Jag står upp igen. Såren från fotfängelset har bildat sårskorpor. Blåmärkena har blivit gula, snart osynliga. Jag är utskriven för hundrade gången i ordningen. Försatt på fri fot, ännu en gång.

Igår hade jag fyra timmars föreläsning på komvux, DBT-möte, SCÄ-möte, middag med en kompis, öl med några andra och slutligen Café Opera med ett tredje kompisgäng. Under kvällen avverkades två killar enligt sedvanligt mönster. En råkade va DJ och en annan PH-deltagare från förra året. Nya lågvattenmärken med andra ord haha. Vi kom hem någon gång vid fem efter ytterligare en klubb. Jag tyckte ändå det var en bra kväll trots att de snabba kickarna inte är det mest konstruktiva sättet att leva.

Idag fick jag släpa mig upp vid 11 för att hinna plugga, packa och sätta mig på ett tåg till Värmland tillsammans med ännu mer plugg. Svepte två nocco för att orka men fick en del gjort i alla fall. Skrev klart en novell också som jag ska skicka en till en novelltävling. Den är verkligen supercheesy med mina mått mätt (vida skilld från min roman) men rörde åtminstone pappa som aldrig gråter till tårar när han fick läsa utkastet. Vi får se om juryn blir lika imponerad, mest troligt inte haha. Men ändå en kul grej, friskt att använda mitt skrivande på annat sätt än att bara älta min egen misär.

Hur mår jag nu? Jag vet inte riktigt. Kroppsångesten är förjävlig. Känner mig så otroligt tjock det är verkligen absurt. Fokus är att inte låta det gå ut över maten hur svårt det än är. Tänker att det kanske blir lite lättare nu när min behandlare på SCÄ är tillbaka igen. Vi vägde inte igår eftersom hon tyckte att jag var alldeles för sårbar med tanke på förra veckans lilla sammanbrott. Skönt på ett sätt men det är ju inte direkt så att jag kan släppa tanken på vikten. Tröttsamma jävla sjukdom. Hur många år till ska jag behöva dras med den här skiten?

Alltså kontrasterna i mitt liv är verkligen helt absurda. För en vecka sedan tyckte jag att hela mitt liv var en lögn och att det inte fanns något att leva för. Igår skrattade jag med magen och var så himla tacksam för att få finnas. Från LPT till VIP. Tänk om de visste? Tänk så lite vi vet om de runtomkring oss.

Apropå det (eller ingenting kanske haha). Ni är ändå ett trettiotal som tittar in här varje dag. Vilka är ni? Har ni listat ut vem jag är?
Förlåt för all skit jag spyr ut här. Den här bloggen är verkligen a mess men det speglar min person ganska bra. Och tusen tusen tack för era stöttande kommentarer när jag är på botten❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag är så ledsen. Så fruktansvärt, fruktansvärt ledsen. Hur blev det såhär? Hur kunde det gå så otroligt fel? Var det någon som anade det, att just jag skulle ligga här? Med händer, fötter och midja fixerade vid en brits?

Och sprutorna trycks in i sätesmuskeln. Får skriken att mattas av, den hätska kampen mot bältena att stillna. Tillslut ligger jag bara där. Fastspänd på rygg med tårar som rinner från ögonen ned i öronen. Det är obehagligt men det finns inget jag kan göra. Jag kan inte ens stryka bort mina egna jävla tårar.

Efter två timmar är tårarna slut och bältena släpps upp. Jag får byta till en vanlig brits och kryper ihop i fosterställning, insvept i en gul sjukhusfilt. Stesoliden och Phenerganet gör rummet disigt men trots att jag försöker infinner sig ingen sömn. Tillslut kommer läkaren och jag säger att jag vill skrivas ut. Han säger att det inte kommer att ske, att de måste ha kvar mig på observation. Jag försöker förklara att jag inte är självmordsbenägen, att det var min borderline som flippade ur och att jag inte blev destruktiv förrän poliserna kom. Det är inte riktigt sant men nästan. Det var när tre poliser och fem ambulanspersonal (två från vanlig ambulans, tre från psykiatriambulansen) lyckades slå upp dörren som det spårade ur på riktigt. Det var inte meningen. Jag fick panik för att allt var så som det alltid blir och mina känslor slutar med att jag ligger fängslad på golvet med en hand som trycker ned mitt huvud för att jag inte ska kunna dunka det mot underlaget.

