View tracker

Tre dagsdoser Lyrica sköljs ned med ett glas mousserande och en timme senare kan jag slutligen krypa upp i soffan medan ruset gör världen hel igen. Jag vet att det egentligen är destruktivt att dämpa känslorna med droger men jag bryr mig inte för jag är så jävla stolt över hur jag hanterat den här dagen.

Den här dagen som hade kunnat leda till livshotande självskador. Den här dagen som hade kunnat sluta bältad på St Göran istället för i soffan framför Idol hemma hos mina föräldrar.

Jag var i Uppsala med min gymnasiearbetesgrupp när Socialtjänsten ringde. Hon berättade om studiebesöket på det behandlingshem "som du självklart måste bestämma själv om du vill bo på men det finns inga alternativ". Behandlingshemmet för män med autismspektrumstörningar för "vi läste ju i din journal att du gjort en autismspektrumutredning och du har visserligen ingen diagnos men... ändå".

Och där faller världen. För den där jävla utredningen där jag nästan fick en autismspektrumdiagnos för att jag hade OCD och var väldigt, väldigt sjuk i anorexi. En diagnos som inte sattes för att alla läkare som träffade mig därefter sa att jag definitivt inte hade autism. Nej, jag klarade inte av kroppskontakt för att jag avskydde min kropp så mycket. Ja, jag hade extremt mycket tvångstankar på grund av att jag haft tvångssyndrom så länge jag kan minnas. Nej, jag gillade inte att umgås med jämnåriga som barn eftersom jag var överbegåvad så de andra barnens lekar roade mig inte.

Och jag vet att jag inte borde ta det så hårt. Att jag i lugn och sansad ton borde berätta för Soc varför diagnosen som aldrig ens ställdes var fel. Jag borde uttrycka mina behov, förklara vad jag behöver och sen tacka för att hon ringde. Men jag har gått sönder. Man måste vara frisk för att vara sjuk och jag är inte frisk men väldigt sjuk så jag orkar inte.

I vanliga fall hade jag löst krisen genom att bestämma att jag skulle skära mig när jag kom hem. Istället ringde jag min psykolog och hon coachade mig ur den värsta krisen.

Så fastän mycket går åt helvete så lär jag mig mer och mer i DBT. Kriget med och mot vården fortsätter.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är nu bestämt att jag ska flytta tillbaka till HVB-hem och socialtjänsten har kommit med sitt första förslag som så passande för min problematik råkar vara inriktat på enbart MÄN med AUTISMSPEKTRUMSTÖRNINGAR. Fattar inte hur fan de tänkte med att det skulle passa en anorektiker till självskadande borderlinetjej men vem vet, de kanske hade en tanke. Soc ska på studiebesök dit imorgon och sen ska de ringa mig och berätta mer.

Sedan jag fick det smset har ångesten varit uppe i taket. Min bästa vän sover här inatt så inget kommer att hända men det känns förjävligt. Jag orkar verkligen inte. Varför var jag ens tvungen att flytta från behandlingshem om jag tre månader senare måste flytta tillbaka igen. Några ärr rikare och kilon fattigare. Fantastiskt, verkligen.


Egentligen är jag nog mest ledsen för att jag ska behöva ha det såhär. Att jag aldrig kan få landa i ett riktigt hem, att jag ska fortsätta må såhär dåligt. Men den sorgen förvandlas till ångest på några millisekunder så nu ligger jag här hopkrupen under kedjetäcket medan bröstet värker. Fantastiska livet.

Likes

Comments

View tracker

Jag saknar sommaren. Inte sommaren i sig, det har alltid varit årstiden jag ogillat mest, nej jag saknar hur jag mådde den här sommaren. Visst, skulle man snitta mitt mående i juni skulle det nog ligga rätt långt under de flestas bottennivå men det berodde inte på att jag alltid mådde dåligt utan att jag mådde så sinnessjukt bra och ofattbart dåligt. Halva mitt liv har präglats av mer eller mindre konstanta depressioner men mellan slutet av maj till och med halva augusti så var jag inte deprimerad, något som fick min borderline att nå nya nivåer i känslosvängningar. Men hellre att det pendlar mellan jättebra och jättedåligt än dåligt och jättedåligt.

