Ännu en sjukhuskorridor. Fötter som gör osynliga avtryck mot golvet. Kilometer har de vandrat i sådana här korridorer. Tusentals fotavtryck ingen minns.

Kaffet i termosarna är surt och ljummet. Så som det alltid är. Så som det varit de senaste 5 åren.

Jag är rädd. Så oerhört, oerhört rädd för att det kommer fortsätta vara så resten av mitt liv. Att jag kommer vara fyrtio och fortfarande vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridorerna som om jag inte vore en dag äldre än fjorton. Det livet är inget liv jag vill leva men jag har ingen aning om hur jag ska göra för att det inte ska fortsätta på den stigen. Nu har jag varit inlagd i snart 5 veckor och jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Det blev lite bättre ett tag men sedan drog behandling igång igen och då kraschade jag igen. Kanske är det för att jag faktiskt gör rätt saker. Går igenom trauman och hanterar inte känslorna med svält eller självskador men jag vet inte. Det känns bara så hopplöst.

Jag vill inte vara ett psykfall, ändå är det precis det jag är. Psykiskt sjuk. En allvarlig psykisk störning som det så fint står i journalen. Jag är trött på att klaga. Trött på att bryta ihop, flippa, inte bara kunna vara normal. Jag är trött på att lida, så fruktansvärt urless på detta ständiga lidandet. Ångesten som aldrig lättar från mitt bröst. Tårar som inte slutar rinna förrän jag svalt tillräckligt med neuroleptika för att den funktionen ska stängas av. Hur kroppen tillslut blir så trött att jag får panikångest. Lutar mig över toaletten för att kunna andas. Svimmar på vägen upp. Kan inte stå eller sitta för att smärtan i magen är så intensiv. Musklerna i axlarna är inflammerade efter att ha varit extremt spända under en längre tid och jag måste ta värktabletter för att kunna sova. Ännu fler tabletter.

Dessutom har anorexin vaknat till liv. Jag äcklas av min kropp. Hur jag än vänder och vrider mig så är jag fortfarande ett groteskt monster. Jag försöker fortsätta äta för min största rädsla är att bli en av de som jojobantar. D.v.s. hårdsvälter sig och förstör förbränningen för att sedan börja äta igen. Då tar det tid för förbränningen att ställa om och då går man upp lite mer för varje gång. Att behålla min förbränning är det enda som får mig att fortsätta tugga. Trots det vinner anorexin en del av fighterna. Jag är så trött på det också, på att styras av en ätstörning. Men jag är rädd, så oerhört rädd.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Första riktiga traumasessionen och plötsligt är jag tillbaka. Nio år sedan. Fasthållen i snön i skogsdungen bakom skolan. Du minns det säkert inte ens för du kunde aldrig höra hur hårt mitt hjärta bultade när jag försökte behålla lugnet. Om jag stretade emot skulle det betalas tillbaka tusenfallt, det visste jag. Ändå var det svårt när du fyllde min hals med så mycket snö att jag inte kunde andas. Hur klarar man av att fortsätta intala sig själv att det bara är en lek när man är tio år och tror att man ska kvävas till döds i skogsdungen bakom skolan?

Jag kvävdes aldrig för snön smälte av värmen i halsen. Du tryckte lite mer snö i mitt ansikte men lämnade mig seda och jag kurade ihop mig i snön med ansiktet gömt i armarna för att du inte skulle kunna komma åt mig igen. Inte den här rasten i alla fall.

Det värsta var rädslan. Den ständiga medvetenheten om att jag aldrig var säker. Det fanns inga fredade zoner för även fast mina klasskamrater rent fysiskt inte var hemma hos mig så ekade deras röster alltid i huvudet. Trycket över bröstet försvann aldrig och det är kvar än idag.

Likes

Comments

Ett par turbulenta dygn senare är jag fortfarande kvar på avdelningen. Jag försökte skriva ut mig i fredags eftersom jag blev arg på läkaren (Borderline i kvadrat) men gick slutligen med på att åka på permission istället. Var helt förkrossad, grät hysteriskt i två timmar och var övertygad om att det var nu det skulle ta slut. Min sista utväg blev att åka hem till min kompis A. Hon tog emot mig med öppna armar vilket är helt fantastiskt, det är verkligen få förunnat att ha en så fin vän. Jag mådde fortfarande skit men kapslade in känslorna. Vi fikade, gick och handlade och lagade sedan en fantastiskt god middag. Jag fick allt svårare att vara kvar i rummet tills det slutligen brast fullständigt. Jag grät hejdlöst igen och ringde behandlingshemmet som kom och hämtade mig. Jag var så slut efter dagen att jag somnade så fort jag kommit hem.

