Det var ett tag sedan. Är säker på att det är någon av er som hoppar till där hemma och tänker: "Jaha, såpass! Hon kanske inte har slutat med bloggen i alla fall!" Korrekt. Jag älskar att blogga, dela med mig av mitt liv. Mina tankar. Och jag har faktiskt lärt mig att skriva får mig att kunna andas. Och vetskapen om att du där ute kanske känner igen dig i vad jag skriver, berättar, motiverar mig bara ännu mer! Så jag har inte slutat. Vill inte göra samma gamla misstag och sluta (har ju drivit en del bloggar genom tiden) igen. So, here I am! Med nya friska tag. Och det har verkligen hänt såå mycket sedan vi hördes sist. Både väldigt tråkiga och lite roligare saker.

Den tråkiga nyheten:

Vi har haft ett dödsfall i familjen där en nära släkting har gått bort. Hon var sjuk, och vi visste att hon inte skulle leva så länge till. Men när dagen ändå kommer och personen i fråga inte längre är i omkretsen känner man ändå chock och sorg. Jag gör det. Och familjen som är kvar hamnar i en bubbla där allt blir sårbart. Kläder, prylar och annat blir genast svåra att rensa. Det märker jag på min kära mor som tappert försöker ha ett leende på läpparna, men jag ser ändå att det är tufft. Och jag känner med henne. Allt gick så fort.... Ärligt talat så vet jag inte hur mycket jag får skriva om just den här händelsen för mina anhöriga, och vad som är lämpligt att nämna. Men jag tror att ni som vet hur det är att förlora någon man älskar kan ha förståelse för att det varit mycket den senaste tiden. Vi kanske kan lämna det så?

Till lite roligare saker...

Jag har fått lägenhet! Jag ska flytta hemifrån! Sjukt. Roligt. Spännande. Nervöst. Allt på samma gång helt enkelt. Det känns som att jag för inte alls så länge sedan började i femte klass, och kände mig mobbad och otaggad på livet... Och nu är jag ändå här. 19 år, och snart med egen bostad. Det är dags för mig att börja vandra runt på ikea för att titta ut egna grejer. Det är dags att snart börja inreda. Dags att få andra grannar än mina föräldrar. Dags att skaffa egna rutiner och upprätthålla dom. Dags att verkligen ta tag i mitt liv på riktigt. Wow. Jag vet inte riktigt när jag ska flytta in än. men dom håller på att renovera (lyx för mig med alldeles nytt) nu så någon gång efter det antar jag att den saken börjar närma sig.

Jag fick besöka lägenheten och jag tycker att jag ser potential. Med lite nytt och en kärleksfull hand från min sida är det inte omöjligt att lägenheten kan bli stämplad som "Emma Fredlunds". Tjoho!

Ni kanske kan se er framför mig i min situation? Sorg och egen bostad på en och samma tidpunkt. Jäkla vad mycket kan jag lova! Att blogga har liksom inte riktigt funnits i mina tankar. Även om det är roligt och hjälper mig. Säger det emot sig själv? Antagligen. Och tyvärr har jag inget bra svar på varför det är så. Satsar bara stenhårt nu och håller tummarna för att jag kan komma ihåg att logga in på bloggen när jag behöver prata med er som mest <3

Puss, och tack för att ni läser!

PS. Demonerna jag tidigare skrivit om har försvunnit och jag har kunnat lämna oron och skräcken för mig själv bakom mig. Kanske kommer dom tillbaka, kanske inte. Ni får följa med mig vilket som. DS.

Lite bilder på lägenheten, innan renovering:

Likes

Comments

Jag fick det mest förnedrande svar av min samtalskontakt när jag berättade om min inre"fantasi."
-Men Emma, du sitter för mycket ensam och låter hjärnspökena ta över!
Kan lova att det inte hjälpte mig ett sjuk i mitt tillfrisknande. Jag har varit sjukskriven nu i sex månader på grund av smärta i benet. Har inte kunnat träffa vänner för en fika, åka och handla själv, och heller inte jobbat - så klart. Men skulle Det vara anledningen till att demonerna besöker mig ofrivilligt? Jag är ensam, men skulle det vara anledningen till att jag tror att jag blir mördad eller torterad av män i svarta kappor? Tvivlar på det faktiskt.
Jag har haft (och har ibland fortfarande) problem med att vara ensam en längre tid utan mänsklig kontakt, fast jag är ju inte själv hela tiden. Mamma är ju här på kvällarna. Och jag skypar med min bästa vän. Varför skulle min sjukskrivning vara anledningen till en eventuell psykos?
Speciellt när...

Jag minns att jag hade en liknande upplevelse för några år sedan. Jag och min dåvarande klass var på resa i Italien. Vi satt på en restaurang och skulle precis ta emot varan mat när jag känner en knackning på min axel. Jag vänder mig instinktivt om, men servitören står i andra änden av bordet och serverar en klasskompis sin mat och dom andra pratar glatt med varandra. Ingen av dem stod bakom mig. Ingen ville mig något. Ingen knackade  mig på axeln. Ingen verklig person. Men det är någon annan där, en - vad jag tror är en man - står med en svart lång kappa och betraktar mig. Luvan är neddragen på ett sådant sätt så att han med nöd och näppe kan se mig, men jag kan inte se hela hans ansikte!
- Hej, säger han med mörk stämma.
Ni må tro vad jag blev skakis!!.

