View tracker

Det är inte alltid så lätt, ibland är det faktiskt så jävla svårt så att orden inte räcker till. Detta skriver jag mest för min egen skull, för att jag ska förstå min problematik och mekanismen bakom den. Om det ens går.

Hatet är uppskruvat till max och förbi till en orimlig nivå. Mitt självhat är så starkt så jag mår illa fysiskt illa när jag är utan kläder eller framför en spegel, eller för den delen med kläder också för nästan alla speglar vrålar så det skär i mig "ditt feta fula vidriga kräk ta livet av dig". Vid avklädda stunder som vid sänggåendet så är det alltid en olidlig kamp för jag ser ju kroppen som den är när jag är naken och jag blir full av nåt så vedervärdigt när jag ser på den som är lika svårt att bortse från som stanken av en spya på marken. Och det är väll ungefär det värdet jag har också, som en nylagd spya, det är så jag ser på mig.
Åsynen av min nakna kropp väcker många gånger tanken gå och ta en kniv och skär bort allt det äckliga fettet, ofantligt många gånger.
Det är nog värre att vara så full av hat till sig själv än vad det är att vara hatad. Haters tar time out, haters sover, men mitt hat är ständigt påslaget, jag får aldrig någonsin vila från hatet.
Indoktrinerad till att driva mig själv till bristningsgränsen, vart är mitt max, när tar jag slut. Gå mycket mer, långt bortom vart orken tar slut, gå tills jag stupar.
Strula med maten gör det, se hur långt jag kan gå och ge mig inte förens pannan kraschar in i kaklet. Jag vill ha konsekvenser innan jag ens kan fundera på att lägga om...
Och dessutom är allt detta heelt ofarligt, det är bara att köra på för fan. No biggie. Eller jo - me biggie!! Och jag fasar för att alltid behöva se ut så här, jag borde gömmas undan, fet anskrämlig och förskräcklig.
Jag ler och låtsas att allt är frid och fröjd fast egentligen är det allt annat än det. Men det sjuka är att någonstans gillar jag detta sjuka leverne, just nu skulle jag aldrig kunna leva annorlunda, den hjälp som jag tjatas på och förväntas söka finns inte i min begreppsvärld - detta är verkligheten nu.
Om du har ohyra hemma så sanerar du. Jag sanerar min ohyra - fettet.och jag tycker det går bra.
Något jag hatar för övrigt är när andra lägger i sitt eget i mitt, det jag håller på med och försöker ge mig skuldkänslor. Vaddå tycker du att du är tjock du är ju smal jämfört med mig. Men HALLÅ!!!! Sa jag att DU är fet, sa jag att DU behöver banta?? Sa jag att jag hatar DIG!. NEJ det gjorde jag inte så sluta lägg ord i min mun!!!
Eller såna otrevliga idioter som säger men sluta gnäll och gör situps och armhävningar istället. Den/dom personen kan ju ta och krypa upp i sitt eget arsle och försvinna och på det sättet göra världen en tjänst.

Trött! Det ska handlas imorgon, ytterligare en konflikt att ta, en konflikt till att försöka åla sig ur. Nu är det god natt och huvudkudden av hat kommer att hemsöka min sömn även denna natt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 42 readers

