Och tårarna rinner för allt vackert jag har. För att jag älskar livet så mycket att ord för att beskriva det inte kan annat än att kanaliseras ned i tårar.

Och tårarna rinner för att allt är så svårt. För att jag lever varje dag med rädsla, skam och sorg, översatt i det diffusa begreppet ångest.

Och tårarna rinner för allt jag håller på att förlora. En ätstörning som varit min livlina, ett självskadebeteende som fått mig att överleva och en gymnasieklass som gjort mig levande igen.

Och tårarna rinner för allt jag är rädd att inte få. Den där efterlängtade kärleken, utbildningen och lyckan.

Och tårarna rinner för att jag är helt slut. För att jag hjärtat dunkat varierande alldeles för få och alldeles för många slag i halva mitt liv.

Och tårarna rinner för att jag inte hatar mig själv lika mycket längre. För att jag slutligen kanske ärligt kan säga att jag tycker om mig själv.

Och tårarna rinner för att jag har fucking borderline och det blir såhär ibland. Ibland kraschar jag mitt på golvet och kan inte resa mig på någon timme för att gråten är så intensiv. Så då får jag helt enkelt ligga kvar där, ligga kvar här, tills tårarna sinat och jag klarar av att resa mig igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Blåljus, igen. Den andra ambulansfärden inom loppet av tre dygn. Kroppen har gett upp, den säger tack och godnatt nu tänker jag inte bete mig förrän du skärper dig och tar hand om mig. Jag lovar, ännu en gång, på heder och samvete, ännu en gång, att jag ska göra det bara du uppför dig. 24 timmar senare är klockan 10.35 och jag har redan hunnit städa hela badrummet, tvätta all tvätt, sökt tre jobb, skickat ett tiotal mail, beställt två studentklänningar, skrivit två långa blogginlägg, putsat mina docs och virkat en jävla katt. Det som skulle vara en sovmorgon och sedan en dag i sängen framför Netflix blev precis som vanligt.

Det är så svårt. Jag är en otroligt produktiv människa och blir sjukt deprimerad om jag inte har tusen bollar i luften samtidigt. Men dissociationerna som kommer allt oftar, ett hjärta som skenar så att 112 måste ringas, den bristande aptiten och svagheten i kroppen. Det är så många varningssignaler att de är svåra att ignorera trots att jag blundar och håller händerna för ögonen.

På något sätt känns det som att det kom så plötsligt. I mars hade jag en vilopuls på 71, nu ligger den på mellan 100-130 och plötsligt skenar hjärtat iväg till 200 utan märkbar anledning. Att aptiten är i botten är ju inte heller så bra om man ska försöka bli frisk från en ätstörning, det är tillräckligt svårt att äta i vanliga fall.

Jag vet inte vad som händer härnäst. Jag ska försöka ta det lugnt och förhoppningsvis kan kroppen läka. Jag är bara så rädd för att den ska ge upp helt. Det är fan inte friskt att vara 18 år och vara rädd för att man ska falla ihop på trottoarkanten utan ork att resa sig igen. Hade jag inte ätit hade det haft en tydlig förklaring men nu är jag så gott som normalviktig och äter som jag ska, så det har inget med det att göra.

Likes

Comments

Jag sitter framför datorn, stirrar på ett dokument fyllt med text jag har skrivit utan att för mitt liv kunna erinra mig vad bokstäverna bildar för meningar. Dokumentet kunde lika gärna ha varit blankt, jag skulle fått ut precis lika lite av ha det placerat framför mig.

Kläderna sitter bra igen. Smiter åt kring höfter och lår. Bränner som glöd mot huden och hjärtat slår några extra slag medan adrenalinet pumpar. I huvudet väser någon hemska saker och jag slår bort slår bort slår bort medan jag tuggar i mig mitt mellanmål. För att jag vet att hon inte har det jag behöver. För att hon är precis raka motsatsen mot vad jag behöver. För att en utmärglad kropp inte är värt ett liv i ensamhet.

