När jag för första gången behövde få hjälp och ta kontakt med psykolog hade jag ingen aning om vart eller hur jag skulle gå till väga. Jag började med en privat psykolog vilket jag trodde var det enda som fanns, och fick betala en hel det. Det var det iofs värt men ändå jag hade kunnat få gratis hjälp hela tiden och snabbare BARA jag hade vetat hur. Så här får ni olika sätt att ta hjälp om ni mår dåligt psykiskt. Och va inte rädda, det kommer hjälpa er. Det är alltid värt att söka hjälp. Det kan bli hur bra som helst när du hittat den rätta för dig.
Det kan även ta tid innan du hittar den rätta för dig. Och tro mig det är många som bara skiter i dig, tyvärr. Detta visar bara hur skevt vårt samhälle är idag angående psykisk ohälsa.

Vårdcentral
Du kan ta kontakt via vårdcentral. Via din läkare som sedan hjälper dig till en psykolog och ger dig den hjälp du behöver. Detta är inget jag rekommenderar då jag har blivit dumförklarad två gånger och gått därifrån utan hjälp. Men det finns bra läkare där ute som tror på dig också.

Ungdomsmottagningen
Här kan du vända dig om du är yngre än 26år. Här får du både hjälp via psykolog/kurator och läkare.

Barn & Ungdomspsykiatrin / BUP
Om du är under 18år kan du ta hjälp via BUP. Dom har en riktigt bra sida där du kan ställa frågor och läsa.

Privat psykolog
Det finns olika privata psykologer du kan vända dig till. Både KBT och vanliga.

Vuxenpsykiatrin
Om du är över 18år kan du vända dig till vuxenpsykiatrin.


Glöm ALDRIG att om det är AKUT ska du åka till närmsta psykiatrisk akutmottagning.

Och NÖJ dig aldrig för än du fått den hjälp du känner verkligen hjälper. Det tar lång tid att hitta rätt men du måste fortsätta kämpa.

Likes

Comments

Hej bloggen!
Måste bara skriva igen att jag är enormt tacksam över all positiv respons jag har fått om bloggen och om mig själv. Är det inte sjukt att jag i hela mitt liv fått höra att jag varit fel när jag varit mig själv. Och tillslut tänkt det om mig själv hela mitt liv. Sen tillslut är man sig själv igen och så får man sån positiv respons!

Jag har ju startat denna bloggen i mitt sämsta skick någonsin psykiskt. Och det hoppas jag verkligen att ni har överseende och respekt för. Vissa dagar sviker psyket mer än vanligt och man orkar ingeting. Och då kommer det få stå tomt här. Jag hoppas ändå att ni klickar in och läser. Har riktigt många idéer om inlägg osv och vill uppdatera, men som sagt sviker psyket ibland.

Detta är yttligare ett bevis på att allting sitter i ditt huvud. Du säger saker till dig själv som du tror andra tänker om dig men som inte stämmer. Det är bara dina hjärnspöken som lurar dig. Vet det är otroligt svårt men försök att stå emot dina hjärnspöken och ta till dig det positiva andra säger.

Skrev i ett annat inlägg att jag tycker det är så viktigt att vi sprider positiva grejer till varandra istället för att hålla inne på dom. Om du tycker någon t.ex. är bra eller har fina kläder SÄG DET. Det kan göra en persons dag eller varför inte ett helt liv? Detta är anledningen till varför jag skriker ut till alla människor vad jag tycker positivt om dom, för det vet jag att jag hade velat höra om någon hade tänkt så om mig!



Likes

Comments

Letat lite inspiration från två av mina favoriter. Anine Bing och Olivia Palermo.

Likes

Comments

Min psykiska ohälsa är en vardaglig kamp. Den finns där hela tiden. Från när jag vaknar till när jag somnar. Man får planera dagen flera gånger innan den verkligen händer för om något skulle gå fel så är det en stor chans man får panik och kommer försöka fly.
Den ständiga smärtan finns där varje dag och hela tiden. Tyngden över bröstet, knivarna i magen, illamående och svårt att andas.