Men skulle då mina syner bero på ensamheten om dagarna nu när jag inte kan vara på jobbet? För på restaurangen med min klass var det 25 andra runt omkring. Så på riktigt, jag köper inte min samtalskontakts teori om att jag skulle låta "hjärnspökena ta över." Hon vet bara inte vad hon ska säga eller hur hon på nästa sätt kan ge mig hjälp. Men varför sänder hon mig inte vidare till någon som vet då? Detta känns då obehagligt för mig liksom. Vill kolla upp saken men vet inte själv vart jag ska vända mig. Och då ska ju hon finnas här och stötta, är det inte så?

Själv blir jag så otroligt trött och ledsen av att känna hur alla på något sätt inte förstår eller tar avstånd. Inte ens vill försöka förstå, tar bara första möjliga anledning och nöjer sig där, eller inte vill finnas här. Det är ju nu när det inte riktigt känns tryggt längre som jag behöver de i min omgivning lite extra. Varför är det som att folk är rädda? Är inte pestsmittad, bara sjuk och i behov av riktig hjälp i detta. Åtminstone en ynka undersökning... Och även om det skulle vara ensamheten får man väl stötta mig i att ändå klara av det. Inte direkt mitt fel att jag är sjukskriven, eller hur?! // En frustrerad tjej

Likes

Comments

Jag har aldrig berättat det här för någon, så jag är lite nervös. Men innerst inne vet jag att det bara är att köra på. Mina erfarenheter kan faktiskt hjälpa någon där ute och för mig är det en vinst. Drivs av att min vardag, dåliga som bra dagar, kan ge inspiration och stöd till andra. So here we go!

Jag har drivit bloggar förut - flera stycken - och alla har varit mycket personliga. Fast idag... Något alldeles extra! Vad? tänker ni säkert. Jo, ska berätta vad som händer nu. Inte i förra veckan och inte igår. NU. Och nej, det är inte om en mysig latte dejt eller outfit. Det handlar om mina inre bilder och allt som händer i mitt huvud (jag lovar att det inte är guld och gröna skogar).
Vi kan väl börja med att titta på ett inlägg som jag skrev till en sida där man stöttar varandra i sina tankar och känslor som är jobbiga. På facebook.

Jag har demoner i mitt huvud. Var jag än vänder mig finns dom där! När jag duschar ser jag framför mig hur en man med svart kappa och yxa i handen kommer emot mig, när jag sätter strålen med det varma vattnet över mitt huvud ser jag hur han sätter yxans vassa spets mot min strupe... Och för en liten stund så tror jag att vattnet är blod, att jag ska dö. Jag kliver ur duschen med häftig andhämtning och skakig kropp.

När jag går ute på stan ser jag hur olika personer (ser aldrig hela ansiktet) går vid min sida och jag riktigt känner hur dom petar mig i sidan eller iakttar mig på ett sätt som inte menar väl...

Har ångest. Har svårt att andas. Och har fobi att vistas ute bland folk. Det känns som att jag dagligen drar ett stort lass av stenar med mig på mina axlar, som i sin tur tynger ned mig så att jag har svårt att gå. Både fysiskt och psykiskt känns det som att "detta är slutet."

Dessutom ser jag mig själv slitas i stycken. Som inre bilder ungefär. När någon släkting/bekant kommer med kritik om något eller bara en åsikt som jag tar åt mig av, när jag är nervös, när jag inte har möjlighet att ta bort en fästing från min hund då han sprattlar för mycket, när jag ska gå och lägga mig och inte gjort allt jag ska eftersom jag för stunden prioriterat annat, och många gånger av ingen anledning alls. Jag får en stark känsla av att inte vara en bra människa, och ser hur flera stycken kommer med sina svarta kappor och sliter sönder min hud med sina långa naglar. Drar sönder mitt hår. Då är det som att jag kan se mig själv. Betrakta mig ur ett annat perspektiv. Jag ser hur mitt hjärta dunkar utan skydd, jag ser alla muskler, skelettet och köttet blottat. Jag ser blodet rinna ut ur mig. Samtidigt ser jag hår tussar runt min kropp. Det är panik. Tårar rinner hela tiden... Jag lever i en situation jag borde vara död i. Inom mig alltså. ångesten pulserar. Värsta känslan.

Jag försöker att förklara för dom i min omgivning. Men ingen förstår. Ingen kan nå mig. Jag känner mig så otroligt ensam, och har en olust känsla i hela mig. Börjar jag att bli helt från vettet galen, eller är jag redan det?

Jag kände det som ångest, men efter att de personer som kommenterade på inlägget sa att det troligtvis är en "psykos" har jag börjat fundera. Är det en psykos jag har? Nu har jag läst på lite om den saken och kommer fram till... Kanske. Det känns som att det kan vara något sådant då jag känner igen mig mycket i beskrivningen av psykos.

Såhär står det:

En psykos innebär att man upplever verkligheten förändrad och annorlunda, och det kan vara svårt att skilja på fantasi och verklighet. Man kan till exempel höra röster (vilket jag också kan göra ibland) eller känna sig förföljd fast ingen annan delar dessa upplevelser. En psykos kan komma plötsligt eller utvecklas under en längre period!

(För min del har det kommit smygande då jag fått olika bilder i huvudet under en längre period, men nu har det blivit Mycket starkare)!

Jag vet helt ärligt talat inte vad jag ska göra. Vill inte leva såhär. Vad ska jag göra?

Likes

Comments