Dagen därpå kom mamma och var med mig hela dagen. Jag försökte plugga matte men hjärnan har lagt av totalt. Försökte sedan gå en promenad men kroppen gav upp efter 200 meter så vi fick vända. Gå i snigeltakt tillbaka för att jag inte skulle rasa ihop på marken. Väl hemma darrade jag som ett asplöv i flera timmar efteråt.

Ytterligare en fysisk konsekvens av utmattningen är att jag har fått synrubbningar. Min syn har alltså försämrats så allvarligt de senaste två veckorna att det är ett faktiskt problem. Jag visste inte ens att synen kunde bli dålig av att man är utmattad?

I morgon ska jag ha ett nytt läkarmöte så sen får vi se hur upplägget blir den kommande veckan. Jag har både DBT-grupp och extrainsatt DBT-individualsamtal på tisdag och sedan börjar traumabehandlingen på DBT på fredag. I övrigt har jag inte planerat något. Jag går ju egentligen 50% i skolan men det går inte att plugga när jag är såhär slut så då får jag försöka lyssna på det. Men det är jättesvårt. Mitt sätt att överleva har ju varit att ständigt prestera, tar de ifrån mig det vet jag inte vad jag har kvar. Nu orkar jag ju inte ens träffa kompisar eftersom jag är så slut. Det gör inte direkt depressionen bättre.

Ajaa, jag ska inte fortsätta mala på om det här. Jag mår psykiskt något bättre i alla fall så det är alltid något att glädjas över.

Likes

Comments

Det är så ordlöst det här måendet. Det är snabba hugg i bröstkorgen, tårar och händer som skakar. Det är att prata i telefon med sin bästa vän men bara vilja lägga på för att orden inte räcker till och allt det osagda får det sagda att klinga falskt. Det är att försöka sitt allra yttersta för att frambringa något som åtminstone liknar livslust men bara känna den totala meningslösheten.

Jag jämförde mina betyg med intaget för min drömlinje. Jag kommer in i nästan hela Sverige, tentar jag upp engelskan det sista betygssnäppet så kommer jag in precis överallt. På alla utbildningar på alla skolor i hela Sverige (förutsatt att det enda kriteriet är betyg, skulle aldrig komma in om till exempel de estetiska förmågorna testades). Det är det jag kämpat för under hela min tid i skolan. Tretton år av blod, svett och tårar. Det är min dröm som har möjlighet att gå i uppfyllelse men det känns precis lika tomt och meningslöst som allt annat.

Jag vet vad det är som händer. Egentligen vet jag det även om jag har svårt att erkänna det för mig själv. Det är ett helt livs lidanden som slutligen kommit ikapp. Allt jag utstått och upplevt under mina 19 år på den här jorden. Jag trodde att det skulle kunna passera obemärkt förbi men det gick inte. Kroppen sa stopp. Kroppen har bestämt att det räcker nu. Den skiter i vad hjärnan har att säga, nu går det inte längre. Den vägrar fortsätta så som jag gjort under alla år. Jag har gjort det för att överleva och jag har överlevt men nu vill jag leva. Eller just nu tycks den lättaste vägen vara att dö. Det handlar inte om att jag vill dö utan att jag inte klarar av att leva en enda sekund till på mitt gamla sätt.

För jag orkar inte mer. Jag orkar inte överleva genom att trycka undan tills det kraschar och jag enbart genom destruktiviteten får en chans att börja om. Ett ekorrhjul som aldrig slutar snurra. Ett ekorrhjul där det som får mig att orka fortsätta springa är alkohol, prestationer och killar. Vardagar som fylls av plugg och skrivjobb. Helger där smärtan suddas ut av fylla. Nätter som slutar i en säng jag inte borde vara i men hamnar i ändå eftersom det naiva hoppat att det kanske blir annorlunda den här gången gör det omöjligt att låta bli. Att vakna nästa morgon med ångesten som hugger yxor genom kroppen. Då är det bara att sätta igång och springa igen. Runt runt runt det tar aldrig slut. Det tog aldrig slut. Inte förrän nu.