Vad berodde det här på då? Egentligen handlade det väl om en grej, eller snarare, en person. För första gången i mitt liv var jag förälskad och det var som ständiga explosioner av glädje i ett bröst som vanligtvis enbart rymmer ångest.

Jag vågade aldrig helt lita på att det var besvarat men under en månads tid tydde det mesta på det och det var fan den genuint bästa känslan jag känt. Att relationen avslutades två månader senare då han berättade att han inte var kär i mig är en annan historia. Den som är nyfiken på de minnesfragment jag har av dygnen dom följde kan bläddra tillbaka i arkivet här till september.

Han skrev till mig ett par gånger efter vårt sista samtal och jag var noga med att inte på något sätt avslöja att jag blivit inlagd som följd av att han brutit upp. Ville inte vara den psyko bitch jag spenderat hela sommaren till att försöka glömma, något jag faktiskt lyckats relativt bra med.

Jag saknar inte honom men jag saknar känslan av att ha någon samtidigt som jag verkligen inte orkar dejta just nu. Speciellt som jag är så jävla rädd för att bli lämnad igen för jag vet att jag inte skulle fixa det. Men det är i alla fall en motivator jag har, arr få uppleva juni 2016 en gång till (och gärna utan de extrema dalarna).

Likes

Comments

Världen är luddig och jag befinner mig några steg bakom min egen kropp. Tankarna flyter trögt i huvudet och jag hatar att erkänna det men det är så förbannat skönt. Precis på samma destruktiva sätt som det är skönt att vara redlöst berusad eller neddrogad på benso. Kanske är det just därför det kommer som en käftsmäll när hon säger att om jag fortsätter såhär så kommer jag inte att få börja dagvård. "Du får inte vara för sjuk".

Jag? För sjuk?

I huvudet kallar de krigsförande sidorna till akut rådslag. Anorexin inleder med att dansa en glädjedans innan hon genast lägger upp den fortsatta strategin där målet är att göra min kropp lika dålig fysiskt som jag mår psykiskt. Det tar ett tag innan jag får fatt på mina egna tankar, Hannas tankar, som fortfarande finns bakom sjukdomen. Vad fan är det jag håller på med? Håller jag på att sumpa chansen att få den vård som alla jag pratat med sagt varit vändpunkten i deras ätstörningsbehandling? Och för vad? För att ligga tvångsvårdad på valfri avdelning, söndersvält och deprimerad lagom till att mina klasskamrater har sitt utspring?

Egentligen borde det inte vara någon svår fråga, svaret säger ju sig självt att jag kommer att må bättre av att bli frisk från den här förbannade ätstörningen någon jävla gång. Ändå är det så otroligt svårt, så obeskrivligt jävla pissvidrigtassvårt (som ni nog också vet...).

Enligt min behandlare kommer jag att bli kallad på en "djupintervju" inom några veckor. Får jag börja behandlingen så inleds den med en provvecka då jag måste äta alla mina måltider enligt måltidsordinationen. Visserligen med stöd vid flertalet måltider, men ändå. Jag är livrädd. Livrädd för att inte bli antagen, livrädd för att bli antagen. Om jag inte blir det - kommer jag då någonsin att bli frisk? Om jag blir det - kommer jag klara av att äta eller kommer jag kompensera så fort jag kommit hem? Kommer självskadebeteendet eskalera så till den grad att det slutar med att jag blir inlagd i alla fall, fast på grund av det istället för maten?

Och mitt i allt det här kaoset där jag (utöver eventuell ny ätstörningsbehandling) ska flytta till ett nytt behandlingshem/stödboende, så fortsätter skolan. Tredje året heltid på natur. De kommande 14 dagarna har vi 6 prov och det är ju inte direkt så att jag har låga krav på mig själv vad gäller betygen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte vart jag ska ta vägen. Hur tycker ni att jag ska göra?