Men läkaren vill inte förstå så jag flyttas upp till observationsavdelningen. Jag har varit där förut, ettan på St Göran. Jag kan rutinerna, hur de går igenom alla mina grejer, tar allt som är vasst, hårt eller går att linda kring halsen. Jag vet vart matsalen ligger, vet att besticken är enorma och gjorda av plast. Min mobil är kvar på boendet så jag ber att få låna avdelningens telefon. Det enda nummer jag kan i huvudet är mammas så jag måste ringa henne, fast hon är den sista person jag vill ringa egentligen. Hon svarar med den röst jag hatar mest i hela världen. Den där som briserar av oro, oro som går över i anklagan fast jag vet att hon inte menar så, inte egentligen. Jag säger till henne att ringa boendet och be dem komma med min mobil nästa morgon, sedan lägger jag på.

Jag delar rum med en annan kvinna. Hon mumlar i sömnen. Sätter sig plötsligt upp och skriker rakt ut. Hyperventilerar en stund och lägger sig sedan ned och somnar om. Jag har svårt att somna trots att kroppen är fylld med lugnande preparat. Tillslut glider jag ändå in i någon slags halvdvala. Vaknar några gånger under natten men har ingen aning om hur mycket klockan är eftersom jag inte har någon mobil. Vid 9 väcks jag av en läkare. Jag känner igen henne från tidigare vistelser inom psykiatrin men kan inte placera från vilken avdelning hon är. Yrvaken försöker jag ännu en gång förklara situtationen och säger att jag vill skrivas ut. Hon tittar på mig som om hon lyssnade men visar ingen emotionell respons så jag är inte ens säker på att hon hörde mina ord. Istället säger hon att mitt vårdintyg kommer att kvarstå ett dygn till och att de nu ska hitta en avdelning till mig. Jag orkar inte protestera. Orkar faktiskt inte mer.

Så jag förflyttas till PIVA. Igen. Fucking jävla PIVA alltså jag orkar inte. Vad fan har jag gjort för att förflyttas till en avdelning med slutenvårdens mest utåtagerande patienter? Hur kunde jag bli en av dem? Hur kan jag hamna här en andra jävla gång?

Dygnet som kommer förflyter inte problemfritt men jag försöker hålla i mig själv allt jag kan. Gråter i flera timmar över hur jävligt allt är. Gråter över mina handleder som är svullna och ömma efter handbojorna. Gråter över såren runt fotlederna från fotfängelset. Gråter över blåmärkena från polisernas fingrar. Gråter över att jag inte har en aning om hur jag hamnade här igen. Gråter för att klara av att inte skada mig så att de inte får möjlighet att hålla kvar mig ett dygn till.

Nästa morgon träffar jag en ny läkare. Den sjätte inom loppet av tre dagar. Han lyssnar. Äntligen. Han erbjuder frivillig inläggning men jag tackar bestämt nej, så jag skrivs ut. Igen.

Jag åker direkt från avdelningen till min psykolog. Jag mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. Inne hos psykologen berättar jag att jag tror jag håller på att bli galen. Att de här känslosvängningarna inte bara gör att mitt humör svänger utan att hela min självbild förändras och dissociationerna är värre än någonsin. Hade det varit någon annan än min ofattbart duktiga psykolog som suttit mitt emot mig hade hon skickat mig direkt tillbaka till psykakuten. Men min psykolog fattar saker som ingen fattat förut, allra minst jag själv. Hon vet att slutenvården inte är lösningen på problemet utan en av orsakerna till det.

Istället säger hon att jag ska sova över hos min bästa vän J. Så jag sätter mig i bilen där pappa väntar och åker tillbaka till boendet för att hämta grejer. Mitt rum på behandlingshemmet är ett enda kaos. Tydligen har jag kastat både bord och stolar. Jag orkar inte städa. Packar bara min väska, sväljer två Truxal och sätter mig i bilen igen.

Nu är jag tillbaka på behandlingshemmet och jag mår förjävligt. Vet inte riktigt hur jag ska klara av att må såhär så därför försöker jag ta en stund i taget. Min psykolog ringde idag också och sa att det vore mer konstigt om jag inte mådde dåligt efter det som hänt sista dagarna. För en normal person är det ju ett trauma men för mig har det blivit så normaliserat. En vardag. Ytterligare ett självskadebeteende.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Det är liksom ett sånt jävla mörker i mig att det inte ens går att formulera samtidigt som jag ju fortfarande vill. Jag vill leva, jag vill ha ett liv värt att leva och i många stunder har jag också det. Och i de stunder det inte är på det sättet så finns alltid kent, matte, Truxal och mitt kedjetäcke. Den här bloggen finns alltid, mitt enda utlopp för det som känns så starkt att det, om det vore fysiskt möjligt, skulle spränga min kropp inifrån.

