Ja är det inte fantastiskt! Jag blev så ofantligt glad och hedrad. Jag skulle berätta om min uppväxt och fick några frågeställningar att utgå ifrån när jag berättade min historia. När jag skrivit klart så var det en del text som jag tänkte att jag delar med mig av här.

Jag är vad man kallar ett maskrosbarn, en sån som finns men kanske inte skulle funnits, som fått hålla hårt i livet under en mycket turbulent uppväxt. Mina föräldrar skildes när jag var tre, om vi någonsin varit en vanlig Svenssonfamilj tvivlar jag på. Jag drabbades tidigt av svåra sjukdomar men även min mammas slag och förnedringar. Hon låste in mig i en mörk garderob som riktigt liten, slog mig dag ut och dag in, talade om hur illa hon tyckte om mig. Sen flyttade jag till pappa när mamma inte längre ville ha mig. Där var det också kämpigt men inte på samma sätt som hos mamma det fanns ändå omsorg och kärlek där. När jag var 11 år så var jag med om en svår bilolycka som nästan tog livet av mig och jag blev mycket svårt skadad. När jag kom tillbaka till skolan fick jag höra att det var ju synd att jag inte dog i olyckan. Jag var mobbad från andra klass till nionde och jag hann gå i nio olika grundskolor. I högstadiet började mina psykiatriska problem bli svåra och i 7:an blev jag inlagd på BUP för första gången, men den första kontakten vi hade med dom så var jag 4 år.
Det blev en turbulent tid där i högstadiet, två fosterhem för att sedan avsluta med ett behandlingshem i Stockholm. Jag kom tillbaks till Örebro som 18-åring och blev felplacerad, jag bodde på ett gruppboende för äldre utvecklingsstörda kvinnor. Jag flyttade sen och ett långt helvete började med mycket sjukhusvistelserna inom slutenvården. Det var dramatiska inläggningar med tvångsvård, elchocker, bältesläggning och tung medicinering för att nämna några.
2011 - 2012 var jobbiga år men också där det vände. Jag hade våldsamma smärtor i kroppen under ett års tid som slet något oerhört på mig men till sist kom en läkare på att det var en biverkan på min epilepsimedicin som då togs bort och smärtorna försvann. Det var också det året jag bestämde mig för att dö. Ingen och ingenting kunde hindra mig, inget skulle få stå i min väg men som ett mirakel kom en räddande ängel i form av en vis och kär vän och fick det omöjliga att bli möjligt så jag valde livet och svor då att aldrig någonsin försöka ta mitt liv igen och det har jag hållit. Innan var självmordsförsök vardagsmat. Men jag valde livet och glädjen och den vägen går jag på än idag. Nånstans kring 2007 började jag med att föreläsa om min livsresa. Det ena kortet är från jag tror den första eller andra föreläsningen. Jag var nyss utskriven från psyk och var där som dåligast någonsin i min ätstörning, vågen stod en bit under vad som normalt är. Nästa kort är från en av dom senare föreläsningarna jag gjort. Jag hade uppnått flera mål som jag satt bland annat att få använda mic/headset och föreläsa för en stor skara. Numera är det vardagsmat för mig. Föreläsningarna gör att helvetet jag gick igenom som barn inte var förgäves och att det till och med kan vara till gagn för någon annan. Under hela min uppväxt så har jag var jag än varit fastnat för en för mig stark kvinna som jag hållit nära och ibland näst intill dyrkat, på varje plats. Jag är säker på att det var sökande efter en trygg modersgestalt eftersom jag inte hade någon sådan. När jag var liten var målet att överleva bara, i tonåren och långt upp i vuxenåldern ville jag bara ta död på mig själv till varje pris, skada mig själv för att känna smärtan på utsidan som var på insidan. Nu är jag vuxen och stabil och vill bara leva fullt ut varje dag så mycket jag kan. Jag har bearbetat det jobbiga som var, kanske på sätt och vis genom föreläsandet men också genom förmåner jag fått av vården bland annat.
Idag är jag den människa jag aldrig trodde jag skulle bli. Jag har ett liv, en drömbostad och världens finaste hund. Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia. Det är en historia som jag bitvis inte önskar någon men som har gjort mig till den jag är idag

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Senast för en liten tid sen så pratade vi om attentat som drabbat olika delar av Europa, terrorn som kommer allt närmare och hur skoningslös den är. Men ändå kunde jag invagga mig själv i någon form av lugn, "det händer inte här". Sverige har inte upprört någon form av dov mörk organisation och är inte del i några nationella uppgörelser i den undre världen, vi är trygga här. Visserligen har vi våra egna dårar som mördar och lemlästar men knappast terrorism.

