Vi möts på Waynes vid T-centralen. Det är fullt med folk och jag är sex minuter sen vilket är en ocean av tid enligt mig men hon verkar inte ens ha lagt märke till att jag inte infunnit mig exakt klockan 16. Istället skiner upp när hon ser mig genom de stora glasrutorna ut mot Drottninggatan och när jag slutligen lyckats krångla mig fram till hennes bord ger hon mig en stor kram. Min allra bästa vän i världen.

Hon som funnits med mig under alla mina sjukdomsår men som jag framför allt kommit närmare sedan jag började gymnasiet, vilket är lite lustigt egentligen eftersom vi gick i skolan tillsammans i högstadiet men sedan skiljdes åt. Hon har hälsat på mig på SCÄ, BUP, vuxenpsyk, båda mina behandlingshem och i min stödlägenhet. Oavsett hur dåligt jag har mått, psykiskt eller fysiskt, har hon aldrig varit längre än ett telefonsamtal bort. Det var henne jag ringde när vården svek, det var hon som följde med till kirurgakuten, det var hon som ringde min mamma när jag plötsligt försvann minuterna efter att mitt ex lämnat mig.

Men framför allt, det finns ingen person i hela världen som jag kan vara så frisk tillsammans med. Det finns ingen annan som fått mig att skratta så ofta som hon, ingen som fått mig att känna den där värmen jag aldrig fick under min uppväxt. Minst hälften av alla positiva saker jag upplevt de senaste tre åren har varit tillsammans med henne, fester, myskvällar, middagar, resor.

Det var också hon som slutligen sa ifrån, att det fick vara nog. Att jag inte kunde påstå att jag mådde bra samtidigt som jag låg tvångsvårdad på PIVA. Hon fick mig att inse att ska jag någonsin bli kvitt vården måste jag våga börja släppa människorna som faktiskt älskar mig. Så jag har kämpat och även om jag är långt ifrån iland så har jag, i små steg, börja berätta och det har gjort att vi kommit ännu närmare varandra. Hon kan ringa mig och gråta och jag börjar sakta inse att jag kan göra samma sak.

Hennes hem har kommit att bli den tryggaste platsen jag har. Hon har en stor och rörig familj i ett ganska litet hus och även om det är konstant kaos så är kärleken enorm där alla blir mottagna med öppna armar. Att få somna bredvid J i hennes stora dubbelsäng är att veta att man får en natt utan mardrömmar, en stunds vila i en annars väldigt påfrestande vardag.


Allt det där, allt det här, vet hon och det behöver liksom inte bekräftas i mer än en kram inne på Wayne's coffee vid T-centralen. En kram superhjältar emellan.

Likes

Comments

Klockan är 06.58 och jag slår upp ögonen för att möta ännu en dag. Utanför fönstret är Kungsholmen inbäddat i ett mjukt lager snö och jag tänker att jag uppskattar ljuset det skänker en annars helasfalterad vy.

Klockan är 08.31 och jag sitter i lärarrummet tillsammans med min mentor. Han frågar hur jag mår och jag svarar glatt "bra!" fast ångesten gnager i bröstet och tankarna maler i huvudet.

Klockan är 11.44 och jag skrattar tillsammans med mina vänner vid ett bord i skolmatsalen. Det är inte ett falskt skratt, jag är verkligen road av det som sagts, problemet är bara att skrattet delar plats med en ilande värk.

Klockan är 15.10 och jag ligger skakandes i fosterställning på behandlingshemmets vardagsrumsgolv. De undrar vad som hänt och om jag kunnat svara hade jag sagt "inget" för det är precis vad som har hänt. Det är bara såhär jag mår inuti hela tiden även om det sällan uttrycks utåt.

Klockan är 21.23 och jag sitter nedhasad på min lägenhets bruna linoleumgolv. Jag sitter där, sitter här och försöker formulera hur jag har det egentligen.

Är jag deprimerad? Jag tror inte det, inte längre. Mår jag dåligt? Ja, i princip hela tiden. Mår jag bra? Det händer, åtminstone några minuter om dagen. Är det här en hållbar livssituation? Nej, jag kan inte tänka mig att leva såhär resten av livet. Tar det här sättet att leva på mig framåt mot ett liv värt att leva? Det hoppas jag fan att det gör för annars kommer det inte att bli långvarigt.