Så tack för att ni läser och ännu mer tack för era kommentarer. Förlåt för att det är så deppigt, blir ni triggade så ska ni inte läsa den här bloggen för jag behöver den för att fortsätta orka. Skrivandet är mitt enda sätt att faktiskt landa i det som är jag och det som känns i stunden.

Likes

Comments

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte leva på det här sättet. Allt är en lögn. Allt jag säger och skriver är bara en försköning av sanningen.

Jag är trött på det här nu. Jag är nitton år och fortfarande kvar i samma skit som när jag var tretton. Varför tvingas jag leva det här livet? Varför gör jag inte bara slut på det? Jag vet verkligen inte.

Tårar. Stesolid. Tårar. Skrik. Tårar. Sjukhuskläder. Tårar. Poliser. Tårar. Ambulans. Tårar. Att ge upp. Tårar och att ställa sig upp igen fast man inte förstår varför.

Jag är så förstörd. Snälla snälla snälla rädda mig någon för jag orkar inte mer.

Likes

Comments

De vita väggarna. Det grå linoleumgolvet. Sängar byggda av stålstänger. Dubbla låsta dörrar och ett pappersintyg på att personalen inte får låsa upp för mig.

Jag försöker hålla samman. Försöker skriva ned allt jag tänker och känner men inga ord i världen räcker för att beskriva det som gör så ont. Droppande tårar smetar ut bläcket. Jag sväljer tabletterna de ger mig sedan ger jag upp. Huvuder dunkas i stenväggen för jag vet inte vad jag ska göra annars? Vad gör man annars?

Hela mitt liv känns som en film där jag är huvudkaraktären. Den bästa skådespelaren denna jord någonsin skådat. För hur är det annars möjligt att människor tror på mina lögner när jag ljuger så bra att jag själv tror på det jag säger?

Meningslöst. Meningslöshet. Hur tar man sig härifrån? Hur ställer man sig på benen igen? Jag behöver egentligen inte ens ställa den frågan för jag vet hur jag ska göra. Jag har gjort det hela mitt liv. Frågan jag inte har svar på är hur jag ska undvika att krascha? För det gör jag, alltid, och varje krasch blir värre än föregående.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Medicinerna trubbar av mig så pass mycket att det blir svårt att gråta. I morgon är det ett nytt läkarsamtal och jag har helt ärligt ingen aning om hur det kommer sluta. Jag ska visa läkaren allt jag skrivit idag (inte det här dock) för det är bara när jag skriver som jag kan vara ärlig på riktigt. Så fort orden ska ut genom munnen istället för fingrarna så förvrängs dem.



Likes

Comments

Det small. Igen. Nu är jag inskriven vid psyket på LPT. Mina armar pryds av oräkneliga blåmärken där polisernas handskbeklädda fingrar tryckts in. Runt handlederna löper rödsvullna ränder från handbojorna. Vid fotlederna rivsår efter fotfängelset. Pannan smyckas av en rad bulor och smalbenen är blåfläckade från brustna blodkärl. Det är svårt att gå rakt för injektionerna får världen att luta.

Vad var det som hände?

Likes

Comments

Det känns så konstigt. Att stå mitt i en misär som faktiskt inte är min egen. Det gör ont att se när någon i ens närhet far så illa av en extremt destruktiv relation. Att det enda man kan göra är att hålla hennes hår medan hon spyr och sedan låta henne gråta mot ens axel. Andas i fyrkant tillsammans tills hennes panikångest lagt sig. Torka mer spya och ännu fler tårar. Att vara så extremt nära men samtidigt så fruktansvärt långt ifrån. Få ta del av en persons allra innersta men ändå inte kunna spräcka hål på bubblan.

Det sprakar i mig av ilska mot killen som gjort såhär mot min vän. Som tagit henne ifrån mig under två års tid. Hjärntvättat henne, fått henne att överge alla andra relationer, överge skolan, sin framtid, sin kropp. Han som brutit ned henne till stoft och fått henne att tro att enda anledningen till att hon inte sprids för vinden är för att han håller henne samman. Hur fan kan man göra så mot en annan människa? Hur kan man leva med sig själv om man vet att man förstört en annan människas liv.

Maktlösheten är fruktansvärd. Att inte kunna göra mer än att erbjud en sängplats och kramar. Att inte veta om hon faktiskt kommer att klara det här, om hon faktiskt kommer att ta sig ut på andra sidan. Jag tror det, jag måste tro det.

Likes

Comments

Hur ska jag någonsin kunna träffa en människa som på riktigt förstår mig och ändå älskar mig? En människa som jag vågar vara något mer än bara en utsida inför. Mina vänner är fantastiska men ingen når ända in. För det är ingen som vågar kliva in i mitt mörker på riktigt.