Likes

Comments

View tracker

Så trött på att vara jag. Eller kanske inte mig själv som person utan det som mina sjukdomar för med sig in i min verklighet. Man tycker ju att vid en ålder av 37 år så borde man väll lärt sig vid det här laget, lärt sig att parera smockorna som kommer, men nej. För det var ju bra nyss, nyflyttad, numera stadsbo, allting utanför knuten, glädje lycka. Men nej, glädjen är bara tillgänglig under en viss period och nu var min tydligen slut, liksom välmåendet. Jag ska inte säga att jag är helt nere i gropen men vänder det inte hyfsat snart så lär jag hamna där.
Eller ja jo, vissa saker får gärna sluta medan andra hur jävliga de än är gärna får stanna trots att de river korthuset gång på gång och kraschar allt som möjligt går. Det är en hatkärlek i det fallet och den förvrider mig till en twisted tävlingsmänniska som slåss mot sig själv och ger sig in i omöjliga utmaningar trots att det är dömt att misslyckas. Men just den biten gör mig ännu mera sporrad att pressa mig själv till det yttersta bara för att bevisa att jag kan visst även om det är omöjligt. Det finns ett enormt driv utöver någonting annat som bara finns just i det sammanhanget. Ett driv som ger mig vinnarskalle men också grov våldsam ångest. Kraven jag ställer på mig själv är orimliga enligt andra medan jag anser att det gör mig mer målmedveten. Och målmedveten ja men händer inte saker och ting tillräckligt snabbt så slår jag ner på mig själv och avskyn och självhatet eskalerar till orimliga nivåer. Det är som att allt det hat jag utsatts för under mitt liv kommer tillbaka i repris och jag tvingas höra min mors hårda ord, ondsinta fosterföräldrar spy galla, alla mobbare och andra haters jag har haft genom tiderna, allt detta i en råbarkad repris som blir som att man kramar hjärnan med stålhandske som en apelsin gång på gång.
Hjärnan upphör att bete sig rationellt och det är nästan som att dom här förvridna tankarna blir lika starka som drifter, något som är inbyggt i kroppen och som eldar på dom galna idéer som dom och jag står i ljusan låga som en majbrasa.

Och appropå det, lättantändligheten. Ena stunden är jag gladare än gladast (om än ihålig) för att sen vända på en tioöring och bli som ett åskmoln för att sedan vända till att vårflodar vill ut ur mina ögon under tiden som det river av ångest inuti. Hastiga svängar alltså, ja inte ens jag hinner se och förstå när det vänder

Nu är jag trött, ska sova en natt eller så och imorgon vet jag att det blir bra för då kommer älskade pappa hit. Finaste goaste pappa rycker ut ända från Krokek för att dottern behöver honom, det är kärlek det. Älskar det faktum att han kommer så jag får rås om och slippa den värsta skiten för en stund. Tror bestämt att jag har en begynnande öroninflammation också vilket absolut inte är lika välkommet som pappa.

God natt

  • 41 readers

Likes

Comments

View tracker

Tiderna förändras så även drömmarna. Man siktar för att sedan rikta om siktet till någon helt annanstans. Okej vi gör en koll i backspegeln.
Min tidigaste flört var en barndomskompis som jag växt upp tillsammans med mer eller mindre. Vi skulle ha en Merca (old style) och bo i Markbacken, det var den stora drömmen när jag var 5-6 år. En dröm som det inte finns ett uns av kvar och den snubben skulle jag inte titta åt nu för tiden. En annan dröm var att bli barnmorska och den stod sig länge faktiskt för att sedan övergå till undersköterska som jag sedermera också blev. Nån gång i tonåren satt jag och bästa vännen och skissade på framtidsplaner i form av hus och familj med flera barn. Ett tag trodde jag att jag skulle bosätta mig.i Värmland, ett kort tag dock då vistelsen på fosterhemmet avbröts och det blev Örebro ett kort tag innan jag sedan hamnade utanför Stockholm. Den staden har i många år lockat mitt sinne och under vistelsen där så ville jag helst bli kvar i Stockholmsområdet även efter avslutad vistelse på behandlingshemmet. Dock packade jag mig hem till Örebro igen, men under de senaste 20 åren så har jag gjort ett antal allvarliga försöken att återigen bosätta mig i mina drömmars stad. Men det är nästan som om att Örebro har pillat ner magneter i mina brallor som inte låter mig lämna staden några längre stunder något jag numera funnit mig i. Jag drömde om att resa och att få ge utlopp för min kreativitet. 21 år gammal fann jag en sida på nätet om en Svensk-Italiensk kursgård med målarkurs i norra Italien, först var tanken att det klarar jag aaaaldrig. Men envis som jag är så vände det till joo fanimej jag SKA och så blev det också. En resa bortom mina drömmar, så otrolig och fantastisk som jag aldrig kommer glömma.
En modell sämre dröm är alla gånger jag inte velat vara med längre, det har funnits otaliga gånger då jag kastat in handduken och varit på väg att stämpla ut men vänt om på den sista millimetern. Det är något jag är tacksam för idag. Ett tag var jag inställd på att resten av livet vara sjuk och åka ut och in på sjukhus med självskadebeteende så jag skulle se ut som en uppsprättad grisbuk till slut om jag fortsatt. Men så blev det inte..... Och vilken tur sen!
Ett tag ville jag skaffa mig ett hus att bo i själv. Nu bor jag nästan mitt på stan och är väldigt nöjd med det, kunde inte vara bättre till och med.
Länge stod barn högt upp på livets önskelista men förändringens vindar blåser och nu är det hund istället vilket jag har en. Drömmen om familj ser annorlunda ut nu, bredvid mig i drömmen i huvudet står det inte en man och håller min hand utan en kvinna, fast det ligger en bit fram i tiden, och inga barn finns med i bilden den här gången.
Drömmen om jobb står lite och vacklar på vården men väger nog mer åt Ikea. Stället som varit mitt Mecca sen 8-årsåldern.
Annars vill jag bara leva mitt liv jag har idag och få må bra. Någon gång ska jag skriva en bok eller flera och eftersom jag varit i tidningen och på radio så är bara tv kvar att erövra. Och självklart vill jag föreläsa mycket och ofta.....
Sist av allt så vill jag bli sams med mig själv en gång för alla.
Det var typ det.

