Jag tror bestämt att inte bara min knopp har adhd utan även min kropp. Kroppen verkar vara allergisk mot stiltje och långtråkigt och skapar sitt eget händelsernas centrum. Så fort en krämpa eller sjuka har lagt sig så uppstår en ny.

Jag ska förklara.

Länge har det spökat i mina leder, höger handled har krånglat ett bra tag nu, jag har fått använda ortos för att komma till rätta med den, sen började höger fot strula av och till. I torsdags på min födelsedag så bestämde sig högerfoten att helt lägga av. Det gick inte att stödja på den, inte lyfta den och allra minst gå på den, mitt ansikte förvreds av smärtan bara av att gå några få meter. Så jag fick uppsöka vårdcentralen för att utrustas med kryckor för att ens kunna ta mig fram. Det var två dagar av prövningar kan jag säga. Det var så himla länge sen jag gick på kryckor så det blev rätt fumligt där ett tag innan jag fick in snitsen.

Idag var jag hos min vän Anna och myste med barnen, åt gott och roade oss med kameran och tog fina bilder. Vid ett tillfälle så höll jag hennes bebis i kanske 2 minuter. När min telefon ringde så fick jag överlämna den lille gossen till sin mor för att kunna svara i telefonen. Men plötsligt var mina armar som nykokt spaghetti alldeles lealösa och ovilliga att fullfölja det som tänkt var nämligen att svara i telefonen. Till slut gick det efter lite kuckel men handen jag höll mot örat skakade som ett asplöv oupphörligen när jag höll i telefonen, jag var så förvirrad över symtomen så jag hade svårt att koncentrera mig på samtalet. När jag var färdigpratad så la jag ner telefonen och tog upp glaset för att dricka så var det samma där jag skakade. Det tog ett bra tag innan jag återfick kontrollen över armarna igen. Läskigt!
Vi pratade sist jag var hos sjukgymnasten om sternuminflammation och att det förmodligen var anledningen till att jag har ont i bröstet. Såklart så har den slagit till nu och är på för fullt mitt i all skit som redan är. Tack då säger jag!

På eftermiddagen idag tog jag mig för att åka ut till Marieberg för att handla lite och då tänkte jag jomen jag provar utan kryckor. Det var dumt! Promenaden från mitt hus ner till Södra station tar ca 7 minuter, ingen big deal, men när jag kommit ombord på bussen fick jag sätta igång och knapra piller. Alvedon hjälpte dock inte alls. Höger fot som var det ursprungliga problemet hade lugnat ner sig en aning men nu var istället vänster knä och höft på vrången. Att gå runt därinne var en prövning kan jag säga. Jag grinade ihop mig då och som om jag ätit citron när det hägg till som värst. Och såklart så var ländryggen och nacken tvungna att haka på smärttrenden dom också.

Höjden av alltings jävelskap typ. Men jag har skrivit till sjukgymnastiken på vårdcentralen och hoppas att dom kallar mig innan den 27:e då jag egentligen har tid.

Imorgon vill jag ligga under alla täckena i sängen och vila min skriande kropp.
Men jag hänger inte läpp, är trots allt vid gott mod

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

En bra dag
Trots trötthet och aptitlöshet så är dagen fantastisk om man frågar mig. Jag har en stor kopp te, en liten skål Skittles, en värmefilt, min hund ligger här bredvid och jag har humöret och sinnelaget i behåll - jag är lycklig helt enkelt. Att få vara just lycklig och besitta ett välmående efter månader i den mörka gropen går inte att värdera, det är en gudagåva. Så skönt att få leva och må fint utan ångest och oro, det blir så mycket lättare..

