Det sa PANG uppe i huvudet! Jag träffades av en enorm insikt som satt som en padda i kaklet. Något jag blundat för, eller nej knipit ihop ögonen så dom blev som ankrövar, inför detta jag nu stirrar på som jag aldrig stirrat förr. Livet är lite som en kärra på hjul med snöre att dra. Den kommer inte i rullning om du inte drar i snöret. Den rullar definitivt inte om du placerar ändan ovanpå den och väntar på lutning. Eller för den delen att någon annan ska rycka in och dra din jäkla kärra. Det där med lutning kan vi räkna bort direkt för om du nu skulle få lutning så blir det inte easypeasy utan slutar med en fet smäll - fakta!
Och jag har insett att jag är ute och drar min kärra, eller ja kärra är det ju inte då kärran står kvar långt därborta och jag håller bara i snöret. Allt som involverar mitt liv är på den kärran och den är på väg utför med en jävla fart. Nånstans måste man inse att kraschen är nära, inte bara för mig utan för alla inblandade i mitt liv. Jag pajar inte endast mig när jag är ute och fulkör utan även alla andra som ingår i mitt liv. Jag vill inte rasera mera, dags att börja tänka, börja använda hjärnan igen. För fortsätter jag på detta sättet så får resan ett snöpligt slut och det vill jag väll inte...nej! Dags att börja ta tag i saker nu då. Det kommer inte bli lätt men JAG SKA!! 💪🏼

  • 7 readers

Likes

Comments

Idag har det varit en tuff dag orkmässigt. Vaknade och var så tung och trött och det har hållit i sig ända tills nu, jag har klarat av de saker jag skulle göra men med mycket vilja. Kemlab på morgonen innan stödet sen handling vilket inte var enkelt med en massiv trötthet. Sen hem en stund innan det var dags att bege mig till Fredrik för lite knådning vilket satt fint. Sen hem och dö ihop lite och ha nedräkning till läggdags vilket fortfarande pågår. Jag har inte förmått ta mig till gymet idag något som plågar mig nåt enormt, jag kan verkligen inte släppa det och det är som att ha trosorna fulla av krossat glas och småspik. Jag kan inte sluta tänka på gymet och att jag inte han dit idag och det ger mig ångest som fan, en riktigt jävla jobbig hang up. Dessutom är kriget i huvudet ett faktum, det är som om det sitter ett gäng arga kärringar däruppe och skriker sig blå på varandra, jag kan ju säga som så att det är liiite svårt att tänka redigt.
Blir så less på mig själv. Ibland är jag duktig och jag har precis lärt mig att faktiskt kunna våga erkänna för mig själv att jag varit duktig för att genast därpå göra nåt så irriterande dumt så det tar udden av det duktiga. Får man för många fallbacks så suddas duktigheten ur. Det är väll där jag är nu, jag har gjort så mycket dumt nu så allt jag gör är dumt. Trist!

Imorgon ska jag på ett möte och diskutera sysselsättning, jag längtar som fan. När vi pratade på telefon så sa hon att min stora dröm sen jag liten var inte alls är omöjlig vilket planterade ett frö av hopp och glädje i mitt inre. Det ska bli så kul och spännande imorgon.

På torsdag har jag ett möte som jag fasar för nåt väldigt. Det är ingen otrevlig människa jag ska träffa eller nån otäck behandling men jösses vad bara tanken på det mötet skrämmer mig...

Idag har det varit tufft på hundfronten också. Jag vet inte om det rör sig av separationsångest eller vad det nu är men hela tiden jag har varit hemma har jag velat ha Björk nära mig så nära som möjligt för jag har en vild otyglad ångest/skräck för att hon ska försvinna ifrån mig att jag ska mista henne vilket fått mig att brista ut i gråt ett antal gånger denna eftermiddag och kväll. Jobbigt som fan!