Det är så jävla svårt för samtidigt som jag vill att folk ska SE MIG SE HUR DÅLIGT JAG MÅR JAG GÅR SÖNDER VARENDA JÄVLA SEKUND så är det samtidigt inte den person jag vill vara. Jag är så otroligt klar med allt sjukt, problemet är ju bara att jag mår så himla dåligt. Men det blir nog bättre. Det måste det bli. Tills vidare får jag hålla tillgodo med små glimtar av ljus.

Likes

Comments

Och så faller det sig så att i morgon är dagen jag ägnat en vecka till att fasa inför. För i morgon ska jag kliva upp på den svarta plattan och invänta domen förmedlad genom några streck på en mörkgrå display. I morgon är ska jag vägas och jag vet att jag kommer ha gått upp i vikt. Anorexin menar på allvar att jag gått upp minst 7 kilo sedan förra veckan vilket den förnuftiga delen av mig vet inte är möjligt. Tyvärr (eller som tur är om man ser på det i ett längre perspektiv) är även den förnuftiga delen av mig övertygad om att jag kommer att ha gått upp i vikt, om än inte sju kilo.

Det suger verkligen samtidigt som det är lite skönt för jag har verkligen haft möjlighet att gardera mig för att ångesten kommer skena iväg. Turligt nog jobbar den personal jag fått bäst kontakt med på behandlingshemmet på kvällen så hon har lovat att möta upp mig efter SCÄ. Jag är så rädd för mig själv. Jag längtar efter dagen då jag bara kan lita på mig själv. Dagen då jag inte hela tiden behöver oroa mig för att ett känslopåslag ska sluta på sjukhus. Jag längtar efter dagen då jag inte längre längtar efter att skada mig själv.


Likes

Comments

Det sitter fast. Sorgen, smärtan, tårarna, de har fastnat i bröstet och kommer inte loss. Det enda jag vill just nu är att gråta, det enda jag behöver just nu är att få hulka ur mig allt det som värker så innerligt medan någon stryker mig lugnande över ryggen. Istället sitter jag djupt lutad över skrivbordet, dricker kaffe trots att magkatarren skriker nej, försöker täcka över alla onda tankar med algebraiska lösningar till andragradens inhomogena differentialekvationer. Det går inte särskilt bra vilket bara resulterar i att de hatiska tankarna riktade mot mig själv ökar i takt med minutvisaren som rör sig framåt längs urtavlan.

Jag var på fest i helgen och för någon timme kunde jag faktiskt känna mig fin. Jag vet inte om det var på grund av alkoholen eller att jag blev kvällens trofé bland killarna, förmodligen en kombination. Oavsett vad så kändes det bra, så länge det varade. På söndagen vaknade jag glad för första gången på evigheter men den bubblan sprack efter ett par timmar då jag fick ett välmenande men ack så förödande sms om att jag "ser friskare ut".

Kroppsångesten är verkligen brutal just nu men jag vet att ska jag leva mitt liv så tänker jag inte göra det efter anorexins spelregler vilket då betyder att jag kommer behöva stå ut med all den här ångesten just nu. Det suger verkligen men jag gör det ändå, för att jag vet att det kan bli bättre, det har ju varit bättre än det är nu.

Bland det svåraste just nu är träningen. Jag har hemska träningstvång vilket förskaffat mig både en benhinneinflammation och ett svajande blodtryck. Jag skäms för att jag inte står emot men jag kan bara inte. Det är för svårt att äta, inte skada mig och samtidigt inte träna. Jag ligger liksom redan på bristningsgränsen. För jag äter som jag ska, följer viktplaneringen och har inte skurit mig på över 80 dagar. Men jag vet att jag behöver sluta med tvångsträningen också för det är ett självskadebeteende, ett missbruk, likt svälten och rakbladen. Fan alltså. Man ska inte behöva må såhär dåligt när det inte ens är fyra månader kvar tills det att man tar studenten. Jag skulle verkligen inte önska min värsta fiende att behöva gå igenom det här.

Det enda jag vill är att få må bra. Att bara få leva som mina jämnåriga. Jag vill inte behöva somna varje kväll och önska att imorgon ska bli en bättre dag, vill inte behöva vakna nästa morgon och inse att allt är precis lika jävligt som när jag gick och la mig dagen innan. Alltså den ångest jag lever med, den är inte från den här världen. Jag fattar inte att jag själv orkar, egentligen är det ett jävla mirakel att jag överhuvudtaget kliver ur min säng. Men så har jag också ett driv jag bara delar med ett fåtal andra jag träffat. Och jag lever på hoppet att det drivet kommer ta mig helt vägen i mål.