Den senaste veckan har fyllts med kreativitet, jag har skapat och skapat och skapat lite till. Det är som att ha väckt en slumrande sida av mig själv. Jag har uppfunnit lösningar, jag har spikat och skruvat och såklart möblerat om vilket jag inte gjort på månader. Och så otroligt fint blev det , jag älskar att vara hemma nu. Det har kommit upp lampor lite här och där som har trollat med rummen, bäst blev sänglamporna som gjorde min sovalkov till en svit. Sen har jag möblerat om i vardagsrummet vilket blev helt lysande fantastiskt, jag bara ser mig om och ler stort.
Men jag tror det bästa blev skaparhörnet. Så otroligt nöjd, bland det bästa jag gjort

I eftermiddag kommer Peter och det blir nog en del tedrickande och snackelisnack. Längtar för det var ett tag sen nu och han är en go gubbe.
Till helgen beger vi oss till Värmland jag och Björkis för att hälsa på Emma med familj och det ser vi fram emot.

Livet ler mot mig igen, tacksam!

Likes

Comments

Ny dag nya utmaningar.
Vi vaknade strax efter 7 imorse, lite tidigt men väntat när man somnar strax efter 21. Jag har kommit in i en period då jag är hiskeligt trött redan tidigt på eftermiddagen och skulle helst gå och lägga mig redan vid 18 då den riktiga koman slår till. Jag funderar på om det är den nya antidepressiva medicinen som jag fått som gör det, får kolla upp det...
Saker och ting börjar lösa sig nu. Det fem månader långa kriget med affektiva är över och jag har fått dom insatser som jag kämpat så för vilket är en otrolig lättnad. Depressionen har lagts till handlingarna vilket känns fantastiskt skönt. Skönt att vara på benen igen och få må bra.
Jobb/praktik är på gång, jag väntar bara på samtalet från utföraren så vi kan börja dra i tåtar och förhoppningsvis få tag i en bra arbetsplats.
Det enda som är kvar att lösa är det här med byte av förvaltare och nu vet jag att hans tid att svara har gått ut så nu har dom börjat med att nysta i härvan. Hoppas på,snar lösning för detta ligger tungt på mina axlar fortfarande...

Idag är jag och Björkis hos Diana, ett mycket efterlängtat möte. Så kul att få se både Diana och Harrie igen, vi har inte setts på den här sidan nyår så det är underbart att få vara med dom igen.

Vecka 11 smäller det, då har jag årets första föreläsning, det ska bli kul. Stället är inte nytt dock då det är ett återbesök på väl beprövad mark. Jag läste någonstans att jag har varit där sen 2015, det måste vara typ sjunde gången eller nåt sånt..... Kul att dom vill ha tillbaks mig :)

Dock innan det ligger vecka 9 och då ska Björkis och jag till Karlstad och hälsa på Emma med familj vilket vi ser fram emot.

Vi går mot ljusare tider, både inom och utom.

Likes

Comments


Fjärde dagen på rätt sida av gropen. Så fantastiskt härligt så det finns inte.
Idag fick jag ett helt underbart brev från en fantastisk människa som gjorde hela min dag, det ser nog ut som om jag sovit med en galge i munnen i natt för jag kan inte sluta le, är så himla glad. Detta är en människa jag följt ett tag på sociala media och jag tycker så mycket om hela familjen så att få ett brev från henne var riktigt riktigt stort.
Det tillsammans med att dagen är strålande gör att det där leendet som fram tills nu smärtat oerhört nu känns som en smörjelse.

Ett litet futtigt irritationsmoment finns dock och det är min förbannade arbetsterapeut som för tredje gången bokat om samma tid och boka om och ställa in tider är hennes specialkompetens då hon gör det VARJE gång. Jag har Asperger så att med kort varsel boka av och sen dessutom sätta det i system eftersom ingen tid kvarstår som brukligt gör mig duktigt irriterad och det ska hon få veta.

