View tracker

V 29 är här och enligt min svenska app är jag i v 28+2, men enligt norsk barnmorska är jag i 28+5.
Spelar mindre roll men man räknar alltså lite olika i Sverige och Norge. Lite lustigt faktiskt.

Hur som helst, tiden går. Det är ca 80 dagar kvar innan vi är i mål och det är faktiskt en siffra som går att relatera till.

I appen kan man läsa att bebis är ca 35 cm lång och väger nånstans mellan 1,20-1,40 kg. Tiden från nu och framöver handlar mest om att lägga på sig i vikt om jag förstått det hela rätt. Organ är i princip färdiga, men behöver mogna till sig lite. Skulle bebis titta ut nu (gör inte det snälla) är oddsen stora att allt faktiskt skulle gå bra. Bebisen ser ut som en färdig bebis fast väldigt liten, och det känns helt fantastiskt.

Vår lilla i magen är ganska livlig, fortfarande främst om natten. Men senaste veckan har jag kunnat känna rörelse på ett helt annat sätt. Istället för enbart sparkar kan jag alltså känna hennes olika delar. En fot som sveper fram här, och en rumpa som sticker ut där. Det är coolt vill jag lova. Hon lever liksom ett liv där inne, testar sin kropp och lär känna sig själv.

När det kommer till mitt eget mående är det väldigt bra. Sista två veckorna har vart de bästa i graviditeten hittills, både psykiskt och fysiskt. Väldigt skönt om ni frågar mig. Jag känner mig lugn och harmonisk och jag har faktiskt energi över till att umgås och vara mig själv igen. Snälla låt detta fortsätta många veckor till!

Större blir jag såklart, nu kommer sig magen rejält och det går inte direkt missa att det ligger en liten där inne. Jag tycker forfarande att det är ovant, men så länge jag känner mig pigg i kroppen känns den växande magen inte som den besvärar mig alls!:)

  • 41 readers

Likes

Comments

Det är nog väldigt olika hur mycket man oroar sig under en graviditet. jag tillhör nog inte den extrema varianten. Den som ringer förlossningen lite då och då och åker in för kontroll hit och dit. men jag måste erkänna att jag inte heller är den som kan slappna av till fullo och njuta med inställningen att allt kommer gå galant. jag vet av erfarenhet att allt inte alltid går bra. att det man fasar som mest när man blivit förälder, faktiskt kan ske..


idag är det 25 år sedan min lillasyster dog. hon blev bara 7 månader gammal innan hon somnade in. jag var 7 år men minns faktiskt allt detta som om det vore igår. jag minns hur min mormor hämtade mig och min andra lillasyster från förskolan. hur jag redan då märkte att något var väldigt fel. ingen behövde egentligen säga någonting. jag minns exakt hur vi körde upp på vår gata och att jag förstod att något hade hänt min syster bara av att se bilen med hennes vagn i på vår parkering. jag minns hur vi helt tysta gick mot huset och öppnade ytterdörren. där stod mamma och pappa och ingen sa någonting. det var bara mörkt och tungt och världens konstigaste luft. där stod också min morfar och han såg ut på ett sätt jag aldrig tidigare sett honom. han var blank i ansiktet och röd i ögonen.

det var min pappa som bröt tystnaden genom att börja storböla. högt. rakt ut. jag minns att jag blev livrädd. pappor gråter inte. inte sådär högt. inte så det sprutar tårar. jag minns att han lyfte upp mig. att han kramade om mig. hårt. Och han grät. Högt. Massa. Länge. efter det så minns jag inte så mycket mer från just den dagen.

mamma har på senare år berättat för mig att jag hade hamnat i chock när jag fick veta vad som hänt. att jag hade gått upp till vår övervåning och satt mig inne på vår toalett och att det inte gick få någon kontakt med mig. jag hade stirrat rakt i väggen utan att reagera, och när jag suttit sådär apatisk i mer än en timme hade mamma fått klappa till mig på kinden för att jag skulle "komma tillbaka" till verkligheten.

som sagt, idag har det gått 25 år sedan jag fick det där hemska besked. på 25 år hinner man såklart få distans, livet går vidare och man plågas inte varje dag på samma sätt som man kanske gjorde i början. trots det så tror jag ändå att allt som sker i ens liv sätter prägel, och kanske är det precis därför jag ibland blir extra orolig över saker och ting. över sjukdomar och över döden i sig....


På vår lista över tänkbara bebisnamn finns namnet Nelia. nästan som Cornelia, som min syster hette :)


Likes

Comments

Fram tills för någon vecka sedan har själva graviditeten tagit upp stora delar av mina tankar. Då mest i form av nån skräckblandad förtjusning där jag mest varvats mellan en sjuk längtan och ett lyckorus, till att känna mig orolig för allt som kan hända och där jag mest försökt "Carpa" dagen som det så fint heter.
Men, ju fler veckor som bockats av i min gravidapp, desto mer har jag börjat tänka på livet efter graviditeten, alltså livet med en bebis.

