Jag känner mig rädd. Orolig. Jag har försökt få hjälp från min mottagning i ämnet och det enda dom gör är att bete sig ovärdigt och ignorera mig, ge mig dumma hånfulla svar.
Jag känner igen mig. Igår var allting hyfsat okej även om jag märkt tendenser när jag tänker efter. Mirakelmedicinen har jag inte lyckats få i mig mer än ett fåtal gånger så magen börjar gå tillbaka till sitt ordinarie beteende med smärtor och orolig tarm. Idag är det precis som när hela denna cirkus började. Vaknade lika trött som när jag somnade såpass att det är svårt att fokusera. Efter ett slag joinade illamåendet och likaså magsmärtan. Att äta är inte ens aktuellt, aptiten och hungern är lika frånvarande som lösningarna. På förmiddagen tvingade jag i mig en smörgås, det var som att försöka äta upp Örebro slott. Det blev några tekoppar men nu smakar inte det heller. Efter det har det blivit vatten och en Fortimel och konstigt nog var Fortimel det enda som var okej att intaga idag.
Ligger nu här panikslagen över att allting kanske börjar om igen och ingen vill hjälpa mig. Magtarm är idioter och lyfter inte ett finger för att göra saken bättre snarare inger dom hopp för att sedan krossa det som en insekt. Jag ska till en dietist hur nu det ska hjälpa men det är om nästan en månad det hinner hända mycket under den tiden.

Vill inte bli sjuk igen, jag har fyllt min kvot på det ämnet, med råge. Det känns lite som att jag famlar i mörkret. På måndag bör journalspärren ha trätt i kraft så ska det sökas nån vård så kan man ju i alla fall hoppas att den blir rättvis som omväxling när dom inte ser min psykjournal. Tänk att man ska behöva ta till en sådan åtgärd för att få ett värdigt bemötande och en rättvis bedömning....

Har verkligen inte tid!! Så mycket saker är på gång nu. En föreläsning, kan hända en till som kan bli väldigt spännande. Kanske en lång resa rakt upp i Sverige. Bada på hudmottagningen, ja bara en sån sak ser jag fram emot. Jag vill få njuta av mitt fina hem som jag fått så fint.
Jag vill spendera all min tid med min hund, min älskade, den allra finaste som finns på hela jorden.

Käre gode Gud låt mig inte bli sjuk igen för jag vill verkligen inte det, inte igen, jag ber dig!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är så innerligt tacksam för att jag har ett hem jag älskar tillika ett ställe att dra mig tillbaka när jag är sårad och behöver slicka mina sår. Jag är trygg här, varken jagad eller störd vilket bidrar till att jag kan få ro här när vågorna går höga där utanför.

Förr var jag tvungen att omge mig med människor beredda att fånga upp mig när jag inte håller utan faller.
Nu är borden vända. Det är här jag blottar mina sår och kan vrida om vredet i dörren och veta att så förblir det. Här fattas besluten. Här skapas drömmarna. Här får kropp och sinne näring som sig bör.

Jag har återigen dragit mig tillbaka, slickar sår och möter mina funderingar som blir till planer som sedan blir till beslut som sist blir till handling.

Idag var det ett sådant besök i vården som innebär totalt panik, rädsla, brutal ångest, tårefloder och totalt haveri. Likt en uppfiskad gädda med en gigantisk krok rakt genom det mest vitala liggandes på stranden kippandes efter luft och liv låg jag rödgråten och hålögd i min säng och det kändes som om jag alltid kommer förbli så, jag kommer aldrig härifrån och tårarna kommer rinna tills jag är dränerad på all vätska i min kropp.

Det var ett cellprov. Bara ett cellprov säger somliga men inte jag. För mig är det trauman som återigen slits upp till ytan för att blottläggas likt ett knivhugg i halsen, jag låg där och kände hur det där knivhugget kommer att kosta mig livet fast det egentligen var den grova panikångesten som orsakade den känslan. Jag trodde verkligen jag var på väg att möta döden. Tårarna rann i rännilar nedför mina kinder och den vedervärdiga ofantliga skräcken och smärtan plågade mig som inget plågat mig förut.
Eller har det......

Jo, om vi backar ett visst antal år i tiden sedan några till sedan ytterligare några och så igen.....
Skadas. Såras. Förstörs. Förstörs för all framtid av individer som inte vet vad nej innebär. Individer som inte vet vart gränsen mellan barn och kvinna går. Som inte vet eller väljer att nonchalera att det dom nu företar sig är olagligt, straffbart. Ändå händer det igen, och igen och igen....
Man tappar sitt värde. Kroppen skändas. Man blir smutsig och besudlad. Skuldkänslorna......

