Det gör ont att vakna och veta att man kommer få kämpa för att bryta ihop. Att ständigt få blinka bort tårarna för att inte vissa sig svag. Det gör så jävla ont att känna att den man är inte räcker till för det man måste klara av. Hur ska jag kunna ta hand om barn, när jag inte ens vet hur jag ska ta hand om mig själv? Allt känns som en jävla lögn, när jag försöker att vara glad men allt jag vill är att gråta. Jag orkar inte alls vara den jag måste vara, och hur gör man det? Någonstans så gör jag ju det varje dag, men det slutar alltid med att jag torkar tårarna i bilen innan jag går in till skolan sedan är det som att jag håller andan hela dagen och sedan kommer tårna igen sekunden jag sätter mig i min bil. ​Jag måste orka, jag måste genomföra men hur fan då? Det som gör mest ont är att vara rädd och det är jag konstant. Livrädd för att inte räcka till och att folk ska se igenom hela mig mitt livs lögn. Rädd för att jag en dag inte kommer orka svara "Bara lite trött" på frågorna från kollegorna hur jag egentligen mår. Att jag en dag kommer att falla ihop under en av mina lektioner och att det är mina älskade älskade barn i skolan som kommer behöva ta hand om mig när min kropp inte längre orkade bära all sorg. Rädd för hur jag ska orka leva såhär för resten av mitt liv, kommer jag någonsin bli frisk? Eller är detta min konstanta verklighet? Men det som skrämmer mig absolut mest är tanken på om det verkligen är värt det, är det värt alla tårar och ångest attacker för den lilla glädjen? Och hur vet man det egentligen, går det att mäta lycka eller får man bara kämpa på och hoppas att man någon dag inser att allt slitet lönade sig. Detta är frågor som jag kanske aldrig kommer få svar på, men man kan ju alltid hoppas att smärtan i bröstet kommer minska och att solen inom mig kommer fortsätta att gå upp trots att det ibland känns som att jag kommer stanna i ständigt mörker. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Bild från imorse på väg till jobbet

Godmorgon Torsdag!
Sitter i skrivande stund på jobbet och väntar på att min första lektion ska börja. Tänkte bara kicka in och önska er en härlig dag, min består av jobb, jobb och lite mer jobb. Nej men skämt och sidor sen ska jag hämta ut en möbel och städa lite i lägenheten.
Ha en fin dag, puss

Likes

Comments

Det här med att vakna mitt i natten eller tidig morgon av att hjärtat dunkar så hårt i bröstkorgen att man inte vet var man ska ta vägen. Varmtimman, hatade och älskade varmtimman. Jag drabbas ofta av det, oftare när jag druckit alkohol. Det är som att vakna upp i ett vakuum av tankar, då jag går igenom vad jag sagt och gjort minut för minut. Tankarna går oavbrutet tillbaka till allt jag sagt eller gjort som är fel, pinsamt eller rentav hemskt. Det är lite som att samla ihop ert gryta med alla sina fel och brister och dyka rakt ner i den. Om detta händer en "vanlig" natt som igår när jag vaknade med vargen som klöste fram ångesten går det att hantera. Jag ger allt en tanke men inser sedan att jag just då är i ett vakuum av negativa tankar som måste avbrytas. Jag sätter på min ljudbok gör en kopp té och vips så har vargen avlägsnat sig något. Men däremot när vargen väcker mig efter en kväll då jag druckit alkohol är den omöjlig att hantera. Den river och sliter i mig och jag är dess byte helt försvarslös. Självklart beror det på att vargtimman oftast infaller sig precis då alkoholen lämnar kroppen och man befinner sig i den livsfarliga zoonen mellan ruset och bakfyllan. Dessutom finns det ofta mer fel att klandra sig själv för efter något glass vin. Man säger fel saker och är i allmänhet lite för mycket, det är i alla fall precis vad vargen vill att man ska tro. Jag brukar ge vargen sin tid vid dessa tillfällen. Låta den klösa en stund, gå igenom min kväll minut för minut och finkamma efter fel. Men sedan börjar jag långsamt fösa iväg den genom att bryta mönster. Gå upp på toa, gå ut och röka en cigarett och sätta på en lättsam podcast. Allt för att fä något annat att fokusera på medans vargen river och sliter i min ångest. Sedan när jag lyckas somna om är det som att alla felen sakta blir mindre under dvalan. Allt känns alltid bättre när jag vaknar. Så det är mitt enda krav när vargtimman infinner sig, alltid somna om aldrig ge vika och gå upp. För då förvandlas snabbt vargtimman till en hel dag med vargen som en följeslagare, och det är ofarbart jobbigt.

