"Anorektiker borde gå upp i vikt genom att äta grönsaker och komplettera med omega-3 och järntabletter"

"När jag jobbade på Mando gick jag upp 10 kilo av att äta som de inlagda"

Precis det jag behövde höra från min kontaktperson. Verkligen. Asbra.

  • 28 readers

Likes

Comments

Ångest så intensiv att det varje rörelse är som att bestiga världens högsta berg. Det gör så ont, som om alla inre organ fallit samman, imploderat in i bröstkorgen. Det är ångest jag aldrig någonsin trodde att jag skulle behöva uppleva på grund av en tallrik mat igen. Ändå sitter jag där ännu en gång med en normalportion framför mig på tallriken och ett glas fyllt med 2 deciliter mellanmjölk.

Men jag gör det. Trots att handen darrar så att gaffeln far upp och ned så fyller jag den ändå med mat. Det tar tid men tugga för tugga tar jag mig igenom tallriken. Inte för att ansträngningen är överkomlig utan för att jag har bestämt mig. Hon ska inte få ta fler år av mig.

---

Första dagen på dagvården har bjudit på mer ångest än jag upplevt på många månader. Själva måltiderna på mottagningen gick okej. Alltså det var fruktansvärt jobbigt men jag lyckades ändå ta mig igenom det. Situationen jag beskrev ovan uppstod när jag kom tillbaka till behandlingshemmet och det serverades middag. Alltså fy faaaan vad jobbigt det var. Innan, under, efter. Tog två 5mg Zyprexa och gick en promenad med min nya kontaktperson efter maten så nu har det har lättat en aning men det värker fortfarande i hela bröstet. Men det är jag själv som har försatt mig i den här situationen och det är bara jag själv som kommer kunna ta mig ur den. Det finns inga genvägar, jag vet det. Och jag vet också att det är allra värst i början.

Likes

Comments

Sex panikångestattacker senare är jag inte mycket mer än en darrande skräphög. Vet inte vad det kom ifrån men hela dagen har varit ett enda långt maraton av hejdlöst illamående, okontrollerade skakningar, svimningskänslor pga syrebrist och kallsvettningar. Väldigt passande när man ska flytta en hel lägenhet, inte. Tur att jag har mina föräldrar, de hjältar packade ihop och flyttade allt samt städade ur hela lägenheten samtidigt som jag låg böjd över toaletten. Spyr aldrig men det lugnar illamåendet att ha den utvägen just för att det bara är en psykisk grej. Nu har jag i alla fall landat i mitt rum (som faktiskt är en lägenhet! Har både kök och badrum) på det nya behandlingshemmet. Det är flyttkartonger precis överallt men jag kan inte resa mig ur sängen. Alltså rent fysiskt, antingen får jag en ny attack eller så svimmar jag bara helt enkelt. Om någon någonsin tvivlat på att psyke och kropp påverkar varandra så kan den personen få slå mig en pling.

Vila är det enda jag kan göra och kanske är det precis det kroppen vill tvinga mig till. Vila och mat, det allra mest basala och ändå det allra svåraste. Men nu har jag börjat kämpa på riktigt igen och det känns fan bra.

  • 114 readers

Likes

Comments

Klev upp klockan 7 för att hinna sminka mig inför flytten. Det gäller att ha sina prioriteringar rätt. Nu ska hela lägenheten packas ihop och flyttas så att jag kan börja det där nya livet alla pratar om. Jag känner mest att jag behöver 30 liter kaffe och ett peptalk.


  • 126 readers

Likes

Comments

Tårar som bränner bakom motvilliga ögonlock. En sorg så stor att den hotar att dränka mig. En sorg över allt jag förlorat till en sjukdom vars huvudsakliga mål är att döda mig. Jag, Hanna, som växt upp på instutitioner bara för att jag inte klarar av att äta. Hur kan något så enkelt vara så svårt? Hur kan jag, en överbegåvad, duktig flicka tillåta mig själv att förstöra mitt eget liv på det sättet?