Men på några få sekunder och blicken på tv:n efter att media starkt yrkat på hela Sveriges uppmärksamhet så slogs den tryggheten i tusen och åter tusen spillror. En ogärngingsman, en ond terrorist hade strypt pulsen på Sveriges hjärta, vår huvudstad. Mitt på en fredagseftermiddag när folk rustade för helg och kommersen var i full gång på Stockholms gator så körde han en egenhändigt kapade lastbil i full fart rakt igenom folkmassorna och många liv slogs i spillror där och då och en del liv släcktes på det hemskaste sätt tänkas kan. En liten flicka såg sin far bli bragt om livet mitt framför ögonen på henne och jag vågar inte ens tänka på hur den lilla tösen mår nu och hur hennes liv kommer te sig framledes. En kvinna förblödde på gatan med bruten nacke medan flera andra kroppar låg utspridda lemlästade och döda där terroristen forsat fram med sin lastbil för att som final braka in i det stora varuhuset Åhléns entré.

Ska vi behöva vänja oss vid detta? Ska rädsla och skräck bli vår vardag? Ska vi behöva vänja oss vid att alltid behöva se oss över axeln i fortsättningen?
Det händer inte här......
Uppenbarligen så gör det det. Vi är mer oskyddade än vad vi tror, vi alla har en ständigt blottad strupe...

Men ska terrorismen få beröva oss tryggheten i våra hjärtan? Ska terrorismen få tvinga ner oss till skräckslagna spöken av de vi en gång var? Ett bestämt nej är svaret på den frågan för då har ju terrorismen vunnit och det kan vi absolut inte tillåta, aldrig någonsin.

Det är så lätt att bli en hårdhudad robot som gömmer sig i mörkret av sin rädsla och hat men så får det aldrig någonsin bli, det får inte hända.
På samma sätt som Stockholm öppnade sina hem och famnar under #openstockholm så ska vi med kärlek fördriva det enorma hat som terrorismen är. Kärlek kan fördriva hat och det är så vi ska praktisera. Låt aldrig dom där onda jävlarna ta er kärlek, låt dom aldrig krossa era hjärtan och erat hopp. För tillåter vi det så har vi dom snart överallt som myror som kryllar över våra fötter.

Nu ska jag skriva något riskartat och högst okonventionellt. I detta fallet och ett antal andra så önskar jag faktiskt att vi hade dödsstraff. För att han inte ska sprida hatet och terrorismen vidare men framförallt inte göra om det. För att sätta stopp för hans framfart och även för att han ska kunna förmedla det vidare till andra som följer i hans spår. För att säkra vår egen trygghet så att säga. Hans terrortankar skall inte planteras i andras sinnen som är lika onda som han. Sen är det ju sant att döden är inget straff utan låt dom sitta i fängelse länge istället. Men som jag yttrat tror jag han gör mer nytta som död än som levande för som död kan han inte indoktrinera fler att begå terrorbrott.

Mitt älskade Stockholm är nu ett stort blödande sår. Den stad jag alltid längtar till och drömmer mig bort till får mig nu att omvärdera mina drömmar om att ta mig dit, nu känns Örebro tryggt och bra och mina högt flygande drömmar om att en dag slå ner mina bopålar där omvärderas och betänks noga.
Eller Örebro föresten, vad är det som säger att vi är trygga i Örebro.......? Terrorn har ingen urskiljning och kan lika gärna slå till i min hemstad.......eller din!

Men terrorn och hatet ska inte få ta mitt hjärta och strypa min luft, den ska inte skrämma mig till tystnad. Aldrig!!