Likes

Comments


Om ett hjärta som slår dubbla slag för en bit kalorier på ett vitt fat.

Om luft som inte längre når ned till lungorna för något som egentligen bara skulle vara en trevlig stund.

Om en röst som skriker inuti huvudet för att hon bröt mot reglerna.

Om ett beslut som fattas för att det inte längre går att hålla emot.

Om fötter som rör sig snabbt över våt asfalt för att hjärtat ska börja slå normalt igen.

Om en flicka som förflyttar sin kropp elva kilometer för att det enda som bränner värre än mjölksyran i benen är hatet mot just de benen.

Likes

Comments

Jag står bland duvor och alkisar på Gullmarsplans tunnelbaneperrong när sorgen kommer över mig. Det är så intensivt att jag omöjligt kan hålla tillbaka tårarna. Det blir svårt att andas och jag skyndar mig längst ut på plattformen, bort från trängseln. Jag har inte varit här sedan jag flyttade, inte sedan i höstas då jag passerade den här platsen minst två gånger om dagen varje dag under tre månaders tid. Tre månader som lika gärna hade kunnat vara tre år, tre månader då jag systematiskt tillintetgjorde mig själv i min kamp att överleva.

Man tänker inte på det när man är i det men i efterhand blir det händelser som måste bearbetas. För det kan omöjligt passera obemärkt förbi att förstöra sin kropp på det sättet. Framför allt sista månaden, då kent hade lagt ned och jag inte längre behövde äta för att inte svimma under konserterna. En månad då jag föll, tillät mig att falla, valde att falla för att jag inte kände att jag hade något annat val. Det har bara gått fyra veckor sedan jag bröt svälten men jag är redan en helt annan människa, eller snarare så är jag den människa jag egentligen är. Det är skrämmande hur mycket av ens person som vittrar bort tillsammans med förlorade kilon och jag är så glad att hjälpen kom innan det hade gått en månad till för annars hade det kunnat sluta på värsta tänkbara sätt.

Allt jag utsatt mig själv för, inte bara under de här månaderna utan de senaste nio åren, det kommer ikapp mig varje gång jag får huvudet över vattenytan igen.

Jag är, apropå det, 75 dagar självskadefri idag vilket är den längsta perioden sen 2014. Eller det är väl lite missvisande eftersom jag tagit tabletter för att skada mig men jag har inte sytt på 75 dagar. Det är en jävla bedrift om jag får säga det själv. Min främsta motivation är att jag vill att mina ärr ska hinna blekna så mycket som möjligt innan sommaren när jag ska på festresa till Spanien med mina kompisar. Jag kommer få både blickar och frågor men om ärren har några månader på nacken så är de inte riktigt lika i ögonfallande. Men fy helvete vad det är svårt. Jag slåss verkligen dagligen med impulserna, det är som en intensiv längtan efter rakblad vilket är helt jävla rubbat. Just därför är 75 dagar en väldigt lång tid för det är 75 dagar då jag, varje dag, haft impulser men stått emot dem. Detta (och här kommer faktiskt den mest beundransvärda delen) samtidigt som jag börjat följa matschemat igen. Jag fattar inte riktigt själv att jag fixat det med bara ett fåtal bakfall där endast ett (!!!) fått lite allvarligare konsekvenser.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här haha. Var bara tvungen att få ur mig lite (eller en hel massa) tankar.

Likes

Comments

Det är sommaren 2014. Klockan är snart åtta men junidagen har fortfarande några timmars dagsljus att bjuda på. Trots att dagen börjar lida mot sitt slut är det fortfarande varmt, en perfekt kväll för en kvällspromenad längs Årstavikens bräckta vatten. Det är idylliskt, allt förutom skriken som hörs uppifrån bron.

Hon är femton år, hon, flickan som skriker för sitt liv där uppe fasthållen vid räcket. Det är en söt flicka som för några dagar sedan gick hon ut nian med A i sexton ämnen. Hon har hela livet till sitt förfogande, samma liv som hon i den stunden gör allt för att få avsluta.

Det är sommaren 2014. Klockan är några minuter över åtta och skriken blandas med tjuten från blinkande sirener. Den femtonåriga flickan slåss för sitt liv, kastar sig fram och tillbaka i polisernas grepp, lyfts uppåt och bärs in innanför för låsta dörrar.