Det börjar med att jag vaknar och ligger kvar i sängen i minst 20-30minuter. Jag vill inte upp. Jag vill inte kämpa. Jag vill bara ligga under täcket hela dagen och få sova bort min smärta.
I sängen är jag trygg. I sängen behöver jag inte träffa människor och får vara helt för mig själv med min psykiska ohälsa.
Men jag tvingar mig upp. Och detta är en sån kraftansträngning så ni förstår inte hur mycket det verkligen krävs för att ens kunna ta sig upp. Det är som att man har sprungit 10mil sen simmat 20mil och sen kört 11 spinningpass.
När jag väl är uppe så ska jag göra mig i ordning. Vilket jag aldrig orkar nu för tiden. Jag tvättar mitt ansikte, klär på mig, borstar tänderna och slänger upp mitt hår i en knut. För helt ärligt jag bryr mig inte för jag har ingen ork till att ens bry mig hur jag ser ut.
Sen beger jag mig till jobbet. När jag väl kommit dit slår jag mig ner vid min stol och tänker YES, jag klarade mig hit. För tro mig det finns dagar man inte ens kommer upp ur sängen.
Sen börjar ännu en kamp. 9 timmars kampen. Jag ska klara mig igenom hela jobbdagen.
Jag har svårt att koncentrera mig och blir frustrerad och börja spänna mig. Jag tuggar upp ett helt tuggummi paket bara för att jag inte ska bita sönder mina naglar eller riva av mitt hår. Jag går på toa minst 6 gånger under dagen. Bara för att få sitta där inne ensam och försöka hitta lugnet igen genom att andas, men det går inte. Jag är ständigt nervös över att vara i närheten utav människor och tänker igenom varje mening jag säger. Och sen kommer den, panikångesten. Man försöker bara att sitta och andas medan känslan att fly blir starkare och starkare. Men du tvingar dig att stanna och trotsar hela din kropp.
Vid lunchen pustar jag ut för då är halva dagen avklarad. Men jag mår så illa av min ångest så jag har ingen matlust, samtidigt som kroppen skriker efter mat. Jag tvingar mig i mat och mår ännu mer illa.
Nu är det samma visa igen tills klockan slår fyra. Jag skyndar mig hem.
Väl hemma kommer tankarna om att jag måste röra på mig, det är viktigt. Både för min kropp och för mitt psyke. Men jag orkar inte för det känns hela dagen har varit ett spinningpass. Jag byter om till min morgonrock och slänger mig i soffan. Fan jag klarade det idag med, pepp till mig själv. För att sedan gräva ner mig i mina tankar om att jag inte presterat under dagen och varenda ord jag har sagt.
Nu är det två timmar kvar tills klockan slår 20:00 då måste jag gå och lägga mig så jag klarar morgondagen.. Klockan blir 20:00 och jag tänker en halvtimme till kan väl inte skada. Jag ligger kvar i soffan.
Klockan blir 21:00, fan nu är allt förstört. Jag stressar mig igenom att borsta tänderna och tvätta ansiktet för att sedan landa i sängen stressad. Där ligger jag länge och vrider mig. Klockan blir 22:00. Jag kommer aldrig orka imorgon. Jag ligger och vrider mig ännu mer och känner panikångesten som växer. Jag kollar på klockan 23:00. Det är kört, imorgon kommer bli hemskt.
Under natten vaknar jag minst 2 gånger. Då kollar jag på klockan och känner lugnet att den inte är 06:20, för då börjar min kamp om igen.





Likes

Comments

Glöm inte följa mig på instagram.

Fredricae heter jag där!

Likes

Comments

I och med det är fler som har klickat in här så tänkte jag att ni kanske har lite frågor.
Om ni har frågor om mig, psykisk ohälsa eller vad som helst. Ni kanske har tips på ämnen ni vill att jag ska ta upp också, det vore roligt!
Fråga på och skriv i kommentarsfältet!

