Fjärde dagen på rätt sida av gropen. Så fantastiskt härligt så det finns inte.
Idag fick jag ett helt underbart brev från en fantastisk människa som gjorde hela min dag, det ser nog ut som om jag sovit med en galge i munnen i natt för jag kan inte sluta le, är så himla glad. Detta är en människa jag följt ett tag på sociala media och jag tycker så mycket om hela familjen så att få ett brev från henne var riktigt riktigt stort.
Det tillsammans med att dagen är strålande gör att det där leendet som fram tills nu smärtat oerhört nu känns som en smörjelse.

Ett litet futtigt irritationsmoment finns dock och det är min förbannade arbetsterapeut som för tredje gången bokat om samma tid och boka om och ställa in tider är hennes specialkompetens då hon gör det VARJE gång. Jag har Asperger så att med kort varsel boka av och sen dessutom sätta det i system eftersom ingen tid kvarstår som brukligt gör mig duktigt irriterad och det ska hon få veta.

Men jag skiter i det så länge och vill bara få vara glad i det som är.
Just nu sitter jag med hela huvudet fullt i gegga som ska leda till en rödtopp förhoppningsvis. Jag vill kunna stå i trafiken och få bilarna att stanna 😉

Sen återstår endast en dag som inte stör mig alls trots den aktivitetslöshet som råder i kalendern. I vanliga fall blir jag knas på för mycket tom tid och går igång på det men nu känns det chill. Jag har en massa grejer jag vill fylla tiden med 😃

Nu måste jag skölja kletet ur skallen 😃

  • 11 readers

Likes

Comments

Mitt liv är frustrerande och påfrestande just nu. Jag har gått och blivit med ångest och ingen liten småjobbig sådan utan en fullskalig terror som mycket sällan tar paus utan kör på i full sprut fullt ut konstant. Jag har aldrig tidigare varit med om någon så intensiv tidigare, jag känner mig som en slaktad gris mesta delen av dagen och är fysiskt utmattad största delen av tiden. Förut har sällskap hjälpt men nu blir jag bara ännu tröttare och orkar mycket mindre än vanligt. Jag sköter mitt liv, går ut med hunden och så för det är viktigt och det försöker jag fortsätta ha rutin på. Frågan man får ibland, ni vet, hur är det - den hatar jag för jag vet inte vad jag ska svara. Folk vill inte höra "jag mår piss" och jag vill inte säga det så jag drar nån halvsanning under förespeglingen att jag mår bra. Idag har ångesten gjort så att jag inte har kunnat äta mat. Jag åt em räkmacka hos vännen idag och en bit sockerkaka på kvällen men det är allt, mat går inte att tänka på ej heller ställa sig och laga.
Tidigare har jag tagit till tvivelaktiga metoder och dom ligger nära till hands just nu trots att dom är jättedumma. Men det är så jag gör....
På min mottagning får jag ingen hjälp och det är jobbigt för jag skulle verkligen behöva det nu, men icke. Visserligen ska jag träffa min läkare på torsdag men tror inte så mycket på det mötet heller.
Just nu är det jävligt hårt att vara jag, jag får kämpa mycket, slåss mot den jävla ångesten. Jag håller mig uppe än så länge och en sak är säker i alla fall och det är att jag tänker inte bli inlagd.
Nu är jag klappslut och måste köra huvudet i kudden

  • 52 readers

Likes

Comments

Det är underligt, jag kan ha haft en fantastisk stund med goda vänner och allt som hör där till, paus från allt med plats för skratt och härligheter men likväl när jag kliver in hemma och en bra bit innan dess också, så kommer dom krypandes som monster ur kloaken, fri för en stund men sen ej längre mer. Hemma är det som om det är dårskapen och skitens högborg, här springer galenskapen och dom osköna tankarna fria som påtända getter. Här rasar allt och skiten laddar om och skjuter vilt omkring sig. Den enda räddningen är Björk annars skulle jag ha gått bananas för länge sen. Hon är typ som en klortablett i en swimmingpool, det kan flyta dynga och allsköns snusk på ytan MEN vi har klortablett och då ÄR det rent och då kan man bada, det är bara att flytta undan snusket...
Jag vet vad som hjälper och vad som inte hjälper, tyvärr är det ett och samma sak. Det är inget jag känner för att dela offentligt för jag sliter med det för fullt innanför hemmets väggar. Jag hatar nu! Missförstå mig rätt nu jag har min högt älskade hund som är mitt allt och det är för henne jag existerar och det är för henne jag kämpar och håller ut, men skiten innanför pannbenet förtär mig sakta men säkert inifrån, jag brinner upp.
Dom stunder jag får vila är dom jag är i samröre med vänner med flera och måste pausa allt för mitt inre lager av skit passar sig inte bland andra och då måste jag klä på mig skyddsmundering i form av ett stort leende och tindrande ögon för att kamouflera mitt perforerade inre. Allt som hälls i hål rinner ut och jag håller inte tätt. Mina inre mekaniker springer runt och försöker cementera igen alla hålen medan dom onda djävlarna härjar runt och bankar upp nya, dom springer om varandra...