Dagvårdsdagen är slut. Jag förflyttar mig mellan SCÄ och behandlingshemmet utan att egentligen lägga märke till min rörelse. Plötsligt sitter jag i fåtöljen i mitt ostädade rum framför ett nytt dokument med text men det enda jag kan tänka på är byxor som fylls ut till bredden av muskler och fett.


---

På gränsen till utbrändhet. Jag var rädd för det här. För att jag inte skulle orka hela vägen. Nu handlar det bara om veckor och jag tror att jag kommer att fixa det men jag har inga marginaler överhuvudtaget. Jag sov fruktansvärt dåligt inatt och jag sover aldrig dåligt tack vare mina mediciner. I morgon har jag prov, på fredag är det prov, på måndag är det prov, på onsdag är det prov, onsdagen därpå är det prov liksom på torsdagen. Jag går heltid i skolan samtidigt som jag är sjukskriven nästan hälften av tiden. Det borde inte gå ihop men jag har ändå klarat det hittills på något magiskt jävla sätt. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, texten bara flyter undan, flyter iväg och jag är redan någon annanstans. Ändå ska jag nu svepa en kopp kaffe till och plugga mer kemi religion gymnasiearbete.

Likes

Comments

Jag vill så himla mycket. Vill så himla gärna vara någonstans där jag inte är. Förnekar mina egna begränsningar tills det brister och jag plötsligt står där framför kylskåpet med tårar strömmandes ned för kinderna. För att min yoghurt inte fanns. För att mina höfter är täckta av tjockt fett. För att jag är äcklig. För att ingen någonsin kommer att älska mig.

Och det gör mig så fruktansvärt frustrerad. Jag är trött på det här nu. Jag vill inte fylla nitton och fortfarande låta en jävla ätstörning begränsa mig i exakt allt jag gör. Jag vet inte ens varför jag gör det här längre, det har liksom ingen funktion. Men en del av det är väl rädslan för att bli lämnad om jag blir frisk. Jag vet ju att det inte kommer bli så men faktum kvarstår att det var först när jag blivit så pass fysiskt sjuk i anorexin att mina organ höll på att lägga av som vuxna såg hur dåligt jag mådde. Efter tretton år i ensamhet var det det största och mest fantastiska som någonsin hänt mig.

Jag är vuxen nu, jag vet det, och jag vet att jag kan få den där kärleken från annat håll. Ändå är det som om någon hugger mig i bröstkorgen med en trubbig sten varje gång jag ser min kropp i spegeln och i huvudet väser rösten att ingen någonsin kommer vilja röra det fettberg jag har blivit. När jag skriver ut det såhär ser jag ju hur fånigt och ologiskt det är men det känns fortfarande likadant. För mig är det här på liv och död. Jag slänger mig ut från stupets rand, ned i friskhetens avgrund utan att ha en aning om folk kommer älska mig när jag landar.

Likes

Comments

Det som skulle bli ett inlägg publicerat på den här anonyma (nåja, allt är relativt) miniatyrbloggen hamnade istället på Nyheter24 och antalet delningar tickar upp för varje minut. Det är fascinerande. Jag har bloggat utan uppehåll sedan jag fyllde tretton men aldrig ens reflekterat över att jag kan använda min verbala förmåga till att uttrycka annat än min personliga smärta. Egentligen är det både egoistiskt och jävligt kontraproduktivt att allt jag skriver handlar om mig själv. Framför allt kontraproduktivt eftersom mitt fullständiga fokus ligger på min egen otillräcklighet så ser jag inte resten av världen.