Likes

Comments

Pappa tog eftermiddagspromenaden med Björk vilket jag är oändligt tacksam för eftersom lunchwalken var vedervärdig. Det var kul att se Björk fara omkring som ett jehu uppe i skogen men vad som var mindre kul var mina smärtande höfter. Dom som mötte oss trodde nog att jag höll på och övade in fula grimaser inför nästa fulfie. Jag fattar inte ska vara så smärtfyllt jämt. Är det inte höfterna så är det händerna och är det inte händerna så är det fötterna - bara sluuuta nu!! Jag är så trött på min ständigt strulande kropp!! Jag har ju fysik som en 90-åring!!
Jag var till vårdcentralen i veckan, man tog ett antal rör, bland annat kollade man om det kunde vara något reumatiskt vilket jag ännu inte fått svar på. Detta var i början på veckan och hon skulle höra av sig dagen därpå men jag har fortfarande inte hört ett ljud. Jag var inne på Mina vårdkontakter och såg att provsvaren har kommit men fortfarande inre ett ljud från läkaren.

Jag blev lite smått panikslagen när jag efter att ha skissat i tio minuter fick problem med handen och fingrarna som inte ville vara med längre. Samma problem med pinsettgreppet när jag skulle sy. Jag vill inte ha det så här, jag vill veta vad fan det är som strular med mig. För går det så långt så att jag inte kan skriva och rita då kan jag lika gärna hugga av mig händerna. Skapandet är min tredje lunga, vad som helst men ta inte ifrån mig det.
Sen att kunna gå utan grimastävling är ju också en fördel. Så less på allt krångel! Alltid är det nåt liksom, det får aldrig vara bra fullt ut. Magen är ju standard att den gör ont resten är nytillkommet.
Jag ska få kortison injicerat i höfterna för att få bukt med inflammationen där, alltid en början. Svar vore bra

Trött på min kropp!!!

Denna har jag gjort idag

Likes

Comments

Jag har pimpat och uppdaterat bloggen lite men eftersom jag inte orkar skriva nåt inlägg nu så bjussar jag på lite bilder istället 😊

Likes

Comments

Jag vill ha ut mer av livet! Utforska de okända delarna och pröva nya vägar. Gå med fasta bestämda steg över orörd jord. Se om det finns något nytt spännande bakom krönet. Utvärdera mig själv och mina egna beslut, insikter och ställningstaganden. Se mer vad jag går för. Prova sådant jag inte vågat tidigare, testa nya smaker av livet. Gå på upptäcksfärd i okända kvarter utan att vara rädd. Ta första steget där jag alltid backat bak tre tidigare. Jag är redo!

Jag var igår på en plats där min nyvunna frihet kramade om mig och önskade mig lycka till. Där ingen av mediciner hjälper så bra som det som det stället gör med mig. Människorna där fick mig att våga sådant jag aldrig vågat förut, ta kontakt med för mig nya människor ochåa frimodigt slå mig ner där jag aldrig skulle våga slå mig ner innan, jag skulle aldrig ns vågat tänka tanken före då. Friheten i mig som är frisläppt briserar i ett bubblande crescendo och jag känner euforin smeka min kind.

Så många nya människor och jag är inte alls rädd, jag backar inte - jag går istället framåt. Farhågorna har flytt som fåglar i vinden och jag känner bara en enorm ro.
Jag får sällskap av insikten. Insikten att jag vill boota om mitt liv och starta om på nytt, börja ett nytt kapitel.
Jag väljer inte längre ensamheten.
Mot nya mål och erövringar..

Likes

Comments

Jag satt med en kär vän sen många år och vi pratade om den svåra sjukdom hon drabbats av. Det klassiska det händer inte mig eller de mina ringde envist i öronen. Ett svårt samtal, tunga besked, djupa dalar, frustration och frågan varför. När vi satt där och samtalade förtroligt om det som var och är, om hennes sjukdom och handlingsplan med mera jag så blev jag förvånad, och kanske lite arg. Arg på mig själv, arg på min reaktion för hela tiden under samtalet så bankade tårarna bakom ögonlocken och hotade att forcera ögonlocken, jag satt och försökte att inte visa dom grimaser jag gjorde för att försöka bemästra sorgen som accentuerades som tårar som så hett ville ut. Jag var så otroligt nära att börja gråta och då hade det varit ohejdbart, då hade jag gråtit sönder mig. Men anledningen till att jag mordhöll mina tårkanaler var för att jag visste inte, visste inte om jag fick, om det var okej, det är ju hennes sjukdom och hennes svårmod, kan jag som inte har det hon har brista ut i gråt då? Är jag hemsk och ego om jag gråter i vårat samtal om hennes sjukdom? Får man gråta i sådana lägen? Hade jag varit dum eller respektlös mot henne om jag låtit mina tårar flöda? Det är så oändligt svårt sånt där, vad är rätt och vad är fel, finns det ens något rätt och fel? Finns där någon slags manual över situationer då det är okej att lätta på tårkanalerna..?
Den skulle jag hemskt gärna vilja låna, för säg mig, när läker kontra när dränker mina tårar min nästa....?

