View tracker

Idag har jag lite halvt semester. Jag jobbar kortis och ikväll nalkas Julebord för mina fina kollegor hemma hos mig 💃

Innan jag drog hem så stoppade jag på hm. Fick sånt fruktansvärt sug på att köpa de första babykläderna. Jag har faktiskt varit ganska försiktig med att köpa något än. Dels för att det inte är någon stress egentligen, men också för att jag inte velat starta för tidigt innan man vet att allt går bra. Jag köpte inget idag, Men, på måndag har jag o Fredrik ledigt bägge två så då tänker jag att vi gemensamt skall handla något fint till vår lilla! ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 4 readers

Likes

Comments

View tracker

5,5 månader.. Fattar ni hur lång tid det är? Jag har alltså gjort gott över hälften av min graviditet och kommit in i v 23. Crazy!

Slänger in en liten bild från i somras, innan jag plussade. Då var det många goda middagar med vin, drinkar i solen och dans hela natten. Känns som ett annat liv;)

  • 23 readers

Likes

Comments

View tracker

Ser ni det jag ser på videon? De första synliga sparkarna. Fredrik tycker bara det ser ut som att jag andas, men jag är optimist och ser helt klart att det är bebis som lever livet där inne 💃(kolla noga;))

  • 31 readers

Likes

Comments

Så får man veta att det är en tjej i magen, och då kan man såklart börja spåna namn. Sååå kul om du frågar mig!
Men, lika snabbt insåg jag att detta kommer bli en kamp då vi inte tycks vara enade alls. Fredrik kom med några förslag som var helt uteslutet för mig. Så jag lagade en lista över mina favoriter, och så tog jag med några av hans förslag, som jag ändå kände var helt ok. Sedan lät jag Fredrik kryssa av vilka namn han kunde tänka sig. De flesta av hans kryss är på hans egna förslag haha!

Hur mycket förtur har man i valprocessen som kvinna? Jag menar, jag har burit på barnet i 9 månader och sen dessutom tryckt ut lillen. Lite tyngre måste väl min röst väga tänker jag? ;)

  • 32 readers

Likes

Comments

Ultraljud är helt fantastiskt och jag kan fortfarande inte förstå hur i hela världen en aparat kan se något så litet litet. INNUTI magen. Sinnes!

Vi var på vårt första ultraljud i v 13 på ett så kallad KUB test i Sverige. Jag var så sjukt nervös innan vi skulle dit. Om man bortser från min trötthet (som jag skall sluta tjata om) så hade jag inga symtom alls. Jag vägde fortf lika mycket som innan jag blev gravid. Såg exakt likadan ut och kände mig absolut inte gravid. Jag var så fruktansvärt rädd att vi skulle få besked om osynligt missfall (ett missfall som inte resulterar i blödning utan som upptäcks vid ultraljud) då det verkar vara vanligare än man kan tro, plus att Fredriks bror och hans sambo var med om det under sin första graviditet.
Som jag skrivit tidigare är Fredrik inte den som oroar sig, men jag vet att han var nervös när skärmen väl sattes på.

Men, på skärmen kom det upp en liten bebis. Med armar, ben, huvud och allt annat man behöver. Det var så sjuuukt coolt och det går nästan inte beskriva för någon som inte vart med om samma grej. Det är liksom en liten människa i magen som rör sig, splattrar och har sig.

Kub testet såg bra ut (även om man aldrig vet till 100%) och i v 20 var det dags för rutinultraljud där man går igenom mer grundligt och ser så allt ser ok ut. Det gjorde det även här och när hon frågade om vi ville veta kön skrek Fredde rakt ut att "jaaaa, självklart". Han har sedan dag 1 önskat sig en liten tjej. Och även om det egentligen inte spelar någon roll, så är det alltid kul att drömma lite. Som tur var (för familjefriden;)) så ligger det en liten tjej i min mage. Pappa Fredrik kan andas ut!;)

Så, då återstår bara den lilla detaljen att enas om namn. Det verkar bli omöjligt;)

  • 37 readers

Likes

Comments

Så hur mår jag och hur har jag mått?

