När jag precis fått barn, (låter som om det var år sedan haha) så sa jag tvärnej till min man när han föreslog bröstpump. Ville att han bara skulle amma och inte vänja sig vid någon flaska.. insåg med att veckorna gick att det kanske inte alls var en så dålig idé ändå. Om det är en jobbig natt så är det skönt att kunna säga, ta honom du, ge en flaska. På det sätter får pappa också en chans att känna det vackra i att mata sitt barn, och se lugnet när han äter.. och matkoman efteråt 😝

Så nu pumpar jag!

Insåg även att det är det bästa sättet för oss att ha en nöjd bebis om vi ska ut med bilen på ärenden, han gråter alltid när vi sätter honom i bilstolen men om jag ger flaskan så blir han lugn och somnar nästan direkt.
Var med syrran på Mall of Scandinavia häromdagen och vi kunde gå runt i en massa affärer..

Babybjörn bärsele och flaska är en win win!

Beställde hem en twistshake idag... så mycket reklam för dem på instagram så kände att det var värt att testa. Flaska och nappar! Han är kräsen med napparna och det är sällan han tar den, får se om han gillar dessa! Håller tummarna..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Som jag berättade så gick ju mina bröstvårtor sönder direkt och jag började använda amningsnapp..min son är nu van vid dessa och det funkar inte att amma utan, han blir knäpp och desperat, ser så roligt ut.. han typ kollar på mig som "vafan är det här? Driver du med mig??"😂
Har därför beslutat att det är OK. Jag ammar, även om det är med en amningsnapp.
Eller?
Önskar ju egentligen så mycket att vi slapp ammingsnappen...men förstår inte varför.
Menar, jag ger ju näring till mitt barn! Han går upp i vikt som ett litet monster och ligger högt på kurvan! Han mår bra! Han är aldrig hungrig!
6 veckor och förmodligen över 5 kg redan för förra veckan vägde han in på 4950 g!
Jag borde vara stolt säger de på BVC.
Ändå skäms jag lite för att jag säger att jag ammar men använder amningsnappen.. som om jag ska bli dömd för det. Som om någon ska tycka att "Näe minsann du ammar inte på riktigt"
Skäms för att erkänna att jag skäms också..

Trodde innan att allt det här med amning var lite överdrivet.. hela debatten, men inser som mamma att det Inte är överdrivet, det finns så mycket åsikter och man känner en enormt stor press.

Oavsett om du ammar, med eller utan napp, eller om du ger ersättning, tänk inte på vad andra kan tycka eller vad som är rätt eller fel. Det är bara du och din bebis som vet vad som funkar för er, och det är det enda viktiga, att det funkar för ER.

Förresten! Fick världens bästa tips för oss som använder amningsnappen! Tejpa fast de med kirurgtejp på natten! Då slipper du tända lampan eller sova med den tänd, för det är så jävla svårt att försöka få på dem i mörkret och när bebisen protesterar och är hungrig NU. Sedan jag fick detta tips har jag liggammat varje natt, och viktigast av allt! Jag har sovit! Flera timmar i sträck!

Trevlig amning! Nu måste jag rapa min lilla...

Likes

Comments

Rummet var trångt! Fyfan... och man fick inte en dubbelsäng som på Danderyd, vi hade två OLIKA sjukhussängar.. så det var typ omöjligt att synka höjden på dem och kunna sova bredvid varandra.
Fanns ingen tv.. asså nu klagar jag bara för jag känner mig lite kinkig idag.. för det spelar ju egentligen ingen roll, vad skulle jag gjort med en tv? Låg ju bara och dreglade över min lilla bebis..

Ändå blir jag så känslosam när jag tänker på förlossningen. Jag hade så mycket planerat, eller inte mycket men jag ville att man skulle vänta med navelsträngen så länge det gick, han skulle bara ligga på mig första timmen. Jag skulle få sådana fina bilder där jag tittar på bebisen och gråter av lycka.. men jag blev den som fick se honom sist.

Och det var inte på mitt bröst han hamnade direkt efter att han kom till världen. Är lycklig över att det blev hans pappas bröst men ändå..
Förstår vad som menas med att man aldrig vet hur det blir med en förlossning, finns tusen olika scenarios. Att få en frisk bebis är dock det enda som spelar roll.

Redan några timmar efter kejsarsnittet var jag uppe och gick, fick för mig att jag skulle byta blöjan själv så jag tog bebis i famnen, gjorde tusen olika små rörelser för att kunna ställa mig upp så lite smärtsamt som möjligt och var redo att hasa mig not toaletten när jag insåg att jag hade en kateter inkopplad och jag inte kunde böja mig för att ta med kisspåsen hahaha som för övrigt var helt full! Fick mot min vilja väcka pappa som sov som en stock.

När barnmorskan kom och fick höra om mina små äventyr sa hon åt mig att ta det lugnt, jag skulle bara ligga och dagen efter komma upp på benen..

