View tracker

​Igår var en helt underbar dag. Vi hade avslutningslunch där Tess och Jossan var toastmasters och tog oss igenom året. Det var uppträdande av lite olika människor där man sjöng om Kenya, oss och hur allt är boardingens fel. Sedan hade vi studenterna och deras studentmiddag på kvällen på Nairobis finaste hotell där Helly och Kalle var nya toastmasters. Denna gång hade vi inte mindre än 20 tal. Var och en av studenterna hade en 2:a som pratade om dem (och familj om de var där) och studenternas kompisar hemma i Sverige hade spelat in filmer som visades. Det var god mat och efteråt var det utgång.

Vid 7 i morse gick jag upp för att vinka av Ella och på något sett blev det så verkligt när vi stod där på parkeringen. Det är över, allt detta är slut och vi kommer aldrig någonsin tillbaka till detta. Som Rosie sa igår i sitt tal kommer de flesta av oss tillbaka hit säkerligen redan inom 5 år men det kommer inte vara på samma sätt då. Då är det inte alla och vi kommer inte bo som nu och inga regler eller utetider.

Nu är dagen här som igen trodde skulle komma. Jag åker hem om mindre än 10 timmar, vilket är helt galet!! Mitt rum är lika tomt och kalt som när jag kom. Allt som har varit mitt liv här ligger nu i två resväskor. Humöret går upp och ned, i ena stunden är det superbra och man är glad för att två sekunder senare bli helt förstörd och bara vilja lägga sig ned och aldrig mer gå upp. Nu väntar jag bara på att åka för att komma hem samtidigt som jag inte vill att tiden ska komma för det finns ingen återvändo, slutet är här och 10 månader har bara försvunnit utan att man har märkt det. 

Detta har varit ett helt fantastiskt år och jag är oerhört tacksam mot mina föräldrar för att jag har fått möjligheten att åka hit, utan dem hade de aldrig hänt. Det var mamma som pushade mig att söka hit och pappa har hjälpt mig med skolan under året. Framför allt hade jag aldrig kunnat finansiera detta år på egen hand. Utan dem och utan det här året vet jag ärligt talat inte vem jag hade varit eller vad jag hade gjort med mitt liv. Det har varit en tuff resa men någon stans på vägen "hittade jag mig själv" (klyschigt jag vet, men det är sant). Jag kommer därför alltid stå i tacksamhetsskull till dem efter detta, Jag har också lärt mig att uppskatta människorna runt omkring mig mera, för som Jonas filosofiläraren sa:
​ "Lycka är bra relationer till  människorna i din närhet"

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det skulle vara ett superduper viktigt möte igår före maten och alla undrade så klart vad det handlade om. Väl där visar det sig att vi ska få åka på en utflykt på kvällen. Därför samlas alla på bussarna halv 7. Minst sagt var alla förväntansfulla inför vart vi skulle. Efter ett litet tag stannar bussen utanför ett ställe som ser en aningen mysko ut. Men vi går in i ett rum där och det visar sig att vi ska få sjunga karaoke. Inte min favoritsak direkt men det blev ändå kul (när han som sköte allt äntligen dök upp, kenyansk syn på att vara i tid är ju inte riktigt samma som svensk). Det var våra boardingvärdar som hittade på allt som en kul grej nu på slutet. Till och med så att Karin, Magnus och Fredrik startade hela kvällen med en sång.

På kvällen packade jag lite, hade sista skypetisdagen och var på Ellas rum medan hon packade sina saker.

Idag fick alla naturelever komma hem till Pär, vår kemi/bio/EAW lärare där han bjöd på fika och vi lekte lekar. Var ändå roligt att få se hur han bor, inget som händer i Sverige direkt. Jag har också plockat ned alla 100 foton från väggen och sitter nu och funderar på om jag orkar packa ned det sista eller inte...

Likes

Comments

View tracker

Det här kommer inte att bli lätt och känslor suger. Två saker som båda stämmer väldigt bra.