Likes

Comments

Hur hamnade jag här egentligen? Jag, en överbegåvad flicka med en utvecklad social förmåga och ett normativt utseende. Medlem i en kärnfamilj med akademiker och högt uppsatta chefer till föräldrar. Föräldrar som alltid älskat mig och gjort allt de kunnat för att jag skulle få en så stabil och trygg uppväxt som möjligt.

Jag har pratat om det i vaga ordalag i den här bloggen med utgångspunkt i ett ord som kommit att prägla hela min uppväxt, nämligen ensamhet.

Ni är väl de enda som kanske förstår. Förstår hur det är att som fyraåring ägna flera timmar dagligen åt tvångsritualer i den totala övertygelsen om att ett felsteg skulle innebära att en familjemedlem skulle bli skjuten. Hur detta fortskred upp till nio års ålder utan att någon la märke till det.

Det var hemskt att gå i lågstadiet men fortfarande ingenting mot hur det skulle bli i mellanstadiet när vi flyttade och jag var tvungen att byta skola. Jag rycktes upp med rötterna och placerades i en klass där jag, från dag ett, blev utsatt för mobbning. Mobbning jag genomled varje dag i tre års tid samtidigt som de gamla tvångsritualerna ersattes av nya då jag vid nio års ålder började utveckla den anorexi som jag nu, halva mitt liv senare, fortfarande kämpar med varje dag.

Vid det laget kan man tänka sig att vuxna borde ingripit. De borde sett kilona som rasade från min kropp, de borde reagerat på att jag som trettonåring sprang en mil flera gånger i veckan och de borde märkt av hur depressionen åt upp vartenda uns livslust ur min barnkropp.

Men ingen märkte. Mamma har i efterhand frågat mig varför jag inte sa något. Hur är det ens möjlighet att ett barn kan lida så mycket utan att en endaste gång säga ett ord?

Egentligen är det ingen svår fråga. För hur ska ett barn som aldrig fått lära sig att prata om känslor kunna berätta om hur dåligt hon mår? För mig var det den enda verklighet jag visste något om och det var inte förrän jag började hänga på internet som jag förstod att jag kanske var sjuk. Innan dess hade jag inte ens tänkt tanken.


​Det smärtar att se bilderna från tiden innan jag sökte hjälp. Det här var i oktober 2011 då jag var 13 och det skulle dröja ytterligare ett halvår och ännu fler tappade kilon innan jag för första gången pratade med någon om hur jag mådde. Jag blir så jävla förbannad av att se bilder från den här tiden - hur fan kunde ingen vuxen reagera på att jag inte var frisk? Inte bara mina föräldrar utan alla andra vuxna i min omgivning, lärare, släktingar, tränare.

Mina tre års terapi på behandlingshemmet handlade till stor del om det här. Det var svårt till en början men nu hatar jag inte längre lilla Hanna med tvångssyndrom, depression och anorexi. Jag önskar så innerligt att någon hade sett henne så att hon sluppit falla så djupt.

För när jag väl insett att man inte behövde vara ensam så gjorde jag allt för att inte bli glömd igen. Och plötsligt var destruktiviteten inte bara ångestdämpande i sig utan blev också ett sätt att bli omhändertagen.


Likes

Comments

Det är frustrerande när man anstränger sig men det ändå inte räcker till. När jag äter enligt matschemat i två dagar, till och med utöver under dygnet i kön, och ändå så snurrar världen bort under konserten. Först tror jag att min frånvaro har att göra med den milliliter theralen jag hällde i mig innan insläpp för att slippa panikångest. Sedan tror jag att det är panikångest och att om jag bara fortsätter att andas kommer det att ge med sig. Det är inte förrän min sextonåriga lillasyster (som står bredvid mig vid kravallen) trycker två dextrosol i min hand som jag inser att det är ett blodsockerfall - ett redigt sådant.