Jag har alltid hatat min överbegåvning eftersom den är främsta anledningen till att jag började må så otroligt dåligt vid så tidig ålder. Samtidigt så är det i min begåvning som jag hittar en stor del av min livslust. Viktigast är förstås mina relationer, de kan inga böcker ersätta, men på andra plats kommer definitivt nyfikenheten. Det ständiga suget efter att lära mig nya saker. Förmågan att processa enorma mängder information och förstå komplexa samband. Vetgirigheten, euforin i vetskapen om att man aldrig kan vara fullärd.

På sätt och vis är jag ändå jävligt glad över att jag fått gå den här sinnessjukt krokiga vägen i livet. Jag vet inte om det var värt allt lidande men jag har verkligen lärt mig så otroligt mycket om människor, något jag tror många överbegåvad inte får möjlighet till.

Vart vill jag komma med det här egentligen? Det är lite oklart haha. Men det jag vill säga är nog typ att jag tänker att om jag lyfter blicken och använder min begåvning till att förbättra samhället i den mån jag kan så kommer nog alla, och då framför allt jag själv, må bättre. Att vara oegoistisk kan alltså vara den värsta (bästa) formen av egoism.

Likes

Comments

En öl blir till tre, några tabletter lyrica och två drinkar. Gränsen mellan destruktivitet och friskhet är så tunn att den blir osynlig. Berusningen blir ett sätt att fly samtidigt som den gör det möjligt för mig att vara det jag där varje ord inte längre hämmas av ångest. För en gångs skull kan jag vara fullt ut delaktig i något normalt. Jag kan sitta på en bar strax innan stängningsdags tillsammans med min bästa vän och några noggrant utvalda killar.

Där har vi nästa eventuella problembeteende, där ovan nämnda gräns om möjligt är ännu tunnare. Det handlar om bekräftelse, det vet jag. På sätt och vis blir det ett nästan maniskt beteende att varje helg identifiera den snyggaste killen i sällskapet och sedan se till att få honom. Se till att få honom att jaga mig. Hittills har jag aldrig blivit sårad eftersom de här killarna inte betyder något för mig. De är bara ett verktyg jag har för att under en kort stund kunna tycka om mig själv. De är mycket väl medvetna om att jag inte är intresserad på riktigt, precis som att jag vet att de inte är intresserade av mig annat än för mitt utseende och festpersonlighet.

Jag mår ju liksom bra av det. Uppmärksamheten, smsen, de lätta beröringarna. Allt det får mig att känna ett lyckopirr. Samtidigt är det så flyktigt för det är ingenting man någonsin kan vila i. Stannar du löses det du trodde att ni hade upp i intet för egentligen är det bara en rörelse.


Likes

Comments

Det snöar igen. Blöta, deformerade snöflingor som smälter till regn så fort de kommer i kontakt med marken. Jag drar upp kappans stora huva så att ansiktet skuggas under ljuset av neonskyltarna. Musiken som nyss fyllt mig känns plötsligt avlägsen trots att konserten fortfarande pågår bara ett hundratal meter bort, gömd bakom tjocka arenaväggar. Med ena handen rotar jag efter ciggarettpaketet. Det är gömt längst ned i kappans dolda ficka, det som egentligen bara är ett stort hål i den riktiga fickans foder. Blåsten gör det svårt att få lågan på tändaren att vara i mer än något ögonblick och det krävs flera försök innan tobaken slutligen börjar glöda. Under någon sekund, precis när nikotinet får världen att kränga till, känns allt okej igen. Dold bakom min svarta luva spänner jag ansiktesmusklerna i ett försiktigt leende. Det där flyktiga, retsamma leendet jag alltid intar så fort en kamera riktas mot mig för att jag vet att det är min mest fördelaktiga pose. När jag inser att så är fallet äcklas jag och skyndar mig att avbryta leendet genom att dra röken så djupt ned i lungorna att det svider till. Förtrollningen är bruten.