Men jag skiter i det så länge och vill bara få vara glad i det som är.
Just nu sitter jag med hela huvudet fullt i gegga som ska leda till en rödtopp förhoppningsvis. Jag vill kunna stå i trafiken och få bilarna att stanna 😉

Sen återstår endast en dag som inte stör mig alls trots den aktivitetslöshet som råder i kalendern. I vanliga fall blir jag knas på för mycket tom tid och går igång på det men nu känns det chill. Jag har en massa grejer jag vill fylla tiden med 😃

Nu måste jag skölja kletet ur skallen 😃

Likes

Comments

Mitt liv är frustrerande och påfrestande just nu. Jag har gått och blivit med ångest och ingen liten småjobbig sådan utan en fullskalig terror som mycket sällan tar paus utan kör på i full sprut fullt ut konstant. Jag har aldrig tidigare varit med om någon så intensiv tidigare, jag känner mig som en slaktad gris mesta delen av dagen och är fysiskt utmattad största delen av tiden. Förut har sällskap hjälpt men nu blir jag bara ännu tröttare och orkar mycket mindre än vanligt. Jag sköter mitt liv, går ut med hunden och så för det är viktigt och det försöker jag fortsätta ha rutin på. Frågan man får ibland, ni vet, hur är det - den hatar jag för jag vet inte vad jag ska svara. Folk vill inte höra "jag mår piss" och jag vill inte säga det så jag drar nån halvsanning under förespeglingen att jag mår bra. Idag har ångesten gjort så att jag inte har kunnat äta mat. Jag åt em räkmacka hos vännen idag och en bit sockerkaka på kvällen men det är allt, mat går inte att tänka på ej heller ställa sig och laga.
Tidigare har jag tagit till tvivelaktiga metoder och dom ligger nära till hands just nu trots att dom är jättedumma. Men det är så jag gör....
På min mottagning får jag ingen hjälp och det är jobbigt för jag skulle verkligen behöva det nu, men icke. Visserligen ska jag träffa min läkare på torsdag men tror inte så mycket på det mötet heller.
Just nu är det jävligt hårt att vara jag, jag får kämpa mycket, slåss mot den jävla ångesten. Jag håller mig uppe än så länge och en sak är säker i alla fall och det är att jag tänker inte bli inlagd.
Nu är jag klappslut och måste köra huvudet i kudden

Likes

Comments

Det är underligt, jag kan ha haft en fantastisk stund med goda vänner och allt som hör där till, paus från allt med plats för skratt och härligheter men likväl när jag kliver in hemma och en bra bit innan dess också, så kommer dom krypandes som monster ur kloaken, fri för en stund men sen ej längre mer. Hemma är det som om det är dårskapen och skitens högborg, här springer galenskapen och dom osköna tankarna fria som påtända getter. Här rasar allt och skiten laddar om och skjuter vilt omkring sig. Den enda räddningen är Björk annars skulle jag ha gått bananas för länge sen. Hon är typ som en klortablett i en swimmingpool, det kan flyta dynga och allsköns snusk på ytan MEN vi har klortablett och då ÄR det rent och då kan man bada, det är bara att flytta undan snusket...
Jag vet vad som hjälper och vad som inte hjälper, tyvärr är det ett och samma sak. Det är inget jag känner för att dela offentligt för jag sliter med det för fullt innanför hemmets väggar. Jag hatar nu! Missförstå mig rätt nu jag har min högt älskade hund som är mitt allt och det är för henne jag existerar och det är för henne jag kämpar och håller ut, men skiten innanför pannbenet förtär mig sakta men säkert inifrån, jag brinner upp.
Dom stunder jag får vila är dom jag är i samröre med vänner med flera och måste pausa allt för mitt inre lager av skit passar sig inte bland andra och då måste jag klä på mig skyddsmundering i form av ett stort leende och tindrande ögon för att kamouflera mitt perforerade inre. Allt som hälls i hål rinner ut och jag håller inte tätt. Mina inre mekaniker springer runt och försöker cementera igen alla hålen medan dom onda djävlarna härjar runt och bankar upp nya, dom springer om varandra...

Min sjukdom debuterade när jag var typ 12 år, det är 25 jävla år. Tänk hur annorlunda allt kunnat vara om jag inte hade drabbats av det. Att vara sjuk i huvudet, psykfall, det ska jag säga är ett heltidsarbete med väldigt få semestrar och långa arbetspass. Efter 25 år i gemet är man rätt sliten, det mest fantastiska vore att få slippa skiten. Och för att förtydliga så vill jag inte dö utan slippa att ha det så här, en frist här och där, bräcklig som det tunnaste glaset boende i ett korthus. Jag önskat så att jag slapp dom ok som tiden gett mig. Lösningar som jag tycker är lösningar men som egentligen bara eldhärjar min existens mer och gör mig ännu mer sårbar.