Dessa händelser som begynner tidigare än vad någon ens vill veta, av individer utanför familjen, ibland okända, avskyvärda kräk som tycker det är lämpligt att ge sig på ett så ungt barn så barnet uppvisar tecken på att vara traumatiserad i brist på att kunna förmedla traumat till någon vuxen eller ropa på hjälp.
Men det slutar inte där, det händer igen och igen och igen.....
Dom tar vad dom vill ha, skändar och hivar sen ut likt ett lejon som är mätt på bytet utan att ha en tanke på vart jag sedan hamnar eller hur jag mår.

Skadad. För alltid.

Så när jag närmar mig eller ens bara hör ordet - gynstol- så är alltid reaktionen: spring förihelvete SPRING. Ångest! Ångest att närma mig rummet. Ångest att avlägsna mina kläder. Ångest att vara utan kläder och se stolen. Ångest att närma mig stolen. Ångest när dom första tårarna börjar rulla. Ångest att våga sätta mig på den. Den brutala vidriga ångesten att lägga upp benen i benstöden. Ångest att ligga där och tårarna som aldrig sinar.
Det enda jag tänker är att jag vill skyla mig, jag är blottad.

Tårarna rinner och rinner utan slut. Det känns som att ångesten kulminerar - varje minut. Man tror att någonstans är ångesten maxad men icke. Det är som att hälla bensin på en skogsbrand. Smärtan av denna ångest finns det inte ord för. En annan frustrerande sak är att inne i dessa rum står tiden stilla och smärtan har ingen gräns

När jag så är färdig så sitter jag där och skälver av gråt en stund innan jag kan resa mig upp och klä på mig och när jag väl tar på mig så är jag sådär smutsig och skitig igen, avverkad.
Dom som utför undersökningar och cellprov och allt vad det är dom är inte förövarna däremot så finns förövarna med mig inom mig och tills denna stund flitigt begravda men i detsamma jag ligger där blottad och utsatt så är dom tillbaka, varje övergrepp upplevs igen och igen och igen......
Och det gör så ont. Så fasansfullt ont. Inte där undersökningen sker utan i själen och i minnet.

Det är därför jag än en gång beslutat mig för att försöka få till en hysterektomi. En operation där man avlägsnar livmoder och äggstockar. För allting som rör mitt underliv är en plåga, precis allt. Börjar jag blöda så bryter jag ihop i tårar. Gör det ont i det området så får jag panik i megaformat av rädsla för att behöva besöka en gynekolog eller barnmorska och eventuellt behöva bli undersökt. Jag får preventivmedel för att jag inte kan hantera min kropps naturliga cykler och förehavanden.
Att få till en hysterektomi skulle skänka mig en ofantlig lättnad.

Detta varför cellprov är något av det värsta jag kan gå igenom

Likes

Comments

Återigen en tillbakablick, eller flashback kanske...
Jag snubblade över bilden till vänster av en händelse och såklart dök det upp både det ena och det andra i min tankevärld. Den vänstra bilden tror jag är ungefär två år gammal, den högra från veckan som var.
Det är så förunderligt, som två helt olika personer.
Den ena tunn och trasig inom som utom. Framtiden och även nuet var som en stor svart tunnel utan ljus i slutet.
Tittar jag på den högra så går det inte att tro att dessa bilder är en och samma person. Från mörker till ljus verkligen. Förr var hela min värld och tillvaro sjukhuset och alla inläggningarna som kom konstant. Tankarna var tunga och mörka och eländet hade inget slut.
Men så tittar man på den glada fjompan till höger som har hittat ljuset i tunneln och lever mitt i det. Förr hette det att ljuset i slutet på tunneln var ett tåg lite galghumoristiskt. Nu är det liksom mer verkligheten, livet jag har fått förmånen att leva och jag gör det med glädje. Det är fantastiskt och jag är så tacksam. Förut stod jag inte ut med att vara med mig själv längre än 5 minuter någonting var tvunget att hända hela tiden för att inte ångesten och sjukdomen skulle slå ut mig alldeles.
Nu är det mer avslappnat, det går att ha lite att göra men det är inte jordens undergång för det.
Jag hoppas och tror att hon till vänster är någon gammal del av ett liv jag levt förut men som nu är förbi. Jag har hopp om att hon förblir glömd och mitt liv får knalla på som det gör nu, då leendet aldrig är långt borta och dessutom är förankrat i mitt hjärta.