Känslor vet inte hur de ska bete sig, I ena stunden är de glada men på två sekunder kan de ändra sig och bara vilja gråta. De är som ett litet barn som inte vet hur det ska göra. Känslorna inför flytten tillbaka till Sverige är minst sagt delade. Nu har alla på riktigt börjat inse att detta tar slut. Vi hade ett möte i söndags om vad som är bra att tänka på när man kommer hem. För lika stor kontrast det blev när man kom hit, lika stor förändring kommer flytten tillbaka att bli. Jag tror det kommer kännas tomt, för detta är något som man aldrig kommer tillbaka till och när man väl har sett och upplevt ett alternativ till hemma känns det väldigt konstigt att gå tillbaka till det gamla.

Även om man vill umgås in i det sista och göra en massa roliga saker måste alla ens saker packas. Har ändå börjat med det men allt eftersom jag lägger ned fler saker blir mitt rum mer och mer likt det rum jag kom hit till i augusti. Det blir extra tydligt att snart är vi där, dagen som ingen vill se komma.


Likes

Comments

Sista söndagen i Nairobi spenderades med att besöka en massa föräldralösa djur. Vid 12 åkte vi mot nationalparken men som vanligt blev det ett litet problem när vi kom dit. De tyckte inte att vårat (värdelösa) student id inte gällde och ville därför se stämplarna i passen på att vi var residents. Så alternativen var att åka tillbaka till skolan och hämta passen för att kunna gå in för 20 kr eller att betala 25 US dollar... Eftersom ingen kände för att betala så mycket fick vi åka lite mera buss. Men allt löste sig ju tillslut.

Det var några geparder på barnhemmet (som mer liknade ett zoo... Vilket inte kändes särskilt bra) och vi fick vara med när det matade djuren.

Förutom gepard fans det giraff, en massa lejon, en gam som såg superkul ut, en krokodil, apor och lite andra mindre arter.

Giraffen behövde inte bli matad av skötarna och vi fick ge den lite löv om vi ville.

I en liten bur satt det två Krontranor tillsammans med gamen. Man kan ju inte påstå att det fanns tillräckligt med utryme för att de skulle kunna flyga.

Sist men inte minst hade de en leopard. Visserligen var den här väldigt stor efter flera år med mat som han inte behövde anstränga sig för att få.

Jag frågade en av skötarna om de hade någon plan för att få ut djuren i det vilda igen men han sa att det inte gick eftersom alla kom dit när de var mycket små och därför aldrig lärde sig att jaga. Så i praktiken blev detta en djurpark, men o andra sidan hade de aldrig överlevt ute i det vilda utan sin mamma så därför kan man inte säga att det ena eller det andra är värre. Här har det ändå ett liv även om detta måste vara väldigt tråkigt och de inte kan röra sig tillräckligt mycket.​

Likes

Comments

Äntligen är allt över!! Nationella i matte var idag och var faktiskt lättare än vad jag trodde även om andra delen var lite onödigt jobbig. Så jag har officiellt gjort mitt sista prov för i år (har lite inlämningar kvar men tycker inte de räknas...). Därför var hela veckan som gått plugg och mera plugg. Men nu är det klart så ska istället läsa min körkolsteori. Känns ändå mer värt att göra det, lite snabbare resultat där.

Det var några elever som var på Love school, som ligger i ett av slumområdena, innan idag. Kvällen innan samlade några in alla kläder, skor och andra saker som folk här inte ville ha så att de kunde skänkas till den skolan. Blev sjukt mycket kläder, antagligen eftersom folk har börjat packa och då rensar ur sin garderob. Vad gör man när man står med 10 kg för mycke packning? jo, man skänker bort det. Men ändå bra att de kommer till användning och särskilt nu när det är så kallt på nätterna.

Likes

Comments

Det har varit en spännande vecka och helg. Först tog vattnet slut och vi undrade alla hur då för det har regnat varenda natt mer eller mindre. Så ingen dusch den daggen eller de följande två.. Visade sig sedan att en korridor hade glömt sin dusch på i mer än 24 timmar så att våran brunn tog slut. Hur lyckas man glömma stänga av den när man är klar?? Tja, vi undrar alla...