Det gör så ont att se allt som man förlorat, allt det jag aldrig kommer att få uppleva. En barndom med ett barns oskyldiga sinne. Att bo i ett riktigt hem. En tonår där de dumma besluten inte resulterat i livshotande skador utan på sin höjd ett dagen-efter-piller.

Jag vet att jag bara är 18 och har hela livet framför mig. Det är också därför jag kämpar. För jag vet att jag kommer kunna spendera ett helt liv i sjukdomens famn. Jag vet också att jag tillslut kommer svälta mig så att jag dör och jag vill inte dö. Förut var jag livrädd för att leva men det är jag inte längre. Egentligen är det osannolikt men fantastiskt att jag har en sådan livslust när allt ändå bara suger hela tiden. Det måste jag ändå ge mig själv.

Så det är bara att börja om igen. Ännu en gång. Ännu ett behandlingshem, ännu mer ätstörningsvård. Artonåringen som får maten serverad på tallriken och inte får röra sig förrän allt är uppätet. Som vilket annat dagisbarn som helst. Det blir en rolig vår.

Likes

Comments

"Prio ett är att bryta svälten, resten kan vi ta sen".

Hon säger det som om det vore en självklarhet. Det där. Det där att jag skulle vara i svält, att jag skulle försatt min kropp i det tillståndet ännu en gång. När jag verkar tveksam ber hon mig rabbla upp symtomen jag har, kölden, yrseln, de förlorade hungerkänslorna, tvångstankarna, koncentrationssvårighetna, ingen sexlust, impulser att isolera mig, ständiga tankar på mat, kropp och vikt. Men jag har ändå svårt att förstå. För jag är ju inte smal, absolut inte mager även vågen visar lite för låga siffror. Jag förstår inte.

Hon frågar mig hur många gånger jag varit igenom den här processen nu och frågan gör mig ställd. Jag hasplar ur mig siffran fyra men inser senare att antalet gånger jag svält mig överstiger det talet. Inte konstigt att jag har kronisk magkatarr.

Vi säger hejdå med en kram. Det är vårt sista möte för på måndag tar dagvården över. Sällan har en måndag skrämt mig så mycket samtidigt som jag längtar. För jag tänker på det jag skrev i mitt förra inlägg och vet att jag måste sluta nu. Eller börja snarare, börja ta hand om min stackars kropp.

Men det är inte lätt när man levt ett artonårigt liv med att hata och förgöra något. Att jag överhuvudtaget tänker att jag ska ta hand om mig själv är det största framsteg jag gjort under fem års behandling. Att sedan agera utefter det kommer vara ännu större.

Om det kommer bli det svåraste jag någonsin gjort? Ja, definitivt. Om jag kommer att klara det? Ingen aning, men jag kommer göra allt jag förmår och sen lite till. För det här är min kropp och mitt liv.

Likes

Comments

Jag skriver det här inlägget till dig. Dig som jag skadat mer än jag någonsin har eller kommer att skada en annan människa. Jag skriver för att säga förlåt, för att du ska veta att även om det inte verkar så bryr jag mig faktiskt om dig.

Förlåt kroppen min för all smärta. För alla gånger jag skurit i dig, slagit dig, strypt din syretillförsel och proppat dig så full med tabletter att du nästan gett upp.

Förlåt kroppen min för att jag svält dig till nästan ingenting. För att jag gömt maten du så desperat skrikit efter i underkläderna, för alla mil jag tvingat dig att springa, för tusentals armhävningar på toaletter världen över.

Men framför allt, förlåt kroppen min för att jag hatat dig och förlåt för att jag fortfarande gör det. Förlåt för alla år som jag dolt dig i önskan om att du bara skulle försvinna, du som funnits vid min sida hela den här långa resan. Du som kämpat och sett till att hålla mig vid liv även när jag försökt döda dig. Du som läkt sprickor i revben, hålig hud och skadade organ. Förlåt för att jag gör allt för att dölja de ärr som uppstått när du räddat mitt liv.

