Fick svar från skatteverket idag, äntligen! De har ändrat så jag momsdeklarerar månadsvis och första deklarationen skickas idag. Skitbra, och jättenervöst. Jag har aldrig momsdeklarerat men tänker att efter 10-12 gånger kan jag det också 😉.

Alla leverantörer är dessutom klara och registrerade, nu har jag vad jag behöver. Fick även hem silkespapper idag, ljusblått 😍. Företagsloggan är klar och kartongerna är på g. Jag behöver bara lägga till några SNI-koder och fixa klart webbutiken, knåpa ihop fakturor, följesedlar och bygga något slags system. Snart kan jag berätta vad företaget går ut på! Jag är mycket exited.

P är ledig idag så vi har varit och fikat hos hans föräldrar och lånat en köksmaskin, för i dagens julkalender-paket fick jag lussebullsbak 😃. Så det ska vi roa oss med om en stund, givetvis ackompanjerade av glad julmusik. Jag älskar julen!! Och min pojkvän, otroligt mycket faktiskt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag hatar att springa. Jag hatar styrketräning. Jag hatar känslan under och känslan efter och jag avskyr att ha träningsvärk. Allt det där som alla säger är så jävla gött, det finns inte för mig. Endorfinerna hittar inte vägen genom all svett, blod och tårar. De faller döda till marken och spratteljuckar ett par gånger innan de dör. Och där ligger jag och önskar att jag också kunde få känna det där som alla andra känner. Och jaaaaajaaaa, jag har hört allt; fortsätt så kommer det, du får börja försiktigare, stå ut så mår du bättre sen ooooch så vidare men faktiskt. Nej. Det är inte värt det för jag tycker inte det är det minsta jävla roligt eller skönt eller givande.

Förrän nu då. Redan första gången jag prövade yoga för några månader sedan så fick jag äntligen äntligen den där känslan. Liksom fyyyfaaaaan vad skönt! Lugnet efteråt, det härliga burrandet (fattar nån vad jag menar?) under huden. Och jag menar, det är inte som att jogga femton kilometer (herre vad tråkigt det är!) eller som att lyfta något upp, ner, upp, ner, upp, ner (trist trist trist!) och sedan, tillslut, kunna lyfta något lite tyngre upp, ner, upp, ner, upp, ner (förlåt, menar ej att klanka ner på de som springer eller lyfter, försöker bara ge en bild av varför det inte fungerar för mig). Sådant går inte för mig. Samma sak om och om igen liksom. Och jobbigt. Och svettigt. Och enformigt. Och trist. Och så tar det tid innan man ser och känner det där som ger motivation; resultatet.

Ett yogapass däremot, det fingrar och pillar och pockar på varenda millimeter av min kropp. Det involverar balans, styrka, uthållighet och allt det där som finns inuti, som det inte riktigt finns något ord för. Och resultatet kommer direkt. Med exempelvis styrketräning är det inte så att jaha, nu har jag lyft den här skittunga grejen 10 gånger så nu kan jag lyfta den ännu högre den 11:e gången. För då är man ju helt jävla slut. Men så fungerar det med yoga. För jag kommer närmare och närmare mattan med hjässan för precis varenda gång jag böjer mig ner. Det går alltid lite lite lite till.

Och efteråt känner jag min kropp. Ni vet, verkligen känner att den är där. Och inte som att jag sitter fast inuti den, som jag så ofta känner, utan som att jag kan göra mycket mer med den nu, för jag känner den. Som om fängelset blivit större, jag har knuffat ut väggarna lite, det får plats mer här inne nu. Det gör allt lättare att hantera; stressen, pressen, tankarna, oron. De trängs inte längre, de får plats att vända sig, att ta avstånd från varandra, trassla ut sig.

Jag har inte läst eller lärt någonting om yoga. Jag har ingen koll på kopplingen psyke-kropp eller medvetenheten det ska ge osv. Men jag känner det ju. Så nu slutar vi slarva. Nu kör vi. En gång varje dag.

Thank you God for yoga.

