. Jag kommer våga. För är det någonting jag vill 2019 så är det att våga. Våga säger saker även om min röst skakar. Våga skratta. Våga säga ja och våga säga nej när det behövs. Våga skriva även om ingen kommer att läsa det. Våga. För mig.


Gillar

Kommentarer

Nu har det varit tyst ett tag. Anledningen är att jag har gått igenom en otroligt jobbig period. Det senaste året har varit otroligt jobbigt för mig och jag har gått igenom saker som jag önskar att jag inte hade gjort. Jag har på något sätt lyckats hålla mig flytande och fått livet att fungera ändå, men för ett tag sedan gick jag in i ett chocktillstånd när allting kom ikapp och min kropp sa emot. Jag fick mardrömmar, tappade matlusten och mådde konstant illa. Gick runt i en dimma vissa dagar. Även om det var så nyss så kommer jag knappt ihåg vad jag gjorde under några dagar.

Men jag ser ett ljus i det ändå. Jag går ju i DBT just nu och kommer att få börja PE (Prolonged Exposure therapy) för PTSD. Det är inom DBTn med min terapueft som jag haft under en lång tid. Så det kommer att bli bättre. Nu har jag haft lov i en vecka också vilket inte är alltid är det bästa för mitt mående då jag tappar rutiner. Men det har ändå varit ett okej lov, har spenderat tid i stallet, fotograferat och bara tagit det lugnt hemma. Ser fram emot att skolan början på onsdag så jag kan komma in i mina rutiner igen och fortsätta.


Gillar

Kommentarer

Vet att jag skrev igår att jag skulle vara lite produktiv idag och fixa mer hemma, men det blev inte riktigt så, haha. Vaknade vid 6 och åkte upp för att ta ut hästarna. När jag kom hem var jag så trött att jag gick och lade mig igen och sov till klockan tolv.. haha. Men det var verkligen nödvändigt då jag sovit så sjukt dåligt det senaste. Kände mig mycket piggare när jag vaknade så åt lite lunch och åkte upp till stallet igen. Mockade och borsta Billy länge innan vi skrittade ut en sväng i skogen. Billy var pigg och glad trots att det blåste en del.

Åkte hem till mamma och åt middag vid 17 och sedan följde Ammi med mig hem och satte upp min lampa i hallen. Blev jättebra! Gick ut på en promenad nu på kvällen till utegymmet. Tog ett bad när jag kom hem och gjorde ansiktsmask och verkligen tog hand om mig själv. Så nu har jag landat i soffan och känner att lugnet har infunnit sig lite. Blir nog att sova snart.

Gillar

Kommentarer