Jag hatar känslan av att bli utesluten ur vissa sammanhang och tankarna som då väcks: dom vill inte ha mig där för jag är sjuk i huvudet, dom tycker det är pinsamt så psykfallet får stanna hemma, vem vet, hen kanske blir tokig och det vill vi inte vara med om.
Hatar att vara "den där"

Men det som är oändligt skönt är att för Björk är jag inte pinsam, hon ser mig inte som sjuk i huvudet eller psykfall. Hon älskar mig alltid hur jag än är eller beter mig. För henne lever jag och för henne gör jag vad som helst. Hon är klortablett och livboj.

Likes

Comments

Ni vet när det är sådär som om livet är som i filmrutor som svischar förbi och i det utgör sig livet. Ibland blir det hack i rullen så på något obeskrivligt vis så är du i ena rutan men svarar på frågan du får i en helt annan...
Jag befann mig helt klart i två olika rutor när jag tittar upp från skärmen och rakt in i hundens vackra sömniga ögon och utbrister Hej Verkligheten! Säkerligen befann jag mig i någon parallell tankevärld och pratade nonsens men det blev ju ändå så himla rätt. Hon ÄR min verklighet och hela värld, hon är den som sammanfogar mig med den värld jag lever i och hjälper mig att förstå och vara en del av den. Hon är mitt sammanhang, min sol, min oändliga kärlek, mitt livselixir och mitt syre. Utan Björk stryps tillförseln av luft och jag skulle ganska snart tyna bort och dö. Mitt syre för att hon ger mig luften att andas men också syre nog till en mening där jag kan förklara min självständighet. Eller självständighet föresten, utan henne är jag intet.
Hennes kärlek förmår jag inte vara utan. Hennes underbara mjuka goa öron, hennes ögon som är djupa som skogstjärnar som jag vill trilla i och hennes grymt härliga mage som jag kan gosa in mig i i all oändlighet dessa måste vara skapat som änglarnas gosedjur. Hon är allt. Visst utger jag mörka toner när hon skallar mina öron med sina oljud - men ändå - mitt allt och mitt liv. Så....Hej verkligheten....det är sant!

Likes

Comments


Jag såg nyss Skavlan där en fantastisk människa var med och berikade mitt liv och som fick mig att reflektera på ett sätt jag tidigare aldrig gjort. Hedi Fried 95 år, överlevare från förintelsen var gäst och hon talade rakt in i min själ. Det som främst gick upp för mig var en sanning som slog mig som inte slagit mig förut. Många, dom flesta överlevare från förintelsen hinner bli väldigt gamla innan dom går bort, många en bit över 90. Det är vid den tanken jag får en uppenbarelse gällande livet självt. Dom människorna som överlevde Hitlers grymhet delegerad till hans bödlar i lägren dom har kämpat slitit och stritt för sina liv som inga andra människor gjort. Dom har hållit sig fast för allt vad dom är värda och trots idoga försök att förinta dom så hade dom en livsgnista som inga SS-soldater kunde släcka, dom skulle bara överleva till varje pris. Och där kommer insikten. Har man en gång varit så nära att mista livet och fått slita så omänskligt för sin överlevnad då tror jag att man blir oerhört rädd om livet. Man låter sig inte nedslås och kämpar hårdare än någon annan för man vet vad livet är värt och hur lätt man kan mista det.I dagens samhälle så behandlar vi inte livet med respekt och vördnad som vi borde utan överkonsumtion och lättvindighet appliceras även på våra liv. Det är lätt att supa och kröka och använda allsköns skit som förtär våra kroppar utan konsekvenstänkande. Ungdomarna använder sina kroppar att avreagera sig på och överdoser är lika lätt att ta till som Alvedon vid huvudvärk. Att schabbla med sitt liv har blivit slentrian numera. Folk handskas lättvindigt med andras liv också då det mördas och lemlästas var dag i vårt land. Nej, jag tror att för att vi ska förstå och inse vad livet är till fullo och dess värde så behöver vi se döden i vitögat, konfronteras med livets essens, få slåss för varje andetag tills det går in att livet är ingen leksak, ingen billig plastgrej som går att köpa ny om du har sönder den du har.
Alla måste inse sitt värde och värdet av det liv du getts. Lev nu för det går inte i repris. Det går heller inte att redigera eller korrigera.Jag är en viktig visdom rikare, jag har varit en som förtär min kropp men inte mer