Likes

Comments

Trots att jag lämnat in både nya hemtentan och kompletteringen och försökt vrida om min hjärna till ett hälsosammare tänk vaknar jag med stressen i halsen. Jag börjar undra om det ens beror på plugg. Kanske beror det på att skatteverket inte svarar på mitt mejl som jag skickade för flera dagar sedan? Jag vill nämligen ändra från att deklarera moms en gång per år till att göra det en gång i månaden. Insåg att det var dumt av mig att välja årsvis eftersom jag då får ligga ute med moms ett helt år. Ändrade via e-tjänsten men den som gick igenom ändringen måste ha missat den, för det står fortfarande årsvis och ärendet står som avslutat. Så jag mejlade men har alltså inte fått svar. På fleeeera dagar. Jag skulle kunna ringa men jag hör till dem som vill ha saker svart på vitt, vill kunna läsa om och om igen. Jag förstår mycket bättre när jag läser än när jag lyssnar, så om jag ringer blir jag antagligen tvungen att mejla också och då kommer de tro att jag är dum i huvet.

Jag läste någonstans att den här stresskänslan beror på ovetskap. Att det är något man inte har kontroll över. Det behöver inte stämma, men kan ju göra det. Isåfall är det mycket som ligger till grund för känslan nu. Jag har dessutom ganska stort kontrollbehov så det känns ju rätt logiskt. Jag vet inte om kompletteringen av hemtentan kommer duga och jag vet inte om den nya är bra nog heller, jag vet inte om skatteverket kommer svara mig eller när jag ska momsdeklarera och jag har ingen aning om hur mitt företag kommer gå. Så särskilt mycket kontroll har jag inte för tillfället.

Våga vara i känslan, sa min samtalsterapeut. Våga vara rädd, våga vara nervös, våga tappa kontrollen. Våga göra bort dig. Det är väl däri äkta självkänsla sitter; i att kunna göra bort sig, kunna vara rädd och nervös utan att bli förlamad av det. Utan att älta. Jag har inte kommit dit än.

Likes

Comments

Det här är våran voffsing. Han heter Nisse och är snart 6 år. 50/50 chihuahua och dvärgpinscher. Han är fantastisk, helt underbar. Även om han är en vakthund av rang och ibland skäller ut nya människor i en halvtimme så är han det mysigaste som finns. Och humor har han. Älskade, älskade hund. 

Likes

Comments

Puh. Igår skickade jag in veckans hemtenta och nu har jag precis skickat in kompletteringen på den förra. Det är andra gången jag kompletterar den så om den inte duger nu vet jag inte vad jag ska ta mig till riktigt. Iallafall så känns det sjukt skönt att det är gjort.

Egentligen är det ju sådär. Om jag är stressad över något får jag väl se till att få det gjort så jag slipper stressa över det. Eller hur? Men hur får man det gjort när man inte kan fokusera p.g.a att man är stressad? Ja, då måste man ju ändra sitt tänk, för det är ju i skallen stressen börjar. Ofta med ordet måste (som vi väl har kommit överens om att vi hatar? Det är som Voldemort nu). Men att ändra sitt eget tänk är sjukt svårt, och om man erkänner att det är möjligt står man plötsligt naken utan ursäkter och får lov att ta tag i det. Därför erkänner man det inte gärna. Därför gömmer man sig gärna bakom "men jag är så här" och "jag har alltid varit det" och så vidare i en störtskur av ursäkter som bara begränsar en.

Sanningen är att hur man än är så kan man förändras, bara man själv vill och är beredd att jobba som fan för det. Är man lat, jamen se ut och spring en gång varje dag så ska du nog se att du snart är mindre lat. Äter man en massa socker jamen så sluta då, så ska du se att du inte är sockerberoende längre om en månad. Har man aggressionsproblem jamen så håll truten, stå still och andas ett tag så ska du se att ilskan lägger sig och du lär dig att hantera den.

Allt börjar i skallen. Som min samtalsterapeut sa: "En tanke är bara en tanke, vad du gör med den är upp till dig." Och det är så sant. Om vi ständigt blir itutade att vi är bra som vi är, att vi ska acceptera våra brister, hur i hela friden ska vi då kunna bli bättre människor? Hur ska vi kunna tycka om oss själva om vi inte jobbar på de sidor hos oss som vi inte gillar så värst? Enligt mig finns det knappt något som är bättre för självkänslan än att se hur en ogillad sida hos en själv sakta försvinner.