Likes

Comments

Jag blir mer och mer irriterad på hur jävla lågt folk kan sjunka. Hur otroligt dumt folk kan bete sig. Och av EN anledning!! Så sjukt jävla falska människor det finns!! Sen jag kom ut som gay och sedan gick ur den kyrka jag då var med i så har idiotin bara eskalerat. Folk ville inte längre ha mig som vän, folk undviker mig och beter sig stört. Folk har droppat av och somliga har jag plockat bort för egen maskin. Men nu verkar det ha gått ut nåt allmänt meddelande till församlingens medlemmar eller nåt åt det hållet att man inte ska vara i lag med mig. Det är som så att människor där, vänner, nära vänner och andra vänner som jag fortfarande hade kontakt med har helt slutat höra av sig, helt slutat svara i telefon och på sms, svarar inte på något kontaktförsök över huvud taget, skriver jag nåt eller lägger upp något på deras Facebooksida så tas det bort alternativt svaras inte på. Människor som sagt så fina saker, vänner hit vänner dit har tagit avstånd ifrån mig och ser man någon av dom på stan eller i någon affär så vill dom typ hoppa ner i en frys och gömma sig när dom ser mig och hinner dom inte så blir det en krystad stämning.
Vad är det för jävla fel på folk undrar jag??? Och detta ska föreställa goda kristna!!
Det var inte såhär Jesus lärde ut att vi ska behandla varandra! Eller har dom någon annan bibel än vad jag har kanske.....
Jag ringer inte ner dom här människorna, hänger inte efter dom som plåster i röven så det är inte det utan det är deras jävla sjuka syn på vad som är rätt och fel och hur Bibeln ska tolkas.
Dom behandlar mig som den spetälske i Bibeln. Skitkul!! Nää inte ett dugg!! Behandla din nästa så som dig själv står det ju - ta och fundera på hur ni behandlar era nästa för ett slag va, undrar om hatet skulle vara lika brinnande då...
Jag är lycklig nu. Jag har funnit mig tillrätta i mitt liv och i hur och med vem jag vill leva det med - UTAN att tala i tungor och få demoner utdrivna!
Kärlek är vackert rakt igenom oavsett i vilken form. Det dom sysslar med är smutsigt skitigt och så jävla dumt!! Jag undrar vem som hinner först till helvetet, inte jag i alla fall.....
🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈

Likes

Comments

Jag har alltid haft en mycket speciell relation till vatten och då företrädesvis sådant man badar i. Vatten ger mig ett sådant oändligt lugn så till och med dom värsta stormarna inom mig mojnat efter att ha fått varit i vatten för ett slag.
För ett gäng år sen så var vi några vänner på ett ställe som är väldigt betydelsefullt för mig långt upp i Kilsbergen, världens vackraste plats om man frågar mig. Den gången blev det inge bada men jag stod i mina korta röda shorts med vatten upp till låren och petade med en pinne i vattnet. Jag är allmänt känd som fartdåre i livet, babblig och intensiv, eller var kanske jag skulle säga. Det var inte många minuterar jag var stilla och tyst. Men där och då stod jag med vatten till låren och pinne i näven helt stilla och sa inte ett ord på närmare en timme. Jag hade frid, en oändlig ro och lugn i mig på ett sätt som bara vatten kan göra i mig. Att bada ute är som att ta lugnande, jag kan vara hur varvad som helst, eller ångestfylld, men vatten fixar allt. Jag brukar simma långt ut och sen lägger jag mig på rygg och betraktar himlen, det är helande för min själ.

Hittills trodde jag att den effekten bara kunde uppnås av att bada, jag vet ju att vattnet är mitt element och den enda vägen till fullkomlig ro till kropp och själ. Men ikväll lärde jag mig att det ultimata lugnet och fullkomliga vilan för själen finns mycket närmare än så, jag behöver inte hela tiden längta till Kilsbergen för jag har det här, hemma