Nu ska jag inmundiga mina kemikalier, ta en tidig tur med Björk och sen somna tidigt, det behöver jag

  • 32 readers

Likes

Comments

Jag fick dom här raringarna av bästa Karin idag och gissa om jag blev lycklig. Då får man träna ståndsmässigt imorgon vilket känns fint måste jag säga. Imorgon är fjärde eller femte dagen på Friskis och jag ångrar inte en sekund där. Det är det första jag tänker på när jag vaknar och jag blir nästan lite dampig när jag vet att gymet är nära förestående. Nu har jag ju inte tränat så länge än men jisses vad jag märker skillnad redan. Promenaderna med Björk är till att börja med inte korta och flåsiga utan numera långa och snabba - utan en blåsbälg i bröstet. På gymet kan jag redan tänja på gränserna och pressa mig ytterligare en bit längre efter att jag trott jag var slut, det finns alltid lite extra kraft att tillgå. Dock insåg jag idag att när man börjar se stjärnor då är det nog dags att avrunda passet. Annars har jag märkt att det handlar mycket om att hitta sin takt, något att synka rörelserna till för då går det mycket lättare så Spotify i lurarna med träningsspellistan på lagom högt så går det som smort. Jag har även märkt att jag är gladare och piggare och somnar som en stock på kvällen. Det finns fortfarande morgnar då jag vaknar som ett åskmoln men då räcker det att bara se huset och sen skutta sista biten in och greppa grejerna så är leendet på plats igen.
Nu måste jag knoppa så det snart blir gymdags igen :)

  • 36 readers

Likes

Comments

Jag och lillfisen upptryckta i ett mysigt hörn av soffan och att lyfta på häcken tilltalar nog inte nån av oss för tillfället. Jag skulle kunna kvarbli här länge...
Men mediciner skall intas och så småningom behöver damen här bredvid ta med sin matte ut och tömma blåsan något matte föredrar att göra innan promenad under betydligt varmare förhållanden. Urs för att behöva pinka ute i dessa tider...
Hade det inte varit för gemytligheten i soffan med min kära så hade nog pennor och papper tagits fram för länge sen då idéerna trängs uppe i huvudet. Jag vill teckna!! Vi får se om fantasin får stilla sig till imorgon eller om det ska kreeras i afton.
För övrigt ser vi tillbaka på denna dag med glädje och tacksamhet. Jag vaknade med mungipor som var felvända och ett humör som kunde ha stannat i sängen. Men lite Friskis gjorde susen som alltid och leendet lyste på vägen därifrån. Sen ut med Björkis innan härliga goa Karin kom med dyrbarheter, både hennes och mina för hon hade med sin störtsköna tvillingar, gofika och skodon att använda för mig på gymet och tacksamheten var omfångsrik för alltihopa. En härlig stund med en go vän som var så värdefull medan hennes små sötisar röjde loss i lekskslådan.
Tänk alltså när jag vaknade då hade jag ingen aning om att jag skulle sitta och le stort när jag summerar dagen.
Tacksamhet, oändlig tacksamhet är vad mitt hjärta är inställt på nu.

  • 37 readers

Likes

Comments

Ångesten stegras som en svårtämjd mustang i full färd att försöka fly. Den river inom mig som ett ursinnigt hav. Att försöka tysta den för att inte märkas allt för mycket är som att stänga in den i en burk och lägga locket på och det gör den inte direkt lugnare utan snarare tvärtom.
Ångesten accentueras vid vissa tillfällen på dagen och då vill jag bara skrika rakt ut. All annan tid går till att fasa för den. Imorgon väntar jag ett samtal från en som har nyckeln till ångesten men som också kan göra den mycket mycket värre.
Det är ju jag som är instängd i en burk, jag tillsammans med ångesten och det får mig att tro att ångesten kan ha ihjäl mig bara genom att vara ångest.
Jag fasar för samtalet samtidigt som jag undrar om lindring kan komma med det....