Hur tar man sig härifrån? Hur hittar man ett nytt sätt att leva när allt som tidigare fungerat är det som tagit sönder mig? Jag vet inte. Jag vet bara att det här är första gången någonsin jag kraschat utan att orka ta mig upp igen. Inte för att hjärnan inte vill utan för att kroppen säger stopp. Jag kan inte mer. Kroppen orkar inte mer. Kroppen vägrar att fortsätta. Antingen får jag göra slut på allt för gott eller så får jag göra en total förändring. Och jag vill inte göra slut på det så då återstår bara ett alternativ.


Likes

Comments



Spring för livet sa de och jag sprang tills jag var tillbaka där jag en gång börjat. Så långt senare, ändå ingen annanstans än här. För elfte inläggningen i ordningen går jag sönder på plastigt linoleumgolv. Ännu en gång på ännu ett golv gråter jag tills tårarna tar slut utan att livet blir det minsta lättare att leva. För allt är förjävligt. Allt är fruktansvärt och fruktansvärt och hemskt och jag orkar inte mer. Jag vill inte det här mer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. De fyller mig med tre sorters neuroleptika men det hjälper inte mer än nikotinet från cigaretterna jag inte ens kan röka eftersom jag inte får gå ut. Så jag sväljer lydigt tablett efter tablett för det kan ju i alla fall inte bli värre än det redan är.

Ett uteblivet telefonsamtal. Ännu ett uteblivet telefonsamtal av mitt livs viktigaste person och det går inte längre att fortsätta finnas. Hjärtat slår så snabbt innanför revbenen. Jag måste göra något. Jag måste få det att sluta, jag gör vad som helst bara det slutar.

Ännu mer neuroleptika senare byts slagen mot tårar. Pannan är blå och svullen igen. Jag är ensam. Igen.

Likes

Comments

Tomhet. Jag rör mig långsamt. Släpar fötterna efter mig i korridoren. I timmar sitter jag hopkrupen i fåtöljen i sällskapsrummet utan att varken röra mig eller säga ett ord. När det är dags för lunch reser jag mig och ställer mig lydigt längst bak i kön. Min tallrik lassas full med sönderkokta makaroner och blekorange qournfärs. Det smakar ingenting och konsistensen av den mosiga pastan blandat med hårda qournfärsklumpar är så motbjudande att jag helst hade slängt alltihop. Ändå tvingar jag i mig nästan hälften av innehållet tills äcklet blir för överväldigande för att jag ska få ned en enda tugga till.

Efter lunchen fyller jag en pappersmugg med kaffe från termosen som är framställd mellan 05.30-19.30. Inte för att jag är sugen på kaffe utan för att jag tänker att jag borde vara det. Att dricka en kopp kaffe efter lunchen brukar vara dygnets höjdpunkt. Men liksom maten smakar kaffet ingenting. Jag känner inte ens den beska eftersmaken. Kan inte avgöra om det är varmt eller kallt. Ändå dricker jag upp allt.

När pappersmuggen är tom rör jag mig in till mitt rum för att plugga matte. Det är första gången jag öppnar boken sedan jag kom hit. Egentligen var det meningen att jag skulle tenta halva kursen imorgon men eftersom jag inte får gå ut utan personal från avdelningen blir det svårt. Jag orkar inte bry mig.

Jag sätter mig på sängens blå landstingslakan och slår upp boken. Precis som allt annat just nu tar det ett tag innan jag kan få blicken att fokusera ordentligt. Jag löser några A-tal innan jag slår igen boken. Tänker att jag borde känna mig glad över att jag klarade av de svåraste talen boken erbjuder men jag känner inget. Bara tomhet.

Likes

Comments

Minnen. Fragment som lamslår. Bilder av sådant jag inte vill se. Ständiga påminnelser om det som skett fast det inte fick ske.

Korridoren med det grå linoleumgolvet. En av de fem avdelningskorridorer jag vandrat i det senaste året. Tolv månader, fem avdelningar. Jag fyllde arton och allt det som skulle bli så fantastiskt blev det här.

Nu är jag tillbaka igen. Samma avdelningskorridor som för exakt ett år sedan. Samma avdelning men fem andra avdelningar senare. Tillbaka på ruta ett. Aldrig tillbaka där jag en gång var.