Min sjukdom debuterade när jag var typ 12 år, det är 25 jävla år. Tänk hur annorlunda allt kunnat vara om jag inte hade drabbats av det. Att vara sjuk i huvudet, psykfall, det ska jag säga är ett heltidsarbete med väldigt få semestrar och långa arbetspass. Efter 25 år i gemet är man rätt sliten, det mest fantastiska vore att få slippa skiten. Och för att förtydliga så vill jag inte dö utan slippa att ha det så här, en frist här och där, bräcklig som det tunnaste glaset boende i ett korthus. Jag önskat så att jag slapp dom ok som tiden gett mig. Lösningar som jag tycker är lösningar men som egentligen bara eldhärjar min existens mer och gör mig ännu mer sårbar.

Jag hatar känslan av att bli utesluten ur vissa sammanhang och tankarna som då väcks: dom vill inte ha mig där för jag är sjuk i huvudet, dom tycker det är pinsamt så psykfallet får stanna hemma, vem vet, hen kanske blir tokig och det vill vi inte vara med om.
Hatar att vara "den där"

Men det som är oändligt skönt är att för Björk är jag inte pinsam, hon ser mig inte som sjuk i huvudet eller psykfall. Hon älskar mig alltid hur jag än är eller beter mig. För henne lever jag och för henne gör jag vad som helst. Hon är klortablett och livboj.

  • 94 readers

Likes

Comments

Ni vet när det är sådär som om livet är som i filmrutor som svischar förbi och i det utgör sig livet. Ibland blir det hack i rullen så på något obeskrivligt vis så är du i ena rutan men svarar på frågan du får i en helt annan...
Jag befann mig helt klart i två olika rutor när jag tittar upp från skärmen och rakt in i hundens vackra sömniga ögon och utbrister Hej Verkligheten! Säkerligen befann jag mig i någon parallell tankevärld och pratade nonsens men det blev ju ändå så himla rätt. Hon ÄR min verklighet och hela värld, hon är den som sammanfogar mig med den värld jag lever i och hjälper mig att förstå och vara en del av den. Hon är mitt sammanhang, min sol, min oändliga kärlek, mitt livselixir och mitt syre. Utan Björk stryps tillförseln av luft och jag skulle ganska snart tyna bort och dö. Mitt syre för att hon ger mig luften att andas men också syre nog till en mening där jag kan förklara min självständighet. Eller självständighet föresten, utan henne är jag intet.
Hennes kärlek förmår jag inte vara utan. Hennes underbara mjuka goa öron, hennes ögon som är djupa som skogstjärnar som jag vill trilla i och hennes grymt härliga mage som jag kan gosa in mig i i all oändlighet dessa måste vara skapat som änglarnas gosedjur. Hon är allt. Visst utger jag mörka toner när hon skallar mina öron med sina oljud - men ändå - mitt allt och mitt liv. Så....Hej verkligheten....det är sant!

  • 102 readers

Likes

Comments


Jag såg nyss Skavlan där en fantastisk människa var med och berikade mitt liv och som fick mig att reflektera på ett sätt jag tidigare aldrig gjort. Hedi Fried 95 år, överlevare från förintelsen var gäst och hon talade rakt in i min själ. Det som främst gick upp för mig var en sanning som slog mig som inte slagit mig förut. Många, dom flesta överlevare från förintelsen hinner bli väldigt gamla innan dom går bort, många en bit över 90. Det är vid den tanken jag får en uppenbarelse gällande livet självt. Dom människorna som överlevde Hitlers grymhet delegerad till hans bödlar i lägren dom har kämpat slitit och stritt för sina liv som inga andra människor gjort. Dom har hållit sig fast för allt vad dom är värda och trots idoga försök att förinta dom så hade dom en livsgnista som inga SS-soldater kunde släcka, dom skulle bara överleva till varje pris. Och där kommer insikten. Har man en gång varit så nära att mista livet och fått slita så omänskligt för sin överlevnad då tror jag att man blir oerhört rädd om livet. Man låter sig inte nedslås och kämpar hårdare än någon annan för man vet vad livet är värt och hur lätt man kan mista det.I dagens samhälle så behandlar vi inte livet med respekt och vördnad som vi borde utan överkonsumtion och lättvindighet appliceras även på våra liv. Det är lätt att supa och kröka och använda allsköns skit som förtär våra kroppar utan konsekvenstänkande. Ungdomarna använder sina kroppar att avreagera sig på och överdoser är lika lätt att ta till som Alvedon vid huvudvärk. Att schabbla med sitt liv har blivit slentrian numera. Folk handskas lättvindigt med andras liv också då det mördas och lemlästas var dag i vårt land. Nej, jag tror att för att vi ska förstå och inse vad livet är till fullo och dess värde så behöver vi se döden i vitögat, konfronteras med livets essens, få slåss för varje andetag tills det går in att livet är ingen leksak, ingen billig plastgrej som går att köpa ny om du har sönder den du har.
Alla måste inse sitt värde och värdet av det liv du getts. Lev nu för det går inte i repris. Det går heller inte att redigera eller korrigera.Jag är en viktig visdom rikare, jag har varit en som förtär min kropp men inte mer