Och jag önskar så att jag bara kunde stänga av hjärnan. Inte en enda sekund låter den mig vila. Överbegåvning, kallar de det men vad fan ska jag med mitt höga jävla IQ till när det gör att jag aldrig får må bra? Varenda sekund processas så många tankar och intryck att det skulle krävas en smärre uppsats för att sammanfatta allt. Det är en skithäftig egenskap jag har fått, jag vet. Och jag vet att jag egentligen bara borde vara tacksam men det är svårt att vara tacksam för något som kört en ned i botten. Intelligenta människor är oftast de olyckligaste, sägs det och jag kan inte annat än att tro att det stämmer. För det spelar ingen roll att jag är smart. Det har gått sex år och jag röker fortfarande samma jävla Lucky Strikes som när jag var tretton bara för att få en enda sekunds lättnad. En enda sekund där världen är simpel.

Likes

Comments

De sa kärlek är en drog

Jag tog vilken skit som helst

Men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig

- Svart snö, kent

---

"Är det inte allas önskan att bli älskade, ovillkorligt, av någon man själv älskar?"

Vi pratar mycket om det i DBT-gruppen eftersom det är en så stor del av borderlineproblematiken. Den där bottenlösa, nästintill maniska längtan efter kärlek och all svartsjuka och seperationsångest som följer med i paketerbjudandet. Jag är inget undantag. Jag pratar inte ofta om det eftersom jag skäms. Skriver inte ens om det på min (andra) blogg. Jag tror inte heller att det märks så mycket utåt eftersom jag blivit så bra på att dölja det men någon som kan borderline känner igen alla tecken. Det konstanta dejtandet, flödet av nya killar, ingenting varaktigt, seperationerna som slutar med en spruta stesolid i sätesmuskeln.

Egentligen är det ju helt naturliga känslor, för precis som en av mina DBT-terapeuter sa så finns det ju ingen som inte vill bli älskad. Grejen med borderline är bara att alla känslor multipliceras med tio. Det är helt fantastiskt så länge det går bra men minsta grej och världen faller.

Jag var med om det i helgen igen, det är därför jag skriver om det nu. En kille jag inte ens träffat än men som ändå slog sönder min värld med ett sms. Det är så himla sorgligt egentligen. Mer än hälften av mina ärr från de senaste två åren beror av det normala personer kallar "killproblem". Problem som, dessutom, 9 gånger av 10 enbart finns i mitt huvudet. En gång skar jag mig till och med för att behandlingshemmet skulle tvinga mig att ställa in en dejt de inte ens visste att jag skulle gå på. En dejt med en kille jag ändå fortsatte att träffa tills han lämnade mig några månader senare och jag satte nya märken i min hud.

Men vem vet, en dag kanske jag också blir en funktionell människa.


Likes

Comments

Det faller över mig. Allt det som legat dolt under ytan i en veckan, den bra vecka jag just har haft. Det faller över mig och jag kan inget annat än att skrika av frustration för jag är så jävla trött på det här nu. Jag vill inte leva med den här ångesten, vill inte behöva sitta här med vetskapen om att jag inte har en aning om ifall smärtan kommer fortgå i några timmar eller några månader. Det är nästan det värsta, att inte ha en aning om hur länge jag kommer behöva härda ut. Inte ens veta om det faktiskt finns ett slut.

Men jag har varit igenom det här många, många gånger nu och på ett eller annat sätt så har jag ju alltid lyckats ta mig upp över ytan igen. Problemet är bara att de metoder jag använt är samma metoder som håller mig kvar i det här.

Vid matbordet tillsammans med mina vänner kryper jag ihop på stolen. Kramar armarna hårt hårt runt benen. Tankarna spinner iväg och gång på gång får jag tvinga tillbaka uppmärksamheten till samtalet. Mödosamt krysta fram en passande kommentar för att sedan tystna igen. Jag vet att de märker att allt inte är okej och jag tänker att det måste få vara okej att de märker att allt inte är okej men det känns inte okej. Jag vill ju bara vara normal.

Likes

Comments