  • 40 readers

Likes

Comments

Distorted.
Ett ord som fastnat på minnet och som är med mig. Det betyder förvrängd och stämmer både på världen överlag med alla sjuka grejer folk har för sig, allt snedvridet informationsmaterial som vi matas med ideligen för att tala om all jävla terrorism.
Distorted.
Men det stämmer också in på mig och min hjärna och min värld. I min värld är 5 minuter ibland och 5 timmar en annan gång, tid är lika flytande som en bäck om våren, den gör sina krumsprång och så också min tid. Jag vet aldrig hur den tänker bete sig utan ibland kan jag titta på en maträtt jag har i min ugn tjugo gånger på 7 minuter för att vid ett annat tillfälle inte fatta hur jag lyckades bränna den när jag nyss satt mig.
Distorted
Mitt humör/välbefinnande är jävligt distorted. Vakna som ett solsken för att efter en halvtimme sisådär vara som värsta tsunamin. Det knepiga är att jag vet inte i förväg hur det ska växla utan blir lika överraskad som alla andra när humöret svängde på en 1-öring. Men jag anar att det är livet som bipolär....
Distorted
Mitt förhållande till mig själv då, ett knepigt kapitel. Ena stunden är jag Wonderwoman och kan allt, klarar allt, snygg och bäst, glad som en lärka och stark som en oxe. Sen blåser förändringens vindar och så är jag plötsligt fet ful värdelös vedervärdig allmänt hatbar och bör straffas hårt. Tro mig ingen är mer förvirrad över detta förhållande än jag. Och det jobbiga är att jag hinner sällan vila däremellan utan full fart in i kaklet åt båda hållen. Men som sagt, bipolär.
Distorted.
Just nu! Min relation till optikern. Optikern sa SOV INTE med linserna. Jenny sa, men oooorkaaaa dom har ju suttit bra där hittills liksom. Fumlar samtidigt på tangenterna eftersom sikten på höger öga är kraftigt reducerad. Dumslö eller smartkvick?? Det är frågan!
Distorted.
Min relation till mat/födointag. Just nu: i stort sett nolltolerans. I normala fall: ät och var glad. Den relationen är lika jullrig och osäker som att försöka balansera på slak lina. Jag tror liksom vid varenda skifte att det är nu allt blir bra bara jag gör så här och sen visade det sig vara skit i alla fall.

Nää faan nu måste jag ta ut den där förbannade linsen!!! Synen är distorted!!!