Nåväl. Nog om det. Det är ingen som Voldemort något här. Här gör vi som vi själva vill. Men nog vill man vara lite bättre idag än igår? Lite bättre imorgon än idag? Det vill iallafall jag.

Igår åt vi tacos så när jag klivit upp imorse käkade jag rester. Och helt ifrån ingenstans blev jag slagen av en tanke (liksom käftsmäll): Conny hann aldrig äta tacos. Sådär blir det ibland. Jag står och häller köttfärs på tallriken och inser att han missade det här också. En annan gång hade jag varit på fest och skulle traska hem på morgonkvisten. Den var sommar, fåglarna kvittrade och jag tänkte: undra om Conny är vaken. Jag ringer honom så kan han hålla mig sällskap. Det där händer ganska ofta. Bara liksom i förbigående, som om ja juste, det var längesedan vi sågs, kanske vi borde hitta på något.

Man skulle kunna tro att det är jobbigt när det blir så, som ännu en käftsmäll liksom. Som att jag tvingas inse gång på gång att han är borta, att jag inte kan ringa honom. Men så är det inte. Tvärtom tröstar det mig på något sätt, för det betyder att bandet fortfarande finns där. Det är fortfarande lika starkt. Efter elva år utan honom är det fortfarande så starkt att jag glömmer bort att jag inte träffat honom på elva år.

Samma sak när jag drömmer om honom. Jag vaknar med känslan av att jag nyss har träffat honom på riktigt. Som om han nyss var här. Det är vackert, och jag är så tacksam för det. Särskilt som jag faktiskt tror att han då varit här och hälsat på litegrann.

Likes

Comments

När jag gick i grundskolan var jag mobbad i flera år. Jag kommer från en väldigt liten by och om man är annorlunda där så är det liksom kört. Och jag var annorlunda. Eftersom jag bara har bröder (4 stycken faktiskt) och jag dessutom växte upp med Conny (som ni kan läsa om längre ner) så blev jag väldigt grabbig. Jag klippte av mig håret och sådär. Hann ungefär till 1:a eller 2:a klass innan de andra eleverna slutade använda mitt namn. Det var jag som var lebben. Herregud, jag är 27 år och rycker fortfarande till när jag hör det där ordet. Detta fortsatte till 8:e klass då Conny flyttade till samma by och stod upp för mig. Han var ny, alla var nyfikna på honom och han var dessutom jävligt rolig och såg bra ut. Och han var min bästa vän. De flesta la av med mobbingen där, några var mer ihärdiga och ett fåtal håller faktiskt på fortfarande. Är inte det sjukt? Att vuxna människor som närmar sig 30 år fortfarande mobbar en person de överhuvudtaget inte känner? Eller nån alls, för den delen.

Då, när jag var där mitt i skiten var det många som sa åt mig att de var avundsjuka. Det trodde jag inte på och det gör jag inte nu heller. Däremot vet jag vad sådant beteende beror på idag.

En av mina äldre bröder har ägnat sig väldigt mycket till soulsearching de senaste åren. Han har gått från jägare till vegan, från en person som väldigt sällan pratade om känslor och djupa saker till någon som anser att det är sådana samtal som betyder något. Vi har numer väldigt mycket gemensamt och har haft flertalet galet djupa samtal. För ett tag sedan sa han något som verkligen gjorde avtryck i mig, och därefter har jag bara blivit mer och mer övertygad om att han har rätt.

Han sa att allt negativt beteende, alla hårda ord, all ilska och all elakhet bottnar i en enda sak; rädsla. Rädsla kan visa sig på olika sätt och bära andra benämningar som alla egentligen betyder rädsla (osäkerhet, dålig självkänsla, ensamhet, you name it) och om rädslan inte fanns där, vad hade funnits kvar? Kärlek.

