Sista dagen på jobbet var i onsdags förra veckan – skönt och lite sorgligt. Sista dagen som jag gick in till den här trappuppgången:

Och in till världens gulligaste lilla kontor. Eller egentligen är det en vanlig trea som det är tänkt att man ska bo i. Konferensrummet har alltså klämts in i det som egentligen är hallen och vardagsrummet. 40 personer har vi som mest lyckats få in här, men då är det trångt. Såhär ser det ut direkt när man kommer in.

Lite kuriosa om mitt tillhåll: gubben som uppfann den gregorianska kalendern på 1500-talet, påven Gregorius XIII, har bott i det här huset. Eftersom det är så gammalt har det renoverats ungefär en miljon gånger genom åren, men aldrig helt genomgående utan lite här och där som det behövts. Därför har varje rum olika eluttag, så i en stor låda gömd någonstans på kontoret har vi en större samling adapters än jag sett någon annanstans. Inklusive butikerna på flygplatser som säljer öronproppar och nackkuddar.

Gömt någon annanstans (kanske i köket) finns det också alltid minst tre sorters kakor, ett paket juice som i stora bokstäver proklamerar "Mindre än 30 % tillsatt socker!" (wow, va) och choklad. Det funkar bra som motivation och energi, dock inte innan lunch.


Här är mitt favorithörn. De här böckerna tillsammans med 200 andra har jag spenderat en rad eftermiddagar med att katalogisera och lägga in i organisationens online-bibliotek. Av dessa böcker finns det typ tre som jag inte har dröm om att en gång hinna läsa. Hur jag vet det är för att när en katalogiserar böcker online måste de taggas med ämnen de handlar om, gärna minst fem olika, och ges omdömen. Jag har alltså läst 304 baksidor, ännu fler av de där invikta flikarna som inbundna böcker med ett löst pappersomslag har, och en enorm mängd omdömen från experter tillhandahållna av Google och diverse bokhandlar.

De flesta böckerna avhandlar ämnen om terrorism, jihadism, världspolitik, säkerhet, konflikt, diplomati och underrättelsetjänster.

Jag har inte alltid haft så exceptionellt mycket att göra under mina arbetsdagar, men har fått möjlighet att gå på en stor mängd intressanta konferenser. Ibland har jag hållit till på helt fantastiska platser i officiella byggnader som man som turist inte har möjlighet att besöka.

Uppifrån: Biblioteca Vallicelliana, något enormt ställe en timme utanför Rom, Sala Zuccari i Palazzo Giustiniani där en del av Senato della Repubblica (senaten i Italien alltså) håller till och Istituto Svizzero di Roma (Swiss Institute in Rome).

Istituto Svizzero fick synas tre gånger bara för att det var så fint. Sista bilden från utsidan på vägen hem när det hunnit bli mörkt.


Ibland var det dock inte möjligt att hinna på alla konferenser det var tänkt, speciellt inte när de flyttades till Bryssel. Då kunde det istället se ut såhär under sena måndagskvällar på kontoret. Livestreaming är en praktisk grej. Anteckningarna var till för att jag skulle kunna sitta och uppdatera twitter med citat under hela konferensen (och samtidigt boka hotell åt Mitchell, vilket kanske syns). Den här kvällen twittrade jag på svenska, engelska, franska och italienska.


Från en av våra egna konferenser. Nästan 40 personer och nästan inget syre.


En bra grej med mitt jobb har varit att jag fått användning av kursen i internationell rätt som jag läste mitt första år på universitetet, om än på ett inte helt väntat sätt. Jag slängde ut en fråga på Snapchat, nämligen HUR någon kunde tillåta utgivning av en bok med den här layouten.

Och en av konversationerna som följde var denna:

Det mest underbara med den här boken är ju dock att det på något sätt inte uppfattades som tydligt nog att den skulle innehålla färggranna illustrationer bara att döma av omslaget, utan att detta måste förtydligas i text.