Godnatt kära ni, hoppas era och mina vargar sover hela natten. Puss

Likes

Comments

Vad passar bättre en grå dag i oktober än att minnas den soligaste dagen i mitt liv, så varsågod här kommer en massa bilder från min student.

Likes

Comments

​Det är just det här med att våga duga som man är. Jag vet att det är nyckeln till att jag någon dag kommer lyckas må bättre och känna mig frisk. Jag måste våga duga jag måste våga stå där och duga. Duga precis som jag är, inte för glad inte för ledsen. Inte för smal inte för tjock. Utan precis den jag är, och den jag är duger. Så ge dig själv en klapp på axlen ikväll, för du duger och du är så grym. Ikväll tänker jag vara stolt, jag är bra och jag duger. Så heja mig och heja dig! 

Godnatt alla älsklingar, puss! 


Likes

Comments

Helgen började med förfest i lägis, jag hade min favvo byxdress från monki på mig.

Vi var ett härligt gäng från klassen plus Elias kompis Danne som drog vidare till Dellan. Vid halv fyra tiden kom jag hem igen efter en underbar kväll som avslutades med nattmat på Napoli (standard haha..)

Lördagen va verkligen en lugn dag för min del, städade i lägenheten samt sov haha. Sen vid fem tiden hämtade jag Ida på hennes jobb. Hon jobbar på Max så vi passade på att köpa käk, Halloumi burgare i mitt hjärta <333


Helgen avslutades med en roadtrip till Aneboda kyrka med Mikaela, Ida och Lovisa för att lyssna på Ebba som sjöng. Alltså min vän är verkligen en stjärna, jag grät (som alltid när hon sjunger). Efter gudstjänsten åkte vi och köpte fika som vi sedan åt hemma hos Ebba. Verkligen en perfekt söndag med härliga vänner.

Jag har verkligen haft en underbar helg, känns som att jag fått ladda batterierna både genom att ta det lugnt men också umgås med vänner. Hoppas ni också hade en härlig helg!!

Puss och kram

Likes

Comments






GODMORGON FREDAG

Ja jag börjar bli gammal men herregud va tiden går fort, veckorna bara flyger förbi. Men jag klara inte, antar att det stämmer att tiden går fort när man har roligt. Så jag måste ju ha sjukt roligt med andra ord, så är nöjd. Ikväll vankas det utgång med en del sköna bönor från gamla klassen (bästa personerna i livet). Men först ska jag kicka igång denna Fredagen med att jobba, dagen till ära iklädd en glittrig kjol, yes jag är fredags känsla personifierad idag.

Nu ska jag springa till bilen, ha en härlig fredag och glöm inte att en drink om dagen är bra för magen. Puss


Likes

Comments

Bild från min kusins bröllop i våras

Godkväll,

idag har varit en fullspäckad dag först nu som jag satt mig ner för att andas och tänka igenom dagen. Och känsan är så härlig, har varit en sån bra Torsdag idag! På jobbet brukar det vara min mest påfrestande dag då jag har ett långt ensamt pass med en av killarna med ADHD, men idag gick det passet så bra. Allt flöt på och han blev inte arg alls, så skönt! Älskar när det känns som att jag gör något rätt på jobbet, och idag kändes det verkligen så. Efter jobbet åkte jag till stan och träffade Lovisa på EH för en kaffe. Vi hade mycket att prata om, en hel del jobbiga saker men känns så skönt nu att vi rensat luften. Det är behövligt att våga ta tag i jobbiga saker ibland, blir stolt när jag inte låter konflikträdslan vinna. Sedan åkte jag hem till lägis drog på mig träningsläger och stack ut på en springrunda. Så skönt att på rensa huvudet och samtidigt röra på sig. Dock blåste det så mycket att jag trodde att jag skulle blåsa iväg under rundan, men jag klarade mig.

