Så föll det igen. Hjärtat i bröstkorgen. Det var inte oväntat. En och en halv vecka är en extrem lång tid för mig att må bra. Dessutom (intalar jag mig) att det här måendet inte är farligt och att det snart kommer att gå över. Jag är ledsen och det är okej. Det är inte konstigt att hjärtat brister ibland när man går igenom en traumabehandling. När du förgäves försöker hitta ett sätt att leva medan folk ständigt petar i dina infekterade sår.

Just nu handlar det mycket om relationer. Jag är så himla ledsen över att jag blev sviken. Jag förtjänade inte att bli våldtagen. Jag förtjänade kärlek. Värst av allt är att jag trodde att det jag fick var kärlek och jag kunde inte förstå varför tårarna inte gick att hålla tillbaka fast jag låg innesluten i hans famn. Förstod inte att det var just därför jag grät.

Jag gråter nu också. Jag vet inte riktigt varför. För att det gör så otroligt ont. För att ingen någonsin kommer att förstå hur ont det faktiskt gjorde. Hur ont det gör, varje dag.

Det handlar inte bara om våldtäkterna, trakasserierna och övergreppen. Det handlar inte om misshandeln, skräcken och att varje dag gå till skolan för att få höra att man är ful och äcklig.

Det handlar om att vara ett barn och ung tonåring och gå igenom all den här skiten utan att någon vuxen såg. Eller de såg men valde att titta bort. De svek mig. Alla som borde tagit sitt ansvar svek mig för att jag var en så duktig flicka. För att jag fortsatte gå till skolan, toppresterade i allt och höll igång mitt sociala liv.

Hur ska ett barn förstå att det de andra barnen säger om henne inte är sant när läraren står bredvid utan att säga ett ord?

Varför sa du inget?

För att jag var ett jävla barn. För att jag inte hade ord för känslor. För att verkligheten var som den var och jag fick hitta sätt att överleva.

Och det gjorde jag. Med nöd och näppe överlevde jag. Jag ville aldrig dö men jag var beredd att döda mig själv om det skulle få vuxenvärlden att bära åtminstone en liten del av all min smärta. Anorexin och självskadebeteendet blev sätt att kommunicera. Jag lärde mig att ingen brydde sig om jag sa att jag hade så mycket ångest att det kändes som att jag skulle gå sönder. De brydde sig när jag skar så djupt att senorna blottades och artärer sprack. De brydde sig när jag svälte mig tills organen hotade att kollapsa. De brydde sig när jag svalde två askar med tabletter och hjärtat riskerade att sluta slå.

Jag är ofta arg på mig själv. Arg för hur jag kunde göra så fruktansvärda, farliga, själviska saker. Hur jag kunde skrämma upp mina närstående och kosta samhället massa skattepengar. Men det är just det tankesättet som tog mig dit till sjukhussängen. Att jag inte har något människovärde överhuvudtaget.

Det var inte mitt fel att jag blev utsatt. Det var inte mitt fel att jag blev mobbad. Det är inte mitt fel att vi lever i en våldtäktskultur och det är inte mitt fel att alla vuxna valde att blunda. För att det är bekvämast så. Så länge jag fortsätter att prestera så är vad som helst okej.

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ha en riktig kärleksrelation. Hur skulle jag? Inte för att jag är trasig och att ingen vill ha mig utan för att jag inte förstår hur jag skulle kunna lita på någon igen.

De gjorde sönder mig. Krossade varje millimeter av det som är en människa. Det kommer ta tid att limma ihop alla skärvor. Kanske kommer det aldrig gå. Kanske kommer jag aldrig att bli hel. Kanske är det så men jag kommer ändå att försöka. För min egen skull. För att jag är värd ett liv värt att leva.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Med risk för att jinxa skiten så känns det som att det äntligen har vänt. På riktigt. Jag mår på ett sätt jag inte kan minnas senaste jag mådde. Ett tillstånd där det varken är katastrof eller eufori. Det är bara bra, enkelt bra. Jag vet såklart att det inte kommer vara för evigt, att dippar kommer att komma. Ändå inbillar jag mig att jag kommer kunna hantera det på ett annat sätt.