  • 117 readers

Likes

Comments

Allltså Ernst!!! Den store goe mysmumriken som sätter många hjärtan i brand med sin mjuka härliga värmländska och sitt lite smått sederade och så sävliga sätt. Den mannen kan koka soppa på en spik i ett trangakök som dom fina köken lätt skulle acceptera som förrätt på Nobelmiddagen. Och såklart skulle han trolla fram nåt kulinariskt till huvudrätt på redan nämnd bjudning easypeasy med en hammare och en potatis. Han som med lite småflummigt inspiratoriskt mummel inbjuder till eget bygge för hans kära tittare som inte kommer ens i närheten av hans vassa excellens. Och jag för egen räkning kan inte sluta att drömma om hur det vore att få en kram av Ernst, dom är säkert superdupermysgosiga. Det roliga med Ernst är att jag har en liten egen speciell anekdot med den store Ernst. På slutet av 70-talet så jobbade båda mina parenteser på Mellringe, ett stort sjukhus som fanns i staden då och där fanns en rättspsykiatrisk avdelning bland annat och jag vet att mina kära päron jobbade där samtidigt som Ernst. Det var ju långt innan han blivit snickartossegubbe med hela folket. I februari/mars -79 var min mor höggravid med en liten blivande Jenny och jobbade fortfarande. Vid ett tillfälle stötte mammas mage ihop med Ernsts uppmärksamhet och Ernst klappade mor min på magen och sa nu får du allt klämma ut den där ungen för nu börjar du bli bra rund. Något, några år senare fick en liten Jenny möta Ernst från andra sidan av magen och då sitta i knä på den långe drasuten och det gullades och bubblades. Så jag har en tidig erfarenhet av den bäste Ernst, kanske därför jag gillar han så mycket. En riktigt härlig prick den där spikarnissen.

  • 146 readers

Likes

Comments

Det sa PANG uppe i huvudet! Jag träffades av en enorm insikt som satt som en padda i kaklet. Något jag blundat för, eller nej knipit ihop ögonen så dom blev som ankrövar, inför detta jag nu stirrar på som jag aldrig stirrat förr. Livet är lite som en kärra på hjul med snöre att dra. Den kommer inte i rullning om du inte drar i snöret. Den rullar definitivt inte om du placerar ändan ovanpå den och väntar på lutning. Eller för den delen att någon annan ska rycka in och dra din jäkla kärra. Det där med lutning kan vi räkna bort direkt för om du nu skulle få lutning så blir det inte easypeasy utan slutar med en fet smäll - fakta!
Och jag har insett att jag är ute och drar min kärra, eller ja kärra är det ju inte då kärran står kvar långt därborta och jag håller bara i snöret. Allt som involverar mitt liv är på den kärran och den är på väg utför med en jävla fart. Nånstans måste man inse att kraschen är nära, inte bara för mig utan för alla inblandade i mitt liv. Jag pajar inte endast mig när jag är ute och fulkör utan även alla andra som ingår i mitt liv. Jag vill inte rasera mera, dags att börja tänka, börja använda hjärnan igen. För fortsätter jag på detta sättet så får resan ett snöpligt slut och det vill jag väll inte...nej! Dags att börja ta tag i saker nu då. Det kommer inte bli lätt men JAG SKA!! 💪🏼

  • 161 readers

Likes

Comments

Idag har det varit en tuff dag orkmässigt. Vaknade och var så tung och trött och det har hållit i sig ända tills nu, jag har klarat av de saker jag skulle göra men med mycket vilja. Kemlab på morgonen innan stödet sen handling vilket inte var enkelt med en massiv trötthet. Sen hem en stund innan det var dags att bege mig till Fredrik för lite knådning vilket satt fint. Sen hem och dö ihop lite och ha nedräkning till läggdags vilket fortfarande pågår. Jag har inte förmått ta mig till gymet idag något som plågar mig nåt enormt, jag kan verkligen inte släppa det och det är som att ha trosorna fulla av krossat glas och småspik. Jag kan inte sluta tänka på gymet och att jag inte han dit idag och det ger mig ångest som fan, en riktigt jävla jobbig hang up. Dessutom är kriget i huvudet ett faktum, det är som om det sitter ett gäng arga kärringar däruppe och skriker sig blå på varandra, jag kan ju säga som så att det är liiite svårt att tänka redigt.
Blir så less på mig själv. Ibland är jag duktig och jag har precis lärt mig att faktiskt kunna våga erkänna för mig själv att jag varit duktig för att genast därpå göra nåt så irriterande dumt så det tar udden av det duktiga. Får man för många fallbacks så suddas duktigheten ur. Det är väll där jag är nu, jag har gjort så mycket dumt nu så allt jag gör är dumt. Trist!