Vi startar från början.
Hela min graviditet började med världens största trötthet. Jag minns att jag hade varit med min syster i Göteborg en helg för fest och andra trevligheter. På måndagen där efter var jag så sjukligt trött på jobbet, men tänkte mest att det berodde på en helg med massa skoj och lite sömn. Men samma trötthet följde mig hela den veckan och det blev nästan bara värre och värre. När vi var inne på måndagen veckan därpå började jag faktiskt bli lite orolig. Va fan hände med min kropp. Jag var alltså inte lite hängig, jag var SVINTRÖTT och orkade knappt prata. Som jag skrivit tidigare brukar hypokondrikern i mig tro det absolut värsta, och leukemi var väl den symptom som enligt Google stämde mest in på mig ;)

Hur som helst, efter ett tag fick vi ju betydligt bättre besked än cancer, jag var gravid. Därav tröttheten. Och i och med det beskedet kom en rad andra symptom smygandes. Halsbränna, onda bröstvårtor (ajaj jätteonda), finnar, viktuppgång osv osv.

Idag är jag i vecka 22 och mår egentligen ganska bra. Min trötthet har suttit kvar hela tiden, och det kommer den förmodligen göra graviditeten ut. Jag är en person som i vanliga fall håller ett ganska högt tempo, både med jobb och i mitt privata. Jag har bara fått lära mig att inte planera så mycket. Att sluta stressa med jobbet och försöka sova när det finns möjlighet (läs ofta). Min hy spelar mig fortfarande ett spratt och såklart har jag gått upp lite i vikt. Något gravidglow har jag absolut inte hehe, kanske lite tvärtom!;)

Men, Förutom det vill jag absolut inte klaga. Jag har inte ont nånstans. Jag har inte spytt en enda gång. Jag äter snarare för lite än för mycket och är alltså inte speciellt stor än. Jag har klarat mig bra hittills helt enkelt. Peppa peppa att det fortsätter såhär!

Två bilder från vår helg i Gbg. Troligtvis var jag gravid redan här. Så sjukt!

  • 40 readers

Likes

Comments

För oss var ju graviditeten inte alls planerad. Den kom som ett brev på posten och gjorde lite kaos i huvudet. Men när vi bägge väl hade landat lite och paniken bytts till glädje kom en annan känsla; oroligheten.

Första veckorna var jag orolig för allt. Varenda känsla i min kropp som jag inte kände igen. Stick i magen. Ont i livmodern. Kramp här och nån annan konstig känsla där. Jag var beredd på blod i trosorna varje gång jag besökte toa och tillslut blev jag nästan lite knäpp. Men, trots en oplanerad graviditet betyder det inte att den inte är efterlängtad. Jag hade förlikat mig så med tanken på att bli mamma att ett missfall hade känts så fruktansvärt. Jag vill ha det här barnet och inget får hända!


Som tur är, är Fredrik totala motsatsen till mig. Aldrig orolig. Han tror tex att jag kommer ha världens bästa graviditet (vilket jag typ haft hittills), och också världens bästa förlossning (hoppas han har rätt där också). "Helt övertygad om att du är som gjord för att föda barn. Tre fyra timmar, sen är det klart!"
Det är ju såklart fint med någon som bara tänker positivt, som kan tala mig tillrätta och lugna när jag skenar iväg med mina dåliga/oroliga tankar.. Eller när jag börjar googla för mycket;) därför man är två om föräldraskapet i guess 💞

  • 39 readers

Likes

Comments

För oss tog det ett litet tag innan vi insåg att VI skulle ha barn. Vi som i oss tillsammans.
Jag tror att det är ganska naturligt att vi tjejer fortast relaterar till den lille i magen. Det är vi som känner att saker händer med kroppen. Att allt inte är som vanligt.
För Fredrik tror jag det blev mer verkligt när vi fick göra vårt första ultraljud i vecka 13. Då förstod han. Det finns något där inne. Hälften honom.

Och det där med hälften är så sjukt spännande. Jag är så fruktansvärt nyfiken över hur vår bebis kommer se ut. Vad kommer den få av mig? Av Fredrik? Blå ögon? Bruna? Blir de kanske gröna? Mörk eller ljus?

Vi är ganska olika jag och Fredde. Jag är definitionen av blond, med en mamma som kunde vart fröken Sverige. Fredrik däremot är väldigt mörk. Mörkbrunt hår. Bruna ögon, ganska mörkt skinn. Ja, motsats till mig med andra ord.
Däremot är min egna pappa från Ungern. Han har gröna ögon och svart hår, medan varken fredriks mamma eller pappa har hans mörka färger. (Mamman är brunögd och brunett men absolut inte så mörk som Fredrik)
Sååå spännande!