Vi var hos vänner och hade det trevligt ikväll, en riktig helkväll var det. När klockan började närma sig den sena timmen så satte jag mig lite avslagen i en stol och fällde ryggen. Björk såg sin chans till gos och hoppade upp och la sig på min mage, inte mig emot.
Vi låg sådär en god stund och jag började notera hur jag likt havets vågor översköljdes av en inre frid i klass med badets effekt. Plötsligt var vi ett, jag och Björk, jag och Björk och naturen och så kändes livet sådär fulländat och helt perfekt. Det var den ultimata sinnesstämningen och samtidigt som jag var maximalt rofylld så var jag så hejdlöst lycklig. Vi var som ett hon och jag och vi hade kunnat ligga sådär fram till påsk ungefär. Allt var perfekt och jag insåg att samma helande kraft som vatten har på mig har även Björk. Jag behöver inte förgås för att jag inte tar mig till Kilsbergen för lättnaden för min själ och rons fullkomlighet finns precis intill mig. Det var en stor insikt och en stor glädje.
Dom ropade på oss så jag gick ner och la mig på gräsmattan och även där la sig Björk ovanpå mig och samma där, känslan av att det spelar ingen roll om det går ett helt år och vi ligger på samma plats för jag har allt jag behöver, det går ingen nöd på mig så länge Björk är nära mig. Hon är mitt hjärta och mina lungor hon ger mig frid hon hon stillar stormar.

Undrar om det beror på kärleken eller det hon utstrålar......
Min skatt mitt allt!

Likes

Comments

Jag har aldrig någonsin påstått mig vara normal. Jag kanske har inslag i mitt liv av seriositet och begåvning stundom men normal, eller kanske vanlig om man föredrar det ordet - icke.Jag har en pin, en sån där knapp på min väska där det står - våga vägra vanlig - Och banne mig det står jag för! Jag är inte gjord i någon medelform eller en orignallmall, jag stöptes i den kantigt ovala smått buckliga men ack så charmiga formen. Jag är endast jag och jag i original - för vem fan vill vara en kopia. Där folks hjärnor och kroppar frammanar matteformler, handlingslistor och lösningar på uppkomna problem så funderar min hjärna på varför man måste ha så mycket kläder på sig när man åker pulka, om det är gott med bearnaisesås på sockerkakor eller om fisar flyter. Jovisst även jag drabbas stundom av seriositetens anda men endast för hemmabruk och i arbetssituationer. Och även där är jag bitvis normal, bitvis seriös och bitvis bara jag. Dom garvar sig skeva när jag ålar runt på katedern och pratar om min passion för nylagd asfalt. Dom backar en aning när jag pratar om min fascination för att pilla på ting - och folk - *jag spänner ögonen i min publik och letar lämpligt offer*
Men ändå så får jag ryggdunk kramar och frågor i mängder efteråt - för att jag är jag. Jag tränger inte in mig i en för liten kostym och pratar ord som inpräntats från Akademins ordlista. För jag är jag, det är det här paketet som serveras och hur mycket du än river och sliter upp pappret som kommer du aldrig hitta en klok bok eller servettringar däri utan det du får är en groda som åker rullskridskor på regnbågen.
Med rätten att våga vägra vanlig!!

Likes

Comments

Ja är det inte fantastiskt! Jag blev så ofantligt glad och hedrad. Jag skulle berätta om min uppväxt och fick några frågeställningar att utgå ifrån när jag berättade min historia. När jag skrivit klart så var det en del text som jag tänkte att jag delar med mig av här.

