Det faller över mig. Allt det som legat dolt under ytan i en veckan, den bra vecka jag just har haft. Det faller över mig och jag kan inget annat än att skrika av frustration för jag är så jävla trött på det här nu. Jag vill inte leva med den här ångesten, vill inte behöva sitta här med vetskapen om att jag inte har en aning om ifall smärtan kommer fortgå i några timmar eller några månader. Det är nästan det värsta, att inte ha en aning om hur länge jag kommer behöva härda ut. Inte ens veta om det faktiskt finns ett slut.

Men jag har varit igenom det här många, många gånger nu och på ett eller annat sätt så har jag ju alltid lyckats ta mig upp över ytan igen. Problemet är bara att de metoder jag använt är samma metoder som håller mig kvar i det här.

Vid matbordet tillsammans med mina vänner kryper jag ihop på stolen. Kramar armarna hårt hårt runt benen. Tankarna spinner iväg och gång på gång får jag tvinga tillbaka uppmärksamheten till samtalet. Mödosamt krysta fram en passande kommentar för att sedan tystna igen. Jag vet att de märker att allt inte är okej och jag tänker att det måste få vara okej att de märker att allt inte är okej men det känns inte okej. Jag vill ju bara vara normal.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Alkohol. De giftiga kolföreningarna strömmar genom mina artärer. Världen blir mjuk, varm, enkel. Jag rör mig genom huset, kryssar mellan grupper av människor utspridda i det dunkla köket. Ur högtalarna pumpar musik och våra tungor rör sig i takt. De är överallt och ingenstans. Jag är allt i ett inget. För där i folkmassan är jag bara en attraktiv tjej. Den förhöjda promillehalten låser in ångesten och plötsligt kan jag släppa greppet, släppa lite av kontrollen.

Och jag förstår inte vad de ser i mig men uppenbarligen är det någonting. Händer längs ländryggen, en lätt beröring på låret, menande blickar. Efter att ha sonderat terrängen, värderat de potentiella offren, gör jag mitt val. Jag tar ett självsäkert steg in på spelplanen och för några timmar är spelet det enda som spelar någon roll.

Det slutar som det alltid gör. Kroppar så tätt ihop att vi skulle kunna vara en och samma. Tungor, händer, hud. Men när det närmar sig det kritiska ögonblicket drar jag mig undan. Rättar till kjolen och försvinner ut från rummet. Sedan spenderar jag resten av kvällen till att undvika honom och han blir galen. Nästa morgon är min telefon fylld med meddelanden och jag lovar saker jag vet att jag inte kommer hålla. För det är bara ett spel, bara ett tidsfördriv, en jakt på endorfiner och dopamin. Jag förstår verkligen inte vad de ser i mig. När jag möter min kropp reflekterad i spegelglas så hugger ångesten i bröstet för det jag ser där i spegeln är inte vackert. Det är fult, vidrigt, avskyvärt. Den person jag ser i spegeln skulle jag aldrig i min vildaste fantasier kunna tänka mig att dejta.

Alkohol och sömntabletter. Giftiga kolföreningar blandas med antidepressiva, neuroleptika och antileptikum. Jag somnar ensam i den stora dubbelsängen med hår som stinker av cigarettrök och någon annans svettlukt på min hud. Jag somnar ensam i den stora dubbelsängen och jag sover bättre än på många nätter.

Likes

Comments

Jag har så svårt att beskriva vad jag tänker och känner. På sätt och vis är allt totalt kaos, på sätt och vis är det mer ordning än på väldigt många år. Det är som att jag står med ena foten i mitt nya, friska liv medan den andra foten är som fastklistrad i mitt gamla, sjuka liv och min kropp befinner sig rakt ovanför avgrundsdjupet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det för jag vet inte vad det är som händer.

'Det jag vet är att jag älskar skolan. Jag trivs så otroligt bra i min klass, med mina kompisar, med skolarbetet. Det jag också vet är att jag har fantastiska vänner även utanför skolan, fler än jag egentligen har tid att träffa. Jag vet att med dem känner jag oftast glädje och meningsfullhet.