Sagt och gjort. Glodde på bebis hela natten och sen dagen efter var vi ute i korridoren och hasa runt.. ingen föräldrakurs, bara en tv i matsalen med information. Yey. Nej.

Han hade ammat från början men med fel grepp så mina bröstvårtor blödde och fy fan vad ont det gjorde. För första gången sedan jag blev inlagd tryckte jag på den där knappen.. och efter några minuter kom en bitter barnmorska. Hon konstaterade att han ammat fel. Jag frågade om det var farligt att han svalde blod men hon sa att det var lugnt, jag frågade då om amningsnapp för jag hade hört att det skulle hjälpa och smärtan var faktiskt helt olidlig, ni mammor kan säkert relate.

Tanten sa att det inte var bra.. jag låg kvar och kände mig så dum när hon gick.
När jag berättade för min man så blev han jättearg och tryckte på knappen igen hahaha
När hon kom sa han att jag inte kunde amma med dessa sår på bröstvårtorna och om man kunde använda amningsnapp, nu var det plötsligt ok och han gick ner till Apoteket.
Wow, vilken lättnad det var! Det gjorde fortfarande svinont med amningsnapp, bröstvårtorna var så jävla förstörda redan, men det var mycket enklare.

När hon kom in för att göra några kontroller på bebisen så såg hon amningsnapparna och sa att sådana hade de här som man kunde få.. REALLY BITCH?? Undrar om hon var senildement kanske.

Ja, dagen efter fick vi åka hem. Eller vi blev snarare utkastade. Om du vill stanna ytterligare måste du göra det själv fick jag höra. Din man måste åka hem. Jag svarade att jag ville åka då, och när hon gick började jag gråta. Kände mig så utsatt, så sårbar, så illa behandlad. Blivit snittad akut 48 timmar innan och nu blev vi utslängda?

På kontrollen 3 dagar senare som gjordes på Danderyds sjukhus kunde läkaren inte tro sina ögon när hon läste min journal och hörde min berättelse. Hon sa att hon önskade jag kunde föda där nästa gång, så de kunde "ta hand om dig som man ska".

Funderar på att göra en anmälan.. mycket som hände känns inte ok. Men vi får se..

Likes

Comments

Väl inskriven fick jag ett rum, och inte för att vara sådan men Fyfan vad ofräscht sjukhus. Vill inte vara den som klagar och när allt hände så tänkte jag inte på det men nu i efterhand när man jämför med Danderyd så var det verkligen ingen höjdare.

Hur som helst.. då värkarna var så intensiva men jag endast var öppen 1 cm så föreslog man efter några timmar att jag skulle bada, så vi bytte till ett rum med badkar och det kändes som en stor lättnad att sjunka ner i badet och ta värkarna där istället. Efter ett tag var det dags att kolla om jag var öppen ytterligare och då det konstaterades att jag nått 4 cm så skulle jag äntligen få epidural nu! Kl var då ca 22:00.
Kändes som att bli människa igen när epiduralen kickade in, blev till att ta gåbordet och röra på mig, drack saft och gick runt och runt i korridorerna.

Av någon anledning så började smärtorna tillta igen och man gav mig påfyllning på epiduralen, jag fortsatte att ta värk på värk.. hånglade upp lustgasen för jag hade så ont! Började säga osammanhängande saker.. var helt borta. Timmarna gick och jag blev tillsagd att stå på ena sättet och luta mig på det andra, sitta på bollen, stå på huvud hahaha jag gjorde allt de bad om men det gick inte framåt.

De fick tömma min blåsa flera gånger vilket var obehagligt men man kommer till en viss gräns där inget längre spelar någon roll för smärtan är så intensiv och man är så utmattad.

Jag har ingen tidsuppfattning direkt men vet att jag blev inskriven vid 16 tiden den 21 och min son föddes med akut kejsarsnitt kl 16:08 den 22:a mars. 24 timmars helvete. Visade sig alltså sedan att epiduralen inte tog, bara första dosen.

Innan man beslutade om akut kejsarsnitt ville en barnmorska testa en sista grej, att jag skulle krysta med hjälp av ett lakan, hon la det runt sig och gav mig ändarna, när värken kom så drog jag och krystade som om det inte fanns något annat, med all min (kvarstående) kraft, jag var öppen 10 cm men min lilla son hade gjort den sista huvudrotationen åt fel håll, så han åkte ner när jag krystade och sedan i värkvilan så åkte han tillbaka upp.

Det hade gått så långt nu o h jag var så utmattad att man gjorde ett krismöte med läkaren och barnmorskorna och beslutade att det bästa för barnet nu var att gå vidare med kejsarsnitt.
Kändes som om den största lättnaden när jag hörde detta för jag orkade verkligen inte mer..

Trodde på något sätt att nu är det över, ingen mer smärta! Men jag hade fel, för väl uppe i operationssalen så kunde man inte sätta bedövningen.. tänk er, jag var öppen 10 cm sedan ett bra tag och jag hade värkar varannan minut!