Hon är femton år, hon, flickan som för första gången i sitt liv spänns fast i en säng. Rösten har spruckit sedan länge, ändå fortsätter hon att skrika. Hon skriker och skriker och skriker för att det är det enda hon har kvar. Skriken är det enda de inte kan ta ifrån henne, inte förrän medicinerna dövar medvetandet.

Det är sommaren 2014, den varmaste sommaren på många år. Inne på den låsta psykiatriska avdelningen är värmen tryckande. I sängen i rum nummer 3 ligger en apatisk flicka. Hon stirrar upp i taket medan en personal bevakar varje rörelse, varje brist på rörelse, hon gör.

Hon är femton år, hon, flickan som för första gången i sitt liv faktiskt vill dö på riktigt. Hela avdelningen är tömd på porslin, alla toaletter låsta, flickans kläder, schampooflaskor och sladdar är inlåsta. Kvar i rummet finns bara en ihålig människa med blåmärken kring handlederna och ett brutet revben.

Det är sommaren 2014. Augusti blommar utanför de okrossbara fönsterrutorna. En flicka sitter i en fåtölj och skriver att hon har bestämt sig för att ge det en chans. I sitt randiga block berättar hon med rund handstil att det egentligen är meningslöst att ens försöka eftersom hon ändå kommer att vara tillbaka på avdelningen, söndersvält och trasig, inom några månader, men att hon kommer göra det ändå.

Hon har precis fyllt sexton år, hon, flickan som infinner sig i klassrummet klockan 10.00 en dag i mitten av augusti. Hon sitter där bland de som ska komma att bli hennes klasskamrater, de som ska komma att bilda ett vi. Där i klassrummet är flickan precis som alla andra, nervös och nyfiken. Där i klassrummet vet ingen att hon fortfarande står under lagen för psykiatrisk tvångsvård. Där i klassrummet är hon inte sjuk, hon är bara Hanna.

Och det blev hennes räddning.

Likes

Comments

Truxal för att tiden ska gå utan att det sker ett misstag.
Truxal för att tårarna ska sluta rinna i så strida strömmar att det inte går att andas.
Truxal för att jag inte vet hur man överlever annars.
Truxal för att det bara handlar om att överleva ett dygn, sen kommer jag förhoppningsvis må bättre igen.

Borderline, anorexia och så en släng pms på det också. Inte direkt den ultimata kombinationen för att skapa en välfungerande människa. Men jag kommer att klara den här kvällen också precis som jag klarat alla andra kvällar i mitt artonåriga liv. 100% sucess rate.

Likes

Comments

Jag önskar att jag bara kunde stänga av hjärnan på kvällarna. Då tankarna spinner och kroppen växer i takt med sekunderna som går. Men jag vet ju att det är så och därför gör jag mitt allra yttersta för att inte fatta de där dumma besluten som vanligtvis tas vid den här tiden på dygnet. Istället försöker jag sätta mig själv på autopilot. Plugga till klockan 20. Städa till 20.30. Kvällsmellis 20.30-21.00. Vid 21.00 tar jag sömnmedicin så efter det har jag 1,5h till att fixa mig inför natten innan jag somnar.

Men det är lättare sagt än gjort. Idag har jag i alla fall haft en bra dag så då har jag något att falla tillbaka på. Efter en dålig dag blir det mycket svårare.

  • 517 readers

Likes

Comments

Igår var en speciell dag. Speciell just för att den var så normal, speciell för att jag var så normal. Det var nämligen så att jag var glad. Inte överlycklig, euforisk, supermotiverad och taggad, bara glad. Ett litet pirr i magen av äkta glädje. Och det var så otroligt välbehövligt. En belöning för att jag gett min kropp tillräckligt med näring i snart en månads tid.

Idag vaknade jag med hemsk kroppsångest. Jag hatar att möta min spegelbild i badrumsspegeln och se hur jag väger minst 30 kilo mer än igår. Min enda tröst är att jag vet att jag inte kan gå upp så mycket på en natt, samtidigt som jag ju vet att jag har gått upp och att jag kommer behöva gå upp ännu mer. Men det finns inget att göra mer än att stå ut och fortsätta tugga. Tugga för att få känna den där glädjen igen. Bestämma mig för att det här trots allt ska bli en bra dag för jag tänker inte låta den jävla anorexin förstöra resten av mitt liv.

Likes

Comments