Sedan vet jag att jag har allt det sjuka. Jag har behandlingshemmet, DBT och SCÄ. Jag har två bloggar som båda baseras på min psykiska ohälsa. Hälften av de som följer mig på instagram gör det för att jag är en sjukdomsprofil. Sjuka personer kommenterar och mailar varje dag. Sedan jag var tretton år har jag besökt SCÄ minst en gång i veckan, jag har växt upp innanför de orangea väggarna. Jag vet att jag har allt det här och att om jag vill kan jag falla djupare än någonsin. Om jag vill kan jag också svälta mig tills mitt hjärta stannar. Men jag vet också att inget av det sjuka får mig att känna det där pirret eller den där meningsfullheten. Det är ett sammanhang, ja, men det ger mig ingen livskvalitét.

När känslorna är såhär som de är just nu. Ett lätt tryck över bröstet men annars ganska bra. När jag sitter på ett café och skriver den nittiotredje sidan på gymnasiearbetet samtidigt som jag hinkar kaffe. När det är så, så som det är nu, då kan jag tänka klart. Då är valet självklart. Problemet är bara att så fort känslorna skenar i väg, och det gör de ibland flera gånger om dagen, då tappar jag bort hela det resonemanget. Ibland blir det så outhärdligt att jag släpper taget och tillåter mig att falla hela vägen in på de låsta avdelningarna.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget och det beror nog framför allt på att jag inte vet vad jag ska tänka eller känna.


Likes

Comments

"Det ser ut som att du blivit misshandlad" säger hon med bekymrad blick och jag berättar fnissande om hur klumpig jag är som slog huvudet i sjukhussängens stålkarm. Hon tvekar någon sekund men accepterar sedan lögnen. Kanske för att hon tror mig, kanske för att hon inte orkar med sanningen.

---

Utskriven från 24:an och de senaste dagarna har bjudit på de värsta känslopendlingarna jag någonsin varit med om. Idag är jag helt slut, orkar knappt röra mig, efter en dag där känslorna växlat mellan bottenlös sorg till total eufori till brutal ångest. Om och om igen. Ibland har det varit intervall på några minuter, ibland på några timmar. Nu känner jag ingenting mer än en dov ångest. Tror att kroppen stängt av för att den inte orkar mer helt enkelt.

Att säga att livet rullar på vore nästan komiskt för varje dag och varje måltid är en kamp. Ändå tar tiden mig framåt och jag försöker allt jag kan att ta till mig den hjälp jag faktiskt får.

Likes

Comments

Ljusgula väggar. En unken doft av intorkad urin. Kaffet i de märkta termosarna smakar surt. På golvet nedanför sin obäddade sjukhussäng ligger en artonårig flicka hopkrupen. Utanför den stängda dörren rör sig avdelningspersonalen fram och tillbaka i korridoren. De ska finnas där för hennes skull, för den där flickans skull. Ändå hör ingen hennes okontrollerade gråt. Ingen hör hur pannan gång på gång slås ned i det linoleumövertäckta stengolvet.

Hur kunde det bli såhär? Hur kunde den här artonåringen som om tre månader ska ta studenten bli så olycklig att hon i ren desperation dunkar det allra ömtåligaste hon har i ett hårt golv? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Hur ska jag kunna vända det här? Hur ska jag orka vända det här?

Jag skäms över mig själv. För att jag är en börda för alla inblandade. Det är väl det enda som håller mig tillbaka just nu. Skammen över vilken smärta min destruktuvitet åsamkar de i min närhet.

Kvällen kommer och jag ligger nedbäddad under gula landstingsfiltar, iklädd en av landstingets enorma vita skjortor. Pannan är svullen och blåröd. Det går inte att dölja och skammen hugger i mig. Varför kan jag inte bara vara normal? Varför kan jag inte bara skärpa mig och må bra? Varför hamnar jag alltid här när jag gör just det, skärper mig och mår bra?

Likes

Comments

Och så når jag min botten. Med dunder och brak kraschar jag rakt ned i betongen längst ned i avgrunden. Inga mediciner hjälper. Inga ord. Ingen beröring. Tårarna strömmar så okontrollerat att jag måste kippa efter luft. Hur ska jag orka? Hur fan ska jag orka om det är såhär det är att leva? I rum nummer fem på den låsta avdelningen går jag sönder och ingenting betyder något längre.

Likes

Comments

Det brister. Alla sömmar på en gång. Pang pang pang. Trådarna dalar sakta genom luften, når marken med ett tyst explosion av smärta.

Gränsen är överskriden. Tårna på fel sida om stupets kant. Tårarna redan långt där nere i avgrunden.