Hösten har varit hemsk. Jag tappade fotfästet helt efter gymnasiet och sommaren blev en enda lång åktur ned i avgrunden. När hösten kom, alkoholen blivit äcklig och killarna panikångestframkallande. Då när tio års trauman inte längre gick att ignorera eftersom jag inte hade gymnasiet så gav jag upp. Jag släppte greppet och föll den sista biten ned till botten. En plats jag inte befunnit mig på sedan jag var fjorton.

Jag gjorde så mycket skit på avdelningen. Allt det där jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Sena kvällar som slutade i bältessäng. Permissioner i en ambulans till akuten. Breven med förvaltningsrättens tvångsvårdsdomar ligger på hög i mitt rum. Där står det ord som jag inte kan foga ihop med mig själv.

Varför vände det? Jag vet inte riktigt. Det började med att jag bestämde mig och när jag väl har bestämt mig låter jag inget komma i min väg. Sedan började DBT-färdigheter falla på plats. Jag skrev ut mig för exakt en vecka sedan och det har bara varit jätteskönt. Det låter ju orimligt med tanke på hur de senaste månaderna sett ut men jag känner att jag klarar det här. På riktigt kommer jag att klara det.

Likes

Comments

Kärlek i sin absolut renaste form. Sådan där som får tårarna att rinna, hjärtat att bulta, magen att värmas och läpparna att le. Det gör ont att älska någon så mycket ändå är det utan tvivel det vackraste jag fått i livet. Mina fantastiska småsystrar.

Jag älskar mina vänner och jag älskar mina föräldrar men den kärlek är inte ens i närheten så villkorslös som den till mina systrar. Det går liksom inte ens att beskriva.

Det är det absolut bästa med att ha lämnat svälten. Att jag kan känna sådant igen. Samtidigt skrämmer det mig något enormt att jag kunnat bortprioritera mina systrar till förmån för en sjukdom. Att jag valt svälten framför dem. Inte medvetet såklart, men det visar hur läskigt stark anorexia är.

Likes

Comments

På flykt igen, denna ständiga flykt, stannar jag går jag sönder. Så jag stannar inte. Jag fortsätter fly. Bilen från avdelningen med hög musik dunkandes ur högtalarna. Två timmar i min lägenhet på behandlingshemmet innan hjärtat går sönder. Trycka tillbaka tårarna och springa till sista bussen hem till föräldrarna. Svälja alla mediciner jag har och vänta på sömnen, den bästa flykten. Tårar som rinner under tiden, under den tid jag måste vänta.

"Du kan inte leva såhär."

Jag kan inte leva såhär. Jag vet. Men jag har inget hem. Har man inget hem måste man flytta, man måste fly. Blicken i fjärran för att slippa se det som är. Tårar som grumlar synen ändå. Gör horisonten, ljusningen, ljuset i slutet av tunneln, att verka än mer avlägset. Vagt. En illusion.

Och samtidigt. Mitt i allt det här. Mitt i allt detta tröstlösa, hemlösa, rotlösa, meningslösa så fortsätter jag. Fast jag bara vill skrika och slå sönder allt, precis allt, så fortsätter jag. Jag pluggar så gott det går, jag planerar en jävla backpackresa till Asien i december och jag skriver både artiklar och på min bok. Hur orkar jag? Det gör jag inte. Jag kan inte leva såhär.

Likes

Comments

De handlar inte om att jag inte vill. Det handlar om att jag vill så otroligt gärna att jag försöker lite för länge. Förmodligen är det därför hennes ord om min "eskalerande destruktivitet" tar så hårt. Ord som får en redan glödande skam att flamma upp tills lågorna slickat min hud brännskadad bortom räddning.

