View tracker

Jag märker det nu. Att vi är så olika och hur olika liv vi lever. Vilka vänner vi umgås med och vad vi helst gör på våran fritid. 

Det behöver inte bero på ålder. Absolut inte, det är personerna som är så olika varandra, vissa tycker att det är positivt, andra inte. Jag vet inte vad jag tycker, eller har jag hela tiden levt i en lögn då jag tvingat mig själv att tro att vi var tillräckligt lika för att leva ihop? 

Jag saknar det. Jag saknar kärlek, närheten framförallt. Och att få känna sig älskad. Och att få höra hur mycket man betyder för någon eller hur mycket man älskas av någon.

När ska jag få göra det igen? När ska jag falla för rätt person? Finns det ens någon rätt person? Har jag redan träffat honom bara att jag inte vet?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Varför kan man inte bara läsa varandras tankar? Tänk vad mycket enklare det varit. Och varför kan man inte svara när någon ringer, när man ser att personen är aktiv i messenger? Man undrar ibland vad folk tänker när de "tycker så himla mycket om en" men när det väl kommer till kritan så står de inte där och stöttar. Egoistiska jävlar. Jag har levt för andra och gjort vad alla andra vill, i nästan hela mitt liv. Och äntligen så har jag börjat göra saker som jag själv vill, ta beslut om mitt egna liv istället för att göra det som gör andra gladast. Så skönt. Nu tänker jag inte göra det som är bäst för mitt förhållande (som ibland känns som att det inte ens existerar), jag kommer göra det som blir det bästa för mig själv. Själviskt, eller realistiskt? Varför ska jag bara ge när jag inte ens får hälften tillbaka? Jag är inte speciellt svår, eller speciellt krävande, men jag vill känna att jag betyder mycket för någon som betyder mycket för mig.


Likes

Comments

View tracker

Alltså. Detta är bloggen som jag saknat så länge, den som ska få ta mitt gnäll, mitt gråt och min lycka. Man behöver inte läsa den, för så intressamt är den inte. Förutom att jag är en person som lyckas dra till mig all världens drama, fast jag egentligen inte vill ha den. Jag bara hamnar med fel personer på fel ställen, vid fel tidpunkter. För att jag är alldeles för godtrogen, jag tror jämt att alla är snälla och vill väl, men det är inte alltid så.

Fram tills nu, eller sen tre månader tillbaka så har jag varit världens lyckligaste. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så lycklig som då. Tills min kärlek bestämde sig för att få ett jobb på andra sidan Sverige och dra dit om bara några veckor. Min kärlek, som jag har kämpat för att vinna i över ett år, som jag äntligen lyckades vinna för tre månader sen. Hela min värld rasar samman och jag vill bara skrika och gråta tills jag inte klarar med.

Eller...vänta.

Jag har redan gjort det ju. Nu är jag där att jag inte vet vad jag ska göra för att skingra tankarna.

Likes

Comments