  • 66 readers

Likes

Comments

Hat väger tungt och det river upp stora otäcka så som läker illa. Första hatet fick jag från hon som födde mig. Sista hatet kommer från mig själv. Däremellan ett antal år med hat från mobbare, hat från vidriga människor som kallade sig fosterhem. Hat från personer på nätet och liknande. Men mest är nog hatet inifrån. Är det konstigt då kan man undra? När man konstant från att man liten var matats med hat från alla håll, är det då konstigt att det väcker till liv en monstruös klump av självhat inombords som är i stort sett omöjlig att förgöra? Visst dom fina dagarna kan bli många, dagar då hatet vilar och jag får känna mig tillfreds, fin och bra. Det kan komma en hoper sådana dagar då jag får andas ut för ett slag. Men inte för länge, jag får inte ha det för bra tydligen. Dagarna då hatet blossar upp så går åren med mobbing och mammas och andras hatfulla ord som på repris om och om och om igen och jag börjar racka ner på mig själv, min person, min kropp, min kunskap - ja till och med rätten till att finnas.
Jag har kommit långt. Jag skär mig inte längre, jag slutade 2011 med suicidförsök och mängden självskadeområden minskar hela tiden. Det som är kvar och som verkar outplånligt är problemet med förhållningen till min egen kropp. Just nu är hatet på det området fullskaligt och våndan, hatet, otåligheten, ångesten och ja faktiskt, förvirringen är toppad. Jag vet inte vad jag vill eller vart jag vill och tankarna i huvudet överröstar precis allt och det är väldigt svårt att tänka redigt. Det är väll ungefär som att stå mitt i en gympasal och 500 förstaklassare höga på socker röjer så högljutt så hjärnan håller på att pressas ut genom tinningarna på en.
Just nu är det bara ett virrvarr av om, borde jag, skulle jag, kanske, men, ska jag, varför...
Kan inte bara nån slå ett klappträ i huvudet på mig i hopp om att dom däckar av ett slag dom där högröstade små parasiterna i min hjärna.

  • 75 readers

Likes

Comments

När lögnerna blir till sanning så blir dom en tung börda att bära.
Jag tragglar på i min del av världen, som om ingenting hänt och allt vore normalt och jag har intalat mig att det är sanningen under en tid nu så jag märker knappt av den tunga bördan belastar min rygg, min kropp, mitt medvetande - ja allt. Och den ännu mer betungande delen: -att tvingas till att tiga.
För det går inte att tala om det, inte alls. Det är mitt ok att bära och mitt allena .Det är på sätt och vis om man ska likna det vid något som en hemlig fabrik, där arbetet pågår för fullt bakom lykta dörrar, alla i den jobbar på för fullt som om där fanns inget annat dag som natt, ingen kommer in och ingen slipper ut. Alla som jobbar i fabriken har sina specifika uppgifter och alla jobbar dom mot samma mål - att fullfölja syftet och sikta mot målet, no mather what.

För mig som person sliter det något fruktansvärt. Dels att vara belagd med munkavel och samtidigt fortsätta med något som man kanske skulle behöva "vädra" ibland för att lätta bördan. Men inte ett ord får slippa ut, straffet är hårt. Och dessutom vet jag inte vad jag vill, eller jag vet ju vad jag vill för just det dånar uppe i huvudet dag som natt, men vill jag det på det vis som jag gör nu.
Ja ja ja jaaa för faan klart jag vill sluta tänk så förbannat gormar min inre röst. Och den lilla hopkrympta vettskrämda originalversionen av mig sitter och skakar i ett hörn och vågar inte annat.

Det är en grymt svår sits och så lätt att döma ut sig själv och sina ställningstaganden. Jag skulle behöva en parhäst, eller än annan parhäst än den jag har som hetsar mig till att springa så fort så benen viker sig.

Jättesnurrigt, eller hur!

  • 81 readers

Likes

Comments

Ligger och kollar på Svenskahjältargalan. Det finns mer saker på min att göra:lista men just nu är det soffläge som gäller. Teet har svalnat, Björkis bytte just sovplats från min mage till att inta mystöljen. Jag har som projekt att pallra mig iväg till Apoteket och och hämta apodosen och öronmedicinen som jag fick igår men ryggläget verkar vara statiskt.

Jag har mycket som trängs uppe i mitt huvud. Där finns det inte inte nån liggplats utan där är det är kompakt ståplats som gäller, packade sillar typ. Många är tankarna och av varierad art. Saker jag inte vill ta i men som tränger sig på ändå. Tankar jag brottas med och tankar av mer harmlös art. Funderingar och bryderier. Tankar som attackerar medan jag försöker parera. Rädslor i stora skaror men också kärleksfulla känslor och uttryck. Tacksamheten står där som en praktfull julgran i mitten. För är det något jag är så är det tacksam, för mycket och många.

