Tänkte komma med en liten jobbupdate från förra veckan. Något jag lärt mig: italienare framstår som föredömligt LUGNA, LÅGMÄLDA, PUNKTLIGA, EFFEKTIVA och VÄLORGANISERADE jämfört med folk från Mellanöstern. Det borde säga en del om hur arbetsveckan såg ut för min del.

Vi skulle nämligen koordinera ett tredagarsevent med halva Bahrains parlament, deras Shura Council (rådgivande församling) som är en av parlamentets två kammare, och det blev sjukt stressigt och så jävla mycket jobb efter att både Martina och Mitchell varit i just Bahrain hela veckan innan och glömt bort det här eventet, så i helgen har jag inte orkat med mycket annat än att sova och lyssna på julmusik.

Det var tänkt att eventet skulle börja med möte och diskussion på vårt kontor på onsdagen. Det gjorde det inte. Det regnade för mycket, så de stackars Bahrainianerna vågade inte lämna sitt hotell. Dag ett och två fick alltså klämmas in tillsammans på torsdagen. Det blev kaos. Ett antikt mahognybord av en italiensk designer fick sätta livet till, kaffemaskinen drabbades av grav utmattning och både jag och Martina kröp på golvet i över en timme på jakt efter ett pärlörhänge. Båda lyckades också under örhängesjakten bli nerspillda med tevatten. Mitt i allt det här fick jag dessutom reda på att jag på fredagen inte bara skulle följa med på en högtidlig konferens, utan dessutom delta på kvällens galamiddag. "Det är ingen stor sak. Galaklänning är lagom, du behöver inte klä upp dig mer än så", förklarade Martina när jag i panik väste att jag inte skulle hinna shoppa med så kort varsel och att jag definitivt inte hade packat med mig något värdigt en galamiddag. Det hjälpte inte avsevärt. Såhär ser det liksom ut där vi skulle hålla till:

Fredagen gick trots omständigheterna helt okej. Konferensen visade sig vara på arabiska och översattes till italienska, så den förstod jag inte så mycket av, men de diskuterade terrorism, radikalisering, religionsfrihet och samexistens mellan kulturer, så det hade jag gärna lyssnat på.

Träffade viktiga människor. Det fanns bara viktiga människor där, ja och så jag då. Så alla trodde att jag var en viktig människa och det kändes ju lite fint ändå. Mitt sällskap för kvällen var Azouz Ennifar, Tunisiens tidigare ambassadör i Italien. Och så skakade jag hand med Bahrains kronprins. Det fick man dock inte ta bild på, utan vi måste vänta till ett kollektivt fototillfälle. Här är han, bakom VÄGGEN av människor alltså. För att garanterat inte synas passade han på att sitta ner också.

Sen var det middag. Vi hade livemusik.

Bahrains kung var också med på middagen och övervakade oss. In spirit alltså. Bara lite obehagligt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

I söndags förra veckan kom det en ny jordbävning. Vaknade strax efter halv åtta på morgonen av att allting svajade. Sängen flyttade på sig, det knakade i väggarna och några hus längre bort ryktades det om kylskåp som vält och hissar som fallit ner. Inte det roligaste sättet att vakna på. Skalvet fortsatte en bra stund och min italienska roomie Lucia letade upp en nyhetssändning medan vi diskuterade om det vore bättre att springa ut eller att stanna inne i huset.

Hela veckan hade vi alla tre som bor i lägenheten gått och längtat till söndagen då det skulle vara soligt och varmt, eftersom vi hade planerat att åka till stranden. Så vi tänkte att vi kör väl ändå eller. Så snart skalvet var över och alla hunnit meddela släkt och vänner om att vi levde gav vi oss iväg. Och hann gå 20 meter ner för gatan från porten. För tunnelbanan såg nämligen ut såhär:

Den var stängd. Säkrad bakom lås och bom. Tydligen hade den gått sönder någonstans dopo terremoto, på grund av jordbävningen. Bra ord att kunna för övrigt, de verkar behövas ofta.

Så vi fick planera om. Promenerade till närmaste busstation och hittade en buss som kunde ta oss till en annan buss som kunde ta oss till havet. Om det nu hade varit så att det hade funnits tidtabeller för kollektivtrafiken. Och det gör det ju som bekant inte i den här stan. Det visade sig att det skulle ta oss minst fyra timmar att resa till stranden ena vägen och att det inte fanns några som helst garantier för att vi skulle kunna ta oss hem igen samma dag, och vi insåg att det inte var värt det.