  • 59 readers

Likes

Comments

En balansgång i livet. Jag vill ha det till att det är en bra tid nu och att jag mår väl men ändå så är jag väldigt lättippad, minsta sak kan fälla mig och jag blir liggandes för att sen få anstränga mig för att komma upp. Mestadels glad men nedstämdheten slår till när jag minst anar det fast den går också över. Jag tror jag vet anledningarna till det och dels så brukar jag bli nere så här års men också det att jag inte har någon sysselsättning och jag är innerligt less på mitt eget sällskap helt ärligt. Men det är påbörjat en process som ska leda till en sysselsättning. Jag gick bakvägen liksom och försökte med Arbetslivsresurs som jag gick på för några år sen men dom sa åt mig att kontakta arbetsförmedlingen vilket jag gjorde och där hänvisade man till Försäkringskassan och idag ringde en kvinna upp mig därifrån och sa att det var LSS jag skulle vända mig till istället för att få till något som heter extern placering. Först sa hon dagverksamhet men då gick jag i taket för jag vill inte bli sittandes på nåt muppdagis med en massa lågbegåvade och göra sysslor som en halvdö kan klara av, men då förklarade hon att man väljer ut en passande arbetsplats och så är jag där, bara jag och ordinarie personal inga fler muppar än jag så att säga och det tyckte jag lät bra. Så hon skulle kontakta min LSS-handläggare och så skulle dom kuckla ihop nåt och sen skulle vi ha ett möte i frågan och det välkomnar jag för bara åsynen av en tom kalender ger mig chills som det är nu.

Samtidigt med allt annat som händer i livet, eller kanske snarare inte händer så står jag vid ett vägskäl, jag måste välja väg, inriktning och problemet är att oavsett vilket jag nu väljer så kommer bilan falla över mig ändå. Jag sitter i en ohållbar situation som det är nu men den tilltänkta handlingsplanen för problemet kommer kanske förändra situationen på ett sätt men om det är till det bättre är inte helt säker. Fast jag känner bara panik och att en förändring måste komma till för annars kommer jag aldrig få frid i själen. Fast om jag fullföljer min handlingsplan så kommer det vara på bekostnad av en massa annat. Den knäppa delen tänker no biggie det är det värt, tänk på vad du har istället då är det värt det. Jag vill inte förstöra något jag byggt upp fast samtidigt plågar mig problemet det rör sig om hela jävla tiden 24-7.
Sen också utmaningsdelen, kan jag, klarar jag, hur mycket kan jag och visst fan kan jag. Den delen sporrar mig! Insatser och utgifter, just nu är jag beredd med min insats, jag står med den i handen och säger lets go!
Jag får se, det reder sig till slut....

Just nu är jag såååå trött och klockan är strax efter 21 , jag är ju värre än en unge ju! Jag ska trycka iväg denna och sen dänga huvudet i kudden och sova som en gris.
Förresten ingen blir väll förvånad om jag säger att jag har förändringar på gång i mitt hem, vad han det gå, 3 veckor, sen satte jag igång och möblera om. Fan alltså jag tar ju alla priser 😂

