Nej och så är ju livet ganska ofta.

Hur hanterar man det då?

En infekterad skilsmässa och jag kände verkligen att jag befann mig i ett bottenlöst hål. Huvudet klarade knappt av att vara ovanför vattenytan, och ändå va jag tvungen! Fyra barn klarar sig inte själva. Hästar hund katter huset gården jobb livet Jag behövdes för att allt skulle fungera och gå runt. Mitt ex på väg till Sthlm utan planer på att ta barnen så mycket som en helg i månaden.

Mitt i all jävla skit som redan va, skadade jag foten ute i hästhagen hemma på gården. Handikappad skulle jag nu reda ut allt som redan va otroligt jobbigt.
Köra bil va en plåga, men barnen måste till skolan, mat måste handlas osv!

I affekt tänkte jag att jag måste flytta! Jag reder inte ut allt ensammen!
Jag kommer ALDRIG orka.
Tvivlet på mig själv späddes ju givetvis på av andra. Du måste tänka på dej själv! Du måste skaffa ett lugnare liv.
Well well kan tänkas va så! För andra!

Hade jag lämnat den här gården bara för att jag blev ensam hade jag fått ångra det resten av mitt liv! Idag förstår jag att det kanske va andra människors egna intresse för min gård som gjorde att dom ville påverka mig i mitt beslut.

Jag har en diagnos! ADHD!
Det är vi ganska många om. Jag fick diagnosen i vuxen ålder, men jag har vetat det längeu, en fantastisk grej när man får en sån diagnos är mediciner... Det funkar säkert för många, jag har inte ens testat. Vad jag däremot har testat är KBT terapi! Vet ni inte vad det är så Google My friend :)!
Jag har lärt mig förstå mig själv och mina tankar och beteende. Jag vet hur jag ska hantera mig själv i olika situationer. Jag vet att påbörja och slutföra ligger hand i hand och det strävar jag efter att klara varje dag!
Det jag också vet är att från att jag vaknar tills jag sover igen är det fullt ös både kroppsligt och i mitt huvud!
Därför är min hästgård the shit för just mig! Jag får utlopp för min överskottsenergi. Samtidigt får jag umgås med dom bästa djuren i världen, jag känner mig behövd helt enkelt och jag kan låta tänkeriet i skallen flööööda på!

Hur som hur!

Jag tappade iaf fotfästet totalt där ett tag. Som tur var hade jag hittat några fantastiska människor (mina vänner) under mina vuxna år som förstod att det la iväg neråt!
Fortare än fortast fångade dom upp mig och drog mig upp till kanten så jag fick något att hålla mig i ❤️
Dom har spenderat sina nätter hos mig, Hållt mig sällskap på sjukhuset, låtit mig bryta ihop om och om igen och bara funnits där oftast utan ord men med En kram och en puss i pannan, eller en arm att ligga o sova på.

En bilolycka resulterade i ambulansfärd till us och när jag ligger där i korridoren, ensam, blodig, rädd.... Så kliver min finaste vän i världen in genom dörren. Camilla! Jag önskar att alla människor hade en egen Camilla! Med sig har hon min andra finaste vän Jonas.

Där och då bestämde jag mig för att överleva! Överleva sorgen över mitt trasiga förhållande och att min familj splittrats!

Tillbaka på mina fötter kommer jag nu aldrig låta mig tappa tron på att jag är en bra mamma! Jag kommer aldrig tveka på mig själv och vad jag klarar av!
Jag kommer aldrig mer låta andra människor tala om för mig vem jag är hur jag är eller vad jag känner.

Jag lever här och nu, för mina barn varje dag varje minut. I allt det klämmer jag in våra djur och vänner!
En dag står jag här med en man igen. Det vet jag, det finns en för mig med...eller för oss ❤️




Likes

Comments