Senaste tiden har jag funderat ganska mycket på det här med amning och hur det kommer bli. Det finns så mycket rådande meningar kring detta. Allt från att man missunnar sitt barn vid icke amning, till att man är helt emot amning och endast kör ersättning. Det finns nog ungefär lika många åsikter som det finns mammor och jag har bestämt mig för att jag kommer köra på det som känns bäst för mig. Inte lyssna på mamma (hehe), syskon, vänner eller kollegor. För vad vet egentligen de om mig, min kropp och min bebis?

Jag har tänk att jag skall försöka amma till en början. Jag har läst mycket av vikten vid den första mjölken och andra fördelar amning har. Men jag har också bestämt mig för att om det inte skulle gå, Av någon anledning, så skall jag inte se det som ett misslyckande utan ta det därefter. Jag hoppas att jag kommer känna att amningen känns helt naturlig och att jag kommer uppskatta det och se det som e fin stund mellan mig och bebis. Men jag är lite orolig att jag inte alls kommer gilla det. För mig har bröst alltid varit ganska intimt och endast för mig och min partner. Jag har liksom inte sett dem som en naturlig källa till liv/föda. Som sagt, det kanske faller sig som världens mest naturliga grej för mig (jag hoppas det), men skulle det inte göra det.. Nä, då får jag som sagt utgå därifrån.

  • 78 readers

Likes

Comments

Helgen är förbi och så även måndag. De sista två tre veckorna har tiden gått mycket snabbare än innan. Me like!
Idag fick vi kontraktet till vår nya lägenhet, high five för den alltså!! Så, ikväll har jag legat och kolla inredninginspo och då främst för barnrum/säng. Vi har köpt en säng som bebis kan ha första tiden. En sån där i vitt trä som blir en förlängning av ens egna säng, utan kant om ni förstår? Kändes praktiskt och de flesta som valt en sådan säng verkar nöjda. Men, jag tänker att när bebis blivit några månader kanske det är lurt med en lite "större" säng som står mer fritt. Antingen i hennes egna rum, eller i ett hörn av vårt sovrum. Får fundera på den lite :)

Såhär drömmigt tänker jag mig

  • 94 readers

Likes

Comments

Jag och bebis vaknar som vanligt tidigt. Före 07 varje dag slår jag upp ögonen, oavsett hur trött jag är. Kanske är det så att kroppen förbereder sig på vad som komma skall. Jag vaknar ju liksom inte för att jag har ont nånstans, eller för att det är obekvämt att ligga i olika positioner. Jag bara vaknar helt enkelt haha. Och på tal om sovställningar... Jag sover fortfarande på mage. Sååå Nice att det fortfarande går! Jag älskar att sova på mage och hoppas jag kan fortsätta med det några veckor till.

Så, vad gör man då när man vaknar en lördag långt före alla andra? Jo, man tar sig till vardagsrummet, tänder några ljus och sätter på lite the. Igår fick jag även hem en bok som jag läst mycket om, som jag hoppas på skall vara lika bra som ryktet säger. "Föda utan rädsla" heter den och vi får väl se om jag är lugnet själv efter denna boken :)

  • 126 readers

Likes

Comments

Då har vi vart hos jordmor för kontroll. Alltid lika mysigt att vara där tycker jag. Plus att jag har sån respekt och ödmjukhet inför alla dessa fina människor som valt detta yrke. Hade jag inte vart 30, gravid och haft en utbildning bak mig hade jag absolut värderat att blir jordmor. Så coolt!!!

I alla fall. Allt är bra. Vår bebis ligger precis på kurva och för första gången i livet hoppas man på en "medelbaby", vilket hon hittills verkar vara. Tjoho.

Mina värden är också fina, hurra för det. Vågen visade på 58,6 och jag har alltså plussat exakt 5 kilo sedan vi var där första gången. Trodde absolut jag skulle väga över 60 då jag känner mig tung, men den gränsen krossar vi nästa gång tror jag!:)

Bra start på torsdagen helt enkelt.

Slänger in en bild på den här favoriten så länge. Min bästa Tanjas lilla Ella. Tror vi får ett nytt bestispar i vår ☺️​

  • 142 readers

Likes

Comments

Imorgon är det dags att kliva in i vecka 28 och 27 hela veckor är nu gjorda.

Jag tycker allt flyter på ganska så bra faktiskt, och jag mår relativt bra.
Jag känner att jag växer för varje dag och det skall bli "intressant" att se vad vågen står på imorgon hos barnmorskan.
Jag som tidigare inte haft några cravings, eller matlust alls egentligen, har nu börjat bli sugen på allt. Jag vill äta hela tiden. Och allra helst mackor eller något sött. Alltså är allt precis som innan graviditeten hehe!;)
Inte så bra egentligen, men bebisen lär ju i alla fall växa som den skall!;)

Bebis är livlig nu, och nu känner jag henne tydligt även när jag jobbar. Det gjorde jag inte förut utan då var det mest liv när jag låg hemma på soffan. Hon har dock sin absolut aktivaste timme när jag skall sova.. Då far hon runt. Tycker vissa sparkar är riktigt hårda så jag kan ju bara tänka mig hur det kommer vara om 10 veckor. Aj!;)

Som sagt, en ganska bra vecka faktiskt.. Så får det gärna fortsätta ett bra tag till.
Tack o hej.