Sedan kom nästa överraskning, inget internet. Det har visserligen hänt förut men då kommer det tillbaka efter några timmar men denna gången tog det flera dagar. Men det allra roligaste var att vissa sidor som FB, instagram och twitter funkade hur bra som helst medan drive, streamingssidor och youtube var helt borta. Man blir ständigt förvånad i detta land.

Trots alla dessa mindre missödena var det ändå en bra helg. Jag fick (äntligen!!) äta på Talisman som ska ha Nairobis bästa hamburgare. Han även med att plugga en hel del och den mesta av skolstressen har nu släppt. Men den där känslan av att om 9 dagar får jag sommarlov kommer inte. Tror det beror på att vi har varvat alla aktiviteter på helgerna med skolan och att det fortfarande blir mörkt kl 7. Alla är självklart taggade som tusan på att sluta skolan men att vi slutar innebär också att vi åker tillbaka till Sverige, vilket inte alla är lika taggade på. Men tror ändå att de flesta har haft sitt moment där de inser att vi är på väg mot slutet av detta år. Själv hade jag mitt i går då en kompis skriver och påpekar att jag kommer hem nästa vecka. Kan ju erkänna att jag skrattade ett bra tag åt hennes dåliga matte ända tills mitt så kallade moment kom... Hon hade inte fel, visserligen är det inte förrän i slutet av veckan, men jag kommer verkligen hem nästa vecka!! Det är helt obegripligt vart tiden tog vägen. Det känns som om det var förra veckan jag stod hemma i arbetsrummet och packade för fullt.

Den tiden som ändå har gott har varit helt fantastisk. Allt jag har fått se, allt jag har fått uppleva och framför allt, alla människor jag har lärt känna. Att bo på internat är en lärorik och rolig upplevelser. Alla kommer från olika ställen med olika bakgrunder. Men här spelar det ingen roll, vi är alla här för att vi vill och tillsammans har vi gjort detta år till vårat år. De som kommer till nästa år kommer få chansen att göra alla utflykter som vi har gjort och jag hade, i alla fall i början av året känslan av att vi upprepade föregående år, men efter ett tag insåg jag att så inte var fallet. Eftersom vi var vi och gjorde varenda sak till vår egna blev det inte samma sak. Så är en aningen avundsjuk på alla som kommer nästa år och får möjligheten att göra allt fantastiskt som detta land har att erbjuda. Och hoppas verkligen att de tar den chansen också och inte tänker, hinner inte har för mycket plugg eller det är mer värt att stanna och festa i Nairobi. För tro mig, de kommer ångra sig. Om man nu åker ända till Afrika får man ju i alla fall ta och uppleva lite av de olika sidorna som finns. Och tror verkligen att vi som faktiskt har varit på helg utflykterna och sett flera olika sidor av kulturen och vad man kan göra här känner att vårat år har varit en större upplevelse än de som bara varit i Nairobi.

Kommer sakna detta liv och allt vad det innebär men vet att i samma stund som jag står på flygplatsen i Göteborg kommer jag vara oerhört glad för att vara hemma igen. Det är väldigt många saker man kan sakna med Sverige, ofta de oväntade.

Likes

Comments

Man kan ju undra vad som händer nu för tiden, för mig känns det som om jag bara har gjort samma saker i flera veckor nu. Har pluggat som bara den de senaste dagarna, eller veckorna är det kanske... Har inte så bra koll. Någon gång då och då har jag tagit mig utanför internatets murar och fikat på art eller varit på lavington. Det är en klurig balansgång att hinna med skolan och på samma tid göra det man vill göra. Men när det känns jobbigt kan man ju glädja sig åt att vi får god mat i alla fall. Igår t.ex var det makaronilåda med tonfisk och vem gillar inte tonfisk?? (spoiler alert: Ingen, ingen gillar tonfisk... och de som påstår sig göra det lurar bara sig själva!!) Men annars är det super här. Tror jag ska gå och sätta mig vid polen ett tag och läsa min bok. Kan ju vara bra att passa på när det fortfarande är varmt och inte regnar för vem vet hur det ser ut om någon timme.

Likes

Comments

Hejsan hoppsan!!