Satt nu på ett operationsbord och blev ombedd att luta mig framåt medan de försökte få in nålarna, de krockade med kotan hela tiden och fick sticka om. Ont! Jag hade så ont! Ville inte skrika men kunde inte låta bli. Kändes som om jag gick sönder.

Deras bästa narkosläkare kallades in efter flera misslyckade försök. Jag önskade att allt skulle ta slut och bli klart, men Även denna person misslyckades och plötsligt hörde jag bara "vi måste söva ner henne" varpå man började sätta nålar i min hand och armveck, förstår inte för jag hade redan en infart men tydligen behövdes fler för jag hade blåmärken från nålar på så många ställen när jag vaknade.

Efter det var klart så blev jag ombedd att lägga mig ner och då fick jag masken och de lugnande orden "räkna till fem"...

Allt blev svart!

Efter det så minns jag bara att jag vaknar och ser min man komma med en liten bebis.. är så tacksam nu i efterhand att jag vaknade precis då och inte en minut tidigare. Då hade jag varit själv i en stor sal med flera sängar och skynken.. utan att förstå någonting. Vilken ångest.

Såg iaf honom komma med min lilla son och fick honom på bröstet... gör ont att erkänna men allt är suddigt. Minns inte exakt. Bara att de kom. Och att jag rullades ner till ett rum.

Likes

Comments

Den 21 mars hade jag gått över 4 dagar, slemproppen hade gått i omgångar de senaste tre dagarna men inget annat tydde på att det närmade sig. Jag hade barnmorska den dagen, och mamma skulle följa med. Hade tiden kl 14 och vid 12 började jag känna kraftig mensvärk..den kom och gick, och när jag gick på toaletten så såg jag en blodklump när jag ställde mig upp. Ropade på mamma och hon sa att det garanterat nu var dags, kände samma sak för jag hade läst att man skulle höra av sig till förlossningen om det kom blod.. det kändes "på riktigt" nu.
I samband med detta började jag få värkar, vi klockade att de kom med 3-5 minuters mellanrum.

Helt sjukt hur man innan går runt och väntar på att det ska bli dags och undrar om det är "såhär det känns när det är på riktigt", när det väl är dags, DÅ VET MAN. Det har jag lärt mig nu iaf. Det finns inget, "kan detta vara en värk?" När det ÄR en riktig värk så vet man...
kändes iaf som att jag klarade av dessa värkar, de gjorde ont men var inte så intensiva. Bestämde mig för att gå till barnmorskan en sista gång iaf..
hon tyckte det var jättespännande och vi lyssnade på Nicolás hjärta som vanligt och hon mätte. Allt såg superfint ut!

Hennes råd var att nu gå hem, klocka värkarna och när det gått en hel timme med värkar var tredje minut, ringa in till BB.

Sagt och gjort, vi åkte hem och efter en timme hade värkarna kommit oavbrutet med två Max tre minuters mellanrum.
Jag ringde förlossningen och de sa att Danderyd var fullt och att de skulle kolla upp vart det fanns plats.. tog ca 10 minuter innan hon kom tillbaka till luren och då fick jag veta att det var Södertälje sjukhus som gällde. Fanns inte plats någon annanstans. Klockan var nu runt 15-15:30 och med andra ord skulle vi behöva åka genom stan mitt i rusningstrafiken. Resan tog en och en halv timme.. fortfarande värkar varannan minut.
Kändes som en enorm lättnad när vi väl kom fram.

Likes

Comments

Nu är det andra dagen sedan mamma åkte hem till Uruguay. Två månader var hon här... hon kom när jag var gravid i vecka 38, min högsta önskan hade alltid varit att ha henne bredvid mig under förlossningen av mitt första barn. Så blev det!
Att hon nu åkt känns förjävligt.. för hon har varit vid min sida sedan han föddes.. allt nytt, har skett med henne bredvid mig. Som när han fick ont i magen och vi fick använda pysventilen för första gången.. och när han log första gången... och när han började försöka prata🤗 Gör ont att nu skapa en egen och ny vardag.. där jag inte delar dessa nya steg med henne. Vi har lovat att vi ska Skype:a varje dag... men det är ju inte samma sak. Jag märker också att man förändras så mycket när man blir mamma.. för tidigare när vi skilts åt så har sorgen varit för att jag inte skulle få krama henne, se henne och dela vardagen.. nu har jag så ont i hjärtat för att min son inte kommer se henne, känna hennes kramar och få somna i hennes famn.
Att leva med att man aldrig är hel någonstans är inte lätt, när människor lämnar sina hem, sina familjer och flyr till andra länder så startar man en kedja av generationer som aldrig kommer känna sig hela. Aldrig 100%. För det kommer alltid fattas någon. Några. Och avsked blir en del av vardagen.

Nu somnade Nicolás i sin super Graco babygunga, eller vad det heter😝 första gången han somnar i den..
idag fick mamma sova till 8 och nu skriva ett helt blogginlägg.
Han är en ängel min son.. nu vaknade han! Haha

Likes

Comments