Så jag tuggar i mig dextrosolen (även om det tar emot) och klamrar mig fast vid staketet medan musiken dunkar och kroppen skakar okontrollerat. Men det tar inte många minuter innan druvsockrets ATP-molekyler förbränts i mina cellers mitokondrier och skakningarna avtar och jag kan börja njuta av konserten igen om än något svagare än jag önskat.

---

Min behandlare på SCÄ ringde mig igår också och berättade att hon har remitterat mig till dagvård. Jag vet inte hur jag ska känna för det. Vet att det är en jättechans jag bara måste ta samtidigt som jag fasar över tanken att gå upp i vikt. Det är så förbannat kluvet. Jag tycker redan att jag är enorm så tanken på att bli ännu större skrämmer mig från vettet. Dessutom känns det inte som att jag gått ned nästan något alls. Jag ser inte ens sjuk ut.

Samtidigt vet jag att om jag låter det här fortgå så kommer jag vara tvångsvårdad på SCÄ lagom till att mina klasskamrater har sitt utspring. Släpper jag väl taget så faller jag tills tvångsåtgärderna fångar mig. Åren inom psykiatrin har verkligen förstört mig. Om jag ger sjukdomen fritt spelrum så kommer den att döda mig såvida ingen utomstående sätter stopp innan dess.

Så jag krigar vidare trots att det i detta nu känns som att någon stampar på min bröstkorg med stålkängor. Försöker "surfa på känslan" (som DBT instruerar) av att mina revben knäcks ett efter ett. Tur att sömnmedicinen snart tar med mig bort.

Likes

Comments

Klockan är 10:16 och skärmen på min iPhone lyser upp med en notis som förmedlar att jag fått ett nytt sms. Med tummen låser jag upp mobilen och läser två meningar som förmodligen kommer att påverka resten av mitt liv.

"Hej Hanna. Ville bara informera dig om att vi nu har pratat med vår chef och gruppledare och vi kommer börja kolla på andra boende alternativ för dig.
Mvh
T, socialsekreterare"

Jag läser meddelandet två gånger. Noterar ironiskt nog särskrivningen samt den bristande grammatiken och släcker sedan ned skärmen med en knapptryckning. Jaha. Jag ska flytta. Igen. Till en ny vårdenhet, ännu en gång.

Jag borde vara glad men jag är mest trött. Lättad visserligen, för som det är nu fungerar det inte, men utsikten att behöva packa ned alla mina grejer i flyttlådor igen och börja om på ytterligare ett ställe med ny personal som måste lära sig mig är inte direkt jättekul. Men det är det som blir bäst i längden så därför är det bara att bita ihop.

Med en nagelsax plockar jag stygnen från förra veckans lilla sammanbrott och byter förbandet på gårdagens misslyckande. Jag vägrar gå till vårdcentralen och ta upp deras tid med något som jag förorsakat (och klarar av att hantera) själv. Sedan packar jag ihop de sista grejerna och sätter mig i bilen med destination Karlstad och kent. Livet stannar inte upp bara för att jag är trasig och det tackar jag det för.





Likes

Comments

Ett telefonsamtal och världen brister. Igen. Det är inte så att jag får mycket ångest eller blir väldigt ledsen, det är känslor jag är van vid och lärt mig hantera relativt väl, nej det här är något annat. Något större. En känsla så fruktansvärd att jag skulle skuldsätta mig för resten av livet om jag kunde betala bort den. En känsla som tränger in i varenda por, bryter sönder varenda cell och när det inte känns som att det kan bli värre så expanderar den ytterligare och inte bara jag utan hela världen går sönder.