Förra helgen när de flesta var i Maasai mara eller Naivasha var jag på internatet och gjorde en massa roliga saker (eller en sak och sov resten av helgen...). På lördagen var det favorit i repris, citytour. Men denna gången visste vi ju faktiskt vart vi var och vad som var speciellt med stället. Inte som första gången då det blev alldeles för många intryck på alldeles för lite tid.

Det började med att vi åkte till downtown och gick i Uhuru park (utan att bli rånade och nedslagna som boardingen har fått det att låta som...). Efter det promenerade vi igenom centrum till den kända tyggatan. Som 18 åringar fans det ju inte så mycket för oss där men det var ändå roligt att ha sett den. Där plockade skolbussen upp oss och vi åkte äntligen till helikopterplattan!! Det skulle vara Nairobis näst högsta byggnad och vi kunde verkligen se hur långt som helst.

Det sägs att man ska kunna se Mt Kenya en fin dag, men vi var lite skeptiska...

Vi skulle så klart alla ha våra egna bilder och Filip och Wilma hade sin egna variant. SSN special, alla byter profilbild efter en utflykt.

Annars kan man ju göra som denna tjej. Antar att hon var trött efter de sista trapporna upp till plattformen....​

Efter detta stop hade klockan blivit mer än väntat så våran picknick som vi skulle haft i en park tog vi i bussen. På kvällen skypade jag med Paulina och såg på film i Zebra. Vi var verkligen bara 6 elever kvar hemma så hade hela internatet för oss själva + ett fungerande internet. 

Söndagen kan jag inte komma ihåg att något hände men pluggade säkert och såg på någon seri.

Likes

Comments

Ja, även här i Kenya firas valborg. Redan på onsdagsförmiddagen började den kenyanska personalen att bygga en hög av gamla palmblad och andra saker som ingen ville ha kvar längre. Det blev tillslut en hyfsat stor hög för att vara här. På kvällen kom en massa familjer för att vara med om firandet.

Men först hade studenterna sin mösspåtagnings ceremoni.

​Det var ju inte riktigt samma sak som hemma med valborgsfirande men ändå lite roligt, den timmen som det varade.

Likes

Comments

Om en månad och tre dagar säger många att detta tar slut. Vist internatlivet tar slut. Livet i ett u-land tar slut. Men livet i sig tar inte slut. Alla kommer åka hem till sitt ställe i Sverige. Många av de som är här kommer ses efter bara några dagar igen. Därför kan jag inte se att allt tar slut om en månad och tre dagar. Jag är heller inte ledsen för att vi alla lämnar vårat hem mellan Ngong Road och Riara Road. Klart att jag kommer sakna att sitta i eftermiddagssolen och spela kort, läsa eller plugga tillsammans. Det är nog vad jag kommer sakna mest, alla de möjligheter som ett internatliv ger, samtidigt när de försvinner kommer en hel rad nya möjligheter att ersätta dem.

På samma gång vet jag också att jag kommer ha dagar då det enda som jag vill är att vara tillbaka på detta ställe. Det kommer hända minst lika ofta som jag här har fått akut hemlängtan.

När jag sitter och skriver detta ser jag på muren mot Riara road och allt som finns på andra sidan av den. Det som slår mig är att när jag kommer hem har jag varit utomlands mer eller mindre i ett år. Allt som jag vet om livet där hemma är gammalt. Det är ständigt saker som händer som jag aldrig kommer att få reda på. På något sätt vill jag inte gå tillbaka till mitt gamla liv, självklart vill jag inte börja om helt från grunden heller. Men det var ju för att få en förändring som jag åkte och att gå tillbaka till exakt samma liv känns i så fall som bortkastad tid. Men det kan jag inte heller säga, för jag har fått se så många nya saker. Jag har fått se en annan värld än den som vi lever i Europa. Vissa gånger är det att flytta 100 år tillbaka i tiden vad gäller både teknik och kvinnosyn. Alla de gånger man har fått höra uttalanden om vad som en kvinna borde och inte borde göra. Att sedan förklara hur vissa tänker i väst är som att säga att solen är kall. De tror inte på en eller tycker att man är helt veck. Så på något plan måste man själv ändå ha förändrats av att ha levt här i 10 månader. 

Likes

Comments