​Idag är det Måndag och första Maj, jag sitter just nu i min soffa med en sovande lillebror jämte mig, vi bädda är rättså slitna efter att jag hade fest här igår. Vi firande både min nitton års dag (som var den 6:e april. men men haha) samt att det var Valborg. Nästan alla mina bästa vänner var här och det va så kul, jag var verkligen så lycklig hela kvällen. Sprang runt på rosa moln, drack, rökte, dansade, grått och skrattade precis som en perfekt fest ska vara. Kommer nog aldrig kunna uttrycka min tacksamhet min mina vänner som tog sig hela väggen hem till mig mitt ute i skogen, älskar dem så jävla mycket.

Men som allt i mitt liv är det inte en dans på rosor, trots att jag hade en av mitt livs bästa kvällar/nätter igår är det ändå något som skaver idag, och det är Erik. Min bästis Ellens killes kompis som jag också lärt känna väll, det slutade med att han och jag sov tätt intill varandra under samma täcke ute i min ena husvagn, han höll om mig och jag sov som en prinsessa. Men nu är jag bekymrad, för jag vet inte om jag tycker om honom eller om jag tycker om känslan av att känna mig älskad. Jag tror att jag är så kär i kärleken så att jag blir blind, som jag skrev mitt tidigre inägg vill bara bli äslakd, jag gör vad som helst fr kärlken vilket har gjort mig till en galen peron som ser allting som kälek som inte alls är det. Jag hatar min galna hjärna, jag hatar mig själv för jag vet att jag drömmer om något som jag aldrig kommer kunna få. Det finns ingen på detta jordklot som kommer kunna älska mig för jag är en störd människa. Dessa tankar dödar mig, jag vill bara gråta och skrika,  helvete med, orkar inte vara sjuk. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag är rädd för att vara ensam, faktum är att det är min värsta rädsla, och då menar jag inte med kompisar utan bara mer känslan av att aldrig riktigt höra hemma, alltid vara ensam i sin bubbla bland alla.

För mig blir det så tydligt, jag har så svårt att passa in, hela jag blir liksom så fel. Det känns som att jag kan anstränga mig hur mycket som helst men jag kommer aldlrig fram, kommer alltid vara ensam. När vi va i Berlin blir det så tydligt, jag har så svårt att sätta mig själv i en naturlig situation med alla förutom mina allra närmsta. Jag kan och snacka med någon från en annan klass och känna mig mer ensam än någonsin trots att jag är precis där jämte dem. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, denna känslan äter upp mig inifrån. Det är så svårt att förklara hur det känns men ändå känns det då tydligt, vill bara skrika ut min ensamhet men vet att ingen kommer förstå eftersom att jag utåt inte ser ensam ut. Helst av allt vill jag bara ha en trygg famn att krypa in, att någon kan ge mig den kärleken och känslan av att jag behövs som jag inte har nu. Men hur ska någon kunna älska mig, för jag är så ensam och kommer alltid vara det. Finns ingen som någonsin kommer kunna rädda mig, den här ensamma själen kommer aldrig bli botad. Och det är den tanken som skrämmer mig mest av allt, varför ska jag leva om jag ska leva i ensamhet?

Kanske är det som bilden säger, jag vill bli älskad av någon för att jag inte in älska mig själv.

Likes

Comments

Likes

Comments

Godmorgon!! Nu är jag påväg till Berlin med skolan, vi har åkt sedan fem imorse från skolan parkering, och nu är vi någonstans i Skåne haha, har sovit så har inte koll på vars vi är. I alla fall är vi framme i Berlin typ vid fyra i eftermiddag, är verkligen så taggad. Älskar Berlin, har varit där två gånger tidigare. En gång med skolan i nian på språkresa och en gång med mammisen när vi va på musikal bland annat. Trivs verkligen i Berlin, enligt mig är det en perfekt stad! Så ska bli så kul att komma ditt.

Men sen så finns det ju något inom mig som skriker att jag måste åka hem. Att jag inte kommer klara det, jag kommer få panikångest och alla kommer undra vad de har för psykfall till klasskompis. Är så rädd och så glad, ångesten äter mig samtidigt som jag bestämt klamrar mig fast vid den bra känslan och min övertygelse om att jag kommer överleva och klara detta. Måste kämpa måste vinna, vill inte vara rädd vill klara allt.

Likes

Comments

Hej hej, nu är jag i Torskog där min farmor och farfar bor och träffar släkten på pappas sida. Mina minsta kusiner Sigrid och Selma är min bästa källa till lycka. Selma är 3 månader gammal och Sigrid är fyra. Sötaste människorna som existerar, jag och Sigrid plockade en stor buket vitsippor innan när vi var på promenad, älskar verkligen vitsippor. Nu har vi precis ättigit middag och ska dricka kaffe strax.

Det ändå som är jobbigt är att jag blir så himla trött när vi är så mycket människor. Min medecin i kombination med pollen blir en trötthets chock. Sov ungefär en timma innan vid tre tiden. Men ändå skönt att jag får göra det och att släkten accepterar att jag måste göra det.
Puss

Likes

Comments

Nu åker jag till skolan, ha en fin fredag!! Puss

Likes

Comments

Hej på er, hoppas ni haft en fin torsdag!

Själv har jag haft nationella i Svenska, det var den mutliga delen och vi skulle hålla ett argumenterade tal. Ja gillar verkligen muntliga framställningar och trivs bra med att ha diskussioner och seminarier. Men hålla tal är en helt annan sak, att man ska stå framför sin klass och tala om något som ska väcka känslor och dessutom helst generera ett bra betyg. Jag blir så nervös att jag fått svårt och sova natten innan, fick knappt i mig någon frukost imorse och hela min kropp skakade när jag skulle resa mig från stolen i klassrummet och gå fram till katedern. Men trots allt gick det bra och jag är nöjd med att jag gjorde det utan att börja gråta eller få en panikångest attack, så jag får vara nöjd. Nu ska jag skriva lite mer på en uppgift som ska vara inne på söndag, heja stressen som kommer som ett brev på posten med skolan.

Imorgon åker jag och min familj till Torskog där min släkt på pappas sida bor (som ligger utanför Göteborg) för att hälsa på min kusin som jag inte träffat än. Dessutom så ska vi fira lite födelsedagar som vi missat eftersom att vi inte träffas så ofta.

Puss och kram, sov gott

Likes

Comments

Det finns få social tillställningar som jag gillar att vara på, jag är inte ens bekväm med min egna släkt, mitt kött och blod. Jag känner mig så liten när jag sitter där i soffan och äter min påsklunch. I soffan är det alltid jag och min bror, min extremt folkskygga morbror och min kusin som har Aspergers. Förutom min bror så känns det som att det undermedvetet är vi som har psykiska svårigheter som hamnar i soffan, medans de "normala" sitter vid bordet. Min pappa passar inte in på soffan, han är för stabil, samma för morfar, min moster och kusin. Men mamma och mormor däremot kan falla tillbaka mot soffan efter maten, soffan är ett vanligare ställe att dricka kaffé på. Det är som att då finns det inte mer energi, och de var starka från början kommer till oss svaga.
Det värsta är ju egentligen inte släktmiddag utan principen, att jag aldrig är bekväm och att det känns som att det står "psykiskt sjuk" i pannan på mig. Det är hemskt.

Likes

Comments