Såklart vill vi vara få ett friskt barn med alla kroppsdelar på plats, men om man nu får drömma lite (och det får man) så vill jag ha en halvblond bebis. Jag vill att hon skall ha mina stora ögon, men Fredriks bruna färg. Mina lite mer fylliga läppar men Fredriks söta lilla näsa.

En blandning, en hälften dig och hälften mig ❤️

  • 41 readers

Likes

Comments

Så satt jag där på toaletten med ett test i handen. Ensam på min toalett 06:00. Som jag skrev blev jag egentligen inte förvånad. Jag hade faktiskt blivit förvarnad. "Är du säker på att du inte är gravid, jag tror nämligen det är därför du är så trött". Det där var min läkares ord och den sjukliga trötthet jag känt sista veckorna berodde alltså inte på cancer (som jag till 100% trott). Det berodde på något helt annat...

För trött hade jag varit. Nu snackar vi sådär trött som när det är jobbigt att andas. Trött som när man somnar i soffan före 20:00 och är lika trött när man vaknar 12 timmar senare. Så trött att man inte orkar socialisera. Eller Prata. Trött! Hela tiden. Överallt.
Jag borde kanske fattat, men allt annat kändes som vanligt, och allt annat fungerade som vanligt. Plus att vi skyddat oss. Typ.

Va gör vi nu? Vad säger jag till Fredrik? Detta var ju inte alls så som vi hade tänkt. Vårt förhållande är ju alldeles för nytt. Jag har nytt jobb. Vi bor i Oslo. I en liten tvåa. Jag vill inte ha barn här. Jag vill inte ha barn nu. Jag är inte redo. Jag är ju typ fortfarande ett barn själv (30 feeling and looking like 20 hehe). Panik.


Detta var en torsdag. Vi bestämde att vi skulle "fundera" tills på söndag. Alltså fundera på hur vi skulle göra med allt. Behålla? Inte behålla? Ja ni vet.
Jag behövde egentligen inte fundera en sekund. För jag visste. Trots en liten panik inom mig så fanns där även som en varm klump, både i magen och i bröstet. En varm klump av kärlek. Moderskärlek. För er som har barn, eller väntar ett barn, ni förstår nog vad jag menar. Man älskar den där lille mikroskopiska krabat från det där plusset på Stickan. Jättekonstig grej och en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Men så sjukt häftigt.

söndagen kom, och vi hade knappt pratat om det på hela helgen. Vi hade faktiskt knappt pratat alls då Fredrik jobbat, och jag sovit hehe!;)
När vi väl satt där i soffan och skulle vara vuxna och "diskutera" så vart det inte mycket till diskussion. Vi visste ju. Vi älskar varann. Vi har det bra. Vi vill ju ha barn någonting. Vi är 30 år. Vi är redo. Och jag som aldrig tidigare planerat något i mitt liv, why start now!? ;)

Vi skall bli föräldrar. Shit så jävla sjukt, tänkte jag. Jag skall bli mamma.


V 10. Minns att jag tyckte att det syntes 😂

  • 45 readers

Likes

Comments

det där med att plussa. att kissa på en sticka för att sedan vänta 2 min på ett besked som faktiskt kan ändra hela livet. 2 minuter, sedan vet du.


det var inte första gången i mitt liv som jag tog testet. nejdå, så många gånger (trots p-piller, kondom spiraler och annat) har jag köpt hem ett test i tron om att jag vart gravid. eller tron och tron.. jag har egentligen innerst inne vetat att så inte var fallet. men likt förbannat har man gått in på apoteket, plockat ett test och skyndat sig till kassan. man har liksom velat vara på säkra sidan medan man egentligen vetat att de extra trånga byxorna inte beror på något barn i magen, utan snarare om för mycket gott i livet!


denna gången var det annorlunda. det kändes annorlunda. jätte. när jag satt där på toaletten en torsdag morgon kl 06:00 och väntade på att två minuter skulle passera. då visste jag. jag visste till 100 %. det blir ett pluss...


... och där börjar vi min blogg och min fantastiska resa :)



Likes

Comments