Hur det är att vara hemma då? Skönt och avslappnande för det mesta. I mörkret och kylan är det såklart lätt att sakna Rom, men som kan läsas i senaste inlägg finns det ändå inget bättre än att komma hem. Nu väntar jag bara på snön.

Likes

Comments

Jag är hemma. Hemma, hemma. På Åland-hemma. HEMMA. Finns inget ställe som är så hemma som just här.

Har aldrig riktigt förstått grejen med hemlängtan. Första dagarna på ett nytt ställe kan vara kämpiga innan en hittat sin plats, och sista dagarna kan det kännas som en lättnad att veta att en snart är hemma igen. Men hemlängtan, aldrig på riktigt. Förrän nu.

Sista tiden i Rom blev jobbig. Jobbigare än jag hade trott. Tidvis nästan outhärdlig. Det började när Instagram och Facebook vittnade om några dagar av snö. Det eskalerade när, som sig bör, bilderna från den fantastiska traditionen lilla jul dök upp. Det var glögg och lillajulsmarknad och gröt och lillajulklappar. Mysigaste helgen om en bortser från julen själv, och att tillbringa den på ett kontor i en stad i ett land som absolut inte firar just den här traditionen (men väl varenda katolskt helgon som finns) var inte roligt.

I Prag hade jag en självklar roll. Jag älskade tiden där. Jag var omgiven av helt fantastiska människor och allt kändes möjligt. Livet hände där och då och ändå hade jag det framför mig. Kanske satte jag därför ribban lite för högt inför Rom. Kanske hade jag för höga förväntningar. Till Prag kom jag med knappt några förväntningar alls, och de jag hade var låga. Då blev allt så mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas. När det sedan stod klart att jag skulle bege mig till Rom för hösten var det inte bara en eller två, utan ett helt gäng människor, som sa saker som "Åh, Rom är min absoluta favoritstad!", "Du kommer att älska Rom!", "Rom är helt fantastiskt!", "I Rom hade jag kunnat tänka mig att bo några månader. Ska vi byta?" och så vidare.

Jag vet inte varför, men Rom var inte en stad jag älskade från början. En häftig stad med alla sina ruiner och kyrkor och stenhögar en inte kunde ta en promenad utan att springa på, men också en fruktansvärt stökig stad med mest bara väldigt stora vägar och väldigt många bilar. En stad där det är omöjligt att gå rakt fram någon längre sträcka på trottoaren utan att den antingen a) mitt i allt fick tjäna parkering för bilar som inte fått plats någon annanstans, eller b) helt enkelt upphörde att existera.

Med tiden blev det en stad som jag lärde mig att tycka om. Lärde mig att finna en tillvaro i. Lärde mig att sätta mig ner på en kant i, och med ansiktet mot solen andas ut och tänka "Okej. Så här ser mitt liv ut nu. Jag överlever och det är inte för evigt." Det kändes som ett nederlag. Jag ville ju också kunna komma hem och berätta om hur otroligt och fantastiskt och vackert och underbart Rom är. Jag ville verkligen älska Rom.

Så jag kanske kommer tillbaka en dag. Gör alla turistgrejer jag inte hann med under första veckan när jag var ledig och hade familjen där. Letar upp de lätträknade guldkornen jag fann och fokuserar på bara sånt. Gör upp med staden helt enkelt. Tills vidare njuter jag av att vara hemma igen. Kanske upprepar jag meningen "Jag har bott i Rom" lite för ofta för mig själv, men det låter ju ändå coolt att kunna säga det såhär i efterhand. Jag har bott i Rom.

Likes

Comments

Nu börjar det kännas att det inte är så himla lång tid kvar här. Och lite tur är väl det, för nu har även en släng av hemlängtan börjat komma krypande. Just nu vill jag bara hem.