Att bara "stå ut" i en sån situation är omöjligt. Det går inte, eller jag kan det åtminstone inte. Hade jag varit på psyket hade jag släppt taget och slutat i bältessäng. Hade jag bott kvar på behandlingshemmet hade jag tagit all min ordinerade behovsmedicin och suttit skakandes i soffan tillsammans med flera personal tills substanserna lugnat mina system. Nu sitter jag själv på golvet i min lägenhet och det finns inte ens en personal i huset (som de lovade att det alltid alltid skulle finnas, största lögnen någonsin) eftersom han vabbar.

Så jag greppar tag i den sista räddning jag har fastän jag skäms och vet att det är fel. För jag har inget annat.

Och ljuset frå lysrörslamporna på akuten skär i mina ögon. Mamma sitter bredvid mig i väntrummet och säger att hon inte kunnat få kontakt med mig de senaste veckorna. Att min hjärna är i svält igen. Jag avfärdar henne genom att rycka på axlarna men hon fortsätter att gå på halvviskande för att de andra väntande inte ska höra (vilket de självklart gör ändå). Tillslut orkar jag inte höra mer och frågar väsande om hon tror att jag gör det här för att jag tycker att det är kul? Allt jag gör gör jag för att överleva. Jag vet att jag inte kan leva ett liv som slav under anorexin men just nu handlar det bara om att överleva och då har hon räddat mig förut.

Jag är så ledsen. Jag vill inte ha det såhär. Varför kan inte jag också få må bra någon jävla gång? Jag har kämpat i så många år nu, när ska det lätta?

(Det enda som är lite bra är att ni, de få som läser det här. Att inte vara helt helt ensam. Vi ska klara det, tillsammans.)

Likes

Comments

Kölden greppar taget om mig likt ett barn som kramar sin mors hand, vägrar släppa taget fastän jag försöker skaka av mig den. Tankarna snurrar i huvudet och följs av ett virrvarr med känslor där ingenting får riktigt fäste.

Så jag fortsätter framåt med blånande fingrar och spruckna läppar. Pappa ringer och jag skäller ut honom efter noter innan jag klickar bort samtalet. Sedan får jag dåligt samvete och messar en kort ursäkt, förklarar att jag vet att han bara försöker hjälpa mig och att det är (den uteblivna) vården som gör mig frustrerad.

Två, kanske till och med tre eller fyra, inställda samtal på SCÄ som följd av att min behandlare är sjuk spär bara på irritationen som övergår i självhat för att jag är så beroende av vården. Samtidigt som Ana dansar en segerdans över två veckor utan att någon utomstående kommer och blandar sig i hennes lilla lek med min kropp och hälsa.

Och kylan biter allt hårdare medan novembers näst sista dag minut för minut passerar förbi. Sveper in Stockholm i mörker då solen tappar den lilla höjd den lyckats uppnå och försvinner bakom horisonten.

Likes

Comments

Dansgolvet pulserar av musik och blinkande ljus. Jag blundar och känner hur basen förenas med alkoholen i mitt blod och för några sekunder är jag bara där och ingenting är varken bra eller dåligt. Sen tvingar jag mig att öppna ögonen för att inte riskera att bli utkastad och genast är verkligheten tillbaka igen, om än mer luddig än i vanliga fall.

Jag försöker att slappna av och bara dansa tillsammans med mina kompisar men tankarna fortsätter att snurra trots alkoholen.

---

Det är som att jag glidit några centimeter bakåt. Jag ligger med huvudet i min kompis knä och trots att min kind möter det sträva tyget mot hennes jeans så är jag inte där.

Så jag häller i mig ett glas ren sprit och världen suddas ut i ett töcken som tillsammans med diverse andra preparat vaggar mig till sömns medan mina kompisar fortsätter att skratta och prata.

---

Veckan bjuder på 9 möten (scä x3, dbt x4, skolan x1 och min gamla psykolog x1), skola och sedan kenthelg. Jag känner mig ganska likgiltig. Eller likgiltig är väl fel ord, känslorna går så mycket upp och ned att likgiltighet snarare kan betraktas som ett snitt. Har så mycket att skriva men får inte fram något vettigt. Vi får se vad som händer.

Likes

Comments