Det sista som lämnar människan är hoppet. Jag greppar förtvivlat efter tron men fingrarna fångar bara luft. Inför de jag älskar försöker jag vara positiv men orden klingar falskt till och med i den mest naiva personens öron. Det får skräcken att skära längs ryggraden för när inte ens omgivningen längre tror så vet jag inte hur jag ska klara av att göra det.

Ändå klandrar jag dem inte, den enda jag klandrar är mig själv. För att jag inte orkar hålla i fast jag måste. För att jag sväljer hela asken med Lyrica. För att jag vägrar öppna dörren för ambulansen. För att jag försöker kasta mig ur polisernas grepp. För att jag sitter här med ännu en veckas vak, inlåst, avskärmad från resten av världen, ensam.

För du är aldrig så ensam som när du har sällskap dygnets alla sekunder. När du inte längre är betrodd att gå på toaletten själv. När du ligger där, fem år senare, fortfarande nedbäddad under landstingslakan. När varje cell värker av misslyckande. Hur ska du orka då? Hur ska jag orka då?


Likes

Comments

Ett HSL byts mot LPT och plötsligt har jag tappat den minimala makt jag haft över mitt liv.
En vanlig sjukhussäng byts mot en bältessäng och plötsligt är jag femton igen, skriker för mitt liv.
Tabletter byts mot injektioner och snart tystnar skriken, tynar bort med den sista livsglöd jag ändå hade.

Jag vet inte vad som hände. Vet inte vad det var som fick mig att falla över kanten, falla ännu en gång. Kanske var det mammas plumpa kommentar om sexualförbrytare, kanske var det personalen på boendets ignorans, kanske var det fikat med mina vänner där jag skrattade samtidigt som jag gick sönder inuti. Förmodligen var det en blandning. Resultatet blev att helgens permissioner ställdes in och jag blev fast på avdelningen med extravak. Igen.

Det är inte kul. Det är inte såhär jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vill inte leva livet om det kommer att vara såhär. Jag gör vad som helst för att det ska bli bättre men ingen har någon lösning mer än att jag ska fortsätta i terapin. Så då gör jag det.

Löven gulnar, blir bruna, faller till marken. Jag är fast i samma sjukhuskorridor. Snart 6 veckor. Min längsta inläggning sen 2014. Hur ska man kunna hålla uppe hoppet när det blir så? När det känns som att man inte kommit någonstans på 3 år.

Likes

Comments

Ännu en sjukhuskorridor. Fötter som gör osynliga avtryck mot golvet. Kilometer har de vandrat i sådana här korridorer. Tusentals fotavtryck ingen minns.

Kaffet i termosarna är surt och ljummet. Så som det alltid är. Så som det varit de senaste 5 åren.

Jag är rädd. Så oerhört, oerhört rädd för att det kommer fortsätta vara så resten av mitt liv. Att jag kommer vara fyrtio och fortfarande vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridorerna som om jag inte vore en dag äldre än fjorton. Det livet är inget liv jag vill leva men jag har ingen aning om hur jag ska göra för att det inte ska fortsätta på den stigen. Nu har jag varit inlagd i snart 5 veckor och jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Det blev lite bättre ett tag men sedan drog behandling igång igen och då kraschade jag igen. Kanske är det för att jag faktiskt gör rätt saker. Går igenom trauman och hanterar inte känslorna med svält eller självskador men jag vet inte. Det känns bara så hopplöst.

Jag vill inte vara ett psykfall, ändå är det precis det jag är. Psykiskt sjuk. En allvarlig psykisk störning som det så fint står i journalen. Jag är trött på att klaga. Trött på att bryta ihop, flippa, inte bara kunna vara normal. Jag är trött på att lida, så fruktansvärt urless på detta ständiga lidandet. Ångesten som aldrig lättar från mitt bröst. Tårar som inte slutar rinna förrän jag svalt tillräckligt med neuroleptika för att den funktionen ska stängas av. Hur kroppen tillslut blir så trött att jag får panikångest. Lutar mig över toaletten för att kunna andas. Svimmar på vägen upp. Kan inte stå eller sitta för att smärtan i magen är så intensiv. Musklerna i axlarna är inflammerade efter att ha varit extremt spända under en längre tid och jag måste ta värktabletter för att kunna sova. Ännu fler tabletter.