Jag vet att jag lovat dig saker förut och jag vet att varje gång så har jag brutit löftena men jag vet också att du vet att den här gången är annorlunda. För jag tänker ge dig en chans, ge mig en chans, att faktiskt vara värd lika mycket som alla andra människor. Och jag tänker inte gömma dig mer.

Förlåt för allt, ge mig en sista chans så ska jag fixa det. Jag lovar.

Likes

Comments

I don't wanna be your hero I just want to walk with everyone else

Några klumpigt valda ord från en vän och kinderna löses upp i tårar på skoltoaletten. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit ihopkurad på det gula kakelgolvet, gråtandes eller skakandes av ångest. Jag ringer mamma och frågar snyftandes varför jag inte bara kan vara normal? Varför måste jag gå sönder flera gånger varje vecka? Varför måste jag bo på behandlingshem? Varför måste jag, nio år senare, fortfarande vara sjuk?

Alla säger att jag är stark och på den senaste tiden har jag börjat tro på de orden men det hjälper inte. Jag vill inte vara stark. Jag vill vara normal, jag vill vara frisk, fri, må bra. Varför får inte alla människor den möjligheten? Vem var det som bestämde att jag skulle hamna här?

Jag sover min första natt på det nya behandlingshemmet ikväll. Det är inte alls som när jag skulle flytta in på det förra för drygt tre år sedan, ändå är det precis samma sak. Jag har kommit så långt och ändå inte rört mig ur fläcken. Jag är 18 och vuxen men fortfarande 15 och livrädd.

Och maten. Den förbannade maten.

Likes

Comments

Ord som aldrig uttalades blir svullna blåmärken på ben som borde vila. Ben som istället förflyttar en trasig kropp genom en mörk verklighet.

Och kölden. Den där kölden som suger sig hela vägen in i skelettet, lämnar varje cell skakandes i ett sista desperat försök att frammana värme. Jag fryser konstant trots lager på lager av kläder. Förutom i min lägenhet då, där har jag dragit på extraelementen till max så just nu är det 25 grader. Det är väl ungefär det enda som är bra med det boendet.

Jag är mitt inne i en flytt nu igen. En flytt tillbaka till behandlingshem, om än ett annat än det jag spenderade tre år på. Jag hoppas det blir bra. Det måste det blir för annars vet jag inte vad jag ska göra. Och dagvården börjar om mindre än en vecka och jag är livrädd. Samtidigt som jag är väldigt motiverad att då faktiskt ta tag i saker.

Men just nu är jag mest blåslagen, trött och kall. En minut i taget. Överlev tills jag börjar leva igen.

Likes

Comments

Jag packar ned mitt liv i flyttlådor igen. Hyllorna står tomma, väggarna kala. I bröstet härjar ångesten, sorgen, ensamheten, jag vet inte ens längre. Jag vet bara att jag är så otroligt ledsen.

Balkongen är täckt av ett decimetertjockt snölager. Nedanför sveper bilarna förbi och hela världen blinkar i skenet från Globens neonskyltar. Jag tänder en tändsticka och låter den lilla lågan föröka sig in i tobaken. Girigt drar jag ett bloss på cigaretten, låter röken växa in i mina lungor. Den kalla vinden biter i mina fingrar men inget rår på glöden som beslutsamt letar sig ned mot filtret, lite närmare för varje bloss. Det tar någon minut innan nikotinkicken får trycket i bröstet att skingras, om så bara för några sekunder. Jag försöker le men leendet blir till en snyftning som jag kväver med mer rök. Suger i mig de farliga ångorna som om det handlade om liv och död. Kanske är det just det som det gör, jag vet inte riktigt.

Hur blev jag såhär trasig? Hur kunde det gå så jävla snett? Jag är så less på att må såhär. Jag vill inte vara den där fjortonåringen som tjuvrökte genom flickrumsfönstret på hempermission från SCÄ. Jag vill vara Hanna, bara Hanna. Jag vill inte sitta på balkongen en dag i början av januari, fyra år senare, rökandes ännu en Lucky Strike.

Men det är som det är. Jag överlever.

Likes

Comments