  • 76 readers

Likes

Comments

Lättnad!!!!
Ett stort projekt som hotade omkullvälta min redan röriga tillvaro ytterligare är nu istället avblåst.. Det känns såååå skönt!! Så oändligt otroligt fantastiskt skönt!! Orkar inte med mer slitsamma procedurer och utbyte av folk, det gungar så bra ändå.
Som kanske känns bekant för den som varit här tidigare så har jag varit osams med min förvaltare, rejäl. Men så ikväll satt jag och sammanställde ett brev till överförmyndarnämnden i ärendet där jag yrkade starkt på att byta ut honom. När brevet på fyra sidor var istoppat, igenslickat och adresserat så begav jag mig till Ica för att köpa frimärke och posta brevet. Men på vägen dit så var det som att nånting inom mig bara skrek nej nej nej och då stannade jag upp i min ilska och började känna efter och upptäckte otippat nog att jag ville inte skicka det där brevet egentligen, jag har ju haft samma snubbe i 17 år och så många år kan man inte bara kasta bort på grund av ett gräl. En massa av dom gånger vi haft tillsammans som varit bra, alla gånger han hjälpt mig och ställt upp för mig och allt kul vi haft genom åren allt det ställdes bredvid det aktuella grälet och fick mig att inse att det är inte värt det, det är så inte alls värt det, det skulle vara rentav dumt att avsluta på grund av det. Så jag skrev ett sms som löd "Ska jag posta brevet eller vill du reda ut det?". Sen istället för att gå och köpa frimärke till brevet jag inte ville posta så drällde jag runt på Krämaren i väntan på svar - och jag fick svar. Faktiskt, till min stora glädje! Han meddelade att han gjort det jag bad honom och att dom akuta problemen var lösta. Och jag blev såå glad så det är inte klokt. Sen skrev jag ett till lite längre sms att jag tog till hårda ord i stridens hetta som jag ångrar och att jag inte tycker det är värt det att kasta bort vår tid tillsammans för en sån sak och att jag ångrar dom hårda ord jag yttrat och att kaffebryggaren står framme om han vill se min nya boning nån dag. Smset lät inte vänta på sig och det gick i mycket gladare ton, han var glad för mina ord och medgav att han hade varit explosiv i sitt agerande han också vilket han ångrade och att han gärna kommer på en kaffe nån dag.

Sååå oändligt skönt!! Detta har legat över mig som blytyngder i mitt medvetande ett tag och bara känts så jobbigt och tungt och egentligen så ville jag aldrig byta för han är egentligen bra och allt annat är så kaos i min värld ändå så jag känner att jag behöver inte mer av den varan. Men nu kan jag andas ut igen, lättnad!!

  • 111 readers

Likes

Comments

Jag funderar. Jag scrollade förbi en bild av drottning Silvia där det stod om hennes pressade tidsschema vilket tydligen var standard för henne. Och då drar tankarna igång på mig och jag funderar, tänk vilken otrolig tur att ingen av kungabarnen eller kungaparet heller för den delen fötts med funktionshinder av något slag eller är stresskänsliga med ett sprött psyke. Det finns så många diagnoser, funktionshinder och känsligheter som hade gjort livet till ett smärre helvete om man tvingats jonglera både svårigheter från diagnoser och ett gastkramande schema samtidigt med en kunglig plikt. Om jag ser till mig själv så mörknar det för ögonen på mig om jag ser ett schema där kisspauser är en lyx och man tvingas gå innan man kommit nästan. Stress får mig att freaka ur om så bara nån gång ibland och då räcker det med mer än fyra hållpunkter på en dag. Hur fan pallar dom??

En annan sak angående kungafamiljen som jag reflekterat över är perfektionismen, den extremt välpolerade och fernissade fasaden utåt. Dom vill få oss att tro att dom kan allt, klarar allt är fullkomliga och oändligt goda och välgörare av stora mått. Dom går runt i sina fina designerkläder och vinkar dekadent innan dom gör en snabb sorti i deras flådiga bepansrade vrålåk som kommer ur skattebetalarna, det svenska folkets börser och portmonnäer.
Nu går ju allting så städat till, till och med den nya generationen av kungafamiljen sköter sig klanderfritt och alla häpnar över deras gullighet och välartade uppförande.

Men låt mig dra en parallell. Kungafamiljen är ju en riktig Familj Vanilj, inga olater eller avvikande beteende bara sött sött sött. Men tänk om till exempel Estelle fötts med Aspergers syndrom och kanske lite ADD eller någon annan trevlig bokstavskombination, jag tror inte scenariot vid vinktillfällen och allmänna födelsedagar hade gått lika uppstyrt till då. Hade hon ens velat närvara, fast var det ens möjligt att utebli som Sveriges blivande regent OCH hur hade man resonerat då, hade en prinsessa som var född till att regera låtits regera om hon haft avvikelser?
Eller tänk om prins Alexander, Carl- Philips son fötts med Downs syndrom, hade det blivit lika många puttinuttbilder då och hur hade man då resonerat vid födseln, skulle man tillkännage barnets storlek och längd........och sen, hur hade man agerat i ett sånt läge?