Dessutom har anorexin vaknat till liv. Jag äcklas av min kropp. Hur jag än vänder och vrider mig så är jag fortfarande ett groteskt monster. Jag försöker fortsätta äta för min största rädsla är att bli en av de som jojobantar. D.v.s. hårdsvälter sig och förstör förbränningen för att sedan börja äta igen. Då tar det tid för förbränningen att ställa om och då går man upp lite mer för varje gång. Att behålla min förbränning är det enda som får mig att fortsätta tugga. Trots det vinner anorexin en del av fighterna. Jag är så trött på det också, på att styras av en ätstörning. Men jag är rädd, så oerhört rädd.

Likes

Comments

Första riktiga traumasessionen och plötsligt är jag tillbaka. Nio år sedan. Fasthållen i snön i skogsdungen bakom skolan. Du minns det säkert inte ens för du kunde aldrig höra hur hårt mitt hjärta bultade när jag försökte behålla lugnet. Om jag stretade emot skulle det betalas tillbaka tusenfallt, det visste jag. Ändå var det svårt när du fyllde min hals med så mycket snö att jag inte kunde andas. Hur klarar man av att fortsätta intala sig själv att det bara är en lek när man är tio år och tror att man ska kvävas till döds i skogsdungen bakom skolan?

Jag kvävdes aldrig för snön smälte av värmen i halsen. Du tryckte lite mer snö i mitt ansikte men lämnade mig seda och jag kurade ihop mig i snön med ansiktet gömt i armarna för att du inte skulle kunna komma åt mig igen. Inte den här rasten i alla fall.

Det värsta var rädslan. Den ständiga medvetenheten om att jag aldrig var säker. Det fanns inga fredade zoner för även fast mina klasskamrater rent fysiskt inte var hemma hos mig så ekade deras röster alltid i huvudet. Trycket över bröstet försvann aldrig och det är kvar än idag.

Likes

Comments

Ett par turbulenta dygn senare är jag fortfarande kvar på avdelningen. Jag försökte skriva ut mig i fredags eftersom jag blev arg på läkaren (Borderline i kvadrat) men gick slutligen med på att åka på permission istället. Var helt förkrossad, grät hysteriskt i två timmar och var övertygad om att det var nu det skulle ta slut. Min sista utväg blev att åka hem till min kompis A. Hon tog emot mig med öppna armar vilket är helt fantastiskt, det är verkligen få förunnat att ha en så fin vän. Jag mådde fortfarande skit men kapslade in känslorna. Vi fikade, gick och handlade och lagade sedan en fantastiskt god middag. Jag fick allt svårare att vara kvar i rummet tills det slutligen brast fullständigt. Jag grät hejdlöst igen och ringde behandlingshemmet som kom och hämtade mig. Jag var så slut efter dagen att jag somnade så fort jag kommit hem.

Dagen därpå kom mamma och var med mig hela dagen. Jag försökte plugga matte men hjärnan har lagt av totalt. Försökte sedan gå en promenad men kroppen gav upp efter 200 meter så vi fick vända. Gå i snigeltakt tillbaka för att jag inte skulle rasa ihop på marken. Väl hemma darrade jag som ett asplöv i flera timmar efteråt.

Ytterligare en fysisk konsekvens av utmattningen är att jag har fått synrubbningar. Min syn har alltså försämrats så allvarligt de senaste två veckorna att det är ett faktiskt problem. Jag visste inte ens att synen kunde bli dålig av att man är utmattad?

