Jag fick det mest förnedrande svar av min samtalskontakt när jag berättade om min inre"fantasi."
-Men Emma, du sitter för mycket ensam och låter hjärnspökena ta över!
Kan lova att det inte hjälpte mig ett sjuk i mitt tillfrisknande. Jag har varit sjukskriven nu i sex månader på grund av smärta i benet. Har inte kunnat träffa vänner för en fika, åka och handla själv, och heller inte jobbat - så klart. Men skulle Det vara anledningen till att demonerna besöker mig ofrivilligt? Jag är ensam, men skulle det vara anledningen till att jag tror att jag blir mördad eller torterad av män i svarta kappor? Tvivlar på det faktiskt.
Jag har haft (och har ibland fortfarande) problem med att vara ensam en längre tid utan mänsklig kontakt, fast jag är ju inte själv hela tiden. Mamma är ju här på kvällarna. Och jag skypar med min bästa vän. Varför skulle min sjukskrivning vara anledningen till en eventuell psykos?
Speciellt när...

Jag minns att jag hade en liknande upplevelse för några år sedan. Jag och min dåvarande klass var på resa i Italien. Vi satt på en restaurang och skulle precis ta emot varan mat när jag känner en knackning på min axel. Jag vänder mig instinktivt om, men servitören står i andra änden av bordet och serverar en klasskompis sin mat och dom andra pratar glatt med varandra. Ingen av dem stod bakom mig. Ingen ville mig något. Ingen knackade  mig på axeln. Ingen verklig person. Men det är någon annan där, en - vad jag tror är en man - står med en svart lång kappa och betraktar mig. Luvan är neddragen på ett sådant sätt så att han med nöd och näppe kan se mig, men jag kan inte se hela hans ansikte!
- Hej, säger han med mörk stämma.
Ni må tro vad jag blev skakis!!.

Men skulle då mina syner bero på ensamheten om dagarna nu när jag inte kan vara på jobbet? För på restaurangen med min klass var det 25 andra runt omkring. Så på riktigt, jag köper inte min samtalskontakts teori om att jag skulle låta "hjärnspökena ta över." Hon vet bara inte vad hon ska säga eller hur hon på nästa sätt kan ge mig hjälp. Men varför sänder hon mig inte vidare till någon som vet då? Detta känns då obehagligt för mig liksom. Vill kolla upp saken men vet inte själv vart jag ska vända mig. Och då ska ju hon finnas här och stötta, är det inte så?

Själv blir jag så otroligt trött och ledsen av att känna hur alla på något sätt inte förstår eller tar avstånd. Inte ens vill försöka förstå, tar bara första möjliga anledning och nöjer sig där, eller inte vill finnas här. Det är ju nu när det inte riktigt känns tryggt längre som jag behöver de i min omgivning lite extra. Varför är det som att folk är rädda? Är inte pestsmittad, bara sjuk och i behov av riktig hjälp i detta. Åtminstone en ynka undersökning... Och även om det skulle vara ensamheten får man väl stötta mig i att ändå klara av det. Inte direkt mitt fel att jag är sjukskriven, eller hur?! // En frustrerad tjej

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har aldrig berättat det här för någon, så jag är lite nervös. Men innerst inne vet jag att det bara är att köra på. Mina erfarenheter kan faktiskt hjälpa någon där ute och för mig är det en vinst. Drivs av att min vardag, dåliga som bra dagar, kan ge inspiration och stöd till andra. So here we go!

Jag har drivit bloggar förut - flera stycken - och alla har varit mycket personliga. Fast idag... Något alldeles extra! Vad? tänker ni säkert. Jo, ska berätta vad som händer nu. Inte i förra veckan och inte igår. NU. Och nej, det är inte om en mysig latte dejt eller outfit. Det handlar om mina inre bilder och allt som händer i mitt huvud (jag lovar att det inte är guld och gröna skogar).
Vi kan väl börja med att titta på ett inlägg som jag skrev till en sida där man stöttar varandra i sina tankar och känslor som är jobbiga. På facebook.

Jag har demoner i mitt huvud. Var jag än vänder mig finns dom där! När jag duschar ser jag framför mig hur en man med svart kappa och yxa i handen kommer emot mig, när jag sätter strålen med det varma vattnet över mitt huvud ser jag hur han sätter yxans vassa spets mot min strupe... Och för en liten stund så tror jag att vattnet är blod, att jag ska dö. Jag kliver ur duschen med häftig andhämtning och skakig kropp.

När jag går ute på stan ser jag hur olika personer (ser aldrig hela ansiktet) går vid min sida och jag riktigt känner hur dom petar mig i sidan eller iakttar mig på ett sätt som inte menar väl...

Har ångest. Har svårt att andas. Och har fobi att vistas ute bland folk. Det känns som att jag dagligen drar ett stort lass av stenar med mig på mina axlar, som i sin tur tynger ned mig så att jag har svårt att gå. Både fysiskt och psykiskt känns det som att "detta är slutet."

Dessutom ser jag mig själv slitas i stycken. Som inre bilder ungefär. När någon släkting/bekant kommer med kritik om något eller bara en åsikt som jag tar åt mig av, när jag är nervös, när jag inte har möjlighet att ta bort en fästing från min hund då han sprattlar för mycket, när jag ska gå och lägga mig och inte gjort allt jag ska eftersom jag för stunden prioriterat annat, och många gånger av ingen anledning alls. Jag får en stark känsla av att inte vara en bra människa, och ser hur flera stycken kommer med sina svarta kappor och sliter sönder min hud med sina långa naglar. Drar sönder mitt hår. Då är det som att jag kan se mig själv. Betrakta mig ur ett annat perspektiv. Jag ser hur mitt hjärta dunkar utan skydd, jag ser alla muskler, skelettet och köttet blottat. Jag ser blodet rinna ut ur mig. Samtidigt ser jag hår tussar runt min kropp. Det är panik. Tårar rinner hela tiden... Jag lever i en situation jag borde vara död i. Inom mig alltså. ångesten pulserar. Värsta känslan.

Jag försöker att förklara för dom i min omgivning. Men ingen förstår. Ingen kan nå mig. Jag känner mig så otroligt ensam, och har en olust känsla i hela mig. Börjar jag att bli helt från vettet galen, eller är jag redan det?

Jag kände det som ångest, men efter att de personer som kommenterade på inlägget sa att det troligtvis är en "psykos" har jag börjat fundera. Är det en psykos jag har? Nu har jag läst på lite om den saken och kommer fram till... Kanske. Det känns som att det kan vara något sådant då jag känner igen mig mycket i beskrivningen av psykos.

Såhär står det:

En psykos innebär att man upplever verkligheten förändrad och annorlunda, och det kan vara svårt att skilja på fantasi och verklighet. Man kan till exempel höra röster (vilket jag också kan göra ibland) eller känna sig förföljd fast ingen annan delar dessa upplevelser. En psykos kan komma plötsligt eller utvecklas under en längre period!

(För min del har det kommit smygande då jag fått olika bilder i huvudet under en längre period, men nu har det blivit Mycket starkare)!

Jag vet helt ärligt talat inte vad jag ska göra. Vill inte leva såhär. Vad ska jag göra?

Likes

Comments