Det går att prata om min psykiska ohälsa i imperfekt. Det går om jag utelämnar alla detaljer så som bältesläggningar, brottningsmatcher med polis, handbojor och fotfängelse, brutna revben, strypmärken från provisoriska snaror, fingrar som grävt djupt ned i halsen och en värld som blivit suddig av näringsbrist. Mina närmaste vänner nämner ibland mina ärr men det är alltid för att säga att de inte är fula utan en del av mig och all annan sån skit som folk bara säger. Ingen frågar någonsin om det gjorde ont att skära decimeterlånga och flera centimeter djupa skåror i min hud. Ingen frågar någonsin om vad det var som gjorde så outhärdligt ont inuti att jag frivilligt utsatte mig för den fysiska smärtan rakbladen kunde ge mig om det så bar gav några sekunders lindring.

Jag vet inte om någon som har varit så trasig som jag någonsin kommer att kunna leva i en (konstruktiv) kärleksrelation. Jag kommer säkerligen att fortsätta skriva debattartiklar, publicera böcker (jag skriver min första roman just nu), vara med i radioprogram, utbilda mig till läkare, reformerar delar av sjukvården och ständigt vara ett ansikte utåt för vald rörelse (om det så handlar om psykisk ohälsa, feminism eller mänskliga rättigheter). En offentlig person helt enkelt. Allt det känns inom räckhåll även om jag såklart kommer att behöva kämpa lite.

Det som däremot inte känns inom räckhåll är att jag någonsin kommer att kunna vara med en människa helt och fullt ut. Både psykiskt och fysiskt. Någon som vill veta trots att det gör ont att höra. Någon som faktiskt vill att jag ska dela med mig av mitt innersta.

Jag älskar mina vänner och syskon men jag vet att de inte vill bli en del av mitt mörker, de har nog med sitt eget. Jag älskar mina föräldrar och de vill nog höra om mitt innersta mörker men jag vill inte dela det med dem för även om de gjort allt för att gottgöra misstagen så är det i grunden deras fel att jag överhuvudtaget behövt må så dåligt som jag gjort.

Jag skyller mitt maniska dejtande på min borderline och det är väl visserligen ingen lögn men i grunden handlar det om att jag inte orkar vara ensam längre. Jag söker med lykta och ljus efter någon att slippa ensamheten tillsammans med. Någon som på riktigt vill veta och som jag på riktigt vill berätta för. Men innerst inne vet jag väl egentligen att det är ett fruktlöst sökande. Jag kommer att behöva kompromissa. Antingen hittar jag en livspartner men får acceptera att denne inte vill höra om allt det svåraste eller så får jag leva själv.

Den enda gång saker känns helt och fullt ut på riktigt är när jag skriver. Ord som är menade för en större publik så som bloggläsare, tidningsläsare och bokläsare. Det är bara när jag skriver som jag känner mig hel, kanske för att det bara är när jag skriver som jag kan vara så trasig att jag plötsligt blir hel. Det är helt jävla absurt egentligen att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att publicera en bok eller något liknande där jag berättar om detaljer från mitt mörker men aldrig skulle kunna prata om det direkt med folk i min närhet. Jag kan verkligen se mig själv sitta i TV-soffan och diskutera sånt jag och min bästa vän J bara snuddat vid i våra djupaste samtal. Nu är det ju inte så att jag på riktigt tror att folk skulle bry sig om vad jag har varit med om men om jag bara leker med tanken. Det är som att offentligheten blir det ultimata skyddet mot närhet. Lite så är det ju redan med min officiella blogg som många av mina vänner faktiskt läser. Jag skriver om väldigt svåra saker (även om jag utelämnar mycket) men trots att jag outat mig för varenda jävel med internet så styr jag alltid bort samtalet därifrån ifall mina vänner lyfter samtalsämnen jag pratat om på bloggen. Inte för att det händer särskilt ofta, men ja.

Jag har inget riktigt syfte med det här inlägget är jag rädd. Jag bara skriver för att orden är det enda jag har. Mitt enda sätt att kunna härda ut med känslorna som värker, skriker, spränger.

Likes

Comments

Tog studenten. Två dagar hemma sedan festresa i Spanien i åtta dagar, två dagar hemma och sedan fyra dagar på festival. På väg hem till Stockholm nu i det här stadiet.

-----------------------

Sönder. Söndertrasad. Söndertrasad i små små små bitar. Vassa skärvor av glas utspridda över den leriga marken.

Det finns inte mer. Inget finns mer. Jag är slut. Jag har ingenting, vet ingenting, vill ingenting.