Så vi fick planera om igen. Och begav oss till parken istället. Så här ser en typisk park ut en solig oktobersöndag i Rom:

Det står en stor ruin mitt i! En akvedukt från romartiden. Sånt där man snubblar in i var och varannan förmiddagsjogg i den här stan. Följer man den här några kilometer rakt åt höger kommer man till Colosseum.

Tänkte passa på att introducera min italienska familj här också.

Detta är Polina, jag och Lucia. Polina är från Ryssland och jobbar som engelskalärare för vuxna över Skype, så just nu kombinerar hon en månad semester här i Rom med att lära folk engelska några timmar varje dag. Sjukt smart karriärsval att vara lärare på Skype. Hon kan vara var som helst i världen och ha pyjamasbyxor på sig hela dagen och ändå göra sitt jobb. Lucia kommer från Bari på Italiens östkust och jobbar som videoredigerare. Hon klipper musikvideor och filmer, färgkorrigerar, mixar och annat som har med filmers postproduktion att göra. Superspännande att se henne jobba och ännu mer superspännande att få se halvklara filmer och musikvideor och komma med åsikter om färger och vinklar och filter.

Lucia har bott i Rovaniemi och pratar lite finska. När jag flyttade in och berättade om mig själv och var jag kommer ifrån frågade hon om min familj också föder upp renar. Polina pratar fem språk flytande och lite svenska. Hon påstår själv att hennes svenska är dålig, men räknar obehindrat till 100 och säger "God morgon, ha en bra dag, hejdå, ses senare!" varje morgon när jag kilar ut genom dörren på väg mot jobbet. Hon pekar hela tiden på olika saker och vill lära sig vad de heter. Just nu övar hon på färger och djur.

Det blir alltid mycket språksnack när vi umgås. Vi jämför ord från olika språk och på samma sätt som Polina försöker utöka sitt svenska ordförråd utökar jag mitt italienska. Peka, fråga och upprepa högt – funkar hyfsat.

Likes

Comments

En grej som är spännande här är att det inte finns någon tidtabell för kollektivtrafiken. ”In Rome it’s impossible”, sa killen bakom kassan i den lilla butiken som säljer transportkort. Man får alltså chansa vilt så fort man tänkt ta sig någonstans till en viss tid. Tunnelbanelinje A behöver man sällan vänta på i mer än fem minuter, men så fort man ska ta sig någonstans dit den inte går får man alltid experimentera lite. B-linjen går betydligt mer sällan och linje C finns just nu inte alls för att något underjordiskt fynd från romartiden som gjordes när man renoverade linjen måste räddas.

När det kommer till bussar och spårvagnar kan man inte räkna med att de kommer med ens nästan jämna mellanrum. Två med samma nummer kan komma direkt efter varandra, medan det sedan dröjer en halvtimme eller så innan nästa dyker upp.

Något som verkar vara populärt bland de som kör kollektivtrafikfordon här är små endagsstrejker. Detta fick jag uppleva för första gången förra fredagen när jag hade tänkt göra massor av grejer eftersom jag var ledig. Det gick inte sådär alldeles lysande. Tunnelbanan var stängd och varken bussar eller spårvagnar körde.

Frågade min roomie om hon visste hur länge strejken skulle pågå. Bara idag, blev svaret. Varför strejka en enda dag? Det är fredag svarade roomien med en axelryckning. Tydligen händer det att folk helt enkelt inte kan ta sig till jobbet vissa fredagar på grund av dessa strejker. 

Dessa fredagsstrejker infaller åtminstone någon gång varje månad, men oftare vid evenemang som till exempel fotbolls-EM. Och folk verkar inte tycka att det är ens lite märkligt. 

Likes

Comments

Det var jordbävning här precis nu för en stund sedan, ganska kraftig. Självklart lyckades jag befinna mig i tunnelbanan på väg hem från jobbet precis när det inträffade. Det var lite spännande, för mitt i allt skakade det till och folk höll på att trilla omkull. Kändes lite som att tåget kom för snabbt in i en kurva och tänkte välta.

Så nu har jag provat på det och imorgon tar jag mig nog fram till fots eller med buss. Vi får inte använda hissen här i huset heller just nu, men det är ju alltid härligt med lite trappträning. Speciellt när en bor på sjunde våningen.