Tacksam är jag dock inte för det som gör mig svag i känslorna, sådant som fäller mina ben och kvarhåller mig på marken. Rädd att det som allt bottnar i ska beröva mig julen eller skada min glädje på jul. Jag vill ju vara frisk pigg och glad då, inte förstöra andras glädje med min dysterhet. Hoppas hårt på idel glädje och inte någons sordin, inte ens min.....

Nu blir det Apoteket

  • 120 readers

Likes

Comments

Förvirrade tankar. Ikväll är det jordens orkan uppe på hjärnkontoret. Det är lite som på ett dagis där alla precis alla barnen har värsta karateADHD:n och är dessutom höga på socker efter att ha länsat ett antal sockerskålar och nu studsar runt som ett gäng vrålande gummibollar mellan golv och tak. Jag önskar inget hellre än att dom där skriande gummibollarna som för övrigt representerar mina tankar och känslor fångades in och sattes i en ljudisolerad låda nånstans där dom får skrika sig trötta utan att jag behöver höra eländet.

Sånt oändligt kaos. Jag har i några veckor haft hyfsad kontroll på i varje fall ett av problemområdena men som inte längre nöjer sig med att vara tyglat utan som sakta men säkert avancerar bak i kulisserna och jag kan känna den härskna stanken av gamla förlegade tankar och synsätt som dammas av för att tvingas i bruk igen. Detta är ett problemområde som är detsamma som att jag måste jobba hårt och pressa mig till det yttersta, ett problemområde som får mig att bitvis må sämre fast den förvridna synen jag har på det glorifierar det istället och vill indoktrinera mig till att tro att harmoni och lycka råder bara jag följer demonernas order. Det finns till och med ett datum. Då ska jag inställa mig i arla morgonstund för uppläxning och spöstraff för att sedan veta hur jag ska tukta och disciplinera mig själv.
Jag ligger i förberedelse innan det är dags för startblocken på just det datum som är angett. Jag vet att jag kommer få ligga i men det bekommer mig inte för jag är förvissad om att det kommer tillslut vara värt det....

Att inte ha någon mottagning dit man hör och kan vända sig till är en oerhörd otrygghet. Den mottagningen jag tillhört i 7'år som alltid varit bra där verkar det som att personal och patienter har switchat plats. Den mest dåraktige får skriva ut små vita piller, dom är inte bekant med hur telefoner fungerar och journaler ska vi inte ens gå in på. Istället för en supportive och homogen personalgrupp så har vi nu ett gäng skrikande apor som inte vet ett dyft. Det är kaos och hjälp är det sista man får av dom. Motarbeta verkar vara deras ny grej. Men jag har skickat både patientnämnden och IVO på dom så får vi se om aporna till slut kan buras in och ersättas av välmenande människor som inte vill göra sina patienter sjukare....

Tiden är ur led. Jag märker att klockan inte alltid går som den ska, ibland är 10 minuter lika som 10 timmar, en minut kan vara en sekund och ett dygn kan vara lika flytande som Östersjön. Tristessen ökar liksom stresskänsligheten men tålamodet har helt avgått och lyser med sin frånvaro. Det kan bli knepigt ibland när det är så ställt. Tankarna är ojämna och hur dom fungerar vet jag inte riktigt. Jag kan ha en bra dag för att sedan balla ur helt och allt blir skit bara på grund av vad någon sagt och fjor det behöver inte vara en jättegrej.
Ibland går det bra att somna medan andra kvällar inser jag vid midnatt att ja jisses jag är uppe än. Ibland behövs det piller men inte alltid.

Men jag satsar all min energi och tankekraft till att göra den kommande julen så bra jag kan utifrån mina förutsättningar. Jag längtar som en tok efter att återse mina älskade familjemedlemmar och vill göra julen fantastisk.

Om det gick att förse vrålaporna uppe i mitt huvud med munkavel så skulle jag göra det omgående. Tror det är vad som behövs för det börjar spåra....

  • 127 readers

Likes

Comments

Jag ligger och tänker, söker och tänker och inser jag att jag är som en bil som står och slirar i en snödriva, kommer varken framåt eller bakåt. Eller jo bakåt kommer jag och det är det som jag har snöat in på.