Jag är vad man kallar ett maskrosbarn, en sån som finns men kanske inte skulle funnits, som fått hålla hårt i livet under en mycket turbulent uppväxt. Mina föräldrar skildes när jag var tre, om vi någonsin varit en vanlig Svenssonfamilj tvivlar jag på. Jag drabbades tidigt av svåra sjukdomar men även min mammas slag och förnedringar. Hon låste in mig i en mörk garderob som riktigt liten, slog mig dag ut och dag in, talade om hur illa hon tyckte om mig. Sen flyttade jag till pappa när mamma inte längre ville ha mig. Där var det också kämpigt men inte på samma sätt som hos mamma det fanns ändå omsorg och kärlek där. När jag var 11 år så var jag med om en svår bilolycka som nästan tog livet av mig och jag blev mycket svårt skadad. När jag kom tillbaka till skolan fick jag höra att det var ju synd att jag inte dog i olyckan. Jag var mobbad från andra klass till nionde och jag hann gå i nio olika grundskolor. I högstadiet började mina psykiatriska problem bli svåra och i 7:an blev jag inlagd på BUP för första gången, men den första kontakten vi hade med dom så var jag 4 år.
Det blev en turbulent tid där i högstadiet, två fosterhem för att sedan avsluta med ett behandlingshem i Stockholm. Jag kom tillbaks till Örebro som 18-åring och blev felplacerad, jag bodde på ett gruppboende för äldre utvecklingsstörda kvinnor. Jag flyttade sen och ett långt helvete började med mycket sjukhusvistelserna inom slutenvården. Det var dramatiska inläggningar med tvångsvård, elchocker, bältesläggning och tung medicinering för att nämna några.
2011 - 2012 var jobbiga år men också där det vände. Jag hade våldsamma smärtor i kroppen under ett års tid som slet något oerhört på mig men till sist kom en läkare på att det var en biverkan på min epilepsimedicin som då togs bort och smärtorna försvann. Det var också det året jag bestämde mig för att dö. Ingen och ingenting kunde hindra mig, inget skulle få stå i min väg men som ett mirakel kom en räddande ängel i form av en vis och kär vän och fick det omöjliga att bli möjligt så jag valde livet och svor då att aldrig någonsin försöka ta mitt liv igen och det har jag hållit. Innan var självmordsförsök vardagsmat. Men jag valde livet och glädjen och den vägen går jag på än idag. Nånstans kring 2007 började jag med att föreläsa om min livsresa. Det ena kortet är från jag tror den första eller andra föreläsningen. Jag var nyss utskriven från psyk och var där som dåligast någonsin i min ätstörning, vågen stod en bit under vad som normalt är. Nästa kort är från en av dom senare föreläsningarna jag gjort. Jag hade uppnått flera mål som jag satt bland annat att få använda mic/headset och föreläsa för en stor skara. Numera är det vardagsmat för mig. Föreläsningarna gör att helvetet jag gick igenom som barn inte var förgäves och att det till och med kan vara till gagn för någon annan. Under hela min uppväxt så har jag var jag än varit fastnat för en för mig stark kvinna som jag hållit nära och ibland näst intill dyrkat, på varje plats. Jag är säker på att det var sökande efter en trygg modersgestalt eftersom jag inte hade någon sådan. När jag var liten var målet att överleva bara, i tonåren och långt upp i vuxenåldern ville jag bara ta död på mig själv till varje pris, skada mig själv för att känna smärtan på utsidan som var på insidan. Nu är jag vuxen och stabil och vill bara leva fullt ut varje dag så mycket jag kan. Jag har bearbetat det jobbiga som var, kanske på sätt och vis genom föreläsandet men också genom förmåner jag fått av vården bland annat.
Idag är jag den människa jag aldrig trodde jag skulle bli. Jag har ett liv, en drömbostad och världens finaste hund. Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia. Det är en historia som jag bitvis inte önskar någon men som har gjort mig till den jag är idag

Likes

Comments

Senast för en liten tid sen så pratade vi om attentat som drabbat olika delar av Europa, terrorn som kommer allt närmare och hur skoningslös den är. Men ändå kunde jag invagga mig själv i någon form av lugn, "det händer inte här". Sverige har inte upprört någon form av dov mörk organisation och är inte del i några nationella uppgörelser i den undre världen, vi är trygga här. Visserligen har vi våra egna dårar som mördar och lemlästar men knappast terrorism.

Men på några få sekunder och blicken på tv:n efter att media starkt yrkat på hela Sveriges uppmärksamhet så slogs den tryggheten i tusen och åter tusen spillror. En ogärngingsman, en ond terrorist hade strypt pulsen på Sveriges hjärta, vår huvudstad. Mitt på en fredagseftermiddag när folk rustade för helg och kommersen var i full gång på Stockholms gator så körde han en egenhändigt kapade lastbil i full fart rakt igenom folkmassorna och många liv slogs i spillror där och då och en del liv släcktes på det hemskaste sätt tänkas kan. En liten flicka såg sin far bli bragt om livet mitt framför ögonen på henne och jag vågar inte ens tänka på hur den lilla tösen mår nu och hur hennes liv kommer te sig framledes. En kvinna förblödde på gatan med bruten nacke medan flera andra kroppar låg utspridda lemlästade och döda där terroristen forsat fram med sin lastbil för att som final braka in i det stora varuhuset Åhléns entré.

Ska vi behöva vänja oss vid detta? Ska rädsla och skräck bli vår vardag? Ska vi behöva vänja oss vid att alltid behöva se oss över axeln i fortsättningen?
Det händer inte här......
Uppenbarligen så gör det det. Vi är mer oskyddade än vad vi tror, vi alla har en ständigt blottad strupe...