Likes

Comments

Tänkte att vi kunde snacka lite jobb.

Jag är vad som kallas kommunikationsassistent, vilket i princip innebär att jag twittrar, kommer på strategier för hur vi ska använda oss av sociala medier, bokar flygbiljetter åt EU-parlamentariker och ambassadörer, går på utrikespolitiska konferenser och skriver rapporter om dessa. Jag har ju bara varit anställd i en vecka och har därför inte så mycket att rapportera om ännu, men tänker att jag kan utveckla lite efter hand.

Den NGO (Non-governmental organisation) jag jobbar för är belägen precis invid Spanska trappan i den sjukt fancy stadsdelen Spagna, så där hänger jag för det mesta. Trappan är tydligen en otrolig turistattraktion, vilket innebär att jag två gånger om dagen får armbåga mig fram mellan allt från systemkameror med meterlånga objektiv till skrangliga selfiesticks. Typ såhär kan det se ut en vanlig dag på väg hem. Ibland får jag även gå på röda mattan under uppsikt av säkerhetspolis.


Sa jag att Spagna är sjukt fancy? Glöm det, det är en kränkande underdrift. Gör mitt bästa för att smälta in med de lokala förmågorna, men i den i övrigt Pradaklädda strömmen av människor på väg till jobbet i morgonrusningen i de smala gränderna mellan Gucci- och Armanibutikerna blir jag i mina kostymbyxor från H&M oftare misstagen för att tillhöra den selfiesticksbärande massan som hänger där men aldrig går in i någon butik (vilket i och för sig inte jag heller gör). Ändå är jag alltid vad jag skulle kalla uppklädd. Jag har ju ändå kostymbyxor och vet att det är dödsstraff på att komma till jobbet i jeans, om de så är svarta. Note to self: Svart, om än storblommigt färggrann, bombarjacka i sidenimitation är INTE ett bra substitut för svart kavaj. Åtminstone inte i parlamentsreceptionistens ögon. Och speciellt inte när klädkoden är svart kavaj punkt.

Rom sägs vara byggt på sju kullar och jag misstänker att minst 15 av dem ligger i Spagna. Jag älskar Spagna – med sina kullerstensförsedda gränder och fönsterluckor i fina färger – men inte när det regnar och inte på väg hem från jobbet. Det blir nämligen orimligt jobbigt att transportera sig själv över kullarna vid dessa tillfällen. Mina vadmuskler blir dock större by the hour.

På den här gatan jobbar jag. Ni skulle bara veta hur mycket den faktiskt lutar.


Coming up: Roms kollektivtrafik och varför det ibland blir näst intill omöjligt att jobba på fredagar.

Likes

Comments

...kunde ju vara lite kul tänkte jag, eller åtminstone var det det för ett år sedan när jag åkte till Ghana. Så nu gör jag ett försök och får se hur det går.

Som det står under min fantastiska selfie där till vänster bor jag just nu i Rom. Hur jag hamnade här är en ganska underlig historia, men tänkte att jag drar en lite förkortad version av hur det gick till. I våras pluggade jag, som kanske bekant, i Prag. På min födelsedag anordnade universitetet en båtfest för att fira sitt jubileumsår, och en professor som jag själv inte hade någon kurs med, men som jag pratat med några gånger, skulle bjuda mig på en födelsedagsdrink. Han berättade om en organisation i Italien – som han själv varit med och startat upp – som sköter fredsförhandlingar mellan olika parter i Mellanöstern, sa att kan skulle behöva en praktikant och frågade om jag var intresserad. Det var ett sånt där tillfälle när hjärnan får kortslutning och bara skriker rakt ut medan man hör sig själv säga "Visst, det blir nog kul."

Resten av kvällen ägnade jag åt att intala mig själv att det lät för bra för att vara sant, och därför antagligen också var det. Men nu är jag alltså här. Tycker på något sätt att det är lite skrämmande ändå hur mycket som handlar helt om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Jag ska berätta mer om mitt jobb, vad jag sysslar med, hur jag bor – själva livet i Rom alltså – lite senare. Bilder är inte min starka sida, men om vädret är fint i helgen kanske jag ger mig ut och fotar lite från mina nya hoods.

​No biggie, bara en spontan bild från en morgonpromenad min första dag i Rom, lite sådär casual.

Likes

Comments