Ibland får jag för mig att googla eller söka på Facebook efter människor som funnits i mitt liv riktigt långt tillbaka som typ människor jag delat behandlingshem med, gamla lekkamrater, gamla lärare, behandlare jag haft, helt enkelt folk från förr. Oh jävlar vad vi slirar ikväll, snön sprutar hej vilt här! För jag inser att jag har fan inte kommit särskilt lång med mitt liv när allt kommer kring. Dom människorna som jag delat liv med en tid långt tillbaka dom har kommit någonstans i sina liv, dom har åstadkommit nåt, kommit ur sjukträsket/looserträsket medan jag fortfarande har foten kvar i det.
Men som en tjej som jag delat behandlingshem med. Hon har en utbildning, en anställning, en familj, två små fina barn, ett fint boende och hon ser hälsosamt vacker ut.
Någon annan jag kollade upp hade gått från en riktigt hopplöst psykfall (ursäkta) till att springa på röda mattor och andra fancy tillställningar. Och hon var ju till och med värre än mig!!! Inge sjukhus där inte, hon har ett liv nu.
En annan som var både värre än henne och mig och som jag för övrigt hatade grundligt, hon har också fått det bra och ordnat nu.
Andra vänner från förr i min ålder har ett tjog ungar och villa och Volvo . Oj vad lyckad jag känner mig nu då......

Vart fan är då jag kan man undra?!?
Jag har inga barn. (karlfobi underlättar inte den aspekten) Jag har ingen egen familj. Eller jo, min hund, om det räknas som barn/sambo. Jag bor visserligen bra om det kan va nåt att hänga i julgranen. Utbildning har jag visserligen men inget jag praktiserar för stunden eller har gjort. En utbildning som tog 6 år istället för 1 1/2 år som det gör för normalstörda bara för att det kom ett gäng inläggningar inom slutenvården emellan. Jag fick varaktig pension som 18-åring. Jag har varit på olika muppdagis och inget av dom med hopp om nåt som kan ge något framtida utan bara hoppat runt på olika ställen utan egentligen hopp. Visserligen har sjukhusvistelserna minskat drastiskt men likväl så sliter jag med min psykiska ohälsa. En psykisk ohälsa som jag visserligen tjänar pengar på lite då och då genom att åka runt och snacka om den, det skulle väll vara det närmaste man kan kalla jobb för min del.......
Jag är beroende av både en mängd mediciner samt att folk hjälper mig samt kommunala insatser. Jag är svår och besvärlig då jag har mina idéer och åsikter som gör att vissa människor accepteras helt enkelt inte av mig. Jag har hjälp med dom månatliga hushållsfinanserna för att jag inte kan själv helt enkelt. Jag bor inte på sjukhuset året runt som förr utan gör tillfälliga gästinhopp då och då men likväl är det mycket med mina diagnoser och allt dom ställer till med.

Däremot är jag inte dum i huvudet det har jag papper på. Nån utredning av alla hundra kunde visa på än den ena än den andra diagnosen men när det kom till intelligensen så låg jag över genomsnittet. Alltid nåt! Just intelligensen är ett känsligt ämne då insatser och annat får en idiotförklarad men då blir jag arg så det sprutar

Jag kan tala för mig, ses till att rätt blir rätt, ingen sätter sig på mig om man säger så. Och uppenbarligen så kan jag tala eftersom jag titulerar mig föreläsare med rätta. Jag kan formulera mig väl i ord och gör det så fort behov finns och rätt ska vara rätt, sånt är viktigt.

Men likväl så är jag en looser.
Jag må bo fint, ha en hund och ett något sånär drägligt liv men vart fan är normaliteten , stabiliteten - LIVET?? Jag ligger fan 20 år efter mina jämnåriga, jämfört med dom har jag inte ett smack!!

Åh va muntert det blev här då. Insikten i detta komma som en våt trasa smackandes rakt in i fejset med en jävla smäll. Och ja, ursäkta min orena svada med ofina ord men jag tror du hade gjort detsamma i mitt ställe.....

Fortsättningen på aftonen då jo gå och peta i sig ytterligare psykofarmaka för att kunna somna ifrån denna loosertillvaro och tanken på att jag vaknar upp imorgon och är lika mycket looser då.

  • 160 readers

Likes

Comments