Jag vet inte om jag orkar det här. Jag vet inte om jag kommer att klara det. Allt är becksvart. Varje rörelse värker, varje andetag är en ansträngning. Tårar bildar svarta mascara ränder mot bleka kinder. Det är för mycket, jag fixar inte det här. Maten, självskadebeteendet, skolan, mina vänner, min familj, ideellt arbete, hantverkskurser. Just nu är det enda jag vill att lämna behandlingshemmet, springa ned för alla trappor, fortsätta springa tills jag når Norrmälarstrands svarta isvatten, springa och springa och springa tills vattnet fyller mina lungor och jag inte behöver känna något mer än kylan.

Men det gör jag inte för jag gör inte sånt längre. Inget av det som faktiskt fungerar gör jag längre och därför fungerar inget. Jag går sönder. Brister i alla sömmar utan verktyg att laga mig själv med.

Likes

Comments

Den vita snön breder ut sig framför mig i skidbacken. Jag tar sats och kastar mig ned för branten. Skidorna sprutar snö åt alla håll när jag trycker med benen för att svänga. Det enda som hörs är ljudet av mina och andras skidor där vi svischar ned mellan snötäckta granar.

I den här stunden hade det varit adekvat att känna frid, glädje, eufori. I mitt bröst trycker ångesten och jag hör inte vinandet av skidorna, det är ett ljud jag föreställer mig såhär i efterhand, för när jag systematiskt tar mig ned för backen så överröstas allt annat av rösten i huvudet.

"Hur mycket bränner jag när jag åker såhär? Hur många åk måste jag hinna med för att få äta det där extra mellanmålet SCÄ ordinerat vid skidåkning? Ska jag välja falaflar eller linssoppa till lunch? Jag är mer sugen på falaflar, IDIOT!!!, du ska fanimej inte ta det du är sugen på ifall det innehåller fler kalorier. Men jag tänker ta de i alla fall, jag ska ju vinna den här kampen. Okej men då får du hoppa över extra-mellanmålet. Det är vägning på måndag, kommer jag att ha gått upp ännu mer i vikt? Jag borde vara normalviktig vid det här laget."

Plötsligt tar backen slut och jag bromsar in skidorna framför liften. Mamma kommer in någon sekund efter mig och frågar leendes hur jag tyckte att backen var. Jag blir lite ställd av frågan eftersom jag överhuvudtaget inte tänkt på det men svarar snabbt något i stil med att "jomen jag gillade den, lite isig på sina ställen bara" för att det nästan alltid stämmer in på alla svenska skidbackar. Mamma är nöjd med svaret och vi sätter oss i sittliften upp till toppen igen för att upprepa samma procedur ännu en gång. Jag ler och säger att jag vill åka så länge det bara går fastän det enda jag egentligen vill är att lägga mig ned i en snödriva och gråta.

Likes

Comments

Jag sitter i ett varmt vardagsrum tillsammans med min familj och mina farföräldrar. Belysningen är dämpad och rummet skiftar i färgerna från Melodifestivalen som blinkar på TV:n. Det småpratas och skrattas och jag tänker att livet kan vara rätt bra ändå. Det går några minuter till, ytterligare ett riktigt dåligt bidrag hinner presenteras, när jag plötsligt inser att det som dunkar i öronen är mina hjärtslag. Det går snabbt, alldeles för snabbt. Dunk dunk dunk dunk dunk. Rummet krymper och luften dras ut ur mina lungor samtidigt som en våg av extremt illamående sköljer över mig.

En vanlig person hade i den situationen fått panik. Skrikit till de andra i rummet att det inte går att få luft och hyperventilerandes rusat in till toaletten för att inte spy ned hela golvet. Jag vet det för det var jag. I flera år var det jag innan jag lärde mig vad panikångest var. Min första riktigt allvarliga attack fick jag när jag var tretton och jag minns så väl hur jag rusade in till mamma och pappas sovrum mitt i natten absolut övertygad om att nu skulle jag dö.

Sedan den dagen har panikångesattacker blivit vardag och jag har lärt mig att det enda man kan göra för att minska paniken är att inte få panik.

Så jag sitter kvar i soffan och koncentrerar mig på att föra luften ut och in ur mina lungor. Det är svårare än det låter men jag är en veteran så det dröjer inte många minuter innan skakningarna minskar och illamåendet sjunker undan. Efter tjugo minuter är jag där i soffan framför Melodifestivalen igen. Tillbaka, även om jag inte rört mig en centimeter.

Likes

Comments