Men ska terrorismen få beröva oss tryggheten i våra hjärtan? Ska terrorismen få tvinga ner oss till skräckslagna spöken av de vi en gång var? Ett bestämt nej är svaret på den frågan för då har ju terrorismen vunnit och det kan vi absolut inte tillåta, aldrig någonsin.

Det är så lätt att bli en hårdhudad robot som gömmer sig i mörkret av sin rädsla och hat men så får det aldrig någonsin bli, det får inte hända.
På samma sätt som Stockholm öppnade sina hem och famnar under #openstockholm så ska vi med kärlek fördriva det enorma hat som terrorismen är. Kärlek kan fördriva hat och det är så vi ska praktisera. Låt aldrig dom där onda jävlarna ta er kärlek, låt dom aldrig krossa era hjärtan och erat hopp. För tillåter vi det så har vi dom snart överallt som myror som kryllar över våra fötter.

Nu ska jag skriva något riskartat och högst okonventionellt. I detta fallet och ett antal andra så önskar jag faktiskt att vi hade dödsstraff. För att han inte ska sprida hatet och terrorismen vidare men framförallt inte göra om det. För att sätta stopp för hans framfart och även för att han ska kunna förmedla det vidare till andra som följer i hans spår. För att säkra vår egen trygghet så att säga. Hans terrortankar skall inte planteras i andras sinnen som är lika onda som han. Sen är det ju sant att döden är inget straff utan låt dom sitta i fängelse länge istället. Men som jag yttrat tror jag han gör mer nytta som död än som levande för som död kan han inte indoktrinera fler att begå terrorbrott.

Mitt älskade Stockholm är nu ett stort blödande sår. Den stad jag alltid längtar till och drömmer mig bort till får mig nu att omvärdera mina drömmar om att ta mig dit, nu känns Örebro tryggt och bra och mina högt flygande drömmar om att en dag slå ner mina bopålar där omvärderas och betänks noga.
Eller Örebro föresten, vad är det som säger att vi är trygga i Örebro.......? Terrorn har ingen urskiljning och kan lika gärna slå till i min hemstad.......eller din!

Men terrorn och hatet ska inte få ta mitt hjärta och strypa min luft, den ska inte skrämma mig till tystnad. Aldrig!!

Likes

Comments

Pappa tog eftermiddagspromenaden med Björk vilket jag är oändligt tacksam för eftersom lunchwalken var vedervärdig. Det var kul att se Björk fara omkring som ett jehu uppe i skogen men vad som var mindre kul var mina smärtande höfter. Dom som mötte oss trodde nog att jag höll på och övade in fula grimaser inför nästa fulfie. Jag fattar inte ska vara så smärtfyllt jämt. Är det inte höfterna så är det händerna och är det inte händerna så är det fötterna - bara sluuuta nu!! Jag är så trött på min ständigt strulande kropp!! Jag har ju fysik som en 90-åring!!
Jag var till vårdcentralen i veckan, man tog ett antal rör, bland annat kollade man om det kunde vara något reumatiskt vilket jag ännu inte fått svar på. Detta var i början på veckan och hon skulle höra av sig dagen därpå men jag har fortfarande inte hört ett ljud. Jag var inne på Mina vårdkontakter och såg att provsvaren har kommit men fortfarande inre ett ljud från läkaren.

Jag blev lite smått panikslagen när jag efter att ha skissat i tio minuter fick problem med handen och fingrarna som inte ville vara med längre. Samma problem med pinsettgreppet när jag skulle sy. Jag vill inte ha det så här, jag vill veta vad fan det är som strular med mig. För går det så långt så att jag inte kan skriva och rita då kan jag lika gärna hugga av mig händerna. Skapandet är min tredje lunga, vad som helst men ta inte ifrån mig det.
Sen att kunna gå utan grimastävling är ju också en fördel. Så less på allt krångel! Alltid är det nåt liksom, det får aldrig vara bra fullt ut. Magen är ju standard att den gör ont resten är nytillkommet.
Jag ska få kortison injicerat i höfterna för att få bukt med inflammationen där, alltid en början. Svar vore bra

Trött på min kropp!!!

Denna har jag gjort idag

Likes

Comments

Jag har pimpat och uppdaterat bloggen lite men eftersom jag inte orkar skriva nåt inlägg nu så bjussar jag på lite bilder istället 😊

Likes

Comments