Visst, det har varit skönt att byta ut två månader av mörker, höstrusk och regn mot sol och sommarvärme. Men nu vill jag ha Åland. Jag vill ha golvvärme efter duschen, kranvatten som inte är direkt äckligt och en soffa att spendera lata förmiddagar i. Jag vill feng shuia och gå långa promenader längs havet.

Jag vill ha snö (av vilket slag som helst), pepparkaksbak, julstök och War is Over. Jag vill dra fram plastgranen som genom åren har börjat luta allt mer betänkligt och blivit lite vinglig, pynta den med samma dagistillverkade tomtar som alla andra år, spela samma julskivor som alla andra år och koka knäck på samma gång. Jag vill dra fram kartongerna med julpynt, känna den där doften som bara just kartongerna med julpynt har och plocka upp julpingvinerna som SKA fram varje år oavsett broderns invändningar. För jag älskar julen.

Bara inte just här. KÖPHETSEN i den här staden är något utan dess like. Inte sett maken till konsumtionskultur förut. Och det började så tidigt. I köpcentret på min gata fick den löjligt stora och glittriga (och blinkande. Och låtande.) julgranen som tar upp tre våningar trängas med (blinkande och låtande) plastpumpor och spindelnät en hel vecka, för halloweenhelgen hade inte ens hunnit komma än när köpcentrumsinnehavarna tyckte att det kändes rimligt att slänga upp julgranen. För det kan ju inte vara så att det finns någon gräns för vad som är ORIMLIGT tidigt att börja hetsa folk med påtvingad julklappsprestationsångest och frenetisk julhysteri.


Ser ni vad det här är för ställe?

Nej, det gör inte jag heller. Det här är vad som händer när militanta överpyntare dragit fram och hela efforten att fylla folk med julklappsidéer och ett plötsligt pengaspenderingsbehov helt enkelt råkar backfire-a. HUR är det meningen att ens lyckas hitta in i den här byggnaden?

Spanska trappan är självklart också julpyntad med en alldeles egen gran, dock i det lite mindre traditionella slaget. I dagsljus ser den ut som en något så när konformad ansamling aluminiumpinnar som spretar åt olika håll, men när mörkret faller börjar den självklart blinka och låta. Eller. De pyttesmå lamporna som gömmer sig på dessa aluminiumpinnar ändrar färg och gör att granen ser ut att bestå av en massa små, små explosioner av fyrverkerier i slow motion. Vacker är den ju inte, men här har någon åtminstone KANSKE gjort ett medvetet val att spara in på säsongspyntet till lite med moderata proportioner genom att böka ihop jul med nyår. I någon ände av hysterinystanet måste man ju börja dra, tänker jag.

Likes

Comments

Tänkte komma med en liten jobbupdate från förra veckan. Något jag lärt mig: italienare framstår som föredömligt LUGNA, LÅGMÄLDA, PUNKTLIGA, EFFEKTIVA och VÄLORGANISERADE jämfört med folk från Mellanöstern. Det borde säga en del om hur arbetsveckan såg ut för min del.

Vi skulle nämligen koordinera ett tredagarsevent med halva Bahrains parlament, deras Shura Council (rådgivande församling) som är en av parlamentets två kammare, och det blev sjukt stressigt och så jävla mycket jobb efter att både Martina och Mitchell varit i just Bahrain hela veckan innan och glömt bort det här eventet, så i helgen har jag inte orkat med mycket annat än att sova och lyssna på julmusik.

Det var tänkt att eventet skulle börja med möte och diskussion på vårt kontor på onsdagen. Det gjorde det inte. Det regnade för mycket, så de stackars Bahrainianerna vågade inte lämna sitt hotell. Dag ett och två fick alltså klämmas in tillsammans på torsdagen. Det blev kaos. Ett antikt mahognybord av en italiensk designer fick sätta livet till, kaffemaskinen drabbades av grav utmattning och både jag och Martina kröp på golvet i över en timme på jakt efter ett pärlörhänge. Båda lyckades också under örhängesjakten bli nerspillda med tevatten. Mitt i allt det här fick jag dessutom reda på att jag på fredagen inte bara skulle följa med på en högtidlig konferens, utan dessutom delta på kvällens galamiddag. "Det är ingen stor sak. Galaklänning är lagom, du behöver inte klä upp dig mer än så", förklarade Martina när jag i panik väste att jag inte skulle hinna shoppa med så kort varsel och att jag definitivt inte hade packat med mig något värdigt en galamiddag. Det hjälpte inte avsevärt. Såhär ser det liksom ut där vi skulle hålla till:

Fredagen gick trots omständigheterna helt okej. Konferensen visade sig vara på arabiska och översattes till italienska, så den förstod jag inte så mycket av, men de diskuterade terrorism, radikalisering, religionsfrihet och samexistens mellan kulturer, så det hade jag gärna lyssnat på.

Träffade viktiga människor. Det fanns bara viktiga människor där, ja och så jag då. Så alla trodde att jag var en viktig människa och det kändes ju lite fint ändå. Mitt sällskap för kvällen var Azouz Ennifar, Tunisiens tidigare ambassadör i Italien. Och så skakade jag hand med Bahrains kronprins. Det fick man dock inte ta bild på, utan vi måste vänta till ett kollektivt fototillfälle. Här är han, bakom VÄGGEN av människor alltså. För att garanterat inte synas passade han på att sitta ner också.

Sen var det middag. Vi hade livemusik.

Bahrains kung var också med på middagen och övervakade oss. In spirit alltså. Bara lite obehagligt.

Likes

Comments

I söndags förra veckan kom det en ny jordbävning. Vaknade strax efter halv åtta på morgonen av att allting svajade. Sängen flyttade på sig, det knakade i väggarna och några hus längre bort ryktades det om kylskåp som vält och hissar som fallit ner. Inte det roligaste sättet att vakna på. Skalvet fortsatte en bra stund och min italienska roomie Lucia letade upp en nyhetssändning medan vi diskuterade om det vore bättre att springa ut eller att stanna inne i huset.

Hela veckan hade vi alla tre som bor i lägenheten gått och längtat till söndagen då det skulle vara soligt och varmt, eftersom vi hade planerat att åka till stranden. Så vi tänkte att vi kör väl ändå eller. Så snart skalvet var över och alla hunnit meddela släkt och vänner om att vi levde gav vi oss iväg. Och hann gå 20 meter ner för gatan från porten. För tunnelbanan såg nämligen ut såhär:

Den var stängd. Säkrad bakom lås och bom. Tydligen hade den gått sönder någonstans dopo terremoto, på grund av jordbävningen. Bra ord att kunna för övrigt, de verkar behövas ofta.

Så vi fick planera om. Promenerade till närmaste busstation och hittade en buss som kunde ta oss till en annan buss som kunde ta oss till havet. Om det nu hade varit så att det hade funnits tidtabeller för kollektivtrafiken. Och det gör det ju som bekant inte i den här stan. Det visade sig att det skulle ta oss minst fyra timmar att resa till stranden ena vägen och att det inte fanns några som helst garantier för att vi skulle kunna ta oss hem igen samma dag, och vi insåg att det inte var värt det.

Så vi fick planera om igen. Och begav oss till parken istället. Så här ser en typisk park ut en solig oktobersöndag i Rom:

Det står en stor ruin mitt i! En akvedukt från romartiden. Sånt där man snubblar in i var och varannan förmiddagsjogg i den här stan. Följer man den här några kilometer rakt åt höger kommer man till Colosseum.

Tänkte passa på att introducera min italienska familj här också.