För exakt ett år sedan var det bara några dagar sedan han sa att han inte var kär i mig. För exakt ett år sedan orkade jag inte längre leva och bestämde mig för att ännu en gång försöka göra slut på lidandet. Det var honom jag skrev om för några inlägg sedan. Nu är jag tillbaka här igen, i samma korridor av samma anledning. Åtminstone är han en del av anledningen. En av alla de som gjorde saker med min kropp jag inte gett tillåtelse till. En av alla de som jag haft sex med fast smärtan varit så intensiv att jag nästan kräkts. En av alla de som jag stod ut med den smärtan för bara han älskade mig. En av alla de män som aldrig älskade mig utan bara ville ha min kropp.

Ikväll är det dock inte det minnet som är värst. Ikväll handlar det om när jag blev bältad på St Göran för några veckor sedan. Det är inte bältningen i sig som är problemet utan att jag kände en av de som bältade mig. Eller såhär. Jag har matchat med honom på Tinder. Vi har skrivit väldigt mycket och han har flera gånger frågat om vi kunnat träffas för att ha sex. Jag har skjutit på det, kommit med dåliga ursäkter i månader, inte velat säga nej samtidigt som det rent fysiskt är en omöjlighet för mig att ha penetrationssex. Sedan ska han bälta mig. Han som jag vet vill ha sex med mig spänner fast mig vid en brits och hur mycket jag än skriker att han ska gå så är det ingen som lyssnar för alla tror att jag bara är galen. Och det värsta är att jag såhär i efterhand börjat undra om jag inte faktiskt är galen. Det skulle vara den enklaste, mest rimliga förklaringen. Det enda som inte stämmer ihop med den versionen är att jag kunde hans namn och fick det bekräftat senare under kvällen när Stesoliden lugnat ned mig så pass mycket att jag kunde prata med en annan personal.

Men precis som alla andra sådana minnen som var för svåra la jag locket på. Snörade in lådan i tunga kedjor och hoppades att de skulle kunna hålla minnet instängt för evigt. Det hade det kanske kunnat göra också om det inte varit för smärtan. Kroppen som skrek att nu fick det vara nog. Nu får det vara nog.

Och kvar står en liten människospillra. En liten, liten skärva av krossat glas som gör allt för att hitta ett nytt sätt att leva på.

Likes

Comments

Små glimtar av ljus. De där stunderna som får en att orka fortsätta. Orka tro på en annan framtid. Små glimtar av ljus. En enda liten ljusglimt, mer begär jag inte, men det enda jag får är kompakt mörker. Kompakt, ogenomträngligt mörker.

Allt är så tomt. I bröstet finns ingenting. Ingen glädje, sorg, ilska eller ångest. Bara total tomhet. Jag vet att det är så min kropp gör när känslorna blir för överväldigande för att kroppen ska orka med det. På sätt och vis är det skönt med den där tomheten. Allt är tyst i huvudet. Jag bara stirrar ut i luften. Glömmer bort att äta för hungern är försvunnen tillsammans med alla andra känslor. Kanske var det därför jag svimmade två gånger vid lunchtid. Nu är jag sängliggande med restriktioner att klicka på larmknappen om jag behöver något. Tagit blodprov och gjort en basic neuroundersökning för att se om svimningarna berodde på det. Även haft läkarsamtal och det bestämdes att jag skulle stanna minst till onsdag. Tvåan är i alla fall bytt mot en trea så nu får jag gå ut 20 minuter om dagen tillsammans med personal. Känner mig likgiltig inför det med.

Nu ska jag fortsätta göra inget. Fortsätta känna ingenting. Försöka att få i mig mat och vatten. Vänta på bättre tider som inte kommer.

Likes

Comments

Det finns så mycket jag måste skriva. Det finns så mycket jag måste säga. Det finns så mycket känslor som måste få komma ut. Ändå gör jag ingenting. Jag bara ligger i min sjukhussäng och stirrar upp i taket, timme ut och timme in, för Nozepamet har stängt av alla känslor och ord. Det är befriande samtidigt som det är tomt. Så otroligt tomt. Ett liv som inte är värt att leva men lättare att leva än det liv som ska vara värt att leva.

Likes

Comments

Inlagd igen. Mår så fruktansvärt dåligt. Fått massa benso så hoppas på att få sova i alla fall. Rädd för mardrömmarna men ännu mer rädd för att behöva vakna och inse att allt är lika hemskt som när jag somnade.

Ensamheten.

Likes

Comments