Kungahuset har visserligen fått sin del av psykisk ohälsa i och med att kronprinsessan Victoria drabbades av anorexi i tonåren. Men hur löste man det jo man skickade iväg henne långt långt bort så fick hon komma tillbaka i friskt tillstånd. Skyla över och sopa igen efter sig är melodin inom hovet, ja för när prinsessan Madeleine i förlovat tillstånd blev bedragen av en otrogen tilltänkt man så for hon också utomlands.

Men om vi säger såhär då, tänk om någon av kungabarnen fötts med ett fysiskt funktionshinder som tvingar dom till ett liv i rullstol, vad hade det inneburit? För det första ett rent helvete med tanke på dom miljontals trapporna i slottet, tänk att handikappanpassa alla dom går det ens.... Sen om vi utgår från typ att det handlar om ryggmärgsbråck eller en CP-skada det innebär ju frekventa sjukhusbesök och ingrepp tänk då om dom skulle tvingas att besöka den statliga vården flera gånger i månaden med sitt harem av Säpo-vakter omkring sig det skulle ju bli kalabalik gånger flera, och tänk sen skvallerpressen skulle ju fara runt som små vesslor där höga på skvallret dom kan dikta ihop om det dom skådat på plats.
Nej det skulle inte funka.....
Och skulle det bli lika många bilder.....tror inte det...

Nej det verkar fasen som om dom har preppat genpolen på samtliga i kungafamiljen i fertil ålder så det bara ska ploppa ut gulliga välmående A-barn som sen kan sitta och le rart på bild med en rosett på skallen stor som en väderkvarn.
Fuskigt tycker jag att varenda gång den genetiska bilan faller så hinner dom hala jävlarna undan.

Jamen le då, se söt ut och blunda för det faktum att du kommer att tvingas in i en välsvarvad tvångströja som du inte släps ur förens den dagen du drar ditt sista andetag.
Nä, nog för att mitt liv suger ibland men jag tar nog hellre det än att födas in i en tvångströja

  • 117 readers

Likes

Comments

Man kan ha många ovänner men egentligen den värsta ovän du kan ha är dig själv. Andra i din omgivning som stjäl din energi och gör ditt liv surt dom kan du avspisa, be dom gå eller kanske det bästa red ut vad som är problemet emellan er.
Problemet tar en helt annan form när det är dig själv du är ovän med.
Du försöker att inte höra, att stänga av när din inte fiende intagit ditt medvetande och preppar dig med saker som att du är ful, äcklig, tjock, misslyckad etc. Men det är när den där fienden börjar indoktrinera dig så så pass så du faktiskt är med på't till slut, så du till sist tror på orden du matas med. Du blir en radiostyrd robot som gör allt den blir programmerad att göra.

Jag är nu den roboten, jag är i krig med mig själv och det är till och med så att jag gillar det, tror jag i alla fall. Kriget står emellan förnuftet och kroppen och hatet riktigt osar i luften. Den inre jag säger fy fan vad fet du har blivit, ser du inte hur jävla äcklig du är, fettet dryper av valkarna och fläsket, du är äcklig. Mitt sunda förnuft är hjärntvättat och håller bara med. Du måste träna massor och inte häva i dig så jävla mycket, du äter ju som en jävla gris, vet du hur äckligt det är?!?! Jag ser ner på min kropp och ser bara fett som aldrig tar slut. Äckligt! Jag erinrar mig tider då jag var mindre, mycket mindre och syr ihop en sanning i huvudet att jag mådde ypperligt då, att livet var ljuvt för jag var smal, sanningen har försvunnit någonstans på vägen...
Jag gillar inte att vara den tjocka den som folk driver med och är tyken mot och säger saker som du kommer fastna och tjockis....
Folk vet tydligen inte vad ord gör med folk, att dom känns och bränner som eld, att dom kan få tårar att leta sig fram i ensamheten, att dom spär på det redan befintliga hatet inombords.