Jag menar inte att man inte kan vara kärleksfull om man är rädd, det finns väldigt många osäkra människor som har de allra godaste hjärtan. Men jag menar att om man beter sig som en skit, så är man rädd för något. Tänk på det. En person som mår bra i sig själv, som är nöjd med personen den blivit, med vad den har åstadkommit, med sitt liv, den har antagligen ganska god självkänsla och känner därmed inget behov av att trycka ner andra. En person som skriker fula ord efter någon, som sparkas i matkön, som skriver anonyma hat-inlägg på internet, har i grunden dålig självkänsla. Hen stör sig på ord som hen 😉, tycker att det är fruktansvärt att man inte får säga negerboll och njuter av att höra om andras misslyckanden. För om man mår bra i sig själv så har sådana där saker inte så stor betydelse. Mår man bra så har man inga problem med att vara ödmjuk, snäll, hjälpsam. Mår man riktigt jävla bra så kan man till och med förlåta människor som aldrig ber om det, vilket enligt mig är bland det svåraste som finns.

Så, vad kan det vara en mobbare är rädd för? Massor med saker. Att framstå som svag, att inte vara rolig inför sina vänner, att bli en follower (utan att överhuvudtaget förstå att det är just vad hen blir), att sticka ut (för man vill lite båda fast inget egentligen, som osäkert barn). Men mest är hen nog rädd för att själv bli mobbad.

Så tänk på det. Behandlar du någon illa på jobbet? Njuter du litegrann av att höra att grannen fått sparken? Eller ploppar det upp elaka tankar i skallen? Ja, då är du nog rädd för något, hur lite du än vill erkänna det. Kan du däremot förlåta någon som betett sig riktigt jävla illa utan att denne ens bett om det, då är du där jag vill vara. Då är du min idol. Då har du life all figured out, så att säga.

Likes

Comments

Idag fick jag en skitsnygg tisha i min julkalender 😍. Tack darling.

Likes

Comments

För ungefär ett år sedan var jag så stressad i över två års tid att jag varje morgon vaknade med en klump i halsen. Jag försökte sova men vaknade gång på gång av att kroppen liksom gick på högvarv. Hade en underbar samtalsterapeut då och skulle försöka förklara känslan för henne. Jag sa att det kändes ungefär som att jag vaknade och visste att idag skulle jag hålla ett tal inför hundratals människor. Det skulle jag inte, men det var så det kändes. Jag svalde och svalde och svalde men kunde inte få ner klumpen i halsen. Och det värsta; jag visste inte vad det berodde på.

Jag har inte känt så på ungefär ett år. Förrän nu. Varje morgon på senaste har jag vaknat med känslan av hjärtklappning. Svälj. Svälj. Svälj ner illamåendet. Går inte. Jag har ont i magen, det kryper i kroppen och jag bara sväljer och sväljer.

Jag vet nu att det beror på stress. Då berodde det nog på att jag alls inte var där jag ville vara i livet vid 26 års ålder. Jag bodde för tillfället ihop med min lillebror, vilket var väldigt roligt men det var väl inte direkt där jag kände att jag borde vara när jag närmade mig 30. Min plan har alltid varit Svensson-liv. Det kanske låter trist men jag har aldrig riktigt haft det. Lugnet, tryggheten, tvåsamheten. Villa, Volvo, vovve liksom. Äktenskap. Barn. Trygg inkomst. Det har alltid varit målet med allt. Men det tog mig längre tid än väntat att hitta rätt person att dela det med. Därav panik-känslan, tror jag.

Nu har jag honom. Min soulmate. Min stora kärlek, min bästa vän. Och han vill samma saker som jag. Så nu är det inte därför jag vaknar med hjärtat i halsgropen och skynda-känsla. Nu har det med andra saker att göra, saker som egentligen inte borde få bli så viktiga i min skalle. Saker som plugg, företaget, små-måsten. Visst behöver jag plugga, visst vill jag få företaget att fungera, det är bara det att sådana saker inte borde få ta all den här platsen. Jag har det som är viktigt på riktigt; jag har P, min familj, mina vänner, tak över huvudet, mat på bordet och hälsa. Det jag stressar sönder över nu är lyxbonusar.