Likes

Comments

Allltså Ernst!!! Den store goe mysmumriken som sätter många hjärtan i brand med sin mjuka härliga värmländska och sitt lite smått sederade och så sävliga sätt. Den mannen kan koka soppa på en spik i ett trangakök som dom fina köken lätt skulle acceptera som förrätt på Nobelmiddagen. Och såklart skulle han trolla fram nåt kulinariskt till huvudrätt på redan nämnd bjudning easypeasy med en hammare och en potatis. Han som med lite småflummigt inspiratoriskt mummel inbjuder till eget bygge för hans kära tittare som inte kommer ens i närheten av hans vassa excellens. Och jag för egen räkning kan inte sluta att drömma om hur det vore att få en kram av Ernst, dom är säkert superdupermysgosiga. Det roliga med Ernst är att jag har en liten egen speciell anekdot med den store Ernst. På slutet av 70-talet så jobbade båda mina parenteser på Mellringe, ett stort sjukhus som fanns i staden då och där fanns en rättspsykiatrisk avdelning bland annat och jag vet att mina kära päron jobbade där samtidigt som Ernst. Det var ju långt innan han blivit snickartossegubbe med hela folket. I februari/mars -79 var min mor höggravid med en liten blivande Jenny och jobbade fortfarande. Vid ett tillfälle stötte mammas mage ihop med Ernsts uppmärksamhet och Ernst klappade mor min på magen och sa nu får du allt klämma ut den där ungen för nu börjar du bli bra rund. Något, några år senare fick en liten Jenny möta Ernst från andra sidan av magen och då sitta i knä på den långe drasuten och det gullades och bubblades. Så jag har en tidig erfarenhet av den bäste Ernst, kanske därför jag gillar han så mycket. En riktigt härlig prick den där spikarnissen.

Likes

Comments

Det sa PANG uppe i huvudet! Jag träffades av en enorm insikt som satt som en padda i kaklet. Något jag blundat för, eller nej knipit ihop ögonen så dom blev som ankrövar, inför detta jag nu stirrar på som jag aldrig stirrat förr. Livet är lite som en kärra på hjul med snöre att dra. Den kommer inte i rullning om du inte drar i snöret. Den rullar definitivt inte om du placerar ändan ovanpå den och väntar på lutning. Eller för den delen att någon annan ska rycka in och dra din jäkla kärra. Det där med lutning kan vi räkna bort direkt för om du nu skulle få lutning så blir det inte easypeasy utan slutar med en fet smäll - fakta!
Och jag har insett att jag är ute och drar min kärra, eller ja kärra är det ju inte då kärran står kvar långt därborta och jag håller bara i snöret. Allt som involverar mitt liv är på den kärran och den är på väg utför med en jävla fart. Nånstans måste man inse att kraschen är nära, inte bara för mig utan för alla inblandade i mitt liv. Jag pajar inte endast mig när jag är ute och fulkör utan även alla andra som ingår i mitt liv. Jag vill inte rasera mera, dags att börja tänka, börja använda hjärnan igen. För fortsätter jag på detta sättet så får resan ett snöpligt slut och det vill jag väll inte...nej! Dags att börja ta tag i saker nu då. Det kommer inte bli lätt men JAG SKA!! 💪🏼

Likes

Comments