Imorgon ska jag på ett möte och diskutera sysselsättning, jag längtar som fan. När vi pratade på telefon så sa hon att min stora dröm sen jag liten var inte alls är omöjlig vilket planterade ett frö av hopp och glädje i mitt inre. Det ska bli så kul och spännande imorgon.

På torsdag har jag ett möte som jag fasar för nåt väldigt. Det är ingen otrevlig människa jag ska träffa eller nån otäck behandling men jösses vad bara tanken på det mötet skrämmer mig...

Idag har det varit tufft på hundfronten också. Jag vet inte om det rör sig av separationsångest eller vad det nu är men hela tiden jag har varit hemma har jag velat ha Björk nära mig så nära som möjligt för jag har en vild otyglad ångest/skräck för att hon ska försvinna ifrån mig att jag ska mista henne vilket fått mig att brista ut i gråt ett antal gånger denna eftermiddag och kväll. Jobbigt som fan!

Nu ska jag inmundiga mina kemikalier, ta en tidig tur med Björk och sen somna tidigt, det behöver jag

  • 185 readers

Likes

Comments

Jag fick dom här raringarna av bästa Karin idag och gissa om jag blev lycklig. Då får man träna ståndsmässigt imorgon vilket känns fint måste jag säga. Imorgon är fjärde eller femte dagen på Friskis och jag ångrar inte en sekund där. Det är det första jag tänker på när jag vaknar och jag blir nästan lite dampig när jag vet att gymet är nära förestående. Nu har jag ju inte tränat så länge än men jisses vad jag märker skillnad redan. Promenaderna med Björk är till att börja med inte korta och flåsiga utan numera långa och snabba - utan en blåsbälg i bröstet. På gymet kan jag redan tänja på gränserna och pressa mig ytterligare en bit längre efter att jag trott jag var slut, det finns alltid lite extra kraft att tillgå. Dock insåg jag idag att när man börjar se stjärnor då är det nog dags att avrunda passet. Annars har jag märkt att det handlar mycket om att hitta sin takt, något att synka rörelserna till för då går det mycket lättare så Spotify i lurarna med träningsspellistan på lagom högt så går det som smort. Jag har även märkt att jag är gladare och piggare och somnar som en stock på kvällen. Det finns fortfarande morgnar då jag vaknar som ett åskmoln men då räcker det att bara se huset och sen skutta sista biten in och greppa grejerna så är leendet på plats igen.
Nu måste jag knoppa så det snart blir gymdags igen :)

  • 189 readers

Likes

Comments

Jag och lillfisen upptryckta i ett mysigt hörn av soffan och att lyfta på häcken tilltalar nog inte nån av oss för tillfället. Jag skulle kunna kvarbli här länge...
Men mediciner skall intas och så småningom behöver damen här bredvid ta med sin matte ut och tömma blåsan något matte föredrar att göra innan promenad under betydligt varmare förhållanden. Urs för att behöva pinka ute i dessa tider...
Hade det inte varit för gemytligheten i soffan med min kära så hade nog pennor och papper tagits fram för länge sen då idéerna trängs uppe i huvudet. Jag vill teckna!! Vi får se om fantasin får stilla sig till imorgon eller om det ska kreeras i afton.
För övrigt ser vi tillbaka på denna dag med glädje och tacksamhet. Jag vaknade med mungipor som var felvända och ett humör som kunde ha stannat i sängen. Men lite Friskis gjorde susen som alltid och leendet lyste på vägen därifrån. Sen ut med Björkis innan härliga goa Karin kom med dyrbarheter, både hennes och mina för hon hade med sin störtsköna tvillingar, gofika och skodon att använda för mig på gymet och tacksamheten var omfångsrik för alltihopa. En härlig stund med en go vän som var så värdefull medan hennes små sötisar röjde loss i lekskslådan.
Tänk alltså när jag vaknade då hade jag ingen aning om att jag skulle sitta och le stort när jag summerar dagen.
Tacksamhet, oändlig tacksamhet är vad mitt hjärta är inställt på nu.

  • 190 readers

Likes

Comments