Och det är faktiskt inte den jag vill vara. Jag vägrar bli den som låter jobb och studier gå ut över det som är viktigt på riktigt. För stressen gör ju så; den går ut över. Jag blir svag, känslig, lättretlig, omotiverad. Bara för att jag får för mig. Får för mig att dessa mindre saker hör hemma där högst uppe med alla stora viktigt-på-riktigt-sakerna. Jag glömmer att jag inte måste.

Jag glömmer att företaget inte måste bli klart på en vecka. Det får ta tid, vad gör det om det tar tid? Ingenting. Tvärtom kanske det blir ännu bättre gjort. Och jag glömmer att en deadline för en uppgift inte är skriven i sten. Om jag inte hinner så hinner jag inte. Då kommer uppgiften in dagen efter. Inte blir jag utslängd för det! Inte kommer csn på personligt hembesök och kräver tillbaka 72.000 för det.

Det roliga är att bara jag kommer ihåg att jobb och studier inte är det allra viktigaste i livet så slipper jag stressen och då går det så mycket lättare att få allt gjort. Då väger inte 8 A4-sidor 2 ton längre.

”Jag måste jag måste jag måste”. Det där jävla ordet förstör människohjärnor. Jag tänker sluta använda det. För jag måste ingenting. Jag kanske vill, eller ska, eller till och med borde ibland. Men jag måste fanimig ingenting, för det är mitt liv och jag bestämmer. Så det så.

Likes

Comments

Detta fanns i dagens paket:

Myyyysigt 😍. P jobbar till 16 och skulle på gymmet därefter. Jag har försökt plugga men kan inte fokusera alls. Min skalle mår inte bra just nu. Jag kommer att få det gjort i tid, jag lyckas alltid. Men just idag får det vara. Istället tänker jag försöka koppla bort allt som dunkar mot min hjärna och fly i någon serie.

Likes

Comments

Idag har det inte blivit mycket skrivet här och jag hinner inte med Kajsons julkalender idag heller. Det är lite tätt med motgångar just idag.

Först sa en leverantör, som jag känner att jag verkligen behöver, att jag måste registrera ett företagsnamn för att handla hos dem. Enda leverantören som sagt så av typ 7 stycken. Så ja, jag registrerade namnet för 900kr. Härligt. Jag beställde även mer emballage för över 600 och kommer behöva beställa klistermärken med företagsloggan på. Utöver det måste jag eventuellt ha ett tillstånd för att kunna genomföra det här som jag vill, och det kostar runt 800kr. Själva hemsidan kostar också massor, och jag betalade just närmare 800 för bokföringsprogrammet samt några hundra för företagskortet.

Ändå har jag inte gett upp. Jag har inte ens tänkt tanken. Okej, jo, det har jag, men inte seriöst. För jag vill det här. Jag vill det verkligen. Till och med om jag måste ha tillstånd och sånt som i praktiken inte fungerar idag då jag inte har någon lokal utan har lagret hemma. Men jag känner bara att på nått sätt måste det gå!

Antagningsbeskedet kom också idag. Jag kom in på två av kurserna jag sökt, men bara en av dem var en favorit och den var bara på 7,5 poäng, vilket skulle innebära väldigt lite pengar. Den andra var på 30 poäng och heltid, så det lockar inte att läsa båda samtidigt heller. Jag kommer inte ha tid med det. Jag blev reserv på typ alla kurser jag sökt, och på en var jag 10:e reserv så det finns ju en chans. Men som det känns nu blir det alltså religionsvetenskap till våren. Ett litet steg åt sidan mot vart jag är på väg, men jag tycker religion är sjukt intressant så det blir roligt ändå. Påminn mig om att jag sa det sen när jag svär över plugg.

Nåväl. Annars har vi bakat pepparkakor idag och det gick också sjukt dåligt 😂. De bara gick sönder och en plåt blev bränd. Tillslut gav jag upp och åt deg istället. Men vi hade mysigt iallafall 😊.

Imorgon måste jag plugga järnet igen. Blöh. Jag vill så mycket annat 😂

Likes

Comments