Jag vet att jag mådde så dåligt dom gångerna jag gått ner men ändå längtar jag tillbaka dit på något konstigt vis, hur jag såg ut minns jag men smärtan och ångesten har jag effektivt nog förträngt. Hellre smal och nöjd än tjock och missnöjd, hellre smal och lite hungrig än tjock och äter som en jävla gris medan fettet expanderar.

Jag lägger in några bilder där jag har haft olika storlekar på min kropp, jag mår inte bra på nån av dom men av olika anledningar. Dom smala bilderna är inte från någon lycklig period men ändå är det till dom jag längtar. I fallen med dom stora bilderna hade jag kunnat äta den smala varianten av mig till lunch. Inte ultimat på nån av dom men fick jag välja så vore valet självklart..... Jag glorifierar en period då allting styrdes av min hunger, rädsla och tvång.....

Jag vill bara slippa hata, slippa mig eller åtminstone 20 kg av mig........

  • 124 readers

Likes

Comments

Allting omkring mig brister och jag kämpar för att inte brista jag med. Just nu känns det som att bogsera ett godståg med tänderna. Som redan nämnts så är psykiatrin ur funktion och jag har inget stöd att tala om därifrån. Jag kommer behöva avskeda min god man för han hotar med åtgärder som är detsamma som undergång, jag vet inte ens om jag får mina ordinarie matpengar imorgon. Nu har dessutom boendestödet failat grovt med sitt uppdrag för dom kommer inte imorgon på min ordinarie tid för en redig jävla klappröv har ställt gill det. Hade det varit onsdagstiden så hade det inte varit så illa för städa funkar men jag kan inte handla själv det går inte. Dessutom så har jag i helgen slitit med flyttstädningen som är så långt ifrån vad jag förmår på egen hand så den kommer att få ett stort jävla IG med bifogad skäll och mutter från bovärden. Jag slet verkligen så gott jag kunde men vet att det kommer underkännas det har jag liksom räknat med. Det finns nödlösningar men dom kommer att kosta mig men det har jag kallt räknat med. Det blir en oerhörd lättnad bara jag får hämta min dammsugare imorgon och det som är kvar och lämna in nycklarna för då lättas en enorm börda från mina axlar.
Imorn ska litiumkoncentrationsprovet tas och jag kan ge mig fan på att det är lågt

Ibland känns det som att allt är för mycket, för tung börda, jag dukar under, det går åt helvete jag kan lika gärna ge efter och hamna på botten av gropen igen. Men alltid när den tanken tar över så kommer där en liten röst men ack så kraftfull som med tyngd i orden säger NEJ, det finns inget ge upp, nu rycker du tag i dog själv och klättrar upp i ljuset och gör det bästa av situationen, det är bara losers som kastar in handduken. Och det har faktiskt hjälpt varenda gång, jag har rest på mig och ruskat av mig all självömkan och hopplöshet och fortsatt min väg. Det är så skönt när man liksom kan väcka sig själv på det sättet. Tänk bara om det hjälpte på allt, jag menar tex som när paniken över att jag inte får hjälp med handlingen eller rädslan för allt min god man kan tänkas ställa till med innan nån får ordning på han, sånt liksom, rädsla och panik.
Men det brukar ge sig, hoppas det gör det nu med...

En annan sak är alla planer jag har i huvudet, dom flesta av godo men även andra som är mindre konstruktiva, eller kanske konstruktiva för mig men kanske inte för andra, kontraproduktivt skulle någon annan säga även om jag tycker de är bra. Det är bra med planer dom ordnar upp ens tillvaro, listor likaså, båda är bra grejer....

Snart ny vecka. Jag sitter och håller för ögonen av ren rädsla för kraschen som jag hoppas inte kommer......

Hatar mina glasögon, jag är så ful i dom!! Funderar på att färga håret brunt, vad tror ni??