Likes

Comments

Jag tror bestämt att inte bara min knopp har adhd utan även min kropp. Kroppen verkar vara allergisk mot stiltje och långtråkigt och skapar sitt eget händelsernas centrum. Så fort en krämpa eller sjuka har lagt sig så uppstår en ny.

Jag ska förklara.

Länge har det spökat i mina leder, höger handled har krånglat ett bra tag nu, jag har fått använda ortos för att komma till rätta med den, sen började höger fot strula av och till. I torsdags på min födelsedag så bestämde sig högerfoten att helt lägga av. Det gick inte att stödja på den, inte lyfta den och allra minst gå på den, mitt ansikte förvreds av smärtan bara av att gå några få meter. Så jag fick uppsöka vårdcentralen för att utrustas med kryckor för att ens kunna ta mig fram. Det var två dagar av prövningar kan jag säga. Det var så himla länge sen jag gick på kryckor så det blev rätt fumligt där ett tag innan jag fick in snitsen.

Idag var jag hos min vän Anna och myste med barnen, åt gott och roade oss med kameran och tog fina bilder. Vid ett tillfälle så höll jag hennes bebis i kanske 2 minuter. När min telefon ringde så fick jag överlämna den lille gossen till sin mor för att kunna svara i telefonen. Men plötsligt var mina armar som nykokt spaghetti alldeles lealösa och ovilliga att fullfölja det som tänkt var nämligen att svara i telefonen. Till slut gick det efter lite kuckel men handen jag höll mot örat skakade som ett asplöv oupphörligen när jag höll i telefonen, jag var så förvirrad över symtomen så jag hade svårt att koncentrera mig på samtalet. När jag var färdigpratad så la jag ner telefonen och tog upp glaset för att dricka så var det samma där jag skakade. Det tog ett bra tag innan jag återfick kontrollen över armarna igen. Läskigt!
Vi pratade sist jag var hos sjukgymnasten om sternuminflammation och att det förmodligen var anledningen till att jag har ont i bröstet. Såklart så har den slagit till nu och är på för fullt mitt i all skit som redan är. Tack då säger jag!

På eftermiddagen idag tog jag mig för att åka ut till Marieberg för att handla lite och då tänkte jag jomen jag provar utan kryckor. Det var dumt! Promenaden från mitt hus ner till Södra station tar ca 7 minuter, ingen big deal, men när jag kommit ombord på bussen fick jag sätta igång och knapra piller. Alvedon hjälpte dock inte alls. Höger fot som var det ursprungliga problemet hade lugnat ner sig en aning men nu var istället vänster knä och höft på vrången. Att gå runt därinne var en prövning kan jag säga. Jag grinade ihop mig då och som om jag ätit citron när det hägg till som värst. Och såklart så var ländryggen och nacken tvungna att haka på smärttrenden dom också.

Höjden av alltings jävelskap typ. Men jag har skrivit till sjukgymnastiken på vårdcentralen och hoppas att dom kallar mig innan den 27:e då jag egentligen har tid.

Imorgon vill jag ligga under alla täckena i sängen och vila min skriande kropp.
Men jag hänger inte läpp, är trots allt vid gott mod

Likes

Comments

En bra dag
Trots trötthet och aptitlöshet så är dagen fantastisk om man frågar mig. Jag har en stor kopp te, en liten skål Skittles, en värmefilt, min hund ligger här bredvid och jag har humöret och sinnelaget i behåll - jag är lycklig helt enkelt. Att få vara just lycklig och besitta ett välmående efter månader i den mörka gropen går inte att värdera, det är en gudagåva. Så skönt att få leva och må fint utan ångest och oro, det blir så mycket lättare..