Detta är Polina, jag och Lucia. Polina är från Ryssland och jobbar som engelskalärare för vuxna över Skype, så just nu kombinerar hon en månad semester här i Rom med att lära folk engelska några timmar varje dag. Sjukt smart karriärsval att vara lärare på Skype. Hon kan vara var som helst i världen och ha pyjamasbyxor på sig hela dagen och ändå göra sitt jobb. Lucia kommer från Bari på Italiens östkust och jobbar som videoredigerare. Hon klipper musikvideor och filmer, färgkorrigerar, mixar och annat som har med filmers postproduktion att göra. Superspännande att se henne jobba och ännu mer superspännande att få se halvklara filmer och musikvideor och komma med åsikter om färger och vinklar och filter.

Lucia har bott i Rovaniemi och pratar lite finska. När jag flyttade in och berättade om mig själv och var jag kommer ifrån frågade hon om min familj också föder upp renar. Polina pratar fem språk flytande och lite svenska. Hon påstår själv att hennes svenska är dålig, men räknar obehindrat till 100 och säger "God morgon, ha en bra dag, hejdå, ses senare!" varje morgon när jag kilar ut genom dörren på väg mot jobbet. Hon pekar hela tiden på olika saker och vill lära sig vad de heter. Just nu övar hon på färger och djur.

Det blir alltid mycket språksnack när vi umgås. Vi jämför ord från olika språk och på samma sätt som Polina försöker utöka sitt svenska ordförråd utökar jag mitt italienska. Peka, fråga och upprepa högt – funkar hyfsat.

Likes

Comments

En grej som är spännande här är att det inte finns någon tidtabell för kollektivtrafiken. ”In Rome it’s impossible”, sa killen bakom kassan i den lilla butiken som säljer transportkort. Man får alltså chansa vilt så fort man tänkt ta sig någonstans till en viss tid. Tunnelbanelinje A behöver man sällan vänta på i mer än fem minuter, men så fort man ska ta sig någonstans dit den inte går får man alltid experimentera lite. B-linjen går betydligt mer sällan och linje C finns just nu inte alls för att något underjordiskt fynd från romartiden som gjordes när man renoverade linjen måste räddas.

När det kommer till bussar och spårvagnar kan man inte räkna med att de kommer med ens nästan jämna mellanrum. Två med samma nummer kan komma direkt efter varandra, medan det sedan dröjer en halvtimme eller så innan nästa dyker upp.

Något som verkar vara populärt bland de som kör kollektivtrafikfordon här är små endagsstrejker. Detta fick jag uppleva för första gången förra fredagen när jag hade tänkt göra massor av grejer eftersom jag var ledig. Det gick inte sådär alldeles lysande. Tunnelbanan var stängd och varken bussar eller spårvagnar körde.

Frågade min roomie om hon visste hur länge strejken skulle pågå. Bara idag, blev svaret. Varför strejka en enda dag? Det är fredag svarade roomien med en axelryckning. Tydligen händer det att folk helt enkelt inte kan ta sig till jobbet vissa fredagar på grund av dessa strejker. 

Dessa fredagsstrejker infaller åtminstone någon gång varje månad, men oftare vid evenemang som till exempel fotbolls-EM. Och folk verkar inte tycka att det är ens lite märkligt. 

Likes

Comments

Det var jordbävning här precis nu för en stund sedan, ganska kraftig. Självklart lyckades jag befinna mig i tunnelbanan på väg hem från jobbet precis när det inträffade. Det var lite spännande, för mitt i allt skakade det till och folk höll på att trilla omkull. Kändes lite som att tåget kom för snabbt in i en kurva och tänkte välta.

Så nu har jag provat på det och imorgon tar jag mig nog fram till fots eller med buss. Vi får inte använda hissen här i huset heller just nu, men det är ju alltid härligt med lite trappträning. Speciellt när en bor på sjunde våningen.

Likes

Comments

Tänkte att vi kunde snacka lite jobb.

Jag är vad som kallas kommunikationsassistent, vilket i princip innebär att jag twittrar, kommer på strategier för hur vi ska använda oss av sociala medier, bokar flygbiljetter åt EU-parlamentariker och ambassadörer, går på utrikespolitiska konferenser och skriver rapporter om dessa. Jag har ju bara varit anställd i en vecka och har därför inte så mycket att rapportera om ännu, men tänker att jag kan utveckla lite efter hand.