  • 134 readers

Likes

Comments

Tredje gången på några dagar som jag bloggar det är lite ovanligt, brukar högst bli tre i halvåret annars.
Men nu känner jag ett skriande behov av att häva ur mig så here goes....

Det är mycket nu, mycket som förändras vilket gör marken ostadig för mig. Den där helvetes psykiatrin har jag ju redan lyft upp i ljuset nu kommer det till min gode man som inte är så jävla god när det börjar koka över lite här och där. Han visste mycket väl sen drygt en månad tillbaka att det kunde bli en knivig passage just initialt i flytten då hyran ska in i förskott och bostadstillägget kommer i efterhand. Han har vetat det lääänge och ändå får jag ta en massa skit. Han drar upp flera månader gamla grejer och påstår att jag fortsatt med att tex åka buss på faktura fast jag har gjort det TVÅ gånger och det var i SOMRAS men enligt honom åker jag så,det står härliga till och inte lyssnar han för fem öre utan fortsätter med sitt idiottugg. Sen kommer vi till nästa, han påstår att jag partar loss med mobilen så han får en maaassaa stora utgifter trots att det som det rör sig om är blocketannonser, en för 40 kr och en för 10kr. Men neeej då jag ska ha gödslat med pengarna på mobilen vilket självklart inte är sant. Tro mig jag har lärt mig av gamla missar och gör inte så igen trots det så kommer han med det och trycker i ansiktet på mig.
Men det är inte det värsta. Jo för nu säger han att han kommer låta stänga ner telefon/internet, han ska inte ge mig några matpengar alls och inget busskort. Såhär, jag får 400kr i veckan till mat och allt, busskortet är jag beroende av för jag har mycket besök i vården och trava ner till sjukhuset som ligger i andra änden av stan är föga troligt så här dags på året. Och skulle han dra in telefon och internet så kan jag skriva in mig på hispan direkt. Varje morgon pratar jag med min pappa och ibland fler gånger om dagen, jag vill kunna göra det för han är min trygghet. Jag har boendestöd som jag behöver kunna nå. Jag har 9 diagnoser det är alltid något som kan gå åt helvete, astmaanfall, epilepsianfall, panikångest etc, jag måste ha tillgång till telefon det är en nödvändighet. Sen skulle jag bli väldigt ensam och isolerad och det skulle kunna driva in mig i en ny djup svacka som jag inte vill ner i.
Han har varit bra nästan hela tiden under våra17 år men nu funderar jag ändå på om jag ska byta ut han - eller rättare sagt så måste jag nog det innan han ställer till nåt väldeliga. Bara en sån sak att han är en stor del i mina skulder hos kronofogden eftersom han struntar i att betala alla mina vårdräkningar från besök i vården etc så dom går till fogden och det berget är stooort nu.

Men samtidigt känns det jobbigt att börja hålla på och byta ut honom nu när allt annat svajar. Måendet är sisådär, psykiatrin och jag har ett jävligt komplicerat förhållande just nu, boendestödet vet jag inte vad dom sysslar medför det kommer bara vikarier på mina tider och den ena dummare än den andra.
Sen kan jag inte riktigt slappna av förens flyttstädet är överstökat och jag har helgen på mig och det känns som att försöka bogsera ett lok med tänderna.
Dessutom är sköldkörteln uppe på bordet igen. Jag måste gå på täta kontroller och dom funderar på vad som felas och om den ska plockas bort eller ej.

Allt är bara too much just nu, och på onsdag har jag föreläsning hur nu det ska gå... Men det är en välkänd plats och likaså bokare så det ska nog inte vara några problem, det är bara lite mycket nu.
Just nu är jag inne i en känslig fas och minsta grej blir gigantisk och humöret ska vi bara inte tala om.

Men idag åkte ritgrejerna fram och jag har fått några skisser gjorda vilket gläder mig.
Men nu ska jag sova, hoppas jag inte river inredningen som jag gjorde natten som var...

  • 140 readers

Likes

Comments