I morgon ska jag ha ett nytt läkarmöte så sen får vi se hur upplägget blir den kommande veckan. Jag har både DBT-grupp och extrainsatt DBT-individualsamtal på tisdag och sedan börjar traumabehandlingen på DBT på fredag. I övrigt har jag inte planerat något. Jag går ju egentligen 50% i skolan men det går inte att plugga när jag är såhär slut så då får jag försöka lyssna på det. Men det är jättesvårt. Mitt sätt att överleva har ju varit att ständigt prestera, tar de ifrån mig det vet jag inte vad jag har kvar. Nu orkar jag ju inte ens träffa kompisar eftersom jag är så slut. Det gör inte direkt depressionen bättre.

Ajaa, jag ska inte fortsätta mala på om det här. Jag mår psykiskt något bättre i alla fall så det är alltid något att glädjas över.

Likes

Comments

Det är så ordlöst det här måendet. Det är snabba hugg i bröstkorgen, tårar och händer som skakar. Det är att prata i telefon med sin bästa vän men bara vilja lägga på för att orden inte räcker till och allt det osagda får det sagda att klinga falskt. Det är att försöka sitt allra yttersta för att frambringa något som åtminstone liknar livslust men bara känna den totala meningslösheten.

Jag jämförde mina betyg med intaget för min drömlinje. Jag kommer in i nästan hela Sverige, tentar jag upp engelskan det sista betygssnäppet så kommer jag in precis överallt. På alla utbildningar på alla skolor i hela Sverige (förutsatt att det enda kriteriet är betyg, skulle aldrig komma in om till exempel de estetiska förmågorna testades). Det är det jag kämpat för under hela min tid i skolan. Tretton år av blod, svett och tårar. Det är min dröm som har möjlighet att gå i uppfyllelse men det känns precis lika tomt och meningslöst som allt annat.

Jag vet vad det är som händer. Egentligen vet jag det även om jag har svårt att erkänna det för mig själv. Det är ett helt livs lidanden som slutligen kommit ikapp. Allt jag utstått och upplevt under mina 19 år på den här jorden. Jag trodde att det skulle kunna passera obemärkt förbi men det gick inte. Kroppen sa stopp. Kroppen har bestämt att det räcker nu. Den skiter i vad hjärnan har att säga, nu går det inte längre. Den vägrar fortsätta så som jag gjort under alla år. Jag har gjort det för att överleva och jag har överlevt men nu vill jag leva. Eller just nu tycks den lättaste vägen vara att dö. Det handlar inte om att jag vill dö utan att jag inte klarar av att leva en enda sekund till på mitt gamla sätt.

För jag orkar inte mer. Jag orkar inte överleva genom att trycka undan tills det kraschar och jag enbart genom destruktiviteten får en chans att börja om. Ett ekorrhjul som aldrig slutar snurra. Ett ekorrhjul där det som får mig att orka fortsätta springa är alkohol, prestationer och killar. Vardagar som fylls av plugg och skrivjobb. Helger där smärtan suddas ut av fylla. Nätter som slutar i en säng jag inte borde vara i men hamnar i ändå eftersom det naiva hoppat att det kanske blir annorlunda den här gången gör det omöjligt att låta bli. Att vakna nästa morgon med ångesten som hugger yxor genom kroppen. Då är det bara att sätta igång och springa igen. Runt runt runt det tar aldrig slut. Det tog aldrig slut. Inte förrän nu.

Hur tar man sig härifrån? Hur hittar man ett nytt sätt att leva när allt som tidigare fungerat är det som tagit sönder mig? Jag vet inte. Jag vet bara att det här är första gången någonsin jag kraschat utan att orka ta mig upp igen. Inte för att hjärnan inte vill utan för att kroppen säger stopp. Jag kan inte mer. Kroppen orkar inte mer. Kroppen vägrar att fortsätta. Antingen får jag göra slut på allt för gott eller så får jag göra en total förändring. Och jag vill inte göra slut på det så då återstår bara ett alternativ.


Likes

Comments