Likes

Comments

När jag tog studenten och lämnade skolan så drabbades jag utav enorm ångest och skulle nästan säga att jag var i chock. Jag kunde inte hantera den stora förändringen att lämna en trygghet. Jag tänkte väldigt mycket på det den sommaren. Att jag lämnade mitt ungdomsliv för gott, jag skulle nu bli en ung vuxen människa. Jag skulle även lämna den tryggheten att ha någonstans att gå varje dag och få träffa alla vänner som man gör när man går i skolan. Det var jobbigt för mig att man nu skulle se vilka som verkligen var ens vänner på riktigt. Och helt ärligt har jag inte kvar många utav dom jag umgicks med i skolan utan bara några få.
Jag var rädd för att gå hemma utan jobb och jag var även rädd för att behöva fixa en ny trygghet: ett jobb. Vem var jag ens utan skolan? Vem var jag utan min trygghet?
Hela den sommaren var jag trött, det kändes som jag låg i sängen hela tiden. Men då förstod jag det, det var då det började för första gången på allvar, den vardagliga psykiska ohälsan. ( Med detta menar jag att jag har haft ångest/psykisk ohälsa inprincip hela mitt liv men jag har ändå kunnat gå vissa dagar och vara lyckligast i världen och inte ha någon ångest eller mått dåligt. Den vardagliga psykiska ohälsan är för mig när jag började kämpa mot den varje dag. )
Det är så läskigt att jag har kämpat mot den så länge och den bara blivit värre och värre tills nu där jag står idag. Psykologer och läkare som har frågat mig hur jag har klarat gå så länge utan hjälp? För detta har varit min vardag så långt jag kan minnas. Jag tror jag har gått så länge utan hjälp pågrund av att jag har kollat på mig själv med dom ögonen jag trodde alla andra kollade på mig. Jag var löjlig och jag överdrev.

Idag har jag samma ångest över förändringar. Det kan va allt ifrån att man byter jobb eller att någon nära åker iväg några dagar.
Min lillebror ska flytta till hösten och det skrämmer mig. Det är nu vår barndomstid hemma är slut. Det är slutet på att vi alla i familjen bor i samma hus. Jag kommer inte kunna tjabba eller tvinga på honom en kram varje dag.
Jag kommer inte kunna gå hem och veta att han alltid finns där, utan vi kommer behöva bestämma när vi ska ses.

Det här är en grej jag måste jobba på att leva med.
För det är detta är livet. Livet kommer testa dig och utmana dig. Och du kommer klara det varje gång.
Det finaste är att efter varje utmaning i livet som du klarar så kommer du bli mer och mer stark för livets alla andra utmaningar.


Likes

Comments

T-shirt Anine Bing / Jeans Zara / Skor Isabel Marant / Väska Balenciaga

Likes

Comments

Vill bara säga ett stort tack för den enorma respons jag fick efter jag delade min blogg igår på Facebook.
Jag vaknade i morse och trodde inte mina ögon. Herregud! Att så många har tagit sig tid att klicka in här och läsa mina berättelser om mitt liv och min kamp. Det gör mig taggad! Taggad på att få berätta mer.
Och till det viktigaste. Jag hoppas verkligen människor som mår likadant som jag har hittat hit och slipper känna sig ensamma. Det är jag mest taggad på, att få hjälpa er alla som behöver hjälp! ( påminner er igen att min mail finns uppe i min profil )
Jag måste säga att jag va lite nervös för att dela med mig av min blogg och jag skakade i morse när jag skulle ta telefonen och kolla. Men nu ångrar jag mig inte en enda sekund. 

Och tack till alla som har skrivit till mig! Ni har skrivit så fina ord och jag lovar dom gör mer än vad ni tror. Ni stärker mig och lyfter mig! Tack <3

Likes

Comments