Den NGO (Non-governmental organisation) jag jobbar för är belägen precis invid Spanska trappan i den sjukt fancy stadsdelen Spagna, så där hänger jag för det mesta. Trappan är tydligen en otrolig turistattraktion, vilket innebär att jag två gånger om dagen får armbåga mig fram mellan allt från systemkameror med meterlånga objektiv till skrangliga selfiesticks. Typ såhär kan det se ut en vanlig dag på väg hem. Ibland får jag även gå på röda mattan under uppsikt av säkerhetspolis.


Sa jag att Spagna är sjukt fancy? Glöm det, det är en kränkande underdrift. Gör mitt bästa för att smälta in med de lokala förmågorna, men i den i övrigt Pradaklädda strömmen av människor på väg till jobbet i morgonrusningen i de smala gränderna mellan Gucci- och Armanibutikerna blir jag i mina kostymbyxor från H&M oftare misstagen för att tillhöra den selfiesticksbärande massan som hänger där men aldrig går in i någon butik (vilket i och för sig inte jag heller gör). Ändå är jag alltid vad jag skulle kalla uppklädd. Jag har ju ändå kostymbyxor och vet att det är dödsstraff på att komma till jobbet i jeans, om de så är svarta. Note to self: Svart, om än storblommigt färggrann, bombarjacka i sidenimitation är INTE ett bra substitut för svart kavaj. Åtminstone inte i parlamentsreceptionistens ögon. Och speciellt inte när klädkoden är svart kavaj punkt.

Rom sägs vara byggt på sju kullar och jag misstänker att minst 15 av dem ligger i Spagna. Jag älskar Spagna – med sina kullerstensförsedda gränder och fönsterluckor i fina färger – men inte när det regnar och inte på väg hem från jobbet. Det blir nämligen orimligt jobbigt att transportera sig själv över kullarna vid dessa tillfällen. Mina vadmuskler blir dock större by the hour.

På den här gatan jobbar jag. Ni skulle bara veta hur mycket den faktiskt lutar.


Coming up: Roms kollektivtrafik och varför det ibland blir näst intill omöjligt att jobba på fredagar.

Likes

Comments

...kunde ju vara lite kul tänkte jag, eller åtminstone var det det för ett år sedan när jag åkte till Ghana. Så nu gör jag ett försök och får se hur det går.

Som det står under min fantastiska selfie där till vänster bor jag just nu i Rom. Hur jag hamnade här är en ganska underlig historia, men tänkte att jag drar en lite förkortad version av hur det gick till. I våras pluggade jag, som kanske bekant, i Prag. På min födelsedag anordnade universitetet en båtfest för att fira sitt jubileumsår, och en professor som jag själv inte hade någon kurs med, men som jag pratat med några gånger, skulle bjuda mig på en födelsedagsdrink. Han berättade om en organisation i Italien – som han själv varit med och startat upp – som sköter fredsförhandlingar mellan olika parter i Mellanöstern, sa att kan skulle behöva en praktikant och frågade om jag var intresserad. Det var ett sånt där tillfälle när hjärnan får kortslutning och bara skriker rakt ut medan man hör sig själv säga "Visst, det blir nog kul."

Resten av kvällen ägnade jag åt att intala mig själv att det lät för bra för att vara sant, och därför antagligen också var det. Men nu är jag alltså här. Tycker på något sätt att det är lite skrämmande ändå hur mycket som handlar helt om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Jag ska berätta mer om mitt jobb, vad jag sysslar med, hur jag bor – själva livet i Rom alltså – lite senare. Bilder är inte min starka sida, men om vädret är fint i helgen kanske jag ger mig ut och fotar lite från mina nya hoods.

​No biggie, bara en spontan bild från en morgonpromenad min första dag i Rom, lite sådär casual.

Likes

Comments