Nu har jag och Linnéa ätit pasta med en wook med corn och grönsaker. Ska snart tvätta bort min ansiktsmask och göra en kopp té och sedan krympa ner men min bok, läser Golden Year av Hanna & Amanda nu, ÄLSKAR!!

Hoppas ni också haft en härlig Torsdag, PUSS <33

Likes

Comments

Jag är sjuk, nej jag har inte ett brutet ben eller en magsjukdom som jag kommer få leva med. Jag har GAD, återkommande depressioner och panikångest attacker. Det syns inte när du träffar mig, jag kan le och har inte min själ i ett bandage (även om det skulle behövas). Jag pratar, skrattar och jobbar precis som alla andra. Men det ni inte ser är att varje dag när jag har kommit upp ur min säng har jag redan sprungit ett marathon. Jag är så trött redan då att jag skulle kunna lägga mig igen och sova till nästa morgon, och sedan upprepa proceduren varje morgon i resten av mitt liv. Men det går inte jag kan inte det. Istället släppar jag mig till köket med mjölksyra i hjärtat och kramp i själen sväljer 75 mg setralin och bälgar i mig mitt kaffe. Minst två stora svarta koppar och 75 mg lyckopiller varje morgon och jag kan komma till jobbet. Kan sitta i lärarrummet precis som mina kolloger, trots att jag då vid 07:50 redan hunnit springa ett dussin marathon. Det ni inte ser är så mycket större, allt är så mycket större för mig. Så mycket mer och högre, men självklart är allt relativt precis som att mina dalar är så mycket djupare så är mina toppar mycket högre. Men problemet är att dalarna inträffar oftare, och när jag hamnar där är allting nattsvart och jag lever i något som liknar ett svart hål. Allting är avgrundsdjupt. När jag i mitt avgrundsdjup tvekar går det inte över på en sekund som det kan göra annars. "Kommer jag klara att ha den här lektionen imorgon?" "ja för fan" kanske ni tänker, men i mig är det något som skriker NEJ; ALDRIG. Det är som att det är omöjligt, och trots att jag nästan alltid står där sen och genomför det jag aldrig klarar så tvekar jag fortfarande. Jag tvekar fortfarande på saker som jag klarade av för flera veckor sedan, för att jag är sjuk och min sjukdom suger sig fast i jobbiga situationer som en fästing på ditt ben på sommaren. Ingeting är någonsin enkelt för mig, inte ens det jag tycker är roligt är enkelt, för i min kropp finns det en grund av ångest, något som alltid finns och alltid kommer finnas precis som att någon med IBS alltid måste hålla koll på sin mage måste jag hålla koll på stenen över mitt bröst. Måste hela tiden vara uppmärksam i fall att den ökar i storlek, kommer jag få en panikattack nu? Eller är det bara lite extra jobbigt idag? Vet ni vad det värsta är, det värsta är att jag aldrig vet. Jag måste leva med en cementklump över bröstet och ett dussin köttätande fjärilar i magen, konstant och hela tiden. Ibland väger cementen inte så mycket, men ibland är den så tung att den trycker ner hela mig och jag knappt kan röra mig för att tyngden över mitt bröst är för stor. Cementen är ångesten och jag är den ständiga byggarbetsplatsen som när som helst kan drabbas av en hemsk strejk när cementen stelnar över mitt bröst.

Men jag måste försätta, arbetsplatsen kan inte stanna upp. Världen stannar inte för att jag är sjuk men jag kan få stanna. Jag kan få inse att jag är sjuk. För det tror jag är en viktigt del i det, att acceptera. Jag måste våga vara sjuk även om det skrämmer mig lika mycket som att gå igenom stan en mörk kväll med ett gäng fulla killar bakom mig. Men precis som att jag inte kan stanna då kan jag inte stanna nu. Måste våga leva, måste våga vara sjuk.

För jag är sjuk, men jag är inte rädd så det behöver du inte vara heller.

Likes

Comments

Bilder tagna från min pinterest

Likes

Comments