Jag har slutat känna. Allt känns så intensivt att ingenting längre känns. Det är ett vakuum. Ett vidrigt, smärtsamt vakuum.

Och tårarna bränner bakom ögonlocken så jag ler ännu lite bredare för att det inte ska synas hur trasig jag är. Alkoholen kväver ångesten för stunden. De senaste tre veckorna har jag haft totalt fyra dagar då jag inte druckit. "En riktig partypingla". "Rolig". "Galen, men på ett bra sätt!"

Alkoholnormen personifierad. Ett missbruk som döljs bakom den alkoholkultur som råder i Sverige. Där du är kul så länge du dricker.

För visst är du kul? Visst är jag kul? Visst är jag en lyckad person när jag har en killes hand innanför mina trosor? En kille jag inte ens kan namnet på?

Jag försöker desperat mätta det svarta hål som är min närhetslängtan genom att hitta kille efter kille efter kille. Och jag lägger hela min existens värde i vad de tycker om mig trots att jag inte ens kan deras namn. Kan inte ens deras namn.

Och plötsligt så skickar hon ett sms som får den redan trasiga världen att sönderfalla ännu mer. Varje liten skärva splittras i tusen nya och jag hittar mig själv dränkt i tårar på en bänk i sjukhustältet. Orden. Jag förstår dem inte. Är det här det tar slut? Är det här hon gör slut på vår vänskap som varit det absolut viktigaste i mitt liv?

Jag förstår inte. Kan inte ta in kan inte smälta kan inte andas.

Så jag torkar tårarna. Skämtar om mitt eget sammanbrott. Avdramatiserar de splittrade skärvorna på den leriga marken. Går tillbaka till tältet, fyller glaset med vin och tar med mig boxen till partytältet där de sitter. Killarna. Och varje gång minnet av att det viktigaste jag har lämnat mig dyker upp så tar jag några klunkar vin till.

Sönder. Söndertrasad. Och jag som påstod att jag var hel, jag som faktiskt trodde på att även om jag inte var hel så var jag helare. Jag som trodde att det hade vänt. Att mitt liv också skulle få bli bra någon jävla gång. Jag som faktiskt trodde att hon inte skulle lämna mig.

Jag är trött på det här nu. Jag vill faktiskt inte mer. På riktigt. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer nu.

Likes

Comments

Det brister och alla bitar faller men inte på plats. Det brister och alla de bitar som är jag sprids som glassplitter över golvet. Plötsligt finns inget jag längre för limmet vittrade mellan skärvorna jag lyckats foga samman igen efter att ha gått sönder ett helt liv.

De bränner inte i halsen, tårarna. De strömmar ned för kinderna. Tar med sig smink noggrant applicerat under två timmars tid.

Vem trodde jag att jag kunde lura? Vad trodde jag om mig själv egentligen? Trodde jag att jag var hel? Trodde jag att saker faktiskt kunde ordna sig på riktigt? Trodde jag att jag skulle kunna må bra?

Det kommer alltid att finnas ett avstånd mellan mig och det jag älskar. Mörkret kommer aldrig försvinna helt, kommer fortsätta att bygga en oöverkomlig mur mellan mig och omvärlden.

För smärtan försvinner inte. Precis ärren alltid kommer att vara en del av min kropp. Jag hatar dem, ärren. Jag hatar smärtan. Det enda jag ville var att bli som alla andra men jag kommer aldrig att kunna bli som dem. Jag kommer alltid att vara ensam. Allt annat är en jävla fucking bullshit lögn. Något jag föreställer mig för att fortsätta orka.

För jag orkar inte. Egentligen orkar jag inte men jag vet att det allra värsta kommer när man bestämmer sig för att det är okej att inte orka mer. Jag har testat att inte orka mer och det var en värre grad i helvetet än vad det här livet är.

Jag är bara så himla himla ledsen. Så trasig och ledsen.

Likes

Comments

Jag borde skriva om hjärtat som gick sönder i takt med basens dunkande och hans händer på någon annan. Jag borde skriva om att inte längre bry sig om konsekvenser. Jag borde skriva om mängder av alkohol blandat med cannabis. Jag borde skriva om en värld som inte längre fanns, försvann under fötterna. Jag borde skriva om att plötsligt ligga i en säng med sminket utsmetat och muskler ryckandes okontrollerat. Jag borde skriva om tårar som brann bakom ögonlocken medan läpparna böjdes i ett leende. Jag borde skriva om allt det där men det gör jag inte för det var ju ändå min studentskiva och det ska ju vara en av de lyckligaste dagarna i ens liv.

Likes

Comments