  • 149 readers

Likes

Comments


Jag känner mig så fruktansvärt rastlös nu för tiden, oavsett om jag är sysselsatt eller ej.
Jag är rastlös på jobbet. Rastlös efter jobbet. Rastlös mest hela tiden. Undra om det är för att man längtar. Eller för att man är nervös? Eller av någon Annan anledning?

För mig tror jag det handlar om längtan. Längtan efter nya livet. Jag är inte en sådan där som går runt och njuter av att vara gravid. Jag ogillar det inte, men jag klappar mig absolut inte om magen och tänker att kulan alltid kan få sitta där och att alla veckor/månader har sin tjusning. Jag har liksom inte tålamod till det.

Jag har alltid varit en person som är lite otålig. Som har lite svårt att njuta här och nu och istället har jag redan ena benet i nästa episod. Så känner jag nu och jag känt enda sedan vi fick reda på att vi skall ha barn. Jag vill ha det livet Idag. Igår. Allt annat innan dess känns bara som en fas som tar lång tid och som inte är så kul.
Väntan. Jag har aldrig gillat att vänta på saker.

Jag vet ju också att man är gravid i nio månader av en anledning. Den anledningen är för att bli mentalt förberedd (så gott det går). Att hinna smälta intryck. Vänja sig. Fundera och längta efter det som komma skall. Jag vet. Jag vet också att man skall försöka njuta av den här sista tiden av ensamtid där man kan sova länge. Göra vad man vill. Ha massa tid för bara varandra osv.

Men jag behöver något att sysselsätta mig med. Något som får tiden att gå och som får tankarna på annat.
Tips mottagnes gärna ;)

  • 163 readers

Likes

Comments

Jag har läst ganska mycket om andra gravida som har fått så kallad "gravidhjärna". alltså, man glömmer av saker, blir lite disträ osv. har aldrig riktigt förstått mig på det där, men så för nån vecka sedan eller två så har jag sakta men säkert märkt att detta också drabbat mig hehe. jag som annars har ett superbra minne. jag behöver nästan aldrig skriva ner saker utan har det mesta lagrat i huvudet istället för i någon form av kalender. Tappar ord gör jag också... Sjukt frustrerande.

Senaste exemplet är idag när jag skulle på spa och gravidmassage. Jag hade helt glömt av tiden och ringde för att dubbelkolla när jag skulle var där. Receptionisten svarar och berättar när jag skall vara på plats.. Jag lägger på luren och i samma veva har jag glömt vad hon sa. Alltså är det möjligt!!??? Jag chansade i alla fall och kom fram på rätt tid. Så nu sitter jag hemma i soffan igen efter några härliga timmar där jag blivit ompysslad.

Jag måste bara tipsa alla som bor i Oslo, eller har vägarna förbi, om tidernas spa. The thief Oslo. Sjukt proffsigt, fräscht, modernt.. Ja... Jag är supernöjd. Känner mig som en ny människa och nu skall jag springa in den sista biten av graviditeten hehe!;)

Likes

Comments

Så igår fick vi äntligen samtalet vi väntat på - i ca 2 månader. Vi har fått lägenheten vi suktat efter. Det var som om en sten lyfte från mina axlar och det skall bli så skönt med stor, ny och praktiskt lägenhet.

Jag kommer dock sakna vår nuvarande lägenhet. Den är liten (46kvm) men mysig och vi har lyckats göra den till hemma. Dessutom var det den första gemensamma lägenheten för mig och Fredrik vilket gör den lite speciell såklart. Men trots det så har vi insett att vi måste ha större.

Vi har ju som sagt turen att bo vägg i vägg med två av våra närmsta vänner här, och när vi såg att det skulle bli en lägenhet ledig i deras trappuppgång så var vi inte sena på att nappa. Problemet har bara varit att den totalrenoveras, och snickaren har inte helt kunnat ge oss svar på när den är inflyttningsklar. Ingen stress egentligen men med tanke på att vi först trodde den skulle stå redo för oss i februari, sa vi upp vår nuvarande hyresrätt och har alltså stått lite halvt utan boende... Fram tills i fredags när de ringde och sa att den skall vara färdig lagom till utflytt härifrån! Yeah!
Tänk en heeelt ny lägenhet på 85 kvm och två störa sovrum. Det blir lyx om man jämför med nu.
Det betyder också nya möbler, vilket inte heller är så tråkigt att köpa. Så, idag har jag spånat inredning till både vardagsrum, vårt sovrum.. Men också till ett babyrum. Crazy!!
Tänkte börja med att beställa säng och skötbord, nu vet jag äntligen vad som får plats och inte :)

Skall se om jag får till lite bilder en dag på den nya lägenheten!

  • 182 readers

Likes

Comments