Den senaste veckan har fyllts med kreativitet, jag har skapat och skapat och skapat lite till. Det är som att ha väckt en slumrande sida av mig själv. Jag har uppfunnit lösningar, jag har spikat och skruvat och såklart möblerat om vilket jag inte gjort på månader. Och så otroligt fint blev det , jag älskar att vara hemma nu. Det har kommit upp lampor lite här och där som har trollat med rummen, bäst blev sänglamporna som gjorde min sovalkov till en svit. Sen har jag möblerat om i vardagsrummet vilket blev helt lysande fantastiskt, jag bara ser mig om och ler stort.
Men jag tror det bästa blev skaparhörnet. Så otroligt nöjd, bland det bästa jag gjort

I eftermiddag kommer Peter och det blir nog en del tedrickande och snackelisnack. Längtar för det var ett tag sen nu och han är en go gubbe.
Till helgen beger vi oss till Värmland jag och Björkis för att hälsa på Emma med familj och det ser vi fram emot.

Livet ler mot mig igen, tacksam!

Likes

Comments

Ny dag nya utmaningar.
Vi vaknade strax efter 7 imorse, lite tidigt men väntat när man somnar strax efter 21. Jag har kommit in i en period då jag är hiskeligt trött redan tidigt på eftermiddagen och skulle helst gå och lägga mig redan vid 18 då den riktiga koman slår till. Jag funderar på om det är den nya antidepressiva medicinen som jag fått som gör det, får kolla upp det...
Saker och ting börjar lösa sig nu. Det fem månader långa kriget med affektiva är över och jag har fått dom insatser som jag kämpat så för vilket är en otrolig lättnad. Depressionen har lagts till handlingarna vilket känns fantastiskt skönt. Skönt att vara på benen igen och få må bra.
Jobb/praktik är på gång, jag väntar bara på samtalet från utföraren så vi kan börja dra i tåtar och förhoppningsvis få tag i en bra arbetsplats.
Det enda som är kvar att lösa är det här med byte av förvaltare och nu vet jag att hans tid att svara har gått ut så nu har dom börjat med att nysta i härvan. Hoppas på,snar lösning för detta ligger tungt på mina axlar fortfarande...

Idag är jag och Björkis hos Diana, ett mycket efterlängtat möte. Så kul att få se både Diana och Harrie igen, vi har inte setts på den här sidan nyår så det är underbart att få vara med dom igen.

Vecka 11 smäller det, då har jag årets första föreläsning, det ska bli kul. Stället är inte nytt dock då det är ett återbesök på väl beprövad mark. Jag läste någonstans att jag har varit där sen 2015, det måste vara typ sjunde gången eller nåt sånt..... Kul att dom vill ha tillbaks mig :)

Dock innan det ligger vecka 9 och då ska Björkis och jag till Karlstad och hälsa på Emma med familj vilket vi ser fram emot.

Vi går mot ljusare tider, både inom och utom.

Likes

Comments


Fjärde dagen på rätt sida av gropen. Så fantastiskt härligt så det finns inte.
Idag fick jag ett helt underbart brev från en fantastisk människa som gjorde hela min dag, det ser nog ut som om jag sovit med en galge i munnen i natt för jag kan inte sluta le, är så himla glad. Detta är en människa jag följt ett tag på sociala media och jag tycker så mycket om hela familjen så att få ett brev från henne var riktigt riktigt stort.
Det tillsammans med att dagen är strålande gör att det där leendet som fram tills nu smärtat oerhört nu känns som en smörjelse.

Ett litet futtigt irritationsmoment finns dock och det är min förbannade arbetsterapeut som för tredje gången bokat om samma tid och boka om och ställa in tider är hennes specialkompetens då hon gör det VARJE gång. Jag har Asperger så att med kort varsel boka av och sen dessutom sätta det i system eftersom ingen tid kvarstår som brukligt gör mig duktigt irriterad och det ska hon få veta.

Men jag skiter i det så länge och vill bara få vara glad i det som är.
Just nu sitter jag med hela huvudet fullt i gegga som ska leda till en rödtopp förhoppningsvis. Jag vill kunna stå i trafiken och få bilarna att stanna 😉

Sen återstår endast en dag som inte stör mig alls trots den aktivitetslöshet som råder i kalendern. I vanliga fall blir jag knas på för mycket tom tid och går igång på det men nu känns det chill. Jag har en massa grejer jag vill fylla tiden med 😃

Nu måste jag skölja kletet ur skallen 😃

Likes

Comments